Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående berusade personers förhindrande att resa med statens järnvägar.
1908-05-02 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1908:18, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående berusade personers förhindrande att resa med statens järnvägar.
Dokumentets text
Andra Kammarens Till]Ulliga TJtskotts (N:o 3) Utlåtande K:o 18.
1
N:0 18.
Ank. till Riksd. kansli den 16 mats 1908, kl. 11 f. in.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående berusade personers förhindrande att resa med
statens järnvägar.
I en till utskottet öfverlämnad, af herr E. Bäf väckt motion, n:o 91,
hemställes, att Kiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte gifva kungl. järnvägsstyrelsen i uppdrag att vidtaga
åtgärder, hvarigenom berusade personer i möjligaste mån hindras att
resa med statens järnvägar.
Till stöd för denna hemställan anför motionären följande:
»Bekvämlighet, luftväxling, human och tjänstvillig tågpersonal torde
göra en järnvägsresa i vårt vackra land till en af de angenämaste i hela
Europa. I ett fall är dock en resa å våra järnvägar nästan outhärdlig:
då man får ett större eller mindre antal berusade personer i ressällskap.
Och, så långt min erfarenhet sträcker sig, är antalet sådana fall både
derå och mycket ledsammare än i något annat land.
Under det jag icke kan påminna mig hafva blifvit besvärad af
sådant sällskap på alla mina ganska många resor å de brittiska öarna
Bill. Ull Riksd. Prof, 1908. 8 Sami. 2 Afl. 2 Band, 18 Häft. (Näs 18, 19.) 1
2 Andra Hammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.
eller kontinenten med undantag af en resa i Belgiens största grufdistrikt,
där resenärerna i en tredje klass vagn icke utmärkte sig för nykterhet
och hyfsning, så är det däremot i vissa delar af vårt land något sällan
man vid passerande af en stad får vara obesvärad af ett större eller
mindre antal rusiga eller halfrusiga personer. Och det hjälper icke alltid
ens att resa i andra klass. Ej många år sedan reste jag till Stockholm
på andra klassens sofplats. Då jag lagt mig till hvila på en öfre plats,
inträdde Denne till synes svagt nyktra personer, som emellertid snart till
den grad berusade sig, att de mera påminde om vilda djur än människor.
Deras uppkastningar in. m. hade ej förstört blott mina kläder utan äfven
golf och väggar samt framför allt luften i kupén, då jag vaknade och
försökte komma ifrån detta förstklassiga sällskap i andra klassens sofkupé.
Jag anmälde saken för tjänstgörande inspektören på Stockholms
Centralstation. Det uppgafs sedermera för mig, att en af »hjältarna»
hade anställning vid statens järnvägar och förlorade sin befattning för
den resan.
Emellertid får man ju vara glad, då man i dylika fall slipper undan
öfverfall, ty sådant är ej heller så alldeles uteslutet i vare sig andra
eller tredje klassens vagnar.
Men hvad jag i alla fall allra egentligast syftar på, det är det
ganska allmänna förhållandet, att man vid passerandet af städer och andra
platser, där rusdrycker kunna erhållas, vanligen får in eu eller flera berusade
personer i tredje klassens kupéer. Sina medresande visa de sedan
all möjlig men obehaglig uppmärksamhet. Än bjuda de på brännvin,
än på oförskämdt och ruttet tal, än på svordomar i långa banor, äu på
vis-sång som dryper af orenlighet o. s. v. Och skulle man anmärka
något emot deras ''sätt att vara’, så bjuda de på stryk. Andra akten
brukar blifva, att de i bästa fall hänga hufvudet mellan sina knän, eller
luta sig emot närmaste granne eller lägga sig på något annat föremål
och somna. För den passagerare, som lyckas få plats vid samt se och
andas genom ett fönster är bacchihjälten sedermera tämligen oskadlig.
Men alla passagerare äro ej så lyckliga. Den, som gjort en längre nattresa
i dylikt sällskap, vet, hvad det vill säga att resa i svenska järn
vägars
andliga och fysiska kloakkupéer.
Den invändningen, att tågbefälhafvaren eller konduktörerna i dylika
fall icke gjort eller göra sin plikt, är i kanske några fall berättigad. Men
i många fall, som jag själf bevittnat, hafva dessa visst gjort sin plikt
och kanske skulle till och med hafva låtit stoppa tåget och kastat ut de
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.
berusade, om någon i bestämda ordalag fordrat något sådant. Besinnar
man hvad detta kan innebära, blir man dock i många fall betänksam
emot en sådan åtgärd. Det innebär ju, att den stackars rusiga människan
först offrat af sina penningar, sitt förstånd och sin fysiska kraft på af
staten godkända rusdrycksaltaren. Slutligen har han lyckats skaffa sig
en järnvägsbiljett och komma in på ett tåg. Men som han nu är i
saknad af både förstånd och fysisk kraft ryckes eller kastas han under
stor brådska ned ifrån tåget och lämnas fullständigt hjälplös. Om personens
ärende var än så angeläget, om han bröt en arm eller ett ben
i fallet, om han blir öfverkörd af nästa tåg, om höstregn, snöslask eller
bitande köld ödelägger den stackarens hälsa eller tar lifvet af honom,
ja, allt detta får man ej taga någon hänsyn till.
Jag vill under sådana förhållanden icke vara orsak till att en dylik
stackars människa utkastas; då lider jag hellre nästan hvad som helst.
Och vore jag konduktör, så skulle jag sannolikt hellre lägga ned min
befattning än under nu antydda förhållanden kasta ut en öfverlastad
person ifrån ett järnvägståg.
Och skulle han vara så pass stark, att han kan röra sig, men vild
och oregerlig, så blir han ju en fara för de människor han utkastas till
och som sakna både polisbevakning och arrestlokal.
Det är ej lätt att råda bot för dessa ledsamheter på våra järnvägar,
så länge man ej vill klämma efter krögaren. Ty han vore värd att bära
ansvaret för såväl sina kunders genom ruset äfventyrade hälsa och lif
som också för den risk de medföra för andra personer och hela samhället.
Då kanske han vore något försiktigare med utöfvandet af sitt
lagligen skyddade yrke att utskänka brännvin i sedlighetens intresse.
Att slå upp regler i järnvägsvagnar och gifva konduktörer regler
och föreskrifter, det har man försökt. Och dessa försök hafva visat, att
de äro ungefär lika misslyckade som välmenade.
Vill man allvarligt beifra saken, så måste man därför tillgripa andra
och eifektivare åtgärder. Och alldenstund rusdryckshandteringen anses
tillföra staten och kommuner så störa förtjänster, så beköfver man ju ej
vara så nogräknad på styfvern i fråga om undanröjande af de obehag,
som denna handtering medför för nyktra och anständiga medborgare.
Redan hafva damerna sina särskilda kupéer och herrarna sina, rökare
sina och icke rökare sina. Tar man så behörig hänsyn till de olika
klasserna, I, II och III, så kan det sägas, att vi redan hafva minst sju
olika slags kupéer eller vagnar utom sofkupéerna, Det torde dock vara
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o IS.
mindre lämpligt begära äfven suparevagnar för olika klasser. Dessutom
kunde ett sådant arrangement lätt gifva dem föreställningen, att man
tolererade supiga passagerare. Tanken på något sådant kan därför
knappast realiseras.
Ifrågavarande ledsamketer med rusiga personer på våra järnvägståg
torde därför icke kunna afkjälpas på annat sätt än genom att utan någon
som helst mannamån emot ena eller andra klassens passagerare anlita
något eller några af följande eller ännu effektivare medel.
I samhällen, där rusdrycker försäljas, torde vid hvarje ingång till
stationsområdet böra posteras vederbörlig polisvakt med uppgift att icke
insläppa synbarligen något »ankommen» person.
Tutare torde portvakterna böra åläggas att hafva skarp kontroll i
väntsalarna och i bestämda rapporter notera hvarje för bristande nykterhet
misstänkt fall. På plattformen torde slutligen böra posteras eu poliskonstapel
med uppgift att hindra någon onykter eller oregerlig person,
som möjligen undgått förutnämnde polis- eller stationsvakts uppmärksamhet,
att afresa med tåget, hvarjämte han bör vara pliktig att i bestämda
rapporter notera alla dylika fall.
Genom sådana försiktighetsåtgärder är det sannolikt, att vi på våra
järnvägståg skulle slippa bevittna mycket af den uselhet, som vi nu få
se och lida utaf. Och i hvarje fall skulle det väl få anses såsom nästan
omöjligt för redlöst öfverlastade personer att inkomma på ett persontåg.
Men om, oaktadt alla dessa försiktighetsåtgärder, någon mindre
nykter person skulle smyga sig in och möjligen i någon vrå fylla på
sin florshufva eller också någon vid påstigningen nykter under resans
lopp blifva berusad, så bör åt sådan person finnas reserverad någon särskild
afskrankning eller hytt, där han inlåses, tills slutstation för hans
resa eller station med polisbevakning passeras, då han utföres ur tåget
för att omhändertagas af andra människor eller vederbörande polis.
Det bör i dylikt fall åligga konduktören att i bestämda rapporter
noggrant notera, hvad som passerat.
Slutligen torde i hvarje järnvägsvagn eller annars å tåget böra finnas
en anteckningsbok, däri passagerare kunna anteckna sina anmärkningar
emot medpassagerares uppförande under resan. Dessa anmärkningar torde
dock icke anses böra föranleda något i annat fall än där den, som gjort
anteckningen i fråga, äfven gifver sina anmärkningar tillkänna för tjänstgörande
järnvägsinspektör å station under samma resa eller också sedermera
anmäler saken för högre befäl vid samma järnväg eller järnvägar.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18. 5
Afskrift af rapporter från polisman, portvakt och konduktör torde
böra afiämnas till polismyndigheten i det samhälle, hvarifrån den rusige
löst sin järnvägsbiljett. Därigenom kunde man kontrollera, om vederbörande
polis- eller stationsvakt ''sett emellan fingrarna’ eller varit vårdslös
vid bevakningen.
Ett dylikt verkligt system af bevakning emot rusdrycksbruk och
berusade personer samt deras ord och handlingar under järnvägsresor
skulle helt säkert göra det mycket behagligare för både konduktör och
resande samt förlägga hufvudparten af ansvaret dit det bör läggas,
nämligen till det samhälle, som lämnat ruset och samma samhälles
poliskår.»
På begäran har utskottet från kungl. järnvägsstyrelsen erhållit
följande
»Promemoria
angående å statens järnvägar gällande bestämmelser till förhindrande af
dryckenskap ä tågen.
I § 15 af nådiga trafikreglementet den 4 april 1862 stadgas, att
synbarligen af starka drycker öfverlastade personer under alla förhållanden
skola afvisas från stationernas väntsalar och plattformer äfvensom från
vagnarna, om de dämti fått inträde, samt icke under något villkor må
tillåtas att åtfölja ett bantåg.
Med stöd af nämnda bestämmelser har kungl. järnvägsstyrelsen den
BO september 1907 (kungl. järnvägsstyrelsens ordersamling n:o 448) föreskrifvit,
att vederbörande tågpersonal skall, därest resande A statens järnvägar
under färden förtära spirituösa drycker i den myckenhet, att do
kunna befaras blifva öfverlastade, på ett fogligt sätt fästa deras uppmärksamhet
å den påföljd, som i sådant fall jämlikt åberopade bestämmelse
kommer att drabba dem, samt därefter vid passerandet noggrant
iakttaga deras uppträdande och, så snart anledning förekommer,
med bestämdhet ingripa och förfara i enlighet med trafikreglementets
föreskrift.
A hvarje station finns i vestibulen å därför bestämda anslagstaflor
uppsatt ett exemplar af förenämnda trafikreglemente. Härjämte har i
de i bantågens personvagnar anbragta ''underrättelser och råd för resande
å statens järnvägar’ anvisning lämnats allmänheten att, om resande be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
(i Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.
fiunes öfverlasta d af starka drycker, därom genast göra anmälan till
konduktör eller stationsbefäl.
Förestående bestämmelser afse att förhindra berusade personer att
inkomma i vestibuler och väntsalar, på plattformar eller taga plats i
tågen, eventuellt afvisa dem från dylika platser, om de dit inkommit,
äfvensom förekomma att resande under färd å järnvägståg berusa sig.
För att bringa dessa bestämmelser till noggrann efterlefnad hafva
åtskilliga åtgärder vidtagits.
Vederbörande biljettförsäljare äro muntligen förständigade att ej utlämna
biljetter till af starka drycker synbarligen öfverlastade personer.
Å de större stationerna med mera liflig persontrafik hafva där anställda
portvakter och öfriga vid ingången till väntsalarna utställda vakter fått
tillsägelse att noga öfvervaka, att icke några berusade personer lämnas
tillträde till vestibuler och väntsalar. Och likaså är vid tågen tjänstgörande
personal tillsagd att hindra dylika personer att taga plats i
vagnarna. Härjämte äro å stationer i städer eller med större persontrafik
i öfrigt vid afgången af tåg alltid en eller flera polismän till
städes för ordningens öfvervakande.
Genom särskilda af vederbörande trafikbefäl utfärdade order har på
förekommen anledning tågpersonalens uppmärksamhet fästs på nödvändigheten
af att noggrant iakttaga gällande bestämmelser i nu förevarande
afseende och icke visa någon efterlåtenhet i deras tillämpning.»
Ett exemplar af eu sådan order hade bifogats promemorian och var
denna order af följande lydelse:
»Cirkulär n;o 412
angående afvisande från tåg, plattformar, väntsalar och stationsområden af
druckna personer.
Enär vid upprepade tillfällen inträffat, att personer, som varit märkbart
rörda af starka drycker, tillåtits medfölja tåg, skall all personal tillhållas
att ovillkorligen ställa sig till efterrättelse de bestämmelser, enligt
hvilka dylika personer skola afvisas icke blott från tågen utan jämväl
från plattformar, väntsalar och stationsområdena i öfrigt. Särskilt skall
tågpersonalen allvarligen tillhållas att icke gorå sig skyldig till efterlåtenhet
uti berörda afseende.
Stockholm den 2 maj 1905.
Looft.» .
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18. 7
Af ofvan intagna promemoria och order framgår, att kungl. järn
vägsstyrelsen
redan nn i görligaste mån söker hindra herusade personer
att resa med bantågen å statens järnvägar. Yäl är det sant, att
det ändock emellanåt händer, att bernsade personer bereda sig möjlighet
att medfölja bantåg eller att personer under järnvägsresa öfverlasta sig
af spirituösa drycker, men att fullt effektivt råda bot å detta beklagliga
förhållande torde vara hart när omöjligt. Utskottet anser sig emellertid
kunna hysa grundad förhoppning därom att i den mån nykterhetssaken
här i landet vinner framgång, och, i den mån det kommer att
mera allmänt anses som en skam att uppträda berusad, sådana fall,
som motionären omförmält, skola blifva allt mera sällsynta. De af motionären
omförmälda sätten att, såsom han förmenar, fullt effektivt förekomma,
att resande å statens järnvägar uppträda berusade, synas dock
icke vara af beskaffenhet att kunna praktiskt tillämpas. Och utskottet
finner detta ligga i så öppen dag, att ett mera detaljeradt bemötande
af hvad motionären i sådant afseende anfört och föreslagit icke torde
vara erforderligt.
Vid sådant förhållande och då kungl. järnvägsstyrelsen således
redan vidtagit åtgärder, hvarigenom berusade personer i möjligaste män
hindras att resa med statens järnvägar, anser utskottet sig böra hemställa,
att herr Käfs förevarande motion icke måtte till
någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 mars 1908.
På utskottets vägnar:
AXEL RUNE.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.