Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t, angående utredning rörande till industriens understöd upplåten kronojord m. m. Till utskottets behandlinghar blifvit hänvisad en af herr Carl Lindhagen väckt motion, n:o 211, af följande lydelse: »Kronan har under gångna tider donerat otroligt mycket jord till jordbruket, industrien och städerna.

1908-05-26 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1908:39, Skrifvelse till Kungl. Maj:t, angående utredning rörande till industriens understöd upplåten kronojord m. m. Till utskottets behandlinghar blifvit hänvisad en af herr Carl Lindhagen väckt motion, n:o 211, af följande lydelse: »Kronan har under gångna tider donerat otroligt mycket jord till jordbruket, industrien och städerna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39. 1

N:o 39.

Ånk. till Kiksd. kansli den 26 maj 1908, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9 i

anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t,

angående utredning rörande till industriens understöd

upplåten kronojord m. m.

Till utskottets behandling- har blifvit hänvisad en af herr Carl

Lindhagen väckt motion, n:o 211, af följande lydelse:

»Kronan har under gångna tider donerat otroligt mycket jord till

jordbruket, industrien och städerna. Den vanliga gången har sedan

varit, att denna jord prisgifvits såsom byte åt den enskilda företagsamheten

med åsidosättande af gåfvans ändamål. I en mängd fall har

tiden utplånat spåren af de ursprungliga statsåtgärderna och då lär

ingenting vara att göra vidare åt saken. Men i de fall åter, där statsmaktens

omtanke ligger oss mera nära och ej tillhör något oåterkalleligen

förflutet, bör det vara en rätt för staten lika väl som en

skyldighet att vaka öfver sitt verk.

Hvad kronans jorddonationer till industrien angår, ha dessa på senare

tider bestått i upplåtelse af skogar till bergshandteringens understöd

och af stockfångst till sågverk in. m., äfvensom af nybyggen. Indirekt

har industrien dessutom beredts oerhörd vinst af de skogar, som genom

afvittringarne i de norra delarne af riket till folio bönderna.

Först är således här att märka de förnämligast under 16- och

1700-talen till bergshandteringens understöd anslagna skogar. De till

äldre verk äfvensom vissa järngrufvor gifna skogar hafva åtnjutits fritt,

men i öfrigt har för dessa skogar erlagts en viss rekognitionsafgift,

hvarför de med ett gemensamt namn kallats rekognitionsskogar. Numera

lärer man skilja endast mellan rekognitionsskogar samt de i

Bergscollegii cirkulärbref 23/3 1824 omförmälda grufskogar och grufallmänningar,

hvilka senare ej få till skatte lösas och för hvilka numera

jämväl erlägges rekognitionsafgift.

Bill. till Biksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 38 Höft. (N:o 39). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

Hvad angår rekognitionsskog ar ne, så skulle dessa, där de ej under

en mera bestämd besittningsrätt blifvit åt bergverken upplåtna, enligt

1809 och 1810 års Riksdagars beslut få indelas till hemman och skattelösas,

hvarvid öfverloppsmark borde återfalla till kronan. Enligt uppgift

i en år 1895 utgifven skrift om till bruks understöd skattesålda

hemman, torp och skogar skulle vid den tiden omkring 800,000 tunnland

af rekognitionsskogarne blifvit till vederbörande bruksägare skatteförsålda

samt antagligen omkring 150,000 tunnland sådana skogar då

ännu ha behållit sin natur. En god del af dessa skatteköp hade upprättats

så sent som på 1870- och 1880-talen. I samma skrift uppgifves, att

rekognitionsskogarne torde vid början af 1800-talet omfattat omkring

1 V* miljon tunnland samt att på grund af kung!, blefven den 4 februari

1811 och 31 mars 1824 kronan återtagit en del af dessa skogar och

dessutom åtskilliga bruksägare afsagt sig ny ttj anderätten till åtskilliga

hundratusen tunnland däraf. Då rekognitionsafgifterna och skattelösen

utgjorde mycket obetydliga belopp i förhållande till skogarnes värde, är

det här fråga om eu ren donation. Såsom i skatteregleringskommitténs

betänkande af år 1882 uppgifves, hade då rekognitionsskogar, indelade

till hemman om tillhopa 276,9 2 mantal, sålts till verksägare mot köpeskillingar,

hvilkas sammanräknade belopp utgjorde allenast 23,432 kronor

41 öre, d. v. s. omkring 85 kronor pr mantal eller 3 å 6 öre pr tunnland

skogsmark. Åtskilliga af dessa domäner har kronan sedan för

bildande af kronoparker återköpt och därför betalt ett belopp motsvarande

minst taxeringsvärdena. Till närmare belysning må exempelvis omnämnas,

att inom Gäfleborgs län funnos år 1903 20 bruk, som ägde skatteköpta

hemman och lägenheter inom länet, hvilka uppkommit af rekognitionsskogar

och som enligt skattebrefven skola vara oskiljaktigt förenade

med bruket. De voro nämnda år taxeringsvärderade till 4,130,900 kronor

och i skatteköpeskilling hade för dem utgifvits endast 5,318 kronor

30 öre.

Vid 1886 riksdag väcktes motion i Första Kammaren med yrkande,

att därest skattebref å hemman bildadt af rekognitionsskog innehölle,

att hemmanet ej finge skiljas från bruk eller fabrik, till hvars understöd

upplåtelse skett, sådant villkor ej skulle medföra behörighet för kronan

att, i händelse inrättningen nedlades, yrka rubbning af ägares och

inteckningshafvares rätt. Denna motion afslogs af Riksdagen och

yttrade därvid en talare i Första Kammaren, att rekognitionsskogarnes

afhändande från staten vore ett af de största ekonomiska misstag, som

blifvit begångna under århundradet; hade staten haft skogarne kvar, så

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (X:o''4) Utlåtande N:o 39.

skulle grundskatter och annat kunnat afskrifvas och ersatts genom den

ökade afkastningen af denna skogsegendom. Enligt sedermera meddelade

domar af högsta domstolen har emellertid (Holms juridiska arkiv

1897 sid. 317) återvinningstalan från kronans sida förklarats icke kunna

äga rum, af den anledningen att villkoren för donationen ej uppfyllts.

På motion i Första Kammaren tog sig redan 1898 års Riksdag före att

Titan närmare eftertanke besluta, att författningarnes föreskrift om skatteköpta

rekognitionshemmans oskiljaktighet med bruken skulle upphöra att

gälla och att i följd däraf förbehåll därom ej skulle intagas i nya bref.

Kungl. Maj:t godkände också förslaget och förordning därom utkom

den 22 december 1898. Det är verkligen förödmjukande att nödgas

erkänna, att man af ouppmärksamhet varit med om något sådant.

Af de egentliga rekognitionsskogarna lärer återstå ej skattelöst

allenast Tunabergs kopparverks allmänning i Södermanland, hvilken

emellertid är föremål för reglering.

De till bergshandtering ens understöd i öfrigt anslagna skogar,

hvilka ej få till skatte lösas, stå under domänstyrelsens inseende och

upptagas dessa i domänstyrelsens senaste ämbetsberättelse med en

areal af 33,184 hektar 10 ar. Deras skötsel är ordnad genom förordningen

den 27 maj 1898 angående »förvaltningen af statens till bergshandteringens

understöd anslagna skogar.»

Utöfver förenämnda anslag af skogar har bruksrörelsen äfven

gynnats med jord tilldelningar på det sättet, att till den anslagits en

mängd kronohemman och torp, hvarå kronoåbo funnits, med rätt för

bruksägaren att i åbons ställe skattelösa hemmanet. Förmånerna för

bruksägaren bestodo här förnämligast endast i en viss företrädesrätt till

inköp af skogsprodukterna samt till åbons tjänstbarheter. Jämlikt kungl.

kungörelserna den 21 maj 1878 och 23 december 1881 blef det medgifvet

åbon att öfverlåta åborätten åt bruksägaren och den sistnämnde att

öfverlåta skattehemmansrätten åt åbon. Det är förunderligt, att ett

sadant medgifvande som det förstnämnda kunnat utfärdas. I den omförmälda

skriften af år 1895 säges, att af i kommerskollegium tillgängliga

handlingar framginge, att omkring 200 mantal sådana hemman på vissa

stadgade villkor under bruk skattesålts. Men det tillägges, att dåmera

dock ett ganska ringa antal åbor kvarsutte, enär de antingen till bruksägarne

försålt sin åborätt eller ock, hvad som mest torde vara fallet,

blifvit emot dem tillförsäkrade rättigheter från hemmanen bortdrifna.

Vidare hafva ock företrädesvis i de nordligaste länen särslcildt

sågverken gynnats med privilegier å årlig stockfångst på kronans skogar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

mot en viss stubböresafgift. Dessa privilegier tillkommo under 1700- talet och långt inpå 1800-talet. Några sådana finnas ej vidare inom

Gäfleborgs och Jämtlands län, enär vid afvittringen inom nämnda län

de sågverk, hvilka förut åtnjutit dylika privilegier, i ersättning därför

tilldelats bestämda områden, som blifvit till hemman indelade och skattlagda.

En så beskaffad områdestilldelning har äfven förekommit inom

de nordligare länen. Sålunda blef t. ex. Hvitåfors sågverk i Norrbottens

län vid afvittring år 1859 för 2,170,7 träd af sin privilegierade stockfångst

tillagdt besittningsrätten till 27 särskilda hemman. Stora områden

ha på detta sätt tillfallit sågverken med full äganderätt.

Inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län har

emellertid utbrytning af stockfångst ägt rum äfven på det sättet, att

till sågverken småningom anvisats visst aftaget skogsområde, hvarifrån

de mot erläggande af en skogsränta ägde uttaga den årliga stockfångst,

som ursprungligen tillförsäkrats dem mot stubböresafgift. Efter år

1886 har träffats upprepade aftal mellan kronan och innehafvare af

stockfångstområden, hvarigenom de senare afstått all rätt till områdena

åt kronan mot medgifvande att under vissa år få verkställa en vidsträcktare

afverkning, än som innefattas i stockfångstprivilegierna.

Såväl stubböresafgifterna som skogsräntan utgjorde endast en

obetydlighet mot stockfångstens verkliga värde. Däremot . har det

vederlag för stockfångsten, som erhölls i sammanhang med afvittringen,

varit synnerligen frikostigt tilltaget. Rörande omfattningen af de med

äganderätt åt sågverken upplåtna skogar finnes nog ingen tillgänglig

utredning. I fråga om de mot skogsränta utbrutna skogarna begärde

1874 års Riksdag åtgärders vidtagande för att för kronans räkning försälja

öfverskottsvirket å dessa skogar. Enligt kungl. brefvet 17 december

1880 förklarades emellertid Riksdagens framställning ej lagligen kunna

föranleda till annat än att skogsstyrelsen ägde om afverkning af öfverskottet

under viss tid träffa öfverenskommelse med sågverksägaren.

Kronan var således hänvisad till att antingen låta skogen stå oafverkad

och förfaras eller ock upplåta afverkningen till sågverksägaren mot det

pris han ville betala. Häraf begagnade sig också privilegiehafvarne.

Såsom ett exempel i huru hög grad sågverksindustrien gynnats

vid dessa utbrytningar af stockfångst, må anföras, att Mo sågverk, som

numera äges utaf Mo och Domsjö aktiebolag, för en privilegierad årlig

stockfångst af 879 träd fått efter 1882 genom statens i administrativ

väg gjorda förfoganden såsom present utöfver den årliga stockfångsten,

representerande ej fullt räntan å ett kapital af 100,000 kronor, uttaga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammar-ens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

skog till värde enligt samma beräkning af åtminstone 3,500,000 kronor.

Härtill kommer, utom vinst före 1882 på denna stockfångst, den betydande

vinst på de synnerligen värdefulla skogar, hvilka samma privilegiehafvare

erhöll med äganderätt såsom vederlag för annan stockfångst.

Alldeles fristående'' äro åtskilliga slag af privilegier, genom hvilka

större ägoområden inom Norrlottens lån blifvit företrädesvis på 1700- talet upplåtna åt enskilda personer eller bolag till anläggande af järnoch

sågverk samt för uppodling af större landsträckor. Sådana voro:

1) Ivengis bruks- och bergfrälse egendom i Paj ala socken, 2) Meldercreutzska

och Hermelinska bergverks- och odlingsdistrikterna (det förra

odlingsdistriktet innefattade en landsträcka af omkring 20 mils längd

och 10 mils bredd emellan Luleå och Kalix älfvar), 3) Palmstruchska

odlings- och skogsdistrikt (ett ödesland 10 mil långt och 2 x/2 mil bredt

på norra sidan af Piteå älf), 4) Korpforss och Rensundsforss järnverksanläggningar

med därtill anslagna skogar, och 5) Awaforss masugns

och Hvitåforss bruks koldistriktsskog. Dessa privilegier reglerades i

sammanhang med afvittringen. Stora områden frångingo därvid privilegiehafvarne

och medtogos i den allmänna afvittringen. En utredningborde

här ske, till hvilken omfattning ändock i följd af privilegierna

delar af dessa jordområden bibehållits vid bruks-, grufve- och sågverksindustrien,

som ej räknats till rekognitionsskogar. Sålunda lära Gellivarebolagets

många hemman härröra från Meldercreutzska privilegiet.

Bolag hafva som sagdt jämväl på ansökan erhållit nybyggesrätt till

en stor myckenhet nybyggen särskildt i Norrbottens län. En närmare

utredning härom saknas.

Såsom redan ofvan antydts, hafva dessa jorddonationer under

tidernas lopp börjat disponeras med åsidosättande af kronans villkor

vid gåfvan. Därtill kommer, att detta nya användningssätt alltmer utmynnar

i att sköfla skogarne och försämra ställningen för folket, som

brukar eller har sina bostäder på dessa marker, livilket icke heller varit

meningen med gåfvan.

Man kan fråga sig, hur detta har varit möjligt. Förhållandet är

emellertid, att det nya tillståndet så småningom växer fram under hägnet

af lagar, skrifna såväl som oskrifna, hvilka aldrig varit stiftade i alsikt

att medföra eu sådan verkan.

En sådan författning är lagen om tjuguårig häfd den 22 april

1881. Den innehåller, att om någon i god tro åtkommit fast egendom

och den efter vunnen lagfart såsom ägare besuttit utan afbrott under

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

tjugu år, då må ej klander, som därefter på grund af äldre rätt instämmes,

emot häfden gälla. Det säges, att många förhoppningar fästades

vid denna lag äfven därför att den kunde bereda ökade utsikter att

undgå eventuella anspråk från det allmänna. Med god tro menar lagen

nämligen enligt vanlig lagtillämpning endast frånvaro af kännedom om

bristande iakttagande af juridiska formaliteter. Vetskap åter till exempel,

att kronan i skatteköpebref vid skatteköpet uttryckligen fäst det villkor,

att den skatteförsålda jorden skulle tillhöra visst bruk för visst ändamål,

anses helt visst icke hindra att disponera öfver jorden på hvithet annat

sätt som helst. Den förnuftiga, påtagliga rättvisan spelar i dylika fall

ingen roll i lagtillämpningen. Och dock säges i motiven till lagen, att

»det måste ligga i sakens natur, att ett besittningstagande, som skall

kunna grundlägga häfd, icke får hafva karaktären af eu våldshandling,

utan måste härledas från en rättslig grund». Kallas det för en rättsliggrund,

att sådan orätt, som ofvan sägs, öppet får begås?

En oskrifven lag, bakom hvilken saklig orätt på detta område

i största utsträckning fått skydd, är också domstolarnes rättspraxis. Vice

häradshöfding G. Fahlcrantz har sagt några sanna saker om den formella

rättens ödeläggande förhärjningar bland statens samhällsbevarande afsikter

i sin jordpolitik under gångna tider. Det är ytterligt nedslående,

att i ett sådant exempel, som ofvan sägs, domstolarne äfven om häfd

ej mellankommit förklarat antingen, att sådana villkor i skatteköpebref

äro utan betydelse eller ock, hvilket är ännu värre, att villkoren ej

ha någon verkan, därför att något äfventyr af skattemannarättens

förlust ej vore i köpebrefvet uttryckligen stadgadt (se ofvannämnda

prejudikat).

Det bör då åtminstone vara tillåtet för statsmakterna att stifta

en ny lag, som verkligen bygger på rättslig grund och påbjuder, att

hvad staten uttryckligen förbehållit också skall stå fast samt öfverträdelser

däraf hafva den naturliga påföljden, att jorden återfaller till

statsverket.

En mycket sväfvande fråga är brukens rätt till kronohemman och

kronotorp, som anslagits till bruksrörelsen, samt bruksägarnes och

åbornas ömsesidiga rättigheter, vare sig jorden blifvit skattelös eller

icke. På en mängd ställen hafva som sagdt åborna blifvit bortdrifna,

gentemot dem tillförsäkrade rättigheter. Där de kvarsitta, äro de underkastade

godtycke på alla sätt. En speciell tvistefråga är på många ställen

rätten till skogen. Åborna äga enligt författningarne rätt att själfva

taga afkomsten af skogen med förbehåll endast att först hembjuda den

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

till bruksägaren. Men i stället taga brukena mångenstädes skogen för

egen del äfven till afsalu. Understundom uthuggas dessa skogar för

sådant ändamål ganska fullständigt, såsom till exempel skedde i slutet

på 1890-talet å vissa hemman donerade till Åkers styckebruk i Södermanland.

Om åbon ens får något kvar till husbehof, anses utan tvifvel

också bero på jordägarens godtycke.

Alla dessa åbor veta, att de hafva en rätt, som aldrig blifvit dem

fråntagen. Men detta oaktadt glider omärkligt rätten ifrån dem, under

inflytandet af andra lagar, som stå främmande för dessa rättsförhållanden,

men Indika bruksägarne med växande djärfhet söka utnyttja till

redskap för sina ensidiga, mot den verkliga rätten stridande intressen.

Dessa åbor hafva inga utvägar för att bevaka sina intressen, ingen enskild

sakförareverksamhet kan reda ut något i denna härfva. Ett sådant

uppdrag blefve i hvarje fall så omfattande och kostsamt, att de fattiga

åborna icke skulle ha råd därtill, helst utgången af en process är minst

sagdt oviss. Deras rätt inskränker sig till några gamla förbleknade handlingar,

omsorgsfullt förvarade i någon vrå i hemmet. Ibland taga de

fram dessa dokument för att fråga någon lagklok eller annan, som de

tro intressera sig för deras sak, om ej ur dem skall kunna framtrollas

något, som återskänker dem frihet och tryggade utkomstmöjligheter.

Hvar och en måste säga sig, att detta öfverstiger en enskilds krafter.

Ingen annan än staten kan hjälpa dessa människor. Och hvem

skulle eljest stå dem bi, om icke den, från hvilken de härleda sina anspråk.

För närvarande låter dock staten den ena handen icke veta hvad

den andra gör. Det är statens plikt att utreda dessa saker och med

sin lag återställa rättstillståndet.

Denna sak har en tredubbel betydelse. Det gäller dels en skogsvårdsfråga,

i det att staten här har en särskild uppfordran, att skogen,

såsom meningen varit, upprätthålles för att blifva till verkligt gagn för

landet. Vidare gäller det den folkliga jordfrågan, det brännande problemet

att skaffa jordbruk och bostäder åt folket, och därför böra de

färdiga gårdarne bibehållas och nya odlingar uppmuntras samt jordbruksbefolkningen

skyddas i sina gamla rättigheter; den gamla bruksindustrien,

till hvilken jorden skänktes, plägade också fordom gynna

en dylik utveckling. Slutligen äro villkorens upprätthållande ägnade

att stödja industrien, hvilket ej blir fallet, när ägaren, såsom nu sker,

använder den för andra ändamål.

Hvad som bör göras kan sammanfattas så, att en fullständig utredning

om dessa för både allmänheten och myndigheter okända för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:ö 39.

hållanden bör framläggas. Denna utrednings resultat måste ju bli vägledande,

huruvida och i hvad mån något sakligt sedt kan och bör åtgöras.

Några konturer skönjas dock redan nu. Ett ingripande bör under

alla förhållanden vara påkalladt i skogsvårdsafseende och i ändamål att

upprätthålla odlingen och därtill lägga nya. Denna i och för sig naturliga

statsomsorg hämtar i detta fall ytterligare stöd af jordens egenskap

att vara donationsjord, bortgifven för ej så särdeles länge sedan.

I fråga om s. k. bergsskogar och bergsallmänningar, som ej få

lösas till skatte, skall utredningen kanske visa, att man ej har anledning

att gå längre. Skogsvården är också redan tillgodosedd genom

1898 års författning därom.

Beträffande rekognitionsskogar bör rätten att skattelösa dem upphäfvas,

i den mån något ej skattelöst finnes kvar samt förordning

därom utfärdas utan afvaktan på utredningen. Likaledes bör den

beklagliga förordningen den 22 december 1898 upphäfvas; och för

öfrigt får ej ifrågakomma, att den till skillnad från andra civillagar skall

ha retroaktiv verkan på redan uppkomna rättsförhållanden, då därom

ej utsagts något i själfva lagen. Genom stiftad lag bör vidare förklaras,

att de villkor, som lastats vid donationerna, skola upprätthållas vid det

själfskrifna äfventyret, att de eljest återfalla till kronan, allt naturligtvis

under de särskilda villkor, som kunna befinnas skäliga.

Om hemman och torp slutligen, som upplåtits till bruk på vissa

villkor, gäller i fråga om upphäfvande af rätten att lösa dem till skatte

samt upprätthållande af villkoren hvad ofvan sagts om rekognitionsskogar.

I detta fall är dessutom särskildt att beakta angelägenhet att

genom ny lag skydda åborna i deras gamla rättigheter till jordens

brukande, rätt till skogsfång m. m. och i dessa rättigheter återinsätta

bortdrifna åbor, detta naturligtvis dock i tidsenliga former.

Hvad angår stockfångstprivilegier, torde utredningen komma att

gifva vid handen, att de privilegier, som ej utbytts emot jord, upplåten

med äganderätt, snart äro i sin helhet aflösta, låt vara på ett till förmån

för privilegiehafvaren alldeles oskäligt sätt. Då privilegier åter utbytts

mot mångdubbelt större värden i jord, bör det kunna vara en öppen

fråga, om ej staten bör återfå hvad som bekommits för mycket eller

ock ställa skogarne under uthållighetsbruk och i beskattningsväg betinga

sig en skälig del af afkastningen.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag, att Riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en undersökning rörande statens

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

jorddonationer till industrien samt förslag till lagstiftning och eventuellt

äfven andra åtgärder, som kunna påkallas för de ändamål ofvan närmare

utvecklats.

Såsom af motionären blifvit angifvet, har industrien under gångna

tider varit föremål för statens understöd och har sådant hufvudsakligen

lämnats i anslag af kronohemman och skogar, hvilka antingen villkorligt

skattesålts eller mot en årlig nyttjanderättsafgift, kallad rekognitionsafgift,

upplåtits till manufaktur- och bergsverksägarne till deras verks

drift och understöd. I förra fallet var det kronohemman och torp,

hvarå vanligtvis äfven fanns kronoåbo, och i senare fallet kronans skogsmarker,

som då fingo namn af rekognitionsskog, hvilka sålunda till

verkens understöd upplätos.

Bruksdriften understöddes alltså med dels skogar, hvilka efter den

nyttjanderättsafgift, bruksägaren därför till kronan erlade, kallades rekognitionsskog

ar samt de af en del af dessa rekognitionsskog^'' bildade

rekognitionsskogshemmanen och dels kronohemman och torp, hvarå fanns

kronoåbo.

I fråga om de förstnämnda må erinras, att vid den bruksägarne

tillförsäkrade rätt att å kronans marker för sina verks understöd hämta

kol, ved och annat för bruksdriften nödigt virke var alltid fäst det villkor,

att rättigheten ägde bestånd endast så länge de verk, till hvars

understöd den blifvit lämnad, fortdrefvos. Omkring en och en half

million tunnland skog lära i början af 1800-talet sålunda varit bruk

och bergverk anslagna. På grund af kungl. kungörelsen af den 4 februari

1811 och den 31 mars 1824 har sedermera staten återtagit en del af

dessa skogar, åtskilliga bruksägare ha dessutom afsagt sig sin nyttjanderätt

till flera hundratusental tunnland däraf, hvaremot återstående delen till

vederbörande bruksägare i enlighet med de i nämnda kungl. kungörelse

gifna bestämmelser skatteförsålts, så att numera icke någon rekognitionsskog

finnes kvar, som bibehållit sin natur såsom sådan.

Fråga om återvinning till kronan af en del af berörda rekognitionsskogshemman

samt om utkräfvande af ersättning för afverkning af skog,

som obehörigen skulle å dessa hemman ägt rum, uppkom närmast i

anledning af en till statsrådet och chefen för finansdepartementet från

enskilda personer ingifven framställning i juli månad 1893. Mot innehafvarne

af vissa kategorier af ifrågavarande hemman blef talan i berörda

hänseende jämväl å kronans vägnar anställd, men med fullstänBih.

till Biksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 38 Käft. 2

TJtshottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

digt negativt resultat, såsom framgår af den i annat sammanhang här

nedan lämnade redogörelse och enligt hvad af motionären själf blifvit

antydt.

Emellertid framställde vid 1895 års riksdag herr S. A. Hedin i

Andra Kammaren till dåvarande chefen för finansdepartementet det

spörsmål, huruvida denne vore betänkt på att inom kort underställa

Kungl. Maj:ts pröfning förslag om nödiga åtgärder till åvägabringande

af ett verksamt skydd för framtiden af statens rätt och intresse i fråga

om dess till bergshandteringens understöd anslagna skogar samt till utkräfvande

af ansvar och skadestånd för öfvergrepp, som redan ägt rum.

Af åtskilliga utaf interpellanten vid tillfället lämnade uppgifter framginge,

enligt interpellantens förmenande,

l:o) beträffande vissa grufve- eller liytteskogar, att afverkning ägde

rum, ehuru grufva eller hytta, till hvars understödjande nyttjanderätt

till skog af staten upplåtits, blifvit nedlagd; att när behof af virke hos

bergmästaren anmälts, han, med åsidosättande af sin skyldighet att

pröfva behofvet, meddelat afverkningstillstånd; att, när åter nyttjanderättsinnehafvaren

besparat sig besväret att anmäla ett imaginärt virkesbehof

för en icke existerande hytte- eller grufdrift, och utan tillstånd

företagit afverkning, ingen myndighet rörde en hand mot sådant missbruk;

att på anmälan därom från en skogstjänsteman Konungens befallningshafvande

förklarat sig sakna befogenhet att ingripa; samt att,

efter det Konungens befallningshafvande till kommerskollegium öfverlämnat

handlingarna i målet, kollegiet ej heller — och förmodligen af

samma skäl — någon åtgärd vidtagit till skyddande af statens rätt och

intresse;

2:o) beträffande den åt Åkers styckebruk upplåtna allmänning, att

ehuru längesedan all kanontillverkning vid bruket upphört, kolningen

å statens skog fortsattes, utan att veterligen från offentlig myndighets

sida något åtgjorts med anledning af detta öfvergrepp;

3:o) att den till understöd åt Timabergs kopparverk anslagna skog,

sedan koppartillverkningen upphört, anlitades dels till kolning för

Näfvekvarns järnbruk, dels till afverkning i stor skala af sågtimmer

och ved för afsalu.

Till stöd för sin framställning i ämnet anförde interpellanten,

vidare, att förhållanden af samma slag som de angifna antagligen

mångenstädes förekomme, att splittringen på flera myndigheter af en

rätt och en plikt, som syntes böra vara på en hand koncentrerade,

torde utgöra en hufvudsaklig anledning till den vare sig likgiltighet

eller vanmakt å de offentliga myndigheternas sida, som möjliggjorde

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra Kammarens Tillfälliga TJtsTcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

nyttjanderättsinnehafvarnes förfarande att, sedan ny ttj anderättens förutsättning

och villkor upphört, till sin olofliga vinning på statens bekostnad

använda staten tillhöriga skogstillgångar; och att särskildt skogsstyrelsen

enligt kungl. förordningen den 30 maj 1873 angående förvaltningen af

statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar ej kunde

anse sig befogad att ingripa med kvarstad och åtal.

Chefen för finansdepartementet framhöll i det af honom å den

sålunda framställda interpellationen afgifna svar, hurusom större delen

af statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar blifvit

jämlikt kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 såld till skatte. De

återstående skogarna af nämnda slag stode ursprungligen under tillsyn

ensamt af bergsstatens tjänstemän, men med anledning af framställd

anmärkning mot det sätt, hvarpå vissa af dessa skogar sköttes, vidtogs,

efter inhämtande af Riksdagens medgifvande, genom ofvanberörda 1873

års förordning den förändring, att befattningen med själfva skogsvården

öfverflyttades på skogsstaten, medan bergsstaten bibehöll öfriga förvaltningsbestyr

beträffande dessa skogar. Sålunda skulle enligt sagda

författning nyttjanderättsinnehafvaren årligen inom viss tid anmäla sitt

virkesbehof hos bergmästaren, som pröfvade detta behof och lämnade

tillstånd till afverkningen, medan jägmästaren skulle hålla uppsikt däröfver

att den fastställda hushållningsplanen iakttoges. Den ifrågavarande

författningen syntes i fråga om utöfvandet af kontrollen och utstakningen

af de särskilda tjänstemännens rättigheter och skyldigheter i

fråga om beifrande af öfvertr ädels er af författningen förete vissa brister

af beskaffenhet att böra genom ändring i densamma af hjälpas. Beträffande

det vida öfvervägande antalet af ifrågavarande bergverksskogar funnes

visserligen ingen anledning att antaga förekomsten af oegentligheter af

det slag, som interpellanten antydt. Det hade emellertid tillförene visat

sig, att fall förekommit, då den af författningen anordnade kontrollen

icke varit tillfyllestgörande. Enligt interpellanten skulle detta varit

förhållandet äfven beträffande de af honom omförmälda skogar. Huru

härmed rätteligen sammanhängde, kunde först utredas vid en närmare

undersökning af dithörande rättsliga och faktiska förhållanden. För

åvägabringandet af en dylik undersökning skulle vederbörande myndigheter

delgifvas de i interpellationen berörda omständigheter.

Vid 1898 års’ riksdag framlade Kungl. Maj:t en proposition angående

förändrade bestämmelser rörande förvaltningen af statens till

bergshandteringens understöd anslagna skogar.

Utaf det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll inhämtas,

bland annat, att Kungl. Maj:t i anledning af ofvan omförmälda interpellation

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

anbefallt kommerskollegium och domänstyrelsen att efter verkställd undersökning

af de anförda förhållandena och den vidare utredning af frågan,

som kunde finnas erforderlig, till Kungl. Maj :t inkomma med det yttrande

och förslag, hvartill berörda undersökning och utredning föranledde.

Med anledning häraf hade kommerskollegium anmodat samtliga

bergmästare i riket och domänstyrelsen samtliga öfverjägmästare och

jägmästare i de orter, där skogar af här afsedt slag funnes, att inkomma

''med yttranden i ärendet och därvid meddela redogörelse för vissa af

ämbetsverken, hvart för sig, angifna förhållanden, hvarjämte jägmästarne

anmodats dels att, där så erfordrades för berörda redogörelser, från

vederbörande nyttjanderättshafvare inhämta behöfliga upplysningar, dels

ock att i öfrigt lämna dessa tillfälle att yttra sig rörande saken.

Efter det de infordrade yttrandena inkommit från samtliga bergmästare

och skogstjänstemän samt upplysningar i några fall af ämbetsverken

dels ytterligare infordrats från bergmästare, dels ock under hand

begärts från några nyttjanderättshafvare till ifrågavarande skogar, hade

kommerskollegium och domänstyrelsen, med öfverlämnande af handlingarna

i ärendet, afgifvit utlåtande, däri en utförlig redogörelse lämnades förde

resultat, hvartill den verkställda undersökningen och utredningen

loranledt, äfvensom förslag afgåfvos till förändrade lagbestämmelser

rörande vården och förvaltningen af ifrågavarande skogar.

Af berörda utredning hade framgått, att beträffande de flesta af

dessa skogar intet väsentligt varit att anmärka, vare sig ur skogsvårdens

synpunkt "eller med hänsyn till förhållandet mellan staten såsom ägare

till skogarna och nyttjanderättshafvarne. I fråga om några skogar hade

emellertid förekommit förhållanden, hvilka synts påkalla vissa åtgärder,

för hvilka i ofvannämnda statsrådsprotokoll närmare redogjordes.

De förändrade bestämmelser, ämbetsverken föreslagit för af hjälpande

af de anmärkta bristerna i 1873 års förordning, afsåge i hufvudsak dels

åstadkommande af erforderlig kontroll å sådana till bergshandteringens

understöd anslagna skogar, som dittills förvaltats af nyttjanderättshafvarne

själfva, äfvensom i sammanhang därmed ökad garanti för att

dessa skogar sköttes på ett fullt tillfredsställande sätt, dels dispositionen

af ifrågavarande skogars afkastning, dels ock stadgande af viss påföljd

vid öfverskridande af nyttj anderätten och vid olaga afverkning.

I den kungl. propositionen äskades Riksdagens bifall till meddelande

af stadganden därom:

att statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar skulle,

under domänstyrelsens öfverinseende, stå under skogsstatens omedelbara

vård och förvaltning;

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39. 13

att, därest, sedan de af bergmästaren godkända virkesbehofven

blifvit fyllda, någon ordinarie skogstillgång återstode, som, efter nyttjanderättshafvarnes

hörande, pröfvades icke vara erforderlig för fyllande

af nästföljande års behof, domänstyrelsen skulle äga att förordna om

öfverskottets försäljande, likasom det skulle åligga domänstyrelsen att

draga försorg om tillgodogörandet af vindfällen och ståndtorr skog samt

annan extra af verkning, där den icke, efter domänstyrelsens bestämmande,

utbyttes mot ordinarie utverkning, som då skulle besparas;

att det måtte ankomma på Kungl. Maj:t att på därom gjord

framställning förordna, huruvida och till hvilket belopp vid försäljning

af virkesöfverskottet eller extra afverkning influtna, behållna medel måtte

användas för betäckande af kostnader vid skogens förvaltning och vård

samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet ställas till nyttjanderättshafvares

förfogande;

att hvad af dylika försäljningsmedel icke på nu nämnda sätt användes,

skulle tillgodoföras statsverkets skogsmedel;

att, där den rörelse, till hvars understöd skog af ifrågavarande

slag blifvit anvisad, bedrefves i sådan omfattning, att den enligt hushållningsplanen

beräknade ordinarie afkastningen af skogen kunde visas

i sin helhet vara under längre tid för ändamålet med upplåtelsen fullt

erforderlig, det måtte ankomma på Kungl. Maj:t att, på därom gjord

ansökning, medgifva nyttjanderättshafvare att fritt disponera samma

virkesafkastning för viss, för hvarje fall bestämd tid, under villkor dock,

att andra utsyningsberättigade vederbörligen tillgodosåges samt att,

därest sagda rörelse antingen upphörde eller minskades i sådan grad,

att virkesafkastningen i sin helhet ej längre för densamma behöfdes,

den fria dispositionen upphörde; samt

att, därest virke, som blifvit för godkändt behof i vederbörlig

ordning utsynadt, befunnes kunna till större fördel för nyttjanderättshafvare

eller annan utsyningsberättigad afyttras för; att ersättas genom

virket motsvarande vederlag, det måtte ankomma på domänstyrelsen att

för hvarje fall medgifva det utsynade virkets afyttrande eller utbytande

och därvid meddela för vederbörlig kontroll erforderliga föreskrifter. ,

Statsutskottet tillstyrkte enhälligt, att hvad Kungl. Maj:t i omförmälda

hänseenden föreslagit måtte vinna Riks dagen s bifall.

Under ärendets behandling i Andra Kammaren framhölls särskildt

af chefen för finansdepartementet, att den utredning, som förebragts

rörande det sätt, på hvilket hvarje bruk eller bergverk fått upplåtelse

af de åt dem anslagna skogar, vore verkställd med mycket stor om
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

sorg och noggrannhet, så att det torde bli svårt att göra den fullständigare.

Kungl. Maj:ts framställning blef af Riksdagen bifallen, hvarefter

den ännu gällande förordningen angående förvaltningen af statens till

bergshandteringens understöd anslagna skogar den 27 maj 1898 utfärdades.

I detta sammanhang må beträffande tillkomsten af den utaf motionärens

omförmälda förordningen af den 22 december 1898 om upphäfvande

af rekognitionshemmans oskiljaktighet från de bruk, hvarunder

de lyda, i anledning af motionärens härom gjorda uttalanden, följande

närmare redogörelse lämnas.

Vid 1809—1810 års Riksdag beslöts, såsom af motionären anmärkts,

att de s. k. rekognitionsskogarna skulle indelas till hemman,

och, i den mån de befunnes för bruken behöfliga, få af bruksägarne

till skatte larpas. Närmare bestämmelser härom meddelades i ofvan

omnämnda kungl. kungörelse den 4 februari 1811; och stadgades

däri, bl. a., att uti de skatteköpebref, som kammarkollegium hade att

utfärda, det villkor skulle intagas, att hemmanen alltid skulle vara med

det verk, till hvars understöd de skattesålts, oskiljaktigt förenade. Sedermera

utfärdades rörande skatteköp af ifrågavarande hemman flere författningar,

hvilka alla i afseende å berörda förbehåll hänvisade till 1811

års kungörelse.

Vid 1898 års Riksdag väcktes motioner med yrkande att Riksdagen

ville besluta, att hvad som vid skatteköp af rekognitionshemman

stadgats därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från de

bruk, hvarunder de lydde, måtte upphöra att gälla.

Det hade visserligen visat sig, att gängse antagande, det staten

skulle, i händelse af bruks nedläggande eller hemmans skiljande från

bruk, äga återvinningsrätt, varit felaktig. Sedan talan å kronans

vägnar väckts mot åtskilliga ägare af rekognitionshemman med påstående,

att hemmanen på någon af förenämnda grunder skulle återfalla

till kronan, hade högsta domstolen i en följd af domar den 8

juni 1897 förklarat, att återvinningsrätt i sådana fall icke ägde rum och

förty ogillat kronans talan.

Sammansatta stats- och lagutskottet yttrade, att då, i händelse

bruksrörelsen blifvit nedlagd vid bruk, under hvilket rekognitionshemman

lydde, eller om rekognitionshemman kommit i annans ägo än

bruksägarens, kronan ansåges icke äga återvinningsrätt till hemmanet,

och ifrågavarande bestämmelse om hemmanens oskiljaktighet från bruken

sålunda i detta hänseende icke ägde någon betydelse, samma bestäm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

melse borde upphöra att äfven i öfriga afseenden äga giltighet, helst

bibehållande af en sådan bestämmelse kunde genom den rådande osäkerheten

angående äganderätten till rekognition shemman framkalla anspråk

och förvecklingar af flera slag. Utskottet förordade därför det framställda

förslaget och hemställde, att Riksdagen måtte för sin del besluta,

att hvad som i fråga om skatteköp af s. k. rekognitionshemman

stadgats därom, »att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de

bruk, hvarunder de lyda», skulle upphöra att gälla.

Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne enhälligt bifallen,

hvarefter den af motionären klandrade förordning i ämnet utfärdades

den 22 december 1898.

Utskottet har vidare inhämtat, att jämväl den af motionären omnämnda

Tunabergs kopparverks allmänning numera blifvit skattelöst,

och genom en Kungl. Maj:ts dom den 19 sistlidne mars mellan bl. a.

Kungl. Maj:t och kronan, å ena, och ägaren af Tunabergs kopparverk,

å andra sidan, har af kronan väckt talan om förverkande af rätten till

ifrågavarande allmänning och om åläggande för vederparterna att till

kronans fria disposition afträda densamma blifvit ogillad. Såsom ofvan

anmärkts återstår alltså numera icke någon rekognitionsskog, som icke

blifvit skattelöst.

Beträffande härefter under bruk skattesålda kronohemman och torp,

hvarå fanns kronoåbo, ha förhållandena blifvit ordnade genom en

mängd länder såväl 1600-, som 1700- och 1800-talet utfärdade kungörelser

och förordningar, för livilkas innehåll någon närmare redogörelse

här lämpligen icke kan intagas. Endast därom bör erinras, att åbo,

hvilken af bruksägaren förvärfvat sig skattemannarätten, ägde vid densamma

bibehållas äfven i det fall, att bruket sedermera nedlades, och

att bruksägaren, som af åbon inköpt åborätten, tillförsäkrats samma

rätt, samt slutligen att person, hvilken vore till dylikt åboskap berättigad,

ägde, utan föregående inrymning i åboskapet, med laga verkan

öfverlåta sin rätt till detsamma.

Vidkommande förhållandet mellan bruksägarne och åborna torde,

enligt hvad af tillgängliga handlingar framgår, de sistnämnde mångenstädes

blifvit beröfvade sina påstådda rättigheter och från hemmanen

bortdrifvits. Enligt i ämnet gällande författningar skulle kronoåborna

arfvinge efter arfvinge å hemmanet sitta odrifna, så länge de fullgjorde

sina skyldigheter; men vid tid efter annan uppkomna tvister har det

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39.

visat sig vara förenadt med allt större svårigheter för åbon att kunna

styrka sin rätt till själfva åboskapet. Kunna emellertid berörda förhållanden

lämpligen göras till föremål för något statens direkta ingripande,

såsom af motionären blifvit ifrågasatt? Den undersökning,

hvartill i enstaka fall fog möjligen skulle förefinnas, lärer rimligen icke

kunna anställas utan på vederbörande intressenters egen anstiftan, och

någon plikt för staten att »återställa rättstillståndet», där ett sådant

verkligen blifvit rubbadt, torde väl icke annorledes än i domstolsväg

kunna påfordras, Att genom särskild lagstiftning, utöfver hvad som

rörande dessa angelägenheter redan finnes stadgadt, någonting i berörda

hänseende skulle stå alt vinna, lärer med skäl kunna betviflas.

Angående slutligen de af motionären jämväl behandlade privilegier

å årlig stockfångst å kronans skogar, som varit åt vissa sågverk mot

afgift upplåtna, torde, enligt hvad utskottet kunnat inhämta, nämnda

privilegier vara på ett eller annat sätt i sin helhet aflösta. Äfven om

därvid något förvärf af mark kommit att äga rum, som med närvarande

uppskattning synes öfverstiga det motsvarande privilegiet, lärer ett

allmänt fördömande i förevarande hänseende knappast vara befogadt.

Åtminstone måste väl en ingående kännedom om de förhållanden, som

i hvarje särskildt fall inverkat afgörande i den ena eller andra riktningen,

vara oundgänglig för att man härutinnan skall kunna bilda sig en bestämd

mening. Man har väl annars skyldighet antaga, att kronans rätt,

där så ske kunnat, på behörigt sätt bevakats eller att, därest någon

försummelse tidigare skulle legat vederbörande till last, den möjlighet

till rättelse, som tilläfventyrs förelegat, jämväl blifvit behörigen begagnad.

Någon anledning för Riksdagen att i detta stycke ingripa har emellertid

icke blifvit påvisad.

Af den af utskottet sålunda lämnade redogörelse framgår, att en

fullständig undersökning och utredning rörande samtliga till bruk och

bergverk skedda skogsupplåtelser ägt rum och att i anledning af berörda

utredning den nu gällande kungl. förordningen den 27 maj 1898 angående

förvaltningen af statens till bergshandteringens understöd anslagna

skogar tillkommit äfvensom särskilda åtgärder i åtskilliga fall blifvit

vidtagna för rättande af yppade missförhållanden. Härigenom får väl

det af motionären uttalade önskemål om skogsvården anses vara tillgodo
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 39. 17

sedt. Härtill kommer emellertid, att verkställande af utredning rörande

de ytterligare åtgärder, som höra vidtagas för åstadkommande af en

rätt vård af kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarne

i Norrland och Dalarne, den 5 juli 1907 öfverlämnats till en för ändamålet

tillsatt kommitté, som tillika erhållit i uppdrag att inkomma med

de förslag, till hvilka utredningen kan föranleda.

Vidare har omförmälts, hurusom, där anledning ansetts föreligga,

kronan mot vederbörande anhängiggjort talan om återvinning af donerad

mark, men att på grund af angifna omständigheter berörda talan blifvit

af domstolarne utan meningsskiljaktighet ogillad.

Med åberopande af dessa förhållanden och de erinringar, hvilka

utskottet rörande öfriga delar af motionärens framställning funnit sig

föranlåtet göra, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon

Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1908.

På utskottets vägnar:

FPJTHIOF SÖDÉRBERGH.

Herr Martin har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i behandling

af detta ärende.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. S Sami, 2 Afd. 2 Band, 38 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.