Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upplåtande af nödig skog och betesmark för jordbrukslägenheter, livilka inom Norrland och Dalarne bildas af inägojord från skogsaktiebolag tillhöriga fastigheter.

1908-03-06 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1908:13, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upplåtande af nödig skog och betesmark för jordbrukslägenheter, livilka inom Norrland och Dalarne bildas af inägojord från skogsaktiebolag tillhöriga fastigheter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1908, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande nio 6, i an
o
ledning

af herr E. G. II. Åkerlunds motion n:o 78, om

skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upplåtande af nödig

skog och betesmark för jordbrukslägenheter, livilka inom

Norrland och Dalarne bildas af inägojord från skogsaktiebolag

tillhöriga fastigheter.

I motionen hemställer motionären,

att Riksdagen uti skrifvelse till Kungi. Maj:t ville anhålla, det Motionen.

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida de jordbrukslägenheter,

hvilka kunna bildas inom Norrland och Dalarne genom försäljning af

hufvudsakligen inägojord från skogsaktiebolag tillhöriga egendomar, i

allmänhet skulle kunna tillgodoses med nödig skog och betesmark

genom statens försorg, samt att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga

de förslag, hvartill en sådan utredning kan gifva anledning.

Såsom skäl för motionen anföres:

Visserligen torde en stor del af Sveriges folk hafva svårt att fatta Skälen för

det lämpliga uti att »slå så hårdt på trumman», som man på vissa håll moUonennu

gör, för våra nordliga provinsers förvandling till jordbruksland,

ehuru jordbruket där uppe vida osäkrare lämnar skälig utkomst än i

Sveriges mellersta och södra delar, hvarest ännu, såväl å kronans och

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft. (N:o 13.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

boställens ägor som annars, betydliga vidder af god odlingsmark ännu

ligga obrutna; men trots detta må villigt medgifvas det välbetänkta

däri att äfven söka bereda befolkningen i Norrland och Dalarne tillfällen

att, om den så önskar, inom hembygden kunna förvärfva den

själfständiga ställning, ägandet af jordbruk bereder. Det är ock med

all rätt man framhållit nödvändigheten att för ernående af detta syfte

tillhandahålla de ifrågasatta nybyggarue inom dessa provinser ej allenast

inägojord, utan jämväl erforderlig skog och betesmark.

Jag vågar dock hålla före, att de åtgärder, som för detta ändamåls

vinnande föreslagits, icke varit lyckligt funna, allraminst då man

genom undantagslagar vill ålägga skogsbolagen inom ifrågavarande landsändar

— hvilka likväl med statsmakternas goda minne förvärfvat sina

egendomar — att afstå betydliga skogsarealer såsom villkor för att få

afyttra sin inägojord eller att i annat fall bruka denna jord under polisuppsikt,

för så vidt de icke kunna eller vilja utarrendera densamma på

säkerligen förlustbringande villkor, under det en mängd jordägande

aktiebolag inom öfriga delar af landet — af hvilka åtskilliga därtill besitta

stora områden rekognitionsskogar, utan att ens fullgöra de små

prestanda, som utgjorde villkoren för deras upplåtande från staten —icke

i någon mån skulle komma att beröras af lagstiftningen i fråga, änskönt

åtminstone de aktiebolag, hvilka inom våra folkrikaste bygder slå under

sig jordområden, säkerligen inom en nära framtid skola finnas vida

hinderligare för en sund utveckling än skogsbolagen i Norrland och

Dalarne.

Beklagligt är förvisso, att stora delar af vårt land fått och ännu

få förvärfvas och besittas af kosmopolitiska konsortier, men skall de

stora jordägande aktiebolagens välde här i landet stäckas, så bör väl

detta ske genom förbud för aktiebolag att förvärfva större jordområden

och genom beskattning af de fördelar, som äro dem förunnade framför

enskilda jordägare, men ingalunda genom att förneka dessa bolag rätt

att handla med och häfda sina egendomar i likhet med landets öfriga

jordägare; detta så mycket mindre, som Riksdagen, trots gjorda framställningar

därom, icke velat vara med om att förhindra aktiebolag att

förvärfva svensk jordegendom eller att på dem tillämpa gällande författning,

att utländsk undersåte icke utan Kungl. Maj:ts begifvande äger

besitta svensk fast egendom.

Jag vågar ock uttrycka den meningen, att man af de ifrågasatta

s. k. norrlandslagarna icke bör förvänta någon synnerligen märkbar

effekt i fråga om inskränkning af »bolagsväldet». Hvad häfdelagen

vidkommer, skulle densamma blifva temligen obehöflig för sitt ändamål

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

att ersätta en expropriationslag, därest, såsom det uppgifves, skogsbolagen

i allmänhet skulle finnas mycket villiga att afstå dem tillhöriga

inägor, blott de skälfva därvid ej nödgades tillsläppa utägor, utan detta

blefve statens sak. Men i alla händelser synes det mig ingalunda lämpligt

att för Norrland och Dalarne stifta en lag, hvilken, en gång kommen

till stånd, ganska snart skulle utsträckas att gälla för hela landet, för

att på ett ypperligt sätt anvisa vägen för dem, hvilka i frihetens namn,

men väl mest för egen vinning, söka få landets alla näringar under

sitt förmynderskap. Härtill kommer, att denna lag förvisso i mångt

och mycket skulle blifva en lag endast på papperet, eftersom ju ingen

norm kunde uppställas för jordens bättre eller sämre häfd inom onmåden

af den utsträckning som de norrländska länens med deras mångskiftande

naturförhållanden, hvadan följaktligen de personliga tyckena hos

den tillärnade jordbrukspolisens medlemmar, för hvilkas duglighet och

praktiska omdömesförmåga ingen vidare garanti gifves, uteslutande

skulle blifva afgörande.

I fråga om samtliga de föreslagna »norrlandslagarnas» effektivitet

torde man ock hafva rätt att hysa starka tvifvelsmål, då väl hädanefter

— som understundom hittills — internationella hänsyn skulle mana till

en ytterst varsam tillämpning af lagarna i fråga gent emot de bolag,

hvilkas intressenter till någon större del utgjordes af utländingar, hvaraf

ock måste följa enahanda behandling af uteslutande svenska bolag,

eftersom väl äfven här lagen bör gälla lika för alla, som af den beröras.

Därest sådana undantagslagar, som de för Norrland och Dalarne

vid 1907 års riksdag föreslagna af statsmakterna antoges, skulle det

förvisso icke heller dröja länge, förrän de uti jordbruks- och landtmannaförhållanden

i allmänhet praktiskt oförfarna personer, hvilka slagit

sig på att lösa den s. k. »jordfrågan», äfven skulle göra allt, hvad de

förmådde, för att dessa lagar så snart som möjligt måtte komma att

efterföljas af andra liknande, i syfte att öfver hufvud inskränka och

kränka den privata ägande- och brukningsrätt till jordegendom, hvarpå

vårt folk i gemen och ej minst landets småbrukare med rätta sätta så

stort värde, vida utöfver hvad som vore erforderligt för att hindra uppkomsten

af alltför stora egendomar.

En gifven följd af den omhandlade lagens genomförande vore

dock den, att vår för normala förhållanden redan nu oerhörda budget

än mera skulle svälla ut för uppehållande af en skara tjänstemän, hvilka

med all rätt skulle ställa sina pretentioner höga, då ju icke allenast

omutlig redbarhet utan äfven goda ekonomiska förhållanden, praktisk

erfarenhet och synnerlig moderation måste vara till finnandes hos de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 4) Utlåtande N:o 13.

personer, hvilka blefve tillsatta för att öfvervaka efterlefnaden af förordningar,

riktade mot storkapitalistiska konsortier, af hvilka åtminstone

eu god del öfverallt i världen plägat ådagalägga en förvånande

skicklighet att vid kinkiga förhållanden reda sig »ur knipan».

Emellertid kundo det ju finnas nödigt att åtminstone pröfva,

huru en lagstiftning sådan som den föreslagna skulle slå ut, därest

ingen annan lämplig utväg stode till buds för ernående af det med dela

afsedda syftet; men jag vågar hålla före, att man handlade vida betänksammare

och rättfärdigare, och hade på samma gång utsikt att hastigare

kunna komma till målet, därest man dessförinnan toge i öfvervägande,

huruvida icke staten själf, utan större svårigheter och kostnader, kunde

tillgodose den själfständiga jordbrukarebefolkning, vi önska ånyo se

uppkomma inom bolagens ägovälden i Norrland och Dalarne, med dess

behof af skog och betesmark på skäliga villkor, samt under förutsättning,

att skog och inägor ej vidare åtskildes eller försåldes till bolag,

och att den upplåtna skogen väl vårdades samt ställdes under statens

uppsikt.

Att direkt från statens domäner afsöndra skogslotter med lämpligbelägenhet

för den inägojord, bolagen kunde afhända sig, kunde naturligtvis

endast i undantagsfall ifrågakomma; men jag är öfvertygad därom,

att, där så ej kunde ske, dessa bolag, hellre än att utsätta sig för

obehaget af sådana lagar som de ifrågavarande, skulle finnas villiga att

vid försäljning af inägojord afstå jämväl för dennas själfständiga brukning

erforderlig skog och betesmark, blott staten å andra håll lämnade

dem åter skog och mark till enahanda värden.

Några större svårigheter för sådana ägobyten mellan staten och

skogsbolagen vore väl i allmänhet ej att befara, då nog de allra flesta

skogsbolag i Norrland och Dalarne hafva ägor, hvilka på någon punkt

beröra statens.

Möjligen kunde väl åtskilliga formella svårigheter yppa sig för

frågans lösning på sätt, jag här föreslår, eftersom utmark till lägenheterna

skulle komma att upplåtas af en ägare och inägorna af en annan;

men därest vid de föreslagna uppgörelserna med bolagen den överenskommelser!

träffades, att såväl dessa som staten skulle äga lika förmånsrätt

för ogulden köpeskilling uti lägenheternas samtliga ägor, vore

väl näppeligen några större förluster för staten att befara, för så vidt

icke oskäligt högt pris betingats för inägojorden, i hvilket fall det dock

förvisso icke skulle gagna, om staten på något sätt trädde hjälpande

emellan.

Genom vidtagande af här ifrågasatta åtgärder skulle ju visserligen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 4) Utlåtande N;o 13. 5

staten få vidkännas kostnader för värderingen, ägobyten m. m. samt

jämväl gå i mistning af en del skog och skogsmark, men en för vederbörande

nybyggare god och snar lösning af åtminstone en synnerligen

viktig punkt uti den i våra dagar så brännande norrlandsfrågan torde

vara värd uppoffringar, hvilka dock ej torde blifva särdeles kännbara,

eftersom alla likvider för den från staten sålda skogsmarken naturligtvis

skulle tillfalla statsverket, och därjämte skogstillgångarna å samma mark

för framtiden blifva betryggade.

Denna motion synes i korthet uttryckt afse ett förslag att lösa

den viktiga frågan om »huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och

stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas»,

eller med ett ord den s. k. Norrlandsfrågan, på ett annat och enklare

sätt än det, som den för ändamålet tillsatta kommittén i sitt utlåtande

den 27 oktober 1904 funnit lämpligt, som tillämpats i lagarne af den

16 juni 1905 angående inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

och den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärfva fast egendom, och som framkommit i Kungl. Maj:ts förslag

till 1907 års Riksdag om arrende af viss jord på landet inom Norrland

och Dalarne och om bestämmelser till förekommande af vanhäfd å vissa

jordbruk därsammastädes. Genom förstnämnda lag af den 16 juni 1905

är den inskränkning gjord i fråga om rätten till egostyckning inom de

norra länen (lagen gäller ej Dalarne) att för tiden till den 1 januari

1910 ägostyckning där ej får äga rum utan Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

tillstånd och att sådant tillstånd ej får lämnas, »med mindre hvarje lott

som komme att erhålla inegor skulle med hänsyn såväl till dessa egors

omfattning som ock till den myckenhet husbehofsskog, odlings- och

mulbetesmark, som blefve lotten tilldelad, varda tjänlig för jordbruk,

eller ock. ägostyckning erfordras för bildande af egnahemssamhällen

eller för industriell anläggning eller för annat dylikt ändamål». Genom

lagen den 4 maj 1906 stadgades förbud för bolag eller förening för

ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom på landet inom Norrland

och Dalarne utom med Konungens tillstånd, och med undantag,

bland annat, att bolag eller förening1 finge förvärfva den del af ett hemmans

afrösningsjord, som ej enligt närmare föreskrifter kunde betraktas

som stödskog.

Kung!. Maj:ts proposition (n:o 10) till 1907 års Riksdag innehöll

förslag till lagstiftning om arrende af jord inom Dalarne och Norrland,

Utskottets

•yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 4) Utlåtande N:o 13.

ifall där arrendet omfattade inrösningsjord till en vidd af minst två

hektar, och jorden vid arrendeaftalets ingående egdes af bolag eller

förening för ekonomisk verksamhet eller af enskild person, hvilken icke

vore mantalsskrifven å fastigheten.

Slutligen innehöll Kungl. Maj:ts proposition (n:o 148) till samma

års Riksdag förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk

i Norrland och Dalarne, i hvars första paragraf bestämdes, att om

å fastighet på landet funnes inegojord, tillhörig enskild af den omfattning,

att sjanständigt jordbruk därå kunde idkas, finge fastigheten ej

så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen äfventyrades

och ej heller för jordbruket nödvändiga byggnader bortfördes

eller lämnades att förfalla.

Bägge dessa kungl. propositioner blefvo i hufvudsak antagna af

Andra Kammaren men afslagna af den första. I kungl. proposition

ruo 68 till innevarande Riksdag har förutnämnda förslag till lagstiftning

om arrende återigen underställts Riksdagens pröfning h varjämte förslag

till lag om förekommande af vanhäfd föreligger i herr Lindhagens m. fl.:s

motion, n:o 206, till denna riksdag.

Att märka i detta sammanhang är ock den förändring, som vid

1907 års Riksdag på Kungl. Maj:ts förslag antogs om ändring i 20 §,

1 mom. och 22 § i lagen om jordafsöndring m. m. den 27 juni 1896

och hvarigenom bestämdes bland annat, att inom Dalarne och Norrland

ej finge afsöndras inegojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk

därigenom märkligen försvagades.

Den lagstiftning, som sålunda delvis genomförts, dels vunnit Andra

Kammarens bifall, grundar sig uppenbart på en näringspolitik, som utgår

därifrån, att staten i fråga om upplåtelse till enskilda af skogsmark

och andra rättigheter inom Dalarne och Norrland på sin tid gynnat

privatintresset i så stor omfattning, att detta privatintresse för det allmänna

bästa vore skyldigt underkasta sig vissa inskränkningar i sin

frihet, äfven om dessa inskränkningar kunde vara förenade med uppoffringar.

Den utförliga motiveringen härför är att finna i den omförmälda

s. k. Norrlandskommitténs betänkande och är här ej platsen att vidare

ingå därpå. Så mycket får väl i allt fall anses såsom visst, att det hittills

legat helt och hållet fjärran från såväl kommitténs som de lagstiftande

myndigheternas tankegång, att staten själf på detta område, i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

stället för att lägga något tvång på privatintressen, skulle göra ytterligare

uppoffringar för dessa intressen utöfver de alltför stora, som

redan därutinnan skett.

Motionärens förslag synes emellertid åsyfta något sådant. Han

utgår från den förutsättningen, att »bolagen» hellre än att utsätta sig

för sådana lagar som de ifrågavarande skulle finnas villiga att vid försäljning

af inegojord afstå jämväl för dennas själfständiga brukning

erforderlig skog och betesmark, blott staten å andra håll lämnade dem

åter skog och mark till enahanda värden. Och motionären anmärker,

att några större svårigheter för sådana egoutbyten mellan staten och

skogsbolagen väl i allmänhet icke torde vara att befara, då; nog de allra

flesta skogsbolag i Norrland och Dalarne hade ägor, hvilka på någon

punkt berörde statens.

Utan att ingå på riktigheten af sistnämnda påstående, som utskottet

i brist på en utredning, hvilken utskottet gifvetvis ej kan åstadkomnia,

ej har möjlighet att bedöma, vill utskottet gifva motionären rätt

därutinnan, att, om staten utfäste sig att, för den händelse »bolagen» till

enskilda försålde inegojord med tillhörande stödskog, lämna den enskilde

ersättning för den lämnade stödskogen i staten tillhörig skog, bolagen

skulle finna sig af en sådan lagstiftning synnerligen tilltalade, då därigenom

skulle öppnas utsikter för bolagen att återigen vid skogsskifte

bevaka sina intressen gentemot staten på sådant sätt, att åtminstone.

bolagen ej blefve lidande. Men om, på sätt torde få anses obestridligt,

det just varit vid upplåtelse af kronans skogar till enskilde,

som de missförhållanden, hvilka gifvit Norrlandsfrågan dess för landet

i dess helhet så vitala betydelse, väsentligen grundlagts, så måste man

från början hysa den allra största betänklighet mot att åter inslå på en

väg, där de förra spåren i så hög grad afskräcka. Påtagligt är, att,

om motionärens förslag blefve verklighet, man därmed skulle komma

in på ett tillvägagångssätt, som vore rakt motsatt den af Norrlandskommittén

och delvis redan af gällande lagstiftning en gång inslagna,

och hvilket tillvägagångssätt åtminstone i allmänhet vunnit Andra Kammarens

ganska enstämmiga gillande.

Då utskottet enbart på nu anförda grund anser sig böra afstyrka

motionärens förslag, torde utskottet sakna anledning att närmare ingå

på de enskilda delarne af motionens motivering, hvilken dessutom synes

utskottet lida af någon oklarhet. Dock vill utskottet icke underlåta att

anmärka, att, om motionärens förslag skulle genomföras på ett sådant

sätt, att man kunde hoppas, att statens intressen vid de tänkta skogsutbytena

blefve iakttagen, sådant utan tvifvel skulle medföra kostnader

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

af den omfattning, att de kostnader, som motionären föreställer sig

såsom en följd af antagande af regeringens förra året framlagda förslag

till hindrande af vanhäfd, vid en jämförelse skulle alldeles förblekna.

Ty om någonting till jordbrukets i norra delarne af landet främjande

skulle åtgöras på den af motionären föreslagna väg, skulle naturligtvis

de ifrågasatta försäljningarne af inegor och därmed sammanhängande

skogsutbyten, för att äga någon som helst nationalekonomisk betydelse,

ske i ganska stor skala och antalet skogsutbyten rättas därefter. Hvar

och en torde äga noggrann kännedom om hvilken kostnad, blott ett

enda sådant utbyte medför, om det verkställes omsorgsfullt.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Åkerlunds förevarande motion icke måtte

af Andra Kammaren bifallas.

Stockholm den 6 mars 1908.

På utskottets vägnar:

ERIK MARTIN.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.