Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21
1908-03-21 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1908:21, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
1
N:o 21.
Ank. till Eiksd. kansli den 21 mars 1908, kl. 3 e. m.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t dels angående anställande af järnväg sinspektör för
öfvervakande af trafiksäkerheten vid järnvägarna ock dels
angående utredning i syfte att vid inträffad järnvägsolycka
undersökning om olyckans orsak alltid måtte verkställas
genom kompetent och opartisk myndighet m. m.
Herr F. Berglund har uti en i Andra Kammaren väckt motion, n:o
96, hvilken hänvisats till tredje tillfälliga utskottets behandling, föreslagit,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville begära utredning och
därpå grundadt förslag om anställandet af järn vägsinspektör med uppgift
att vaka öfver trafiksäkerheten vid statens och enskilda järnvägar, leda
undersökningen efter inträffad järnvägsolycka samt såsom sakkunnig biträda
domstol i järn vägsmål.
Sedermera har till utskottet öfverlämnats en inom kammaren af herr
F. W. Thorsson väckt, motion n:o 240, däri han hemställt, att Riksdagen
ville besluta i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och därpå
grundadt förslag i syfte att vid inträffade järnvägs olyckor vid statens eller
enskilda järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verkningar
m. m. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet,
nämnd eller särskilda tillsatta järn vägsinspektörer, samt att det måtte tagas
i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål rörande järnvägsolyckor
sakkunnige åt domstolen böra tillkallas.
Bill. till Eiksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afä. 2 Band. 20 Käft. (N:o 21.)
1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
Till stöd för motionen n:o 96 anför motionären Berglund:
»Krafvet på opartisk och kompetent utredning vid järnvägsolyckor gör
sig alltmera gällande, därom vittna de många uttalanden som göras från
järnvägsmannahåll, där man icke stannar endast i yrkandet på utredning,
utan sträcker det ännu längre, nämligen till fackdomstolar i järn vägsmål.
Ivastar man blicken till andra länder, skall man finna, att där inses
vikten af kompetent och opartisk utredning. I England t. ex. har man
inom Board of Trade ett särskildt järnvägsdepartement, kvilket har inspektion
af järnvägarne om hand. Sker eu olyckshändelse sänder departementet
genast sin inspektör till platsen. Han motsvarar våra yrkesinspektörer,
och en järnvägsinspektör hade helt visst äfven i vårt land full och
berättigad sysselsättning. Inspektören håller förhör med personalen som
var närvarande vid olyckshändelsen, den må vara en betydande sådan, där
människolif gått förlorade och stor materiell skada ägt rum, eller endast
bestå i att eu bland personalen skadat ett finger eller dylikt.
Yid detta förhör skola såväl representanter för järnvägsbolaget som
personalen hafva rätt att närvara, för den senare vanligen en tjänsteman
i järnvägspersonalens organisation. Efter slutadt förhör afger inspektören
rapport till järnvägsdepartementet. Inspektören är naturligtvis en fackman.
År orsaken försumlighet från järnvägsbolagets sida, ger järnvägsdepartementet
anvisning på de förbättringar, som skola vidtagas till förebyggande
af vidare olycka, och är någon af personalen den felaktige, meddelas
likaledes sättet för hans bestraffande. År olyckshändelsen af större
omfattning och är den orsakad af grof förseelse af den ena eller den
andra parten, låter departementet anhängiggöra åtal mot den eller de
skyldige, och saken dragés inför allmän domstol, hvars domslut i vanlig
ordning kan öfverklagas.
Äfven inför domstolen äger en representant för personalens organisation
rätt att närvara och biträda den svarande. Det är här sålunda på
bästa sätt sörj dt för att alla sidor inför rätten belysas.
Det är dock icke endast vid olyckshändelser som järnvägsdepartementet
har rätt att ingripa. Det kan, när det så godt finner, infordra
uppgift från järnväg öfver arbetstiden vid en viss station, personalens antal
därstädes o. d. för att, om arbetstiden är för lång eller personalen för fåtalig,
ålägga bolaget vidtaga ändring i rådande missförhållanden. Likaledes
äger personalen rätt att till järnvägsdepartementet anföra klagomål,
om arbetstiden är för lång eller arbetet är för svårt på en viss plats, för
att få rättelse.
Järnvägsdepartementet skyddar sålunda icke blott järnvägspersonalen
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. 3
utan äfven allmänheten, ty genom dessa inspektioner tillhållas bolagen
icke blott att hålla järnvägen i godt skick, utan äfven att ej genom öfveransträngning
af en fåtalig personal äfventyra trafiksäkerheten.
Äfven i andra länder tillgodoses trafiksäkerheten och den fackliga
utredningen. I Tyskland har man en undersökningskommission, som vid
olyckshändelser föranstaltar om undersökning samt gör uttalande, huruvida
den skyldige skall förvisas till bestraffning af järnvägsförvaltningen eller
dras inför civil domstol. Här, liksom i Danmark, har det visat sig, att
den civila domstolen i regel dömer mildare än järnvägsförvaltningen och
tar hänsyn till alla bidragande orsaker vid olyckshändelsen. I Frankrike
undersökes en olycka af en ingenjör och en särskild uppsiktskommission,
hvilka hvar för sig afge utlåtande med slutsatser. I Belgien finnas mycket
omfattande bestämmelser rörande trafiksäkerheten på statsbanorna, upptagande
fullständiga stadganden om sättet för undersökningar af inträffade
järnvägsolyckor.
I Sverige däremot företagas inga sådana af fristående fackmyndighet
gjorda undersökningar, och detta oaktadt rätt ofta olyckshändelser inträffa,
för hvilka järnvägspersonalen dömes till hårda straff, och protester höjas
mot dessa straff och framställningar göras om opartisk utredning, ty det
ligger i sakens natur, att en sådan svårligen kan vara opartisk, då den
verkställes af personer vid den järnväg, där olyckan inträffat och hvilka
mer eller mindre äro ansvariga för banans skötsel. Det kan äfven sättas
i fråga, huruvida våra rådhus- och häradsrätter äro kompetenta att döma
i järnvägsmål såsom bestående af icke fackmän. De måste lita på den
förut omnämnda utredningen, och många af de förmildrande omständigheter
och bidragande orsaker, som finnas, komma icke i dagen, just af
den anledning att ej heller sakkunnig hjälp står till den tilltalades förfogande.
Det skulle med flera exempel från de senare årens händelser kunna
belysas, huru nödvändig en af opartiska och kompetenta personer gjord
utredning är. Frånsedt det Teménska målet, där — äfven om rättvisa
skipats — dock alltid den misstanken kvarstår, att, då svaranden ej medgifvits
begärd undersökning af opartisk myndighet — här kungl. vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen — den slutsatsen på många håll dragits, att
en annan utgång varit att förvänta, om svaranden erhållit det begärda
tillståndet, må vidare erinras om Rosersbergsolyckan i januari 1907, där
stationsmästaren efter en 33-årig tjänst blef dömd till 1 månads fängelse
och tjänstens förlust på grund af att han hade underlåtit inspektera en
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
växel för ett ankommande tåg. För skadan å materiel ansåg sig järnvägsstyrelsen
godtgjord med kr. 301,50.
I friskt minne torde äfven finnas de mångomskrifna förhållandena
vid Eimbobanan med dess många urspårningar och hvarvid en stationskarl
blef dömd, ehuru han utan undervisning blifvit satt på en plats, som
han icke var mäktig att sköta.
Yid Södertörns villastads station skedde i juli 1906 en olycka, hvarvid
f. d. trafikchefen Isberg fick släppa lifvet till. Här torde icke eu
opartisk utredning gifvit stationsföreståndaren all skuld, utan äfven hänsyn
tagits till de olämpliga spår- och lastningsförhållanden, hvilka, trots påminnelser,
ej i tid blifvit afhjälpta.
Slutligen hafva vi den närmast liggande sammanstötningen i Halmstad.
Den trånga bangården, den högst olämpliga tåghopningen, den fåtaliga
personalen och oförmågan att sätta rätt man på rätt plats, orsakade
olyckan, men — detta tas icke i betraktande vid undersökningen som
verkställes — och naturligtvis icke då det är de delvis medansvariga som
leda undersökningen.
Som röd tråd går genom alla de mål, som omhandlat ofvanstående
olyckshändelser, att man sökt vältra hela ansvaret på de underordnade
och att all rättfärdighet anses vara uppfylld, sedan dessa fått vederbörligt
straff, genom inburande i fängelse sonat sitt brott alldeles som om de xippsåtligt
och med vett och vilja åstadkommit olyckshändelserna.
Allt är icke godt och väl med dessa bestraffningar. Visserligen skall
den som felar erhålla straff, men detta skall stå i proportion till felets
beskaffenhet, och ännu viktigare än detta bestraffande är, att åtgärder
vidtagas, som hindra ett återupprepande af olyckshändelser. Trafiksäkerheten
blir icke bättre därigenom att våra fängelser befolkas af järnvägsmän,
utan därigenom att förhållandena vid våra järnvägar och järnvägsstationer
genom moderna skyddsanordningar, stort utrymme, tillräcklig,
fullt kunnig personal och rimlig arbetstid blifva sådana, att järnvägsolyckor
i största möjliga utsträckning förebyggas.
Järnvägsmännens verksamhet är icke af samma art som andra arbetares,
deras ansvar är vida större och på deras plikttrogna och precisa
arbete beror icke blott många människors väl och ve; stora ekonomiska
värden stå äfven på spel. Härtill kommer, att järnvägsmännens arbete
innebär en stor risk för dem själfva, hvarom de talrika olyckshändelser,
för hvilka de äro utsatta, bära vittnesbörd.
Vid bedömandet af järnvägsmäns förseelser och olyckshändelser vid
järnvägarna böra noggranna undersökningar företagas, innan man går till
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. 5
doms. Framför allt bör denna undersökning göras af opartiska män, som
icke på något sätt kunna anses ha del i ansvaret i eu timad olyckshändelse
eller stå i öfverordnad befälsställning till den eller de felande. Undersökningen
och utredningen bör därjämte ske af fackmän. Såsom förut
sagdt likaså viktigt som utredning efter olyckshändelser är, lika viktigt
är ock att olyckshändelser förebyggas genom att alla åtgärder vidtagas för
att bana, bangårdar och materiel äro sådana, att deras dåliga beskaffenhet
och olämplighet icke äro eu fara för personal och allmänhet. Förekommandet
af olyckshändelser sker lämpligast genom att eu sträng kontroll
hålles öfver järnvägarna och deras drift.
Den fulla lösningen af denna sak vinnes endast genom att följa
Englands exempel att inrätta ett särskildt trafikdepartement, men då en
sådan fullständig lösning af saken för närvarande ej lär hafva någon utsikt
att här genomföras, men behofvet af ifrågavarande olägenheters afhjälpande
eller mildrande dock är trängande, kan den partiella lösning, som
ligger i införandet af järn vägsinspektör, dock nu motsvara det närmast
liggande behofvet.
Frågan ställer sig då närmast sålunda. Ivan den nuvarande yrkesinspektionen
utvidgas att omfatta äfven våra järnvägar? Af många skäl,
men förnämligast därför att de män, som skola anförtros denna post, böra
vara fullt förtrogna med järnvägsteknik och järnvägsdrift, låter sig ej eu
sådan utvidgning göras.
Den uppgift, som en järnvägsinspektör i vårt land närmast skulle få
sig förelagd, vore att, fullständigt fristående och oberoende af statens eller
enskild järnvägsförvaltning, öfvervaka och kontrollera järnvägarnes skötsel
och materiel samt tillse att för trafiksäkerheten föreskrifna regler och
instruktioner efterlefvas.
Inspektören skulle vidare anställa undersökning vid olyckshändelse,
höra dem, som närvarit vid olyckshändelsen, samt verkställa undersökning
af platsen. Yid dessa förhör skulle såväl järnvägsförvaltningen som personalen
äga rätt att låta representera sig genom sina organisationer.
Järnväg sinspektören skulle direkt sortera under civildepartementet, dit han
stadie aflämna rapport.
Yid olyckshändelse af större omfattning eller sådan förorsakad af
grof vårdslöshet, skulle saken dragas inför civildomstol. I fråga om mindre
olyckshändelser skulle åt vederbörande järnvägsmyndighet, om personalen
är den felande, öfverlåtas att disciplinärt bestraffa den felande. Läge felet
däremot hos förvaltningarna, skulle dessa åläggas att vidtaga erforderliga
åtgärder till förbättring för förekommande af vidare olyckshändelse.
6 Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
Jämte undersökning af olyckshändelser skulle det äfven åligga järnvägsinspektören
att öfva inspektion öfver järnvägarnas drift, påbjuda
säkerhetsanordningar, där så behöfves, och infordra uppgift om tjänstgöringstid,
personalens antal vid stationerna etc. Likaså skulle personalen ha
rätt att anmäla förhållanden, som den ansåge böra rättas, för att få dessa
undersökta af järnvägsinspektören.
Det kunde äfven ifrågasättas, om ej järn vägsinspektör vid olyckshändelse,
som föranledt rättegång vid civil domstol, lämpligen borde förordnas
att biträda rätten såsom sakkunnig och därvid äga rätt att till
parter och vittnen direkt framställa frågor, ty af frågans rätta formulering
beror mycket svarets värde.»
Motionären Thorsson anför till stöd för sin motion följande:
»Under 1907 års riksdag tillät jag mig i en i Andra Kammaren väckt
motion anhålla, att Riksdagen i skrifvelse hos Kungl. Maj:t ville anhålla
om utredning angående verkställande af undersökning vid inträffad järnvägsolycka
om olyckans orsak m. m. Andra Kammaren remitterade motionen
till sitt tredje tillfälliga utskott, som i afgifvet utlåtande hemställde,
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, »att Riksdagen måtte i
skrifvelse hos Kungl. Maj:t begära utredning och därpå grundadt förslag i
syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens eller enskilda j ärnvägar
undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verkningar m. m. måtte
uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet eller nämnd samt att
det måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål
rörande järnvägsolycka sakkunniga åt domstolen böra tillkallas». Andra
Kammaren biföll utskottets förslag och ärendet gick till Första Kammarens
pröfning, hvilken hänvisade detsamma till sitt första tillfälliga utskott för
förberedande behandling. Utskottet anförde följande: »Ehuru utskottet
ställt sig något tveksamt vid att biträda yrkandet, att det måtte tagas i
öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål rörande järnvägsolycka
sakkunniga åt domstolen böra tillkallas, så har utskottet likväl ej
funnit anledning att i detta hänseende intaga annan ståndpunkt än den
Andra Kammaren intagit; det torde nämligen vid en blifvande utredning
blifva ådagalagdt, om en dylik bestämmelse är af behofvet påkallad eller
ens utförbar. Utskottet, som anser tillräckliga skäl föreligga för Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut, får alltså hemställa, att Första Kammaren
behagade biträda Andra Kammarens beslut i detta ärende.»
Vid ärendets behandling i kammaren yttrade herr grefve Taube: »om
jag vore kvar vid järnvägen, skulle jag kanske hysa någon tvekan att här
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. 7
yrka afslag, men då jag lämnat den för länge sedan, så gör jag det, ocli
jag gör det för personalens skidl, jag gör det icke alls för det att det
icke skall blifva den klarhet i dessa förhållanden, som kan behöfvas, utan
för personalens och mest för den lägre personalens skull.
Här har visserligen i utskottets betänkande sagts, att utskottet anser
det böra blifva ådagalagdt, om en dylik bestämmelse är af bekofvet påkallad
eller ens ut för b ar.» Ja, för mig ställer det sig redan svårt att afgöra, hvad
som menas med en järnvägsolycka. Kunna herrarna gifva mig en definition på
detta? Jag kan icke definiera det på annat sätt än att vid alla tillfällen,
då allt icke går sin normala gång, är det en olycka. Om allt går som
det skall göra så är det bra, men om det blir något mankemang, så är
det en järnvägsolycka. Men det är icke nog med detta, utan hvad som
mångfaldiga gånger är mycket farligare, är tillbud till olyckshändelse.
Hvarje förseelse vid sådana tillfällen kan vara vida mera olycksbringande
än en sådan småsak som att växla ut en vagn. Lagens bestämmelser är o
emellertid så svåra, att om en stationskarl växlar sönder en vagn å bangården,
så kan han blifva dömd såväl till tjänstens förlust som fängelse. Så
stränga äro bestämmelserna för en sådan sak, och jag tycker, att man
från denna kammares sida icke bör ytterligare späda på i det fallet. Ty
skall här ske en dylik undersökning, så är det min fullkomliga öfvertygelse,
att man svårligen kan undgå att beifra saken. Om det gäller personer,
som tillhöra järnvägen, så går saken till domstol och då får man
folket på fästning. »
Herr Stephens anförde bland annat: »Yid statens järnvägar är det
hufvudsakligen distriktsckeferna, som utreda förhållandena rörande olyckor,
och vid de enskilda järnvägarna är det mången gång personer, som ej äro
fullt inne i alla detaljer. Olyckor kunna ju vållas genom olika förhållanden.
Såsom herrarne nog hafva sig bekant, finnasvid j ärnvägsförvaltningen
tre hufvudafdelningar: det är maskinafdelningen, trafikafdelningen och ingenjörsafdelningen.
Nu är det ju tydligt, att en olycka kan vara vållad
dels till följd af bristande tillsyn vid maskinerna och dels till följd af att
järnvägens ingenjörer icke gjort sin skyldighet. Det kan förekomma brister
ute på banan och det kan förekomma kombinerade brister, sådana som
uppkommit genom maskinskada eller därigenom att rälsen kommit i galet
läge eller därigenom att till följd af hvarjehanda naturförhållanden jordarbetena
gifvit vika o. s. v. Således är det helt naturligt, att eu sakkunnig
utredning i alla riktningar är nödvändig för att rätt bedöma, i hvilken
mån en person kan hafva varit anledning till olyckan eller icke. Härtill
komma förhållandena vid trafikafdelningen; en olycka kan sålunda bero
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
på en felvexling eller att en oriktig order utfärdats. Då nu frågan om
en olyckshändelses behandling är högst viktig, synes det verkligen, som
om den icke borde lämnas helt och hållet i händerna på den part, som i
första rummet har att lämna ersättning, när sådan förekommer.»
Herr Tiygger anförde : »Jag har suttit som domare i det mål, som
gifvit anledning, såvidt man vet, till denna motion, och blef underrätternas
domslut af högsta domstolen enhälligt fastställd. Nu känna herrarna
mycket väl till, att den svenska straffprocessen, liksom tydligen den moderna
straffprocessen, är byggd på den uppfattningen, att hvarje tvekan
kommer den tilltalade till godo. Om således någon utredning skulle brista
i ett eller annat afseende, kommer det att medföra icke någon risk för
att den oskyldige fälles eller att en skyldig fälles till för kårdt straff,
utan att den tilltalade antingen blir frikänd eller kommer undan med ett
lindrigare straff. Detta är eu grundsats inom straffprocessen, som man
upprätthåller och som man bör upprätthålla. Hade därför någon tvekan
med afseende på den tilltalades skuld i detta fall förelegat, hade det komlmit
den tilltalade till godo. Hade utredningen varit bristfällig eller ofulständig,
hade det kommit honom till godo, men man var, som sagdt, enhälligt
af den meningen, att någon tvekan icke var berättigad, och därför
blef underrätternas beslut fastställdt af högsta domstolen.
Jag kan därför icke förstå, att det finnes något skäl, hvarför man
på grund af detta rättsfall skulle begära nya anordningar för undersökning
i fråga om järnvägsolyckor, och jag kan icke förstå, huru man öfver hufvud
taget af hänsyn till järnvägspersonalen har anledning att, när det är
fråga om dess bestraffande eller icke, begära eu särskild anordnad undersökning.
Däremot skulle man kunna tänka sig, att man af hänsyn till
allmänheten gjorde eu extra undersökning, när större järnvägsolyckor inträffa,
för att få reda på orsaken och för framtiden förebygga dylika
olyckshändelser, men därom är ju här icke alls fråga. Sålunda kan jag
för min del icke vara med om eu skrifvelse, sådan som den, hvilken här
är föreslagen. Utskottet har också varit mycket tveksamt med afseende å
skrifvelsens innehåll. I den senare delen, som afser »huruvida icke vid
handläggning af mål rörande järnvägsolycka sakkunniga åt domstolen höra
tillkallas», ställer sig utskottet minst sagdt skeptiskt, men tillråder oss i
alla fall att biträda Andra Hammarens beslut. Då jag delar utskottets
tvekan i sistnämnda punkt och till och med går ännu längre, ty jag är
öfvertygad om att eu sådan ändring är obehöflig, och då jag med afseende
å den förra punkten tror, att alla de garantier i personalens intresse finnas,
som rimligtvis kunna begäras för att järnvägsmännen liksom andra här
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
i landet skola blifva rättvist dömda i händelse af åtal, anhåller jag om
afslag å utskottets hemställan.»
Utan votering afslog kammaren utskottets hemställan, och frågan var
för denna gång fallen. Det gångna årets händelser inom järnvägsdriften
och ärendets berättigade kraf på eu tillfredsställande lösning berättiga
detsamma att återkomma till förnyad ompröfning. Grefve Taubes här
ofvan citerade yttrande ger anledning till många reflektioner, livilkas konsekvenser
leda till att det icke är »bra som det är». Är definitionen på
en olycka svår, tillbuden till järn vägsolyckor många, lagens bestämmelser
så hårda, att eu stationskarl kan för felväxling af en järnvägsvagn å bangården
blifva dömd till fängelse och tjänstens förlust, då synes det mig
att botemedlet icke ligger i att ingenting göra och förlita sig på slumpen
och de goda föresatserna. Äfven om en del järnvägsmän med vederbörandes
goda minne icke lagföres för begångna förseelser, står dock det
faktum kvar, att de, som drabbas af lagens arm och dömas efter dess hårda
och stränga bestämmelser, icke få tillfälle att genom eu allsidig och opartisk
undersökning få det nödvändiga underlaget för bedömandet af, i hvilken
mån den tilltalade kan hafva varit anledning till olyckan eller icke, eller
i hvilken mån medansvarighet i olyckan kan vara att finna å annat håll.
Ett förhållande, där eu del icke erhålla förtjänt straff, andra återigen
straffas för hårdt, är ohållbart; det verkar demoraliserande för personalen
och måste bringas ur världen. Grefve Taubes anförande väcker till lif
frågan, om ej äfven strafflagsbestämmelserna angående förseelser inom
järnvägstjänsten borde underkastas revision; tvifvelsutan bör strafflagen i
tillämpliga delar revideras och straffskalan göras vidare, synnerligast nedåt,
så att möjlighet beredes domstolen att på lämpligt sätt afväga straffet;
vidare borde bestämdare gränser uppdragas mellan de fall, då en tilldragelse
af den art, hvarom här är fråga, skall gå till domstol och de fall,
då det får stanna vid disciplinär behandling.
Som skäl för sitt afslagsyrkande anför herr Trygger, att grundsatsen
i vår straffrätt är, att hvarje tvekan kommer den tilltalade till godo, och
att bristande utredning i ett eller annat afseende icke medför någon risk
för att den oskyldige fälles eller att den skyldige fälles till för hårdt straff.
Utan att vilja förneka att så är fallet, tillåter jag mig dock fästa
uppmärksamhet på grefve Taubes yttrande, grundadt på mångårig erfarenhet,
hvarur tydligt framgår, att, trots vår humana straffrätt och domstolarnas
benägenhet att i tvifvelaktiga fall tolka och döma mildt, herr grefven
föredrager att ej utlämna järnvägsolyekorna till domstolarnes pröfning, ty
lagens stränghet skulle medföra, att man »r/å får folket på fästning».
Bill. till Riks. Prat. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Käft. 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N;o 21.
Herr Trygger anför vidare som skäl för sitt afslagsyrkande, att man ej
bör »för detta rättsfall» (Nyåkersolyckan) begära nya anordningar för
undersökningar. Vore det så, att denna järnvägsolycka vore den enda
som inträffat i landet kunde det förvisso anses vara förkastadt att på grund
däraf begära lagändringar, men så är ej förhållandet. Många järnvägsmissöden
och olyckor ha inträffat under de senaste åren, fast de lyckligtvis
ej haft så sorgliga följder eller tilldragit sig allmänhetens uppmärksamhet
i lika hög grad som Ny åkersolyckan. Under år 1907 hafva flera
järnvägsolycka- inträffat, som gjort krafvet på en särskilt anordnad undersökning
ännu starkare icke allenast såsom garanti för järn vägsfolket, utan
äfven af hänsyn till allmänhetens berättigade anspråk på eu tryggad trafiksäkerhet
å våra järnvägar.
Bland andra järnvägsmissöden har den s. k. Halmstadsolyckan, för
hvilken tvenne järnvägsmän, en ordinarie stationskarl, som på förordnande
utöfvade förmanskap, och en extra stationskarl, ådömts hvardera två månaders
fängelse, böter jämte skadeersättning, bland järnvägspersonalen framkallat
bekymmer, och från dess läger har med synnerlig skärpa framhållits,
att till denna olyckshändelse medverkade faktorer, öfver hvillca
stationspersonalen icke har något inflytande. Bland annat har anförts, att
på Halmstads järnvägsstation insläppas mellan kl. 2 och 3 på dagen flera
tåg än som bekvämligen kunna rymmas. Olycksdagen inkommo å angifna
tid förutom snälltåget fyra godståg med följande antal vagnar, tåg n:o
1401 med 32 vagnar, tåg n:o 1402 med 42 vagnar, tåg n:o 1404 med
43 vagnar, tåg n:o 1405 med 26 vagnar, tillsammans 143 vagnar eller
nio mera än spårens utrymme tillåter. Snälltåg n:o 40, i allmänhet beräknadt
innehålla 15 vagnar (6 st. 4-axliga och 3 st. 2-axliga) ingår på spår
n:o 1, b vilket är ett kort rundspår med växlar till magasin och stallar.
Det rymmer ej något nämnvärdt antal vagnar för växling och reserveras
i allmänhet för trafiken. Å de öfriga spåren rymmes följande antal vagnar
mellan hinderpålarna, spår n:o 2 30 vagnar, spår n:o 3 40 vagnar, spår
n:o 4 31 vagnar, spår n:o 5 18 vagnar, spår n:o 6 15 vagnar, tillsammans
134 vagnar. Att växlingar genom det trånga utrymmet ytterligt försvåras,
är själfklart; ofta måste också hela tåg dragas ut från stationen på Halmstad—Nässjö
järnvägs linje utom stationsområdet, och blifva stående där
längre eller kortare tid, tills möjlighet gifves att taga hand om dem.
Ur svenska järnvägsmannaförbundets organ »Signalen» tillåter jag
mig citera följande:
»Svenska järnvägsmannaförbundets afdelning i Halmstad har till förbundsstyrelsen
lämnat följande redogörelse öfver olyckshändelsen.
11
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
Det åligger extra stationskarlsförman J. B. Möller att före hvarje ankommande
tåg söderifrån efterse och inspektera, att växlarna ligga rätt
till det spår, där tåg skall gå in.
Kl. 2.0 e. m. ank. tåg n:o 1401, ingår på spår n:o 2; kl. 2.10 ank.
tåg n:o 1404, ingår på spår n:o 5; kl. 2.30 ank. tåg n:o 1402, ingår på
spår n:o 3; kl. 2.45 ank. tåg n:o 1405, ingår på spår n:o 4; kl. 3.06
ank. tåg n:r 40, ingår på spår n:o 1.
De fyra förstnämnda tågen äro alla godståg, som i regel räcka utom
hinderpålarne, så att växling med tåget genast måste företagas, för att få
klart för nästföljande tåg. Kär tåg n:o 1405 var inkommet kl. 2.48,
således 3 min. försenadt, och tåget räckte utanför hinderpålen, afkopplade
Möller 7 vagnar och skjutsade 3 vagnar på spår n:o 3, 1 vagn på spår
n:o 4, 2 vagnar på spår n:o 5, 1 vagn på spår n:o 4. Hämtade 5
vagnar på spår n:o 5, gick med dessa och backade in på spår n:o 6, där
förut en massa vagnar stod. När han så backade på spår n:o 6, hängde
ej dessa vagnar tillsamman, utan gingo de öfver hinderpålen i norra ändan
af bangården. Företog så koppling på 4 ställen. Sedan kopplingen var
verkställd, visades sakta framåt, drog fram ungefär eu half vagnslängd,
hvarefter visades stopp.
Nu gaf tåg n:o 40 signal, men fick stanna utanför semaforen. När
nu tåg n:o 40 gaf signal, springer Möller under vagnarna som stodo på
spår n:o 6, afkopplade do vagnar, som skulle fortsätta med tåg n:o 1401,
hvilket afgår kl. 3.15 e. m. Fortsätter så springande till södra vattenkastaren,
där han har 2 växlar att inspektera, samt gjorde detta, och såg
efter att bommen låg för till II. N. J-spåret. Då såg Möller, att Karlsson
kom springande och ställde sig vid olycksväxeln n:o 2 och hade den gröna
flaggan i handen. När nu Möller såg, att Karlsson stod vid växeln n:o
2, räckte han hastigt ut armen 2 gånger, s. k. klartsignal, i afsikt att
sedan fortsätta ut till växeln n:o 2 och inspektera denna, hvilket han godt
hunnit med, tills tåget hinner dit, i vanliga fall, men fick Möller ej något
svar från stins på sin klartsignal, Titan vänder han sig om, för att fortsätta
ut till växeln n:o 2 och inspektera denna, för att sedan ytterligare
visa klart. Men när Möller vänder sig om för att fortsätta ut till växeln
n:o 2, brakade just tågen tillsamman på spår n:o 6, där godståget stod,
hvarför tåg n:o 40 har varit på ingående långt innan Möller visade klart.
Stationsvakt Lindblad har rapporterat klart till stins, och på hans ord har
stins ringt in tåget. Men hvem som visat klart till Lindblad, blir eu sak
som får utredas».
Det bär konstaterats, att vid olyckshändelsen i Halmstad hade en
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
man tagits bort från södra växellaget, utan att någon annan satts i hans ställe.
Med det ytterst trägna arbetet på denna station torde ett sådant förfarande
ej vara förenligt med trafiksäkerhetens fordringar. En annan åtgärd, som
är ägnad rent af väcka uppseende, är att insläppa fem tåg på en gång på
en station med så ytterst begränsadt ytrymme, och bland dessa snälltåg, hvilket
hastigt måste expedieras för att icke rubbning skall ske i den genomgående
trafiken. För den oinvigde framställer sig gärna den frågan, om
icke tågledningar kunde ordna tågmötena på vestkustbanan på ett lämpligare
sätt. Att på en trång bangård arrangera växling, inspektera vexlar
och emottaga tåg, så att säga på en gång, kan göra större kapaciteter
än stationskarlar »yra i mössan»; om till följd af sådana samverkande faktorer
olyckshändelser inträffa, är det af synnerligt stor vikt för såväl rättssom
trafiksäkerheten, att inte »Bagaren hänges för smedens synder».
Hvilka faror, som kunna uppstå genom för trångt utrymme på en
bangård och i förening med öfveransträngd arbetskraft framgår, synnerligen
tydligt af kungl. järnvägsstyrelsens skrivelser till Kung!. Maj:t angående
anslag till utvidgning af Liljeholmens järnvägsstation, hvari kungl.
järnvägsstyrelsen synnerligen klart framhåller, att vid järnvägsolyckor många
faktorer samverka, och har jag icke kunnat uraktlåta att i samband med omnämnandet
af Halmstadsolyckan äfven göra några citat ur den kungl.
propositionen:
»Frågan om ombyggnad af Liljeholmens station har redan tillförene
varit föremål för pröfning, i det att styrelsen uti underdånig skrifvelse den
29 november 1906, angående anslag för år 1908 till nya byggnader och
anläggningar vid statens järnvägar, hemställt om ett belopp af 100,000
kronor för påbörjandet af ombyggnaden af nämnda station. Härvid framhöll
styrelsen, att stationen, som alltsedan densammas anläggning endast
obetydligt utvidgats, vore otillräcklig och olämplig för den alltjämt växande
lokala trafik, som skulle besörjas samtidigt med eu betydande genomgångstrafik,
hvarjämte styrelsen meddelade, att lokala godstrafiken omfattade
år 1896 30,215 ton, år 1900 45,771 ton och år 1905 54,739 ton; att
lokala persontrafiken under nämnda tre år uppgått till respektive 27,313,
49,581 och 60,881 personer, samt att förslaget till stationsombyggnaden
beräknats kräfva en kostnad af 365,000 kronor.
Såsom af statsverkspropositionen till 1907 års Riksdag inhämtas, förklarade
emellertid föredragande departementschefen vid anmälan om ifrågavarande
framställning sig anse den föreslagna ombyggnaden, hvilken afsåg
såväl spårsystemet som stationshuset, boställshus och godsmagasin, icke för
det dåvarande böra komma till utförande.
Andra Kammarens Tillfälliga Utstötts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. 13
Sedan, enligt livad vederbörande departementschef meddelat styrelsen
genom ämbetsskrifvelse den 17 maj 1907, Kungl. Maj:t funnit styrelsens
i förenämnda underdåniga skrifvelse den 16 mars sagda år gjorda framställning
icke till någon åtgärd föranleda, bar styrelsen, då styrelsen funnit
det vara en bjudande nödvändighet, att det planlagda, tidskräfvande
arbetet med stationens ombyggnad likväl måste utan uppskof komma till
utförande, uti skrifvelse deri 4 juni 1907 utbedt sig departementschefens utverkande
af Kungl. Maj:ts förklarande på grund af för handen varande
förhållanden, att hinder icke måtte möta för styrelsen att omedelbart påbörja
detsamma och att, i afvaktan på nådig proposition och blifvande beslut i
ärendet af härnäst sammanträdande lagtima Riksdag, förskottera det härför
erforderliga beloppet af tillgängliga medel, men har något dylikt förklarande
icke lämnats.
Vid sådant förhållande och då det snart torde vara bart när omöjligt
att med det nuvarande bangårdsutrymmet vid Liljeholmen kunna reglera
den i ständig ökning stadda trafiken på ett sådant sätt, att icke människolif
och materiel sättas på spel, finner styrelsen sig nödsakad att ånyo inför
Kungl. Maj:t framhålla det trängande behofvet af stationens ombyggnad.
Såsom styrelsen redan vid skilda tillfällen påvisat, är stationen i sitt nuvarande
skick otjänlig, otillräcklig och synnerligen riskabel för den trafik,
som nu skall där besörjas, och utan den ombyggnad och utvidgning, som
af styrelsen ifrågasatts, blir stationen naturligtvis än mera otillfredsställande
för den ökade tågrörelsen, som är att förvänta, sedan nu pågående arbeten
för liniens Stockholm central—Liljeholmen anordnande såsom dubbclbana
blifvit under år 1908 fullbordade.
Hvarje utveckling af vare sig genom gångstrafiken eller lokala trafiken
eller — såsom här synes vara att förvänta — af bådadera måste med
nuvarande stationsanordningen öka riskerna i all synnerhet för den personal
och materiel, som för den lokala trafiken användas, hvilken trafik därvid
ock måste väsentligt komma att hindras i sin utveckling. Hvilka stora
svårigheter måste förefinnas för trafiken å stationen, å hvilken undersenast
tillämpade tidtabell dagligen 87 tåg med 22 möten expedieras och
hvarest under till exempel sistlidna mars månad per dag i medeltal tilloch
afkopplades 181 stycken godsvagnar, torde bäst framgå däraf att för
ordnandet af en så omfattande trafik stå till förfogande allenast 3 tågspår
och 2 frilastspår jämte 1 mindre magasinsspår och 2 korta rangerspår med
frilastspåren och spåret till godsmagasinet liggande i vinkel med de öfriga
spåren och genom vändskifvan förenade med ett af rangerspåren. På
grund af de täta tågmöten, för hvilka spår n:o I måste jämte spår n:o II
14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
tagas i anspråk, kan rangeringen af vagnar till ock från frilastspåret och
godsmagasinet ske i regel endast en gång under dagen. Att detta är ett
betydande, arbetskraft kräfvande och med stort ansvar förenadt arbete, torde
ligga i öppen dag, då vid vagnflyttningen vagn för vagn måste med handkraft
föras öfver vändskifvan och rangeringen försiggå med användande af
hufvudspåret norr ut, där emellan de tätt på hvarandra gående tågen långa
vagnrader måste utväxlas, så snart ett tåg passerat, för att i nästa stund,
då tiden för ett tågs ankomst närmar sig, ånyo indragas till stationen. En
fara till lif och lem för såväl allmänheten som järnväg sper sonalen utgör
äfven det trånga utrymmet mellan spåren. Ställen finnas nämligen, där
personplattformen icke har större bredd än 750 millimeter och afståndet mellan
spåren utgör något öfver 4 meter.
- - - - - - - - - - ---- - - - - - -»
Departementschefen anför i frågan:
»Jag tillåter mig vidare erinra, att i sammanhang med järnvägsstyrelsens
förenämnda skrifvelse den 16 mars 1907 till Iiungi. Maj:t öfverlämnats
en af stationsinspektoren vid Liljeholmens station till trafikinspektören
vid första sektionen ställd skrift, däri framhölls, att dröjsmål med
fullständig ombyggnad af stationen skulle kunna hafva de svåraste följder;
och hade trafikinspektören å denna skrift tecknat, att han på det kraftigaste
ville framhålla nödvändigheten af att Liljeholmens station ombyggdes,
samt att uppskof med utvidgning af denna lifsfarliga och otidsenliga station
icke längre kunde eller borde äga rum.
Då sålunda såväl järnvägsstyrelsen som densamma underlydande myndigheter
enstämmigt förklarat de nuvarande förhållandena å stationen
ohållbara, samt utredningen för öfrigt tydligt ådagalägger, att utrymmet
där är synnerligen otillräckligt samt anordningarna sådana, att trafiksäkerheten
icke kan anses tillfredsställande, har jag icke ansett mig kunna
underlåta att till bifall förorda järnvägsstyrelsens nu förevarande hemställan.
»
Det synes mig, som om Kungl. Maj:ts kraftiga inlägg emot faran
af trånga bangårdar och häraf antydda olägenheter med fullt fog kan tilllämpas
på flera stationer än Liljeholmens.
Af en kommitté, representerande Svenska järnvägsmannaförbundets
afd. N:o 24, Stockholm, omfattande 850 medlemmar, samtliga tillhörande
trafikpersonalen, har jag emottaga en skrifvelse, hvarur jag tillåter mig
andraga följande:
»Järnvägsmannen är vid utöfvandet af sitt kall hart när att
jämställa med militär i krigstjänst. Faror och död lura på honom öfver
Andra Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. 15
allt vid yttre tjänstgöring. Nästan dagligen ha tidningarna notiser om
skadad eller dödad järnvägspersonal. Och likväl hör man sällan talas om
att järnvägsmannen sviker sin plikt.
Men det är icke endast sådana yttre faror som hota. Har järnvägsmannen
lyckligt undgått att blifva lemlästad eller dödad, kan han en
vacker dag befinna sig inom fängelsets murar, aftj anande straff för i
tjänsten gjorda förseelser eller som ensam ansvarig för eu olyckshändelse,
som han icke orsakat, utan till hvilken anledningen ligger helt eller delvis
på annat håll. Det nu tilländagångna året har flera exempel härpå, som
inom järnvägsmannahåll väckt förstämning och förbittring och som frammanat
krafvet på opartisk, sakkunnig undersökning vid järn vägsolyckor
och järnvägsmåls handläggning af fackdomstol.
Den oerhörda utveckling, järnvägsdriften de senare åren tagit i
vårt land, har också gjort förhållandena svårare för järnvägsmännen än
tillförene, emedan icke hvarken personalens ökning eller stationers eller
bangårdars utvidgning stått i proportion till trafikens ökning.
Då det sålunda på grund af orsaker, hvaröfver personalen icke äger
något inflytande, inträffar olyckor, anse vi det hårdt, att personer, som
råkat ställas inför domstol som ansvariga, skola dömas och behandlas som
vanliga brottslingar, som om brottet vore med vett och vilja begånget,
då det icke kan begäras, att en vanlig domare, än så förfaren i lagkunskap,
skall äga kunskap och insikt i våra större bangårdars beskaffenhet
och anordningar, och således på grund af bristande insikt icke kan bilda
sig ett omdöme om bidragande orsaker vid järnvägsolyckor.
Olyckor, om de fingo eu facklig och opartisk utredning från början,
skulle för såväl den dömde som alla järnvägsmän verka mera rättvist,
och är det vår bestämda åsikt, att de ofta återkommande fängelsestraffen
verka nedsättande och demoraliserande på järnvägsmännen.
På grund däraf framträder själffallet krafvet på särskilda fackdomstolar
för järnvägsmål med allt större styrka. Men det firma ock enligt
vår mening andra sätt att främja en rättvis dom äfven vid vanliga domstolar,
och det är att få själfva första undersökningen om olyckshändelsens
orsak förlagd på ett annat plan än nu.
I det bekanta fallet Temén streds om den egentliga orsaken till
olyckshändelsen, och från fackmannahåll framhölls, att banvallens beskaffenhet
i lika hög grad torde ha föranledt olyckshändelsen som den omständigheten,
att lokomotivföraren körde för fort.
Olyckshändelsen vid Södertörns villastads station, till följd af hvilken
f. d. trafikchefen Isberg afled, föranledde t. o. in. skilda meningar
16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
vid underrätten, där nämnden öfverröstade ordföranden, ehuru sedermera
liofrätten ändrade underrättens dom och dömde stationsföreståndaren skyldig.
Grundorsaken till olyckshändelsen säges ha varit, att ett lastspår
var för kort för sitt ändamål. Att denna uppfattning icke var så oriktig
framgår däraf, att spåret efter olyckshändelsen gjorts längre.
För olyckshändelsen å Kosersbergs bangård, där olyckan var af
ringa omfång, blefvo stationsföreståndaren och en stationskarl ådömda hvardera
eu månads fängelse. Trots det för stationsföreståndaren kunde påvisas
förmildrande omständigheter och eu 30-årig oförvitlig tjänst kunde
hans förseelse icke sonas med mindre än fängelsestraff.
Slutligen visar olyckshändelsen på Halmstads bangård, för hvilken
en stationskarl och en stationskarlsförman dömdes till fängelse, på hvilket
lotteri rättvisan är grundad. Här vid Halmstad hade man på en trång
och otidsenlig bangård, å hvars ändring från statsbanornas sida yrkande
för lång tid sedan gjorts, sammanfört eu hel massa tåg, bland annat godståg,
hvars vagnantal med ett tiotal öfverskred det som för dem afsedda
spåren rymde. Dessutom var personalen för fåtalig.
Vid samtliga dessa olyckshändelser ha första och viktigaste undersökningarna
verkställts af befälet vid banan, hvilket omöjligen kan anses
vara ojäfvigt. En opartisk undersökning torde ha kunnat framdraga bevis
för, att det icke endast varit de nu för olyckshändelserna dömde, som vållande
till det passerade, utan ansvaret borde delats med andra mera ledande.»
Hvad personalen vid järnvägarna önskar, är framför allt eu opartisk
undersökning'' och utredning angående den verkliga orsaken till inträffade
järnvägsolyckor. Samt att vid handläggning af dylika mål det måtte tillkallas
sakkunnige, ojäfvige män från maskin-, ban- och trafikafdelningen.
Begreppet ojäfvige måste här tagas i vidsträcktare bemärkelse än den
vanliga legala, ty inte är det tjänligt, att ämbets- eller tjänstemän från
den järnväg, där olyckan skett, fungera som sakkunniga i den domstol,
som skall handlägga ärendet.
Vid 1907 års riksdag väcktes i Andra Kammaren motioner i samma
syfte af herr F. W. Thorsson och herr A. O. Bulle. Kammarens tredje
tillfälliga utskott anförde i anledning af motionerna:
»I fråga om undersökningar, som vid statens järnvägar anställas vid
inträffade olyckshändelser, har utskottet från kung!, järnvägsstyrelsen infordrat
upplysning rörande tillvägagångssättet och därom från styrelsen
mottagit följande meddelande:
»Genom cirkulärskrifvelse den 11 februari 1904 till samtliga distrikts
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. 17
förvaltningar har järnvägsstyrelsen inskärpt angelägenheten däraf att, då
olyckshändelse vid järnvägsdriften inträffar å station eller ute å linjen af
beskaffenhet att angå mer än en afdelning, hvilket vid större järnvägsolycka-
i regel torde vara förhållandet, förhör ofördröjligen bör anställas
af distriktsförvaltningen eller ock distriktsförvaltningen föranstalta därom,
att förhör hålles i närvaro af öfverordnadt befäl från de afdelningar,
hvilka ärendet rör.
I regel torde förhören, åtminstone i viktigare fall, ledas af distriktschefen,
hvilken är järnvägsstyrelsen i första hand ansvarig för den allmänna
ordningen och samverkan mellan de olika afdelningarna inom
distriktet; och torde, med hänsyn till den ställning distriktschefen sålunda
intager, han vara väl skickad att verkställa en allsidig utredning rörande
inträffad olyckshändelse.
Äfven genom närvaro vid dessa förhör af juridiskt bildad person,
distriktssekreteraren, hvilken enligt gällande instruktion skall hafva aflagt
examen till rättegångsverken och i hvilkens åliggande just ingår att vid
förhör biträda, vinnes vid förhören garanti för att saken varder utredd
äfven från annan än teknisk synpunkt.
Rörande det närmare tillvägagångssättet vid förhören, får järnvägsstyrelsen
meddela, att vid förhören, hvilka, såvida ej särskilda hinder
mellankommit, äga rum omedelbart efter olyckshändelsen, pläga höras ej
blott alla de statsbanefunktionärer, som kunna antagas hafva några upplysningar
att meddela i frågan, utan äfven, i den mån sådant kan ske,
de utomstående personer, hvilkas hörande af en eller annan anledning
kan anses önskvärd! Då vederbörande naturligen äga rätt att under förhören,
vid hvilka föras utförliga protokoll, göra de framställningar och
påminnelser, hvartill de kunna anse sig äga fog, samt gifvetvis rättighet
ej är för dem utesluten att i förekommande fall framställa anmärkningar
mot protokollet, synes i dessa omständigheter föreligga en ej ringa garanti
för personalens vidkommande att frågan blir tillbörligen utredd.
I detta sammanhang må meddelas, att järnvägsstyrelsen genom cirkulärskrifvelse
den 26 september 1905 bestämt, dels att till förhör inkallad
person skall vara berättigad att efter förhöret och innan ärendet företages
till afgörande hos vederbörande skriftligen andraga hvad han vidare i
ärendet aktar nödigt, dels att den, som håller förhöret, är skyldig att,
på därom gjord framställning, vid förhöret utsätta viss kortare tid, inom
hvilken ärendet icke skall företagas till slutligt afgörande, dels att till
förhör inkallad person är berättigad att, där han så önskar, vid förhöret
aflämna skriftligt yttrande, med skyldighet dock för honom att muntligen
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Käft. 3
18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
afgifva de redogörelser eller lämna de upplysningar, som kunna affordras,
dels att hvars och ens muntliga anförande vid förhöret skall af protokollsföranden
för honom uppläsas ur memorialprotokollet, så att han må
kunna däremot göra de erinringar, hvartill han finner skäl, eller ock till
riktigheten vitsorda detsamma, dels ock att tilltalad äfvensom annan till
förhör inkallad person skall före förhörets afsilande erhålla del af allt
hvad vid förhöret kan hafva i hans frånvaro förekommit, dock, hvad
angår annan än tilltalad, endast för den händelse att han därom framställer
begäran eller eljest af den, som håller förhöret, anses lämpligt.
Det torde slutligen böra framhållas, hurusom Konungens befallningshafvande
såsom högsta polismyndighet, åtminstone då någon afsevärdare
olycka inträffat, icke lärer underlåta — hvad ock erfarenheten gifvit vid
handen — att äfven anställa förhör, hvarigenom för dylika fall äfven
härigenom vinnes det afsedda målet af sakens allsidiga utredning.»
Beträffande undersökningar rörande å enskilda järnvägar förekommande
olyckshändelser har utskottet inhämtat, att sådan järnväg visserligen
är underkastad viss kontroll genom kung!, väg- ooh vattenbyggnadsstyrelsen,
hvilken styrelse äfven genom cirkulär den 1 december 1903
anmodat förvaltningarna för de enskilda järnvägarna att vid inträffad tågolycka
eller uppkommet missöde å järnvägen genast och helst telegrafiskt
underrätta sagda styrelse därom. Kungl. styrelsen har ock vid många
tillfällen genom resp. distriktschefer låtit verkställa närmare utredning i
förekommande fall. Då emellertid intet härom finnes lagstadgadt och
alltså ingen påföljd blir fallet vid underlåtenhet i detta afseende, inkomma
dessa rapporter mera sällan till kungl. styrelsen i föreskrifven ordning,
och lärer sagda styrelse i allmänhet få åtnöjas med protokoll, som vederbörande
förvaltningar efter längre eller kortare tids förlopp inlämna.
Genom kungl. utrikesdepartementets förmedling har utskottet hos de
svenska beskickningarna i utlandet hemställt om uppgifter angående bestämmelser
i hithörande fall därstädes, och har utskottet erhållit följande
meddelanden rörande förhållandena i Tyskland, Frankrike, England, Belgien
och Korge.
Från Tyskland: Enligt i preussiska arbetsministeriet inhämtade upp
lysningar
företagas vid inträffade järnvägsolyckor i Tyskland undersökningar
af sakkunniga, hvilka utses af vederbörande förvaltningsmyndighet,
det vill säga för statens järnvägar af järnvägsdirektionen i hvarje distrikt,
vid enskilda banor af järnvägens uppsiktsråd (»Aufsichtsrat»).
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. 19
För den händelse rättegång uppstår, föreslår förvaltningsmyndigheten
för domstolen tillkallande af sakkunnige såsom biträden åt rätten, och afgör
domstolen själf för hvarje särskildt fall, huruvida sakkunnige skola tillkallas
och i så fall hvilka. I regel och i synnerhet när olyckan är af
svårare art, lära domstolarna begära dylika biträden.
Från Frankrike: Samtliga järnvägslinjer stå under uppsikt af eu sär
skild
under ministeriet för allmänna arbeten lydande förvaltning, för statens
tekniska kontroll öfver järnvägarna, kallad »Contröle de 1’exportation»
och uppdelad på sju olika direktioner (en för hvarje af de stora reseauerna:
Etat, Nord, Est, Ouest, Orleans, Paris—Lyon—Méditerranée,
Midi), mellan hvilka jämväl de sekundära linjerna geografiskt fördelats.
Under dessa direktioner, hvilka äro centralorgan och hafva sitt säte i
Paris, lyda lokala organ med bestämda distrikt: dels ingenjörer, som emellertid
icke uteslutande ägna sig åt denna uppgift, dels särskilda uppsiktskommissarier,
(commissaires de surveillance administrative), hvilka, jämte
det de utöfva den direkta statsuppsikten i alla afseenden (således jämväl
ur synpunkten af näringslifvets intressen), äro polistjänstemän (officiera
de police judiciaire).
I händelse af järnvägsolycka (ej enbart missöde) tillkallas omedelbart
till olycksplatsen såväl den ingenjör som den kommissarie, inom hvilkas
distrikt olyckan inträffat; båda verkställa hvar för sig undersökning om
alla de omständigheter, som hafva samband med olyckshändelsen, och
afgifva däröfver hvar sin berättelse med konklusioner, den förstnämnda ur
synpunkten af eventuella åtgärder till förekommande af liknande olyckor i
framtiden, den sistnämnde ur synpunkten af eventuella juridiska påföljder.
Bådas rapporter delgifvas såväl allmänne åklagaren som vederbörande
kontrolldirektion och af dessa eventuellt deras öfverordnade. Särskild
föreskrift finnes icke därom, att vid af järnvägsolyckor föranledda rätte-,
gångar rätten skall biträdas af särskilda sakkunniga, utan gälla i detta
afseende de allmänna reglerna angående tillkallande af sakkuniga.
Från England, där inga statsbanor finnas:
The Board of Trade — ett ämbetsverk närmast motsvarande vårt
kommerskollegium — förordnar opartisk, sakkunnig person att vara besiktningsman
i fråga om järnvägar och järnvägsolyckor. Denne äger vidsträckt
befogenhet gentemot järnvägsförvaltningarne rörande besiktning af
allt hvad till järnvägarne hörer och är jämväl berättigad att granska järnvägsbolagens
böcker, papper och alla öfriga handlingar. Då järnvägsolycka
af viss omfattning inträffat, skall järnvägsförvaltningen, vid äfventyr
af böter, genast och i vissa tall telegrafiskt, insända meddelande därom
20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
till Board of Trade, som omedelbart förordnar, att undersökning angående
olyckan skall verkställas antingen af besiktningsmannen eller, om en mera
ingående undersökning anses nödig, af en särskildt förordnad »rätt»,
bestående af en domare, magistratsperson, polisdomare eller annan person
i liknande ställning, med besiktningsmannen samt en eller flera sakkunniga
såsom bisittare. Denna »rätt» företager undersökningen vid offentliga
förhandlingar och iakttager därvid noga allt, som kan bidraga till utrönande
af olyckshändelsens orsaker och klargörande af de med densamma
förknippade omständigheter. Yid undersökningens utförande äger »rätten»
synnerligen vidsträckt befogenhet ej mindre gentemot vederbörande järnvägsförvaltning
än äfven gentemot enhvar, som kan äga någon kännedom
om på olyckan inverkande förhållanden.
I Belgien finnas mycket omfattande och specificerade bestämmelser
rörande trafiksäkerheten på de belgiska banorna, upptagande jämväl fullständiga
stadganden om sättet för undersökningar vid inträffade järnvägsolyckor.
Utskottet har fått sig tillställdt tvenne stora volymer af »reglement
d’ administration général et du personnel», men utskottet har ej ansett
sig böra i öfversättning bearbeta detta vidlyftiga materiel.
Utöfver detta meddelas dock från Belgien, att vid behandling af mål
i följd af järn vägsolyckor vederbörande domstol icke nödvändigtvis biträdes
af särskilda sakkunniga. Domstolen afgör själf i hvarje fall, om anledning
föreligger att tillkalla sakkunnige för inhämtande af upplysningar rörande
vissa sakförhållanden eller vissa tekniska frågor.
De flesta trafikchefer och särskildt alla stationsinspektorer hafva
judiciell polismyndighet. I sådan egenskap lyda de under domaremyndigheten,
och de hafva uppdrag att uppsätta och direkt tillsända åklagaremyndigheten
protokoll öfver hvarje svårare olyckshändelse och hvarje
sådan, som förorsakat kroppslig skada. Dessa protokoll skola innehålla
alla omständigheter vid olyckshändelsen, sådana desamma framkommit vid
undersökningen. Den dömande myndigheten har sedan att vidtaga ytterligare
åtgärd i anledning häraf.
Från Norge har meddelats, att där icke förefinnas några särskilda
bestämmelser om hvilka, som skola företaga undersökning vid inträffade
järnvägsolyckor på statens eller de privata järnvägarna. När det företages
undersökning af en järnvägsolycka, utföres denna af polismyndigheten
eller »förhörsrätten» i den jurisdiktion, där olyckan inträffat. Ej heller
finnes någon bestämmelse om att rätten, vid behandling af järnvägsolyckor,
skall biträdas af sakkunniga personer.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N;o 21. 21
Det sätt, på livilket undersökning angående jämvägsolyckor bär i
landet nu verkställes, synes utskottet icke tillfredsställande. Vid statsbanan
förrättas undersökningen i allmänhet af vederbörande distriktschef, hvilken
ju i första band är järnvägsstyrelsen ansvarig för den allmänna ordningen
och samverkan emellan de olika afdelningarne inom distriktet och därför
icke torde vid underökningen stå fullt opartisk. En sådan undersökning
kan härigenom få natur mera af en järnvägsförvaltningens åtgärd
till skydd för statsbanans egna intressen än af en undersökning i syfte
att bevaka det allmännas och trafikanternas rätt och bästa. Beträffande
de enskilda järnvägarne saknas äfven så effektiva bestämmelser i ämnet,
att säkerhet finnes för att inom rätt tid någon som helst undersökning af
sakkunniga verkställes. Väl är det sant, att åklagarmakten äger rätt att, då
omständigheterna därtill gifva anledning, hålla förhör och äfven undersökning
rörande jämvägsolyckor, såväl vid statsbanan som vid de enskilda
järnvägarne, men eu sådan undersökning torde icke hafva stort värde,
då den icke verkställes af sakkunniga och väl i allmänhet försiggår först
sedan eu del reparationsåtgärder vidtagits vid olycksplatsen, hvarigenom
kanske de viktigaste spåren efter olyckan utplånats. Af största vikt är
ju, att bestämd föreskrift finnes därom, att undersökningen skall af fullt
opartiska fackmän ske omedelbart efter olyckan, innan andra än de
oundgängligaste förändringar vid olycksplatsen vidtagits. Och undersökningen
bör, enligt utskottets mening, vara så omfattande, att den icke
allenast berör frågan om eventuella juridiska påföljder för den eller dem,
som kunna hafva vållat olyckan, utan äfven kan tjäna till ledning vid
bedömandet af spörsmålet, huru liknande olyckor för framtiden må kunna
förebyggas. Af de upplysningar från främmande länder, utskottet förskaffat
sig, framgår också, att frågan om undersökningar vid jämvägsolyckor i
de flesta af dessa länder uppmärksammats, och att noggranna bestämmelser
utfärdats ej mindre om undersökning, sedan olycka skett, utan
äfven om anställande af offentliga besiktningsmän med uppgift att söka
genom nödig kontroll förebygga, att olyckor inträffa,
I likhet med motionärerna finner utskottet därför nyttigt och nödigt,
att till Kungl. Maj:t aflåtes en skrifvelse med begäran om utredning och
förslag i ämnet, men utskottet kan icke dela motionären Thorssons uppfattning,
att denna utredning endast skulle gälla frågan, huruvida de föreslagna
undersökningarna böra uppdragas åt kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det kan nämligen tänkas, att utredningen gåfve vid handen,
att någon ännu lämpligare anordning af dessa undersökningar kunde åtminstone
i vissa fall göras, och det torde därför vara ömkligt, att Kungl.
22
Andra Kammarens Tillfälliga U''skolk (N:o 3) Utlåtande N:o 21,
Utskottets
yttrande.
Maj:t vid utredningen och vid uppgörande af förslag till bestämmelser i
ämnet icke må känna sig påverkad af något Eiksdagens uttalande i förut
bestämd riktning.
Motionärernas förslag, att Kungl. Maj:t i samband med denna utredning
ville taga i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål
rörande järnvägsolycka sakkunniga skola tillkallas såsom biträden åt domstolen,
finner utskottet välbetänkt, och behofvet af ett sådant stadgande
ligger i så öppen dag, att någon särskild motivering i detta afseende icke
torde vara erforderlig.
På grund af hvad ofvan anförts, får utskottet därför hemställa, att
Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen, med anledning
af herr F. W. Thorssons motion, n:o 31, och herr A. O. Eunes motion, n:o
225, ville i skrifvelse bos Kungl. Maj:t begära utredning och därå grundadt
förslag i syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens eller enskilda
järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verkningar
m. m. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet
eller nämnd samt att det måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke vid
handläggning af mål rörande järnvägsolycka sakkunniga åt domstolen böra
tillkallas.»
Denna hemställan blef af Andra Kammaren bifallen och ärendet öfverlämnades
till behandling af Första Kammaren. Dess första tillfälliga
utskott föreslog, att kammaren behagade biträda Andra Kammarens beslut,
men detta utskottets förslag blef af Första Kammaren utan votering afslaget.»
De skäl, som uti Första Kammaren anfördes för berörda afslag och
hvilka skäl af motionären Thorsson anförts uti hans här ofvan intagna
motion, hafva icke förmått bibringa utskottet annan uppfattning uti saken
än den utskottet förut haft. Utskottet vill emellertid redan här erinra
därom, att af dess vid 1907 års riksdag afgifna utlåtande tydligen framgår,
att utskottet förordat skrifvelse i saken icke på den grund att utskottet
hyst någon tvekan om att domen öfver lokomotivföraren Temén
varit lagligen grundad, utan därför att utskottet ansåg att motionärernas förslag
icke kunde medföra andra än goda verkningar. Både för domstolarne,
åklagaren och den tilltalade bör det ju i händelse af rättegång vara fördelaktigt
och medföra trygghet, att eu fullt opartisk och sakkunnig undersökning
om de faktiska och tekniska orsakerna till en järnvägsolycka
ligger till grund för sakens behandling. Det är ju både från det allmänna
rättsmedvetandets sida och från trafiksäkerhetens synpunkt nödvändigt,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o SJ Utlåtande N:o 21. 23
att den, som genom fel eller försummelse i tjänsten vållat eu järnvägsolycka,
också blifver befordrad till ett väl afvägdt straff, och för att tillförlitligt
utreda, hvem som i sådant fall verkligen är den skyldige, äfvensom
graden af hans brottslighet, synes det utskottet nödvändigt, att en
fullt opartisk undersökning verkställes beträffande alla på olyckan inverkande
omständigheter. Om emellertid, som vid sakens behandling uti
Första Kammaren antyddes, gällande lagar och författningar för den, som
vållat järnvägsolycka, stadga allt för stränga straff, synes det utskottet
mera lämpligt att åtgärder vidtagas för att ändra dessa straffbestämmelser,
än att tillämpningen af dessa lagar och författningar möjligen skulle godtyckligt
efterlåtas. Uttalandet, att uti den svenska straffprocessen hvarje
tvekan kommer den tilltalade till godo och att således, om någon utredning
i ett eller annat afseende skulle brista, detta icke skulle kunna medföra
någon risk för att den oskyldige fälles eller att den skyldige fälles till
för hårdt straff, utan att den tilltalade i sådant fall antingen blir frikänd
eller kommer undan med ett lindrigare straff, torde vid närmare eftertanke
knappast visa sig i hvarje fall hållbart. Vid en rättegång om
vållande till en järnvägsolycka kan man ju mycket väl tänka sig, att en
grundlig och opartisk utredning bringar i dagen åtskilliga för den tilltalade
förmildrande omständigheter. Möjligt är till och med att genom en
sådan utredning ådagalägges, att olyckan förorsakats af andra förhållanden
än dem, som förut ansetts hafva framkallat densamma, och att därigenom
den tilltalade kan blifva frikänd. För öfrigt synes det städse vara att
beklaga, om vid behandlingen af ett brottmål uti utredningen finnes någon
tvekan eller brist, oafsedt om detta förhållande länder till fördel eller till
nackdel för den tilltalade. Särskild! vid rättegångar rörande järnvägsolyckor
torde det därföre vara nödvändigt att, såvida utredningen skall blifva fullständig
och tillförlitlig, som underlag äga tillgång till en undersökning,
verkställd omedelbart efter olyckan af fullkomligt opartiska och sakkunniga
personer. Med anledning af yttrandet i Första Kammaren, att man skulle
kunna tänka sig att man af hänsyn väl icke enbart till järn vägspersonalen,
men ock till allmänheten gjorde en extra undersökning, när större järnvägsolyckor
inträffa, för att få reda på orsaken och för framtiden förebygga
dylika olyckshändelser, men att därom icke alls vore fråga, anser
sig utskottet böra erinra därom, att utskottet uti sitt utlåtande vid 1907
ars riksdag gjorde följande uttalande: »Och undersökningen bör, enligt
utskottets mening, vara så omfattande, att den icke allenast berör
frågan om eventuella juridiska påföljder för den eller dem, som kunna
24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 8) Utlåtande N:o 21.
hafva vållat olyckan, utan äfven kan tjäna till ledning vid bedömandet af
spörsmålet, huru liknande olyckor för framtiden må kunna förebyggas.»
Uti det nyligen af den af Kungl. Maj:t tillsatta s. k. trafiksäkerhetskommittén
afgifna betänkande och förslag till bestämmelser för tillgodoseende
af trafiksäkerheten å enskilda järnvägar föreslås, att hvarje enskild
järnväg för allmän trafik skall stå under kontroll af staten genom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt att kontrollen skall afse såväl bana och
rullande materiel med därtill hörande ångpannor som ock driften. Antagligt
är väl, att denna föreslagna kontroll inom närmaste tiden blifver en
verklighet. För utöfvande af liknande kontroll vid statens järnvägar eger
järnvägsstyrelsen god tillgång på för sådant ändamål utbildade personer.
Vid sådant förhållande synes det utskottet icke lämpligt att anställa eu
särskild järn vägsinspektör med den enligt utskottets åsikt alltför vidsträckta
befogenhet, som motionären Berglund afsett.
På grund af hvad här ofvan anförts, får utskottet hemställa,
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att
Biksdagen med anledning af herr F. Berglunds motion
n:o 96 och herr F. W. Thorssons motion n:o 240 ville
i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och därpå grundadt förslag i syfte att vid inträffade
järn vägsolyckor vid statens eller enskilda järnvägar undersökning
om olyckans orsak, dess omfång och verkningar
m. in. måtte uppdragas åt fullt kompetent och
opartisk myndighet, nämnd eller särskild! tillsatta järnvägsinspektörer,
samt att det måtte tagas i öfvervägande,
huruvida icke vid handläggning af mål rörande
järnvägsolyckor sakkunniga åt domstolen böra tillkallas.
Stockholm den 21 mars 1908.
Å utskottets vägnar:
AXEL RUNE.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.
25
Reservation
af herr Öberg, med hvilken herr Carlsson i Norra Smedstorp instämt:
Tid behandlingen af förevarande motioner inom utskottet har jag yrkat,
det utskottets utlåtande skulle blifva i sak oförändradt detsamma, som utskottet
under föregående års riksdag föreslog och Andra Kammaren för
sin del godkände, då motioner i samma syfte förelågo; och har jag därför
hemställt:
att Riksdagen med anledning af herrar F. Berglunds
och F. W. Thorssons motioner ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och därå grundadt förslag
i syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens
eller enskilda järnvägar undersökning om olyckans orsak,
dess omfång och verkningar m. m. måtte uppdragas
åt fullt kompetent och opartisk myndighet eller
nämnd, samt att det måtte tagas i öfvervägande, huruvida
icke vid handläggning af mål rörande järnvägsolyckor
sakkunniga åt domstolen böra inkallas.
Herrar Jesperson och Ifvarsson hafva anhållit att få antecknadt, att
de icke inom utskottet deltagit i behandlingen af detta ärende.
Bill. till Bifcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Häft.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.