Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vården af de till lappmarkshefolkningen upplåtna statsskogarne.
13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1908:35, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vården af de till lappmarkshefolkningen upplåtna statsskogarne.
Dokumentets text
Andra Kammarens lillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
1
N:o 35.
Ank. till Riksd. kansli den 11 maj 1908, kl. 1 e. m.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, angående
herr C. A. Lindhagens motioner n:is 212 och 260 om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vården af de till
lappmarkshefolkningen upplåtna statsskogarne.
Uti motionen n:o 212 liar herr Lindhagen hemställt,
»att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om eu undersökning
ur olika synpunkter rörande de till lappmarkshefolkningen donerade
statsskogarnes vård och brukande samt förslag till lagstiftning och
eventuellt äfven andra åtgärder för upprätthållande af dessa skogars
vid afvittringen afsedda ändamål.
Angående skälen till motionärens framställning tillåter sig utskottet
hänvisa till motionen.
I motionen n:o 260 har motionären sammanfattat de synpunkter,
som han ansett i främsta rummet böra göra sig gällande vid förutnämnda
motions behandling, samt hemställt, att vid pröfningen af motionen
n:o 212 måtte beaktas äfven de synpunkter han i den senare motionen
n:o 260 utvecklat.
Denna senare motion är af följande lydelse.
Uti en inom Andra Kammaren vid årets riksdag väckt motion,
n:o 212, har undertecknad påyrkat ett öfvervägande, om hvilka åtgärder
Bill. till Biksd. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. (N:o 35.) 1
Motionerna.
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
kunde vidtagas för upprätthållande af de ändamål, till h vil ka skogarne
i lappmarkerna hlifvit af staten donerade åt lappmarksbefolkningen.
Till ytterligare utveckling af motiveringen till detta yrkande anser jag
mig böra anföra följande.
Såsom framhållits, beslöto statsmakterna år 1873 att, med undantag
för vissa områden, som afsattes för kronoparker, upplåta lappmarksskogarne
med äganderätt till hemman och nybyggen. Därvid gjordes
dock som sagdt den begränsning, att skog till afsalu får tagas endast
efter utsyning och ej mer än som kan med bevarande af skogens
bestånd årligen afverkas. På detta sätt trodde man sig hafva vunnit
å ena sidan »att bonden skulle af skogsbruket hafva en nödig befunnen
biförtjänst, då hans jordbruk slår fel» och å andra sidan »att skogen
ej skulle skö flas och bonden ej blifva prisgifven åt skogsköpare».
Det artade sig dock icke så, som man trodde. Genom att
kronan afhände sig sin äganderätt afsade hon sig också makten att
upprätthålla sina afsikter. Med otrolig snabbhet gick utvecklingen
redan från första början åt motsatt håll. Bonden har helt och hållet
blifvit prisgifven åt skogsköpare. Han äger vidare icke alls den tillämnade
biförtjänsten af skogsbruket, då hans jordbruk slår fel. Ja,
skogen har till och med trots utsyningstvånget kunnat i afsevärd omfattning
sköflas, såsom närmare utvecklats i den förenämnda motionen.
I den mån skogsutdelningen eller den så kallade afvittringen
fortgick från socken till socken förvärfvade nämligen skogsbolagen af
bönderna för en ringa penning deras rätt till skogsutsyningen under
vanligen femtio år. Man kan visserligen tycka, att en upplyst rättsskipning
borde ej godkänt dylika förvärf, hvarigenom utsyningsrätten i strid med
afvittringens ändamål gick ifrån jordens verklige brukare. Men den svenska
rättsskipningen har i dylika stycken alltid till det yttersta slagit vakt
om det formella åskådningssättet. Förenämnda kontrakt förnyades ofta
efter någon tid att gälla under femtio år från förnyandet. Särskilt
efter antagandet af 1889 års lag, som inskränkte den medgifna upplåtelsetiden
till tjugu år, skjmdade man sig på många orter att, innan
lagen från och med nästföljande år trädde i kraft, förlänga aftalen på
längre tid än lagen medgaf. Sålunda uppläts exempelvis hösten 1889
allmänt af bönderna i Sorsele lappmarkssocken ånyo femtioårig rätt till
utstämplingarna. Mycket vanligt var, att utstämplingsrättigheterna inköptes
af bolagen på förhand, innan afvittringen ens påbörjats. Detta
var ju ej något annat än ett äfventyrsaftal. Men administrationen lät
äfven i dessa fall afvittringen gå i fullbordan, ehuru man visste, att
ändamålet med densamma blef förfeladt.
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
Anledningarna till att de oerfarna bönderna på detta sätt råkade
i fördärfvet äro påtagliga. Ovana att äga ett afsevärdt belopp kontanta
penningar, blefvo de lätt frestade af anbuden. Man förstod ej heller
hvad afvittringen innebar och ingen upplyste folket därom. Då därför
bolagens lika skickliga som hänsynslösa ombud reste ikring och erbjödo
bönderna kontanta medel, större än de någonsin innehaft på en gång,
kunde det ej gå mer än på ett sätt. Det var också endast mera
undantagsvis, som någon by eller en enstaka hemmansdel inom byarne
fingo behålla sin skog. Sålunda skonades en och annan mycket aflägset
belägen trakt, såsom var fallet med de invid Laiselfven i Arjepluogs
socken ofvan odlingsgräns en belägna gårdarna, hvilka hafva kvar sin
utstämplingsrätt. Belysande är, att dessa undantagsfall i öfrigt synas
ofta berott på, att bonden af egen erfarenhet söderifrån eller beresta
anförvanters insiktsfulla råd kunnat förmå sig att motstå anbuden, trots
det att dessa i dylika fall plägade enträget upprepas.
Jämsides med de femtioåriga upplåtelserna af utstämplingsrätten
och än mer såsom en följd af dessa framträdde bolagens äganderättsförvärf
af själfva hemmanen. Redan lättheten att sälja var här en
kraftigt verkande orsak. Inom kort hade de olika bolagen ordnat
en fullständig administration af öfver- och underordnade tjänstemän,
stationerade i socknarne och de förnämsta byarne. Dessas uppdrag
var att utnyttja alla möjligheter för att komma åt bondens hemman
och hans skog; och på detta uppdrags rundliga fullgörande skulle
de äfven själfva förtjäna sina sporrar. Därför trugades bönderna med
oaflåtliga köpeanbud. Särskild!; höllo sig bolagens ombud framme,
när en bonde veterligen befann sig i penningförlägenhet eller hemmansägaren
aflidit och skifte skulle äga rum mellan stärbhusdelägarne.
Genom att bolagen ofta lämnade förskott i penningar och varor för
kommande skogsarbete efter priser, som dikterades af bolagen, blefvo
bönder också hemfallna åt bolagen såsom deras gäldenärer. Ett mycket
verksamt medel var vidare att i tid och otid begära laga skifte. Ofta
började en oskiftad bys exploatering för äganderättsförvärf med att
bolaget inköpte exempelvis från en stärbhusdelägare någon liten del
af ett hemman i byn. Därpå begärdes laga skifte med påföljd, att en
hel del bönder utan motstånd sålde sina egendomar af fruktan för de
i dessa trakter oerhörda skifteskostnaderna, till hvilkas bestridande de
ej tilltrodde sig kunna skaffa medel särskild! när utstämplingsrätten
afyttrats. Denna senare omständighet eller saknaden af utstämplingsrätt
var för öfrigt den allmänna orsak, som mer än annat gynnade
bolagsförvärfven. Genom upplåtelserna af utstämplingsrätten voro nämligen
4 Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
bönderna för ett hälft sekel beröfvade stödet af skogen, då naturligtvis
den ringa köpeskillingen, utbetald till förste upplåtaren, snart smalt
bort redan i dennes hand. Under tiden måste bönderna dock betala
skatterna och som sagdt äfven skifteskostnaderna för hela hemmanet,
den värdefullaste delen eller skogsmarken däri inberäknad. På detta
sätt inträffade det, att redan i början af år 1901 sågverksindustrien
förvärfvat med äganderätt inom Norrbottens lappmark omkring 58 procent
och inom Västerbottens lappmark inemot 40 procent af hemmantalet.
Under sådana förhållanden är det icke underligt, att ett stigande
betryck och vid första missväxt verklig nöd skall uppkomma. De,
som äga kvar utstämplingsrätten, hafva medel att reda sig i missväxtår
och äfven utvägar att genom jordbrukets upphjälpande förekomma
missväxt eller mildra följderna däraf samt öka afkastningen genom
nyodlingar. Men de bönder, som sålt sin utstämpling, liksom bolagsarrendatorerna,
sakna dessa medel och utvägar samt måste genom slitsamt
arbete i skogarne till en numera ytterligt nedpressad aflöning
söka skaffa sig de oundgängligaste kontanta medel. Det är till dessa
kategorier af lappmarksbefolkningen, som ytterligare subventioner af
allmänna medel alltjämt måste utgå, emedan en del rikt folk, bosatta
i de större svenska städerna och i utlandet, ensamma såsom aktieägare
eller lyckliga innehafvare af uppdrifna skogsköpeskillingar skumma
grädden af kronans gåfva till lappmarksbefolkningen.
Hvar och eu förstår, att ett undanröjande af dessa missförhållanden
aldrig kan tillfredsställande ske utan genom undanröjandet
af deras orsaker, nämligen bolagens jord- och skogsförvärf i dessa
trakter. Att en sådan lösning i tidernas längd också skall med en
naturlags makt tvinga sig fram på det ena eller andra sättet, därom
kan man vara tämligen förvissad. I afvaktan på dessa utsikter är det
dock statens plikt att under väntetiden bereda något slags skydd och
rättvisa åt befolkningen samt i detta syfte tillse, att på de vägar, som
redan nu stå till buds, lappmarksskogarne komma att åtminstone i någon
mån tillgodose sitt afsedda ändamål.
I detta syfte synas exempelvis följande åtgärder kunna komma
under öfvervägande.
1) Totalförhud mot bolags/orvärf.
Enligt lagen den 4 maj 1906 får, som bekant, bolag fortfarande
förvärfva en stor del af bland annat de återstående bondeskogarne i
lappmarkerna. Den så kallade lagstiftaren har motiverat detta endast
såsom en ursäkt för att han genom nämnda lag motsatt sig att bolagen
Unge taga alltsammans. Det var ju, hette det, dock åtskilligt, som
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcolts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
»fortfarande stod trävaruindustrien till buds». En dylik undfallenhet gentemot
1873 års beslut och befolkningens välförstådda intresse är föga
ägnad att ingifva några höga tankar om vår nuvarande författnings
förmåga att tillvarataga landets bästa. Frågan om ett sådant totalförbud
framfördes förra riksdagen och antogs af Andra Kammaren.
I år föreligger däremot ej något direkt yrkande därom. Man tröttnar
till slut på alla fruktlösa försök.
I sammanhang härmed bör också öfvervägas, på hvad sätt må
förekommas missbruk genom den ingalunda i sakens intresse bibehållna
rätten för bolag att inköpa hemman på exekutiv auktion. Ett
och annat dylikt missbruk uppgifves redan ha yppats. Äfven om
detta ej än antagit någon afsevärdare utsträckning, kan det dock befaras,
att i den mån tiden för utsyningsupplåtelserna nalkas mot sitt slut
många bolag kanske ej skola sky några medel för att åtkomma hemmanen,
innan de åter få något värde i bondens hand.
Äfven rätten för enskilda skogsspekulanter att förvärfva jord i
lappmarken bör tagas under öfvervägande. Den frågan beröres i en
annan vid denna riksdag väckt motion.
2) Ordinarie utsyningar. Alldeles obestridligt borde vara, att
staten ej bör, utöfver hvad afvittringsstadgan bjuder, åt bolagsintressena
det vall såga för främmande ändamål göra några som helst obehöfliga
medgifvanden, som kunna vara till nackdel för befolkningens rätt till
skogarna.
Sålunda borde så kallade förskottsutsyningar aldrig beviljas annat
än till förmån för lappmarksbefolkningen. Men beviljas ändock dylika
utsyningar för att understödja eller rädda ett bolags affärer, måste det
ske på villkor, att befolkningen beredes annan arbetsförtjänst i stället
för den, som förloras för de år, utsyningarne erhållas i förskott. Af
intresse är, att domänstyrelsen uppställt just ett sådant villkor vid sin
tillstyrkan under vissa förutsättningar af Nordiska trävarubolagets
senaste begränsade framställning om en förskottsutsyning på sex år.
En annan fråga är, om säkerhet för ett dylikt villkors fullgörande kan
erhållas, eller om det öfver hufvud taget någonsin kommer att samvetsgrant
utkräfvas. Skall kontrollen öfverlämnas till vederbörande jägmästare
eller annan administrativ myndighet, kommer ett bolag kanske
att här liksom alltid finna vägar, på hvilka det kan med fördel draga
sig ur spelet. Anmärkas bör till sist, att alla dispenser från 1873 års
riksdagsbeslut, beviljade på administrativ väg med stöd af 1894 års
administrativa skogsordning, måste anses såsom olagliga.
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
Riktigast vore emellertid att under skäliga betingelser förklara
alla öfverlåtelse!'' af utsyningrätter ogiltiga. De strida som sagdt helt
och hållet mot afvittringsstadgarnas mening, och bonden bär ej fått
större rätt till skogen än som stadgan afsett och uttalat.
3) Extra utsyningar af skogskapitalet. Härom hänvisas till motiveringen
i motionen. Det måste med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
ej äfven dessa utsyningar äro i och för sig olagliga, och detta i än högre
grad än förskottsutsyningar. I hvarje fall ingår ingen ovillkorlig rätt
till sådana extra utsyningar i den förfoganderätt öfver skogen, som
enligt afvittringsstadgan tillagts hemmansägaren eller hans rättsinnehafvare.
I den mån en sådan afverkning redan nu äger rum eller
genom en blifvande lagstiftning i skogsvårdens intresse medgifves eller
kanske rent af påbjudes, bör därför värdet af det afverkade, åtminstone
i de fall att det eljest skulle tillfalla andra än lappmarksbefolkningen,
afsättas till en särskild allmänningsfond till stöd för jordbruket å det
hemman eller den trakt, där afverkning ägt rum.
Nordiska trävarubolaget anförde i sin första ansökan, att xitsyningen
å bolagets hemman under senare tider utgjort ej mer än 22,500 träd
om året. Den af domänstyrelsen förebragta utredningen har emellertid
klargjort, att från bolagets hemman under de senaste tio åren med
vederbörande jägmästares begifvande utan kontroll genom extra utsyningar
uttagits för år räknadt fem gånger större antal träd än det ofvan
nämnda. Om en vanlig fattig stackare i obetydligaste omfattning gör
sig skyldig till något dylikt, vet man nog hvad omdömet blir. När
åter ett större affärsföretag och kronans tjänstemän planera dylika
affärer i stor skala, betecknas det i värsta fall som ett öfverskridande
af författningarnas andemening. Rätteligen borde ett sådant förfarande
så beifras, att vederbörande bolag, i detta fall kanske främst förenämnda
bolags företrädare i äganderätten, ålades återställa till statsverket och
befolkningen hvad det obehörigen tillskansat sig samt vederbörande
tjänstemän åtalades för tjänsteförseelse.
En allmän undersökning af dessa missbruk är tydligen särdeles
påkallad och tillika erfordras uppenbarligen uttryckliga stadganden,
som reglera lappmarksskogarnas användning icke blott ur forstlig utan
jämväl ur social synpunkt.
4) Rättvis fördelning af utskylderna. Ett af lappmarksbönderna
särdeles öfverklagadt förhållande är, att de ensamma skola betala alla
utskylder för hela hemmanet, under det bolaget, hvilket såsom innehafvare
af utstämplingsrätten uppbär hemmanets största afkastning, är
befriadt från utskylderna. I synnerhet är vägtungan orimligt tryckande
7
Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
på många ställen. Hvad detta ännu länge kan betyda för bönderna
inses lätt, då man besinnar, att såsom ofvan angifvits exempelvis
Sorselebönderna få igen sina utstämplingsrättigheter först år 1939.
Huru skall en sjelfständig jordbrukande befolkning kunna hålla ut så
länge i dessa trakter? Hen strypes naturligtvis till döds, om ej snar
hjälp bringas från statsmakterna. »Naturligtvis går det bakut med
bönderna», yttrade också en bolagsfaktor i Sorsele till mig. På min
fråga, hvad som vore att göra, svarade han endast, att däröfver hade
han ej reflekterat. Ett skyndsamt påbud, som lägger större delen af
utskylderna för lappmarkshemmanen på innehafvaren af utstämplingsrätten,
är en af de angelägnaste och tillika mest rättmätiga åtgärderna.
Enahanda lindring borde skäligen tillkomma bolagens betungade
arrendatorer. Den nu framlagda arrendelagen för Norrland går i stället
en motsatt väg. Till skillnad från förra årets regeringsförslag förordas
nu, att arrendatorerna skola vidkännas äfven den ökning i skatt, som
under arrendetiden kan för dem oväntadt uppkomma genom förhöjning
i skogsfastigheternas taxeringsvärden.
5) Skiftesförhållandena. Såsom förut framhållits, har skiftesväsendet
i olika afseenden verksamt bidragit till, att lappmarksskogarna och
deras afkastning frångått folket.
Sålunda borde det ej vara tillåtet, att obegränsadt skiftesvitsord får
utöfvas af ägaren till en så liten hemmansdel, att därå ej skulle kunna idkas
sjelfständigt jordbruk, och ej heller af sådan delägare, hvilken, utan att
själf vara jordbrukare, önskar åstadkomma ett skifte i syften, som
äro för jordbruket främmande. Detta anmärktes redan af Norrlandskommittén,
men kommer säkerligen aldrig att beaktas, då det ej berör
juridiska eller tekniska frågor.
Särdeles upprörande är det förhållande, att lappmarksbönder, som
äro beröfvade sin utstämplingsrätt, skola, som ofvan erinrats, vidkännas
hela skifteskostnaden. Detta bör, om något, gäldas af skogsafkastningen.
Det måste därför ofördröjligen stadgas, att när denna senare
uppbäres af annan än bonden, skall skogsafkastningens innehafvare
ensam eller till väsentlig del vidkännas dessa extra ordinarie utgifter,
såvida ej statsverket vill träda emellan.
Missförhållandet med de stora greppen i skogskapitalet, som uttagandet
af skogslikviderna vid laga skiften utgör, har förut berörts.
Detta sker icke blott i strid med de för lappmarken gällande skogsvårdsföreskrifter,
utan åsidosätter också skogarnas tillämnade sociala
uppgift. Uti en förra året i Andra Kammaren väckt motion (n:o 170)
yrkades därför, jämte ändrade bestämmelser i allmänhet om ståndskogs
-
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
likvider vid laga skiften och hemmansklyfningar, tillika, att dylika likvider
i lappmarkerna, som hitintills ägt rum eller till äfventyra ej kunna
framdeles undgås, måtte ordnas på angifvet sätt till fördel för bönderna,
åt hvilka skogen blifvit gifven. Detta angifna sätt var, att dessa
likvider böra rättvisligen tillfalla jordägaren, åtminstone i den mån de ej
fördelas såsom ordinarie utstämpling. Dessa likviders afsättande till
allmänningsfonder har förut jämväl ifrågasatts. Uti den af berörda
motion föranledda riksdagsskrifvelses.kläm uteslöts emellertid all antydan
på frågans sociala innebörd. Den kommitté, som för närvarande sysslar
med omarbetning af skiftesstadgan och jämväl fått nämnda riksdagsskrifvelse
till sig öfverlämnad, lärer icke heller, enligt hvad blifvit upplyst,
komma att befatta sig med ifrågavarande sida af saken.
I nära sammanhang med skiftesväsendet står angelägenheten att
bilda, utom skogsmedelsfonder, jämväl sockenallmänningar, hvarigenom
skogen bevaras åt befolkningen. Dylika allmänningar kommo ej till
stånd i Västerbottens lappmarker, ehuru fråga därom väcktes vid afvittringens
början. Bolagen läto nämligen genom utskickade förmå
bönderna att motsätta sig saken. Man intalade dem, att de skulle få
för små hemskiften, gå miste om sin betesrätt eller drabbas af ansvar
för ett beslut därom, enär de redan sålt utstämplingsrätten till bolagen
o. s. v. Med dylikt tal fördes bönderna bakom ljuset. Regeringen förstöd
ej heller, att den hade både rätt och plikt att helt enkelt dekretera
saken. Först på sista tiden kom man underfund därmed.
Norrlandskommittén fäste uppmärksamhet på angelägenheten af
sockenallmänningars bildande, men kommittén tilltrodde sig ej att ens
i motiven göra ett uttalande om, att den yttersta utvägen för att nå
detta mål obestridligen vore expropriation. Det må omnämnas, att i
Baden i Tyskland bildades efter 1848 års revolution för hvarje socken
en skogsallmänning genom utbrytning af mark från skogarne, som
ägdes af stora jordägare, och detta skedde i viss mån genom expropriation.
6) Särskildt skogsbeskattning. Då, som sagdt, den behållna afkastningen
af skogen går bort från lappmarkerna i stället för att, såsom
meningen varit, stanna inom desamma, utgör detta en talande anledning
till ett öfvervägande, om ej en extra beskattning af denna inkomst, när
den går i främmande händer, borde kunna äga rum. De medel, som
härigenom inflöte, borde då afsättas till allmänningsfonder, hvilkas afkastning
finge användas till understöd för jordens odlande, till hjälp
vid missväxt o. s. v.
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
Med de antydda åtgärderna har, som sagdt, endast exempelvis
riktats uppmärksamhet på några utvägar, som redan under nuvarande
förhållanden kunna ifrågasättas för att upprätthålla lappmarksskogarnas
vid afvittringen afsedda ändamål. Det bör anmärkas, att de vid denna
riksdag framförda förslagen om en arrende- och en häfdelag för norrländsk
bolags]ord äfven ha sin betydelse för de lappländska skogstrakternas utnyttjande
i befolkningens intresse för jordbruksändamål. Förbättrade kommunikationer
äro också ett särdeles viktigt villkor för att befolkningen
skall kunna draga nytta af de smulor från det störa arfvet, som man
kan rädda åt densamma.»
Utskottet finner gifvetvis hvad i motionerna anförts vara värdt
synnerligt beaktande. Utskottet instämmer till fullo i motionärens
önskningar, att allt hvad göras kan bör ske för att skydda lappmarksbefolkningen
gentemot följderna af en för skogarnas bestånd menlig
skogsvård och för att skogarne där må varda i möjligaste mån bibehållna
att tjäna till gagn för befolkningen i lappmarkerna.
Men då utskottet har att bedöma, dels hvilka utvägar som för det
närvarande kunde för ändamålet användas och dels lämpligheten i öfrigt
att just nu aflåta en skrifvelse af föreslaget, innehåll till Kungl. Maj:t,
har utskottet stannat i större tveksamhet.
Bland de utvägar, som på det mest verksamma sätt skulle bidraga
till önskemålet, utgöra utan tvifvel, såsom motionären också påpekat,
förbud för bolag, som idka sågverksdrift, eller för skogsspekulanter att
förvärfva jord inom lappmarkssocknarne. Men motionären yttrar själf
i fråga härom (sid. 4 i motionen n:o 160) att frågan om ett sådant
totalförbud framfördes förra riksdagen och antogs af Andra Kammaren,
men afslogs af den Första, hvadan motionären i år ej velat framkomma
med något direkt yrkande härom: Rörande rätten för enskilda skogsspekulanter
att förvärfva jord i lappmarken, anför motionären, att denna
fråga beröres i en annan vid denna riksdag väckt motion.
En annan verksam utväg för ändamålet skulle utan tvifvel också
förefinnas i den af motionären mera i förbigående antydda utsträckningen
af expropriationsrätten att användas till återförvärf af egendom eller afverkningsrättigheter
som till skada för det allmänna och lappmarksbefolkningens
bästa innehades af skogsafverkande bolag eller enskilde.
Rörande båda dessa utvägar, hvilka såsom redan är berörd!,
motionären själf ej vid årets riksdag tilltrott sig böra upptaga till
genomförande, är utskottet också af den tanke, att, med hänsyn till den
ringa utsikten att för närvarande vinna Riksdagens anslutning till deBih.
till Biksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. 2
TJtshottets
yttrande.
10
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
samma, utskottet saknar anledning- att för sin del nu göra framställning
om åtgärder i berörda riktning, äfven om Andra Kammarens
bifall därtill skulle kunna vinnas.
Såsom bekant torde vara är enligt kung! förordnande en kommitté
i verksamhet, som har till uppgift
»att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunna och
böra vidtagas för att åstadkomma en rätt vård af kronans och de under
skogsstatens tillsyn ställda skogarne i Norrland och Dalarne och att till
Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, till Indika den verkställda utredningen
kan föranleda.»
Vid oförmälande af denna kommitté och de resultat, som kunna
väntas af dess arbete, har motionären framhållit, att den skulle vara
tillkommen på initiativ af bolagen, att densamma icke skulle komma att
tillräckligt beakta den sociala sidan af skogsvårdsfrågan, utan att den,
för att begagna motionärens uttryck, skulle se med det ena ögat och
blunda med det andra. Äfven om motionärens fruktan i angifna afseende
skulle hafva något fog för sig, så synes det likväl utskottet
uppenbart, att den ifrågavarande kommittén ej kan undgå att ägna sin
allvarliga uppmärksamhet däråt, i hvad män de i lappmarkerna förekommande
utsyning ar af skadad skog, och så kallade förskottsutsyningar äro
berättigade och med en rationell skogsvård och uthållighetsbruk af skogen
förenliga. Utskottet har dess större anledning till denna förmodan, som
domänstyrelsen påtagligen mycket kraftigt motsatt sig nordiska trävarubolagets
först a af motionären omnämnda framställning om torsk ottsutsyning.
Men äfven inom en annan af Kungl. Maj:t förordnad och nu i
arbete varande kommitté äro frågorna om skogsvården inom lappmarkerna
föremål för särskild uppmärksamhet, nämligen inom den så kallade skifteskommittén.
Denna kommitté har, enligt hvad utskottet inhämtat, särskildt
sysselsatt sig med frågan om förändrad lagstiftning rörande så kallade
ståndskogslikvider vid laga skiften. Sedan Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 23 april 1907 framhållit, hurusom de i skogsförnödenheter utgående
skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar ofta vore
ägnade att verka skogssköflande samt ej sällan komme i bestämd strid
med 1 § i 1903 års lag angående vård af enskildes skogar och 8 § i 1873
års afvittringsstadga för lappmarkerna och att det ur dessa och andra
synpunkter vore ur såväl skogsekonomisk som social synpunkt af vikt
att söka snart råda bot härå, så har skifteskommittén erhållit anmodan
att omedelbart taga under behandling omförmälda frågor utan afvaktan
på skiftesstadgans omarbetning i öfrigt. Utskottet har sig bekant, att
i följd häraf skifteskommittén komme att inom kort till Kung!. Maj:t
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35. 11
afgifva ett utförligt motiveradt förslag till lagändring. Enligt hvad
utskottet därjämte tillförlitligt inhämtat, har samma kommitté äfven haft
under öfverläggning frågan om inskränkning i skiftesvitsordet beträffande
hemman tillhörig skogsmark i syfte att denna må kunna bibehållas
oskiftad till hinder för obehörig spekulation och till gagn för bättre
skogsvård. Äfven frågan om eventuellt bidrag af statsmedel till understöd
för skifteslag, som genom laga skiften blefve orimligt betungade
i följd af stora skifteskostnader, lär kommittén haft under öfvervägande.
Under förutsättning, att lagstiftningen tillser, att principen om uthållighetsbruk
af skogen kommer att iakttagas, synes den genom lagen
af den 24 juli 1903 gjorda inskränkningen i tiden för upplåtelsen af
afverkningsrätt till fem år böra för framtiden kunna förväntas innebära
väsentligt ökad trygghet mot skogens sköflande genom öfverafverkning.
Enligt hvad från skifteskommittén upplysts, äro de afverkningsrättigheter,
som sträcka sig mer än 10 år framåt, inom lappmarkerna synnerligen
talrika hvadan effekten af den ändrade lagstiftningen icke alltför
länge bör låta vänta på sig.
Beträffande den af motionären särskildt påpekade frågan om en
rättvis fördelning af utskylderna tillåter sig utskottet fästa uppmärksamhet
vid Kung!. Maj:ts proposition n:o 112 till innevarande års Riksdag med
förslag till lag om skogsaccis. Ur denna kungl. proposition vill utskottet
anföra hvad departementschefen bland annat yttrat:
»Frågan om beskattning af skog innefattar utan tvifvel ett af de
allra mest svårlösta problemen inom hela vårt beskattningsväsende. Det
är allmänt och utan förbehåll erkändt, att den lösning, som frågan
erhållit i nu gällande skattelagstiftning, icke är tillfredsställande. Anmärkningarna
däremot hafva företrädesvis framställts från två olika
synpunkter. Å ena sidan har det framhållits, att med den nuvarande
anordningen inkomst • af skogsbruk icke blifver till sitt fulla belopp
underkastad beskattning, och å den andra sidan har det, med afseende
på den kommunala beskattningen, gjorts gällande, att skatten icke eller
till en alltför ringa del kommer den kommun till godo, där skogen
afverkats.
Vårt beskattningssystem kan anses förutsätta en hvarje år gifven
inkomst, och beskattningen efter taxeringsvärde söker i denna form
träffa en antagen genomsnittlig årsinkomst. Skogen gifver emellertid
icke någon inkomst, som årligen kan falla i ägarens hand, utan inkomsten
uttages endast med långa mellanrum. Under skogens uppväxttid
skulle ägaren således få erlägga skatt för en inkomst, som
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35.
faktiskt icke influtit. Det kan då icke förvåna, att den tillväxande
skogens värde icke till sitt fulla belopp upptagits vid taxeringsvärdets
bestämmande, likasom det ofta skulle öfverstiga ägarens förmåga, om
lian nödgades betala skatt under skogens uppväxttid för tillväxtens kela
värde. I verkligheten bär därför den tillväxande skogen i allmänhet
endast delvis och ofta nog icke alls inräknats i taxeringsvärdet. Då
skogen sedermera en gång afverkats, har hela den samlade inkomsten
af skogen dock måst anses vara beskattad genom den år för år erlagda
fastighets skatten.
Med de af mig nyss antydda förhållanden, som i talrika fall äro
rådande med afseende på dispositionen af skogsafkastningen, syftar jag
på det särskildt i de norra länen vanliga fallet, att skogsafverkningsrätten
icke behållits i fastighetsägarens hand, utan för oftast lång tid
upplåtits till annan, i regel till sågverksbolag. Till den omständigheten,
att afverkningsrätt till en fastighets skog är upplåten till en annan,
skall lagligen icke tagas någon hänsyn vid bestämmandet af fastighetens
taxeringsvärde. I detta värde skall inbegripas äfven den med afverkningsrätt
frånskilda skogen, så att skatt äfven för -sådan skog skall
erläggas af fastighetens ägare. Det är tydligt, att en dylik skattskyldighet,
om den verkligen utkräfdes, skulle i många fall blifva alldeles
ruinerande. '' Följden häraf har blifvit, att, då ägaren förlorat
dispositionsrätten till skogen, man billigtvis ansett sig i allmänhet böra
taga endast ringa hänsyn till skogens värde vid fastighetens taxering.
I fastighetsskattens form har således icke någon effektiv beskattning
af skogsinkomsten ägt rum.»
Af hvad sålunda af Kungl. Maj:t uttalats framgår, att vid hemmans
taxering föga hänsyn tagits till värdet af af verkad skog, i synnerhet där
skogsufverkningen varit till annan upplåten.
I första kapitlet af nu berörda lagförslag framgår vidare, att den
föreslagna skogsaccisen skall erläggas till den kommun, där skogen är
belägen, och att till kommunen inflytande skogsaccismedel skola användas
dels till täckande med viss begränsning af kommunens årliga utgifter
och dels i öfrigt till bildande af en skogsaccisfond.
Den föreslagna beskattningsåtgärden är uppenbarligen afsedd och
ägnad att åstadkomma en rättvisare fördelning af utskylderna ej minst
inom lappmarkskommunerna.
Vidkommande till sist hvad motionären anfört rörande de ytterst
betungande utgifterna för vägars anläggning och underhåll inom lappmarkerna,
erinrar utskottet därom, att denna fråga är så att säga
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 35. 13
aktuell ej blott för lappmarken utan äfven för en stor del af landet i
öfrigt och att således något påpekande däraf beträffande särskilt lappmarkerna
ej torde i detta sammanhang anses behöfligt.
Genom hvad utskottet här ofvan anfört, tror sig utskottet hafva
påvisat, att en väsentlig del af de åtgärder, som för närvarande kunna
ifrågakomma för främjande af det i motionerna angifna syfte redan
under en eller annan form äro föremål för pröfning och bedömande.
Vid sådant förhållande anser sig utskottet, under upprepande af
sin uppfattning om det synnerligen behjärtansvärda i motionernas syfte,
böra hemställa,
att herr Lindhagens ifrågavarande motioner n:is
212 och 260 icke må af Andra Kammaren bifallas.
På utskottets vägnar:
ERIK MARTIN.
Herr Söderbergh har begärt få antecknadt att han icke deltagit
i frågans behandling inom utskottet.
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Käft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.