Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående indragning af förste provincialläkarebefattning änne m. m.

1908-02-18 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1908:3, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående indragning af förste provincialläkarebefattning änne m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n;o 2) utlåtande N:o 3.

1

N:0 3.

Ank. till Riksdagens kansli den 19 februari 1908 kl. 12 midd.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande

n:o i, i anledning af väckt motion om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående indragning af förste provincialläkarebefattning

änne m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 180, liar herr S.

J. Enander hemställt, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t på sätt i motionen förslagsvis antydts

eller på annat sätt, som Kungl. Maj: t kan finna lämpligt, snarast

möjligt vidtaga åtgärder för indragning af förste provinsialläkareinstitutionen,

samt att de förste provinsialläkarebefattningar, som måhända

dessförinnan bli vakanta, ej vidare tillsättas».

Till stöd för denna hemställan anför motionären följande:

Sverige äger en egendomlig institution af ganska dubiöst värde,

hvilken knappt torde hafva sin motsvarighet inom något annat land

på jorden. '' Den benämnes »förste provinsialläkareinstitution». Redan

före rnidten af förra århundradet väckte dåvarande sundhetskollegium

förslag om inrättande af en dylik institution, men denna kom först till

stånd 50 år därefter eller vid 1891 års början och då, såsom nogsamt

bekant, ingalunda i följd af något inom läkarekretsar allmännare erkändt

behof, utan, efter hvad med säkerhet påtås, såsom en så godt som

framtvungen kompromiss mellan å ena sidan stora och trängande ekonomiska

intressen, som sammanhängde med de civila tjänsteläkarnes

Bill. till Biksd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 3 Höft. (N:o 3.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

lönereglering, och å den andra det aldrig slumrande begäret efter

förökad byråkratisk maktbefogenhet.

Å ena sidan kan institutionen således ej anses som en modern

inrättning, hvars behof skulle ha framkallats af och som skulle arbeta

i öfverensstämmelse med läkarevetenskapens nuvarande ståndpunkt,

som ju anses vara en helt annan än den, samma vetenskap intog före

nuvarande utvecklingsperiod, som medfört fullständigt ändrade förhållanden

beträffande både vetenskapliga och sociala förhållanden.

Å andra sidan har institutionen redan hunnit fungera mer än en

half mansålder, så att vi ingalunda sakna erfarenhet om institutionens

praktiska innebörd. Och därvid hafva ej sällan tendenser till själftagen

maktfullkomlighet kommit till synes, som negligerat både kommunal

lagstiftning och kommunala myndigheter, och som hota alt utveckla

sig till ett olidligt förmynderskap öfver sistnämnda myndigheter. En

utveckling af medicinmannens makt till envåldshärskaremakt medför

oberäkneliga och skattedigra följder för kommunernas ekonomi. Det

är en osund utveckling, för hvilken i tid hör sökas bot genom en hälsosam

maktmoderation.

Enligt läkareinstruktionen säges förste provinsialläkarens egentliga,

hufvudsakliga uppgift vara att »inom länet utöfva tillsyn öfver den

allmänna hälso- och sjukvården», och alldeles samma uppgift har provinsialläkaren

inom sitt distrikt både enligt nuvarande och äldre instruktionen

af 1822. Men det skäl förefinnes ej numera, som kanske

var hufvudmotivet vid tillskapandet af särskilda målsmän för hygienen,

nämligen att provinsialläkaren ej skulle tillräckligt medhinna denna

sist antydda verksamhetsgren på grund af den egentliga läkarepraktiken.

Ty en ganska afsevärd skillnad råder beträffande betydelsen af

»distrikt» nu och förr. Antalet provinsialläkare för att icke tala om

de extra har betydligt ökats, hvarigenom på samma gång naturligtvis

distriktens storlek minskats, och då knappast ens från äldre tider några

verkliga olägenheter kunna påvisas af provinsialläkarnes förmenta uraktlåtenhet

i berörda afseende, så finnes ännu mindre skäl antaga, att

de ej i vår tid med jämförelsevis små distrikt skola ännu bättre medhinna

dessa sina åligganden. Då härtill kommer, att medicinalstyrelsen

har att öfvervara den allmänna hälsovården i hela riket, och

Konungens befallningshafvande därjämte inom respektive län, och då

man numera, tack vare järnvägar, uniforma folkskolor in. m., ej längre

kan tala om provinsiella egendomligheter, som möjligt enligt någons

förmenande skulle kunna motivera särskilda hygieniska målsmän länsvis,

så borde det väl kunna anses vara tillräckligt sörj dt för »den all
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

manna hälsovården», om provinsialläkare hade inseendet i distriktet

och styrelsen öfvervakade det hela. D. v. s. förste provinsialläkare,

såsom särskilda målsmän för hvarje läns speciella allmänna hälsovård,

måste anses som en onödig lyx, så mycket mer som numera enligt

nya examensstadgan alla, som skola bli läkare, måste genomgå särskild

hygienisk kurs.

Men härtill komma några andra mycket viktiga omständigheter.

Hvad menas med allmän hälsovård?

Redan länge och särskild! sedan hälsovårdsstadgans tillkomst 1874

och i synnerhet sedan 1891, då förste provinsialläkarne tillkommo, har

»allmän hälsovård» blifvit allt mer och mer liktydig med renhållning.

Må man gärna fortfarande bibehålla detta konventionella begrepp för

hälsovård och hälsovårdslära, blott man fasthåller, att stadgar angående

hälsovårdsförlxållandena mera äro att betrakta såsom tillhörande allmänna

polisförordningar och allmänna ordningsstadgar, utan att de böra tillerkännas

någon särskild medicinsk innebörd. I våra dagar menas med

offentlig hygien eller »allmän hälsovård» något helt annat än förr.

I början af 1906 började i Tyskland utgifvas ett i stor stil anlagdt

verk, kalladt Hygieniskt Centralblad. I dess i bokhandeln tillgängliga

anmälan hette det: »Genom naturvetenskapernas och teknikens väldiga

framsteg har hygienen på den korta tid den tillerkänts rang som en

själfständig vetenskap vunnit ett sådant omfång och ernått ett så stort

inflytande på alla områden i det offentliga lifvet, att den icke längre

representerar en gren af läkarevetenskapen (att den icke längre är en

specialgren af medicinen, som liksom medicinska specialgrenar i allmänhet

kunde och skulle odlas just af läkare och ingen annan), utan

har hygienen numera blifvit en vetenskap, som bör vara eu allmänning,

en populär vetenskap för alla, ej blott för enhvar, som sysslar med

någon gren af medicinen, det må nu vara hvilken som helst, eller med

närbesläktade naturvetenskapsgrenar eller tekniska fackämnen eller

national-ekonomi, eller öfver hufvud för alla och enhvar, som arbetar i

det offentliga lifvet». (Se bilagan!)

Denna proklamation inför den civiliserade verlden — ty nämnda

centralblad är en internationell tidskrift — är således ingenting mindre

än hygienens oafhänginghets- och myndighetsförklaring. Och någon

protest från läkarnes sida har ej försports. Då således numera hygienen

ej är ett speciellt läkareämne, är det alltså fullkomligt oberättigadt

att längre vilja ha läkare som »målsmän för hygienen».

Om man tar del af medicinalstjrrelsens underdåniga årsberättelser

under en följd af år, skall man icke finna, att förste provinsialläkarne ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

rättat något mera anmärkningsvärd! eller något som icke de vanliga provinsialläkarne

skulle kunnat uträtta lika godt i sina distrikt beträffande

»allmän hälsovård» o. s. v. Ja, många förste provinsialläkare medgifva

ärligt i sina af medicinalstyrelsen refererade årsberättelser, att de ej

uträttat någonting att tala om till hygienens fromma.

Genom en indragning af förste provinsialläkareinstitutionen behöfs

ingalunda någon vidlyftig revision af hälsovårdsstadgan eller andra författningar.

Man behöfver blott tillämpa 1874 års hälsovårsstadga såsom

förr. Ej heller ligger något hinder för en indragning i förste provinsialläkarnes

fullmakter. Enligt svensk författningssamling n:o 61 år

1890 äro alla förste provinsialläkare, äfven de som ha en med distriktstjänst

kombinerad förste provinsialläkaresyssla, underkastade eventuella

jämkningar i åligganden. Som förste provinsialläkare uppbäres ej lön

utan blott »tjänstgöringspenningar», som utbetalas endast för tid med

verklig tjänstgöring.

När nu en provinsialläkaretjänst i en residensstad blir ledig och

tillsättes, blir den nye läkaren utnämnd till provinsialläkare i distriktet

med lön på stat och med rätt till pension såsom provinsialläkare, samt

till förste provinsialläkare i länet med tjänstgöringspenningar. Förste

provinsialläkaresysslan är af så pass mycket tillfällig natur, att enligt

läkareinstitionen § 17 läkaren kan varda fri från sin béfattning såsom

förste provinsialläkare snart sagdt af hvilken orsak som helst, blott

han så »önskar», men fortfarande behålla provinsialläkaretjänsten.

Då eu förste provisialläkare så lätt af egen vilja kan undandraga

sig sin speciella befattning, så bör en indragning ej gärna möta hinder,

allra minst om statens väl så fordrar.

Men vill man möjligen af någon slags hänsynsfullhet låta de nuvarande

förste provinsialläkarne äfven efter en indragning behålla dessa

tjänstgöringspenningar tills vidare, så har något liknande inträffat vid

senaste provinsialläkarelönereglering 1890, då alla de, som då hade

extra tjänstgöringspenningar i vissa distrikt, t. ex. i Norrland å cirka

1,000 kronor, fingo behålla dessa. Då provinsialläkaretjänsterna just i

residensstäderna i allmänhet genom en större konkurrens i privatpraktiken

äro mindre inbringande, kan ju ett bibehållande af extra tjänstgöringspengar

anses delvis motiveradt. Staten gör ju i all fall genom

indragningen en vinst, och så småningom bli ju äfven dessa provinsialläkare

pensionsmässiga. För öfrigt är ju att motse inom närmaste

tid äfven för provinsialläkarne ny lönereglering; därvid kan ju bestämmas

för provinsialläkare i residensstäderna, att i fall de vilja komma i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens tillfälliga utsJcotts (n:o 2) utlåtande N;o 3.

åtnjutande af de nya löneförmånerna, så bortfalla de nämnda extra

tjänstgöringspengar, de förr hade som förste provinsialläkare.

Man kan väl förstå, att icke blott yngre förhoppningsfulla aspiranter,

utan äfven den centrala myndigheten så varmt älska en institution,

om hvilken icke utan skäl kan sägas, att den är gunstlingsväsendet

satt i system så till vida, som förord till ifrågavarande befattningarne

kan gifvas oberoende af ancienniteten, ja det kan till och med

på goda grunder misstänkas, att här ligger pudelns egentliga kärna,

ehuru någorlunda dold under den skenfagra skylten af hvad man kallat

hygieniskt målsmanskap. Men dylika dyrbara lyxinrättningar till båtnad

endast för den maktlystna byråkratismen synas föga passande i allvarliga

tider för ett litet folk, som måste spänna alla sina krafter för

verkligt behöfliga statsändamål.

Sedan en år 1885 af Kungl. Maj: t tillsatt kommitté för granskning af

uppgjord t förslag till instruktion för provinsialläkare m. m. den 5 april

1887 afgifvit underdånigt betänkande i ärendet och sedan medicinalstyrelsen

m. fl. myndigheter däröfver afgifvit utlåtanden, framlades vid

1890 års riksdag eu kunglig proposition med förslag bland annat till inrättandet

af tjugufyra förste provinsialläkarebefattningar, hvithet förslag

vann Riksdagens bifall.

Samma år den 31 oktober utfärdade Kungl. Maj:t »instruktion för

läkare, som äro för hälso- och sjukvården inom visst område anställda,

äfvensom för andra, som utöfva läkarekonsten».

I enlighet med denna instruktion tillkommer det förste provinsialläkaren

i denna hans egenskap och således utom hans åliggande såsom

provinsialläkare inom anvisadt distrikt att inom länet utöfva tillsyn öfver

den allmänna hälso- och sjukvården, att verkställa vissa inspektioner,

undersökningar och andra tjänsteförrättningar, dels angifna i instruktionen,

dels på uppdrag af myndighet, att med råd och anvisningar rörande

allmänna hälso- och sjukvården tillhandagå Konungens befallningshafvande

och menigheter inom länet, att med uppmärksamhet följa den

vid det civila medicinalväsendet inom länet anställda personalens tjänsteverksamhet,

att insamla och bearbeta statistiska uppgifter rörande länets

allmänna hälso- och sjukvård och med ledning af dessa uppgifter söka

utröna orsakerna till allmännare förekommande sjukdomar.

Förste provinsialläkaren har inom den sålunda i korthet angifna

ramen för hans verksamhet en mängd åligganden, för hvilka här med

några ord må redogöras.

Han har att på anmodan af medicinalstyrelsen eller Konungens

befallningshafvande afgifva yttranden; vanligen röra sig dessa om in
-

Utskottets

utlåtande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

rättande af läkaredistrikt och apotek, sanitära förhållanden, åtgärder

mot farsoter, lagförslag. Sjelfmant skall han göra framställningar i

hälso- och sjukvårdsfrågor, exempelvis förslag till ordnandet af epidemivården

eller afhjälpandet af sanitära missförhållanden, ordningsstadgar

för slakterier, mejerier o. s. v. Han utöfvar inseende öfver provinsialoch

stadsläkare, apotekspersonal, tandläkare, sjukgymnaster, fältskärer,

barnmorskor, sjuksköterskor och vaccinatörer. Tillsammans med hälsovårds-

och kommunalnämnder skall han behandla hälso- och sjukvårdsfrågor,

han skall öfvervaka att nämnderna fullgöra sina åligganden,

han får mången gång själf taga initiativ till anordnandet af epidemisjukstugor,

sanitära förbättringar o. s. v. Under förste provinsialläkarens

vård stå sjukstugor, epidemisjukhus, sanatorier, alkoholisthem, tuberkuloshem,

hem för obotligt sjuka, för lyfta och vanföra, blinda och döfstumma,

privata anstalter för sinnessjuka och idioter, barnhem, skollofskolonier,

bad- och brunnsinrättningar m. fl. anstalter. Han skall uppmärksamma

sundhetsförhållandena i städer och köpingar, vid fisklägen

och industriella anläggningar samt å andra tätt befolkade platser.

Kampen mot smittosamma sjukdomar skall han öfvervaka genom inkommande

rapporter och genom resor, han skall ingripa på mångahanda sätt

vid epidemivårdens ordnande. Inom tuberkulosstriden måste han intaga en

ledande ställning. Länets apotek skola årligen visiteras af förste provinsialläkaren,

som dessutom skall förrätta afsyning vid ny innehafvares

tillträde. Rörande skyddskoppympningen har han att granska och bearbeta

de årligen inkomna vaccinationsjournalerna, rätta försummelser,

ofta undervisa och examinera vaccinatörer. Han skall öfvervaka barnmorskornas

verksamhet, granska rapporter angående af dem utförda

instrumentförlossningar och i vissa fall anställa förhör med barnmorskor.

De årliga inspektionsresorna, ordnade efter af medicinalstyrelsen

godkänd resplan, taga inom olika län en tid af från 5—14 veckor

(inom Gottlands län 3 veckor). Berättelserna öfver dessa resor anses

kräfva en tid af 2—4 veckor. I flera län är förste provinsialläkaren

förordnad att utföra läkarbesiktningar å minderåriga vid arbetsplatserna,

föreskrifna i lagen af den 17 oktober 1900.

Dessa förste provinsialläkarnes åligganden hafva mera ingående

framhållits i det utlåtande, som den 17 sistlidne juli afgafs af den år

1904 af Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för verkställande af utredning

angående omreglering af provinsialläkaredistrikten m. m. Denna kommitté,

som utgjordes af trenne läkare och två ledamöter från hvardera

af Riksdagens kammare, föreslår att förste provinsialläkarne inom sex
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

ton län skola befrias från dem nu anvisade distrikt, under det att en

ledamot anmält såsom sin afvikande åsikt, att det nuvarande förenandet

af förste provinsial- och provinsialläkartjänster borde bibehållas, hvarjämte

tvänne läkarledamöter föreslå inrättandet af 18 förste provinsialläkartjänster

(i vissa fall skulle tvänne län sammanslås till ett förste

provinsialläkareområde), hvilkas innehafvare borde förbjudas att mot

betalning egna sig åt enskild sjukvård.

Härtill kommer, att den af Kungl. Maj:t år 1904 tillsatta kommittén

för rättsläkarväsendets ordnande i sitt betänkande af den 1 november

1906 föreslagit, att de rättsmedicinska förrättningarne, som hittills

ålegat provinsial-, extra provinsialläkare och de flesta stadsläkare, skulle

inom hvarje län helt öfverlämnas till förste provinsialläkaren (i Stockholms

och Malmöhus län borde dessutom en särskild rättsläkare förordnas

och i städerna Stockholm, Malmö och Göteborg skulle dessa

åligganden tillkomma vederbörande stadsläkare). Nämnda kommitté

grundar detta förslag bland annat därpå, att det för erhållande af tillräcklig

kompetens på detta viktiga område af tjänsteläkarens verksamhet

vore nödvändigt att öfverlåta dessa förrättningar åt ett mindre antal,

men mera sakkunniga läkare.

Redan nu finnas särskilda föreskrifter för förste provinsialläkares

kompetens på hygienens område, och säkerligen komma fordringarna i dessa

afseenden att stiga under årens lopp. Motionären synes antaga, att

den kurs i hygien, som hvarje läkare måste genomgå, gör särskild utbildning

af vissa speciella målsmän för hygienen öfverflödig. Erfarenheten

tiar emellertid visat att det område, som förr ansågs kunna behärskas

af hvarje legitimerad läkare, med den snabba utvecklingen

inom de medicinska vetenskaperna och deras praktiska tillämpning måst

uppdelas i allt flere speciella områden, som kräfva sin särskilda utbildning.

Och man måste väl skilja på den hygieniska allmänbildning,

som bör ingå i hvarje läkares utbildning, och den särskilda sakkunskap

inom den allmänna hälsovården, som måste fordras af dem, som hafva

till uppgift att framför andra bevaka det allmännas intresse på detta

område. Redan nu genomgår hvarje läkare en kurs i rättsmedicin,

men ingen vill väl förneka, att det allmännas intresse i hög grad skulle

vinna på att de rättsmedicinska förrättningarna uteslutande uppdrogos åt

särskild! utbildade läkare, i enlighet med kommitterades förslag förste provinsialläkarne,

hvilkas lcompetensviilkor sålunda skulle ytterligare skärpas.

Hå motionären talar om förste provinsialläkareinstitutionens praktiska

innebörd och framhåller, att »därvid hafva ej sällan tendenser till själftagen

maktfullkomlighet kommit till synes, som negligerat både kommunal

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens tillfälliga utslcotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

lagstiftning och kommunala myndigheter, och som hota att utveckla

sig till ett olidligt förmynderskap öfver sistnämnda myndigheter», så

vill utskottet framhålla, att förste provinsialläkaren icke har något maktmedel

till sitt förfogande gentemot hälsovårds- och kommunalnämnder,

som försumma hvad dem åligger i fråga om den allmänna hälso- och

sjukvården. I dylika fall föreskrifver § 7 mom. 2 af den ofvan omtalade

instruktionen: »Finner förste provinsialläkare, på grund af skedd anmälan

eller eljest, att hälsovårds- eller kommunalnämnd underlåter fullgöra sina

åligganden i afseende å allmänna hälso- och sjukvården, och kan

rättelse icke af honom åstadkommas, äger han att hos Konungens befallningshafvande

anmäla förhållandet.» Detta är allt hvad instruktionen

innehåller angående förste provinsialläkarens möjlighet att påtvinga

kommunala myndigheter sin uppfattning om hvad som bör göras eller

icke göras i den allmänna hälso- och sjukvårdens intresse.

Motionären framställer den frågan: »Hvad menas med allmän hälsovård?»

och förklarar att detta i synnerhet efter förste provinsialläkareinstitutionens

tillkomst blifvit allt mer och mer liktydigt med renhållning.

Med stöd af citat ur »Hygienisches Centralblatt», förklarar motionären,

att hygienen icke längre är enbart en specialgren af medicinen, utan

att denna vetenskap bör vara en allmänning för både läkare och dem,

som syssla med närbesläktade naturvetenskapsgrenar eller tekniska

fackämnen eller nationalekonomi eller som öfver hufvud taget arbeta i det

offentliga lifvet. Alltså är det, förklarar motionären, »fullkomligt oberättigadt

att längre vilja ha läkare som målsmän för hygienen».

Utskottet medgifver, att den allmänna hälsovården är ett arbetsfält

för olika vetenskapers praktiska tillämpning, men ännu en lång tid

framåt synes det utskottet vara läkarne, som i första rummet böra

representera det hygieniska allmän-intresset, äfven om de härvidlag ingalunda

äro de enda representanterna för hygienen. Därför att bakteriologien

numera spelar en stor roll inom vissa rent tekniska områden,

torde det väl icke anses »fullkomligt oberättigadt» att placera läkarne

bland denna vetenskaps målsmän. I de konflikter, som då och då förekomma

mellan kommun och tjänsteläkare rörande allmänna hälsovårdsangelägenheter,

torde läkaren — enligt hvad erfarenheten visar — i de

allra flesta fall företräda det allmännas sundhetsintresse gentemot enskildas

likgiltighet eller ekonomiska intressen, såsom vid bekämpandet

af farsoter, vid framtvingandet af hygieniska anordningar inom tättbebyggda

samhällen o. s. v. Om en eller annan förste provinsialläkare

någon gång tilläfventyrs drifvit sina fordringar längre än hvad för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande N:o 3.

hållandena oundgängligen kraft, så torde detta väl näppeligen utgöra

tillräckligt skäl för förste provinsialläkareinstitutionens afskaffande.

Ett fördelande af förste provinsialläkarnes åligganden på rikets

samtliga provinsial- och extra provinsialläkare skulle medföra å ena

sidan en högst väsentlig ökning af arbetskrafterna inom medicinalstyrelsen

för bearbetning af berättelser och statistiska uppgifter, för

inspektionsresor och besiktningar m. m., och å andra sidan belasta sistnämnda

tjänsteläkare med göromål, som i hög grad skulle minska möjligheterna

att tillgodose allmänhetens växande kraf på enskild sjukvård.

Ser man på de tjänstegöromål, som författningsenligt åligga förste

provinsialläkarne och för hvilka ofvan redogjorts, och betraktar man

den erfarenhet, som vunnits om denna institution under de sjutton år

den varit i verksamhet, så lärer man så långt ifrån finna den vara en

lyxartikel, att man tvärtom måste erkänna den vara af så stor betydelse

för den allmänna hälsovårdens tillgodoseende inom vårt land, att dess

afskaffande skulle medföra oberäkneliga svårigheter. Härtill kommer,

att kommittéutlåtandet af den 17 juli 1907 angående omreglering af

provinsialläkaredistrikten in. m., såsom ofvan anförts, jämväl innehåller

förslag rörande förändringar i förste provinsialläkareinstitutionen, hvadan

den af motionären väckta frågan i samband med detta förslag inom

en nära framtid torde komma under Riksdagens pröfning.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej måtte till någon Andra

Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1908.

På utskottets vägnar:

KNUT KJELLBERG.

Bill. till Itiksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Haft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.