Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj: t. Motionärerna anföra vidare: »I fråga om läkares tillsättning, så är det synnerligen önskvärdt, att den förändring sker, att läkare af direktion kan uppsägas och bör sådan uppsägningsrätt vara ömsesidig. Nu kan direktionen icke hindra läkare att lämna sin befattning men saknar medel att aflägsna honom, äfven om starka skäl därtill förefunnes.

1908-04-24 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1908:31, Skrifvelse till Kungl. Maj: t. Motionärerna anföra vidare: »I fråga om läkares tillsättning, så är det synnerligen önskvärdt, att den förändring sker, att läkare af direktion kan uppsägas och bör sådan uppsägningsrätt vara ömsesidig. Nu kan direktionen icke hindra läkare att lämna sin befattning men saknar medel att aflägsna honom, äfven om starka skäl därtill förefunnes.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 31.

1

lio 31.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1908, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning

af vädd motion om skrivelser till Kungl.

Maj:t angående revision af läsår ettsstadgan.

I en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion

har herr O. N. Olsson i Heden m. fl. hemställt, »det måtte Riksdagen

besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

snarast vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringande af en förnyad

lasarettsstadga, hvilken bättre än den nuvarande är ägnad att reglera förvaltningen

vid lasaretten.»

Med afseende å motiveringen till detta yrkande tillåter sig utskottet

hänvisa till motionen.

Då man jämför motionärernas hemställan, sådan denna formulerats i

deras slutliga yrkande, och innehållet i § 12 af nu gällande lasarettsstadga,

där det säges, att direktion »handhar lasarettets förvaltning i öfverensstämmelse

med därför gällande föreskrifter och står i allt hvad sjukvården

rörer under öfverinseende af medicinalstyrelsen», så ligger den

uppfattningen nära till hands, att motionärerna med den föreslagna

revisionen af denna stadga endast afsett förvaltningen och icke sjukvårJBih.

till Biksd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 30 Höft. (N:o 31.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 31.

den vid lasaretten. Men då i motiveringen uttalas åtskilliga önskemål i

fråga om ändrade föreskrifter rörande sjukvården, så måste utskottet uppfatta

motionens syfte såsom omfattande äfven denna.

Utskottet skall emellertid här nedan paragrafvis efter lasarettsstadgan

anföra såväl de i motionen framställda anmärkningarna som sina egna

uttalanden om desamma.

I afseende på lasarettsdirektionens sammansättning (§ 13) anmärka

motionärerna, att föreskriften om landshöfdingens själfskrifna ordförandeskap

är opraktisk och meningslös, då denne ämbetsman af sina öfriga

tjänstegöromål oftast är hindrad deltaga i direktionernas arDeten, särdeles

vid lasarett utom residensstaden. Såsom eu mera vägande anmärkning

anföres, att stadgan för närvarande tolkas så som om den af direktionen

valde vice ordföranden icke vore berättigad vidtaga åtgärder i vissa viktiga

frågor, hvilkas behandling under nuvarande förhållanden försvåras och

fördröjes. Vidare framhålles den för landstingen stundom förekommande

svårigheten att följa föreskriften i nyssnämnda § 13 därom, att en af direktionens

ledamöter bör vara läkare. Äfven med erkännande af det berättigade,

som kan finnas i dessa anmärkningar anser utskottet dem icke

vara af betydelse eller beskaffenhet att motivera en skrifvelse till Kungl.

Maj: t.

Motionärerna anföra vidare: »I fråga om läkares tillsättning, så är

det synnerligen önskvärdt, att den förändring sker, att läkare af direktion

kan uppsägas och bör sådan uppsägningsrätt vara ömsesidig. Nu

kan direktionen icke hindra läkare att lämna sin befattning men saknar

medel att aflägsna honom, äfven om starka skäl därtill förefunnes. Den

ena parten bör icke hafva bättre rätt än den andra i denna del; och

rättvisan fordrar, att äfven allmänhetens intressen gentemot lasarettsläkare

kunna göra sig gällande. — — — — — Den allmänhet, som lasarettsläkaren

är satt att betjäna, bör bäst tillgodoses genom en mindre fast anställning

af läkaren, och bör detta vara tillräckligt skäl för den påyrkade

ändringen i denna del, då läkaren från sin sida kan och bör tillse, att

han bibehåller det förtroende, som är nödvändigt för en framgångsrik

lasarettsvård.»

Lasarettsstadgan föreskrifver (§ 21), att lasarettsläkare skall utnämnas

af Kungl. Maj:t efter förslag af medicinalstyrelsen och sedan vederbörande

direktion afgifvit sitt förord för någon af de sökande, som funnits behörige.

Motionärerna synas vilja tillerkänna lasarettsdirektion rätt att låt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 31.

vara efter viss tids uppsägelse eller efter bestämda tidsmoment — afskeda

läkare, med andra ord direktionen ensam skulle afgöra när en mellan densamma

och läkaren träffad öfverenskommelse skulle upphöra att gälla.

Detta vore visserligen ett verksamt medel att lösa alla konflikter mellan

direktion och läkare, men man måste med skäl frukta, att en sådan

»mindre fast anställning» af läkare skulle medföra betänkliga olägenheter

för vårt lands lasarettsväsende i dess helhet.

Den långa och kostsamma utbildningstid efter legitimationen, som

numera erfordras för en blifvande lasarettsläkare, torde göra dennes kraf

på slutlig fast anställning fullt berättigadt.

Lasarettsstadgans föreskrift om underläkares anställning för högst

tre år i sänder motiveras af dessa tjänsters karaktär af utbildningsplatser.

I § 22, där läkare förbjudes att »under dygnet aflägsna sig på längre

tid än som med lasarettets fördel och de sjukes behöriga vård är förenligt»,

vilja motionärerna ha infördt »uttryckligt förbud för lasarettsläkaren

att göra sjukresor, såsom oförenliga med stadgandet i § 28 mom. 1»,

hvilket har följande lydelse: »Lasarettsläkare åligger att minst en gång

hvarje dag, på tid, som af direktionen efter läkarens förslag bestämmes,

infinna sig å lasarettet för mottagning och utskrifning samt tillsyn och

behandling af sjuke. Härförutom bör läkaren besöka lasarettet så ofta

omständigheterna det fordra. Inkommer olycks- eller sjukdomsfall, som

kräfver skyndsam behandling, skall han ofördröjligen infinna sig å lasarettet».

Ett uttryckligare förbud, än hvad som framgår af föreskriften i

det anförda momentet, torde knappast böra utfärdas, då olyckshändelser

på kortare eller längre afstånd från lasarett hittills vid ett och annat

tillfälle gjort det i hög grad önskvärdt, att kirurgisk läkarhjälp snarast

möjligt kunnat beredas äfven utanför lasarettet.

Det nuvarande stadgandet i § 26, att anmälan angående lasarettsläkares

felaktighet eller försummelse skall göras hos medicinalstyrelsen,

föreslås i motionen till ändring därhän, att beifran i dylika fall borde ske

inför domstol. Men då anförda §:s mom. 2 ålägger medicinalstyrelsen att

i vissa fall föranstalta om läkarens ställande under åtal, så torde någon

ändring härvidlag icke vara erforderlig.

Eu föreslagen omredigering af 27 § bland annat så, att där skulle

stadgas, »att läkares särskilda mening till direktionsprotokoll bör vara

kortfattad», torde väl knappast påkalla någon Riksdagens åtgärd.

Frågan om lasarettsläkares honorar (§ 28 mom. 7) är däremot af

större betydelse. Det åligger honom för närvarande »att icke fordra någon

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra Kammarem Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N.o 31.

ersättning af de å lasarettet intagna sjuke för dem ägnad skötsel». »Mot

detta förbud», säga motionärerna, »kafva bevisligen många öfverträdelser

förekommit ock afskräckt sjuka från lasarett, där läkaren gjort sig känd

för att anspela på ock mottaga kög betalning, särskildt för operativa fall.

Yisserligen är ordalydelsen i åberopade moment sådan, att läkare är oförhindrad0

att mottaga ett frivilligt erbjudet konorar, men dels är detta,

obestridligen en inkonsekvens till bestämmelsen, att lasarettsläkare icke

äger att fordra betalning, ock dels lärer det icke vara lämpligt att i en

stadga eller författning legalisera godtycke. Dessutom finnas exempel på

att fattige, som icke förmå att ''honorera’ å dem ägnad vård, icke alltid

röna samma omhuldande som de förmögnare. Alltså bör patient eller

hans målsman antingen åläggas betalningsskyldighet efter en fastställd

taxa, som icke får öfverskridas, eller ock bör bestämdt förbud att mottaga

betalning eller konorar stadgas, kvilket sistnämnda alternativ torde vara

det enda, som öfverensstämmer med lasarettens egenskap af barmhärtighetsinrättningar,

ock bör stadgans innehall i denna del därefter lämpas».

Korrektiv mot öfverträdelser af § 28 mom. 7 torde enligt utskottets

mening knappast vara att vinna genom annan ordalydelse. Motionärerna

framlägga tvenne alternativ: antingen bestämd betalningsskyldighet enligt

fastställd taxa eller ock förbud att mottaga betalning. I förra fallet skall

det visa sig omöjligt att taxera läkarens arbete, ej minst där det gäller

kirurgisk behandling. I senare fallet lärer det blifva nödvändigt att

afsevärdt höja lasarettsiäkarnes löner.

Vidare anföres i motionen: »Poliklinisk verksamhet enligt § 29 bör

uttryckligen förbjudas, emedan missbruk af sådan vållas, och där flera

läkare finnas på platsen, har iasarettsläkaren därigenom ett företräde, som

i täflan med kollegerna icke är billigt. Genom sådan verksamhet kan

ock förbudet i mom. 7 af § 28 att fordra honorar, negligeras; och den

ringa ersättningen för instrument, förbanusartiklar, biträde. af betjäningen

m. m. har en ofördelaktig inverkan på lasarettens ekonomi.»

Att lasarettsläkarens polikliniska verksamhet är till bestämd fördel

för allmänheten, ligger i öppen dag. Alla de sjukdomsfall,., som för sin

behandling fordra kirurgisk sakkunskap, utan att patienten därför beköfver

intagas på lasarettet, böra naturligtvis ha rätt att påräkna poliklinisk behandling

i första hand af den kirurg, som finnes på platsen.^ I hvarje

fall lär väl en sådan poliklinisk verksamhet icke kunna ha någon nämnvärd

inverkan på lasarettens ekonomi.

Motionärerna framhålla inledningsvis, dels hurusom »konflikter, ej sällan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tilljälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 31.

af synnerligt allvarlig art, yppats mellan vederbörande förvaltningsorgan,

lasarettsdirektioner och läkare», dels att »läkare funnits, som icke iakttagit

den humanitet och det tillmötesgående emot patienter, som är så

nödvändigt på en post sådan en lasarettsläkare bekläder och som sålunda

ovillkorligen måste fordras».

I afseende å den första af dessa anmärkningar, synas motionärerna

anse rättelse böra vinnas därigenom, att en reviderad lasarettsstadga mera

än den nu gällande preciserade såväl direktionens, särskildt ordförandens,

som läkarens åligganden och befogenhet. Utskottet betviflar icke, att

skarpare formulerade gränser mellan lasarettsläkarens och direktionens

verksamhet skulle vid ett och annat lasarett och vid ett och annat tillfälle

kunnat hindra konflikter af den art motionärerna afse, men då den nuvarande

stadgan (af den 18 oktober 1901) icke tillämpats längre än

sedan ingången af år 1902, så torde det vara svårt att afgöra, huruvida

de af motionärerna framhållna bristerna ligga i själfva stadgan eller i

tillämpningen af densamma.

Hvad anmärkningarna mot läkares åsidosättande af humanitet och

tillmötesgående emot patienter beträffar, så lärer väl ingen stadga kunna

skrifvas så, att det icke i sista hand dock blir läkarens personlighet, som

härvidlag spelar den afgörande rollen. Motionärerna ha framhållit en

mindre fast anställning af läkare såsom botemedel; utskottet har redan

här ofvan framhållit sin mening härom och vill nu ytterligare betona,

hurusom direktionen enligt nu gällande bestämmelser (§ 26) har att hos

medicinalstyrelsen anmäla lasarettsläkare för felaktighet och försummelse

i tjänsten.

De mindre betydande, redaktionella ändringar af 1901 års lasarettsstadga,

som för öfrigt i motionen framhållits såsom önskvärda, torde icke

motivera någon Eiksdagens åtgärd.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Andra

Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1908.

På utskottets vägnar:

KNUT KJELLBEEG.

Bih. till BiJcsd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 30 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.