Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående folkskolans reformering till en bottenskola m. m.

1908-04-29 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 1TU 1908:32, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående folkskolans reformering till en bottenskola m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32,

1

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1908 kl. 2 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8 i anledning

af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

folkskolans reformering till en bottenskola m. m.

I en inom Andra Kammaren vid innevarande riksdag väckt motion,

n:o 102, har friherre A. T. Adelswärd hemställt, »det Riksdagen ville

besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t

täcktes snarast möjligt låta verkställa utredning och till Riksdagen framlägga

förslag,

dels till sådan ändring i undervisningsväsendet, att folkskolan

komme att utgöra det första ledet i undervisningssystemet och omorganiseras

till s. k. bottenskola,

dels därefter till inrättandet i större utsträckning än hittills af

yrkes- och fackskolor i samband med en inskränkning i fordran på

universitetsbildning och afläggandet af akademisk examen såsom kompetensvillkor

för vissa allmänna tjänster.»

I den framställning, hvarmed motionären motiverat förestående

hemställan, har han angifvit, att motionen framkallats hufvudsakligen

af intresset att finna bot för den splittring inom vårt folk, hvilken

ställer sig hindrande i vägen för en verkligt nationell samling. Han

har trott sig finna en väsentlig orsak till denna splittring i eu felaktig

organisation af vårt undervisningsväsen och särskildt i folkskolans ställning

och anordning.

Såsom brister och missförhållanden i allmänhet rörande underditå.

till Iliksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 31 Käft. {N:o 32). 1

Motionärens

hemställan.

Motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 33.

visningsväsendet framhåller han först den alltför tidiga »sortering»,

hvarigenom de blifvande medborgarna redan vid början af sin skolgånguppdelas

i två grupper — öfverklass och underklass — och sålunda i

förtid bringas till medvetenhet om »olikheten i ställning i samhället mellan

människor födda under olika ekonomiska förhållanden». Det inskärpande

af klassmotsatserna i samhället, som redan härmed tager sin

början, finner han på undervisningens högre stadier fortsatt genom ett

alltför långt drifvet examensväsen, som reser nya skrankor mellan

olika kategorier af samhällsmedlemmar och på samma gång vållar ungdomen

och därmed hela nationen stora förluster i tid och penningar. Han

framhåller vidare det oriktiga i att staten företrädesvis tillgodoser den

högre undervisningen och tagit på sig hela bördan af denna, men däremot

lämnat folkundervisningen, som dock borde betraktas såsom en

viktigare statsuppgift, att ombesörjas af kommunerna, visserligen med

understöd från staten men utan enhetlig* ledning och organisation. Beträffande

sättet, hvarpå folkundervisningen för närvarande bedrifves,

finner han slutligen, att man lägger allt för mycket an på mängden af

inpluggadt vetande, som snart glömmes, men för litet på verklig uppfostran,

hvarför ock den nuvarande folkskolan synes honom hvarken i

afseende å kunskaper eller å uppfostran i (ifrigt lämna det resultat, som

man hade anledning att vänta med tanke på den tid, det arbete och de

kostnader, som offras på undervisningen i densamma.

Den reform i vårt undervisningssystem, hvilken motionären finner

nödig för att äfven genom den allmänna undervisningen ett bättre förhållande

mellan samhällsklasserna må kunna främjas och ett kraftigt

andligt och materiellt framåtskridande möjliggöras, omfattar flera moment.

Folkskolan bör utvecklas till bottenskola och så anordnas, att ej

mindre den blifvande köpmannen eller embetsmannen än kroppsarbetaren

kan använda densamma för sin första undervisning. Å ena sidan

bör den för sådant ändamål enligt motionärens mening förses med en

så beskaffad undervisningsplan, att ett systematiskt samband erhålles

med de såsom öfverbj^ggnader till folkskolan inrättade högre skolorna;

å andra sidan bör undervisningen i högre grad än hittills inriktas på att

meddela barnen de kunskaper och färdigheter, af hvilka de kunna hafva

direkt nytta i det praktiska lifvet, hvarjämte uppfostran bör gå ut på att

utbilda goda och rättskaffens, fysiskt och andligt utbildade medborgare

med själfständig omdömesförmåga. Staten bör i större utsträckning än

hittills åtaga sig kostnaderna för folkundervisningen — åtminstone i sådan

omfattning, att lärarepersonalens aflöning helt och hållet kommer att bestridas

med statsmedel. Slutligen böra ifråga om ungdomens under
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 1) Utlåtande N:o 32.

3

visning krafven på vetenskaplig universitetsutbildning inskränkas, hvaremot

i stor utsträckning böra inrättas yrkes- och fackskolor med särskilda

specialprof för bedömande af kompetensen till vissa yrken och

allmänna eller enskilda tjänster.

>

Efter att hafva lämnat denna sammanfattning af motionärens i Utskottets

förevarande motion uttalade åsikter och önskemål, Indika i hans fram- yttrande,

ställning genom åtskilliga citat, exempel och hänvisningar närmare utvecklas

och motiveras, får utskottet, som icke har att yttra sig rörande

förslaget om att staten skall i större utsträckning än hittills öfvertaga

bestridandet af kostnaderna för folkundervisningen, beträffande ärendet

i öfrigt för sin del anföra följande.

Motionären har i främsta rummet bland de reformkraf, för hvilka

han gjort sig till målsman, upptagit yrkandet på eu sådan omdaning

af vårt undervisningsväsen, hvarigenom folkskolan skulle komma att

intaga ställningen af eu verklig s. 1c. bottenskola. Detta yrkande är,

som bekant, icke nytt. Det utgör tvärtom ett af de äldsta krafven i

folkskolevännernas reformprogram. Motionären har, enligt utskottets

mening, i hufvudsak riktigt angifvit syftet för den omläggning af den

lägre undervisningens organisation, som detta kraf går ut på. Då

emellertid inom åtskilliga kretsar en viss oklarhet ännu synes råda i

uppfattningen rörande detta ämne, torde en något fullständigare redogörelse

för bottenskoletankens innebörd i detta sammanhang böra

lämnas.

Uttrycket folkskolan som bottenskola är den vedertagna beteck- Bottenskohningen

för en sådan anordning af det lägre undervisningsväsendet, att fraw™™nesamhället

för normalt utvecklade barn intill ungefär 12 års ålder upprätthåller

blott en art af skolor, till hvilka alla dylika barn äga tillträde

och i hvilka de komma i åtnjutande af en undervisning, som visserligen

till omfång och beskaffenhet kan i någon mån vara lämpad efter olika

lokala förhållanden, men som dock i allt väsentligt är den samma och

som på hvarje plats är lika för alla samhällsklassers barn. De positiva

skälen för ett sådant skolsystem äro i hufvudsak, först att barnen under

nämnda åldersskede hafva ungefär samma behof i fråga om skoluppfostran,

och vidare att samhället vid sådant förhållande i sitt eget väl
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 82.

förstådda intresse bör ägna eu lika omvårdnad åt alla det uppväxande

släktets medlemmar och därigenom söka hos dem framkalla känslan och

medvetandet af de olika samfundslagrens nationella samhörighet.

I bottenskolans begrepp ligger emellertid ingalunda, att skolgången

i hithörande anstalter måste vara obligatorisk. Föräldrar, som

önska och hafva tillfälle att i hemmen eller i privata skolor gifva sina

barn en undervisning, hvilken i omfång och beskaffenhet motsvarar

bottenskolans, må härtill äga full rätt. Men kostnaden för en dylik

enskild undervisning bör vara föräldrarnas ensak.

Bottenskole- Yrkandet att folkskolan skall göras till bottenskola förväxlas ofta

Mydcåelförme^ krafvet på att folkskolan skall förbättras och utvecklas. Mellan dessa

städerna och bägge önskemål finnes visserligen ett samband. Detta röjer sig bland

tbygden8" anua* i folkskolevännernas förhoppning, att folkskolan såsom bottenskola

skall komma att omfattas med ett lifligare intresse och röna en bättre

omvårdnad samt därigenom säkrare och fortare ernå behöflig utveckling

och förbättring. Men i och för sig äro nämnda önskemål af olika innebörd.

Krafvet på att folkskolan skall göras till bottenskola har afseende

på folkskolans yttre ställning, hennes plats i skolsystemet. Yrkandet

på folkskolans utveckling och förbättring däremot berör hennes

inre organisation, hennes utrustning och arbetssätt. Det låter alltså väl

tänka sig, att folkskolan utvecklas och förbättras, utan att den dock

göres till bottenskola, liksom å andra sidan folkskolan kan intaga en

bottenskolas ställning utan att däraf med nödvändighet följer, att hon

i tillbörlig grad omhuldas och vinner önsklig utveckling.

Riktigheten af nu angifna förhållande finner man bekräftad, om

man närmare ger akt på den olikhet, som råder i fråga om folkskoleförhållandena

mellan den egentliga landsbygden och storstäderna. På

landsbygden intager folkskolan redan för närvarande faktiskt en bottenskolas

ställning. Visserligen beror detta väsentligen på den omständigheten,

att de samhällsklasser, för hvilkas ungdom särskilda skolor upprätthållas

i städerna, å landsbygden äro så relativt fåtaligt representerade,

att man fördenskull ej rimligen kan för deras räkning därstädes

anordna speciella barndomsskolor vid sidan af folkskolan. Men resultatet

blir i alla fall det, att folkskolan å den rena landsbygden i stort

sedt är barndomsskolan för alla, alltså bottenskola. Äfven de burgnare

samhällsklasserna begagna å landsbygden folkskolan i större utsträckning

än i städerna. Och om en eller annan familj föredrar att

från början sända barnen till en stad eller att anordna undervisning

för dem i hemmet, så ändras icke genom dylika undantagsfall den all
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 5

manna ställningen. Enskilda afvikelse!’ från hvad som i stort sedt är

regel måste under alla förhållanden tänkas förekomma.

Af det nu påpekade följer, att frågan om folkskolan såsom bottenskola

icke har någon mer afsevärd betydelse för den rena landsbygden.

För dess vidkommande är i stället den andra frågan så mycket mera

aktuell, nämligen frågan om folkskolans utveckling och förbättring.

Att folkskolan därstädes faktiskt innehar ställningen af en bottenskola

för alla, har ingalunda fört med sig, att hon erhållit en tillfredsställande

organisation och undergått de förbättringar i öfrigt, hvilka af behofvet

påkallats.

Ett alldeles motsatt förhållande äger rum i afseende å folkskolan

i städerna, i all synnerhet de största. I dem har folkskolan

under senare tider med hänsyn till sin organisation och utrustning rönt

en omvårdnad, som är värd allt erkännande. Om ännu åtskilligt i dessa

afseenden återstår att önska, så torde detta i flera fall bero mindre

på bristande god vilja hos vederbörande än på andra omständigheter,

t. ex. på olika meningar i fråga om sättet och medlen för erkändt

önskvärda reformers genomförande. Men om i dessa samhällen krafvet

på folkskoleväsendets nödiga utveckling och förbättring alltså på ett i

det hela berömvärdt sätt tillgodosetts, så är däremot i dem läget i afseende

å folkskolans yttre ställning så mycket mindre tillfredsställande.

Folkskolan är här alldeles icke den för alla gemensamma bottenskolan.

Den är i stället i stort sedt en skola blott för de lägre samhällsklassernas

ungdom. Vid sidan om folkskolan upprätthåller samhället andra

barndomsskolor för åldern öfver 9 år, hvilka skolor faktiskt intaga

ställningen af kiasskolor för den burgnare befolkningen.

Liksom för landsbygden frågan om folkskolans utveckling och

förbättring är den ojämförligt viktigaste frågan på området för den

lägre undervisningen, så intar för städernas vidkommande frågan om

folkskolans yttre ställning en motsvarande plats. Yrkandet att folkskolan

måtte göras till den för alla gemensamma bottenskolan under

barndomsåldern är alltså väsentligen ett reformkraf speciellt för städerna

och med dem jämförliga samhällen. Genom det i dessa förefintliga

systemet med barndomsskolor af olika slag, hvilka alla äro afsedda

för barn i samma ålder, men af hvilka somliga företrädesvis mottaga

barn från de bättre situerade samhällslagren, under det andra begagnas

hufvudsakligen af de mindre bemedlade klasserna, uppkomma

de olägenheter i afseende å den allmänna undervisningen, hvilka i den

föreliggande motionen främst beröras.

Mest betydande äro bland dessa olägenheter de sociala. Systemet

mete olägen

heter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32,

med skilda barndomsskolor för olika samhällsklasser leder, såsom af

motionären starkt framhållits, till ett lika onödigt som fördärfligt inskärpande

af klassmotsatserna i samhället. Åtskillnaden mellan olika

samfundslager kan förvisso icke upphäfvas. Men ingalunda bör samhället

själft genom för sådant ändamål lämpade åtgärder framhäfva och

förstora denna åtskillnad. Något dylikt sker emellertid genom att

barnen redan vid nioårsåldern eller än tidigare underkastas en »sortering»,

genom hvilken somliga af dem skiljas från de öfriga och försättas

i en mer gynnad och omhuldad ställning. Ett sådant förfarande

kan från samhällelig synpunkt desto mindre försvaras, som de barn,

hvilka på detta sätt särställas och för hvilkas undervisning samhället

offrar mångdubbelt drygare kostnader, i regeln tillhöra föräldrar, hvilka

mindre än andra äro i behof af bidrag från samhället till kostnaderna

för den »bättre» uppfostran, som de tilläfventyrs vilja förskaffa åt sina

barn. Det kan icke hindras, att ett skolsystem af denna art ger upphof

till frestelser å ena sidan till afund och bitterhet och å andra sidan

till högmod och öfversitteri, hvilka lyten, isjmnerhet om de få rotfästa

sig redan i barnasinnet, sedermera ofta bäras med genom hela lifvet.

Men systemet i fråga sådant det hos oss tillämpas har med sig

olägenheter äfven ur rent pedagogisk synpunkt. Bland annat främjas

därigenom det allmänt och med rätta öfverklagade mångläseriet i skolorna.

I de allmänna läroverken samt de högre flickskolorna låter man

lärjungarna redan vid nioårsåldern bölja studiet af främmande språk.

Denna anordning, redan i sig själf olämplig, leder därjämte till att

barnen redan i denna tidiga ålder nödgas dela sitt intresse och sin

studieförmåga mellan ett större antal läroämnen än som annars skulle

komma i fråga. För studiet af främmande språk blifva andra läroämnen

eftersatta, bvilka bättre lämpa sig för barnaåldern och hvilkas inhämtande

på detta stadium därför ock skulle medföra en större behållning

för lärjungarna. Nu måste dessa ämnen i stället dragas med i läroplanen

under en längre tid, och så förhindras öfverallt en ändamålsenlig

koncentrering af studierna å de läroämnen, som för hvarje ålder

äro mest lämpliga.

Systemet med flera slag af barndomsskolor är slutligen förenadt

med olägenheter jämväl af ekonomisk och praktisk art.

Undervisningen fördyras. Det är ett påtagligt förhållande, att

samhällets utgifter för barndomsskolorna väsentligt stegras genom att

sådana af olika slag upprätthållas vid sidan af hvarandra. Äfven för

föräldrarna ökas kostnaderna för barnens uppfostran, såvida de önska

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 7

bereda dessa en undervisning utöfver måttet af den i folkskolan meddelade.

För föräldrar å landsbygden, Indika åt sina barn vilja förskaffa

förmånen af en högre skolbildning, möter härförutom den olägenheten,

att de antingen måste sända sina barn från hemmet redan vid nioårsåldern

för att sätta dem i skola i stad, där allmänt läroverk eller

högre flickskola finnes, eller också nödgas finna sig i att barnens studier

bli ett eller flera år försenade. Eu tredje utväg finnes visserligen,

i det de till en tid kunna bereda sina barn enskild undervisning i hemmet.

Men äfven härvid möta ofta svårigheter, framförallt i fråga om

undervisningen i främmande språk, hvarförutom en inträdesexamen till

annan klass än den lägsta i högre skolor alltid anses som en vansklig

sak. Vore folkskolan den gemensamma bottenskolan för alla under

hela den egentliga barndomsåldern så skulle äfven de nu berörda

olägenheterna i allt väsentligt vara undanröjda. Äfven de barn å landsbygden,

hvilka önskade fortsätta sin skolgång i högre skolor, kunde

få stanna kvar i föräldrahemmet åtminstone till 11—12-årsåldern utan

att därigenom deras studier försenades. Skulle än folkskolan på platsen

icke vara af allra bästa slag, så vore det dock under sådana förhållanden

. en jämförelsevis lätt sak att bereda barnen nödig enskild handledning

bredvid, folkskoleundervisningen, så att de vid nyssnämnda ålder

kunde bestå i inträdespröfningen till en högre skola. Ty det vore då

icke fråga om undervisning i något främmande språk, utan endast om

undervisning i ämnen, däri exempelvis hvarje lärare eller lärarinna i

folkskolan måste anses fullt kompetent att lämna nödig vägledning.

Det lider intet tvifvel, att öfvervägandet af de här anförda förhållandena

med tiden skall leda till en omorganisation af vårt lägre

undervisningsväsen i den riktningen, att folkskolan göres till den allmänna

bottenskolan för barndomsåldern, och att i samband därmed

skolstudiet af främmande språk uppskjutes till ett senare stadium. Det

nuvarande skolsystemet för barndomsåldern, sådant detta system förefinnes

i städerna, kan icke i längden upprätthållas under ett demokratiskt

samhällsskick och i trots af en modern pedagogiks kraf. En

blick på undervisningsväsendets historia under det senaste halfva århundradet

visar också tillfyllest, hurusom utvecklingen både i vårt land

och i grannländerna trots allt motstånd afgjordt rör sig framåt just mot

detta mål.

Då nämnda motstånd emellertid ännu alltjämt gör sig gällande,

torde det vara lämpligt att här upptaga till granskning de hufvudsak
-

Skälen mot

bottenskoleidén.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.

liga skäl, som af det nuvarande skolsystemets förespråkare anföras till

försvar för detta.

Först och främst söker man häfda, att det för alla dem, Indika

skola fortsätta sina studier i högre skolor, är nödvändigt eller åtminstone

högst fördelaktigt att redan vid omkring 9 års ålder begynna

studiet af främmande språk. Då ett dylikt studium icke kan eller bör

förekomma i folkskolan, så måste man, förmenas det, vid sidan af nyssnämnda

anstalt upprätthålla särskilda skolor med undervisning i främmande

språk för de barn, hvilka kunna antagas komma att fortsätta

sina studier.

Utskottet har redan här förut antydt, att det för sin del icke kan

ansluta sig till den uppfattning, som i en sådan tankegång kommer till

synes. Erfarenheten bär visserligen gifvit vid handen, att man kan

börja undervisa barnen i främmande språk i skolan så tidigt som vid

nioårsåldern eller dessförinnan. Men den har ingalunda ådagalagt, att

ett sådant förfarande är vare sig nödvändigt eller fördelaktigt. Tvärtom

kunna vida starkare skäl anföras för den motsatta åsikten, enligt

hvilken undervisningen i främmande språk i skolorna icke bär taga sin

början så tidigt som vid nioårsåldern. Barnet saknar på detta stadium

den utvecklade kombinations- och reflexionsförmåga, som ett verkligt

fruktbärande studium af främmande språk förutsätter. Det kan visserligen

med tämligen stor lätthet inlära glosor och vissa grammatiska

regler, isynnerhet sådana som bestå i uppräkningar af exempel och

dylikt, men en dylik förmåga äger det i lika hög grad vid t. ex. 12- årsåldern. Riktigast bör utan tvifvel läsningen af främmande språk i

skolan under 9—12-årsåldern betecknas såsom en misshushållning med

lärjungarnas studieförmåga. Med åsidosättande af läroämnen, för hvilkas

studium större förutsättningar under detta åldersskede förefinnas och

hvilka därför skulle gifva större behållning för barnens utveckling,

tvingar man dessa att i stället sysselsätta sig med språkstudier, hvilka

i sin ordning först på ett senare stadium kunna medföra ett gagn,

som svarar mot arbetets möda.

Då förevarande spörsmål om lämpligaste tiden för begynnandet

af skolundervisningen i främmande språk utgör en af hufvudpunkterna

i frågan om folkskolan såsom bottenskola, må till ytterligare belysning

af detsamma jämväl erinras om den uppfattning, som i afseende härå

gjort sig gällande i våra närmaste grannländer Norge och Danmark.

I begge dessa länder har man under den senare tiden omorganiserat

skolorna för den högre elementarundervisningen och i begge har

man därvid gjort folkskolan till den gemensamma bottenskolan för alla

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 9

barn under de 5 första skolåren. Tillträde till de läroanstalter, som

motsvara våra allmänna läroverk, erhålles först vid en ålder af fyllda

11 år, och först efter denna tidpunkt tager alltså undervisningen i

främmande språk sin början. Reformen beslutades i Norge år 1896

och i Danmark år 1902. Besluten föregingos af omfattande utredningar,

därvid en mängd sakkunniga anlitades. Det är af synnerligt intresse

att taga del af den motivering, som i hvardera landet anfördes för

förslaget att till nyssnämnda tidpunkt förlägga början af främmande

språks studium.

I Norge hade ärendets förberedande behandling anförtrotts åt en

på Stortingets begäran tillsatt kunglig kommission, som räknade 8 ledamöter.

Kommissionens utlåtande i fråga om nu berörda ämne refereras

i den kungliga propositionen till Stortinget (daterad den 18 februari

1896) sålunda;

»Det Spurgsmaal, som i saa Henseende furst maatte paatnenge sig, var, om den

huiere Skoles Undervisning i fremmede Sprog kunde udsrettes udover det Trin, hvor

den nu begynder. Kunde dette ske, burde Hemlig efter Flertallets Mening Förslag

stilles om en saadan Förändring og om Tilknytning til Folkeskolen i Overensstemmelse

dermed. Efter gjentagne Overveielser har Kommissionen med Dissens af et Medlem

(Skoledirektur Holck) fundet det försvarligt, nogle fuldt berettiget, ved en ny Ordning

af den huiere Sköte åt udssette Indfurelsen af det furste fremmede Sprog till nuvarande

Klasse III, det sjette Skoleaar, og begynde den huiere Skoles Kursus med dette. En

saadan Ordning er, efter Kommissionens Mening, paa den ene Side bleven en nudvendig

Föranstaltning for åt sikre den huiere Skoles Stilling som Led i det offentliga

Undervisningsväsen, og paa den anden Side vil den for Folkeskolens Vedkommende,

som i de 5 furste Skoleaar bliver Fsellesskole for alle Dorn, sandsynligvis give dens Udvikling

et kraftigt Stud fremad.»

I Danmark utarbetades reformförslaget inom kyrko- och undervisningsdepartementet.

Men innan det framlades för Riksdagen, underställdes

det granskning af en 14-mannakommission, hvars ledamöter

voro dels skolmän från olika slags undervisningsanstalter, dels medlemmar

af representationen. Det långt öfvervägande flertalet inom

denna kommission gillade förslaget. I fråga om framflyttningen af

främmande språks studium till 11-årsåldern har detta följande motivering:
»Undervisning

i fremmede Sprog er nu for Burn i deres tidligste Skoleaar psedagogisk

set en Utäng; den kan ikke begynde med nogen som helst Udsigt til åt bsere

Frugt, fur Barnet er naaet hen til Alderen omkring de 11 Aar; men skal der paa den

anden Side komme noget antageligt Udbytte ud af den indtil Tiden omkring 14—-15

Aars Alderen, da en stor Mamgde Burn forlader Skolen, kan dens Begyndelse heller

ikke opssettes leengere. Her, ved Alderen omkring 11 Aar, findes altsaa det sagte

Bill. till Bi/csd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 31 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.

Tilknytnings- og OvergangspunJct; og til åt vselge dette Punkt ledes man ogsaa af en

anden Betragtning. Mellemskolen skal nemlig kunne modtage Bern baade fra Landsbyskolen

og fra Kebstadskolen; men disse to Afdelinger af Folkeskolen ville efter de

forskellige Vilkaar, under hvilke de arbejde, ikke kunne felges ad helt igennem og

paa alle Punkter, og navniig vil Forskellen let stige, jo hejere man kommer op; derimod

vil den for Bern i Alderen omkring 11 Aar vsere lidet betydelig, om den overhovedet

er til Stede.»

Slutligen må anföras äfven ett uttalande från Tyskland. Inom

Berlins magistrat slog redan under förra delen af 1880-talet den uppfattningen

igenom, att undervisningen i främmande språk icke bör taga

sin början så tidigt som vid 9-årsåldern och på förslag af stadens skolstyrelse

började man då inrättandet därstädes af ett slags mellanskolor

för lärjungar i 12—15-årsåldern, hvilka förut genomgått en 5 eller 6

års kurs i den allmänna folkskolan. Till det första beslutet i denna

riktning medverkade i ej ringa mån ett af den högt ansedde vetenskapsmannen

professor H. Steintlial på begäran afgifvet yttrande i

frågan om lämpligaste tiden för början af undervisningen i främmande

språk. Detta jdtrande, som redan år 1893 citerades i en af herrar

Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund inom Andra Kammaren väckt

motion (n:o 111), sammanfattades i följande hufvudpunkter:

»a. Åskådningsundervisningen i modersmålet begynner med lärjungens

inträde i skolan;

b. Samtidigt med att denna åskådningsundervisning utan afbrott fortgår

hela skolan igenom, begynner efter fyllda nio år den begreppsmessiga

undervisningen i analyserandet af den enkla satsen i modersmålet;
c.

Samtidigt med att denna dubbla undervisning i modersmålet fortsättes,

begynnes efter fyllda tolf år undervisningen i främmande språk.»

Om till det nu anförda lägges, att ett skolsystem med folkskolan

såsom bottenskola och med studiet af främmande språk förlagdt till

skedet närmast efter och öfver folkskolekursen, förefinnes och länge

tillämpats i flera kulturländer såsom t. ex. Schweiz och Nordamerikas

Förenta stater m. fl., så torde härmed den uppfattningen hafva till fullo

vederlagts, att undervisningen i främmande språk i de högre skolorna

nödvändigt måste börja redan vid nioårsåldern.

I själfva verket ter sig den nu tillämpade planen för undervisningen

i främmande språk å det lägre stadiet i våra allmänna läroverk,

enligt hvilken plan tyska språket inträder som ämne redan i lägsta

klassen men först i fjärde klassen — således ungefär vid tolfårsåldern —

följes af ett annat främmande språk, vid en närmare granskning väsent
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 11

ligen såsom en konstlad anordning, genom hvilken åstadkommes ett

sken af berättigande för de lägsta läroverksklassernas bibehållande vid

sidan af folkskolan. Det förefaller, som om läroplanen för realskolan

uppgjorts under en känsla af att de tre nämnda lägre klassernas bibehållande

för framtiden icke kunde försvaras, så vida man icke i dem

meddelade undervisning i något speciellt läroämne, som folkskolan icke

kunde upptaga. Man har funnit ett sådant ämne i tyska språket. Och

man söker försvara dess förekomst på ifrågavarande stadium med i allt

väsentligt samma längesedan utnötta och vederlagda skäl, hvilka på sin

tid anfördes till försvar för studiet af latin i just de klasser, där man

nu låtit tyskan intaga latinets plats. Lika litet som dessa skäl kunde

verkligt motivera studiet af latin på detta stadium, lika litet innebära

de giltig anledning till att man på samma stadium i stället läser

tyska.

Till försvar för systemet med olika slag af barndomsskolor anför

man vidare, att folkskolan icke kan på ett tillfredsställande sätt fylla

uppgiften att längre än till nioårsåldern lämna de barn undervisning,

hvilka skola förvärfva en högre skolbildning, och att fördenskull särskilda

barndomsskolor åtminstone från nioårsåldern måste upprätthållas för

dylika lärjungar.

I fråga om detta skäl må först erinras, att den form af folkskola,

som det här gäller att jämföra med realskolan, är den s. k. litt.

A-skolan, som i allmänhet förefinnes i städerna.

Med litt. A-skolan är realskolan redan för närvarande ställd i samband,

i det inträdesforclringarna till den senares första klass motsvara

kurserna för klass I i litt. A-skolan. Däremot förefinnes icke för närvarande

och förutsättes icke heller för framtiden något direkt samband

mellan realskolan och de lägre former af folkskolan, hvilka förekomma

hufvudsakligast i en del skoldistrikt å landsb}^gden.

Det kan icke förnekas, att undervisningen i realskolans lägre

klasser lämnar ett resultat, som rent kvantitativt sedt något öfverträffar

hvad som under nuvarande förhållanden åstadkommes i motsvarande

klasser äfven af en folkskola litt. A. Det vore också högst underligt

annars, då realskolan i alla afseendeu arbetar under gynnsammare omständigheter

än folkskolan och proportionsvis kräfver också mångdubbelt

drygare kostnader än denna. Men härmed kan frågan ingalunda anses

afgjord. För det första torde skillnaden mellan resultaten af de ifrågavarande

skolornas undervisning på här berörda stadium dock icke vara

särdeles betydande, såvidt hänsyn tages icke blott till själfva mängden

af kunskaper utan jämväl till lärjungarnas förståndsutveckling och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32-

mognad i allmänhet. Meningen är ju, att en folkskola af litt. A-typen

skall ge lärjungarna under 9—12-årsåldern just den undervisning och

handledning, som för ungdomen i denna ålder äro tjänligast. På en

sådan grundval bör den fortsatta undervisningen utan olägenhet kunna

bygga. Att, såsom nu sker, redan under 9—12-årsåldern underkasta

vissa lärjungar en speciell träning med hänsyn till studier, hvilka somliga

bland dem komma att bedrifva efter nämnda åldersskede, torde hvarken

vara nödvändigt eller pedagogiskt riktigt. Förhåller det sig åter så,

att folkskolan af litt. A-typen icke fyller nyss nämnda uppgift, då innebär

detta, att hon icke till fullo motsvarar sitt eget ändamål. I sådant

fall bör hon uppenbarligen och kommer hon också utan tvifvel att

ytterligare förbättras och utvecklas i riktning mot nämnda mål.

Det bör vidare märkas, att inträde i realskolan redan för närvarande

vinnes endast efter genomgången inträdespröfning. Hvarje dylik

pröfning förutsätter som regel en speciell förberedelse från lärjungens sida.

Äfven sådana lärjungar, som från första klassen i en folkskola litt. A.

söka inträde i realskolans nuvarande lägsta klass, torde i allmänhet anse

sig behöfva någon enskild handledning före själfva inträdesexamen.

I än högre grad är en dylik handledning af nöden för de lärjungar,

hvilka öfvergå till realskolan från första klassen i en folkskola af annan

typ än litt. A.

I detta förhållande förutsattes ingen ändring. Realskolan komme

sålunda allt fortfarande i tillfälle att kontrollera, att hennes lärjungar

vid inträdet ägde just det mått af kunskaper och förståndsutveckling,

som för studierna i denna skola erfordrades. Skulle också därvid på

de inträdessökande ställas något högre kraf än som i allmänhet motsvarades

af dem, hvilka genomgått bottenskolan, så borde skillnaden

utan svårighet kunna utfyllas vid den särskilda förberedelse, som inträdespröfningen

i alla händelser förutsätter. De inträdessökande i allmänhet

skulle härigenom icke komma i sämre ställning, än de inträdessökande

från landsbygden redan för närvarande befinna sig i, då de

från första klassen i en folkskola af lägre typ än litt. A. vilja öfvergå

till realskolan. Det kan till och med sägas, att en dylik anordning i

visst afseende skulle innebära en fördel. På samma gång en inträdespröfning

under nu angifna förhållanden icke borde blifva till hinder för

lärjungar med nödig fallenhet för studier, skulle säkerligen åtskilliga

andra afhållas från att söka inträde i realskolan, hvilka i mindre grad

äga förutsättningar för framgång därstädes, och hvilka därför till större

gagn både för sig själfva och samhället böra gå direkt till yrkesutbild
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga'' Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 13

ningen. Det är oförnekligt, att de lägre klasserna i realskolan för närvarande

hysa många sådana lärjungar, och tilloppet af dylika alumner

kommer utan tvifvel att fortfara i samma omfattning som hittills, så

länge inträde i realskolan måste sökas vid eu så tidig ålder, att någon

mer afsevärd erfarenhet rörande barnens fallenheter och begåfning ännu

ej kunnat vinnas.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter torde alltså den invändning,

som stöder sig på folkskolans förmenta oförmåga att fylla en

verklig bottenskolas uppgift, icke böra tillmätas någon större betydelse

såsom skäl för bibehållande af systemet med flera olika slags barndomsskolor.

Slutligen har man ock velat göra gällande, att det skulle lända

till folkskolans egen skada, om hon gjordes till bottenskola och systemet

med olika slag af barndomsskolor alltså upphäfdes. En dylik invändning

är uppenbarligen rent meningslös och vittnar om fullständig obekantskap

med bottenskoletankens innebörd. Då realiserandet af denna

tanke alldeles icke förutsätter någon förändring i folkskolans organisation,

då folkskolan på den egentliga landsbygden äfven i öfrigt i stort

sedt är fullständigt oberörd af en dylik reform och då folkskolan i

öfriga skoldistrikt icke i annan mån påverkas af reformen än att den

skulle komma att besökas af ett något större barnantal och sannolikt

bli föremål för ett något lifligare intresse och en mera välvillig omvårdnad,

så är det ju orimligt att påstå, att en förändring af sådan beskaffenhet

skulle kunna skada folkskolan. — Af samma skäl, eller

emedan ifrågavarande reform icke förutsätter någon omorganisation af

folkskolan, är också, i all synnerhet hvad landsbygden angår, den farhågan

ogrundad, att kostnaderna för folkskolan skulle komma att ökas

såsom en omedelbar följd af att folkskolan gjordes till bottenskola. Väl

är uppenbart, att folkskolan framdeles kommer att kräfva större utgifter

från samhällets sida än hittills. Men detta beror på att folkskolan

ännu icke öfverallt nått en i och för sig tillfredsställande anordning, och

nämnda förhållande kommer därför under alla omständigheter att inträffa,

vare sig folkskolan göres till bottenskola eller icke.

Af hvad sålunda här anförts till belysning af spörsmålet om folk- Frågan om

v o i vv/ccS’ och

skolan såsom bottenskola torde framgå, att utskottet för sin del finner facksholor.

det önskvärdt, att vårt undervisningsväsen på det lägre stadiet blir omdanadt

i den riktning, som af motionären i detta afseende förordats. Till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra Kammarens Tillfälliga lltslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.

frågan om de åtgärder, hvilka under närvarande omständigheter böra

anses bäst ägnade att främja ett dylikt syfte, vill utskottet senare återkomma.

Dessförinnan anser utskottet sig böra ägna en närmare uppmärksamhet

jämväl åt det andra af de båda hufvudspörsmål, som i den

föreliggande motionen afhandlas, eller frågan om yrkes- och fackskolor

såsom öfverbyggnader på folkskolan.

Motionärens i detta afseende framställda yrkande synes ha sin

grund i hans uppfattning, att den nuvarande skolundervisningen icke i

tillräcklig grad tillgodoser det praktiska lifvets behof. Särskild! förefaller

det honom, som om studierna i de högre undervisningsanstalterna

mera skulle gå ut på förvärfvande! af ett visst examensbetyg och därmed

följande social ställning än på inhämtandet af kunskaper och duglighet

för den föreliggande lefnadsuppgiften. Äfven folkskolans undervisning

synes honom brista i praktisk läggning, och han finner därför

nödigt, såväl att sjäifva folkskoleundervisningen reformeras i nu antydd

riktning som att särskilda yrkes- och fackskolor upprättas, i hvilka utbildning

kan vinnas för olika arter af allmän och enskild verksamhet.

I samband härmed synas honom krafven på högre teoretisk skolbildning

böra inskränkas.

Utskottet finner sig icke ha anledning att närmare gå in på frågan,

huruvida den högre skolundervisningen och universitetsstudierna i otillbörlig

grad skatta åt formalism och ett ensidigt sträfvande efter examensresultat.

Däremot synes eu närmare belysning'' af krafvet på folkskoleundervisningens

omläggning i mer praktisk riktning i detta sammanhang

vara af nöden.

Det är efter utskottets mening obestridligt, att vårt nuvarande

undervisningsväsen icke i tillräcklig grad är anpassadt efter de behof,

som genom detsamma borde tillgodoses. Den ojämförligt största delen

af lärjungarna i våra skolor går från dessa direkt öfver till näringslifvet

och till praktiska sysselsättningar af annan art. Men för dylika lefnadsuppgifter

få de under skoltiden ingen speciell utbildning. Af detta förhållande

lider näringslifvet likaväl som den enskilde. Verklig yrkesskicklighet

är långt mindre allmän än önskligt vore, och med brist på

yrkesinsikter och yrkesskicklighet följa en lägre grad af intresse och

en mindre förmåga af anpassning efter växlingar i konjunkturer och

arbetsförhållanden m. m.

Under den senare tiden har man inom allt vidare kretsar i landet

kommit till insikt om den brist, som i nu påpekade afseende vidlåder

vårt undervisningsväsen. För att råda bot för missförhållandet hafva

väsentligen tvenne medel blifvit föreslagna. Å ena sidan förmenar man,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 15

att felet ligger i en otillfredsställande anordning af folkskoleundervisningen

och kräfves därför en reform af denna undervisning i sådan

riktning, attjitbildningen för det praktiska lifvets behof blir bättre tillgodosedd.

A andra sidan häfdas af de mera sakkunniga såväl bland

näringslifvets representanter som bland skolmännen, att folkskolans

arbete härvid dock aldrig kan blifva till fyllest. Särskilda undervisningsanstalter

för det ifrågavarande ändamålet äro af behofvet oundgängligen

påkallade.

Krafvet på folkskoleundervisningens omläggning i mer praktisk

riktning saknar i och för sig ingalunda berättigande. Det torde icke

kunna förnekas, att denna undervisning härtilldags präglats af en viss

formalism och ett ensidigt sträfvande efter minneskunskaper och förståndsodling.

Förhållandet torde i väsentlig mån sammanhänga med

bruket af den kateketiska lärometod, som under senare delen af adertonhundratalet

gjordes till den ensamt härskande i folkskolan, och från

hvilken denna skola ännu icke hunnit i tillbörlig grad frigöra sig. En

förändring af undervisningssättet, syftande till större själfverksamhet

från lärjungarnas sida och uppöfning i mer utsträckt omfattning än

hittills af deras praktiska förmåga, är tvifvelsutan för folkskolans vidkommande

önskvärd. I samband härmed torde äfven åtskilliga jämkningar

vara af nöden i fråga om läroämnena och undervisningstidens

fördelning mellan dessa. Uppslag till nödiga reformer i dessa afseenden

torde kunna förväntas såsom frukt af det arbete för åstadkommandet

af en ny normalplan för folk- och småskolorna, hvilket den

s. k. seminariekommittén erhållit i uppdrag att verkställa,

Men äfven med nu angifna förbättringar i undervisningen blir

folkskolan icke i stånd att fylla behofvet af praktisk utbildning för

ungdomen. Detta beror väsentligen på tvenne med hvarandra sammanhängande

förhållanden. Barnen äro under skedet för den egentliga

folkskoleundervisningen ännu för unga för att kunna tillägna sig en

direkt yrkesutbildning. De sakna tillika på detta stadium det underlag

af förståndsutveckling och teoretiska insikter, som en verklig yrkesutbildning

förutsätter. Hvarje försök att göra folkskolan till en utbildningsanstalt

direkt för vissa grenar af näringslifvet måste därför misslyckas.

Den åsyftade speciella utbildningen kunna lärjungarna icke

tillägna sig, emedan de sakna nödiga förutsättningar för ändamålet.

Däremot förryckes och skadas den undervisning, hvars meddelande är

folkskolans egentliga uppgift och som har till mål att jämte sin rent

uppfostrande inverkan bibringa lärjungarna de elementära kunskaper

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra Kammarens Tillfälliga VtsJcotts (N:o T) Utlåtande N:o 32.

och färdigheter, som för hvarje medborgare äro af nöden icke minst

såsom grundlag för den speciella yrkesutbildningen.

Om folkskolan på bästa sätt skall kunna fylla sitt ändamål, så

är för henne snarare en koncentrering i arbetet nödvändig än läroplanens

utsträckande till att omfatta nya läroämnen och nya uppgifter.

I hvarje fall gäller detta de lägre klasserna i folkskolan. På det högsta

stadiet torde väl under vissa förhållanden undervisningen i någon mån

kunna anpassas efter lärjungarnas blifvande lefnadsuppgifter. I skoldistrikt

t. ex., där hela befolkningen är jordbruksidkande, kan undervisningen

i folkskolans högsta klass inom vissa gränser tänkas inrättad

med hänsyn till detta förhållande. Ett undantag bildar därjämte i detta

afseende ämnet naturkunnighet, hvari lärokurser med till någon del

olika innehåll skulle kunna ifrågasättas för skolor å olika orter med

hufvudsakligen olika näringsfång. Det skall emellertid visa sig, att

dylika anordningar, äfven om de försökas och kunna upprätthållas,

aldrig blifva af någon större praktisk betydelse. Erfarenheten visar

otvetydigt, att den verkliga yrkesutbildningen äfven för landtbruket

måste förläggas till ett senare skede än tolfårsåldern, och af sakkunniga

målsmän för den tekniska yrkes- och handtverksundervisningen

häfdas den uppfattningen, att sådan undervisning knappt på allvar kan

taga sin början ens omedelbart efter fullständigt genomgången folkskolekurs

utan strängt taget kräfver högre ålder och större teoretiska

förutsättningar än lärjungen till och med på detta stadium i allmänhet

besitter.

Utskottet tror sig med det nu anförda hafva gifvit skäl för den

uppfattningen, att det berättigade krafvet på en bättre praktisk utbildning

för vår ungdom icke kan tillgodoses enbart genom eu reform af

undervisningen i våra folkskolor. Särskilda läroanstalter för omförmälda

ändamål äro af behofvet påkallade. Såsom i den föreliggande

motionen påyrkas, böra dessa anstalter hafva karaktären af yrkes- och

fackskolor, inrättade såsom öfverbyggnader på folkskolan. För det

stora antalet skoldistrikt å landsbygden torde en lämplig undervisningsanstalt

af detta slag kunna utvecklas ur den hittillsvarande fortsättningsskolan,

som för ändamålet bör omorganiseras i sådan riktning,

att den blir i stånd att bättre än för närvarande tillgodose i synnerhet

den jordbruksidkande befolkningens behof af yrkesutbildning. Bredvid

modersmålet böra i denna skola på landsbygden alltså företrädesvis

upptagas sådana ämnen som bokföring och tillämpad naturkunnighet

(om sädes- och foderväxtodling, om olika jordarter, gödsellära, om husdjurens

vård och utfodring o. s. v.). Landtmanna- och landtbruks
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32. 17

skolor böra därjämte finnas, i hvilka de lärjungar, som sådant önska,

efter genomgången kurs i fortsättningsskolan kunna erhålla ytterligare

utbildning för jordbruket. — I städer och öfverhufvud i samhällen, där

befolkningens flertal ägnar sig åt industri och handtverk, bör den fortsatta

undervisningen, i stället för nyssnämnda undervisning i naturkunnighet,

kunna upptaga andra grenar af detta läroämne, t. ex. fysik

och kemi etc., men framförallt bör undervisning här meddelas i rent

tekniska läroämnen, såsom olika slag af teckning och ritning m. in.,

äfvensom i verklig yrkesteknik. De flerstädes i dylika samhällen befintliga

lägre tekniska yrkes- eller aftonskolorna synas jämte fortsättningsskolorna

erbjuda en lämplig grund, hvarpå man därstädes kan

bygga vidare i syfte att erhålla ett system af läroanstalter, genom

hvilka möjlighet beredes för enhvar samhällsmedlem, som efter slutad

folkskolekurs vill ägna sig åt praktiska lefnadsuppgifter, att erhålla

nödig utbildning för ändamålet.

Genom åvägabringande af en undervisning af nu omförmäld art

för landets ungdom under åren närmast efter den egentliga folkskoleåldern

skulle otvifvelaktigt vårt lands näringslif stärkas och den materiella

utvecklingen öfverhufvud främjas. Såväl landtbruket som industrien

skulle komma att lyftas till en högre ståndpunkt, i samma mån

som dess arbetare komme att i genomsnitt kännetecknas af en mer

utvecklad intelligens och en större yrkesskicklighet. Vår folkskoleundervisning

skulle under sådana förhållanden bli till större verkligt

gagn än för närvarande. Härtilldags har nämligen genom denna undervisning

i viss mån endast lagts en grund, men det fortsatta byggandet

på grunden har uraktlåtits. Lärjungen har i folkskolan förvärfvat förutsättningar

för att kunna inhämta en god yrkesutbildning, men själfva

yrkesutbildningen har aldrig kommit honom till del. Därför har också

folkskolans arbete i ej ringa grad förfelats; de uppnådda resultaten ha

tett sig såsom något ändamålslöst och ofullbordadt, och man har ej alldeles

utan fog kunnat klaga öfver, att folkskoleundervisningen icke

lämnat en valuta, som fullt svarat mot kostnaderna för densamma.

Härtill kommer, att anstalter för ungdomens undervisning och

handledning i nu ifrågavarande åldersskede påkallas jämväl af en annan

anledning. Det klagas i våra dagar allmänt och högljudt öfver tilltagande

råhet och förvildning hos ungdomen. Om ock denna klagan

är väsentligt öfverdrifven, så kan den nog icke sägas vara helt och

hållet obefogad. Man skulle också nästan kunna säga, att det vore

underligt, om grund ej funnes för en sådan klagan. Genom industriens

fortgående utveckling har ungdomen inom de djupare samhällslagren

Bill. till Bilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 31 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 33.

kommit i ett helt annat läge än förr. Beroendet af föräldrarne eller af

en husbonde (mästare) fortvarade tidigare som regel genom hela ungdomsåldern;

numera upphör däremot detta beroende ofta redan vid

13—14-årsåldern, då gossen eller flickan tager anställning i en fabrik

mot timpenning eller dagaflöning och blir själfför sörj ande. Det är

uppenbart, att denna förändring medfört stora vådor för ungdomens

sedliga utveckling. Vid nyssnämnda tidiga ålder hafva de unga ännu

icke nått den mognad och stadga i karaktären, som är af nöden för

att de utan fara skola kunna umbära en fostrares öfvervakande och

ledning. Samhället kan icke ställa sig likgiltigt inför ett dylikt förhållande.

Det är dess plikt och det ligger i dess intresse att inrätta

sig efter de förändrade omständigheter, som utvecklingen för med sig.

I detta afseende synes åvägabringandet af ordnad undervisning för de

unga i 13—16-årsålde:rn vara den närmast liggande och mest verksamma

åtgärd, som af samhället bör vidtagas för att i möjligaste mån

lindra och motverka de olägenheter, som med hänsyn till ungdomens

ställning följa af vårt lands fortgående industrialisering.

Samman
fattning.

Utskottet har funnit sig böra, på sätt som i förestående framställning

skett, någorlunda utförligt belysa de spörsmål, som i friherre

Adelswärds förevarande motion framlagts för Riksdagen. Det framgår

af hvad som anförts, att utskottet i allt väsentligt delar den uppfattning,

som i nämnda motion funnit uttryck. Utskottet håller alltså före,

att grundsatsen om folkskolan som bottenskola bör genomföras på området

för vårt lägre undervisningsväsen, och det finner inga vägande

skäl kunna anföras mot en reform i dylik riktning. Det anser tillika,

att de hittillsvarande anstalterna för ungdomens uppfostran och handledning

under tiden närmast efter den egentliga folkskoleåldern icke

äro tillräckliga, vare sig ur synpunkten af näringslifvets behof af intelligent

och yrkesskicklig arbetspersonal eller med hänsyn till ungdomens

behof af fostran och handledning under den för karaktärsutvecklingen

kritiska period, som föl jer närmast efter barnaåldern. Bredvid realskolan

och andra befintliga anstalter för den högre medborgerliga bildningen

bör därför åvägabringas ett system af väl ordnade fortsättnings-, yrkesoch

fackskolor, hvilka bygga på den i folkskolan lagda grunden och

afse att lämna utbildning direkt för praktiska lefnadsuppgifter, på samma

gång de göra sin insats i ungdomens sedliga uppfostran.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.

19

Det är emellertid uppenbart, att de bär angifna ganska vidtgående

reformerna icke kunna genomföras på en gång genom en plötslig

omstöpning af det nuvarande skolsystemet. De måste i stället småningom

förverkligas genom en utveckling, som steg för steg skrider framåt

under oaflåtligt byggande på redan befintlig grund. Det gäller blott

att hålla målet klart i sikte och se till att hvarje åtgärd, som vidtages

i fråga om undervisningsväsendets förändring och anpassning efter uppkommande

nya förhållanden, är ett steg i den rätta riktningen, så att

en sund utveckling därigenom icke motverkas utan främjas.

I fråga om de åtgärder, som för det närvarande lämpligen kunna

och böra vidtagas för att bringa ifrågavarande reformkraf närmare Att närvarande.

förverkligande, kan utskottet fatta sig kort. Det vill nämligen synas,

som om sådana åtgärder redan vore å bane i den omfattning, som förhandenvarande

omständigheter medgifva. Beträffande tolkskolans ställning

som bottenskola innebära nämligen de förslag, som framlagts för

innevarande Riksdag i Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 163 ett afsevärdt

framsteg. Om nämnda kungl. proposition bifalles, kommer folkskolan

att bli bottenskola för s. k. kommunala mellanskolor, och den

affattning, som i propositionen gifvits åt bestämmelserna om statsunderstöd

till högre flickskolor och kommunala samskolor, torde föra med

sig, att äfven dessa anstalter småningom komma att omorganiseras i

den riktningen, att deras med folkskolan jämlöpande lägre årsklasser

indragas. I hvarje fall kommer staten icke att genom sitt understöd

direkt medverka till dessa klassers upprätthållande. Af med allmänna

medel bekostade läroanstalter, som för närvarande jämte folkskolan

mottaga lärjungar i 9 —12-årsåldern, skulle sedan återstå endast realskolorna

och de af staten underhållna samskolorna. Då emellertid dessa

så sent som år 1904 erhållit sin nuvarande organisation, torde i fråga

om dem ingen förändring omedelbart böra ifrågasättas. —Hvad åter vidkommer

förslaget om yrkes- och fackskolor såsom öfverbyggnader på

folkskolan, har utskottet erfarit, att icke mindre än tre af Kungl. Maj:t tillsatta

kommittéer för närvarande äro sysselsatta med att verkställa utredning

och uppgöra planer för i hufvudsak sådan undervisning, hvarom

här är fråga. Kungl. Maj:t har nämligen dels den 29 november 1906

uppdragit åt den s. k. seminariekommittén att afgifva yttrande och

förslag rörande ifrågasatt omorganisation af fortsättningsskolorna, dels

den 14 juni 1907 tillsatt eu kommitté med uppgift att utarbeta förslag

till ett ändamålsenligt ordnande af den lägre landtbruksundervisningen

och dels slutligen den 17 oktober 1907 uppdragit åt särskilda kommitterade

att verkställa utredning och framlägga förslag rörande den lägre

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 32.

Utskottets

hemställan.

tekniska undervisningens ordnande. Samtliga hufvudgrenar af den

undervisning, som bör stå ungdomen till buds under skedet närmast

efter folkskoleåldern, äro alltså för närvarande föremål för öfvervägande

och planläggning.

Under dessa omständigheter anser utskottet sig med anledning

af förevarande motion endast böra framhålla det önskvärda och nödvändiga

i att de förändringar och nybildningar i fråga om undervisningsväsendet,

hvilka att döma af omförmälda redan föreliggande förslag

och vidtagna åtgärder äro att förvänta, blifva förverkligade på ett

sådant sätt, att ett organiskt samband därvid bringas till stånd mellan

de olika af staten underhållna eller understödda läroanstalterna. Äfven

om en tillfredsställande organisation af undervisningsväsendet endast

så småningom kan fullständigt genomföras, så bör dock från början i

reformarbetet fullföljas eu bestämd plan, så att sammanhang och system

vinnas i det hela. Såsom det hufvudsakliga i denna plan bör fasthållas,

att de jämsides med hvarandra anordnade undervisningsanstalterna för

ungdomen böra ordnas såsom öfverbyggnader till och ställas i direkt

samband med en till grund för det hela liggande bottenskola, den allmänt

medborgerliga folkskolan.

Däremot kan utskottet, som visserligen genom den här lämnade

utredningen velat påvisa det befogade i förevarande motions syfte och

beliöfligheten af sådana åtgärder, som i densamma förordas, likväl, då

åtgärder af denna art redan i afsevärd omfattning äro å bane, icke

finna erforderligt, att Riksdagen för närvarande vidtager -ytterligare

mått och steg i denna angelägenhet, hvarför utskottet hemställer,

att friherre Adelswärds ifrågavarande motion ej må

till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 april 1908.

På utskottets vägnar

ROBERT JOHANSSON.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.