Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående folkskolans reformering till en bottenskola m. m.
1908-04-29 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 1TU 1908:32, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående folkskolans reformering till en bottenskola m. m.
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32,
1
N:o 32.
Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1908 kl. 2 e. m.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8 i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
folkskolans reformering till en bottenskola m. m.
I en inom Andra Kammaren vid innevarande riksdag väckt motion,
n:o 102, har friherre A. T. Adelswärd hemställt, »det Riksdagen ville
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t
täcktes snarast möjligt låta verkställa utredning och till Riksdagen framlägga
förslag,
dels till sådan ändring i undervisningsväsendet, att folkskolan
komme att utgöra det första ledet i undervisningssystemet och omorganiseras
till s. k. bottenskola,
dels därefter till inrättandet i större utsträckning än hittills af
yrkes- och fackskolor i samband med en inskränkning i fordran på
universitetsbildning och afläggandet af akademisk examen såsom kompetensvillkor
för vissa allmänna tjänster.»
I den framställning, hvarmed motionären motiverat förestående
hemställan, har han angifvit, att motionen framkallats hufvudsakligen
af intresset att finna bot för den splittring inom vårt folk, hvilken
ställer sig hindrande i vägen för en verkligt nationell samling. Han
har trott sig finna en väsentlig orsak till denna splittring i eu felaktig
organisation af vårt undervisningsväsen och särskildt i folkskolans ställning
och anordning.
Såsom brister och missförhållanden i allmänhet rörande underditå.
till Iliksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 31 Käft. {N:o 32). 1
Motionärens
hemställan.
Motivering.
2 Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 33.
visningsväsendet framhåller han först den alltför tidiga »sortering»,
hvarigenom de blifvande medborgarna redan vid början af sin skolgånguppdelas
i två grupper — öfverklass och underklass — och sålunda i
förtid bringas till medvetenhet om »olikheten i ställning i samhället mellan
människor födda under olika ekonomiska förhållanden». Det inskärpande
af klassmotsatserna i samhället, som redan härmed tager sin
början, finner han på undervisningens högre stadier fortsatt genom ett
alltför långt drifvet examensväsen, som reser nya skrankor mellan
olika kategorier af samhällsmedlemmar och på samma gång vållar ungdomen
och därmed hela nationen stora förluster i tid och penningar. Han
framhåller vidare det oriktiga i att staten företrädesvis tillgodoser den
högre undervisningen och tagit på sig hela bördan af denna, men däremot
lämnat folkundervisningen, som dock borde betraktas såsom en
viktigare statsuppgift, att ombesörjas af kommunerna, visserligen med
understöd från staten men utan enhetlig* ledning och organisation. Beträffande
sättet, hvarpå folkundervisningen för närvarande bedrifves,
finner han slutligen, att man lägger allt för mycket an på mängden af
inpluggadt vetande, som snart glömmes, men för litet på verklig uppfostran,
hvarför ock den nuvarande folkskolan synes honom hvarken i
afseende å kunskaper eller å uppfostran i (ifrigt lämna det resultat, som
man hade anledning att vänta med tanke på den tid, det arbete och de
kostnader, som offras på undervisningen i densamma.
Den reform i vårt undervisningssystem, hvilken motionären finner
nödig för att äfven genom den allmänna undervisningen ett bättre förhållande
mellan samhällsklasserna må kunna främjas och ett kraftigt
andligt och materiellt framåtskridande möjliggöras, omfattar flera moment.
Folkskolan bör utvecklas till bottenskola och så anordnas, att ej
mindre den blifvande köpmannen eller embetsmannen än kroppsarbetaren
kan använda densamma för sin första undervisning. Å ena sidan
bör den för sådant ändamål enligt motionärens mening förses med en
så beskaffad undervisningsplan, att ett systematiskt samband erhålles
med de såsom öfverbj^ggnader till folkskolan inrättade högre skolorna;
å andra sidan bör undervisningen i högre grad än hittills inriktas på att
meddela barnen de kunskaper och färdigheter, af hvilka de kunna hafva
direkt nytta i det praktiska lifvet, hvarjämte uppfostran bör gå ut på att
utbilda goda och rättskaffens, fysiskt och andligt utbildade medborgare
med själfständig omdömesförmåga. Staten bör i större utsträckning än
hittills åtaga sig kostnaderna för folkundervisningen — åtminstone i sådan
omfattning, att lärarepersonalens aflöning helt och hållet kommer att bestridas
med statsmedel. Slutligen böra ifråga om ungdomens under
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 32.
3
visning krafven på vetenskaplig universitetsutbildning inskränkas, hvaremot
i stor utsträckning böra inrättas yrkes- och fackskolor med särskilda
specialprof för bedömande af kompetensen till vissa yrken och
allmänna eller enskilda tjänster.
>
Efter att hafva lämnat denna sammanfattning af motionärens i Utskottets
förevarande motion uttalade åsikter och önskemål, Indika i hans fram- yttrande,
ställning genom åtskilliga citat, exempel och hänvisningar närmare utvecklas
och motiveras, får utskottet, som icke har att yttra sig rörande
förslaget om att staten skall i större utsträckning än hittills öfvertaga
bestridandet af kostnaderna för folkundervisningen, beträffande ärendet
i öfrigt för sin del anföra följande.
Motionären har i främsta rummet bland de reformkraf, för hvilka
han gjort sig till målsman, upptagit yrkandet på eu sådan omdaning
af vårt undervisningsväsen, hvarigenom folkskolan skulle komma att
intaga ställningen af eu verklig s. 1c. bottenskola. Detta yrkande är,
som bekant, icke nytt. Det utgör tvärtom ett af de äldsta krafven i
folkskolevännernas reformprogram. Motionären har, enligt utskottets
mening, i hufvudsak riktigt angifvit syftet för den omläggning af den
lägre undervisningens organisation, som detta kraf går ut på. Då
emellertid inom åtskilliga kretsar en viss oklarhet ännu synes råda i
uppfattningen rörande detta ämne, torde en något fullständigare redogörelse
för bottenskoletankens innebörd i detta sammanhang böra
lämnas.
Uttrycket folkskolan som bottenskola är den vedertagna beteck- Bottenskohningen
för en sådan anordning af det lägre undervisningsväsendet, att fraw™™nesamhället
för normalt utvecklade barn intill ungefär 12 års ålder upprätthåller
blott en art af skolor, till hvilka alla dylika barn äga tillträde
och i hvilka de komma i åtnjutande af en undervisning, som visserligen
till omfång och beskaffenhet kan i någon mån vara lämpad efter olika
lokala förhållanden, men som dock i allt väsentligt är den samma och
som på hvarje plats är lika för alla samhällsklassers barn. De positiva
skälen för ett sådant skolsystem äro i hufvudsak, först att barnen under
nämnda åldersskede hafva ungefär samma behof i fråga om skoluppfostran,
och vidare att samhället vid sådant förhållande i sitt eget väl
-
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 82.
förstådda intresse bör ägna eu lika omvårdnad åt alla det uppväxande
släktets medlemmar och därigenom söka hos dem framkalla känslan och
medvetandet af de olika samfundslagrens nationella samhörighet.
I bottenskolans begrepp ligger emellertid ingalunda, att skolgången
i hithörande anstalter måste vara obligatorisk. Föräldrar, som
önska och hafva tillfälle att i hemmen eller i privata skolor gifva sina
barn en undervisning, hvilken i omfång och beskaffenhet motsvarar
bottenskolans, må härtill äga full rätt. Men kostnaden för en dylik
enskild undervisning bör vara föräldrarnas ensak.
Bottenskole- Yrkandet att folkskolan skall göras till bottenskola förväxlas ofta
Mydcåelförme^ krafvet på att folkskolan skall förbättras och utvecklas. Mellan dessa
städerna och bägge önskemål finnes visserligen ett samband. Detta röjer sig bland
tbygden8" anua* i folkskolevännernas förhoppning, att folkskolan såsom bottenskola
skall komma att omfattas med ett lifligare intresse och röna en bättre
omvårdnad samt därigenom säkrare och fortare ernå behöflig utveckling
och förbättring. Men i och för sig äro nämnda önskemål af olika innebörd.
Krafvet på att folkskolan skall göras till bottenskola har afseende
på folkskolans yttre ställning, hennes plats i skolsystemet. Yrkandet
på folkskolans utveckling och förbättring däremot berör hennes
inre organisation, hennes utrustning och arbetssätt. Det låter alltså väl
tänka sig, att folkskolan utvecklas och förbättras, utan att den dock
göres till bottenskola, liksom å andra sidan folkskolan kan intaga en
bottenskolas ställning utan att däraf med nödvändighet följer, att hon
i tillbörlig grad omhuldas och vinner önsklig utveckling.
Riktigheten af nu angifna förhållande finner man bekräftad, om
man närmare ger akt på den olikhet, som råder i fråga om folkskoleförhållandena
mellan den egentliga landsbygden och storstäderna. På
landsbygden intager folkskolan redan för närvarande faktiskt en bottenskolas
ställning. Visserligen beror detta väsentligen på den omständigheten,
att de samhällsklasser, för hvilkas ungdom särskilda skolor upprätthållas
i städerna, å landsbygden äro så relativt fåtaligt representerade,
att man fördenskull ej rimligen kan för deras räkning därstädes
anordna speciella barndomsskolor vid sidan af folkskolan. Men resultatet
blir i alla fall det, att folkskolan å den rena landsbygden i stort
sedt är barndomsskolan för alla, alltså bottenskola. Äfven de burgnare
samhällsklasserna begagna å landsbygden folkskolan i större utsträckning
än i städerna. Och om en eller annan familj föredrar att
från början sända barnen till en stad eller att anordna undervisning
för dem i hemmet, så ändras icke genom dylika undantagsfall den all
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 5
manna ställningen. Enskilda afvikelse!’ från hvad som i stort sedt är
regel måste under alla förhållanden tänkas förekomma.
Af det nu påpekade följer, att frågan om folkskolan såsom bottenskola
icke har någon mer afsevärd betydelse för den rena landsbygden.
För dess vidkommande är i stället den andra frågan så mycket mera
aktuell, nämligen frågan om folkskolans utveckling och förbättring.
Att folkskolan därstädes faktiskt innehar ställningen af en bottenskola
för alla, har ingalunda fört med sig, att hon erhållit en tillfredsställande
organisation och undergått de förbättringar i öfrigt, hvilka af behofvet
påkallats.
Ett alldeles motsatt förhållande äger rum i afseende å folkskolan
i städerna, i all synnerhet de största. I dem har folkskolan
under senare tider med hänsyn till sin organisation och utrustning rönt
en omvårdnad, som är värd allt erkännande. Om ännu åtskilligt i dessa
afseenden återstår att önska, så torde detta i flera fall bero mindre
på bristande god vilja hos vederbörande än på andra omständigheter,
t. ex. på olika meningar i fråga om sättet och medlen för erkändt
önskvärda reformers genomförande. Men om i dessa samhällen krafvet
på folkskoleväsendets nödiga utveckling och förbättring alltså på ett i
det hela berömvärdt sätt tillgodosetts, så är däremot i dem läget i afseende
å folkskolans yttre ställning så mycket mindre tillfredsställande.
Folkskolan är här alldeles icke den för alla gemensamma bottenskolan.
Den är i stället i stort sedt en skola blott för de lägre samhällsklassernas
ungdom. Vid sidan om folkskolan upprätthåller samhället andra
barndomsskolor för åldern öfver 9 år, hvilka skolor faktiskt intaga
ställningen af kiasskolor för den burgnare befolkningen.
Liksom för landsbygden frågan om folkskolans utveckling och
förbättring är den ojämförligt viktigaste frågan på området för den
lägre undervisningen, så intar för städernas vidkommande frågan om
folkskolans yttre ställning en motsvarande plats. Yrkandet att folkskolan
måtte göras till den för alla gemensamma bottenskolan under
barndomsåldern är alltså väsentligen ett reformkraf speciellt för städerna
och med dem jämförliga samhällen. Genom det i dessa förefintliga
systemet med barndomsskolor af olika slag, hvilka alla äro afsedda
för barn i samma ålder, men af hvilka somliga företrädesvis mottaga
barn från de bättre situerade samhällslagren, under det andra begagnas
hufvudsakligen af de mindre bemedlade klasserna, uppkomma
de olägenheter i afseende å den allmänna undervisningen, hvilka i den
föreliggande motionen främst beröras.
Mest betydande äro bland dessa olägenheter de sociala. Systemet
mete olägen
heter.
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32,
med skilda barndomsskolor för olika samhällsklasser leder, såsom af
motionären starkt framhållits, till ett lika onödigt som fördärfligt inskärpande
af klassmotsatserna i samhället. Åtskillnaden mellan olika
samfundslager kan förvisso icke upphäfvas. Men ingalunda bör samhället
själft genom för sådant ändamål lämpade åtgärder framhäfva och
förstora denna åtskillnad. Något dylikt sker emellertid genom att
barnen redan vid nioårsåldern eller än tidigare underkastas en »sortering»,
genom hvilken somliga af dem skiljas från de öfriga och försättas
i en mer gynnad och omhuldad ställning. Ett sådant förfarande
kan från samhällelig synpunkt desto mindre försvaras, som de barn,
hvilka på detta sätt särställas och för hvilkas undervisning samhället
offrar mångdubbelt drygare kostnader, i regeln tillhöra föräldrar, hvilka
mindre än andra äro i behof af bidrag från samhället till kostnaderna
för den »bättre» uppfostran, som de tilläfventyrs vilja förskaffa åt sina
barn. Det kan icke hindras, att ett skolsystem af denna art ger upphof
till frestelser å ena sidan till afund och bitterhet och å andra sidan
till högmod och öfversitteri, hvilka lyten, isjmnerhet om de få rotfästa
sig redan i barnasinnet, sedermera ofta bäras med genom hela lifvet.
Men systemet i fråga sådant det hos oss tillämpas har med sig
olägenheter äfven ur rent pedagogisk synpunkt. Bland annat främjas
därigenom det allmänt och med rätta öfverklagade mångläseriet i skolorna.
I de allmänna läroverken samt de högre flickskolorna låter man
lärjungarna redan vid nioårsåldern bölja studiet af främmande språk.
Denna anordning, redan i sig själf olämplig, leder därjämte till att
barnen redan i denna tidiga ålder nödgas dela sitt intresse och sin
studieförmåga mellan ett större antal läroämnen än som annars skulle
komma i fråga. För studiet af främmande språk blifva andra läroämnen
eftersatta, bvilka bättre lämpa sig för barnaåldern och hvilkas inhämtande
på detta stadium därför ock skulle medföra en större behållning
för lärjungarna. Nu måste dessa ämnen i stället dragas med i läroplanen
under en längre tid, och så förhindras öfverallt en ändamålsenlig
koncentrering af studierna å de läroämnen, som för hvarje ålder
äro mest lämpliga.
Systemet med flera slag af barndomsskolor är slutligen förenadt
med olägenheter jämväl af ekonomisk och praktisk art.
Undervisningen fördyras. Det är ett påtagligt förhållande, att
samhällets utgifter för barndomsskolorna väsentligt stegras genom att
sådana af olika slag upprätthållas vid sidan af hvarandra. Äfven för
föräldrarna ökas kostnaderna för barnens uppfostran, såvida de önska
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 7
bereda dessa en undervisning utöfver måttet af den i folkskolan meddelade.
För föräldrar å landsbygden, Indika åt sina barn vilja förskaffa
förmånen af en högre skolbildning, möter härförutom den olägenheten,
att de antingen måste sända sina barn från hemmet redan vid nioårsåldern
för att sätta dem i skola i stad, där allmänt läroverk eller
högre flickskola finnes, eller också nödgas finna sig i att barnens studier
bli ett eller flera år försenade. Eu tredje utväg finnes visserligen,
i det de till en tid kunna bereda sina barn enskild undervisning i hemmet.
Men äfven härvid möta ofta svårigheter, framförallt i fråga om
undervisningen i främmande språk, hvarförutom en inträdesexamen till
annan klass än den lägsta i högre skolor alltid anses som en vansklig
sak. Vore folkskolan den gemensamma bottenskolan för alla under
hela den egentliga barndomsåldern så skulle äfven de nu berörda
olägenheterna i allt väsentligt vara undanröjda. Äfven de barn å landsbygden,
hvilka önskade fortsätta sin skolgång i högre skolor, kunde
få stanna kvar i föräldrahemmet åtminstone till 11—12-årsåldern utan
att därigenom deras studier försenades. Skulle än folkskolan på platsen
icke vara af allra bästa slag, så vore det dock under sådana förhållanden
. en jämförelsevis lätt sak att bereda barnen nödig enskild handledning
bredvid, folkskoleundervisningen, så att de vid nyssnämnda ålder
kunde bestå i inträdespröfningen till en högre skola. Ty det vore då
icke fråga om undervisning i något främmande språk, utan endast om
undervisning i ämnen, däri exempelvis hvarje lärare eller lärarinna i
folkskolan måste anses fullt kompetent att lämna nödig vägledning.
Det lider intet tvifvel, att öfvervägandet af de här anförda förhållandena
med tiden skall leda till en omorganisation af vårt lägre
undervisningsväsen i den riktningen, att folkskolan göres till den allmänna
bottenskolan för barndomsåldern, och att i samband därmed
skolstudiet af främmande språk uppskjutes till ett senare stadium. Det
nuvarande skolsystemet för barndomsåldern, sådant detta system förefinnes
i städerna, kan icke i längden upprätthållas under ett demokratiskt
samhällsskick och i trots af en modern pedagogiks kraf. En
blick på undervisningsväsendets historia under det senaste halfva århundradet
visar också tillfyllest, hurusom utvecklingen både i vårt land
och i grannländerna trots allt motstånd afgjordt rör sig framåt just mot
detta mål.
Då nämnda motstånd emellertid ännu alltjämt gör sig gällande,
torde det vara lämpligt att här upptaga till granskning de hufvudsak
-
Skälen mot
bottenskoleidén.
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.
liga skäl, som af det nuvarande skolsystemets förespråkare anföras till
försvar för detta.
Först och främst söker man häfda, att det för alla dem, Indika
skola fortsätta sina studier i högre skolor, är nödvändigt eller åtminstone
högst fördelaktigt att redan vid omkring 9 års ålder begynna
studiet af främmande språk. Då ett dylikt studium icke kan eller bör
förekomma i folkskolan, så måste man, förmenas det, vid sidan af nyssnämnda
anstalt upprätthålla särskilda skolor med undervisning i främmande
språk för de barn, hvilka kunna antagas komma att fortsätta
sina studier.
Utskottet har redan här förut antydt, att det för sin del icke kan
ansluta sig till den uppfattning, som i en sådan tankegång kommer till
synes. Erfarenheten bär visserligen gifvit vid handen, att man kan
börja undervisa barnen i främmande språk i skolan så tidigt som vid
nioårsåldern eller dessförinnan. Men den har ingalunda ådagalagt, att
ett sådant förfarande är vare sig nödvändigt eller fördelaktigt. Tvärtom
kunna vida starkare skäl anföras för den motsatta åsikten, enligt
hvilken undervisningen i främmande språk i skolorna icke bär taga sin
början så tidigt som vid nioårsåldern. Barnet saknar på detta stadium
den utvecklade kombinations- och reflexionsförmåga, som ett verkligt
fruktbärande studium af främmande språk förutsätter. Det kan visserligen
med tämligen stor lätthet inlära glosor och vissa grammatiska
regler, isynnerhet sådana som bestå i uppräkningar af exempel och
dylikt, men en dylik förmåga äger det i lika hög grad vid t. ex. 12- årsåldern. Riktigast bör utan tvifvel läsningen af främmande språk i
skolan under 9—12-årsåldern betecknas såsom en misshushållning med
lärjungarnas studieförmåga. Med åsidosättande af läroämnen, för hvilkas
studium större förutsättningar under detta åldersskede förefinnas och
hvilka därför skulle gifva större behållning för barnens utveckling,
tvingar man dessa att i stället sysselsätta sig med språkstudier, hvilka
i sin ordning först på ett senare stadium kunna medföra ett gagn,
som svarar mot arbetets möda.
Då förevarande spörsmål om lämpligaste tiden för begynnandet
af skolundervisningen i främmande språk utgör en af hufvudpunkterna
i frågan om folkskolan såsom bottenskola, må till ytterligare belysning
af detsamma jämväl erinras om den uppfattning, som i afseende härå
gjort sig gällande i våra närmaste grannländer Norge och Danmark.
I begge dessa länder har man under den senare tiden omorganiserat
skolorna för den högre elementarundervisningen och i begge har
man därvid gjort folkskolan till den gemensamma bottenskolan för alla
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 9
barn under de 5 första skolåren. Tillträde till de läroanstalter, som
motsvara våra allmänna läroverk, erhålles först vid en ålder af fyllda
11 år, och först efter denna tidpunkt tager alltså undervisningen i
främmande språk sin början. Reformen beslutades i Norge år 1896
och i Danmark år 1902. Besluten föregingos af omfattande utredningar,
därvid en mängd sakkunniga anlitades. Det är af synnerligt intresse
att taga del af den motivering, som i hvardera landet anfördes för
förslaget att till nyssnämnda tidpunkt förlägga början af främmande
språks studium.
I Norge hade ärendets förberedande behandling anförtrotts åt en
på Stortingets begäran tillsatt kunglig kommission, som räknade 8 ledamöter.
Kommissionens utlåtande i fråga om nu berörda ämne refereras
i den kungliga propositionen till Stortinget (daterad den 18 februari
1896) sålunda;
»Det Spurgsmaal, som i saa Henseende furst maatte paatnenge sig, var, om den
huiere Skoles Undervisning i fremmede Sprog kunde udsrettes udover det Trin, hvor
den nu begynder. Kunde dette ske, burde Hemlig efter Flertallets Mening Förslag
stilles om en saadan Förändring og om Tilknytning til Folkeskolen i Overensstemmelse
dermed. Efter gjentagne Overveielser har Kommissionen med Dissens af et Medlem
(Skoledirektur Holck) fundet det försvarligt, nogle fuldt berettiget, ved en ny Ordning
af den huiere Sköte åt udssette Indfurelsen af det furste fremmede Sprog till nuvarande
Klasse III, det sjette Skoleaar, og begynde den huiere Skoles Kursus med dette. En
saadan Ordning er, efter Kommissionens Mening, paa den ene Side bleven en nudvendig
Föranstaltning for åt sikre den huiere Skoles Stilling som Led i det offentliga
Undervisningsväsen, og paa den anden Side vil den for Folkeskolens Vedkommende,
som i de 5 furste Skoleaar bliver Fsellesskole for alle Dorn, sandsynligvis give dens Udvikling
et kraftigt Stud fremad.»
I Danmark utarbetades reformförslaget inom kyrko- och undervisningsdepartementet.
Men innan det framlades för Riksdagen, underställdes
det granskning af en 14-mannakommission, hvars ledamöter
voro dels skolmän från olika slags undervisningsanstalter, dels medlemmar
af representationen. Det långt öfvervägande flertalet inom
denna kommission gillade förslaget. I fråga om framflyttningen af
främmande språks studium till 11-årsåldern har detta följande motivering:
»Undervisning
i fremmede Sprog er nu for Burn i deres tidligste Skoleaar psedagogisk
set en Utäng; den kan ikke begynde med nogen som helst Udsigt til åt bsere
Frugt, fur Barnet er naaet hen til Alderen omkring de 11 Aar; men skal der paa den
anden Side komme noget antageligt Udbytte ud af den indtil Tiden omkring 14—-15
Aars Alderen, da en stor Mamgde Burn forlader Skolen, kan dens Begyndelse heller
ikke opssettes leengere. Her, ved Alderen omkring 11 Aar, findes altsaa det sagte
Bill. till Bi/csd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 31 Raft.
2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.
Tilknytnings- og OvergangspunJct; og til åt vselge dette Punkt ledes man ogsaa af en
anden Betragtning. Mellemskolen skal nemlig kunne modtage Bern baade fra Landsbyskolen
og fra Kebstadskolen; men disse to Afdelinger af Folkeskolen ville efter de
forskellige Vilkaar, under hvilke de arbejde, ikke kunne felges ad helt igennem og
paa alle Punkter, og navniig vil Forskellen let stige, jo hejere man kommer op; derimod
vil den for Bern i Alderen omkring 11 Aar vsere lidet betydelig, om den overhovedet
er til Stede.»
Slutligen må anföras äfven ett uttalande från Tyskland. Inom
Berlins magistrat slog redan under förra delen af 1880-talet den uppfattningen
igenom, att undervisningen i främmande språk icke bör taga
sin början så tidigt som vid 9-årsåldern och på förslag af stadens skolstyrelse
började man då inrättandet därstädes af ett slags mellanskolor
för lärjungar i 12—15-årsåldern, hvilka förut genomgått en 5 eller 6
års kurs i den allmänna folkskolan. Till det första beslutet i denna
riktning medverkade i ej ringa mån ett af den högt ansedde vetenskapsmannen
professor H. Steintlial på begäran afgifvet yttrande i
frågan om lämpligaste tiden för början af undervisningen i främmande
språk. Detta jdtrande, som redan år 1893 citerades i en af herrar
Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund inom Andra Kammaren väckt
motion (n:o 111), sammanfattades i följande hufvudpunkter:
»a. Åskådningsundervisningen i modersmålet begynner med lärjungens
inträde i skolan;
b. Samtidigt med att denna åskådningsundervisning utan afbrott fortgår
hela skolan igenom, begynner efter fyllda nio år den begreppsmessiga
undervisningen i analyserandet af den enkla satsen i modersmålet;
c.
Samtidigt med att denna dubbla undervisning i modersmålet fortsättes,
begynnes efter fyllda tolf år undervisningen i främmande språk.»
Om till det nu anförda lägges, att ett skolsystem med folkskolan
såsom bottenskola och med studiet af främmande språk förlagdt till
skedet närmast efter och öfver folkskolekursen, förefinnes och länge
tillämpats i flera kulturländer såsom t. ex. Schweiz och Nordamerikas
Förenta stater m. fl., så torde härmed den uppfattningen hafva till fullo
vederlagts, att undervisningen i främmande språk i de högre skolorna
nödvändigt måste börja redan vid nioårsåldern.
I själfva verket ter sig den nu tillämpade planen för undervisningen
i främmande språk å det lägre stadiet i våra allmänna läroverk,
enligt hvilken plan tyska språket inträder som ämne redan i lägsta
klassen men först i fjärde klassen — således ungefär vid tolfårsåldern —
följes af ett annat främmande språk, vid en närmare granskning väsent
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 11
ligen såsom en konstlad anordning, genom hvilken åstadkommes ett
sken af berättigande för de lägsta läroverksklassernas bibehållande vid
sidan af folkskolan. Det förefaller, som om läroplanen för realskolan
uppgjorts under en känsla af att de tre nämnda lägre klassernas bibehållande
för framtiden icke kunde försvaras, så vida man icke i dem
meddelade undervisning i något speciellt läroämne, som folkskolan icke
kunde upptaga. Man har funnit ett sådant ämne i tyska språket. Och
man söker försvara dess förekomst på ifrågavarande stadium med i allt
väsentligt samma längesedan utnötta och vederlagda skäl, hvilka på sin
tid anfördes till försvar för studiet af latin i just de klasser, där man
nu låtit tyskan intaga latinets plats. Lika litet som dessa skäl kunde
verkligt motivera studiet af latin på detta stadium, lika litet innebära
de giltig anledning till att man på samma stadium i stället läser
tyska.
Till försvar för systemet med olika slag af barndomsskolor anför
man vidare, att folkskolan icke kan på ett tillfredsställande sätt fylla
uppgiften att längre än till nioårsåldern lämna de barn undervisning,
hvilka skola förvärfva en högre skolbildning, och att fördenskull särskilda
barndomsskolor åtminstone från nioårsåldern måste upprätthållas för
dylika lärjungar.
I fråga om detta skäl må först erinras, att den form af folkskola,
som det här gäller att jämföra med realskolan, är den s. k. litt.
A-skolan, som i allmänhet förefinnes i städerna.
Med litt. A-skolan är realskolan redan för närvarande ställd i samband,
i det inträdesforclringarna till den senares första klass motsvara
kurserna för klass I i litt. A-skolan. Däremot förefinnes icke för närvarande
och förutsättes icke heller för framtiden något direkt samband
mellan realskolan och de lägre former af folkskolan, hvilka förekomma
hufvudsakligast i en del skoldistrikt å landsb}^gden.
Det kan icke förnekas, att undervisningen i realskolans lägre
klasser lämnar ett resultat, som rent kvantitativt sedt något öfverträffar
hvad som under nuvarande förhållanden åstadkommes i motsvarande
klasser äfven af en folkskola litt. A. Det vore också högst underligt
annars, då realskolan i alla afseendeu arbetar under gynnsammare omständigheter
än folkskolan och proportionsvis kräfver också mångdubbelt
drygare kostnader än denna. Men härmed kan frågan ingalunda anses
afgjord. För det första torde skillnaden mellan resultaten af de ifrågavarande
skolornas undervisning på här berörda stadium dock icke vara
särdeles betydande, såvidt hänsyn tages icke blott till själfva mängden
af kunskaper utan jämväl till lärjungarnas förståndsutveckling och
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32-
mognad i allmänhet. Meningen är ju, att en folkskola af litt. A-typen
skall ge lärjungarna under 9—12-årsåldern just den undervisning och
handledning, som för ungdomen i denna ålder äro tjänligast. På en
sådan grundval bör den fortsatta undervisningen utan olägenhet kunna
bygga. Att, såsom nu sker, redan under 9—12-årsåldern underkasta
vissa lärjungar en speciell träning med hänsyn till studier, hvilka somliga
bland dem komma att bedrifva efter nämnda åldersskede, torde hvarken
vara nödvändigt eller pedagogiskt riktigt. Förhåller det sig åter så,
att folkskolan af litt. A-typen icke fyller nyss nämnda uppgift, då innebär
detta, att hon icke till fullo motsvarar sitt eget ändamål. I sådant
fall bör hon uppenbarligen och kommer hon också utan tvifvel att
ytterligare förbättras och utvecklas i riktning mot nämnda mål.
Det bör vidare märkas, att inträde i realskolan redan för närvarande
vinnes endast efter genomgången inträdespröfning. Hvarje dylik
pröfning förutsätter som regel en speciell förberedelse från lärjungens sida.
Äfven sådana lärjungar, som från första klassen i en folkskola litt. A.
söka inträde i realskolans nuvarande lägsta klass, torde i allmänhet anse
sig behöfva någon enskild handledning före själfva inträdesexamen.
I än högre grad är en dylik handledning af nöden för de lärjungar,
hvilka öfvergå till realskolan från första klassen i en folkskola af annan
typ än litt. A.
I detta förhållande förutsattes ingen ändring. Realskolan komme
sålunda allt fortfarande i tillfälle att kontrollera, att hennes lärjungar
vid inträdet ägde just det mått af kunskaper och förståndsutveckling,
som för studierna i denna skola erfordrades. Skulle också därvid på
de inträdessökande ställas något högre kraf än som i allmänhet motsvarades
af dem, hvilka genomgått bottenskolan, så borde skillnaden
utan svårighet kunna utfyllas vid den särskilda förberedelse, som inträdespröfningen
i alla händelser förutsätter. De inträdessökande i allmänhet
skulle härigenom icke komma i sämre ställning, än de inträdessökande
från landsbygden redan för närvarande befinna sig i, då de
från första klassen i en folkskola af lägre typ än litt. A. vilja öfvergå
till realskolan. Det kan till och med sägas, att en dylik anordning i
visst afseende skulle innebära en fördel. På samma gång en inträdespröfning
under nu angifna förhållanden icke borde blifva till hinder för
lärjungar med nödig fallenhet för studier, skulle säkerligen åtskilliga
andra afhållas från att söka inträde i realskolan, hvilka i mindre grad
äga förutsättningar för framgång därstädes, och hvilka därför till större
gagn både för sig själfva och samhället böra gå direkt till yrkesutbild
-
Andra Kammarens Tillfälliga'' Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 13
ningen. Det är oförnekligt, att de lägre klasserna i realskolan för närvarande
hysa många sådana lärjungar, och tilloppet af dylika alumner
kommer utan tvifvel att fortfara i samma omfattning som hittills, så
länge inträde i realskolan måste sökas vid eu så tidig ålder, att någon
mer afsevärd erfarenhet rörande barnens fallenheter och begåfning ännu
ej kunnat vinnas.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter torde alltså den invändning,
som stöder sig på folkskolans förmenta oförmåga att fylla en
verklig bottenskolas uppgift, icke böra tillmätas någon större betydelse
såsom skäl för bibehållande af systemet med flera olika slags barndomsskolor.
Slutligen har man ock velat göra gällande, att det skulle lända
till folkskolans egen skada, om hon gjordes till bottenskola och systemet
med olika slag af barndomsskolor alltså upphäfdes. En dylik invändning
är uppenbarligen rent meningslös och vittnar om fullständig obekantskap
med bottenskoletankens innebörd. Då realiserandet af denna
tanke alldeles icke förutsätter någon förändring i folkskolans organisation,
då folkskolan på den egentliga landsbygden äfven i öfrigt i stort
sedt är fullständigt oberörd af en dylik reform och då folkskolan i
öfriga skoldistrikt icke i annan mån påverkas af reformen än att den
skulle komma att besökas af ett något större barnantal och sannolikt
bli föremål för ett något lifligare intresse och en mera välvillig omvårdnad,
så är det ju orimligt att påstå, att en förändring af sådan beskaffenhet
skulle kunna skada folkskolan. — Af samma skäl, eller
emedan ifrågavarande reform icke förutsätter någon omorganisation af
folkskolan, är också, i all synnerhet hvad landsbygden angår, den farhågan
ogrundad, att kostnaderna för folkskolan skulle komma att ökas
såsom en omedelbar följd af att folkskolan gjordes till bottenskola. Väl
är uppenbart, att folkskolan framdeles kommer att kräfva större utgifter
från samhällets sida än hittills. Men detta beror på att folkskolan
ännu icke öfverallt nått en i och för sig tillfredsställande anordning, och
nämnda förhållande kommer därför under alla omständigheter att inträffa,
vare sig folkskolan göres till bottenskola eller icke.
Af hvad sålunda här anförts till belysning af spörsmålet om folk- Frågan om
v o i vv/ccS’ och
skolan såsom bottenskola torde framgå, att utskottet för sin del finner facksholor.
det önskvärdt, att vårt undervisningsväsen på det lägre stadiet blir omdanadt
i den riktning, som af motionären i detta afseende förordats. Till
14 Andra Kammarens Tillfälliga lltslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.
frågan om de åtgärder, hvilka under närvarande omständigheter böra
anses bäst ägnade att främja ett dylikt syfte, vill utskottet senare återkomma.
Dessförinnan anser utskottet sig böra ägna en närmare uppmärksamhet
jämväl åt det andra af de båda hufvudspörsmål, som i den
föreliggande motionen afhandlas, eller frågan om yrkes- och fackskolor
såsom öfverbyggnader på folkskolan.
Motionärens i detta afseende framställda yrkande synes ha sin
grund i hans uppfattning, att den nuvarande skolundervisningen icke i
tillräcklig grad tillgodoser det praktiska lifvets behof. Särskild! förefaller
det honom, som om studierna i de högre undervisningsanstalterna
mera skulle gå ut på förvärfvande! af ett visst examensbetyg och därmed
följande social ställning än på inhämtandet af kunskaper och duglighet
för den föreliggande lefnadsuppgiften. Äfven folkskolans undervisning
synes honom brista i praktisk läggning, och han finner därför
nödigt, såväl att sjäifva folkskoleundervisningen reformeras i nu antydd
riktning som att särskilda yrkes- och fackskolor upprättas, i hvilka utbildning
kan vinnas för olika arter af allmän och enskild verksamhet.
I samband härmed synas honom krafven på högre teoretisk skolbildning
böra inskränkas.
Utskottet finner sig icke ha anledning att närmare gå in på frågan,
huruvida den högre skolundervisningen och universitetsstudierna i otillbörlig
grad skatta åt formalism och ett ensidigt sträfvande efter examensresultat.
Däremot synes eu närmare belysning'' af krafvet på folkskoleundervisningens
omläggning i mer praktisk riktning i detta sammanhang
vara af nöden.
Det är efter utskottets mening obestridligt, att vårt nuvarande
undervisningsväsen icke i tillräcklig grad är anpassadt efter de behof,
som genom detsamma borde tillgodoses. Den ojämförligt största delen
af lärjungarna i våra skolor går från dessa direkt öfver till näringslifvet
och till praktiska sysselsättningar af annan art. Men för dylika lefnadsuppgifter
få de under skoltiden ingen speciell utbildning. Af detta förhållande
lider näringslifvet likaväl som den enskilde. Verklig yrkesskicklighet
är långt mindre allmän än önskligt vore, och med brist på
yrkesinsikter och yrkesskicklighet följa en lägre grad af intresse och
en mindre förmåga af anpassning efter växlingar i konjunkturer och
arbetsförhållanden m. m.
Under den senare tiden har man inom allt vidare kretsar i landet
kommit till insikt om den brist, som i nu påpekade afseende vidlåder
vårt undervisningsväsen. För att råda bot för missförhållandet hafva
väsentligen tvenne medel blifvit föreslagna. Å ena sidan förmenar man,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 15
att felet ligger i en otillfredsställande anordning af folkskoleundervisningen
och kräfves därför en reform af denna undervisning i sådan
riktning, attjitbildningen för det praktiska lifvets behof blir bättre tillgodosedd.
A andra sidan häfdas af de mera sakkunniga såväl bland
näringslifvets representanter som bland skolmännen, att folkskolans
arbete härvid dock aldrig kan blifva till fyllest. Särskilda undervisningsanstalter
för det ifrågavarande ändamålet äro af behofvet oundgängligen
påkallade.
Krafvet på folkskoleundervisningens omläggning i mer praktisk
riktning saknar i och för sig ingalunda berättigande. Det torde icke
kunna förnekas, att denna undervisning härtilldags präglats af en viss
formalism och ett ensidigt sträfvande efter minneskunskaper och förståndsodling.
Förhållandet torde i väsentlig mån sammanhänga med
bruket af den kateketiska lärometod, som under senare delen af adertonhundratalet
gjordes till den ensamt härskande i folkskolan, och från
hvilken denna skola ännu icke hunnit i tillbörlig grad frigöra sig. En
förändring af undervisningssättet, syftande till större själfverksamhet
från lärjungarnas sida och uppöfning i mer utsträckt omfattning än
hittills af deras praktiska förmåga, är tvifvelsutan för folkskolans vidkommande
önskvärd. I samband härmed torde äfven åtskilliga jämkningar
vara af nöden i fråga om läroämnena och undervisningstidens
fördelning mellan dessa. Uppslag till nödiga reformer i dessa afseenden
torde kunna förväntas såsom frukt af det arbete för åstadkommandet
af en ny normalplan för folk- och småskolorna, hvilket den
s. k. seminariekommittén erhållit i uppdrag att verkställa,
Men äfven med nu angifna förbättringar i undervisningen blir
folkskolan icke i stånd att fylla behofvet af praktisk utbildning för
ungdomen. Detta beror väsentligen på tvenne med hvarandra sammanhängande
förhållanden. Barnen äro under skedet för den egentliga
folkskoleundervisningen ännu för unga för att kunna tillägna sig en
direkt yrkesutbildning. De sakna tillika på detta stadium det underlag
af förståndsutveckling och teoretiska insikter, som en verklig yrkesutbildning
förutsätter. Hvarje försök att göra folkskolan till en utbildningsanstalt
direkt för vissa grenar af näringslifvet måste därför misslyckas.
Den åsyftade speciella utbildningen kunna lärjungarna icke
tillägna sig, emedan de sakna nödiga förutsättningar för ändamålet.
Däremot förryckes och skadas den undervisning, hvars meddelande är
folkskolans egentliga uppgift och som har till mål att jämte sin rent
uppfostrande inverkan bibringa lärjungarna de elementära kunskaper
16 Andra Kammarens Tillfälliga VtsJcotts (N:o T) Utlåtande N:o 32.
och färdigheter, som för hvarje medborgare äro af nöden icke minst
såsom grundlag för den speciella yrkesutbildningen.
Om folkskolan på bästa sätt skall kunna fylla sitt ändamål, så
är för henne snarare en koncentrering i arbetet nödvändig än läroplanens
utsträckande till att omfatta nya läroämnen och nya uppgifter.
I hvarje fall gäller detta de lägre klasserna i folkskolan. På det högsta
stadiet torde väl under vissa förhållanden undervisningen i någon mån
kunna anpassas efter lärjungarnas blifvande lefnadsuppgifter. I skoldistrikt
t. ex., där hela befolkningen är jordbruksidkande, kan undervisningen
i folkskolans högsta klass inom vissa gränser tänkas inrättad
med hänsyn till detta förhållande. Ett undantag bildar därjämte i detta
afseende ämnet naturkunnighet, hvari lärokurser med till någon del
olika innehåll skulle kunna ifrågasättas för skolor å olika orter med
hufvudsakligen olika näringsfång. Det skall emellertid visa sig, att
dylika anordningar, äfven om de försökas och kunna upprätthållas,
aldrig blifva af någon större praktisk betydelse. Erfarenheten visar
otvetydigt, att den verkliga yrkesutbildningen äfven för landtbruket
måste förläggas till ett senare skede än tolfårsåldern, och af sakkunniga
målsmän för den tekniska yrkes- och handtverksundervisningen
häfdas den uppfattningen, att sådan undervisning knappt på allvar kan
taga sin början ens omedelbart efter fullständigt genomgången folkskolekurs
utan strängt taget kräfver högre ålder och större teoretiska
förutsättningar än lärjungen till och med på detta stadium i allmänhet
besitter.
Utskottet tror sig med det nu anförda hafva gifvit skäl för den
uppfattningen, att det berättigade krafvet på en bättre praktisk utbildning
för vår ungdom icke kan tillgodoses enbart genom eu reform af
undervisningen i våra folkskolor. Särskilda läroanstalter för omförmälda
ändamål äro af behofvet påkallade. Såsom i den föreliggande
motionen påyrkas, böra dessa anstalter hafva karaktären af yrkes- och
fackskolor, inrättade såsom öfverbyggnader på folkskolan. För det
stora antalet skoldistrikt å landsbygden torde en lämplig undervisningsanstalt
af detta slag kunna utvecklas ur den hittillsvarande fortsättningsskolan,
som för ändamålet bör omorganiseras i sådan riktning,
att den blir i stånd att bättre än för närvarande tillgodose i synnerhet
den jordbruksidkande befolkningens behof af yrkesutbildning. Bredvid
modersmålet böra i denna skola på landsbygden alltså företrädesvis
upptagas sådana ämnen som bokföring och tillämpad naturkunnighet
(om sädes- och foderväxtodling, om olika jordarter, gödsellära, om husdjurens
vård och utfodring o. s. v.). Landtmanna- och landtbruks
-
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 17
skolor böra därjämte finnas, i hvilka de lärjungar, som sådant önska,
efter genomgången kurs i fortsättningsskolan kunna erhålla ytterligare
utbildning för jordbruket. — I städer och öfverhufvud i samhällen, där
befolkningens flertal ägnar sig åt industri och handtverk, bör den fortsatta
undervisningen, i stället för nyssnämnda undervisning i naturkunnighet,
kunna upptaga andra grenar af detta läroämne, t. ex. fysik
och kemi etc., men framförallt bör undervisning här meddelas i rent
tekniska läroämnen, såsom olika slag af teckning och ritning m. in.,
äfvensom i verklig yrkesteknik. De flerstädes i dylika samhällen befintliga
lägre tekniska yrkes- eller aftonskolorna synas jämte fortsättningsskolorna
erbjuda en lämplig grund, hvarpå man därstädes kan
bygga vidare i syfte att erhålla ett system af läroanstalter, genom
hvilka möjlighet beredes för enhvar samhällsmedlem, som efter slutad
folkskolekurs vill ägna sig åt praktiska lefnadsuppgifter, att erhålla
nödig utbildning för ändamålet.
Genom åvägabringande af en undervisning af nu omförmäld art
för landets ungdom under åren närmast efter den egentliga folkskoleåldern
skulle otvifvelaktigt vårt lands näringslif stärkas och den materiella
utvecklingen öfverhufvud främjas. Såväl landtbruket som industrien
skulle komma att lyftas till en högre ståndpunkt, i samma mån
som dess arbetare komme att i genomsnitt kännetecknas af en mer
utvecklad intelligens och en större yrkesskicklighet. Vår folkskoleundervisning
skulle under sådana förhållanden bli till större verkligt
gagn än för närvarande. Härtilldags har nämligen genom denna undervisning
i viss mån endast lagts en grund, men det fortsatta byggandet
på grunden har uraktlåtits. Lärjungen har i folkskolan förvärfvat förutsättningar
för att kunna inhämta en god yrkesutbildning, men själfva
yrkesutbildningen har aldrig kommit honom till del. Därför har också
folkskolans arbete i ej ringa grad förfelats; de uppnådda resultaten ha
tett sig såsom något ändamålslöst och ofullbordadt, och man har ej alldeles
utan fog kunnat klaga öfver, att folkskoleundervisningen icke
lämnat en valuta, som fullt svarat mot kostnaderna för densamma.
Härtill kommer, att anstalter för ungdomens undervisning och
handledning i nu ifrågavarande åldersskede påkallas jämväl af en annan
anledning. Det klagas i våra dagar allmänt och högljudt öfver tilltagande
råhet och förvildning hos ungdomen. Om ock denna klagan
är väsentligt öfverdrifven, så kan den nog icke sägas vara helt och
hållet obefogad. Man skulle också nästan kunna säga, att det vore
underligt, om grund ej funnes för en sådan klagan. Genom industriens
fortgående utveckling har ungdomen inom de djupare samhällslagren
Bill. till Bilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 31 Käft. 3
18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 33.
kommit i ett helt annat läge än förr. Beroendet af föräldrarne eller af
en husbonde (mästare) fortvarade tidigare som regel genom hela ungdomsåldern;
numera upphör däremot detta beroende ofta redan vid
13—14-årsåldern, då gossen eller flickan tager anställning i en fabrik
mot timpenning eller dagaflöning och blir själfför sörj ande. Det är
uppenbart, att denna förändring medfört stora vådor för ungdomens
sedliga utveckling. Vid nyssnämnda tidiga ålder hafva de unga ännu
icke nått den mognad och stadga i karaktären, som är af nöden för
att de utan fara skola kunna umbära en fostrares öfvervakande och
ledning. Samhället kan icke ställa sig likgiltigt inför ett dylikt förhållande.
Det är dess plikt och det ligger i dess intresse att inrätta
sig efter de förändrade omständigheter, som utvecklingen för med sig.
I detta afseende synes åvägabringandet af ordnad undervisning för de
unga i 13—16-årsålde:rn vara den närmast liggande och mest verksamma
åtgärd, som af samhället bör vidtagas för att i möjligaste mån
lindra och motverka de olägenheter, som med hänsyn till ungdomens
ställning följa af vårt lands fortgående industrialisering.
Samman
fattning.
Utskottet har funnit sig böra, på sätt som i förestående framställning
skett, någorlunda utförligt belysa de spörsmål, som i friherre
Adelswärds förevarande motion framlagts för Riksdagen. Det framgår
af hvad som anförts, att utskottet i allt väsentligt delar den uppfattning,
som i nämnda motion funnit uttryck. Utskottet håller alltså före,
att grundsatsen om folkskolan som bottenskola bör genomföras på området
för vårt lägre undervisningsväsen, och det finner inga vägande
skäl kunna anföras mot en reform i dylik riktning. Det anser tillika,
att de hittillsvarande anstalterna för ungdomens uppfostran och handledning
under tiden närmast efter den egentliga folkskoleåldern icke
äro tillräckliga, vare sig ur synpunkten af näringslifvets behof af intelligent
och yrkesskicklig arbetspersonal eller med hänsyn till ungdomens
behof af fostran och handledning under den för karaktärsutvecklingen
kritiska period, som föl jer närmast efter barnaåldern. Bredvid realskolan
och andra befintliga anstalter för den högre medborgerliga bildningen
bör därför åvägabringas ett system af väl ordnade fortsättnings-, yrkesoch
fackskolor, hvilka bygga på den i folkskolan lagda grunden och
afse att lämna utbildning direkt för praktiska lefnadsuppgifter, på samma
gång de göra sin insats i ungdomens sedliga uppfostran.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.
19
Det är emellertid uppenbart, att de bär angifna ganska vidtgående
reformerna icke kunna genomföras på en gång genom en plötslig
omstöpning af det nuvarande skolsystemet. De måste i stället småningom
förverkligas genom en utveckling, som steg för steg skrider framåt
under oaflåtligt byggande på redan befintlig grund. Det gäller blott
att hålla målet klart i sikte och se till att hvarje åtgärd, som vidtages
i fråga om undervisningsväsendets förändring och anpassning efter uppkommande
nya förhållanden, är ett steg i den rätta riktningen, så att
en sund utveckling därigenom icke motverkas utan främjas.
I fråga om de åtgärder, som för det närvarande lämpligen kunna
och böra vidtagas för att bringa ifrågavarande reformkraf närmare Att närvarande.
förverkligande, kan utskottet fatta sig kort. Det vill nämligen synas,
som om sådana åtgärder redan vore å bane i den omfattning, som förhandenvarande
omständigheter medgifva. Beträffande tolkskolans ställning
som bottenskola innebära nämligen de förslag, som framlagts för
innevarande Riksdag i Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 163 ett afsevärdt
framsteg. Om nämnda kungl. proposition bifalles, kommer folkskolan
att bli bottenskola för s. k. kommunala mellanskolor, och den
affattning, som i propositionen gifvits åt bestämmelserna om statsunderstöd
till högre flickskolor och kommunala samskolor, torde föra med
sig, att äfven dessa anstalter småningom komma att omorganiseras i
den riktningen, att deras med folkskolan jämlöpande lägre årsklasser
indragas. I hvarje fall kommer staten icke att genom sitt understöd
direkt medverka till dessa klassers upprätthållande. Af med allmänna
medel bekostade läroanstalter, som för närvarande jämte folkskolan
mottaga lärjungar i 9 —12-årsåldern, skulle sedan återstå endast realskolorna
och de af staten underhållna samskolorna. Då emellertid dessa
så sent som år 1904 erhållit sin nuvarande organisation, torde i fråga
om dem ingen förändring omedelbart böra ifrågasättas. —Hvad åter vidkommer
förslaget om yrkes- och fackskolor såsom öfverbyggnader på
folkskolan, har utskottet erfarit, att icke mindre än tre af Kungl. Maj:t tillsatta
kommittéer för närvarande äro sysselsatta med att verkställa utredning
och uppgöra planer för i hufvudsak sådan undervisning, hvarom
här är fråga. Kungl. Maj:t har nämligen dels den 29 november 1906
uppdragit åt den s. k. seminariekommittén att afgifva yttrande och
förslag rörande ifrågasatt omorganisation af fortsättningsskolorna, dels
den 14 juni 1907 tillsatt eu kommitté med uppgift att utarbeta förslag
till ett ändamålsenligt ordnande af den lägre landtbruksundervisningen
och dels slutligen den 17 oktober 1907 uppdragit åt särskilda kommitterade
att verkställa utredning och framlägga förslag rörande den lägre
20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.
Utskottets
hemställan.
tekniska undervisningens ordnande. Samtliga hufvudgrenar af den
undervisning, som bör stå ungdomen till buds under skedet närmast
efter folkskoleåldern, äro alltså för närvarande föremål för öfvervägande
och planläggning.
Under dessa omständigheter anser utskottet sig med anledning
af förevarande motion endast böra framhålla det önskvärda och nödvändiga
i att de förändringar och nybildningar i fråga om undervisningsväsendet,
hvilka att döma af omförmälda redan föreliggande förslag
och vidtagna åtgärder äro att förvänta, blifva förverkligade på ett
sådant sätt, att ett organiskt samband därvid bringas till stånd mellan
de olika af staten underhållna eller understödda läroanstalterna. Äfven
om en tillfredsställande organisation af undervisningsväsendet endast
så småningom kan fullständigt genomföras, så bör dock från början i
reformarbetet fullföljas eu bestämd plan, så att sammanhang och system
vinnas i det hela. Såsom det hufvudsakliga i denna plan bör fasthållas,
att de jämsides med hvarandra anordnade undervisningsanstalterna för
ungdomen böra ordnas såsom öfverbyggnader till och ställas i direkt
samband med en till grund för det hela liggande bottenskola, den allmänt
medborgerliga folkskolan.
Däremot kan utskottet, som visserligen genom den här lämnade
utredningen velat påvisa det befogade i förevarande motions syfte och
beliöfligheten af sådana åtgärder, som i densamma förordas, likväl, då
åtgärder af denna art redan i afsevärd omfattning äro å bane, icke
finna erforderligt, att Riksdagen för närvarande vidtager -ytterligare
mått och steg i denna angelägenhet, hvarför utskottet hemställer,
att friherre Adelswärds ifrågavarande motion ej må
till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 april 1908.
På utskottets vägnar
ROBERT JOHANSSON.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1908.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.