Sök i Ratio Lex

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 5) Utlåtande Ko 34

1908-05-05 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 5TU 1908:34, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 5) Utlåtande Ko 34

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 5) Utlåtande Ko 34.

1

liga 34.

Ank. till Eiksd. kansli den 5 maj 1908, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, rörande

herrar C. A. Lindhagens och K. A. Tengdahls motion

om skrifvelse till Kungl. Magi angående bildande af en

lånefond för att bereda mindre bemedlade tillfälle att

inom stadsområden förvärfva egna bostäder.

Till utskottet har öfverlämnats för förberedande behandling en af

herrar Lindhagen och Tengdahl väckt, så lydande motion: »Lösningen af

städernas bostadsfråga är gifvetvis en statsangelägenhet lika viktig och

trängande som någon annan omsorg om medborgarnes välfärd. Äfven ur

statsfinansiell synpunkt är det viktigt, att lefnadskostnaderna i dessa

samhällen ej blifva alltför betungande, enär dessa kostnader bestämma de

lönekraf, som af statens tjänstemän öfver hela landet komma att uppställas.

Redan nu har staten inrättat en lånefond för småbrukares och

arbetares bosättning på landsbygden. Det synes vara på tiden, att staten

på samma sätt gör en motsvarande ansats att med sina större resurser

och möjlighet att upptaga billigare lån än kommuner och enskilde söka

komma till hjälp vid lösandet af storstädernas bostadsfråga. Ett steg i

denna riktning togs af statsmakterna vid 1907 års riksdag genom lagstiftningen

om tomträtt, om hvilken det från regeringshåll i Andra KamBih.

till Likså. Prot. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 33 Käft. (Ko 34.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 34.

in aren uttalades den förhoppningen, alt den skulle blifva till verkligt

gagn för sitt afsedda ändamål. Detta gagn blir dock ingen betydelsefull

verklighet utan byggnadslån. Det synes därför vara på sin plats, att

äfven staten lämnar sitt stöd härtill genom bildandet af en särskild lånefond

för bebyggandet af mark, som af det allmänna inom stadssamhällen

upplåtes mot tomträtt. På detta sätt blir staten jämväl i tillfälle att

kunna göra verklighet af tomträttsupplåtelser på kronan tillhörig mark.

Möjligen bör lån ur en dylik fond kunna beredas äfven till låntagare,

som med full äganderätt innehar den tomt, han tänker bebygga.

Men önskligt synes vara, att lån beviljas företrädesvis till tomträttshafvare

mot säkerhet af inteckning i tomträtten. Tcmträtten behöfver nämligen

nu, såsom en ny och lätt misstrodd institution, stöd i början för att

komma till anseende och användning, och genom tomträttens befrämjande

upprätthålles också bäst statsintresset.

Önskligt vore, om lån kunde beviljas såväl direkt till enskilde

som till kooperativa föreningar eller bolag, hvilka bygga i ändamål att

sedan uthyra bostadslägenheten till egna medlemmar eller andra bostadssökande.

Naturligtvis är en lånefond, motsvarande exempelvis till beloppet den

för landsbygden upprättade, ej ägnad att göra någon så stor insats för

fyllandet af det stora aktuella bebofvet. Alltid skall den dock verka

något. Men framförallt vinnes ett erkännande af den i forna dagar

hyllade principen, att staten bar skyldighet att direkt vårda sig äfven

om statsbornas bostadsförhållanden.

Det hemställes sålunda, att Biksdagen ville bos Kungl. Maj:t anhålla

om framläggande senast för nästa Biksdag al'' förslag till bildande af en

lånefond, afsedd att genom utlämnande af lån bereda mindre bemedlade

personer tillfälle att inom städernas områden förvärfva sig bostäder.»

Såsom motionärerna erinrat bar staten inrättat en lånefond för arbetares

och småbrukares bosättning på landsbygden. Som motiv för den

begränsning till att omfatta endast landsbygden, som fonden erhöll och

hvilken begränsning framhölls redan i Biksd agens skrifvelse af 13 maj

1899 samt var bibehållen i den vid 1904 å:rs Biksdag i ämnet afgifna

Iiungl. propositionen, anfördes bland annat, att frågan om anordnandet af

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 34.

arbetarebostäder i städerna syntes vara af en helt annan innebörd än den,

som afsåge beredandet af egna hem för arbetare på landsbygden.

Vid behandlingen af Kungi. Maj:ts ofvannämnda proposition väcktes

emellertid i Andra Kammaren af herr S. H. Ivvarnzelius jämte åtta andra

af kammarens ledamöter en motion, hvari yrkades på sådan förändring af

det i den kungl. propositionen afgifna förslag »att lån af statsmedel för

beredande af tillfälle för arbetarne att förvärfva egna hem må kunna beviljas

till bostadslägenhets uppförande äfven å till stad hörande område».

Till stöd härför framhölls bland annat, att behofvet af egna hem gör sig

i lika om icke i högre grad gällande inom städerna som å landsbygden

och att de sanitära missförhållandena af trångboddhet, inneboendesystem

och i öfrigt olämpliga bostadsförhållanden framträda betydligt mera i flertalet

städer än å landsbygden. Då stadssamhällena, anfördes det vidare

i motionen, af flera skäl hafva stort intresse utaf att dess arbetare få goda,

sunda bostäder, så kan man förmoda att dessa samhällen skola befinnas

villiga att upplåta jord för uppförande af egna hem på bättre villkor än

hvad dessa arbetare kunna förskaffa sådan till på närliggande landsbygd.

Motionen blef af det särskilda utskott, till hvilket den kungl. propositionens

hänsköts, afstyrkt och af Kiksdagen afslagen. Särskilda utskottet

hänvisade därvid till de skäl, som förut anförts för begränsningen

af statens egnahemslån till landsbygden, och framhöll vidare att genom

tillfället att erhålla lån erbjudas i allt fall de stadsarbetare, hvilka bosätta

sig å omkringliggande landsbygd, vissa fördelar. Att gå längre

härvidlag ansåg utskottet för det dåvarande icke tillrådligt, enär frågan,

som då förelåg, därmed skulle fått ett helt nytt betydligt förändradt innehåll

samt en väsentligt vidgad omfattning, hvarom närmare utredning

saknades.

Den del i möjligheten till egnahemslån, som särskilda utskottet

framhöll kunde komma stadsarbetare till godo, har emellertid blifvit högst

obetydlig. Ofta sträcker sig stadens jurisdiktionsområde långt utom det

bebyggda stadsområdet, och icke många arbetare, som ha sitt arbete i

staden, kunna förlägga sin bostad så långt från arbetsplatsen. Ju mer

den tendens till inkorporering af närgränsande samhällen, som i all synnerhet

de större städerna förete, fortskrider och förverkligas, är det uppenbart,

att den ofvan framhållna möjligheten blifver ännu mindre eller alldeles

försvinner. I en förlidet år afgifven proposition föreslog Kungl.

Maj:t, att lån ur egnahemslånefonden skulle medgifvas äfven å till stad

hörande, men utanför det planlagda området belägen mark. Detta förslag

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 5) Utlåtande No 34.

blef icke antaget af Riksdagen, då Andra Kammaren visserligen antog,

men Första Kammaren afslog den kungl. propositionen. Det ofvannämnda

förslaget i fjorårets kungl. proposition har äfven i år blifvit af Kungl.

Maj:t framlagdt för Riksdagen, i det enligt detsamma egnahemslån skulle

medgifvas å till stad hörande område, för hvilket stadsplan icke blifvit

fastställd. Detta förslag upptager sålunda icke hvad som i motionärernas

förslag är hufvudsaken, nämligen beredandet af statslån till bostäder för

mindre bemedlade äfven på städernas planlagda områden. Kungl. Maj:ts

ofvanberörda förslag torde komma att få mycket liten räckvidd för städernas

räkning, då ett nybyggande uti städernas utkanter, på grund af

den förra året antagna stadsplanelagen, icke vidare kan antagas ifrågakomma,

utan att en plan föreligger för bebyggandet. Yid sådant förhållande

synes det förslag Kungl. Maj:t gjort i nämnda proposition hufvudsakligast

komma att få betydelse i fråga om jordbrukslägenheter, som

ligga inom stadens jurisdiktionsområde, och för hvilka nu ej kunna erhållas

egnahemslån åt staten. Däremot torde icke förutnämnda förslag

i Kungl. Maj:ts proposition i någon väsentlig, om ens till någon del

tillgodose det förut i riksdagen framförda men hittills ej beaktade förslaget

om att bereda städernas mindre bemedlade befolkning statens medverkan

för lösandet af deras bostadsfråga, och hvilket förslag nu ånyo

väckts i den till utskottet hänskjuta motionen.

Uppenbart torde emellertid vara, att rättvisan krafvel’, att åtgärder

nu vidtagas för att bereda städerna förmånen af denna medverkan från

statens sida, och att denna gifver det stöd den i förevarande fall kan

gifva för att åstadkomma en förbättring i de ofta synnerligen ogynnsamma

bostadsförhållandena i städerna. Några principiella skäl däremot

hafva icke heller anförts, utan har från liera håll tvärtom erkänts det

berättigade i detta kraf. Såsom motionärerna alldeles riktigt framhållit,

är lösningen af städernas bostadsfråga en lika viktig statsangelägenhet

som någon annan omsorg om medborgarnas välfärd. Mer än en gång

har med rätta framhållits betydelsen för individen såväl som för samhället

af goda hem, och det behöfver icke särskildt framhållas, hvilket menligt

inflytande dåliga sådana utöfva, i afl synnerhet på det uppväxande

släktet. Men möjligheterna för att bilda goda hem kunna knappast vara

tillfinnandes för de mindre bemedlade med de bostadsförhållanden, som

oftast äro rådande i våra städer, särskildt de större. Med trångboddheten

och inneboendesystemet, allt följder af bristen på goda bostäder till rimliga

priser, kan icke förenas tanken på goda hem. Goda bostads
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 3i.

förhållanden äro därför en nödvändig förutsättning. Osunda bostadsförhållanden

medföra äfven faror för släktets sundhet och hälsa. Man beköfver

härvid t. ex. blott erinra om de talrika uttalanden från läkare och

andra auktoriteter, om hvilken stor roll goda bostäder hafva i kampen

mot tuberkulosen, och hur svår för att icke säga hopplös denna kamp

ofta är, där den förhärjande sjukdomen främjes af eländiga bostadsförhållanden.

Och på olika områden och i många afseenden skall kunna påvisas

den betydelse som bostadsfrågan har. Omtanken bör således mana

till att i dessa afseenden söka uppnå bättre förhållanden än de nu rådande.

Det kan måhända för en och annan synas, som om städerna själfva

skulle hafva förmåga att ensamma råda bot på härvidlag rådande förhållanden

och äga resurser att omskapa dem. Men missförhållandens synas

taga sådana proportioner, att alla de hjälpmedel, som kunna stå till buds,

måste tagas i anspråk, och mer än en väg måste öppnas för att — nå

det eftersträfvande målet. Då staten dessutom för landsbygdens del redan

lämnat sitt stöd och sin medverkan för att åt mindre bemedlade lämna

tillfälle att skapa sig egna hem, så är det väl också berättigadt, att staten

lämnar ett motsvarande stöd äfven i fråga om städerna.

Med afseende på sättet härför har, såsom förut anförts, tidigare

ifrågasatts att den nu befintliga, för landsbygden afsedda egnahemslånefonden

skulle utsträckas att gälla äfven för stadsområdena. Förhållandena

i städerna torde härvidlag emellertid i åtskilliga afseenden ställa sig något

olika mot förhållandena på landsbygden, så att skäl synas tala för att en

för städerna särskild afsedd lånefond bör bildas och för hvilken särskilda

bestämmelser blifva gällande.

Skall ett verksamt understöd kunna gifvas till lösningen af bostadsfrågan

för de mindre bemedlade i städerna, synes statslån i detta syfte ej

böra begränsas till egna hem, i den mening därmed afses med den nu

befintliga för landsbygden gällande lånefonden, enligt hvilken lån endast

medgifvas till enskilda och afseende förnämligast enfamiljshus, utan borde

en blifvande utredning äfven böra omfatta frågan om att medgifva lån

till bostadsföreningar, kooperativa företag eller bolag, som ha till syfte att

bygga bostäder för arbetare och mindre bemedlade. Här kan ju nämligen

icke blifva fråga om enbart enfamiljshus utan äfven bostadshus med

flera lägenheter. Det finnes t. ex. bostadsföreningar, som till sina medlemmar

med en viss äganderätt upplåta lägenheterna i det af föreningen

uppförda huset. Lägenheten inlöses af medlemmen och blir på det sättet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlåtande N;o 34.

hans »egna hem». Huset äges i öfrigt och förvaltas gemensamt af lägenhetsinnehafvarne

eller föreningen. Men äfven andra former för associationer

på detta område torde förefinnas. En kooperativ förening, som uppför bostadsbyggnader

och till själfkostnadspris uthyr lägenheter till siua medlemmar,

är en form, som i vissa fall torde hafva företrädet framför den förut

omnämnda bostadsföreningen, hvari medlemmarne inlösa hvar sin lägenhet,

och äfven ofta framför den anordning, där den enskilde besitter ett litet enfamiljshus,

som han ensam skall vårda och underhålla. Slutligen hafva äfven

aktiebolag bildats i syfte att bygga arbetarebostäder och genom att själfva

ålägga sig en begränsad låg ränta på det nedh gda kapitalet angifvit och

garanterat syftet med sin verksamhet vara att åstadkomma goda arbetarebostäder

till rimligt pris. Ett understödjande genom statslån af associationer

utaf olika slag på detta område skulle nog uppmuntra denna verksamhet

och kunna i sin mån bidraga till lösandet af de svårigheter städernas

bostadsfråga nu vållar.

Gifvet är att staten vid sitt genom lånen gifna understöd må fordra,

utan att därmed skapa onödiga byråkratiska omgångar, sådana garantier,

som trygga att det åsyftade ändamålet, skapandet af goda bostäder till

bästa möjliga villkor, också blifver främjadt.

Eu annan sida af saken är, att hänsyn härvidlag bör särskilt tagas

till det nya tomträttsinstitutet. Införandet af detsamma afsåg ju att vara

ett led i sträfvandet för förbättrade bostadsförhållanden i städerna. Den

enskilda krediten synes emellertid ännu hålla sig borta från eller afvaktande

i fråga om lån till byggnader å mark, som upplåtits med tomträtt.

Tydligt är att det nya tcmträttsinstitutet skall under sådana förhållanden

bli i mer eller mindre grad eu lag på papperet, om icke staten träder i

viss mån stödjande till. Det torde därför finnas skäl för den af motionärerna

framförda meningen, att en blifvande statslåneverksamhet för främjande

af städernas bostadsfråga bör inriktas på att bevilja lån icke allenast

åt dem, som äga mark med full äganderätt, utan äfven åt tomträttsinnehafvare.

Dessa senare torde särskild! inom de större stadssamhällena,

där marken är dyr och svår att förvärfva, kanske företrädesvis böra understödjas

med lån.

Motionärerna hafva icke vidrört frågan om huru förmedlingen af

statslånen i förevarande fall skulle äga rum. Den kan ju emellertid ske

genom föreningar^eller aktiebolag, som kunna befinnas lämpliga som låneförmedlare,

såsom ju är bestämdt i afseende å den redan befintliga egnahemslånefouden,

eller, såsom också har framhållits, kan låneförmedlingen

opaginerad Kontrollera mot PDF

1

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 5) Utlåtande N:o 34.

äfven ske genom sparbankerna. Men det torde äfven kunna ifrågasättas,

huruvida icke statskommunerna själfva genom sina styrelseorgan kunde

uppträda som lämpliga låneförmedlare. I detta sammanhang anser sig

utskottet böra till öfvervägande äfven framföra tanken på att statskommun,

såsom villkor för statens understöd i berörda syfte inom dess område,

själf till en viss grad bidrager till den ifrågavarande låneverksamheten.

Motionärerna hafva yrkat, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t

anhålla om förslag i det angifna syftet redan till nästa Riksdag. Utskottet

delar med motionärerna den i yrkandet framställda önskan och anser

att det vore synnerligen önskvärd!, om ett förslag då kunde emotses. Men

utskottet finner det likväl icke lämpligt, att därom skulle fattas ett bestämdt

beslut, då den tid, en utredning af frågan tager, kan vara svår

att bestämdt förutse, samt det är att hoppas, att Kungl. Maj:t, därest

Riksdagen anhåller om en utredning af frågan och ett förslag i densamma,

skall så snart som möjligt bringa detta till verkställighet.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Andra Kammaren för sin del måtte besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller,

att Kungl. Maj:t behagade, efter verkställd

utredning, till Riksdagen afgifva förslag om bildandet

af en lånefond, afsedd att genom utlämnande af lån

bereda mindre bemedlade personer tillfälle att inom

städernas områden förvärfva sig bostäder.

Stockholm den 5 maj 1908.

På utskottets vägnar:

ERKST HEDENSTIERNA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.