Skrifvelse till Kungl. Maj:t, angående utredning rörande till industriens understöd upplåten kronojord m. m. Till utskottets behandlinghar blifvit hänvisad en af herr Carl Lindhagen väckt motion, n:o 211, af följande lydelse: »Kronan har under gångna tider donerat otroligt mycket jord till jordbruket, industrien och städerna.
1908-05-26 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1908:39, Skrifvelse till Kungl. Maj:t, angående utredning rörande till industriens understöd upplåten kronojord m. m. Till utskottets behandlinghar blifvit hänvisad en af herr Carl Lindhagen väckt motion, n:o 211, af följande lydelse: »Kronan har under gångna tider donerat otroligt mycket jord till jordbruket, industrien och städerna.
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39. 1
N:o 39.
Ånk. till Kiksd. kansli den 26 maj 1908, kl. 1 e. m.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9 i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t,
angående utredning rörande till industriens understöd
upplåten kronojord m. m.
Till utskottets behandling- har blifvit hänvisad en af herr Carl
Lindhagen väckt motion, n:o 211, af följande lydelse:
»Kronan har under gångna tider donerat otroligt mycket jord till
jordbruket, industrien och städerna. Den vanliga gången har sedan
varit, att denna jord prisgifvits såsom byte åt den enskilda företagsamheten
med åsidosättande af gåfvans ändamål. I en mängd fall har
tiden utplånat spåren af de ursprungliga statsåtgärderna och då lär
ingenting vara att göra vidare åt saken. Men i de fall åter, där statsmaktens
omtanke ligger oss mera nära och ej tillhör något oåterkalleligen
förflutet, bör det vara en rätt för staten lika väl som en
skyldighet att vaka öfver sitt verk.
Hvad kronans jorddonationer till industrien angår, ha dessa på senare
tider bestått i upplåtelse af skogar till bergshandteringens understöd
och af stockfångst till sågverk in. m., äfvensom af nybyggen. Indirekt
har industrien dessutom beredts oerhörd vinst af de skogar, som genom
afvittringarne i de norra delarne af riket till folio bönderna.
Först är således här att märka de förnämligast under 16- och
1700-talen till bergshandteringens understöd anslagna skogar. De till
äldre verk äfvensom vissa järngrufvor gifna skogar hafva åtnjutits fritt,
men i öfrigt har för dessa skogar erlagts en viss rekognitionsafgift,
hvarför de med ett gemensamt namn kallats rekognitionsskogar. Numera
lärer man skilja endast mellan rekognitionsskogar samt de i
Bergscollegii cirkulärbref 23/3 1824 omförmälda grufskogar och grufallmänningar,
hvilka senare ej få till skatte lösas och för hvilka numera
jämväl erlägges rekognitionsafgift.
Bill. till Biksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 38 Höft. (N:o 39). 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
Hvad angår rekognitionsskog ar ne, så skulle dessa, där de ej under
en mera bestämd besittningsrätt blifvit åt bergverken upplåtna, enligt
1809 och 1810 års Riksdagars beslut få indelas till hemman och skattelösas,
hvarvid öfverloppsmark borde återfalla till kronan. Enligt uppgift
i en år 1895 utgifven skrift om till bruks understöd skattesålda
hemman, torp och skogar skulle vid den tiden omkring 800,000 tunnland
af rekognitionsskogarne blifvit till vederbörande bruksägare skatteförsålda
samt antagligen omkring 150,000 tunnland sådana skogar då
ännu ha behållit sin natur. En god del af dessa skatteköp hade upprättats
så sent som på 1870- och 1880-talen. I samma skrift uppgifves, att
rekognitionsskogarne torde vid början af 1800-talet omfattat omkring
1 V* miljon tunnland samt att på grund af kung!, blefven den 4 februari
1811 och 31 mars 1824 kronan återtagit en del af dessa skogar och
dessutom åtskilliga bruksägare afsagt sig ny ttj anderätten till åtskilliga
hundratusen tunnland däraf. Då rekognitionsafgifterna och skattelösen
utgjorde mycket obetydliga belopp i förhållande till skogarnes värde, är
det här fråga om eu ren donation. Såsom i skatteregleringskommitténs
betänkande af år 1882 uppgifves, hade då rekognitionsskogar, indelade
till hemman om tillhopa 276,9 2 mantal, sålts till verksägare mot köpeskillingar,
hvilkas sammanräknade belopp utgjorde allenast 23,432 kronor
41 öre, d. v. s. omkring 85 kronor pr mantal eller 3 å 6 öre pr tunnland
skogsmark. Åtskilliga af dessa domäner har kronan sedan för
bildande af kronoparker återköpt och därför betalt ett belopp motsvarande
minst taxeringsvärdena. Till närmare belysning må exempelvis omnämnas,
att inom Gäfleborgs län funnos år 1903 20 bruk, som ägde skatteköpta
hemman och lägenheter inom länet, hvilka uppkommit af rekognitionsskogar
och som enligt skattebrefven skola vara oskiljaktigt förenade
med bruket. De voro nämnda år taxeringsvärderade till 4,130,900 kronor
och i skatteköpeskilling hade för dem utgifvits endast 5,318 kronor
30 öre.
Vid 1886 riksdag väcktes motion i Första Kammaren med yrkande,
att därest skattebref å hemman bildadt af rekognitionsskog innehölle,
att hemmanet ej finge skiljas från bruk eller fabrik, till hvars understöd
upplåtelse skett, sådant villkor ej skulle medföra behörighet för kronan
att, i händelse inrättningen nedlades, yrka rubbning af ägares och
inteckningshafvares rätt. Denna motion afslogs af Riksdagen och
yttrade därvid en talare i Första Kammaren, att rekognitionsskogarnes
afhändande från staten vore ett af de största ekonomiska misstag, som
blifvit begångna under århundradet; hade staten haft skogarne kvar, så
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (X:o''4) Utlåtande N:o 39.
skulle grundskatter och annat kunnat afskrifvas och ersatts genom den
ökade afkastningen af denna skogsegendom. Enligt sedermera meddelade
domar af högsta domstolen har emellertid (Holms juridiska arkiv
1897 sid. 317) återvinningstalan från kronans sida förklarats icke kunna
äga rum, af den anledningen att villkoren för donationen ej uppfyllts.
På motion i Första Kammaren tog sig redan 1898 års Riksdag före att
Titan närmare eftertanke besluta, att författningarnes föreskrift om skatteköpta
rekognitionshemmans oskiljaktighet med bruken skulle upphöra att
gälla och att i följd däraf förbehåll därom ej skulle intagas i nya bref.
Kungl. Maj:t godkände också förslaget och förordning därom utkom
den 22 december 1898. Det är verkligen förödmjukande att nödgas
erkänna, att man af ouppmärksamhet varit med om något sådant.
Af de egentliga rekognitionsskogarna lärer återstå ej skattelöst
allenast Tunabergs kopparverks allmänning i Södermanland, hvilken
emellertid är föremål för reglering.
De till bergshandtering ens understöd i öfrigt anslagna skogar,
hvilka ej få till skatte lösas, stå under domänstyrelsens inseende och
upptagas dessa i domänstyrelsens senaste ämbetsberättelse med en
areal af 33,184 hektar 10 ar. Deras skötsel är ordnad genom förordningen
den 27 maj 1898 angående »förvaltningen af statens till bergshandteringens
understöd anslagna skogar.»
Utöfver förenämnda anslag af skogar har bruksrörelsen äfven
gynnats med jord tilldelningar på det sättet, att till den anslagits en
mängd kronohemman och torp, hvarå kronoåbo funnits, med rätt för
bruksägaren att i åbons ställe skattelösa hemmanet. Förmånerna för
bruksägaren bestodo här förnämligast endast i en viss företrädesrätt till
inköp af skogsprodukterna samt till åbons tjänstbarheter. Jämlikt kungl.
kungörelserna den 21 maj 1878 och 23 december 1881 blef det medgifvet
åbon att öfverlåta åborätten åt bruksägaren och den sistnämnde att
öfverlåta skattehemmansrätten åt åbon. Det är förunderligt, att ett
sadant medgifvande som det förstnämnda kunnat utfärdas. I den omförmälda
skriften af år 1895 säges, att af i kommerskollegium tillgängliga
handlingar framginge, att omkring 200 mantal sådana hemman på vissa
stadgade villkor under bruk skattesålts. Men det tillägges, att dåmera
dock ett ganska ringa antal åbor kvarsutte, enär de antingen till bruksägarne
försålt sin åborätt eller ock, hvad som mest torde vara fallet,
blifvit emot dem tillförsäkrade rättigheter från hemmanen bortdrifna.
Vidare hafva ock företrädesvis i de nordligaste länen särslcildt
sågverken gynnats med privilegier å årlig stockfångst på kronans skogar
4 Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
mot en viss stubböresafgift. Dessa privilegier tillkommo under 1700- talet och långt inpå 1800-talet. Några sådana finnas ej vidare inom
Gäfleborgs och Jämtlands län, enär vid afvittringen inom nämnda län
de sågverk, hvilka förut åtnjutit dylika privilegier, i ersättning därför
tilldelats bestämda områden, som blifvit till hemman indelade och skattlagda.
En så beskaffad områdestilldelning har äfven förekommit inom
de nordligare länen. Sålunda blef t. ex. Hvitåfors sågverk i Norrbottens
län vid afvittring år 1859 för 2,170,7 träd af sin privilegierade stockfångst
tillagdt besittningsrätten till 27 särskilda hemman. Stora områden
ha på detta sätt tillfallit sågverken med full äganderätt.
Inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län har
emellertid utbrytning af stockfångst ägt rum äfven på det sättet, att
till sågverken småningom anvisats visst aftaget skogsområde, hvarifrån
de mot erläggande af en skogsränta ägde uttaga den årliga stockfångst,
som ursprungligen tillförsäkrats dem mot stubböresafgift. Efter år
1886 har träffats upprepade aftal mellan kronan och innehafvare af
stockfångstområden, hvarigenom de senare afstått all rätt till områdena
åt kronan mot medgifvande att under vissa år få verkställa en vidsträcktare
afverkning, än som innefattas i stockfångstprivilegierna.
Såväl stubböresafgifterna som skogsräntan utgjorde endast en
obetydlighet mot stockfångstens verkliga värde. Däremot . har det
vederlag för stockfångsten, som erhölls i sammanhang med afvittringen,
varit synnerligen frikostigt tilltaget. Rörande omfattningen af de med
äganderätt åt sågverken upplåtna skogar finnes nog ingen tillgänglig
utredning. I fråga om de mot skogsränta utbrutna skogarna begärde
1874 års Riksdag åtgärders vidtagande för att för kronans räkning försälja
öfverskottsvirket å dessa skogar. Enligt kungl. brefvet 17 december
1880 förklarades emellertid Riksdagens framställning ej lagligen kunna
föranleda till annat än att skogsstyrelsen ägde om afverkning af öfverskottet
under viss tid träffa öfverenskommelse med sågverksägaren.
Kronan var således hänvisad till att antingen låta skogen stå oafverkad
och förfaras eller ock upplåta afverkningen till sågverksägaren mot det
pris han ville betala. Häraf begagnade sig också privilegiehafvarne.
Såsom ett exempel i huru hög grad sågverksindustrien gynnats
vid dessa utbrytningar af stockfångst, må anföras, att Mo sågverk, som
numera äges utaf Mo och Domsjö aktiebolag, för en privilegierad årlig
stockfångst af 879 träd fått efter 1882 genom statens i administrativ
väg gjorda förfoganden såsom present utöfver den årliga stockfångsten,
representerande ej fullt räntan å ett kapital af 100,000 kronor, uttaga
5
Andra Kammar-ens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
skog till värde enligt samma beräkning af åtminstone 3,500,000 kronor.
Härtill kommer, utom vinst före 1882 på denna stockfångst, den betydande
vinst på de synnerligen värdefulla skogar, hvilka samma privilegiehafvare
erhöll med äganderätt såsom vederlag för annan stockfångst.
Alldeles fristående'' äro åtskilliga slag af privilegier, genom hvilka
större ägoområden inom Norrlottens lån blifvit företrädesvis på 1700- talet upplåtna åt enskilda personer eller bolag till anläggande af järnoch
sågverk samt för uppodling af större landsträckor. Sådana voro:
1) Ivengis bruks- och bergfrälse egendom i Paj ala socken, 2) Meldercreutzska
och Hermelinska bergverks- och odlingsdistrikterna (det förra
odlingsdistriktet innefattade en landsträcka af omkring 20 mils längd
och 10 mils bredd emellan Luleå och Kalix älfvar), 3) Palmstruchska
odlings- och skogsdistrikt (ett ödesland 10 mil långt och 2 x/2 mil bredt
på norra sidan af Piteå älf), 4) Korpforss och Rensundsforss järnverksanläggningar
med därtill anslagna skogar, och 5) Awaforss masugns
och Hvitåforss bruks koldistriktsskog. Dessa privilegier reglerades i
sammanhang med afvittringen. Stora områden frångingo därvid privilegiehafvarne
och medtogos i den allmänna afvittringen. En utredningborde
här ske, till hvilken omfattning ändock i följd af privilegierna
delar af dessa jordområden bibehållits vid bruks-, grufve- och sågverksindustrien,
som ej räknats till rekognitionsskogar. Sålunda lära Gellivarebolagets
många hemman härröra från Meldercreutzska privilegiet.
Bolag hafva som sagdt jämväl på ansökan erhållit nybyggesrätt till
en stor myckenhet nybyggen särskildt i Norrbottens län. En närmare
utredning härom saknas.
Såsom redan ofvan antydts, hafva dessa jorddonationer under
tidernas lopp börjat disponeras med åsidosättande af kronans villkor
vid gåfvan. Därtill kommer, att detta nya användningssätt alltmer utmynnar
i att sköfla skogarne och försämra ställningen för folket, som
brukar eller har sina bostäder på dessa marker, livilket icke heller varit
meningen med gåfvan.
Man kan fråga sig, hur detta har varit möjligt. Förhållandet är
emellertid, att det nya tillståndet så småningom växer fram under hägnet
af lagar, skrifna såväl som oskrifna, hvilka aldrig varit stiftade i alsikt
att medföra eu sådan verkan.
En sådan författning är lagen om tjuguårig häfd den 22 april
1881. Den innehåller, att om någon i god tro åtkommit fast egendom
och den efter vunnen lagfart såsom ägare besuttit utan afbrott under
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
tjugu år, då må ej klander, som därefter på grund af äldre rätt instämmes,
emot häfden gälla. Det säges, att många förhoppningar fästades
vid denna lag äfven därför att den kunde bereda ökade utsikter att
undgå eventuella anspråk från det allmänna. Med god tro menar lagen
nämligen enligt vanlig lagtillämpning endast frånvaro af kännedom om
bristande iakttagande af juridiska formaliteter. Vetskap åter till exempel,
att kronan i skatteköpebref vid skatteköpet uttryckligen fäst det villkor,
att den skatteförsålda jorden skulle tillhöra visst bruk för visst ändamål,
anses helt visst icke hindra att disponera öfver jorden på hvithet annat
sätt som helst. Den förnuftiga, påtagliga rättvisan spelar i dylika fall
ingen roll i lagtillämpningen. Och dock säges i motiven till lagen, att
»det måste ligga i sakens natur, att ett besittningstagande, som skall
kunna grundlägga häfd, icke får hafva karaktären af eu våldshandling,
utan måste härledas från en rättslig grund». Kallas det för en rättsliggrund,
att sådan orätt, som ofvan sägs, öppet får begås?
En oskrifven lag, bakom hvilken saklig orätt på detta område
i största utsträckning fått skydd, är också domstolarnes rättspraxis. Vice
häradshöfding G. Fahlcrantz har sagt några sanna saker om den formella
rättens ödeläggande förhärjningar bland statens samhällsbevarande afsikter
i sin jordpolitik under gångna tider. Det är ytterligt nedslående,
att i ett sådant exempel, som ofvan sägs, domstolarne äfven om häfd
ej mellankommit förklarat antingen, att sådana villkor i skatteköpebref
äro utan betydelse eller ock, hvilket är ännu värre, att villkoren ej
ha någon verkan, därför att något äfventyr af skattemannarättens
förlust ej vore i köpebrefvet uttryckligen stadgadt (se ofvannämnda
prejudikat).
Det bör då åtminstone vara tillåtet för statsmakterna att stifta
en ny lag, som verkligen bygger på rättslig grund och påbjuder, att
hvad staten uttryckligen förbehållit också skall stå fast samt öfverträdelser
däraf hafva den naturliga påföljden, att jorden återfaller till
statsverket.
En mycket sväfvande fråga är brukens rätt till kronohemman och
kronotorp, som anslagits till bruksrörelsen, samt bruksägarnes och
åbornas ömsesidiga rättigheter, vare sig jorden blifvit skattelös eller
icke. På en mängd ställen hafva som sagdt åborna blifvit bortdrifna,
gentemot dem tillförsäkrade rättigheter. Där de kvarsitta, äro de underkastade
godtycke på alla sätt. En speciell tvistefråga är på många ställen
rätten till skogen. Åborna äga enligt författningarne rätt att själfva
taga afkomsten af skogen med förbehåll endast att först hembjuda den
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
till bruksägaren. Men i stället taga brukena mångenstädes skogen för
egen del äfven till afsalu. Understundom uthuggas dessa skogar för
sådant ändamål ganska fullständigt, såsom till exempel skedde i slutet
på 1890-talet å vissa hemman donerade till Åkers styckebruk i Södermanland.
Om åbon ens får något kvar till husbehof, anses utan tvifvel
också bero på jordägarens godtycke.
Alla dessa åbor veta, att de hafva en rätt, som aldrig blifvit dem
fråntagen. Men detta oaktadt glider omärkligt rätten ifrån dem, under
inflytandet af andra lagar, som stå främmande för dessa rättsförhållanden,
men Indika bruksägarne med växande djärfhet söka utnyttja till
redskap för sina ensidiga, mot den verkliga rätten stridande intressen.
Dessa åbor hafva inga utvägar för att bevaka sina intressen, ingen enskild
sakförareverksamhet kan reda ut något i denna härfva. Ett sådant
uppdrag blefve i hvarje fall så omfattande och kostsamt, att de fattiga
åborna icke skulle ha råd därtill, helst utgången af en process är minst
sagdt oviss. Deras rätt inskränker sig till några gamla förbleknade handlingar,
omsorgsfullt förvarade i någon vrå i hemmet. Ibland taga de
fram dessa dokument för att fråga någon lagklok eller annan, som de
tro intressera sig för deras sak, om ej ur dem skall kunna framtrollas
något, som återskänker dem frihet och tryggade utkomstmöjligheter.
Hvar och en måste säga sig, att detta öfverstiger en enskilds krafter.
Ingen annan än staten kan hjälpa dessa människor. Och hvem
skulle eljest stå dem bi, om icke den, från hvilken de härleda sina anspråk.
För närvarande låter dock staten den ena handen icke veta hvad
den andra gör. Det är statens plikt att utreda dessa saker och med
sin lag återställa rättstillståndet.
Denna sak har en tredubbel betydelse. Det gäller dels en skogsvårdsfråga,
i det att staten här har en särskild uppfordran, att skogen,
såsom meningen varit, upprätthålles för att blifva till verkligt gagn för
landet. Vidare gäller det den folkliga jordfrågan, det brännande problemet
att skaffa jordbruk och bostäder åt folket, och därför böra de
färdiga gårdarne bibehållas och nya odlingar uppmuntras samt jordbruksbefolkningen
skyddas i sina gamla rättigheter; den gamla bruksindustrien,
till hvilken jorden skänktes, plägade också fordom gynna
en dylik utveckling. Slutligen äro villkorens upprätthållande ägnade
att stödja industrien, hvilket ej blir fallet, när ägaren, såsom nu sker,
använder den för andra ändamål.
Hvad som bör göras kan sammanfattas så, att en fullständig utredning
om dessa för både allmänheten och myndigheter okända för
-
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:ö 39.
hållanden bör framläggas. Denna utrednings resultat måste ju bli vägledande,
huruvida och i hvad mån något sakligt sedt kan och bör åtgöras.
Några konturer skönjas dock redan nu. Ett ingripande bör under
alla förhållanden vara påkalladt i skogsvårdsafseende och i ändamål att
upprätthålla odlingen och därtill lägga nya. Denna i och för sig naturliga
statsomsorg hämtar i detta fall ytterligare stöd af jordens egenskap
att vara donationsjord, bortgifven för ej så särdeles länge sedan.
I fråga om s. k. bergsskogar och bergsallmänningar, som ej få
lösas till skatte, skall utredningen kanske visa, att man ej har anledning
att gå längre. Skogsvården är också redan tillgodosedd genom
1898 års författning därom.
Beträffande rekognitionsskogar bör rätten att skattelösa dem upphäfvas,
i den mån något ej skattelöst finnes kvar samt förordning
därom utfärdas utan afvaktan på utredningen. Likaledes bör den
beklagliga förordningen den 22 december 1898 upphäfvas; och för
öfrigt får ej ifrågakomma, att den till skillnad från andra civillagar skall
ha retroaktiv verkan på redan uppkomna rättsförhållanden, då därom
ej utsagts något i själfva lagen. Genom stiftad lag bör vidare förklaras,
att de villkor, som lastats vid donationerna, skola upprätthållas vid det
själfskrifna äfventyret, att de eljest återfalla till kronan, allt naturligtvis
under de särskilda villkor, som kunna befinnas skäliga.
Om hemman och torp slutligen, som upplåtits till bruk på vissa
villkor, gäller i fråga om upphäfvande af rätten att lösa dem till skatte
samt upprätthållande af villkoren hvad ofvan sagts om rekognitionsskogar.
I detta fall är dessutom särskildt att beakta angelägenhet att
genom ny lag skydda åborna i deras gamla rättigheter till jordens
brukande, rätt till skogsfång m. m. och i dessa rättigheter återinsätta
bortdrifna åbor, detta naturligtvis dock i tidsenliga former.
Hvad angår stockfångstprivilegier, torde utredningen komma att
gifva vid handen, att de privilegier, som ej utbytts emot jord, upplåten
med äganderätt, snart äro i sin helhet aflösta, låt vara på ett till förmån
för privilegiehafvaren alldeles oskäligt sätt. Då privilegier åter utbytts
mot mångdubbelt större värden i jord, bör det kunna vara en öppen
fråga, om ej staten bör återfå hvad som bekommits för mycket eller
ock ställa skogarne under uthållighetsbruk och i beskattningsväg betinga
sig en skälig del af afkastningen.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag, att Riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en undersökning rörande statens
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
jorddonationer till industrien samt förslag till lagstiftning och eventuellt
äfven andra åtgärder, som kunna påkallas för de ändamål ofvan närmare
utvecklats.
Såsom af motionären blifvit angifvet, har industrien under gångna
tider varit föremål för statens understöd och har sådant hufvudsakligen
lämnats i anslag af kronohemman och skogar, hvilka antingen villkorligt
skattesålts eller mot en årlig nyttjanderättsafgift, kallad rekognitionsafgift,
upplåtits till manufaktur- och bergsverksägarne till deras verks
drift och understöd. I förra fallet var det kronohemman och torp,
hvarå vanligtvis äfven fanns kronoåbo, och i senare fallet kronans skogsmarker,
som då fingo namn af rekognitionsskog, hvilka sålunda till
verkens understöd upplätos.
Bruksdriften understöddes alltså med dels skogar, hvilka efter den
nyttjanderättsafgift, bruksägaren därför till kronan erlade, kallades rekognitionsskog
ar samt de af en del af dessa rekognitionsskog^'' bildade
rekognitionsskogshemmanen och dels kronohemman och torp, hvarå fanns
kronoåbo.
I fråga om de förstnämnda må erinras, att vid den bruksägarne
tillförsäkrade rätt att å kronans marker för sina verks understöd hämta
kol, ved och annat för bruksdriften nödigt virke var alltid fäst det villkor,
att rättigheten ägde bestånd endast så länge de verk, till hvars
understöd den blifvit lämnad, fortdrefvos. Omkring en och en half
million tunnland skog lära i början af 1800-talet sålunda varit bruk
och bergverk anslagna. På grund af kungl. kungörelsen af den 4 februari
1811 och den 31 mars 1824 har sedermera staten återtagit en del af
dessa skogar, åtskilliga bruksägare ha dessutom afsagt sig sin nyttjanderätt
till flera hundratusental tunnland däraf, hvaremot återstående delen till
vederbörande bruksägare i enlighet med de i nämnda kungl. kungörelse
gifna bestämmelser skatteförsålts, så att numera icke någon rekognitionsskog
finnes kvar, som bibehållit sin natur såsom sådan.
Fråga om återvinning till kronan af en del af berörda rekognitionsskogshemman
samt om utkräfvande af ersättning för afverkning af skog,
som obehörigen skulle å dessa hemman ägt rum, uppkom närmast i
anledning af en till statsrådet och chefen för finansdepartementet från
enskilda personer ingifven framställning i juli månad 1893. Mot innehafvarne
af vissa kategorier af ifrågavarande hemman blef talan i berörda
hänseende jämväl å kronans vägnar anställd, men med fullstänBih.
till Biksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 38 Käft. 2
TJtshottets
yttrande.
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
digt negativt resultat, såsom framgår af den i annat sammanhang här
nedan lämnade redogörelse och enligt hvad af motionären själf blifvit
antydt.
Emellertid framställde vid 1895 års riksdag herr S. A. Hedin i
Andra Kammaren till dåvarande chefen för finansdepartementet det
spörsmål, huruvida denne vore betänkt på att inom kort underställa
Kungl. Maj:ts pröfning förslag om nödiga åtgärder till åvägabringande
af ett verksamt skydd för framtiden af statens rätt och intresse i fråga
om dess till bergshandteringens understöd anslagna skogar samt till utkräfvande
af ansvar och skadestånd för öfvergrepp, som redan ägt rum.
Af åtskilliga utaf interpellanten vid tillfället lämnade uppgifter framginge,
enligt interpellantens förmenande,
l:o) beträffande vissa grufve- eller liytteskogar, att afverkning ägde
rum, ehuru grufva eller hytta, till hvars understödjande nyttjanderätt
till skog af staten upplåtits, blifvit nedlagd; att när behof af virke hos
bergmästaren anmälts, han, med åsidosättande af sin skyldighet att
pröfva behofvet, meddelat afverkningstillstånd; att, när åter nyttjanderättsinnehafvaren
besparat sig besväret att anmäla ett imaginärt virkesbehof
för en icke existerande hytte- eller grufdrift, och utan tillstånd
företagit afverkning, ingen myndighet rörde en hand mot sådant missbruk;
att på anmälan därom från en skogstjänsteman Konungens befallningshafvande
förklarat sig sakna befogenhet att ingripa; samt att,
efter det Konungens befallningshafvande till kommerskollegium öfverlämnat
handlingarna i målet, kollegiet ej heller — och förmodligen af
samma skäl — någon åtgärd vidtagit till skyddande af statens rätt och
intresse;
2:o) beträffande den åt Åkers styckebruk upplåtna allmänning, att
ehuru längesedan all kanontillverkning vid bruket upphört, kolningen
å statens skog fortsattes, utan att veterligen från offentlig myndighets
sida något åtgjorts med anledning af detta öfvergrepp;
3:o) att den till understöd åt Timabergs kopparverk anslagna skog,
sedan koppartillverkningen upphört, anlitades dels till kolning för
Näfvekvarns järnbruk, dels till afverkning i stor skala af sågtimmer
och ved för afsalu.
Till stöd för sin framställning i ämnet anförde interpellanten,
vidare, att förhållanden af samma slag som de angifna antagligen
mångenstädes förekomme, att splittringen på flera myndigheter af en
rätt och en plikt, som syntes böra vara på en hand koncentrerade,
torde utgöra en hufvudsaklig anledning till den vare sig likgiltighet
eller vanmakt å de offentliga myndigheternas sida, som möjliggjorde
11
Andra Kammarens Tillfälliga TJtsTcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
nyttjanderättsinnehafvarnes förfarande att, sedan ny ttj anderättens förutsättning
och villkor upphört, till sin olofliga vinning på statens bekostnad
använda staten tillhöriga skogstillgångar; och att särskildt skogsstyrelsen
enligt kungl. förordningen den 30 maj 1873 angående förvaltningen af
statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar ej kunde
anse sig befogad att ingripa med kvarstad och åtal.
Chefen för finansdepartementet framhöll i det af honom å den
sålunda framställda interpellationen afgifna svar, hurusom större delen
af statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar blifvit
jämlikt kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 såld till skatte. De
återstående skogarna af nämnda slag stode ursprungligen under tillsyn
ensamt af bergsstatens tjänstemän, men med anledning af framställd
anmärkning mot det sätt, hvarpå vissa af dessa skogar sköttes, vidtogs,
efter inhämtande af Riksdagens medgifvande, genom ofvanberörda 1873
års förordning den förändring, att befattningen med själfva skogsvården
öfverflyttades på skogsstaten, medan bergsstaten bibehöll öfriga förvaltningsbestyr
beträffande dessa skogar. Sålunda skulle enligt sagda
författning nyttjanderättsinnehafvaren årligen inom viss tid anmäla sitt
virkesbehof hos bergmästaren, som pröfvade detta behof och lämnade
tillstånd till afverkningen, medan jägmästaren skulle hålla uppsikt däröfver
att den fastställda hushållningsplanen iakttoges. Den ifrågavarande
författningen syntes i fråga om utöfvandet af kontrollen och utstakningen
af de särskilda tjänstemännens rättigheter och skyldigheter i
fråga om beifrande af öfvertr ädels er af författningen förete vissa brister
af beskaffenhet att böra genom ändring i densamma af hjälpas. Beträffande
det vida öfvervägande antalet af ifrågavarande bergverksskogar funnes
visserligen ingen anledning att antaga förekomsten af oegentligheter af
det slag, som interpellanten antydt. Det hade emellertid tillförene visat
sig, att fall förekommit, då den af författningen anordnade kontrollen
icke varit tillfyllestgörande. Enligt interpellanten skulle detta varit
förhållandet äfven beträffande de af honom omförmälda skogar. Huru
härmed rätteligen sammanhängde, kunde först utredas vid en närmare
undersökning af dithörande rättsliga och faktiska förhållanden. För
åvägabringandet af en dylik undersökning skulle vederbörande myndigheter
delgifvas de i interpellationen berörda omständigheter.
Vid 1898 års’ riksdag framlade Kungl. Maj:t en proposition angående
förändrade bestämmelser rörande förvaltningen af statens till
bergshandteringens understöd anslagna skogar.
Utaf det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll inhämtas,
bland annat, att Kungl. Maj:t i anledning af ofvan omförmälda interpellation
12 Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
anbefallt kommerskollegium och domänstyrelsen att efter verkställd undersökning
af de anförda förhållandena och den vidare utredning af frågan,
som kunde finnas erforderlig, till Kungl. Maj :t inkomma med det yttrande
och förslag, hvartill berörda undersökning och utredning föranledde.
Med anledning häraf hade kommerskollegium anmodat samtliga
bergmästare i riket och domänstyrelsen samtliga öfverjägmästare och
jägmästare i de orter, där skogar af här afsedt slag funnes, att inkomma
''med yttranden i ärendet och därvid meddela redogörelse för vissa af
ämbetsverken, hvart för sig, angifna förhållanden, hvarjämte jägmästarne
anmodats dels att, där så erfordrades för berörda redogörelser, från
vederbörande nyttjanderättshafvare inhämta behöfliga upplysningar, dels
ock att i öfrigt lämna dessa tillfälle att yttra sig rörande saken.
Efter det de infordrade yttrandena inkommit från samtliga bergmästare
och skogstjänstemän samt upplysningar i några fall af ämbetsverken
dels ytterligare infordrats från bergmästare, dels ock under hand
begärts från några nyttjanderättshafvare till ifrågavarande skogar, hade
kommerskollegium och domänstyrelsen, med öfverlämnande af handlingarna
i ärendet, afgifvit utlåtande, däri en utförlig redogörelse lämnades förde
resultat, hvartill den verkställda undersökningen och utredningen
loranledt, äfvensom förslag afgåfvos till förändrade lagbestämmelser
rörande vården och förvaltningen af ifrågavarande skogar.
Af berörda utredning hade framgått, att beträffande de flesta af
dessa skogar intet väsentligt varit att anmärka, vare sig ur skogsvårdens
synpunkt "eller med hänsyn till förhållandet mellan staten såsom ägare
till skogarna och nyttjanderättshafvarne. I fråga om några skogar hade
emellertid förekommit förhållanden, hvilka synts påkalla vissa åtgärder,
för hvilka i ofvannämnda statsrådsprotokoll närmare redogjordes.
De förändrade bestämmelser, ämbetsverken föreslagit för af hjälpande
af de anmärkta bristerna i 1873 års förordning, afsåge i hufvudsak dels
åstadkommande af erforderlig kontroll å sådana till bergshandteringens
understöd anslagna skogar, som dittills förvaltats af nyttjanderättshafvarne
själfva, äfvensom i sammanhang därmed ökad garanti för att
dessa skogar sköttes på ett fullt tillfredsställande sätt, dels dispositionen
af ifrågavarande skogars afkastning, dels ock stadgande af viss påföljd
vid öfverskridande af nyttj anderätten och vid olaga afverkning.
I den kungl. propositionen äskades Riksdagens bifall till meddelande
af stadganden därom:
att statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar skulle,
under domänstyrelsens öfverinseende, stå under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning;
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39. 13
att, därest, sedan de af bergmästaren godkända virkesbehofven
blifvit fyllda, någon ordinarie skogstillgång återstode, som, efter nyttjanderättshafvarnes
hörande, pröfvades icke vara erforderlig för fyllande
af nästföljande års behof, domänstyrelsen skulle äga att förordna om
öfverskottets försäljande, likasom det skulle åligga domänstyrelsen att
draga försorg om tillgodogörandet af vindfällen och ståndtorr skog samt
annan extra af verkning, där den icke, efter domänstyrelsens bestämmande,
utbyttes mot ordinarie utverkning, som då skulle besparas;
att det måtte ankomma på Kungl. Maj:t att på därom gjord
framställning förordna, huruvida och till hvilket belopp vid försäljning
af virkesöfverskottet eller extra afverkning influtna, behållna medel måtte
användas för betäckande af kostnader vid skogens förvaltning och vård
samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet ställas till nyttjanderättshafvares
förfogande;
att hvad af dylika försäljningsmedel icke på nu nämnda sätt användes,
skulle tillgodoföras statsverkets skogsmedel;
att, där den rörelse, till hvars understöd skog af ifrågavarande
slag blifvit anvisad, bedrefves i sådan omfattning, att den enligt hushållningsplanen
beräknade ordinarie afkastningen af skogen kunde visas
i sin helhet vara under längre tid för ändamålet med upplåtelsen fullt
erforderlig, det måtte ankomma på Kungl. Maj:t att, på därom gjord
ansökning, medgifva nyttjanderättshafvare att fritt disponera samma
virkesafkastning för viss, för hvarje fall bestämd tid, under villkor dock,
att andra utsyningsberättigade vederbörligen tillgodosåges samt att,
därest sagda rörelse antingen upphörde eller minskades i sådan grad,
att virkesafkastningen i sin helhet ej längre för densamma behöfdes,
den fria dispositionen upphörde; samt
att, därest virke, som blifvit för godkändt behof i vederbörlig
ordning utsynadt, befunnes kunna till större fördel för nyttjanderättshafvare
eller annan utsyningsberättigad afyttras för; att ersättas genom
virket motsvarande vederlag, det måtte ankomma på domänstyrelsen att
för hvarje fall medgifva det utsynade virkets afyttrande eller utbytande
och därvid meddela för vederbörlig kontroll erforderliga föreskrifter. ,
Statsutskottet tillstyrkte enhälligt, att hvad Kungl. Maj:t i omförmälda
hänseenden föreslagit måtte vinna Riks dagen s bifall.
Under ärendets behandling i Andra Kammaren framhölls särskildt
af chefen för finansdepartementet, att den utredning, som förebragts
rörande det sätt, på hvilket hvarje bruk eller bergverk fått upplåtelse
af de åt dem anslagna skogar, vore verkställd med mycket stor om
-
14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
sorg och noggrannhet, så att det torde bli svårt att göra den fullständigare.
Kungl. Maj:ts framställning blef af Riksdagen bifallen, hvarefter
den ännu gällande förordningen angående förvaltningen af statens till
bergshandteringens understöd anslagna skogar den 27 maj 1898 utfärdades.
I detta sammanhang må beträffande tillkomsten af den utaf motionärens
omförmälda förordningen af den 22 december 1898 om upphäfvande
af rekognitionshemmans oskiljaktighet från de bruk, hvarunder
de lyda, i anledning af motionärens härom gjorda uttalanden, följande
närmare redogörelse lämnas.
Vid 1809—1810 års Riksdag beslöts, såsom af motionären anmärkts,
att de s. k. rekognitionsskogarna skulle indelas till hemman,
och, i den mån de befunnes för bruken behöfliga, få af bruksägarne
till skatte larpas. Närmare bestämmelser härom meddelades i ofvan
omnämnda kungl. kungörelse den 4 februari 1811; och stadgades
däri, bl. a., att uti de skatteköpebref, som kammarkollegium hade att
utfärda, det villkor skulle intagas, att hemmanen alltid skulle vara med
det verk, till hvars understöd de skattesålts, oskiljaktigt förenade. Sedermera
utfärdades rörande skatteköp af ifrågavarande hemman flere författningar,
hvilka alla i afseende å berörda förbehåll hänvisade till 1811
års kungörelse.
Vid 1898 års Riksdag väcktes motioner med yrkande att Riksdagen
ville besluta, att hvad som vid skatteköp af rekognitionshemman
stadgats därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från de
bruk, hvarunder de lydde, måtte upphöra att gälla.
Det hade visserligen visat sig, att gängse antagande, det staten
skulle, i händelse af bruks nedläggande eller hemmans skiljande från
bruk, äga återvinningsrätt, varit felaktig. Sedan talan å kronans
vägnar väckts mot åtskilliga ägare af rekognitionshemman med påstående,
att hemmanen på någon af förenämnda grunder skulle återfalla
till kronan, hade högsta domstolen i en följd af domar den 8
juni 1897 förklarat, att återvinningsrätt i sådana fall icke ägde rum och
förty ogillat kronans talan.
Sammansatta stats- och lagutskottet yttrade, att då, i händelse
bruksrörelsen blifvit nedlagd vid bruk, under hvilket rekognitionshemman
lydde, eller om rekognitionshemman kommit i annans ägo än
bruksägarens, kronan ansåges icke äga återvinningsrätt till hemmanet,
och ifrågavarande bestämmelse om hemmanens oskiljaktighet från bruken
sålunda i detta hänseende icke ägde någon betydelse, samma bestäm
-
15
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
melse borde upphöra att äfven i öfriga afseenden äga giltighet, helst
bibehållande af en sådan bestämmelse kunde genom den rådande osäkerheten
angående äganderätten till rekognition shemman framkalla anspråk
och förvecklingar af flera slag. Utskottet förordade därför det framställda
förslaget och hemställde, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att hvad som i fråga om skatteköp af s. k. rekognitionshemman
stadgats därom, »att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de
bruk, hvarunder de lyda», skulle upphöra att gälla.
Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne enhälligt bifallen,
hvarefter den af motionären klandrade förordning i ämnet utfärdades
den 22 december 1898.
Utskottet har vidare inhämtat, att jämväl den af motionären omnämnda
Tunabergs kopparverks allmänning numera blifvit skattelöst,
och genom en Kungl. Maj:ts dom den 19 sistlidne mars mellan bl. a.
Kungl. Maj:t och kronan, å ena, och ägaren af Tunabergs kopparverk,
å andra sidan, har af kronan väckt talan om förverkande af rätten till
ifrågavarande allmänning och om åläggande för vederparterna att till
kronans fria disposition afträda densamma blifvit ogillad. Såsom ofvan
anmärkts återstår alltså numera icke någon rekognitionsskog, som icke
blifvit skattelöst.
Beträffande härefter under bruk skattesålda kronohemman och torp,
hvarå fanns kronoåbo, ha förhållandena blifvit ordnade genom en
mängd länder såväl 1600-, som 1700- och 1800-talet utfärdade kungörelser
och förordningar, för livilkas innehåll någon närmare redogörelse
här lämpligen icke kan intagas. Endast därom bör erinras, att åbo,
hvilken af bruksägaren förvärfvat sig skattemannarätten, ägde vid densamma
bibehållas äfven i det fall, att bruket sedermera nedlades, och
att bruksägaren, som af åbon inköpt åborätten, tillförsäkrats samma
rätt, samt slutligen att person, hvilken vore till dylikt åboskap berättigad,
ägde, utan föregående inrymning i åboskapet, med laga verkan
öfverlåta sin rätt till detsamma.
Vidkommande förhållandet mellan bruksägarne och åborna torde,
enligt hvad af tillgängliga handlingar framgår, de sistnämnde mångenstädes
blifvit beröfvade sina påstådda rättigheter och från hemmanen
bortdrifvits. Enligt i ämnet gällande författningar skulle kronoåborna
arfvinge efter arfvinge å hemmanet sitta odrifna, så länge de fullgjorde
sina skyldigheter; men vid tid efter annan uppkomna tvister har det
16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.
visat sig vara förenadt med allt större svårigheter för åbon att kunna
styrka sin rätt till själfva åboskapet. Kunna emellertid berörda förhållanden
lämpligen göras till föremål för något statens direkta ingripande,
såsom af motionären blifvit ifrågasatt? Den undersökning,
hvartill i enstaka fall fog möjligen skulle förefinnas, lärer rimligen icke
kunna anställas utan på vederbörande intressenters egen anstiftan, och
någon plikt för staten att »återställa rättstillståndet», där ett sådant
verkligen blifvit rubbadt, torde väl icke annorledes än i domstolsväg
kunna påfordras, Att genom särskild lagstiftning, utöfver hvad som
rörande dessa angelägenheter redan finnes stadgadt, någonting i berörda
hänseende skulle stå alt vinna, lärer med skäl kunna betviflas.
Angående slutligen de af motionären jämväl behandlade privilegier
å årlig stockfångst å kronans skogar, som varit åt vissa sågverk mot
afgift upplåtna, torde, enligt hvad utskottet kunnat inhämta, nämnda
privilegier vara på ett eller annat sätt i sin helhet aflösta. Äfven om
därvid något förvärf af mark kommit att äga rum, som med närvarande
uppskattning synes öfverstiga det motsvarande privilegiet, lärer ett
allmänt fördömande i förevarande hänseende knappast vara befogadt.
Åtminstone måste väl en ingående kännedom om de förhållanden, som
i hvarje särskildt fall inverkat afgörande i den ena eller andra riktningen,
vara oundgänglig för att man härutinnan skall kunna bilda sig en bestämd
mening. Man har väl annars skyldighet antaga, att kronans rätt,
där så ske kunnat, på behörigt sätt bevakats eller att, därest någon
försummelse tidigare skulle legat vederbörande till last, den möjlighet
till rättelse, som tilläfventyrs förelegat, jämväl blifvit behörigen begagnad.
Någon anledning för Riksdagen att i detta stycke ingripa har emellertid
icke blifvit påvisad.
Af den af utskottet sålunda lämnade redogörelse framgår, att en
fullständig undersökning och utredning rörande samtliga till bruk och
bergverk skedda skogsupplåtelser ägt rum och att i anledning af berörda
utredning den nu gällande kungl. förordningen den 27 maj 1898 angående
förvaltningen af statens till bergshandteringens understöd anslagna
skogar tillkommit äfvensom särskilda åtgärder i åtskilliga fall blifvit
vidtagna för rättande af yppade missförhållanden. Härigenom får väl
det af motionären uttalade önskemål om skogsvården anses vara tillgodo
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39. 17
sedt. Härtill kommer emellertid, att verkställande af utredning rörande
de ytterligare åtgärder, som höra vidtagas för åstadkommande af en
rätt vård af kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarne
i Norrland och Dalarne, den 5 juli 1907 öfverlämnats till en för ändamålet
tillsatt kommitté, som tillika erhållit i uppdrag att inkomma med
de förslag, till hvilka utredningen kan föranleda.
Vidare har omförmälts, hurusom, där anledning ansetts föreligga,
kronan mot vederbörande anhängiggjort talan om återvinning af donerad
mark, men att på grund af angifna omständigheter berörda talan blifvit
af domstolarne utan meningsskiljaktighet ogillad.
Med åberopande af dessa förhållanden och de erinringar, hvilka
utskottet rörande öfriga delar af motionärens framställning funnit sig
föranlåtet göra, hemställer utskottet,
att ifrågavarande motion icke må till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 maj 1908.
På utskottets vägnar:
FPJTHIOF SÖDÉRBERGH.
Herr Martin har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i behandling
af detta ärende.
Bih. till Riksd. Prof. 1908. S Sami, 2 Afd. 2 Band, 38 Höft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.