Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 38
1908-05-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1908:38, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 38
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 38.
1
JT:© 38.
Ank. till Riksd. kansli den 19 Maj 1908, kl. 6 e. m.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7 angående
herr K. V. Rydéns motion n:o 245 angående utredning
om och i hvilken utsträckning en viss maximalarbetstid
må bestämmas fät'' arbetare och biträden i industriellt
arbete m. m.
%
I motion n:o 245 har herr Rydén ni. fl. hemställt:
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
huruvida och i hvilken utsträckning en in axi mal arbetstid af 48 timmar
under en vecka och 8 timmar under ett dygn må bestämmas för arbetare
och biträden i industriellt och därmed jämförligt yrke, handtverk,
byggnadsarbeten af alla slag, transportväsende och därmed sammanhörande
arbeten samt statens och kommunens arbeten och företag, samt att
Kungl. Maj:t därefter må för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
denna utredning kan föranleda.»
I fråga om skälen för denna hemställan hänvisas till motionen.
Rörande den allmänna sociala betydelsen af maximal- eller normalarbetsdag
tillåter sig utskottet till en början åberopa hvad därom bland annat
säges i en berömd tysk statsvetenskaplig handbok. Handwörterbuck
der Statswissenschaften, Jena 1900. Maximalarbetsdag betyder sålunda
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 37 Käft. (Ko 38) 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38.
den lagliga begränsningen af arbetskrafternas dagliga utnyttjande, från
hvilken begränsning man blott af särskild anledning skulle hafva rätt
att afvika, men hvarunder däremot det fria arbetsaftalet i öfrigt skulle
kunna fritt utveckla sig. Betydelsen af en dylik maximalarbetsdag
vore att söka i en önskan att förbättra de arbetande klassernas lefnadsvillkor.
Men det vore ej blott arbetarne själfva som häraf skulle hafva
gagn, utan frågan ägde också en allmänt kulturell betydelse. Hvarje
styrelse måste lägga vikt uppå att oskadade uppehålla befolkningens kroppskrafter
och hälsa. Vid öfver höfvan utsträckt arbetstid läge faran för vådliga
följder i dylikt afseende nära till hands. Det vore gifvet att vid
regelmässigt oafbrutet arbete under 18 ä 14 timmar dagligen kroppen
skulle försvagas vida mer än genom kortare eller 10 till 11 timmars dagligt
arbete och att det vore svårt att motverka detta genom öfveransträngning
tillkomna kroppsliga försvagande. Till idrottsöfningar, friluftslif och
annat, som kunde motväga följderna af öfveransträngning i arbetet, därtill
hade arbetaren icke tid. Likaledes saknade arbetaren vid för långt utsträckt
arbetstid tillfälle till vidgande af sin andliga horisont och till höjande af
sitt stånd genom läsning, besökande af utbildningsskolor och dylikt. Åt
sina barns uppfostran och följande af deras göranden och låtanden hade
han ingen tid att ägna.
Ur nationalekonomisk synpunkt skulle uppenbarligen en inskränkning
af arbetstiden genom införande af maximalarbetsdag förorsaka en minskning
i världsproduktionen. Visserligen vore enligt erfarenhet från Schweiz
arbetstidens längd måttgifvande för arbetsresultatet blott inom en viss begränsning.
Det vore en sanning att vid öfverdrifvet lång arbetstid arbetskraften
försvagades, så att under arbetstidens senare del icke alstrades
samma arbetsprodukt som under dagens tidigare timma. Och det kunde
icke förnekas, att icke under en med en till två timmar förkortad arbetstid
samma arbetskvantum som förut i många fall kunde utföras. Men
detta resultat af arbetstidens förkortning kunde endast förväntas inträffa i
de fall, där antingen arbetarens egen begåfning och duglighet medförde
större ansträngning och arbetsintensitet eller mera tekniskt fulländade maskiner
täckte arbetstidens förkortning. Där dessa omständigheter icke förefunnes,
blefve det nödvändigt för att bibehålla produktionen vid sin förra
höjd att anställa ett ökadt antal förut icke sysselsatta arbetare. Just på
denna omständighet läge, då det gällde att bedöma maximalarbetsdagens
betydelse, synnerlig vikt. Man kunde därmed hoppas att i och med arbetstidens
inskränkning få användning för arbetarnes reservarmé af sysslolösa.
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38.
För gå vidt maximalarbetsdagen verkade till inskränkning i produktionen
komme dess betydelse att blifva beroende därå, huruvida afnämarne
funno sig i denna inskränkning eller fortfarande förbrukade samma produktion
som förut. Härskade på en viss marknad öfverproduktion eller
hotade en dylik, komme maximalarbetsdagen att verka välgörande, i det
att produktionen återfördes till sina normala gränser. Arbetarne kunde
också å sin sida häraf draga nytta, för så vidt som den allmänna prisförhöjningen
inverkade på stegring af deras löner. I motsatt fall eller det att
arbetsgifvaren vore tvungen att i syfte att vinna motsvarighet för den förlorade
arbetstiden använda vanliga medel däremot, skiljde sig åter i väsentlig
grad arbetarnes och arbetsgifvarnes intressen. Arbetsgifvarne lede
ej någon skada för det fall att det lyckades att genom ökad arbetsintensitet
från arbetarnes sida uppnå samma produktionskvantum som förut.
I motsatt fall däremot vore en stegring af produktionskostnaden oundviklig
vare sig det för arbetsgifvaren nödvändiggjorde att anskaffa ökadt
rörelsekapital för inköp af nya eller fullkomnande af äldre maskiner eller
nödgade honom till ökade löneutbetalningar. För det fall visserligen att
den stegrade utgiften för maskinanskaffning motsvarades af besparingar i
annan riktning lede väl arbetsgifvaren ej någon förlust. Men i alla andra
fall måste produktionspriset stiga eller arbetsgifvaren arbeta med mindre
förtjänst. I det säkert vanligaste fall att arbetsgifvaren för att uppehålla
produktionskvantiteten nödgades anställa flere arbetare, kunde denna ökade
kostnad svårligen utjämnas genom besparingar på annat håll, och då
komme förlusten att blifva producentens. Just detta för arbetsgifvarne
ogynnsammaste fall kunde ofta för arbetaren blifva det fördelaktigaste.
Han skulle då, vid ökad användning af arbetskraft, kunna förskaffa sig
en högre aflöning, detta dock beroende väsentligen därpå om minskningen
i tillgänglig arbetskraft vore stadigvarande eller blott tillfällig.
Ur olika synpunkter tedde sig alltså maximalarbetsdagen som en
anordning, hvars verkningar vore rätt svåra att öfverskåda. Särskilt kunde
befaras, att införande af maximalarbetsdag utan internationell reglering af
densamma, skulle svårt trycka på det land, som hade mod att införa densamma.
Såväl motionärernas hemställan som skälen för densamma gifva uttryckligen
vid hand, att motionärerna åsyfta införande af icke blott en
maximalarbetsdag i allmänhet, utan en sådan af åtta timmar. En under
-
4 Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N;o 4) Utlåtande N:o 38.
sökning af de svenska arbetsförhållandena inom industrien visar också,
att för det stora flertalet af industriarbetare redan för närvarande
praktiskt tillämpas en maximalarbetsdag af 10 timmar och därunder.
Från kommerskollegii statistiska byrå har sålunda meddelats, att för de
län, för hvilka sammandragstabeller rörande arbetsförhållandena i nu ifrågavarande
afseende äro färdiga, nämligen Stockholms stad, Stockholms, Uppsala
och Örebro län, och hvari redovisas för sammanlagdt 63,195 arbetare,
(däraf 7,216 minderåriga, d. v. s. under 18 år) en närmare granskning
ger vid hand, att af hela antalet redovisade arbetare 44,688 eller 70,7
procent haft en daglig ordinarie arbetstid (med frånräknande af raster)
af 10 timmar och därunder, 16,911 eller 26,8 procent öfver 10 timmar
och 1,596 en obestämd arbetstid. Af de 44,688 arbetare, hvilkas arbetstid
per dag utgjorde 10 timmar och därunder hade 27,074 eller 42,8 procent
af hela antalet redovisade arbetare en daglig arbetstid af precis 10 timmar och
de öfriga utgörande 17,614 eller 27,9 procent af samtliga arbetare en arbetstid
understigande 10 timmar. För 3,254 arbetare eller 5,1 procent, var
arbetstiden 8 timmar och för 976 eller 1,5 procent under 8 timmar per dag.
Å andra sidan utgjorde arbetstiden 10 1/3 timmar per dag för 9,187 arbetare
eller 14,5 procent, 11 timmar för 4,322, 11 1/i timmar för 768,
12 timmar för 2,584 och öfver 12 timmar för 50 arbetare. I sistnämnda
afseende vore att märka, att det stora flertalet af de arbetare, hvilkas
arbetstid uppgick till 11 å 12 timmar voro skiftarbetare med antingen
12 timmars skift eller 8 timmars skift på två lag, utan regelbundna raster,
hvilka sålunda icke frånräknats arbetstiden.
Skiljer man på äldre (18 år och däröfver) och minderåriga (under
18 år) arbetare, befinnes det, att af 55,979 äldre arbetare 38,310 eller
68,4 procent hade en arbetstid af 10 timmar och därunder, 16,133 (28,8
procent) öfver 10 timmar och 1,536 en obestämd arbetstid, under det att
af 7,216 minderåriga 6,378 eller 88,4 procent hade 10 timmar och därunder,
778 (10,8 procent) öfver 10 timmar och 60 en obestämd arbetstid.
Af de 778 minderåriga, för hvilka arbetstiden öfversteg 10 timmar, tillhörde
emellertid en stor del den kategori, som enligt § 8 i minderårighetslagen
få arbeta ända till 12 timmar per dag, under förutsättning att
arbetet är indeladt på skift med 8 timmars hvila mellan skiften.
Med en arbetstid af 10 timmar per dag och en arbetsvecka af 6 dagar
borde arbetstiden per vecka uppgå till 60 timmar. På grund af att
arbetet ofta slutar tidigare på lördagarna, hafva dock ett betydande antal
arbetare en kortare arbetstid per vecka än man af den uppgifna arbets
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38. 5
tiden per dag kunde antaga. Under det att således, såsom förut omnämnts,
44,688 (70,7 procent) af hela antalet här ifrågavarande arbetare hafva en
daglig arbetstid af 10 timmar och därunder, uppgår antalet arbetare med
en arbetstid per vecka af 60 timmar och därunder till 51,628 eller 81,7
procent. Och medan 27,074 (42,8 procent) arbetare hade en arbetstid
per dag af precis 10 timmar, utgjorde antalet af dem, hvilkas arbetstid
per vecka var precis 60 timmar, endast 14,255 (22,6 procent). A andra
sidan utgör antalet arbetare med en arbetstid af mer än 72 timmar per
vecka 1,802, under det att blott 50 arbetare angifvits hafva en daglig
arbetstid, öfverstigande 12 timmar, detta beroende på att en stor de! af
skiftarbetarne hafva arbete äfven på söndagarna.
Vid undersökningen af arbetstidsförhållandena i vårt land bör gifvetvis
för jämförelsens skull nödig uppmärksamhet ägnas åt motsvarande
undersökningar i utlandet. Det är dock endast ett land, nämligen Österrike,
där en arbetstidsundersökning af samma omfattning som den svenska
förekommit. Några af de viktigaste resultaten af den österrikiska undersökningen,
som helt nyligen publicerats, meddelas här.
Hela antalet arbetare, som beröras af undersökningen, uppgår i Österrike
till 1,087,601, af hvilka 106,671 voro sysselsatta i kontinuerlig fabriksdrift,
där alltså arbetet fortgår utan afbrott, äfven om söndagarna, och
930,930 eller den stora hufvudmassan i icke-Jcontinuerlig fabriksdrift. Den
dagliga ordinarie arbetstiden per dag för sistnämnda kategori af arbetare
ställde sig i stort sedt på följande sätt: 9 timmar och därunder för 81,945
arbetare (8,8 procent), öfver 9-—10 timmar för 427,732 (45,9 procent),
öfver 10—11 timmar för 407,686 (43,8 procent) och slutligen öfver 11
timmar för 6,130 (0,7 procent). Den i lagen tillåtna maximiarbetstiden
af 11 timmar per dag utnyttjades i full utsträckning af sammanlagdt
160,381 arbetare (17,2 procent). Mindre än 9 timmar per dag arbetade
30,615 arbetare (3,3 procent).
Af de i kontinuerlig drift sysselsatta arbetarne hade 3,080 (2,9 procent)
8-timmars skift och 94,330 (88,4 procent) 12-timmars skift, hvadan
alltså 12-timmars arbetsdagen är regeln för dessa arbetare. Härvid är
dock att märka, att skiften afse den dagliga arbetstiden med inräknande
af raster, hvilka för inemot hälften af alla hithörande arbetare belöpte sig
till mer än 1 timme.
De industrier, som ofvan anmärkta svenska statistik omfattar, äro skogsbruk,
grufdrift, annan brytnings- och upptagningsindustri, närings- och
njutningsämnesindustri, textilindustri, beklädnadsindustri, läder, hår- och
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38.
gummivaruindustri, trävaruindustri, trämasse och pappersindustri, grafisk
industri, malmförädlingsindustri, metallindustri, maskin- och skeppsbyggnadsindustri,
jord- och stenindustri, kemisk teknisk industri, byggnadsindustri
samt belysning och vattenledning.
Den anförda statistiken omfattar visserligen blott omkring en femtedel
af landets cirka 350,000 arbetare, men arbetstidens längd torde vara
i det närmaste lika reglerad i landets öfriga delar. Särskilt torde böra
anmärkas, att inom grufindustrien såväl i Norrland som mellersta Sverige
och Skåne tillämpas en maximalarbetstid af 8 timmar, i de skånska stenkolsgrufvorna
t. o. m. lägre.
Af omförmälda förhållanden framgår emellertid, att lagstadgande om
eu allmän maximalarbetsdag af 8 timmar skulle för de allra flesta industrigrenar
innebära en högst betydande nedsättning af arbetstiden. Utskottet
vill då till eu början påpeka, att en dylik afsevärd nedsättning i arbetstiden
otvifvelaktigt på ett mycket intimt sätt berör den internationella
arbetsmarknaden. En dylik åtgärd vidtagen endast för den svenska industrien
skulle utan allt tvifvel i betydande grad minska konkurrensförmågan
inom alla sådana industrigrenar, som vore byggda på export till utlandet.
Utskottet kan nämligen icke lämna vitsord åt motionärernas påstående,
att en minskad arbetstid skulle i regel motsvaras af så ökad arbetsintensitet,
att någon minskning i arbetsprodukten ej skulle uppkomma.
Visserligen kan utskottet medgifva, att i vissa fall förkortning af en för
den mänskliga motståndsförmågan alltför lång arbetstid kan verka gagneligt
äfven i det afseendet att ökad arbetsintensitet därmed kan vinnas.
Men på sätt af ofvanstående inledning till utskottets yttrande med tydlighet
framgår kan ingalunda ett påstående i nyssberörda riktning uppställas
såsom regel. Utskottet har också inhämtat att erfarenheten från
Frankrike, där denna fråga vunnit särskildt beaktande, ingalunda bekräftar
detsamma.
I fråga om den industri, hvars marknad uteslutande är inskränkt
inom landet, skulle man kunna tänka sig att en nedsättning af arbetstiden
skulle kunna motvägas genom höjda skyddstullar, men sådant skulle gifvetvis
hafva till följd varans fördyrande likasom för andra äfven för arbetarne
själfva, och om icke konsumenterna vilja betala de högre prisen,
inträder minskning i produktionen jämväl till skada för arbetarne.
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 4) Utlåtande N:o 38.
Utskottet är sålunda af den mening, att, om någon afsevärd minskning
i arbetstiden skall inom industrien kunna genomföras, eu sådan minskning
bör grunda sig på internationell öfverenskommelse eller genomföras
genom internationell praxis. På denna väg hafva kulturstaterna ju äfven
delvis redan inslagit ifråga om det kvinnliga arbetet och förbud för nattarbete
därinom.
Om sålunda inom det industriella arbetsområdet en nedsättning af
arbetstiden till 8 timmar uppenbarligen skulle i vårt förhållande till utländsk
konkurrens skada landet, så länge — hvilket motionärerna själfva
upplyst icke vara fallet — liknande begränsning af arbetstiden ej är
genomförd i de större industriländerna, är det än mera påtagligt att inom^en
hel del yrken, hvilka icke i egentlig mening äro industriella, men för hvilka
motionärerna äfven åsyfta införande af 8 timmars dag, än större betänkligheter
skulle möta. Inom transportväsendet, hvari ingå järnvägsdrift
och sjöfart, är det väl ganska otänkbart att införa åttatimmarsdag. Inom
stufveriyrket, som med hänseende till vårt lands klimatiska förhållanden, i
de flesta hamnar är mer eller mindre säsongarbete, likaså. Inom byggnadsbranschen
torde lika litet 8-timmarsdag kunna på allvar ifrågasättas.
Med de arbetshinder, som i regel förekomma vid byggnader, den korta
arbetstiden om vintern, uppehåll i följd af kyla m. m. torde redan nu
med trygghet kunna påstås, att arbetarne inom denna bransch i årligt
genomsnitt icke arbeta mer än 48 timmar i veckan.
Motionärerna hafva själfva framhållit faran för befolkningens degenerering
genom dess inströmmande till städerna och andra industricentra. Skälet,
hvarför jordbruksarbetaren sålunda uppsöker städerna eller andra större
platser, ligger väl i hoppet om större arbetsförtjänst och lättare tillfälle
att tillfredsställa egna njutningsbehof än hvad landsbygden kan erbjuda.
Med införande af en maximalarbetsdag på blott åtta timmar, hvilket motionärerna
själfva icke förutsätta såsom möjligt för jordbruksarbetarna, skulle
industriens lockelser än mera tillväxa, fara för landsbygdens slutliga afvikande
uppstå samt den af motionärerna fruktade befolkningens degenerering
därmed allt mera ökas.
På anförda skäl anser utskottet synnerliga betänkligheter möta för
bifall till motionärernas hemställan. Utskottet har därvid icke låtit sig
ledas af den uppfattning, att icke staten både kan hafva rätt och plikt
att ingripa till arbetstidens förkortande, där denna tids öfverdrifna längd
ur hälsovårdssynpunkt innebär verklig våda för samhället eller individen.
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 38.
Men utskottet saknar skäl att i anledning af den nu föreliggande
motionen ingå på denna fråga.
Med stöd af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
att motionen icke måtte vinna Andra Kammarens
bifall.
Stockholm den 19 maj 1908.
På utskottets vägnar:
ERIK MARTIN.
Reservationer:
af herr Hörnstén.
af herr 11. Karlsson, som anfört:
Af de öfverläggningar, som förts inom utskottet vid behandlingen af
denna motion, likasom ock af den motivering, som utskottet presterat för
sitt afslagsyrkande, har jag blifvit allt lifligare öfvertygad om det berättigade
i motionärernas kraf på en utredning angående det stora spörsmål,
som de bragt under Riksdagens pröfning. Utskottet undanskjuter i
sin motivering alltför mycket de humanitära och rashygieniska skäl, som
på ett så öfvertygande sätt framförts i motionen. I stället skjutas de
nationalekonomiska i förgrunden. Jag underskattar ingalunda dessas betydelse
eller bortser från denna frågas internationella innebörd, men
utskottet har icke för sin ståndpunkt anfört sakliga skäl af den innebörd,
att de synas mig öfvertygande, så mycket mindre som det enda exempel
för dess nationalekonomiska bevisföring utgör en hänvisning till erfarenheterna
från Frankrike. Och för påståendet, att erfarenheten från detta land
ådagalagt, att en förkortning af arbetstiden icke följts af en motsvarande
ökning i arbetsintensitet har icke, vare sig utskottet eller författaren
till en till kammarens ledamöter utdelad stridsskrift mot ifrågavarande
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N''.o 4) Utlåtande N:o 38.
motion angifvit någon vederhäftig källa. Utskottets motivering i denna
punkt står därför för mig såsom byggd på antaganden och påståenden, medan
motionärerna framfört en mängd från olika land och olika tider faktiska
exempel såsom stöd för sin motion.
Än mindre kan jag erkänna som ett objektivt skäl det af utskottet
(å sid. 7) anförda om maximalarbetsdagens inverkan å »landsbygdens affolkande».
Befolkningsrörelserna i nutiden ha djupare rötter än så och
motsatta krafter synas redan, oberoende af nu förevarande angelägenhet
i de stora industrilanden, göra sig gällande i en riktning, som återgifves i
uttrycket: »Industriens utvandring till landet». Som argument synes mig
denna del af utskottets motivering mera offra åt taktiska synpunkter, som
på senaste tiden förts till torgs vid vissa tillfällen i Andra Kammaren, än
uttrycka en ovedersäglig sanning.
De skäl, som af motionärerna anförts rörande betydelsen af maximalarbetsdagens
införande, stå sålunda trots utskottets granskning allt fortfarande
orubbade. Och mot det gjorda yrkandet på utredning kan häller
icke, synes det mig, med fog några invändningar göras. Man kan nämligen
icke undgå att erkänna, att krafvet på införande af en lagstadgad
maximalarbetsdag med hvarje år växer i styrka icke blott inom arbetarklassen,
utan äfven bland alla dem, som i en fysiskt stark och kulturellt
intresserad befolkning se ett lands styrka och den säkraste grunden för
ett folks lycka.
Att under dessa förhållanden skjuta undan en undersökning af frågan
synes vara i hög grad oklokt. Ju likgiltigare statsmakterna ställa sig
till denna stora fråga, dess hårdare blir striden om densamma emellan
de båda kämpande makterna, arbetarnas och arbetsgifvarnas organisationer.
Staten bör därför taga sig an detta viktiga spörsmål och därigenom
mildra och förekomma strider samt tillgodose hela samhällets berättigade
intressen genom att på lagstiftningens väg normera arbetstiden. Da krafvet
på 8-timmarsdagen i öfrigt synts mig af motionens bevisföring väl motiveradt,
har jag ansett, att utskottet bort hemställa,
att Andra Kammaren för sin del måtte bifalla
ifrågavarande motion.
Herr Söderbergh har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Häft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.