Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vården af de till lappmarkshefolkningen upplåtna statsskogarne.

13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1908:35, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vården af de till lappmarkshefolkningen upplåtna statsskogarne.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens lillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

1

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 11 maj 1908, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, angående

herr C. A. Lindhagens motioner n:is 212 och 260 om

skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vården af de till

lappmarkshefolkningen upplåtna statsskogarne.

Uti motionen n:o 212 liar herr Lindhagen hemställt,

»att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om eu undersökning

ur olika synpunkter rörande de till lappmarkshefolkningen donerade

statsskogarnes vård och brukande samt förslag till lagstiftning och

eventuellt äfven andra åtgärder för upprätthållande af dessa skogars

vid afvittringen afsedda ändamål.

Angående skälen till motionärens framställning tillåter sig utskottet

hänvisa till motionen.

I motionen n:o 260 har motionären sammanfattat de synpunkter,

som han ansett i främsta rummet böra göra sig gällande vid förutnämnda

motions behandling, samt hemställt, att vid pröfningen af motionen

n:o 212 måtte beaktas äfven de synpunkter han i den senare motionen

n:o 260 utvecklat.

Denna senare motion är af följande lydelse.

Uti en inom Andra Kammaren vid årets riksdag väckt motion,

n:o 212, har undertecknad påyrkat ett öfvervägande, om hvilka åtgärder

Bill. till Biksd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. (N:o 35.) 1

Motionerna.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

kunde vidtagas för upprätthållande af de ändamål, till h vil ka skogarne

i lappmarkerna hlifvit af staten donerade åt lappmarksbefolkningen.

Till ytterligare utveckling af motiveringen till detta yrkande anser jag

mig böra anföra följande.

Såsom framhållits, beslöto statsmakterna år 1873 att, med undantag

för vissa områden, som afsattes för kronoparker, upplåta lappmarksskogarne

med äganderätt till hemman och nybyggen. Därvid gjordes

dock som sagdt den begränsning, att skog till afsalu får tagas endast

efter utsyning och ej mer än som kan med bevarande af skogens

bestånd årligen afverkas. På detta sätt trodde man sig hafva vunnit

å ena sidan »att bonden skulle af skogsbruket hafva en nödig befunnen

biförtjänst, då hans jordbruk slår fel» och å andra sidan »att skogen

ej skulle skö flas och bonden ej blifva prisgifven åt skogsköpare».

Det artade sig dock icke så, som man trodde. Genom att

kronan afhände sig sin äganderätt afsade hon sig också makten att

upprätthålla sina afsikter. Med otrolig snabbhet gick utvecklingen

redan från första början åt motsatt håll. Bonden har helt och hållet

blifvit prisgifven åt skogsköpare. Han äger vidare icke alls den tillämnade

biförtjänsten af skogsbruket, då hans jordbruk slår fel. Ja,

skogen har till och med trots utsyningstvånget kunnat i afsevärd omfattning

sköflas, såsom närmare utvecklats i den förenämnda motionen.

I den mån skogsutdelningen eller den så kallade afvittringen

fortgick från socken till socken förvärfvade nämligen skogsbolagen af

bönderna för en ringa penning deras rätt till skogsutsyningen under

vanligen femtio år. Man kan visserligen tycka, att en upplyst rättsskipning

borde ej godkänt dylika förvärf, hvarigenom utsyningsrätten i strid med

afvittringens ändamål gick ifrån jordens verklige brukare. Men den svenska

rättsskipningen har i dylika stycken alltid till det yttersta slagit vakt

om det formella åskådningssättet. Förenämnda kontrakt förnyades ofta

efter någon tid att gälla under femtio år från förnyandet. Särskilt

efter antagandet af 1889 års lag, som inskränkte den medgifna upplåtelsetiden

till tjugu år, skjmdade man sig på många orter att, innan

lagen från och med nästföljande år trädde i kraft, förlänga aftalen på

längre tid än lagen medgaf. Sålunda uppläts exempelvis hösten 1889

allmänt af bönderna i Sorsele lappmarkssocken ånyo femtioårig rätt till

utstämplingarna. Mycket vanligt var, att utstämplingsrättigheterna inköptes

af bolagen på förhand, innan afvittringen ens påbörjats. Detta

var ju ej något annat än ett äfventyrsaftal. Men administrationen lät

äfven i dessa fall afvittringen gå i fullbordan, ehuru man visste, att

ändamålet med densamma blef förfeladt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

Anledningarna till att de oerfarna bönderna på detta sätt råkade

i fördärfvet äro påtagliga. Ovana att äga ett afsevärdt belopp kontanta

penningar, blefvo de lätt frestade af anbuden. Man förstod ej heller

hvad afvittringen innebar och ingen upplyste folket därom. Då därför

bolagens lika skickliga som hänsynslösa ombud reste ikring och erbjödo

bönderna kontanta medel, större än de någonsin innehaft på en gång,

kunde det ej gå mer än på ett sätt. Det var också endast mera

undantagsvis, som någon by eller en enstaka hemmansdel inom byarne

fingo behålla sin skog. Sålunda skonades en och annan mycket aflägset

belägen trakt, såsom var fallet med de invid Laiselfven i Arjepluogs

socken ofvan odlingsgräns en belägna gårdarna, hvilka hafva kvar sin

utstämplingsrätt. Belysande är, att dessa undantagsfall i öfrigt synas

ofta berott på, att bonden af egen erfarenhet söderifrån eller beresta

anförvanters insiktsfulla råd kunnat förmå sig att motstå anbuden, trots

det att dessa i dylika fall plägade enträget upprepas.

Jämsides med de femtioåriga upplåtelserna af utstämplingsrätten

och än mer såsom en följd af dessa framträdde bolagens äganderättsförvärf

af själfva hemmanen. Redan lättheten att sälja var här en

kraftigt verkande orsak. Inom kort hade de olika bolagen ordnat

en fullständig administration af öfver- och underordnade tjänstemän,

stationerade i socknarne och de förnämsta byarne. Dessas uppdrag

var att utnyttja alla möjligheter för att komma åt bondens hemman

och hans skog; och på detta uppdrags rundliga fullgörande skulle

de äfven själfva förtjäna sina sporrar. Därför trugades bönderna med

oaflåtliga köpeanbud. Särskild!; höllo sig bolagens ombud framme,

när en bonde veterligen befann sig i penningförlägenhet eller hemmansägaren

aflidit och skifte skulle äga rum mellan stärbhusdelägarne.

Genom att bolagen ofta lämnade förskott i penningar och varor för

kommande skogsarbete efter priser, som dikterades af bolagen, blefvo

bönder också hemfallna åt bolagen såsom deras gäldenärer. Ett mycket

verksamt medel var vidare att i tid och otid begära laga skifte. Ofta

började en oskiftad bys exploatering för äganderättsförvärf med att

bolaget inköpte exempelvis från en stärbhusdelägare någon liten del

af ett hemman i byn. Därpå begärdes laga skifte med påföljd, att en

hel del bönder utan motstånd sålde sina egendomar af fruktan för de

i dessa trakter oerhörda skifteskostnaderna, till hvilkas bestridande de

ej tilltrodde sig kunna skaffa medel särskild! när utstämplingsrätten

afyttrats. Denna senare omständighet eller saknaden af utstämplingsrätt

var för öfrigt den allmänna orsak, som mer än annat gynnade

bolagsförvärfven. Genom upplåtelserna af utstämplingsrätten voro nämligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

bönderna för ett hälft sekel beröfvade stödet af skogen, då naturligtvis

den ringa köpeskillingen, utbetald till förste upplåtaren, snart smalt

bort redan i dennes hand. Under tiden måste bönderna dock betala

skatterna och som sagdt äfven skifteskostnaderna för hela hemmanet,

den värdefullaste delen eller skogsmarken däri inberäknad. På detta

sätt inträffade det, att redan i början af år 1901 sågverksindustrien

förvärfvat med äganderätt inom Norrbottens lappmark omkring 58 procent

och inom Västerbottens lappmark inemot 40 procent af hemmantalet.

Under sådana förhållanden är det icke underligt, att ett stigande

betryck och vid första missväxt verklig nöd skall uppkomma. De,

som äga kvar utstämplingsrätten, hafva medel att reda sig i missväxtår

och äfven utvägar att genom jordbrukets upphjälpande förekomma

missväxt eller mildra följderna däraf samt öka afkastningen genom

nyodlingar. Men de bönder, som sålt sin utstämpling, liksom bolagsarrendatorerna,

sakna dessa medel och utvägar samt måste genom slitsamt

arbete i skogarne till en numera ytterligt nedpressad aflöning

söka skaffa sig de oundgängligaste kontanta medel. Det är till dessa

kategorier af lappmarksbefolkningen, som ytterligare subventioner af

allmänna medel alltjämt måste utgå, emedan en del rikt folk, bosatta

i de större svenska städerna och i utlandet, ensamma såsom aktieägare

eller lyckliga innehafvare af uppdrifna skogsköpeskillingar skumma

grädden af kronans gåfva till lappmarksbefolkningen.

Hvar och eu förstår, att ett undanröjande af dessa missförhållanden

aldrig kan tillfredsställande ske utan genom undanröjandet

af deras orsaker, nämligen bolagens jord- och skogsförvärf i dessa

trakter. Att en sådan lösning i tidernas längd också skall med en

naturlags makt tvinga sig fram på det ena eller andra sättet, därom

kan man vara tämligen förvissad. I afvaktan på dessa utsikter är det

dock statens plikt att under väntetiden bereda något slags skydd och

rättvisa åt befolkningen samt i detta syfte tillse, att på de vägar, som

redan nu stå till buds, lappmarksskogarne komma att åtminstone i någon

mån tillgodose sitt afsedda ändamål.

I detta syfte synas exempelvis följande åtgärder kunna komma

under öfvervägande.

1) Totalförhud mot bolags/orvärf.

Enligt lagen den 4 maj 1906 får, som bekant, bolag fortfarande

förvärfva en stor del af bland annat de återstående bondeskogarne i

lappmarkerna. Den så kallade lagstiftaren har motiverat detta endast

såsom en ursäkt för att han genom nämnda lag motsatt sig att bolagen

Unge taga alltsammans. Det var ju, hette det, dock åtskilligt, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcolts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

»fortfarande stod trävaruindustrien till buds». En dylik undfallenhet gentemot

1873 års beslut och befolkningens välförstådda intresse är föga

ägnad att ingifva några höga tankar om vår nuvarande författnings

förmåga att tillvarataga landets bästa. Frågan om ett sådant totalförbud

framfördes förra riksdagen och antogs af Andra Kammaren.

I år föreligger däremot ej något direkt yrkande därom. Man tröttnar

till slut på alla fruktlösa försök.

I sammanhang härmed bör också öfvervägas, på hvad sätt må

förekommas missbruk genom den ingalunda i sakens intresse bibehållna

rätten för bolag att inköpa hemman på exekutiv auktion. Ett

och annat dylikt missbruk uppgifves redan ha yppats. Äfven om

detta ej än antagit någon afsevärdare utsträckning, kan det dock befaras,

att i den mån tiden för utsyningsupplåtelserna nalkas mot sitt slut

många bolag kanske ej skola sky några medel för att åtkomma hemmanen,

innan de åter få något värde i bondens hand.

Äfven rätten för enskilda skogsspekulanter att förvärfva jord i

lappmarken bör tagas under öfvervägande. Den frågan beröres i en

annan vid denna riksdag väckt motion.

2) Ordinarie utsyningar. Alldeles obestridligt borde vara, att

staten ej bör, utöfver hvad afvittringsstadgan bjuder, åt bolagsintressena

det vall såga för främmande ändamål göra några som helst obehöfliga

medgifvanden, som kunna vara till nackdel för befolkningens rätt till

skogarna.

Sålunda borde så kallade förskottsutsyningar aldrig beviljas annat

än till förmån för lappmarksbefolkningen. Men beviljas ändock dylika

utsyningar för att understödja eller rädda ett bolags affärer, måste det

ske på villkor, att befolkningen beredes annan arbetsförtjänst i stället

för den, som förloras för de år, utsyningarne erhållas i förskott. Af

intresse är, att domänstyrelsen uppställt just ett sådant villkor vid sin

tillstyrkan under vissa förutsättningar af Nordiska trävarubolagets

senaste begränsade framställning om en förskottsutsyning på sex år.

En annan fråga är, om säkerhet för ett dylikt villkors fullgörande kan

erhållas, eller om det öfver hufvud taget någonsin kommer att samvetsgrant

utkräfvas. Skall kontrollen öfverlämnas till vederbörande jägmästare

eller annan administrativ myndighet, kommer ett bolag kanske

att här liksom alltid finna vägar, på hvilka det kan med fördel draga

sig ur spelet. Anmärkas bör till sist, att alla dispenser från 1873 års

riksdagsbeslut, beviljade på administrativ väg med stöd af 1894 års

administrativa skogsordning, måste anses såsom olagliga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

Riktigast vore emellertid att under skäliga betingelser förklara

alla öfverlåtelse!'' af utsyningrätter ogiltiga. De strida som sagdt helt

och hållet mot afvittringsstadgarnas mening, och bonden bär ej fått

större rätt till skogen än som stadgan afsett och uttalat.

3) Extra utsyningar af skogskapitalet. Härom hänvisas till motiveringen

i motionen. Det måste med skäl kunna ifrågasättas, huruvida

ej äfven dessa utsyningar äro i och för sig olagliga, och detta i än högre

grad än förskottsutsyningar. I hvarje fall ingår ingen ovillkorlig rätt

till sådana extra utsyningar i den förfoganderätt öfver skogen, som

enligt afvittringsstadgan tillagts hemmansägaren eller hans rättsinnehafvare.

I den mån en sådan afverkning redan nu äger rum eller

genom en blifvande lagstiftning i skogsvårdens intresse medgifves eller

kanske rent af påbjudes, bör därför värdet af det afverkade, åtminstone

i de fall att det eljest skulle tillfalla andra än lappmarksbefolkningen,

afsättas till en särskild allmänningsfond till stöd för jordbruket å det

hemman eller den trakt, där afverkning ägt rum.

Nordiska trävarubolaget anförde i sin första ansökan, att xitsyningen

å bolagets hemman under senare tider utgjort ej mer än 22,500 träd

om året. Den af domänstyrelsen förebragta utredningen har emellertid

klargjort, att från bolagets hemman under de senaste tio åren med

vederbörande jägmästares begifvande utan kontroll genom extra utsyningar

uttagits för år räknadt fem gånger större antal träd än det ofvan

nämnda. Om en vanlig fattig stackare i obetydligaste omfattning gör

sig skyldig till något dylikt, vet man nog hvad omdömet blir. När

åter ett större affärsföretag och kronans tjänstemän planera dylika

affärer i stor skala, betecknas det i värsta fall som ett öfverskridande

af författningarnas andemening. Rätteligen borde ett sådant förfarande

så beifras, att vederbörande bolag, i detta fall kanske främst förenämnda

bolags företrädare i äganderätten, ålades återställa till statsverket och

befolkningen hvad det obehörigen tillskansat sig samt vederbörande

tjänstemän åtalades för tjänsteförseelse.

En allmän undersökning af dessa missbruk är tydligen särdeles

påkallad och tillika erfordras uppenbarligen uttryckliga stadganden,

som reglera lappmarksskogarnas användning icke blott ur forstlig utan

jämväl ur social synpunkt.

4) Rättvis fördelning af utskylderna. Ett af lappmarksbönderna

särdeles öfverklagadt förhållande är, att de ensamma skola betala alla

utskylder för hela hemmanet, under det bolaget, hvilket såsom innehafvare

af utstämplingsrätten uppbär hemmanets största afkastning, är

befriadt från utskylderna. I synnerhet är vägtungan orimligt tryckande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

på många ställen. Hvad detta ännu länge kan betyda för bönderna

inses lätt, då man besinnar, att såsom ofvan angifvits exempelvis

Sorselebönderna få igen sina utstämplingsrättigheter först år 1939.

Huru skall en sjelfständig jordbrukande befolkning kunna hålla ut så

länge i dessa trakter? Hen strypes naturligtvis till döds, om ej snar

hjälp bringas från statsmakterna. »Naturligtvis går det bakut med

bönderna», yttrade också en bolagsfaktor i Sorsele till mig. På min

fråga, hvad som vore att göra, svarade han endast, att däröfver hade

han ej reflekterat. Ett skyndsamt påbud, som lägger större delen af

utskylderna för lappmarkshemmanen på innehafvaren af utstämplingsrätten,

är en af de angelägnaste och tillika mest rättmätiga åtgärderna.

Enahanda lindring borde skäligen tillkomma bolagens betungade

arrendatorer. Den nu framlagda arrendelagen för Norrland går i stället

en motsatt väg. Till skillnad från förra årets regeringsförslag förordas

nu, att arrendatorerna skola vidkännas äfven den ökning i skatt, som

under arrendetiden kan för dem oväntadt uppkomma genom förhöjning

i skogsfastigheternas taxeringsvärden.

5) Skiftesförhållandena. Såsom förut framhållits, har skiftesväsendet

i olika afseenden verksamt bidragit till, att lappmarksskogarna och

deras afkastning frångått folket.

Sålunda borde det ej vara tillåtet, att obegränsadt skiftesvitsord får

utöfvas af ägaren till en så liten hemmansdel, att därå ej skulle kunna idkas

sjelfständigt jordbruk, och ej heller af sådan delägare, hvilken, utan att

själf vara jordbrukare, önskar åstadkomma ett skifte i syften, som

äro för jordbruket främmande. Detta anmärktes redan af Norrlandskommittén,

men kommer säkerligen aldrig att beaktas, då det ej berör

juridiska eller tekniska frågor.

Särdeles upprörande är det förhållande, att lappmarksbönder, som

äro beröfvade sin utstämplingsrätt, skola, som ofvan erinrats, vidkännas

hela skifteskostnaden. Detta bör, om något, gäldas af skogsafkastningen.

Det måste därför ofördröjligen stadgas, att när denna senare

uppbäres af annan än bonden, skall skogsafkastningens innehafvare

ensam eller till väsentlig del vidkännas dessa extra ordinarie utgifter,

såvida ej statsverket vill träda emellan.

Missförhållandet med de stora greppen i skogskapitalet, som uttagandet

af skogslikviderna vid laga skiften utgör, har förut berörts.

Detta sker icke blott i strid med de för lappmarken gällande skogsvårdsföreskrifter,

utan åsidosätter också skogarnas tillämnade sociala

uppgift. Uti en förra året i Andra Kammaren väckt motion (n:o 170)

yrkades därför, jämte ändrade bestämmelser i allmänhet om ståndskogs
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

likvider vid laga skiften och hemmansklyfningar, tillika, att dylika likvider

i lappmarkerna, som hitintills ägt rum eller till äfventyra ej kunna

framdeles undgås, måtte ordnas på angifvet sätt till fördel för bönderna,

åt hvilka skogen blifvit gifven. Detta angifna sätt var, att dessa

likvider böra rättvisligen tillfalla jordägaren, åtminstone i den mån de ej

fördelas såsom ordinarie utstämpling. Dessa likviders afsättande till

allmänningsfonder har förut jämväl ifrågasatts. Uti den af berörda

motion föranledda riksdagsskrifvelses.kläm uteslöts emellertid all antydan

på frågans sociala innebörd. Den kommitté, som för närvarande sysslar

med omarbetning af skiftesstadgan och jämväl fått nämnda riksdagsskrifvelse

till sig öfverlämnad, lärer icke heller, enligt hvad blifvit upplyst,

komma att befatta sig med ifrågavarande sida af saken.

I nära sammanhang med skiftesväsendet står angelägenheten att

bilda, utom skogsmedelsfonder, jämväl sockenallmänningar, hvarigenom

skogen bevaras åt befolkningen. Dylika allmänningar kommo ej till

stånd i Västerbottens lappmarker, ehuru fråga därom väcktes vid afvittringens

början. Bolagen läto nämligen genom utskickade förmå

bönderna att motsätta sig saken. Man intalade dem, att de skulle få

för små hemskiften, gå miste om sin betesrätt eller drabbas af ansvar

för ett beslut därom, enär de redan sålt utstämplingsrätten till bolagen

o. s. v. Med dylikt tal fördes bönderna bakom ljuset. Regeringen förstöd

ej heller, att den hade både rätt och plikt att helt enkelt dekretera

saken. Först på sista tiden kom man underfund därmed.

Norrlandskommittén fäste uppmärksamhet på angelägenheten af

sockenallmänningars bildande, men kommittén tilltrodde sig ej att ens

i motiven göra ett uttalande om, att den yttersta utvägen för att nå

detta mål obestridligen vore expropriation. Det må omnämnas, att i

Baden i Tyskland bildades efter 1848 års revolution för hvarje socken

en skogsallmänning genom utbrytning af mark från skogarne, som

ägdes af stora jordägare, och detta skedde i viss mån genom expropriation.

6) Särskildt skogsbeskattning. Då, som sagdt, den behållna afkastningen

af skogen går bort från lappmarkerna i stället för att, såsom

meningen varit, stanna inom desamma, utgör detta en talande anledning

till ett öfvervägande, om ej en extra beskattning af denna inkomst, när

den går i främmande händer, borde kunna äga rum. De medel, som

härigenom inflöte, borde då afsättas till allmänningsfonder, hvilkas afkastning

finge användas till understöd för jordens odlande, till hjälp

vid missväxt o. s. v.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

Med de antydda åtgärderna har, som sagdt, endast exempelvis

riktats uppmärksamhet på några utvägar, som redan under nuvarande

förhållanden kunna ifrågasättas för att upprätthålla lappmarksskogarnas

vid afvittringen afsedda ändamål. Det bör anmärkas, att de vid denna

riksdag framförda förslagen om en arrende- och en häfdelag för norrländsk

bolags]ord äfven ha sin betydelse för de lappländska skogstrakternas utnyttjande

i befolkningens intresse för jordbruksändamål. Förbättrade kommunikationer

äro också ett särdeles viktigt villkor för att befolkningen

skall kunna draga nytta af de smulor från det störa arfvet, som man

kan rädda åt densamma.»

Utskottet finner gifvetvis hvad i motionerna anförts vara värdt

synnerligt beaktande. Utskottet instämmer till fullo i motionärens

önskningar, att allt hvad göras kan bör ske för att skydda lappmarksbefolkningen

gentemot följderna af en för skogarnas bestånd menlig

skogsvård och för att skogarne där må varda i möjligaste mån bibehållna

att tjäna till gagn för befolkningen i lappmarkerna.

Men då utskottet har att bedöma, dels hvilka utvägar som för det

närvarande kunde för ändamålet användas och dels lämpligheten i öfrigt

att just nu aflåta en skrifvelse af föreslaget, innehåll till Kungl. Maj:t,

har utskottet stannat i större tveksamhet.

Bland de utvägar, som på det mest verksamma sätt skulle bidraga

till önskemålet, utgöra utan tvifvel, såsom motionären också påpekat,

förbud för bolag, som idka sågverksdrift, eller för skogsspekulanter att

förvärfva jord inom lappmarkssocknarne. Men motionären yttrar själf

i fråga härom (sid. 4 i motionen n:o 160) att frågan om ett sådant

totalförbud framfördes förra riksdagen och antogs af Andra Kammaren,

men afslogs af den Första, hvadan motionären i år ej velat framkomma

med något direkt yrkande härom: Rörande rätten för enskilda skogsspekulanter

att förvärfva jord i lappmarken, anför motionären, att denna

fråga beröres i en annan vid denna riksdag väckt motion.

En annan verksam utväg för ändamålet skulle utan tvifvel också

förefinnas i den af motionären mera i förbigående antydda utsträckningen

af expropriationsrätten att användas till återförvärf af egendom eller afverkningsrättigheter

som till skada för det allmänna och lappmarksbefolkningens

bästa innehades af skogsafverkande bolag eller enskilde.

Rörande båda dessa utvägar, hvilka såsom redan är berörd!,

motionären själf ej vid årets riksdag tilltrott sig böra upptaga till

genomförande, är utskottet också af den tanke, att, med hänsyn till den

ringa utsikten att för närvarande vinna Riksdagens anslutning till deBih.

till Biksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. 2

TJtshottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

samma, utskottet saknar anledning- att för sin del nu göra framställning

om åtgärder i berörda riktning, äfven om Andra Kammarens

bifall därtill skulle kunna vinnas.

Såsom bekant torde vara är enligt kung! förordnande en kommitté

i verksamhet, som har till uppgift

»att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunna och

böra vidtagas för att åstadkomma en rätt vård af kronans och de under

skogsstatens tillsyn ställda skogarne i Norrland och Dalarne och att till

Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, till Indika den verkställda utredningen

kan föranleda.»

Vid oförmälande af denna kommitté och de resultat, som kunna

väntas af dess arbete, har motionären framhållit, att den skulle vara

tillkommen på initiativ af bolagen, att densamma icke skulle komma att

tillräckligt beakta den sociala sidan af skogsvårdsfrågan, utan att den,

för att begagna motionärens uttryck, skulle se med det ena ögat och

blunda med det andra. Äfven om motionärens fruktan i angifna afseende

skulle hafva något fog för sig, så synes det likväl utskottet

uppenbart, att den ifrågavarande kommittén ej kan undgå att ägna sin

allvarliga uppmärksamhet däråt, i hvad män de i lappmarkerna förekommande

utsyning ar af skadad skog, och så kallade förskottsutsyningar äro

berättigade och med en rationell skogsvård och uthållighetsbruk af skogen

förenliga. Utskottet har dess större anledning till denna förmodan, som

domänstyrelsen påtagligen mycket kraftigt motsatt sig nordiska trävarubolagets

först a af motionären omnämnda framställning om torsk ottsutsyning.

Men äfven inom en annan af Kungl. Maj:t förordnad och nu i

arbete varande kommitté äro frågorna om skogsvården inom lappmarkerna

föremål för särskild uppmärksamhet, nämligen inom den så kallade skifteskommittén.

Denna kommitté har, enligt hvad utskottet inhämtat, särskildt

sysselsatt sig med frågan om förändrad lagstiftning rörande så kallade

ståndskogslikvider vid laga skiften. Sedan Riksdagen i skrifvelse till Kungl.

Maj:t den 23 april 1907 framhållit, hurusom de i skogsförnödenheter utgående

skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar ofta vore

ägnade att verka skogssköflande samt ej sällan komme i bestämd strid

med 1 § i 1903 års lag angående vård af enskildes skogar och 8 § i 1873

års afvittringsstadga för lappmarkerna och att det ur dessa och andra

synpunkter vore ur såväl skogsekonomisk som social synpunkt af vikt

att söka snart råda bot härå, så har skifteskommittén erhållit anmodan

att omedelbart taga under behandling omförmälda frågor utan afvaktan

på skiftesstadgans omarbetning i öfrigt. Utskottet har sig bekant, att

i följd häraf skifteskommittén komme att inom kort till Kung!. Maj:t

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35. 11

afgifva ett utförligt motiveradt förslag till lagändring. Enligt hvad

utskottet därjämte tillförlitligt inhämtat, har samma kommitté äfven haft

under öfverläggning frågan om inskränkning i skiftesvitsordet beträffande

hemman tillhörig skogsmark i syfte att denna må kunna bibehållas

oskiftad till hinder för obehörig spekulation och till gagn för bättre

skogsvård. Äfven frågan om eventuellt bidrag af statsmedel till understöd

för skifteslag, som genom laga skiften blefve orimligt betungade

i följd af stora skifteskostnader, lär kommittén haft under öfvervägande.

Under förutsättning, att lagstiftningen tillser, att principen om uthållighetsbruk

af skogen kommer att iakttagas, synes den genom lagen

af den 24 juli 1903 gjorda inskränkningen i tiden för upplåtelsen af

afverkningsrätt till fem år böra för framtiden kunna förväntas innebära

väsentligt ökad trygghet mot skogens sköflande genom öfverafverkning.

Enligt hvad från skifteskommittén upplysts, äro de afverkningsrättigheter,

som sträcka sig mer än 10 år framåt, inom lappmarkerna synnerligen

talrika hvadan effekten af den ändrade lagstiftningen icke alltför

länge bör låta vänta på sig.

Beträffande den af motionären särskildt påpekade frågan om en

rättvis fördelning af utskylderna tillåter sig utskottet fästa uppmärksamhet

vid Kung!. Maj:ts proposition n:o 112 till innevarande års Riksdag med

förslag till lag om skogsaccis. Ur denna kungl. proposition vill utskottet

anföra hvad departementschefen bland annat yttrat:

»Frågan om beskattning af skog innefattar utan tvifvel ett af de

allra mest svårlösta problemen inom hela vårt beskattningsväsende. Det

är allmänt och utan förbehåll erkändt, att den lösning, som frågan

erhållit i nu gällande skattelagstiftning, icke är tillfredsställande. Anmärkningarna

däremot hafva företrädesvis framställts från två olika

synpunkter. Å ena sidan har det framhållits, att med den nuvarande

anordningen inkomst • af skogsbruk icke blifver till sitt fulla belopp

underkastad beskattning, och å den andra sidan har det, med afseende

på den kommunala beskattningen, gjorts gällande, att skatten icke eller

till en alltför ringa del kommer den kommun till godo, där skogen

afverkats.

Vårt beskattningssystem kan anses förutsätta en hvarje år gifven

inkomst, och beskattningen efter taxeringsvärde söker i denna form

träffa en antagen genomsnittlig årsinkomst. Skogen gifver emellertid

icke någon inkomst, som årligen kan falla i ägarens hand, utan inkomsten

uttages endast med långa mellanrum. Under skogens uppväxttid

skulle ägaren således få erlägga skatt för en inkomst, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.

faktiskt icke influtit. Det kan då icke förvåna, att den tillväxande

skogens värde icke till sitt fulla belopp upptagits vid taxeringsvärdets

bestämmande, likasom det ofta skulle öfverstiga ägarens förmåga, om

lian nödgades betala skatt under skogens uppväxttid för tillväxtens kela

värde. I verkligheten bär därför den tillväxande skogen i allmänhet

endast delvis och ofta nog icke alls inräknats i taxeringsvärdet. Då

skogen sedermera en gång afverkats, har hela den samlade inkomsten

af skogen dock måst anses vara beskattad genom den år för år erlagda

fastighets skatten.

Med de af mig nyss antydda förhållanden, som i talrika fall äro

rådande med afseende på dispositionen af skogsafkastningen, syftar jag

på det särskildt i de norra länen vanliga fallet, att skogsafverkningsrätten

icke behållits i fastighetsägarens hand, utan för oftast lång tid

upplåtits till annan, i regel till sågverksbolag. Till den omständigheten,

att afverkningsrätt till en fastighets skog är upplåten till en annan,

skall lagligen icke tagas någon hänsyn vid bestämmandet af fastighetens

taxeringsvärde. I detta värde skall inbegripas äfven den med afverkningsrätt

frånskilda skogen, så att skatt äfven för -sådan skog skall

erläggas af fastighetens ägare. Det är tydligt, att en dylik skattskyldighet,

om den verkligen utkräfdes, skulle i många fall blifva alldeles

ruinerande. '' Följden häraf har blifvit, att, då ägaren förlorat

dispositionsrätten till skogen, man billigtvis ansett sig i allmänhet böra

taga endast ringa hänsyn till skogens värde vid fastighetens taxering.

I fastighetsskattens form har således icke någon effektiv beskattning

af skogsinkomsten ägt rum.»

Af hvad sålunda af Kungl. Maj:t uttalats framgår, att vid hemmans

taxering föga hänsyn tagits till värdet af af verkad skog, i synnerhet där

skogsufverkningen varit till annan upplåten.

I första kapitlet af nu berörda lagförslag framgår vidare, att den

föreslagna skogsaccisen skall erläggas till den kommun, där skogen är

belägen, och att till kommunen inflytande skogsaccismedel skola användas

dels till täckande med viss begränsning af kommunens årliga utgifter

och dels i öfrigt till bildande af en skogsaccisfond.

Den föreslagna beskattningsåtgärden är uppenbarligen afsedd och

ägnad att åstadkomma en rättvisare fördelning af utskylderna ej minst

inom lappmarkskommunerna.

Vidkommande till sist hvad motionären anfört rörande de ytterst

betungande utgifterna för vägars anläggning och underhåll inom lappmarkerna,

erinrar utskottet därom, att denna fråga är så att säga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35. 13

aktuell ej blott för lappmarken utan äfven för en stor del af landet i

öfrigt och att således något påpekande däraf beträffande särskilt lappmarkerna

ej torde i detta sammanhang anses behöfligt.

Genom hvad utskottet här ofvan anfört, tror sig utskottet hafva

påvisat, att en väsentlig del af de åtgärder, som för närvarande kunna

ifrågakomma för främjande af det i motionerna angifna syfte redan

under en eller annan form äro föremål för pröfning och bedömande.

Vid sådant förhållande anser sig utskottet, under upprepande af

sin uppfattning om det synnerligen behjärtansvärda i motionernas syfte,

böra hemställa,

att herr Lindhagens ifrågavarande motioner n:is

212 och 260 icke må af Andra Kammaren bifallas.

På utskottets vägnar:

ERIK MARTIN.

Herr Söderbergh har begärt få antecknadt att han icke deltagit

i frågans behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Käft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.