Sök i Ratio Lex

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 38

1908-05-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1908:38, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 38

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 38.

1

JT:© 38.

Ank. till Riksd. kansli den 19 Maj 1908, kl. 6 e. m.

Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7 angående

herr K. V. Rydéns motion n:o 245 angående utredning

om och i hvilken utsträckning en viss maximalarbetstid

må bestämmas fät'' arbetare och biträden i industriellt

arbete m. m.

%

I motion n:o 245 har herr Rydén ni. fl. hemställt:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,

huruvida och i hvilken utsträckning en in axi mal arbetstid af 48 timmar

under en vecka och 8 timmar under ett dygn må bestämmas för arbetare

och biträden i industriellt och därmed jämförligt yrke, handtverk,

byggnadsarbeten af alla slag, transportväsende och därmed sammanhörande

arbeten samt statens och kommunens arbeten och företag, samt att

Kungl. Maj:t därefter må för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill

denna utredning kan föranleda.»

I fråga om skälen för denna hemställan hänvisas till motionen.

Rörande den allmänna sociala betydelsen af maximal- eller normalarbetsdag

tillåter sig utskottet till en början åberopa hvad därom bland annat

säges i en berömd tysk statsvetenskaplig handbok. Handwörterbuck

der Statswissenschaften, Jena 1900. Maximalarbetsdag betyder sålunda

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 37 Käft. (Ko 38) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38.

den lagliga begränsningen af arbetskrafternas dagliga utnyttjande, från

hvilken begränsning man blott af särskild anledning skulle hafva rätt

att afvika, men hvarunder däremot det fria arbetsaftalet i öfrigt skulle

kunna fritt utveckla sig. Betydelsen af en dylik maximalarbetsdag

vore att söka i en önskan att förbättra de arbetande klassernas lefnadsvillkor.

Men det vore ej blott arbetarne själfva som häraf skulle hafva

gagn, utan frågan ägde också en allmänt kulturell betydelse. Hvarje

styrelse måste lägga vikt uppå att oskadade uppehålla befolkningens kroppskrafter

och hälsa. Vid öfver höfvan utsträckt arbetstid läge faran för vådliga

följder i dylikt afseende nära till hands. Det vore gifvet att vid

regelmässigt oafbrutet arbete under 18 ä 14 timmar dagligen kroppen

skulle försvagas vida mer än genom kortare eller 10 till 11 timmars dagligt

arbete och att det vore svårt att motverka detta genom öfveransträngning

tillkomna kroppsliga försvagande. Till idrottsöfningar, friluftslif och

annat, som kunde motväga följderna af öfveransträngning i arbetet, därtill

hade arbetaren icke tid. Likaledes saknade arbetaren vid för långt utsträckt

arbetstid tillfälle till vidgande af sin andliga horisont och till höjande af

sitt stånd genom läsning, besökande af utbildningsskolor och dylikt. Åt

sina barns uppfostran och följande af deras göranden och låtanden hade

han ingen tid att ägna.

Ur nationalekonomisk synpunkt skulle uppenbarligen en inskränkning

af arbetstiden genom införande af maximalarbetsdag förorsaka en minskning

i världsproduktionen. Visserligen vore enligt erfarenhet från Schweiz

arbetstidens längd måttgifvande för arbetsresultatet blott inom en viss begränsning.

Det vore en sanning att vid öfverdrifvet lång arbetstid arbetskraften

försvagades, så att under arbetstidens senare del icke alstrades

samma arbetsprodukt som under dagens tidigare timma. Och det kunde

icke förnekas, att icke under en med en till två timmar förkortad arbetstid

samma arbetskvantum som förut i många fall kunde utföras. Men

detta resultat af arbetstidens förkortning kunde endast förväntas inträffa i

de fall, där antingen arbetarens egen begåfning och duglighet medförde

större ansträngning och arbetsintensitet eller mera tekniskt fulländade maskiner

täckte arbetstidens förkortning. Där dessa omständigheter icke förefunnes,

blefve det nödvändigt för att bibehålla produktionen vid sin förra

höjd att anställa ett ökadt antal förut icke sysselsatta arbetare. Just på

denna omständighet läge, då det gällde att bedöma maximalarbetsdagens

betydelse, synnerlig vikt. Man kunde därmed hoppas att i och med arbetstidens

inskränkning få användning för arbetarnes reservarmé af sysslolösa.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38.

För gå vidt maximalarbetsdagen verkade till inskränkning i produktionen

komme dess betydelse att blifva beroende därå, huruvida afnämarne

funno sig i denna inskränkning eller fortfarande förbrukade samma produktion

som förut. Härskade på en viss marknad öfverproduktion eller

hotade en dylik, komme maximalarbetsdagen att verka välgörande, i det

att produktionen återfördes till sina normala gränser. Arbetarne kunde

också å sin sida häraf draga nytta, för så vidt som den allmänna prisförhöjningen

inverkade på stegring af deras löner. I motsatt fall eller det att

arbetsgifvaren vore tvungen att i syfte att vinna motsvarighet för den förlorade

arbetstiden använda vanliga medel däremot, skiljde sig åter i väsentlig

grad arbetarnes och arbetsgifvarnes intressen. Arbetsgifvarne lede

ej någon skada för det fall att det lyckades att genom ökad arbetsintensitet

från arbetarnes sida uppnå samma produktionskvantum som förut.

I motsatt fall däremot vore en stegring af produktionskostnaden oundviklig

vare sig det för arbetsgifvaren nödvändiggjorde att anskaffa ökadt

rörelsekapital för inköp af nya eller fullkomnande af äldre maskiner eller

nödgade honom till ökade löneutbetalningar. För det fall visserligen att

den stegrade utgiften för maskinanskaffning motsvarades af besparingar i

annan riktning lede väl arbetsgifvaren ej någon förlust. Men i alla andra

fall måste produktionspriset stiga eller arbetsgifvaren arbeta med mindre

förtjänst. I det säkert vanligaste fall att arbetsgifvaren för att uppehålla

produktionskvantiteten nödgades anställa flere arbetare, kunde denna ökade

kostnad svårligen utjämnas genom besparingar på annat håll, och då

komme förlusten att blifva producentens. Just detta för arbetsgifvarne

ogynnsammaste fall kunde ofta för arbetaren blifva det fördelaktigaste.

Han skulle då, vid ökad användning af arbetskraft, kunna förskaffa sig

en högre aflöning, detta dock beroende väsentligen därpå om minskningen

i tillgänglig arbetskraft vore stadigvarande eller blott tillfällig.

Ur olika synpunkter tedde sig alltså maximalarbetsdagen som en

anordning, hvars verkningar vore rätt svåra att öfverskåda. Särskilt kunde

befaras, att införande af maximalarbetsdag utan internationell reglering af

densamma, skulle svårt trycka på det land, som hade mod att införa densamma.

Såväl motionärernas hemställan som skälen för densamma gifva uttryckligen

vid hand, att motionärerna åsyfta införande af icke blott en

maximalarbetsdag i allmänhet, utan en sådan af åtta timmar. En under
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N;o 4) Utlåtande N:o 38.

sökning af de svenska arbetsförhållandena inom industrien visar också,

att för det stora flertalet af industriarbetare redan för närvarande

praktiskt tillämpas en maximalarbetsdag af 10 timmar och därunder.

Från kommerskollegii statistiska byrå har sålunda meddelats, att för de

län, för hvilka sammandragstabeller rörande arbetsförhållandena i nu ifrågavarande

afseende äro färdiga, nämligen Stockholms stad, Stockholms, Uppsala

och Örebro län, och hvari redovisas för sammanlagdt 63,195 arbetare,

(däraf 7,216 minderåriga, d. v. s. under 18 år) en närmare granskning

ger vid hand, att af hela antalet redovisade arbetare 44,688 eller 70,7

procent haft en daglig ordinarie arbetstid (med frånräknande af raster)

af 10 timmar och därunder, 16,911 eller 26,8 procent öfver 10 timmar

och 1,596 en obestämd arbetstid. Af de 44,688 arbetare, hvilkas arbetstid

per dag utgjorde 10 timmar och därunder hade 27,074 eller 42,8 procent

af hela antalet redovisade arbetare en daglig arbetstid af precis 10 timmar och

de öfriga utgörande 17,614 eller 27,9 procent af samtliga arbetare en arbetstid

understigande 10 timmar. För 3,254 arbetare eller 5,1 procent, var

arbetstiden 8 timmar och för 976 eller 1,5 procent under 8 timmar per dag.

Å andra sidan utgjorde arbetstiden 10 1/3 timmar per dag för 9,187 arbetare

eller 14,5 procent, 11 timmar för 4,322, 11 1/i timmar för 768,

12 timmar för 2,584 och öfver 12 timmar för 50 arbetare. I sistnämnda

afseende vore att märka, att det stora flertalet af de arbetare, hvilkas

arbetstid uppgick till 11 å 12 timmar voro skiftarbetare med antingen

12 timmars skift eller 8 timmars skift på två lag, utan regelbundna raster,

hvilka sålunda icke frånräknats arbetstiden.

Skiljer man på äldre (18 år och däröfver) och minderåriga (under

18 år) arbetare, befinnes det, att af 55,979 äldre arbetare 38,310 eller

68,4 procent hade en arbetstid af 10 timmar och därunder, 16,133 (28,8

procent) öfver 10 timmar och 1,536 en obestämd arbetstid, under det att

af 7,216 minderåriga 6,378 eller 88,4 procent hade 10 timmar och därunder,

778 (10,8 procent) öfver 10 timmar och 60 en obestämd arbetstid.

Af de 778 minderåriga, för hvilka arbetstiden öfversteg 10 timmar, tillhörde

emellertid en stor del den kategori, som enligt § 8 i minderårighetslagen

få arbeta ända till 12 timmar per dag, under förutsättning att

arbetet är indeladt på skift med 8 timmars hvila mellan skiften.

Med en arbetstid af 10 timmar per dag och en arbetsvecka af 6 dagar

borde arbetstiden per vecka uppgå till 60 timmar. På grund af att

arbetet ofta slutar tidigare på lördagarna, hafva dock ett betydande antal

arbetare en kortare arbetstid per vecka än man af den uppgifna arbets
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38. 5

tiden per dag kunde antaga. Under det att således, såsom förut omnämnts,

44,688 (70,7 procent) af hela antalet här ifrågavarande arbetare hafva en

daglig arbetstid af 10 timmar och därunder, uppgår antalet arbetare med

en arbetstid per vecka af 60 timmar och därunder till 51,628 eller 81,7

procent. Och medan 27,074 (42,8 procent) arbetare hade en arbetstid

per dag af precis 10 timmar, utgjorde antalet af dem, hvilkas arbetstid

per vecka var precis 60 timmar, endast 14,255 (22,6 procent). A andra

sidan utgör antalet arbetare med en arbetstid af mer än 72 timmar per

vecka 1,802, under det att blott 50 arbetare angifvits hafva en daglig

arbetstid, öfverstigande 12 timmar, detta beroende på att en stor de! af

skiftarbetarne hafva arbete äfven på söndagarna.

Vid undersökningen af arbetstidsförhållandena i vårt land bör gifvetvis

för jämförelsens skull nödig uppmärksamhet ägnas åt motsvarande

undersökningar i utlandet. Det är dock endast ett land, nämligen Österrike,

där en arbetstidsundersökning af samma omfattning som den svenska

förekommit. Några af de viktigaste resultaten af den österrikiska undersökningen,

som helt nyligen publicerats, meddelas här.

Hela antalet arbetare, som beröras af undersökningen, uppgår i Österrike

till 1,087,601, af hvilka 106,671 voro sysselsatta i kontinuerlig fabriksdrift,

där alltså arbetet fortgår utan afbrott, äfven om söndagarna, och

930,930 eller den stora hufvudmassan i icke-Jcontinuerlig fabriksdrift. Den

dagliga ordinarie arbetstiden per dag för sistnämnda kategori af arbetare

ställde sig i stort sedt på följande sätt: 9 timmar och därunder för 81,945

arbetare (8,8 procent), öfver 9-—10 timmar för 427,732 (45,9 procent),

öfver 10—11 timmar för 407,686 (43,8 procent) och slutligen öfver 11

timmar för 6,130 (0,7 procent). Den i lagen tillåtna maximiarbetstiden

af 11 timmar per dag utnyttjades i full utsträckning af sammanlagdt

160,381 arbetare (17,2 procent). Mindre än 9 timmar per dag arbetade

30,615 arbetare (3,3 procent).

Af de i kontinuerlig drift sysselsatta arbetarne hade 3,080 (2,9 procent)

8-timmars skift och 94,330 (88,4 procent) 12-timmars skift, hvadan

alltså 12-timmars arbetsdagen är regeln för dessa arbetare. Härvid är

dock att märka, att skiften afse den dagliga arbetstiden med inräknande

af raster, hvilka för inemot hälften af alla hithörande arbetare belöpte sig

till mer än 1 timme.

De industrier, som ofvan anmärkta svenska statistik omfattar, äro skogsbruk,

grufdrift, annan brytnings- och upptagningsindustri, närings- och

njutningsämnesindustri, textilindustri, beklädnadsindustri, läder, hår- och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38.

gummivaruindustri, trävaruindustri, trämasse och pappersindustri, grafisk

industri, malmförädlingsindustri, metallindustri, maskin- och skeppsbyggnadsindustri,

jord- och stenindustri, kemisk teknisk industri, byggnadsindustri

samt belysning och vattenledning.

Den anförda statistiken omfattar visserligen blott omkring en femtedel

af landets cirka 350,000 arbetare, men arbetstidens längd torde vara

i det närmaste lika reglerad i landets öfriga delar. Särskilt torde böra

anmärkas, att inom grufindustrien såväl i Norrland som mellersta Sverige

och Skåne tillämpas en maximalarbetstid af 8 timmar, i de skånska stenkolsgrufvorna

t. o. m. lägre.

Af omförmälda förhållanden framgår emellertid, att lagstadgande om

eu allmän maximalarbetsdag af 8 timmar skulle för de allra flesta industrigrenar

innebära en högst betydande nedsättning af arbetstiden. Utskottet

vill då till eu början påpeka, att en dylik afsevärd nedsättning i arbetstiden

otvifvelaktigt på ett mycket intimt sätt berör den internationella

arbetsmarknaden. En dylik åtgärd vidtagen endast för den svenska industrien

skulle utan allt tvifvel i betydande grad minska konkurrensförmågan

inom alla sådana industrigrenar, som vore byggda på export till utlandet.

Utskottet kan nämligen icke lämna vitsord åt motionärernas påstående,

att en minskad arbetstid skulle i regel motsvaras af så ökad arbetsintensitet,

att någon minskning i arbetsprodukten ej skulle uppkomma.

Visserligen kan utskottet medgifva, att i vissa fall förkortning af en för

den mänskliga motståndsförmågan alltför lång arbetstid kan verka gagneligt

äfven i det afseendet att ökad arbetsintensitet därmed kan vinnas.

Men på sätt af ofvanstående inledning till utskottets yttrande med tydlighet

framgår kan ingalunda ett påstående i nyssberörda riktning uppställas

såsom regel. Utskottet har också inhämtat att erfarenheten från

Frankrike, där denna fråga vunnit särskildt beaktande, ingalunda bekräftar

detsamma.

I fråga om den industri, hvars marknad uteslutande är inskränkt

inom landet, skulle man kunna tänka sig att en nedsättning af arbetstiden

skulle kunna motvägas genom höjda skyddstullar, men sådant skulle gifvetvis

hafva till följd varans fördyrande likasom för andra äfven för arbetarne

själfva, och om icke konsumenterna vilja betala de högre prisen,

inträder minskning i produktionen jämväl till skada för arbetarne.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 4) Utlåtande N:o 38.

Utskottet är sålunda af den mening, att, om någon afsevärd minskning

i arbetstiden skall inom industrien kunna genomföras, eu sådan minskning

bör grunda sig på internationell öfverenskommelse eller genomföras

genom internationell praxis. På denna väg hafva kulturstaterna ju äfven

delvis redan inslagit ifråga om det kvinnliga arbetet och förbud för nattarbete

därinom.

Om sålunda inom det industriella arbetsområdet en nedsättning af

arbetstiden till 8 timmar uppenbarligen skulle i vårt förhållande till utländsk

konkurrens skada landet, så länge — hvilket motionärerna själfva

upplyst icke vara fallet — liknande begränsning af arbetstiden ej är

genomförd i de större industriländerna, är det än mera påtagligt att inom^en

hel del yrken, hvilka icke i egentlig mening äro industriella, men för hvilka

motionärerna äfven åsyfta införande af 8 timmars dag, än större betänkligheter

skulle möta. Inom transportväsendet, hvari ingå järnvägsdrift

och sjöfart, är det väl ganska otänkbart att införa åttatimmarsdag. Inom

stufveriyrket, som med hänseende till vårt lands klimatiska förhållanden, i

de flesta hamnar är mer eller mindre säsongarbete, likaså. Inom byggnadsbranschen

torde lika litet 8-timmarsdag kunna på allvar ifrågasättas.

Med de arbetshinder, som i regel förekomma vid byggnader, den korta

arbetstiden om vintern, uppehåll i följd af kyla m. m. torde redan nu

med trygghet kunna påstås, att arbetarne inom denna bransch i årligt

genomsnitt icke arbeta mer än 48 timmar i veckan.

Motionärerna hafva själfva framhållit faran för befolkningens degenerering

genom dess inströmmande till städerna och andra industricentra. Skälet,

hvarför jordbruksarbetaren sålunda uppsöker städerna eller andra större

platser, ligger väl i hoppet om större arbetsförtjänst och lättare tillfälle

att tillfredsställa egna njutningsbehof än hvad landsbygden kan erbjuda.

Med införande af en maximalarbetsdag på blott åtta timmar, hvilket motionärerna

själfva icke förutsätta såsom möjligt för jordbruksarbetarna, skulle

industriens lockelser än mera tillväxa, fara för landsbygdens slutliga afvikande

uppstå samt den af motionärerna fruktade befolkningens degenerering

därmed allt mera ökas.

På anförda skäl anser utskottet synnerliga betänkligheter möta för

bifall till motionärernas hemställan. Utskottet har därvid icke låtit sig

ledas af den uppfattning, att icke staten både kan hafva rätt och plikt

att ingripa till arbetstidens förkortande, där denna tids öfverdrifna längd

ur hälsovårdssynpunkt innebär verklig våda för samhället eller individen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38.

Men utskottet saknar skäl att i anledning af den nu föreliggande

motionen ingå på denna fråga.

Med stöd af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att motionen icke måtte vinna Andra Kammarens

bifall.

Stockholm den 19 maj 1908.

På utskottets vägnar:

ERIK MARTIN.

Reservationer:

af herr Hörnstén.

af herr 11. Karlsson, som anfört:

Af de öfverläggningar, som förts inom utskottet vid behandlingen af

denna motion, likasom ock af den motivering, som utskottet presterat för

sitt afslagsyrkande, har jag blifvit allt lifligare öfvertygad om det berättigade

i motionärernas kraf på en utredning angående det stora spörsmål,

som de bragt under Riksdagens pröfning. Utskottet undanskjuter i

sin motivering alltför mycket de humanitära och rashygieniska skäl, som

på ett så öfvertygande sätt framförts i motionen. I stället skjutas de

nationalekonomiska i förgrunden. Jag underskattar ingalunda dessas betydelse

eller bortser från denna frågas internationella innebörd, men

utskottet har icke för sin ståndpunkt anfört sakliga skäl af den innebörd,

att de synas mig öfvertygande, så mycket mindre som det enda exempel

för dess nationalekonomiska bevisföring utgör en hänvisning till erfarenheterna

från Frankrike. Och för påståendet, att erfarenheten från detta land

ådagalagt, att en förkortning af arbetstiden icke följts af en motsvarande

ökning i arbetsintensitet har icke, vare sig utskottet eller författaren

till en till kammarens ledamöter utdelad stridsskrift mot ifrågavarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N''.o 4) Utlåtande N:o 38.

motion angifvit någon vederhäftig källa. Utskottets motivering i denna

punkt står därför för mig såsom byggd på antaganden och påståenden, medan

motionärerna framfört en mängd från olika land och olika tider faktiska

exempel såsom stöd för sin motion.

Än mindre kan jag erkänna som ett objektivt skäl det af utskottet

(å sid. 7) anförda om maximalarbetsdagens inverkan å »landsbygdens affolkande».

Befolkningsrörelserna i nutiden ha djupare rötter än så och

motsatta krafter synas redan, oberoende af nu förevarande angelägenhet

i de stora industrilanden, göra sig gällande i en riktning, som återgifves i

uttrycket: »Industriens utvandring till landet». Som argument synes mig

denna del af utskottets motivering mera offra åt taktiska synpunkter, som

på senaste tiden förts till torgs vid vissa tillfällen i Andra Kammaren, än

uttrycka en ovedersäglig sanning.

De skäl, som af motionärerna anförts rörande betydelsen af maximalarbetsdagens

införande, stå sålunda trots utskottets granskning allt fortfarande

orubbade. Och mot det gjorda yrkandet på utredning kan häller

icke, synes det mig, med fog några invändningar göras. Man kan nämligen

icke undgå att erkänna, att krafvet på införande af en lagstadgad

maximalarbetsdag med hvarje år växer i styrka icke blott inom arbetarklassen,

utan äfven bland alla dem, som i en fysiskt stark och kulturellt

intresserad befolkning se ett lands styrka och den säkraste grunden för

ett folks lycka.

Att under dessa förhållanden skjuta undan en undersökning af frågan

synes vara i hög grad oklokt. Ju likgiltigare statsmakterna ställa sig

till denna stora fråga, dess hårdare blir striden om densamma emellan

de båda kämpande makterna, arbetarnas och arbetsgifvarnas organisationer.

Staten bör därför taga sig an detta viktiga spörsmål och därigenom

mildra och förekomma strider samt tillgodose hela samhällets berättigade

intressen genom att på lagstiftningens väg normera arbetstiden. Da krafvet

på 8-timmarsdagen i öfrigt synts mig af motionens bevisföring väl motiveradt,

har jag ansett, att utskottet bort hemställa,

att Andra Kammaren för sin del måtte bifalla

ifrågavarande motion.

Herr Söderbergh har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.