Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23
1908-03-27 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 1TU 1908:23, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
1
N:o 23.
Ant till Riksd. kansli den 27 mars 1908, kl. 2 e. m.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6. i
anledning af väckta motioner rörande penninglotterier.
$
I motion n:o 239 af herr D. M. Lyckkolm m. fl. har frågan om
inrättande af ett svenskt penninglotteri ånyo upptagits.
Motionärerna erinra om, att vid föregående riksdagar 1873, 1888,
1889, 1895, 1899, 1901, 1902 samt senast 1906 förslag om penninglotteri
varit före men afslagits. Såsom utgångspunkt för frågans upptagande
ånyo framhålla motionärerna de utländska lotteriernas framgång
hos den svenska allmänheten och betona, att de hämmande
lagstiftningsåtgärder, hvarmed man sökt möta de utländska lotteriernas
insteg i landet, visat sig fruktlösa. De anse sig med samma till visshet
gränsande sannolikhet kunna förutspå, att de nya små steg på samma
väg som kommerskollegium i slutet af förra året förordade, icke skola
leda till det åsyftade målet. Alla dessa restriktionsåtgärder äro —
heter det i motionen — endast palliativ och icke ens det, ty långt
ifrån att kunna påvisa någon af förbudet (mot lotteriannonser) orsakad
minskning i guldströmmen synes man år efter år få uppskatta den
till allt högre värde.
Motionärerna åberopa eu kalkyl af en svensk konsulattjänsteman
i Köpenhamn, som sökt utröna, huru stor del af de lotter, som hvarje
dragning i danska klasslotteriet innehöll, gått till Sverige, och som
kommit till den uppfattningen, att ungefär hälften afsattes hit, hvadan,
Bik. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Höft. (N:o 23.) 1
Herr Lyckholms
m. fl:s
motion.
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
heter det, Sveriges bidrag till det danska klasslotteriet skulle blifva
6,600,000 kronor. Men dessutom hade äfven en del mer eller mindre
humbugsartade privata lotterier i Danmark lyckats vinna en stor kundkrets
i Sverige, hvarjämte äfven en del tyska och ungerska lotterier
ägde en betydande marknad här. Den svenske konsulattjänstemannen,
ansåg sig därför kunna — utan att behöfva anföra några närmare
beräkningsgrunder — uppskatta svenskarnes bruttoutgifter på utländskt
lotterispel till 15 miljoner. (Anmärkas må, att dessa uttalanden förekommit
i en insänd uppsats i en tidning, ej i någon ämbetsskrifvelse.)
Motionärerna anföra vidare:
. »Ingen har dristat förneka, att denna exempellösa utmattning
af vårt lands ekonomi är af den största och sorgligaste betydelse.
Nationen sträfvar med alla krafter för att i möjligaste mån gifva vår
handelsbalans ett gynnsammare utseende. Yi montera våra vattenfall
för att minska kolimporten, vi subventionera våra rederier för utländsk
trafik, vi ha upprest tullmurar för att skydda våra näringar mot utlandets
konkurrens, vi hvälfva stora planer för att förädla vår malm
inom landet i stället för att exportera den och vi göra oss all möda
för att draga till oss den utländska turistströmmen och tillgodogöra
landet dess ekonomiska aflagringar. Yi göra med ett ord allt för att
ekonomiskt stärka oss, men samtidigt låta vi miljonerna rinna ut ur
landet till lotterier i Danmark, Tyskland, Österrike, Ungern, Italien
o. s. v.: och förlusten uppväges icke af någon ingående valuta, ty de
vinster, som återkomma till oss, äro försvinnande små i förhållande
till det förlorade kapitalet. Denna årliga guldexport får alltjämt fortgå
endast för att på visst håll lotterispel anses vara omoraliskt.»
Under åberopande af hvad 1902 års motionärer i Första Kammaren
anfört, förorda motionärerna inrättande af ett allmänt svenskt
statslotteri, genom hvilket man ock skulle komma ifrån den mindre
tilltalande utvägen, som regeringen under de senaste åren tillgripit
för att kunna främja allmännyttiga och kulturella ändamål, nämligen
att suspendera en allmän förordning. Sedan år 1889 hade nämligen
här i landet på så sätt upplagts s. k. »tillfälliga» lotterier för icke
mindre än 44 miljoner kronor.
Motionärerna anse, att äfven ett permanent svenskt penninglotteri
borde användas till främjande af kulturella och nationella
ändamål. Det vore nämligen klart, att vinsten af ett inhemskt penninglotteri
icke finge användas på ett sådant sätt, att det kunde sägas
blifva en statsskatt på spelbegäret, utan att den måste ledas direkt ut
till de många b ehj ärtans värda syften af kulturell och filantropisk art,
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
såsom vård för tuberkulösa, lånefond för egna hem, m. m. som staten
beklagligtvis nu saknade tillgångar att med fullt tillräckliga medel
understödja.
Motionärerna uttala vidare, att det i hela vårt land och särskildt
i dess södra provinser rådde en stark förbittring öfver att vi i verkligheten
genom vårt deltagande i danska lotteriet vore skattedragare till
Danmark och att man med den erfarenhet, man särskildt i dessa sydliga
landsdelar hade af lotterispelets allmänhet, icke där väntade sig
någon befrielse från detta ekonomiska ok annat än genom upprättande
af ett svenskt penninglotteri, hvilken eventualitet i Danmark emotsåges
med en viss oro.
Motionärerna åberopa ock ett uttalande af Första Kammarens
utskott 1902, att ett ständigt tillgängligt svenskt statslotteri med
måttliga dimensioner synes vara mera ägnadt att hålla spelpassionen
inom vissa gränser (än de många suspenslotterierna), och att ett dylikt
lotteri skulle äfven kunna ordnas på ett fullt betryggande sätt samt
så, att dessa sannolikt till största delen från de mindre bemedlade
härflytande penningar kunde användas för sådana ändamål som i första
hand komme dessa klasser till godo.
Motionen åtföljes af en bilaga. Med anledning af att dåvarande
generalkonsuln i Köpenhamn Berencreutz, som för öfrigt framträdt
såsom motståndare till penninglotterier, hemställt om åtgärders vidtagande
mot agitationen för spridande af danska klasslotteriets lotter
i Sverige, hade Kungl. Maj:t infordrat yttranden från tolf länsstyrelser
och meddela motionärerna utdrag därur, men deras uppgift att sju af
dessa länsstyrelser skulle mer eller mindre ifrigt hafva förordat statslotteri
eller penninglotteri under statens kontroll är — såsom nedan
skall visas — icke riktig.
Till sist hemställa motionärerna:
:»att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. "Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt för Riksdagen framlägga
förslag till ny förordning angående lotterier och i sammanhang
därmed äfven förelägga Riksdagen förslag till upprättande af och
bestämmelser för ett under statens förvaltning ställdt permanent penninglotteri».
I anslutning till denna motion har herr Karlsson i Mo i motion
n:o 246, under framhållande af vikten af att tuberkulosvården främjades
och allt gjordes för att stäfja tuberkulosens framfart hemställt,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med
eu utredning rörande inrättande af ett penninglotteri i riket taga i
Herr Karlssons
i Mo
motion.
Herr C. B. Johanssons
motion.
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
öfvervägande, huruvida icke en större eller mindre del af vinsten af
lotteriet må kunna användas såsom statsbidrag till driftkostnaderna
å vårdanstalter som inom riket upprättas till förekommande af tuberkulossmittans
utbredning och till de däraf angripnes botande.
Ån vidare har herr C. B. Johansson i motion n:o 256 framhållit
att den väg, hvarpå de förstnämnda motionärerna velat nå sitt syfte,
icke vore den riktiga.
Lämnande den moraliska synpunkten, om hvilken olika meningar
äro rådande, å sido, anser denne motionär sig böra skärskåda saken
från den nationalekonomiska sidan. Genom lotterispelet uppsamlas de
små besparingarna från talrika personer för att i form af större vinstbelopp
slumpvis tilldelas en och annan af de spelande. Ett sådant
förfarande strider afgjordt mot samhällets intresse, ty detta bör fastmer
sträfva till det rakt motsatta målet, eller att de ekonomiska tillgångarna
fördelas så litet ojämnt som möjligt.
Motionären medgifver det oriktiga och från nationalekonomisk
synpunkt beklagliga, att penningar genom lotterispel strömma ur landet,
men anser, att man icke skall söka bota ett ondt med ett annat. Den
riktiga vägen vore i stället att söka undanröja det onda med sådana
medel som icke själfva äro förkastliga.
Motionären framhåller vidare det vacklande i statsmakternas
åtgärder i detta afseende, då man å ena sidan medgifvit upprättande
af ett statslotteri, men å andra sidan dels icke främjat kraftigare
åtgärder till lotterispelets motarbetande och regeringen dessutom i talrika
fall dispenserat från förbudet mot penninglotterier.
Statsmakterna borde dock hafva på hand medel att stäfja spelandet
på utländska lotterier utan att för ändamålet behöfva tillgripa den
förkastliga utvägen att inrätta ett svenskt statslotteri.
Bland sådana medel, af hvilka flera redan kommit till användning
i andra länder, nämner motionären:
förbud mot offentliggörande af vinstlistor;
förbud mot köp och innehaf af lottsedlar äfvensom mot allt tillhandagående
med anskaffande af sådana;
förbud mot postbefordran af bref innehållande lottsedlar eller
lotteriprospekt;
förbud mot allt spelande å utländska lotterier;
hög beskattning af lotterivinster eller konfiskering af sådana.
»Ingen af dessa utvägar» — fortsätter han — »har ännu pröfvats
hos oss. Det synes mig, som om äfven förespråkarne för ett svenskt
statslotteri kunde medgifva, att man rimligtvis borde försöka dessa
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
medel först och tillgripa inrättandet af ett statslotteri endast i det
fall, att dylika åtgärder verkligen vid pröfning visa sig fruktlösa.
Statslotteriet är ju icke ens för dem något i och för sig önskvärdt,
utan endast — som det vill synas — ett mindre ondt, hvarmed de
vilja afvärja ett större.
För min del hyser jag icke den förhoppningen, att tillkomsten
af ett svenskt statslotteri skulle komma svenskarnes spelande i utländska
lotterier att upphöra. Utländingarna skulle antagligen fördubbla agitationen
och reklamväsendet för sina lotteriaffärer, och de skulle sannolikt
både behålla en stor del af sina gamla svenska kunder och äfven
skaffa sig nya sådana. Däremot skulle det svenska lotteriet uppamma
spellusten äfven i trakter af landet, där en sådan ännu icke i större
utsträckning gifvit sig till känna. Man skulle framdeles komma att
i hela landet bli lika ifrig att spela å lotteri, som man hittills varit
och för närvarande synes vara endast i södra Sverige. En åtgärd, som
skulle kunna leda till sådana följder, kan icke vara välbetänkt.»
Motionären hemställer till sist,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till åtgärder, genom hvilka — utan inrättande
af ett svenskt statslotteri — det i Sverige förekommande
spelandet å utländska lotterier må kunna förhindras eller åtminstone
inskränkas.»
Det ämne, som i dessa motioner berörts, har så ofta och så utförligt
behandlats inom Riksdagen och från ömse sidor ha så många
skäl för och emot penninglotterier anförts, att något nytt i saken
näppeligen låter sig sägas.
Senast har frågan om penninglotterier ägnats en utförlig utredning
i det utlåtande Andra Kammarens första tillfälliga utskott afgaf
år 1906 med anledning af herr Bengtsons i Bjärnalt motion, och där
det lämnades en redogörelse för lotteriernas historia såväl i Sverige som
i utlandet liksom för de olika skäl som brukat anföras för och emot
lotteriernas inrättande.
Till detta utlåtande tillåter sig utskottet hänvisa, men vill därur
särskild! upptaga följande.
Af den anförda historiken framgick:
1906 års utskotts
yttrande.
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 23.
att i de flesta kulturland, där penninglotterier af olika slag förekommit,
en rörelse för deras afskaffande pågått, hvilken dock flerestädes
hämmats af finansiella skäl;
att — bortsedt från ett enstaka fall under franska revolutionstiden
— man i de land, där penninglotterier en gång afskaffats, icke
lyckats återinföra dem;
att särskildt i vårt land de under 1700-talet införda statspenninglotterierna
framkallade eu motrörelse, som pågått från vårt statsskicks
införande 1809 till deras upphäfvande på 1840-talet; och
att från och med 1868 förslag förelegat vid 8 riksdagar — med
1906 vid 9— om återinförande af lotterier i en eller annan form,
men att dessa förslag förkastats.
Utskottet sammanfattade på följande sätt de hufvudsakliga skälen
för och emot lotterier:
»Anhängarna af lotteriet pläga åberopa, att lotteriet är ett uttryck
för människans önskan att pröfva alla chanser; att spellustan hos
människor nu en gång är ett faktum; att för mången hoppet om en
stor vinst i och för sig innebär en källa till glädje, utgör som man
sagt »den fattiges poesi»; att själfva lotteriväsendet blott utgör ett
»köp af en förhoppning», där enhvar frivilligt ger sin skårf; att det
är ett bekvämt sätt för staten att skaffa sig inkomster, och att det för
de spelande innebär en större trygghet, om staten ordnar ett lotteri,
där allt går hederligt till, än om spelarna på annat sätt aflockas sina
pengar.
Äfven många principiella motståndare till lotterier mena dock,
att, det är bättre att staten reglerar spellustan, eller som en framstående
tysk nationalekonom uttryckt det: »Statens lotteriregal har
sitt berättigande såsom ett försök att i någon mån inskränka ett
farligt men outrotligt ondt i folklifvet, och tillika göra det nyttigt
för statens finanser.» Det sistnämnda torde i grunden utgöra själfva
driffjädern; staten vill utnyttja sina undersåtars vinningslystnad och
monopolisera vinsten på lotteri.
Gentemot dessa synpunkter hafva lotteriens motståndare framställt
argument af såväl moralisk som nationalekonomisk art. De strängaste
moralfilosofer beteckna spelandet på lotterier såsom i och för sig fördömligt.
Andra nöja sig med att framhålla, att det är staten ovärdigt
att för en inkomst, som dock ej kan vara af stor betydelse i budgeten,
ockra, ej minst på sina fattiga medborgares dårskaper och egga
befolkningens lust till hasardspel. Man har vidare framhållit, att
»hoppets» lycka motväges af den svikna och gäckade förväntningen,
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
hvilken bringar mången till förtviflan, liksom faktiskt lättsinnigt folk
söka i hoppet om en lotterivinst döfva samvetets röst med hänsyn till
slösaktigt lefnadssätt eller rent af brott. Framför allt hafva dock de
ekonomiska skälen gjorts gällande. En fransk författare Charles Dupin
har redan 1838 i korthet betecknat frågans kärna med följande ord:
»Två mot hvarandra kämpande makter ligga i strid med hvarandra
om folkens och staternas framgång eller förfall: arbetet är den ena,
tilliten till slumpen den andra; arbetet, som endast vill köpa välstånd
och lycka för ett pris af möda, tålamod, omsorg och sparsamhet, och
slumpens ande, som begär ägodelar utan arbete, som sätter sin stolthet
i brist på förutseende och som bereder sig ett nöje af faran och spelet
med aflägsna möjligheter.»
Lotteriväsende och sparbanksväsende betraktas ock allestädes
såsom hvarandras antipoder.
I Frankrike — har det framhållits — fanns det före lotteriernas
upphäfvande 1836 ett antal departement, i hvilka det spelades mycket,
andra, i hvilka det spelades föga. Det blef bevisadt, att i de förra
voro brotten och osedligheten afgjordt större än i de senare. Då
lotterierna upphäfdes, stego insättningarna i sparbankerna betydligt.
Samma var förhållandet i Belgien; likaså i Bayern.
I Danmark lär man — enligt Peschke Köedt — i bagarnas brödbodar
kunna konstatera en afgjord nedgång i försäljningen af rågbröd
de dagar, då klasslotteriets lottsedlar skola förnyas; pantlånarne ha
samma dagar sina brådaste affärer; husgeråd och kläder, ja sängar
och dynor, släpas samman från fattigkvarteren för att spelarne må
kunna erhålla lån till nya lottsedlar.»
Såsom skäl för sitt afstyrkande af lotterier lade 1906 års utskott
tyngdpunkten på de socialekonomiska skälen.
»Det måste» — hette det — vara uppenbart, att staten omöjligen
kan hafva till ändamål att uppmuntra en fördelning af de ekonomiska
värdena i den riktning, att många små belopp uppsugas från skilda håll
för att hopas på enstaka händer utan någon mottagarens förtjänst
eller möda. Lotteriverksamheten främjar en motsatt omsättning af de
ekonomiska värdena, den lockar besparingar ur de smås fickor för att
göra någon enstaka förmögen, ofta nog till föga gagn för honom själf.
En nationalekonom, som ägnat ett ingående studium åt det nutida
lotteriväsendet, R. Sieghart, har i sitt arbete »Die öffentlichen
Gliickspiele» (Wien 1899) särskild! framhållit denna synpunkt:
»I en tid, då den viktigaste statsuppgiften är att använda statens
myndighet till massornas ekonomiska och andliga väl, då all verklig
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Ltlåtande N:o 23.
statsbevarande politik måste syfta pa att skalfa arbetskraften arbete
och arbetet ett förvärf, som innehåller möjlighet till kapitalbildning
i en sådan tid skall och får staten icke bedrifva ett lyckospel, som
hämmar de fattigare folkklassernas kapitalbildningsprocess och konstladt
länkar dem från en sund hushållnings och ett besinningsfullt lefnads
sätts
väg.» ( .
Den vinst, som staten eller eventuellt någon filantropisk inrättning
kunde erhålla af ett klasslotteri, bör visserligen kunna blifva i
och för sig rätt afsevärd, om än den endast omfattade en del af de
bortspelade medlen, men man bör dock icke bortse ifrån, att fall
hafva funnits, då klasslotterier icke gifvit beräknadt öfverskott, ja
till och med gått öfver ända. I hvarje fall är det betänkligt att bygga
en statsinkomst på en sådan grundval, helst det visat sig, såsom förhållandet
var hos oss under början af 1800-talet och i preussiska landtdagen
på 1860-talet, att, när posten en gång inkommit i budgeten,
den endast med svårighet kan åter afskaffas, trots det att både regering
och representation önska blifva den kvitt».
Särskild uppmärksamhet ägnade äfven 1906 års utskott den synpunkt,
från hvilken herr Lyckholm och hans medmotionärer utgått,
nämligen önskvärdheten att motverka utlandets lotterier genom inrättande
af ett svenskt penninglotteri. Utskottet framhöll att detta icke
vore rätta vägen.
»Till att börja med» — skrifver utskottet — »är det icke säkert,
att ett penninglotteri inom egna landamären skulle i väsentlig män
motverka spel på utländska lotterier. Dessa bygga på gamla traditioner;
de hafva redan en kolossal omfattning och kunna såsom följd
häraf erbjuda vida större lockelser i höga vinster än ett svenskt statslotteri,
åtminstone till en början, kunde vedervåga att utfästa. Därtill
kommer, att några utländska lotterier — exempelvis Braunschweigs,
Mecklenburgs, Hamburgs och Ungerns — genom manipulationer med
en viss hög premie, som i lyckligaste fall antages kunna utfalla pä
samma lott som högsta vinsten — något, som nära nog faller utom
möjlighetens gräns — drifva ett spegelfäkteri med sina spelare, hvartill
ett svenskt statslotteri icke skulle kunna nedlåta sig.
Det torde icke heller kunna påstås, att de penninglotterier, som
på senare tiden undantagsvis tillåtits i vårt land, och som flitigt anlitats,
i någon större mån minskat tillflödet till utländska lotterier.
Utan tvifvel skulle ett svenskt statslotteri få stark tillslutning, men
knappast på väsentlig bekostnad af utländska lotterier. Det skulle
uppamma nya spelare snart sagdt i hvarje vrå och utbreda spelsjukan
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23. 9
i allt vidare kretsar; denna skulle räcka till att förse både svenska
och utländska lotterier med kunder. Framför allt ligger det danska
statslotteriet så bekvämt till för sydsvenskarne, hvilka redan nu företrädesvis
anlita det, att de nog i rik mån vidblefve att köpa sina
lottsedlar där.
I hvarje fall synes man — därest öfver hufvud taget penninglotterier
ogillas — icke böra af någon, än så berättigad harm mot
utländska lotteriers härjningar i vårt land låta förleda sig att inslå
på en väg, som man erkänner helst böra undvikas. Konsekvenserna
skulle eljest föra till, att andra liknande företag, som man ogillar,
borde inrättas för att hindra konkurrens.
Man torde från vårt kommunala lif kunna påvisa ett analogt
förhållande, där kommuner draga sig för att skaffa sig en inkomst,
som tillfaller grannkommuner, nämligen där ett sedligt nykterhetsintresse
besegrat den ekonomiska hänsynen.
Våra större städer äro omgifna af landtkommuner, hvilkas ekonomiska
intresse möjligen bjöde dem att inom sig inrätta brännvinsförsäljning.
Detta gäller i högre grad ju större staden och ju talrikare
vederbörande landtkommuns folkmängd är. Men de kommunala myndigheterna
hafva ofta nog ansett nackdelarna af att hafva en brännvinsförsäljning
inom samhället öfverväga de ögonskenliga inkomster, kommunen
skulle draga däraf.
Liknande synes utskottet förhållandet vara i lotterifrågan.
Äfven om någon del af de penningar som nu från Sverige går
till danska, tyska och ungerska lotterier, skulle stanna inom landet,
ifall vi här upprättade ett statslotteri, så skulle tvifvelsutan spellustan
tillika få ökad näring liksom brännvinsförsäljningen inom landtkommunen
skulle bland dess medlemmar gifva ökad näring åt rusdrycksbegäret.
»
Af dessa och andra skäl ansåg sig utskottet år 1906 icke kunna
förorda inrättande af ett statslotteri, och äfven detta års utskott ställer
sig på samma ståndpunkt.
De skäl, som ofvan anförts ur 1906 års utskottsbetänkande, synas
utskottet gendrifva de argument, som i herr Lyckholms och medmotionärers
motion anföras, men åtskilliga uttalanden och uppgifter i
denna motion tarfva dock ett närmare skärskådande.
Utgångspunkten för dessa motionärer har tydligen varit de uttalanden,
som med anledning af generalkonsul Berencreutz’ ofvannämda hemställan
om åtgärder mot agitationen för spelande i danska klassBih.
till Biksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Höft. 2
Läns
styrelsernas
uttalanden.
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
lotteriet afgifvits af svenska myndigheter. I den bilaga, som åtföljt
motionen, uppgifves, såsom ofvan nämnts, att af de tolf länsstyrelser
som tillfrågats — de öfriga orterna ansågos förmodligen mindre berörda
af frågan — skulle sju hafva mer eller mindre ifrigt förordat
ett inhemskt statslotteri.
Dessa sju skulle vara: Malmöhus, Blekinge, Kalmar, Hallands,
Göteborgs, Älfsborgs och Östergötlands länsstyrelser.
Men denna uppgift är vilseledande. Utskottet har nämligen tagit
del af de inkomna utlåtandena i original och härvid funnit, att bilagans
författare citerat vissa handlingar på ett sådant sätt, att utskottet måste
antaga det motionärerne icke kontrollerat citaten.
Afgjordt förorda nämligen fyra af de tolf hörda länsstyrelserna
inrättande af penninglotterier, nämligen Östergötlands, Malmöhus,
Kalmar, Älfsborgs län, och en femte länsstyrelse, Göteborgs och Bohus
län, framhåller detta som en utväg, men tillägger »om betänkligheterna
mot inrättande af ett sådant i vårt land låta sig öfvervinnas».
Blekinge länsstyrelse ställer sig närmast neutralt. Det är sant,
att den yttrar de af motionärerna anförda orden: »Att afsevärda
kapitalbelopp lämna riket för att hamna i utländska lotterier är visst,
och lika säkert torde det bästa medlet att i möjligaste mån inskränka
dessa penningförsändningar till utlandet vara, att ett svenskt penninglotteri
under statens kontroll och under dess garanti inrättades», men
länsstyrelsen fortsätter följande, som motionens bilaga uteslutit: »Skälen
mot inrättandet af ett dylikt lotteri kunna dock måhända vara så
starka, att de utesluta lämpligheten af en sådan åtgärd. Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anser sig emellertid för närvarande sakna anledning
att ingå i närmare granskning härutinnan, då frågan i detta
ärende endast gäller svenskars deltagande i danska statslotteriet.»
Och hvad Konungens befallningshafvande i Hallands län angår, så
kan det icke sägas att denna »synes ansluta sig till den meningen, att
enda botemedlet är inrättandet af ett svenskt statslotteri», ty denna
länsstyrelse anför emot ett sådant ganska vägande skäl, på samma
gång den ogillar de licenslotterier, hvarigenom lotteriförordningen
suspenderats. Länsstyrelsen yttrar nämligen:
»Landshöfdingeämbetet anser sig böra påpeka, hurusom det icke
torde lida något tvifvel, att icke en ganska verksam åtgärd för motarbetandet
af de utländska penninglotteriernas menliga inflytande i
Sverige vore inrättandet af ett svenskt statslotteri, synnerligast om
detta så anordnades, att lottförsäljningen därtill komme att äga rum
11
Ånära, Kammarens Tillfälliga Utskotts (JS/:o 1) Utlutande A :o 28.
äfven genom kollektörer i de större provinsstäderna i riket och icke
förlädes uteslutande till Stockholm. Meningarna om lämpligheten af
ett sådant lotteri synas dock vara ganska delade, och om äfven medgifvas
måste, att de penningar som nu strömma ut ur landet för .de
utländska penninglotterierna skulle, därest ett svenskt statslotteri inrättades,
komma svenska statsverket till godo, synes dock å andra
sidan ganska mycken fog finnas för det åskådningssätt, enligt kvilket
ett penninglotteri såsom uppsugande medel från många håll och till
stor del från folk i små omständigheter men återgifvande medel endast
åt ett fåtal slumpvis och således stundom åt mindre behöfvande måste
anses förkastligt och i nationalekonomiskt afseende till och med skadligt
så till vida som det bortskymmer insikten om, att det dock
hufvudsakligast är genom arbete som nya kapitaler skapas och redan
befintliga sådana bibehållas och förkofras.»
Landshöfdingeämbetet fortsätter vidare och antyder, att man bör
motarbeta spelandet ej blott på de utländska penninglotterierna utan
öfver hufvud taget på hvarje sådant lotteri, och föreställer sig, att
något annat sätt icke torde kunna finnas på än att söka genom lättfattliga
folkskrifter bibringa allmänheten kännedom om de metoder,
hvarefter penninglotterierna operera och huru dessa i öfrigt åro inrättade
samt de ringa utsikter till vinst som förefinnas jämfördt med
de summor som spelas bort o. s. v. Det är i detta sammanhang landshöfdingeämbetet
yttrar:
»Att i vårt land på öfvertygelsens väg åstadkomma minskning i
spelandet på penninglotterier torde dock icke vara möjligt, så länge
tid efter annan, trots det i den svenska lagstiftningen befintliga förbudet
mot dylika lotterier, tillstånd till anordnandet af sådana medgifves
än för det ena, och än för det andra ändamålet, ty svårligen
lärer någon kunna öfvertygas om, att en verksamhet som lagstiftningen
fördömer af skäl, bland andra, att den på de mindre bemedlades ekonomiska
förhållanden har ett menligt inflytande kan upphöra att i detta
afseende vara fördömlig därför att de penningar, som genom lotteriet
erhållas, användas för bekostandet af ett teaterhus.»
Det synes, lindrigt sagdt, något oegentligt att anföra detta såsom
ett försvarande af lotteri.
En sak framgår dock tydligen af de utlåtanden, som inkommit,
och det är, att fastän Kungl. Maj:t endast hört Konungens befallningshafvande
i de län, som kunde anses vara i högre grad utsatta för invasion
af utländska, särskildt danska lottsedlar, synes spellustan vara
ganska ojämnt fördelad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
Exempelvis heter det från Jönköpings länsstyrelse, att någon
agitation för danska klasslotteriet bedrifves icke, så vidt kändt är; att
ej heller man i afsevärd män spelar å länets egentliga landsbygd, hvaremot
detta är fallet i städer, köpingar och större samhällen; från
Skaraborgs lån förklaras det, att länet icke lider af någon afsevärd
spellusta; Gottlands län är icke heller nämnvärdt berördt af de utländska
lotterierna utom möjligen Visby stad.
Hade undersökningen utsträckts till hela Sverige, skulle no°- likartade
uttalanden kommit från flere af de norra länen.
I hvarje fall är det hufvudsakligen de skånska länen, Blekinge
län samt val äfven de närmast angränsande bygderna, där spelet på
utländska lotterier tagit mycken fart.
Men om man för att motverka de ledsamma följderna af spelandet
i utländska lotterier, företrädesvis i Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän,
en del ^af Småland och Östergötland, skulle inrätta elt svenskt
statslotteri, så skulle man ju öppna slussarne på vid gafvel för lotterispellustan
och låta denna farsot bryta ut öfver län som enligt motionärernas
egen utsago »ej däraf äro berörda», man skulle uppamma ett
spelraseri på håll, där ännu icke denna osunda rörelse gripit omkring
sig, och lotteriväsendet skulle få en sanktion af att gälla ett kungligt
svenskt statslotteri för ett välgörande ändamål. Man skulle anse sig
gorå Kungl. Maj:t och det välgörande syftet en tjänst genom att spela
på lotteri, alldeles som man under kronobränneriernas tid ansåg siogorå
Kungl. Maj:t en tjänst genom att supa. Och man skulle ändock
icke äga trygghet mot att icke spelarne i de sydsvenska landskapen
fortfarande som hittills skulle förblifva kunder hos de stora lotterierna
på andra sidan sundet eller Östersjön.
I fråga om den nationalekonomiska förlust, som Sverige gör genom
spelandet på utländska lotterier, är det gifvetvis omöjligt att yttra sig.
då alla siffror endast äro byggda på gissningar.
afseende anser utskottet, att motionärerna gjort sig
skyldiga till uppenbar öfverdrift. Det är då de omtala de stora summor
som utgå ur landet och förklara, att »de vinster som återkomma
till oss äro försvinnande små i förhållande till det förlorade kapitalet».
Detta innebär en tydlig oriktighet. För att närmast hålla oss till det
danska klasslotteriet utgå af hela dess bruttosumma, som är 15 miljoner,
80 procent eller 12 miljoner såsom vinster; af återstoden beräknas
inemot hälften åtgå för lotteriets omkostnader och endast det
återstående omkring lp2 miljon ingår som vinst i statskassan. Då nu
ingen vågat påstå, att dragningarna i de af olika regeringar anord
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23. 13
nade lotterierna ske oärligt, helst alla statslotterier äro underkastade
sträng offentlig kontroll, och då man väl ej kan antaga, att svenskarne
skulle i genomsnitt och under årens lopp ha större otur än andra
spelande, maste det väl anses, att i allmänhet 80 procent återgår i
form af vinster till landet, hvithet ju ej kan kallas försvinnande litet.
Men gifvet ar att de icke återgå till samma händer som utgifvit demdetta
ar dock fallet i alla lotterier.
Med afseende å herr Karlsons i Mo motion anser sig utskottet
hora erinra om, att då år 1904 det ifrågasattes att genom ett penninglotteri
främja tuberkulossanatorierna, ett större antal ledamöter i båda
kamrarne — 4o i första, 138 i andra, — väckte motioner om, att till
""fande af verksambeten vid folksanationerna skulle beviljas
400,000 kronor under förutsättning att icke något lotteri till deras
forman anordnades, hvilka motioner vunno Riksdagens bifall.
Det ar emellertid —för att återkomma till frågan om svenskars
spel i lotterier — uppenbart att stora summor utgå ur landet till utandska
lotterier, och att detta bör, så vidt möjligt, motverkas
1 + dntao aTfsfnde anser utskottet, att åtgärder böra vidtagas i
uet i Herr O R. Johanssons motion angifna syftet helst kommerskollegiet
i sm skrifvelse till Kungl. Maj:t af 5 november 1907 förordat ett par
åt dessa förslag. 1
Utom de åtgärder denne motionär föreslår, skulle möjligen ock
kunna _ ifragasättas, om icke på diplomatisk väg åtgärder kunde vidtagas
i syfte att förhindra utsändande af lotteriinbjudningar från
främmande land eller öfver hufvud taget lotteriaffärer på Sverige från
utländska statslotterier.
■ i ktskottet skall emellertid icke ingå närmare på de åtgärder, som
i detta afseende kunna vidtagas, helst det är utskottet bekant, att
ungi. Maj:t bemyndigat chefen för kungl. civildepartementet att tillfalla
sakkunnige med uppdrag att så allsidigt som möjligt utreda
fragan, huruvida for reglerandet af lotterier den nu gällande lagstiftningen
borde underkastas revision samt om ytterligare åtgärder borde
vidtagas till förhindrande af utländska lottsedlars spridande i riket.
•• a]fer “S, utskottet böra i likhet med 1906 års utskott
amhalla önskvärdheten af att vår lotterirätt komme att hvila på en
mindre osäker och godtycklig grund och vill betona, att bestämmelserna
rörande lotterier helst borde få laga karaktär, eller att åtminstone
undantag för forbudet mot penninglotterier icke borde få
De viljas utan Riksdags hörande i hvarje särskildt fall.
Utskottet får på grund af hvad nu anförts hemställa
-
Utskottets
hemställan.
14
Andra Kammarens imfålliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
l:o) att herr D. M. Lyckholms m. flis motion
i hvad den rör inrättande af ett under svenska
statens förvaltning ställdt permanent statslotteri icke
må till någon kammarens åtgärd föranleda.
2:o) att såsom följd häraf icke heller herr Karlsons
i Mo motion må till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
men
3:o) att kammaren, med anledning dels åt herrar
Lyckholms in. flis, dels af herr C. R. Johanssons
motion må, för sin del besluta att Riksdagen hos
Kung! Maj:t anhåller, det täcktes Kung! Maj it efter
verkställd utredning låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till nya bestämmelser angående
lotterier äfvensom förslag till åtgärder, genom hvilka
utan inrättande af ett svenskt statslotteri det i
Sverige förekommande spelandet å utländska lotterier
må kunna förhindras eller i möjligaste mån inskränkas.
Stockholm den 27 Mars 1908. ä"
KARL WARBURG.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (lS!:o 1) Utlåtande N:o 23.
15
Reservation
af herrar G. M. Sandin, A. J. Hagström, S. Nordström och A.
Johansson i Möllstorp, hvilka anfört följande:
»Vi hafva uti lotterifrågan kommit till ett helt annat resultat
än utskottets majoritet. Framställningen i herr Lyckholms motion,
n:o 239, om upprättande af ett permanent under statens kontroll och
förvaltning ställdt svenskt penninglotteri synes oss nämligen vara den
enda möjliga och riktiga slutsatsen af nationalekonomiska fakta, hvilkas
verklighet ingen vågat eller kunnat bestrida.
Den ståndpunkt, som vi i denna sak intaga, vilja vi med få
ord sammanfatta sålunda: Miljontals kronor gå nu årligen ut ur
landet utan annan påvislig uppgift än att blifva en välkommen fyllnad
i främmande nationers statsbudget. Visserligen har herr Johansson i
Jönköping i sin motion, n:o 256, föreslagit, att särskilda åtgärder måtte
vidtagas till förhindrande häraf. Dessa åtgärder, som anföras i motiveringen
till nämnda motion, äro
förbud mot offentliggörande af vinstlistor;
förbud mot köp och innehaf af lottsedlar äfvensom mot allt tillhandagående
med anskaffande af sådana;
förbud mot postbefordran af bref, innehållande lottsedlar eller
lotteriprospekt;
förbud mot allt spelande å utländska lotterier;
hög beskattning af lotterivinster eller konfiskering af sådana.
Söker man emellertid klargöra för sig, huru alla dessa förbud
skulle verka, skall man lätt finna, att endast det första vore möjligt
att någorlunda effektivt genomföra, utan att detta likväl skulle i
minsta mån hindra deltagandet i utländska lotterispel. Alla de öfriga
förbuden skulle blifva omöjliga att upprätthålla och efterlefnaden af
desamma lika omöjlig att kontrollera, hvarför deras egentliga, för
att ej säga enda verkan skulle blifva att åstadkomma lagöfverträdelser
i massa, så mycket mer som den enskilde måste anse ett dylikt förmynderskap
från statens sida opåkallad^ så länge börs- och terminspel
obehindradt få fortgå utan förbud eller utan högre beskattning,
eventuellt konfiskering af vinsten.
16
Andra Kammarens Tillfälliga JJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 23.
Då det enligt vår uppfattning är fruktlöst att genom någon
slags tvångslagstiftning vare sig uppdämma den guldström, som årligen
flyter ut ur landet, eller tilltäppa dess källor, synes det oss böra för
de svenska statsmakterna vara en oafvislig angelägenhet att få den
ledd in på andra vägar och till mål, som främja det fosterländska
intresset.
Emellertid böra vinstmedlen ej ingå uti statsbudgeten för sådana
behof, till hvilkas fyllande staten är hänvisad till den direkta eller
indirekta beskattningen. Nej, afkastningen af ett eventuellt statslotteri
bör användas till främjande af allmännyttiga och kulturella
syften, i främsta hand af filantropisk art och därjämte af sådan beskaffenhet,
att deras bekostande icke gifvet lian åligga staten eller
kommunerna. Att gifva det svenska folkets själfpålagda lotteriutgifter
en på detta sätt förändrad strömriktning och låta dem utmynna i
ändamål af för land och folk högre värde än fyllande af utländska
statsbehof, borde icke innebära något stötande ens för dem, som betrakta
denna fråga uteslutande från etisk synpunkt.
På grund af det anförda tillåta vi oss hemställa,
l:o, 2:o) att Andra Kammaren för sin del ville med
anledning af herr Lyckholms äfvensom herr Karlssons i
Mo motion besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt för
Riksdagen framlägga förslag till ny förordning angående
lotterier och i sammanhang därmed äfven
förelägga Riksdagen förslag till upprättande af och
bestämmelser för ett under statens kontroll och förvaltning
ställdt permanent penninglotteri, hvars afkastning
skulle användas till främjande af allmännyttiga
och kulturella ändamål, i främsta hand af
filantropisk art, och därjämte af sådan beskaffenhet,
att deras bekostande icke direkt åligger staten eller
kommunerna; samt
3:o) att herr Johanssons i Jönköping motion, n:o 256,
icke må till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.»
Herr G. It. Johansson har låtit anteckna att han icke deltagit
ärendets slutliga behandling.
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.