Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15
1908-03-09 · 29 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 23 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1908:15, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
I
Hiu> 15.
Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1908, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande
af tullen å spannmål.
Till bevillningsutskottet hafva hänvisats två inom Andra Kammaren
väckta motioner rörande upphäfvande af tullen å spannmål eller vissa slag
däraf, nämligen n:o 184, af herr J. Bromée i Billsta med instämmande
af elfva af kammarens ledamöter, samt n:o 187, af herr A. C. Lindblad i
Göteborg jämte fjorton af kammarens ledamöter, i hvilken sistnämnda motion
fyra ledamöter af kammaren instämt.
Herr Bromée hemställer i den af honom väckta motionen, Motion il 184.
att Riksdagen ville besluta borttagande af tullen å spannmål, omalen
och malen.
Till stöd härför anför herr Bromée följande:
»Det gångna årets totala missväxt på säd i en stor del trakter af
Norrland — i andra, där sädesskörden icke alldeles slagit fel, är den dock
otillräcklig för det oundgängliga behofvet — har under de annars allmänt
hårda och dyra tiderna så försvårat existensen för befolkningen, att val
grundade farhågor för densamma uppstått. På många orter har befolkningen
i kommunalstämmor och annorledes till regeringen uttalat sina bekymmer
och anhållit, att spannmålstullarna måtte borttagas eller betydligt
nedsättas för att nedbringa de höga spannmålsprisen. Då regeringen med
anledning af dessa framställningar ej synts vidtaga någon åtgärd i detta
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 14 Häft. (N:o 15). 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
hänseende för att nedbringa spannmålsprisen, har en del kommuner och
enskilde vändt sig till mig — och förmodligen äfven till andra riksdagsmän
— med anhållan att i motion hemställa om spannmålstullarnas borttagande.
Såsom skäl härför åberopas: den öfver den största delen af Norrland
uppkomna missväxten och däraf följande sädesbristen, den mindre
goda kvalitén af säden i de öfriga delarna af landet och det höga priset
därå, som det oaktadt är rådande. Dessutom vill jag framhålla, att, då
spannmåls- och andra lifsmedelstullar pålades, de bestämdes såsom skyddstullar
och ej finanstullar. Om nu erfarenheten visat, att de förut i allmänhet
icke verkat som skyddstullar, emedan införseln af spannmål varit
oerhörd under alla dessa år som gått sedan tullarna palades, så lärer den
väl ännu mindre behöfvas såsom sådan nu, då säden på alla håll inom
landet är mycket dyr och landets skörd än mindre nu än i goda ar räcker
till fyllande af behofvet. Att spannmålstullen under sådana förhållanden
hufvudsakligen varit och nu är en finanstull torde numera ej många bestrida.
Men att såsom sådan bibehålla tullen, om än våra finanser äro i
behof äfven af dessa tullinkomster, är ju påtagligen en mycket orättvis
beskattningsgrund, hvilken i millioner under de gångna 20 åren drabbat
den mindre bärkraftiga delen af folket och särskildt den del af jordbrukare
i vårt land, som ej hafva gynnsamt klimat för sädesodling och ofta
drabbas af missväxt. Att spannmålstullen varit till fördel för vissa, särskildt
de större sädesodlarne, vill jag ej bestrida, men för det öfvervägande
flertalet i vårt land har den ingalunda varit det, utan verkat som en orättvis
och ojämn beskattning på alla dem, som måste köpa spannmål till sitt
uppehälle och fått den fördyrad genom tullen.»
Motion il 187. J ofvan omförmälda motion, n:o 187, hemställes,
att Riksdagen ville upphäfva tullen å spannmål, omalen: råg, hvete,
korn, ärter, bönor samt majs;
samt att tullen å spannmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, sänkesi
proportion därtill eller eventuellt helt upphäfves.
Den till stöd för detta förslag använda motivering är af följande
lydelse:
»De senaste åren, men särskildt det senaste halfaret, har kännetecknats
af en sådan stegring i priset på lifsförnödenheterna, att allvarliga bekymmer
uppstått i tiotusental svenska hem, där inkomsterna nätt och jämnt
räcka till ett torftigt uppehälle. Denna dyrtid har man för i staten och
kommunerna anställda löntagare sökt möta dels genom s. k. dyrtidstillägg,
men sedan genom en allmän reglering af lönerna, därvid ökningen blifvit
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
rundligast tilltagen för dem, som redan förut hade en efter förhållandena
god inkomst. De små inkomsttagarne ha fått åtnöja sig med små höjningar,
som genom de stegrade lifsmedelspriserna redan gjorts illusoriska.
Äfven industriarbetarne ha väl med sina organisationers tiilhjälp under de
senare åren fått sina löner höjda, inom en del yrken dock blott obetydligt.
Men denna höjning motsvarar ej de stegrade kostnaderna för lefnadsunderhållet,
hvars verkningar äro så mycket kännbarare som vi befinna oss i
tryckande konjunkturer. Från flera håll i landet förspörjes om stillestånd
i produktionen — där denna ej rent af genom öfverspekulation och den tillstötande
penningknappheten hotar att helt upphöra — och dess följeslagare,
arbetslösheten, hotar taga oroande omfattning.
Det är tydligt, att denna dyrhet i fråga om lifsmedlen väl inte helt
härrör från tullarna, då ju stegringen icke förekommit blott i vårt land.
Men lika tydligt är, att våra höga tullar under en sådan allmän stegring
i afsevärd grad bidragit till att göra vårt land till hvad hvar man säger:
till det dyraste land i världen. Och under sådana förhållanden får det
ej förvåna, om alla de som blott äro konsumenter men ej producenter af
lifsmedel — och det är det stora flertalet af Sveriges folk — inte längre
kunna bära en indirekt beskattning, som är synnerligen betungande och
som blott kommer ett fåtal större jord- och kvarnägare till godo. Från
skilda delar af landet har också hemställanden gjorts om lifsmedelstullarnas
åtminstone tillfälliga afskaffande. Säkerligen hade också mången trott,
att regeringen skulle lyssnat till dessa röster och begärt Riksdagens medverkan
till att lindra tungan för dem, som hårdast få vidkännas tullarna:
de fattigaste folklagren i vårt land. Ty meningen med tullen å lifsmedlen
var, när den första gången 1888 åsattes, »att genom måttligt skydd
mot utländsk konkurrens söka åt jordbrukets alster vinna afsättning till
ett i förhållande till produktionskostnaderna någorlunda tillfredsställande
pris.» Denna grundsats häfdades äfven 1892, då, sedan priset å spannmål
stigit till belopp, som man ej förutsett vid tullarnas åsättande, Riksdagen
sänkte tullsatserna å spannmål, omalen, råg och hvete från 2: 50 kronor
per 100 kilo till kronor 1: 25 och spannmål, malen, mjöl och gryn alla
slag från kronor 4: 30 per 100 kilo till kronor 2: 50.
Nu gällande priser gifva anledning ej blott till sänkning af tullsatserna,
utan till fullständigt upphäfvande — i alla händelser hvad tullen
å omalen spannmål vidkommer.
Stegringen under det gångna året framgår af följande noteringar i
Helsingborg:
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Jan.
Dec.
Hvetemjöl
pr 100 kg.
22: —
27: 50
Rågsikt
pr 100 kg.
20:
27: -
Rågmjöl
pr 100 kg,
14: 75
20: 25
Medan priset i Stockholm ställde sig ungefär lika med det i Helsingborg
i början af året, ha vi utrönt, att priset vid Stockholms kvarnar för
närvarande utgör:
Hvetemjöl Rågsikt Rågmjöl
pr 100 kg. pr 100 kg. pr 100 kg.
Kvalité 1 29: 75 28: 75
» 2 28: — 26: 75
» 3 26: 75 20—20: 25
20:25
Till detta pris kommer för konsumenterna den ökning, som handeln
betingar sig.
Huruvida någon ytterligare höjning i här angifna priser är att befara,
kan väl ej med bestämdhet sägas. Men de här anförda äro så pass höga,
att de icke utan stora uppoffringar, ofta endast under ren nöd, kunna
bäras af den arbetande befolkningen i en situation som den närvarande.
De tullsatser af kr. 3:70 för omalen och kr. 6: 50 för malen spannmål,
som 1895 års Riksdag fastställde och som än i dag äro gällande, inneburo
ej heller blott »ett måttligt skydd», något, som häfdades med mycken styrka
af flera talare under debatten därom. Med de nuvarande priserna torde
dessa tullar ej heller vara nödvändiga för landtbruket, men däremot verka
de i hög grad till skada för konsumenterna. Ett upphäfvande af dem är
därför af behofvet påkalladt, därest de ej skola för de stora jord- och
kvarnägarne få samma karaktär som sockertullen för sockerintressenterna.
Statens genom tullarnas upphäfvande minskade inkomst kan ej heller
utgöra något vägande skäl, då, som vi ofvan anfört, dessa tullar ej varit
afsedda som finanstullar. Och de svårigheter i statens finanser, som därför
kunna uppstå genom deras upphörande, måste öfvervinnas genom besparingar
på andra områden.»
Det lärer icke förnekas, att den sedan flera år tillbaka fortgående
stegringen af prisen på de flesta lifsförnödenheter måste kännbart förnimmas
inom alla samhällslager och icke minst af de kroppsarbetande klasserna;
och förklarligt är därför, att, då såsom orsaken till denna prisstegring hän
-
Utakotte..
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
visas till tullarna å lifsmedel, särskilt å spannmål, förslag om borttagande
af dessa tullar mötas med bifall, särskildt bland den allmänhet,
som icke för sig klargjort, om och i hvad mån en sådan åtgärd skulle
kunna råda bot på ifrågavarande olägenhet. Tull å spannmål är dock
fortfarande gällande i de flesta europeiska länder; och i åtskilliga af dessa
öfverstiga tullsatserna å vissa slag af spannmål och mjöl icke obetydligt
de här i landet gällande, hvilket framgår af följande uppgifter om tullsatserna
i tre af Europas viktigaste spannmålsproducerande länder, nämligen
Tyskland, Frankrike och Österrike-Ungarn. Tullsatserna å råg, hvete och
korn samt mjöl af dessa sädesslag utgöra nämligen per deciton i svenskt
mynt:
i Tyskland:
enligt den autonoma tariffen:
enligt fördragatariffer:
för råg ...................................
....... kr. 6,23
kr. 4,45
» hvete................................
....... » 6,68
» 4,90
» korn .................................
....... » 6,23
» 3,5 6 och 1,16
» mjöl ................................
....... » 16,69
» 9,08
i Frankrike:
för råg ....................................
........... kr. 2,16
» hvete.................................
........... » 5,04
» korn .................................
........... » 2,16
» rågmjöl och kornmjöl
........... » 8,60
I » 7,92
» hvetemjöl........................
........ > 9,7 2
1 * 11,52
i Österrike-Ungarn:
enligt den autonoma tariffen
: enligt fördragstariffer:
för råg....................................
............... kr. 5,25
kr. 4,35
» hvete.................................
............... » 5,63
» 4,73
» korn .................................
............... » 3,—
» 2,10
» mjöl .................................
............... » 11,25
» -
Redan i följd häraf torde det kunna anses betänkligt för ett jämförelsevis
litet land såsom Sverige att ensamt och före andra länder upphäfva spannmåls
-
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
tullarna. Riktigheten af den uppfattning synes för öfrigt svårligen kunna erkännas,
enligt hvilken den förnämsta orsaken till införande af spannmålstull i de
flesta af Europas stater, nämligen tillförsel i mycket stor skala af billig
spannmål från utomeuropeiska länder, skulle vara på väg att försvinna och
således fortfarande skydd för jordbruket i Europa vara obehöflig^ Fastmer
torde det, åtminstone hvad vårt land vidkommer, kunna anses
otvifvelaktigt, att fortfarande skyddstull å spannmål är lika nödvändig för
jordbruket som skyddstullar å industrialster för industrien. Visserligen
vidtogs år 1892 en väsentlig nedsättning af då gällande tullsatser å spannmål
och förmalningsprodukter däraf; men denna nedsättning blef emellertid
af kort varaktighet. Anledningen till denna åtgärd var den, att, såsom
framgår af den vid detta betänkande fogade, ur den officiella statistiken
hämtade, tabell 1, spannmålsprisen år 1891 nått en osedvanlig höjd;
men, såsom jämväl framgår af tabellen, folio prisen snart nog och
nådde redan år 1894 ett minimum, hvilket också påföljande år nödvändiggjorde
en höjning af skyddet för vårt lands jordbruk utöfver hvad
som varit gällande före år 1892. Alltsedan år 1895 hafva de då bestämda
tullsatserna å spannmål och produkter däraf varit oförändrade, bortsedt
från den under nästlidet år vidtagna nedsättningen af tullen å omalen
majs. Af de ur den officiella statistiken hämtade uppgifterna i tabell 2
vid detta betänkande framgår, att införseln af åtminstone ett af de viktigaste
sädesslagen, nämligen råg, på de senaste åren afsevärdt minskats, äfvensom
att tullinkomsten af spannmål och produkter däraf är stadd i nedgående.
Särskilt belysande är en undersökning, huru förhållandena gestalta sig
efter en god årsskörd såsom år 1906. Af det utaf statistiska centralbyrån
utarbetade sammandrag af hushållningssällskapens berättelser för år 1906
framgår, att under konsumtionsåret 1906—1907 (710 1906—S0/9 1907)
införseln af omalen spannmål icke omfattade afsevärda kvantiteter af annan
brödsäd än hvete. Under sagda tid infördes nämligen 170,517 ton af
detta sädesslag, under det att 1906 års skörd däraf uppgick till 185,538
ton. Af råg däremot infördes under nämnda konsumtionsår allenast 28,278
ton; skörden af detta sädesslag år 1906 utgjorde icke mindre än 674,767
ton. Tilläggas bör, att införseln af rågmjöl och hvetemjöl utgjort, under
år 1906 allenast resp. 381 ton och 7,468 ton samt under år 1907 resp.
1,001 ton och 10,901 ton. Det torde sålunda kunna påstås, att det
jordbruket förunnade skyddet varit till gagn för landet och att ett af
hufvudsyftena med spannmålstullarnas införande, eller att befordra od
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
7
lingen och underlätta afsättningen af inhemsk spannmål, vunnits; och alt
denna fördel tillgodokommit icke blott det stora jordbruket utan äfven
mindre jordägare, torde vara tillräckligt bestyrkt af erfarenheten under de
år, tullen å spannmål varit gällande.
De nu föreliggande förslagen afse, i fråga om tullen å omalen spannmål,
upphäfvande däraf och, i fråga om tullen å mjöl, upphäfvande eller
nedsättning af denna; och, såvidt af motionernas ordalydelse kan dömas,
torde afsikten fa anses vara, att de sålunda föreslagna åtgärderna, i motsats
mot den år 1892 vidtagna nedsättningen af spannmålstullarna, skulle
blifva af stadigvarande natur. Priset på spannmål i ett särskilt land bestämmes
emellertid i sista hand af världsmarknadens pris; och om än
spannmålsprisen å denna på sista tiden stått ovanligt högt, har dock ett
ej oväsentligt prisfall redan inträdt, och ingen säkerhet finnes för att icke
under en ej långt aflägsen framtid prisen kunna gå ned lika lågt som år
1894. Förvisso skulle, om enahanda förhållanden som de, hvilka rådde
sistnämnda år, åter inträdde och skyddet för det inhemska jordbruket då
vore . borttaget, följderna för detta blifva högst allvarliga, i all synnerhet,
_ ^ arande fin^e vara i besittning af det densamma be
viljade
tullskyddet, då nämligen i sådant fall jordbruket, som dock utgör
industriens största afsättningsområde, komme att tryckas icke blott af den
ökade konkurrensen från vara spannmalsproducerande grannländer, utan
äfven af de högre pris på arbetskraft och redskap, som skulle betingas af
industriens fortfarande skydd. Verkningarna af en jordbrukskris komme
emellertid ingalunda, att drabba endast jordbruket, utan skulle kännbart ingripa
i hela vårt ekonomiska lif, säkerligen icke minst på kreditförhållandena
och pa förhallan den a a arbetsmarknaden. Om spannmålstullarna borttoges,
skulle man säkerligen icke kunna undgå att rubba äfven industri
tullarna, hvilka i viss män betingats af spannmålstullarna och måste anses
stå i nära samband med dem. Sveriges industri har, såsom allmänt är
kandi, under de senast förflutna tjugu åren tagit ett storartadt uppsving.
Sålunda funnos år 1888 i vårt land 8,159 fabriker, hvilka sysselsatte 82,196
arbetare^ och hade ett tillverkningsvärde af i rundt tal 209 millioner kronor.
År 1905 hade antalet fabriker stigit till 11,949, arbetareantalet till 280,995
och tillverkningsvärdet till nära 1,206 millioner kronor. En allmännare
rubbning af industritullarna skulle utan tvifvel medföra, att industriella
företag måste nedläggas och arbetslöshet inträda samt att arbetslönerna i
stort sedt sjönke. Uppgifvandet af skyddssystemet skulle fördenskull vara
eu åtgärd af djupt ingripande betydelse för alla samhällsklasser.
8 Bevillningsutskottets Betänkande N-o 15.
Då utskottet nyss vidrört den ökade konkurrens från våra spannmålsproducerande
grannländer, som skulle uppstå genom borttagandet af skyddet
för vårt lands jordbruk, anser utskottet sig tillika böra i förbigående erinra
om en omständighet, som är ägnad att göra denna konkurrens särskildt
kännbar. Utskottet syftar härvid å den i Tyskland år 1894 genomförda anordningen
med s. k. »Einfuhrscheine» eller införselbevis, som på begäran meddelas
vid utförsel af spannmål samt åt innehafvare af kvarnar vid utförsel
af deras fabrikat. Dessa bevis berättiga till tullfri införsel af en mot det
färdiga fabrikatet svarande myckenhet utländsk spannmål, men kunna ock
af exportörerna försäljas och af de nya innehafvarne användas till betalning
af tull vid införsel af åtskilliga andra varor, som icke produceras inom
landet, såsom kaffe, te, ris m. in. Att denna anordning förorsakat ett betydligt
uppsving i utförseln af tysk spannmål, framgår oförtydbart af utförselstatistiken.
Sålunda utfördes i obunden trafik — endast vid utförsel
»aus dem freien Verkehr», icke vid utförsel från nederlag, meddelas införselbevis
— under nedannämnda år följande kvantiteter råg och hvete, nämligen:
hvete råg
år 1892................................. 244 ton 891 ton
> 1893................................. 293 » 271 »
» 1894................................. 79,191 » 49,712 »
» 1895................................. 69,911 » 85,992 »
» 1905................................. 164,657 » 319,941 »
Exporten från tullnederlag visade däremot under samma år icke några
nämnvärda förändringar. — I fråga om mjöl stegrades visserligen icke
totalexporten i samma grad som utförseln af omalen spannmål, men införselbevisen
kommo dock äfven här till användning; ty under det att åren
1892 och 1898 utförsel af mjöl ägde rum nästan uteslutande från exportkvarnarna,
inträdde från och med år 1894 en alltjämt stigande utförsel i
obunden trafik, samtidigt med att exportkvarnarnas utförsel minskades.
Från och med år 1899 har den förra öfverflyglat den senare. År 1905
hade utförseln från exportkvarnarna nedgått till allenast 20 ton, medan
exporten i den obundna trafiken utgjorde icke mindre än 200,675 ton.
Orsakerna till de nu rådande höga prisen å lifsförnödenheheter i allmänhet
kunna emellertid icke uteslutande sökas i tullarna å spannmål.
Först och främst kunna ju dessa tullar i och för sig icke antagas utöfva
någon omedelbar verkan på prisen å annat än vissa jordbruksprodukter och
däraf beredda varor. Men äfven hvad dessa beträffar, är tullen gifvetvis
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
9
icke uteslutande, kanske icke ens hufvudsakligen, orsaken till nuvarande
höga pris. Enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, öfverstiger niiraligen
priset pa spannmål i vårt land icke priset å denna vara utomlands med
hela det belopp, som motsvarar den svenska tullen; en blick på hosföljande
tabell 8, upptagande en jämförelse mellan börsnoteringarna i Stockholm
och Köpenhamn, torde bekräfta detta förhållande. Till ytterligare bestyrkande
häraf är utskottet i tillfälle meddela följande åt en härvarande
näringsidkare lämnade upplysningar. Priset här i staden under nästlidne
februari månad utgjorde för svensk råg 14 kronor 75 öre och för svenskt
hvete 17 kronor 50 öre pr deciton. Samtidigt utbjöds eif Stockholm
tysk råg till 14 kronor 55 öre, rysk råg till 14 kronor 60 öre, tyskt
hvete till 15 kronor 66 öre, hvete från Argentina till 14 kronor 51 öre
och från andra delar af Amerika till 16 kronor 91 öre, allt pr deciton.
Börsnoteringen i Berlin vid samma tid utgjorde för oförtullad råg 18
kronor 64 öre och för oförtulladt hvete 13 kronor 80 öre, likaledes pr deciton.
De uppåtgående konjunkturer, som under de senaste åren varit rådande i
hela världen, hafva medfört en allmän stegring af arbetslönerna, som, hvad
vårt land beträffar, torde, enligt hvad inom utskottet visats, åtminstone
för vissa yrken kunna anslås till minst 100 procent i jämförelse med hvad
förhållandet var för omkring tjugu år tillbaka. Hvad särskild! angår arbetsprisen
för jordbruket, kan nämnas, att enligt den officiella statistiken
vanlig årslön, i husbondes kost, utgjort i medeltal för hela riket under
år 1906, för dräng 258 kronor och för piga 144 kronor, under det att
motsvarande siffror för perioden 1886—1890 utgjorde resp. 149 kronor
och 69 kronor. Prisen på dagsverken ställde sig enligt samma källa i
medeltal för hela riket sålunda:
år 1906
åren 1886—1890
sommardagsverkspris
för man för kvinna
2:47 1:44
1:58 0:91
vinterdagsverkspris
för man för kvinna
1:76 1:04
1: 04 0: 61
Såsom allmänt omdöme yttrar statistiska centralbyrån, att den sista perioden
af stegring i arbetslönerna börjat 1888 och därefter, oafsedt att prisen
åren 1901 och 1902 voro något vacklande, oafbrutet fortfarit, äfvensom att,
om rikets särskilda län i detta afseende jämfördes med hvarandra, det visade
sig, att prisen i norrlandslänen i allmänhet vore högre än i de öfriga. Med
dessa väsentligt höjda arbetslöner har naturligen ock följt en ökning af
konsumtionsförmågan och produktionskostnaderna, som uppdrifvit prisen på
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 14 Raft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
såväl lifsmedel som andra förnödenheter. Det lärer emellertid svårligen kunna
förväntas, att upphäfvande af tullen å spannmål skulle medföra någon afsevärd
ändring i det allmänna prisläget. Den sänkning i mjölprisen, som kunde förorsakas
af nämnda åtgärd, skulle säkerligen icke verka därhän, att brödprisen i
samma mån och lika hastigt folie; och äfven ett nedgående af brödprisen torde
knappast kunna medföra sänkning af lifsmedelsprisen i allmänhet. För öfrigt
torde det med skäl kunna antagas, att i följd af nyssberörda stegring af arbetslönerna
arbetarklassens förmåga att bära bördan af den nu rådande dyra
tiden är större än hvad förhållandet var i början af 1890-talet, då prisen
å lif stör nödenheter likaledes voro högt uppdrifna och, enligt hvad tabell 1
utvisar, i fråga om råg och hvete högre än de år 1907 gällande.
Till belysning af de växlingar, prisen i Stockholm å vissa slag af mjöl
och bröd under en följd af år undergått, har utskottet ansett lämpligt att
vid detta betänkande foga tabellerna 4, 5, 6 och 7, till hvilka utskottet
sålunda tillåter sig hänvisa. Uppgifterna i tabell 4 äro hämtade ur
»Meddelanden från Kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik»; uppgifterna
i de öfriga tabellerna hafva lämnats af näringsidkare här i staden.
Med det nu anförda anser utskottet sig hafva ådagalagt, att en så
genomgripande åtgärd som upphäfvande af skyddet för vårt lands hufvud
näring icke bör vidtagas. Men icke ens för en mera tillfällig nedsättning
af spannmålstullarne — något som ju tilläfventyrs kunde ifrågasättas —
synas tillräckliga skäl vara för handen. En sådan åtgärd vidtogs i början
på 1890-talet i Tyskland och Frankrike och, som ofvan nämnts, år 1892
äfven i vårt land. Det allmänna prisläget var vid denna tid likaledes ovanligt
högt, i vissa afseenden högre än för närvarande; men den ekonomiska
bärkraften var, i följd af de då rådande lägre arbetslönerna och föregående
dåliga år, i stort sedt betydligt mindre än nu, och ur dessa synpunkter
kunde väl en sådan åtgärd då vara berättigad. Förhållandena äro emellertid,
såsom ofvan framhållits, nu helt annorlunda. Åren 1905 och 1906, särskildt
det sistnämnda, utmärktes af goda skördar. I följd häraf och af de höjda
arbetslönerna är den ekonomiska bärkraften nu större; och utskottet veterligt
har icke heller någon nedsättning af tullarne å spannmål i andra europeiska
länder varit pa tal. En tillfällig nedsättning af spannmålstullarne
skulle ock gifvetvis medföra, om än i mindre omfattning, alla de olägenheter,
som enligt hvad ofvan visats, skulle blifva en följd af tullarnes afskaffande;
och förglömmas bör ej heller, att om tullarne^nu nedsattes,
svårigheter säkerligen skulle möta att, då behof däraf yppades, åter höja
dem.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 11
Då till stöd för det i ofvanberörda motion n:o 184 väckta förslaget
om borttagande af tullen å spannmål anförts, bland annat, att under nästlidet
år missväxt inträffat i en stor del af Norrland och att i andra delar
daraf skörden vore otillräcklig för det oundgängliga behofvet, äfvensom att säden
i öfriga delar af landet vore af mindre god beskaffenhet, har utskottet ansett^
det vara af intresse att meddela åtskilliga, ur det af statistiska centralbyrån
utarbetade sammandrag af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes årsväxtberättelser
för år 1907 hämtade uppgifter om skörden i vårt land under
nämnda år. Enligt berörda sammandrag har 1907 års skörd betecknats
såsom god i ett län, nära god i tre län, öfver medelmåttan i sex län,
fullt medelmåttig i sex län, däribland Gäfleborgs, Västerbottens och Norrbottens,
medelmåttig i ett län, nära medelmåttig i fem län, däribland Jämtlands,
och under medelmåttan i två län, nämligen Uppsala och Västernorrlands.
Skörden i hela riket betecknas såsom fullt medelmåttig. Det tal,
hvarmed medelvärdet af rikets hela skörd angifves, utgör för nästlidet år
6,7. Betydelsen häraf inses lättast vid en jämförelse med motsvarande tal
för det goda skördeåret 1906 eller 7,6. Af de 38 åren från och med
1874 till och med 1906 har ett haft samma talvärde som 1907; 21 år
hafva erhållit lägre och 11 år högre talvärde än 1907. Den beräknade
vikten af hela rikets skörd af råg, hvete och korn äfvensom införseln af
dessa spannmålsslag under nedannämnda år framgår af nedanstående tabell,
likaledes hämtad ur den officiella statistiken:
år
skörd
införsel
deciton
deciton
1902
9,881,070
3,693,031
1903
11,039,310
3,632,540
1904
10,113,430
3,637,836
1905
11,109,380
2,910,250
1906
12,030,910
2,661,730
1907
i medeltal
10,024,140
1,965,850
1897—1906
10,566,720
2,870,928
Af de nu anförda siffrorna framgår, att 1907 års skörderesultat för
riket i dess helhet icke kan betraktas såsom ogynnsamt. Icke ens hvad
beträffar Norrland torde ett sådant omdöme kunna anses berättigadt, då
skörden utfallit under medelmåttan allenast i ett norrländskt län. I allt
fall får icke förbises, att såsom redan förut berörts, de goda skördarna
åren 1905 och 1906 göra det lättare att fördraga det å vissa orter
12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
mindre gynnsamma utfallet af 1907 års skörd; och äfven om spannmålstullarna
i vissa afseenden kunnat medföra olägenheter för Norrland, måste
det dock erkännas, att dessa olägenheter väl uppvägts af fördelar, som kommit
Norrland till del just genom dessa tullar. Såsom sådana fördelar torde
kunna framhållas dels de af spannmålstullarna betingade tullarna å ladugårdsprodukter,
dels ock det tillfälle, som genom ökade tullinkomster beredts
statsverket att åt Norrland lämna särskilda förmåner i form af anslag
till kommunikationer och åtgärder för upphjälpande af Norrlands jordbruksnäring
m. m. Det synes därför med fog kunna ifrågasättas, huruvida
någon mera allmängiltig betydelse kan gifvas åt ofvanberörda i motionen åberopade
skäl för den föreslagna åtgärden att borttaga skyddet för vårt lands
modernäring, helst det väl måste anses obestridligt, att i eu fråga af denna
art alla delar af vårt land och alla klasser af dess invånare måste äga gemensamma
och icke mot hvarandra stridande intressen.
På grund af det nu anförda hemställer bevillningsutskottet,
l:o) att ofvanberörda motion, n:o 184, om borttagande
af tullen å spannmål, omalen och malen, icke
måtte af Riksdagen bifallas, och
2:o) att ofvanberörda motion, n:o 187, om upphäfvande
af tullen å spannmål, omalen: råg, hvete, korn,
ärter, bönor och majs, samt om nedsättande eller upphäfvande
af tullen å spannmål, malen, mjöl och gryn,
alla slag, icke heller måtte af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 9 mars 1908.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAYALLI.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
18
Tabell 1.
År
R iksmedelpris i
Sverige, uttryckta i kronor
pr hektoliter, för
Råg
Hvete
Korn
1888
7: 44
10: 61
6: 38
1889
7: 95
10: 66
6: 91
1890
8: 11
10: 84
6: 94
1891
10: 88
12: 24
8: 09
1892
8: 39
10: 25
7: 18
1893
7: 43
9: 36
7: 00
1894
6: 41
7: 71
6: 05
1895
6: 98
8: 41
6: 41
1896
7: 46
9: 66
6: 86
1897
8: 10
11: 45
7: 74
1898
8: 39
11: 29
7: 57
1899
9: 33
10: 97
7: 90
1900
8: 94
10: 73
7: 81
1901
8: 74
10: 93
7: 88
1902
8: 48
10: 10
7: 72
1903
8: 41
10: 37
7: 66
1904
8: 77
10: 66
7: 70
1905
9: 01
10: 88
7: 80
1906
9: 06''
10: 88
8: Öl
1907
9: 80
11: 83
8: 53
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tabell 2. Införsel af råg, hvete och korn m. m.
År
Tullsats pr 100 kg.
Råg
H
vet
e
K
o r n
Beräknad
tull-
År
för omalen
för mjöl och
Omalen
Mjöl
Omalet
Gryn
Mjöl
Omalet
Gryn
Derå-
Mjöl
Deci-
inkomst i
spannmål
gryn
Deciton
Deciton
Deciton
ton
Deciton
Deciton
ton
ton
kronor *
1888
/Före m/3 fritt
Före u/s fritt
1,304,086
169,094
483,676
623
210,082
11,276
115
6,272
5,094,986
1888
/därefter 2: 50
därefter 2: 50
6,659,317
1889
1889
2: 50
2: 50
1,320,541
163,934
542,419
1,778
204,662
8,891
83
3,585
1890
2: 50
2: 50
1,175,373
129,445
572,841
2,768
154,091
34,921
58
7,675
6,246,945
1890
1891
2: 50
2: 50
876,318
101,578
741,773
3,392
155,692
9,997
35
4,674
5,477,638
1891
för råa och
hvete:
1892
före 27a 2: 50
därefter 1: 25
före *7, 4: 30
därefter 2: 50
758,149
117,475
1,181,873
3,849
218,225
94,277
177
19,790
4,005,782
1892
för korn:
före 51/6 2: 50
därefter 1: 25
4,042,062
1893
1893
1: 25
2: 50
803,104
175,070
1,213,574
4,411
319,492
58,971
134
20,739
1894
1: 25
. 2: 50
1,354,321
240,155
1,542,594
5,931
370,087
177,286
88
14,262
5,574,936
1894
1895
/före 7, 1: 25
7-7, 3:15
/därefter 3: 70
före 7i 2:50
därefter 6: 50
1,217,086
74,831
1,075,383
4,947
91,759
19,998
24
3,368
8,988,583
1895
1896
3: 70
6: 50
911,632
95,575
1,200,122
5,423
99,118
6,155
158
5,379
9,449,862
1896
1897
3: 70
6: 50
448,717
52,581
1,108,330
8,100
65,887
120,188
1,050
5,888
7,534,562
1897
1898
3: 70
6: 50
925,651
25,500
1,323,395
7,413
55,935
29,345
617
1,296
10,253,627
1898
1899
3: 70
6: 50
1,442,268
63,205
1,567,442
10,846
142,000
3,670
67
1,578
14,294,646
1899
1900
3: 70
6: 50
1,322,494
61,816
1,579,075
9,460
86,684
103,702
171
910
13,063,283
1900
1901
3: 70
6: 50
477,199
17,172
1,720,357
8,491
76,926
2,562
28
963
9,551,944
1901
1902
3: 70
6: 50
1,582,499
25,376
2,044,066
9,497
87,460
66,466
1,098
4,144
15,104,876
1902
1903
3: 70
6: 50
1,329,194
35,311
2,242,072
10,172
83,120
61,274
1,851
14,223
15,110,151
1903
1904
3: 70
6: 50
1,426,030
66,376
2,199,714
10,400
71,881
11,592
502
16,483
15,150,663
1904
1905
3: 70
6: 50
931,013
42,723
1,974,549
9,059
51,421
4,688
250
4,271
12,156,218
1905
1906
3: 70
6: 50
486,920
3,811
2,133,420
10,209
74,634
41,390
496
4,200
11,175,786
1906
1907
3: 70
6: 50
412,060
10,010
1,546,270
109,010
7,520
—■
—
8,659,731
1907
* I denna kolumn angifvas sammanlagda tullinkomsterna af spannmål, omalen och malen, alla slag.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tabdl 3■ Jämförelse melIan börsprisen å spannmål i Stockholm och Köpenhamn.
*
1904
1905
—
1906
--
I Stockholm.
Medelpris för
året per 100 kg.
I Köpenhamn.
Pris per 100 kg.
I Stockholm.
Medelpris för
året per 100 kg.
I Köpenhamn.
Pris per 100 kg.
I Stockholm.
Medelpris för
året per 100 kg.
I Köpenhamn,
j Pris per 100 kg.
Svensk
vara
Ut-
ländsk
vara
Högst
Lägst
Svensk
vara
Ut-
ländsk
vara
Högst
Lägst
Svensk
vara
Ut-
ländsk
vara
Högst
Lägst
Hvete ......
Råg .........
Korn......
13: 81
12: 35
12: 68
12:13
10: 69
22:42
16: 68
13: 41
13: 60
10: 70
11:80
18: 50
11:20
9:40
10: -
16:30
(15-
116: 58
13:44
[ 14: 23
16: 79
14: 42
13: —
12:50
12:10
9: 70
(15: 68
l 16: 13
13: 65
15: 41
16:10
13: 77
12: 90
12: 50
10:90
10: —
Hvetemjöl...
—
| 13:13
(11. 52
22:40
I
12: 60
18: 50
10: 90
17: 50
• 13:44
13:15
21:44
12: 80
18:-
10:80
16: —
Rågmjöl ...
14: 78
15:50
(siktadt)
14: 50
(siktadt)
15: 01
—
17: —
(siktadt)
14: 50
(siktadt)
15: 33
1
|
17:50 ! 15: —
(siktadt) (siktadt)
13: 70 11: 30
groft (groft)
Uppgifterna i denna tabell äro hämtade:
«" *'' 1M6. *< Stockholm, kOpm.n.fiMmpg, h.ndel,k,„m,„;
Köpenhamn: er ttmd.l.beretoing för karet 1906, udgiven af Grouerernocietelen, komité.
Bevillningsutskottet» Betänkande N:o 15.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tabell 4. Medelpriser i Stockholm, uttryckta i öre pr kilogram, för.
År
Månader
Mjöl:
Rågbröd:
H vetebröd:
hvete-
råg-
rågsikt
hårdt (spis-)
mjukt:
limpa, söt
mjukt:
limpa, sur
(ankarstock)
skorpor,
billigaste
sort
mjukt,
billigaste
sort
Januari.........
25—26
19—20
23-24-25
33-34-35-37
23—29—45
34-38-39-40
50
40—41—45
April............
27—28
20—22
25
33-34
29-34-38
33-35
65-80
37—40
1904
Juli ............
26-27-28
18-19-20
24-25
33-34—35
28-30-32-33
35-37- 38
80—100
38-39-40-42
Oktober ......
26-27
19-20
24—25
36—37—38
35-37-4041
35-37-38
80
40-41—42
Januari.........
26-27
19-20
23-24-25
35-36—37
35-38-40-41-42
35-36 37 40
63-75-76-78
38-40-41-42
April............
26—27
19-20
23-24-25
32-35-37-38
33
38
75-78
41-42
1905 ''
Juli ............
26-27
19-20
24
32-33-37
29-30—31
33-34-35
80-90—100
40—42
Oktober ......
26-27
19—20
23—24
33-34—37
30-35
35
100
40
Januari.........
26
20
24
35
30
35
79
42
April............
26
20
24
34
30
35
82
43
1906
Juli ............
26
20
24
36
30
36
82
43
Oktober ......
26
20
24
36
30
35
82
43
Januari.........
26
20
24
35
30
35
82
43
April............
26
20
24
36
30
35
82
43
1907
Juli ............
27
20
25
| 36
30
36
1 82
43
Oktober ......
Uppgifter saknas.
Anm. Dar flera uppgifter om priset på samma slags vara förekomma, afse uppgifterna priset på varan i olika delar
af staden. För åren 1906 och 1907 afse uppgifterna medelprisen för hela staden.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
17
Tabell 5.* Prisuppgifter å prima hvetemjöl samt s. k. slätfranska bröd
under tiden 1890—1907.
P r
s å
Å r
Mån.
d
Hvetemjöl
Franska bröd
Anmärkningar
i kronor
i öre
pr 100 kg.
pr kg.
1890
•Jan.
24 å 25
30
1891
April
26 å 27
31,3
*
Maj
28 å 28,so
31,6
1892
Okt.
22 å 20,5 0
30
1893
Nov.
19,26 ä 18
28,6
>
Dec.
27,3
1894
Jan.
19,25 å 18
26,7
»
Aug.
26,i
1895
Jan.
16,25 ä 17,25
26,i
Mars
18,75 å 19,75
27,3
»
»
Maj
Okt.
| 23 å 24
28,6
1896
Nov.
24,7 5 å 26
29,3
(Kost o. logisystemet af skaffas
1897
Juli
23 å 24
/ Nytt arbets- J Höjda arbetslöner
20/
i
31,i
31,6
1 aftal 1 Reducerad arbetstid
»
Aug.
vöfvertidsarbete
»
»
20/
/ 8
32,1
»
Sept.
26
33,s
1898
April
f 30 å
\ 32
35.3
36.4
>
Aug.
32 å 33
36,4
Sept.
35,3
1899
25 å 24 å 23
35,3
Nytt arbetsaftal. Höjda arbetslöner
1900
23 å 24
35,3
»
Sept.
24 å 25
36,4
1901
1902
24 å 25
24 å 25
36,4
37,6
/ Nytt arbets- ) ™jda arbetslöner
\ aftal \ Reducerad arbetstid
" l Öfvertidsarbete
1903
24 ä 25
38,7
»
å 26
38,7
1904
24 å 25 å 26
38,7
/ Nytt arbets- / £öjda arbetslöner
5 aftal \ Reducerad arbetstid
'' [ Öfvertidsarbete
1905
25 å 26
38,7 å 39
1906
24 å 25
39
1907
Maj
24 ä 25
40
>
Nov.
28 å 29 ä 30
40,9
* Af 100 kg. hvetemjöl erhållas i utbyte af slätfranska bröd (2-öres och 3-öres) c:a 125 a 132
kg. bakadt bröd, t. o. m. något mindre (120 kg.), beroende på hårdare eller mindre hård utbakning
(gräddning).
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 14 Häft.
3
18
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Tabell 6.* Prisuppgifter å prima groft rågmjöl och groft spisbröd under
tiden 1896—1907.
P r i
s å
År
Månad
Rågmjöl
Spisbröd
i kronor
i öre
pr 100 kg.
pr kg.
1896
13 å 14
34
1897
April
]
33
■»
Juli
l 14 ä 15
34
»
Sept.
(
36
1898
Maj
15 å 16 å 17
34
1899
Jan.
16 å 17
35
1900
Mars
14,50 å 15 ä 16
36
1901
Juni
14 å 14,50
38
1902
April
14 ä 15
38
1903
l . 15
Ärsleveranser.
38
1904
1905
38
38
1906
15 å 15,50
38
1907
April
15 å 16,25
38
»
Sept.
19,25
41
»
Dec.
21
45
* Af 100 kg. rågmjöl erhållas i utbyte af spisbröd (torkadt bröd) c:a 80 ä 85 kg. bröd.
Vid beräkning af spisbröds-priset måste — utom till priset å groft rågmjöl — hänsyn tagas
äfven därtill att vid tillverkningen (uppslagning) af spisbröd användes c:a 20 a 25 % rågsikt.
Anm. De i tabellerna 5 och 6 upptagna prisen å såväl mjöl som bröd äro (beroende på
bådaderas kvalitet) antagligen högre än motsvarande gängse medel pris i Stockholm.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
19
Tabell 7. Uppgift å medelpartipriser i Stockholm å hvetemjöl, rågsikt och
rågmjöl åren 1900—1907.
År
Pris i kronor pr 100
kg-
Hvetemjöl
Rågsikt
Rågmjöl
1900
20: 60
19: 33
14: 87
1901
20: 59
18: 15
13: 82
1902
21: 43
18: 69
14: 63
1903
21: 48
19: 13
14: 83
1904
22: 31
19: 46
14: 44
1905
22: 19
19: 20
14: 78
1906
21: 61
19: 28
15: 06
1907
22: 66
20: 64
16: 14
20
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Reservationer:
af herr K. G. Karlsson, som anfört:
»Ifrågavarande motioner hafva närmast föranledts af de öfver hela
landet rådande höga lifsmedelspriserna. För att kunna bedöma, huruvida
den föreslagna åtgärden skulle komma att rada bot pa eller i afsevärd
grad minska detta onda, måste man söka klargöra hvilka orsakerna äro
till det öfverklagade missförhållandet. Emellertid torde ett närmare angifvande
af orsakerna till den sedan flera år tillbaka i vårt land fortgående
stegringen i lifsmedelspriserna icke vara möjligt utan en ingående och
mera mångsidig utredning än det ens ligger inom bevillningsutskottets befogenhet
att föreslå. Dock kan man utan alltför stor fara för misstag
våga antaga, att dels det rådande tullskyddssystemet och dels den med
raska steg försiggående industriella utvecklingen äro medverkande orsaker.
Beträffande tullskyddets verkningar höjes väl mera sällan varans pris
med ett belopp, motsvarande hela tullsatsen. Men obestridligt är å andra
sidan, att priserna genom tullskyddet hållas uppe i ett högre läge än hvad
fallet skulle vara utan sådant skydd. Detta är ju också hvad tullskyddet
afser att åstadkomma. Men då bör det äfven vara naturligt, att ett så
genomfördt tullskyddssystem som det i vårt land rådande måste medföra
en allmän prisstegring.
Men om man sålunda borde kunna vara öfverens om, att det rådande
tullskyddssystemet i viss grad kan sägas vara skuld till nu gällande höga
priser, så måste dock äfven medgifvas, att andra förklaringsgrunder måste
sökas till den ständigt fortgående stegring, hvaröfver man, måhända med
någon öfverdrift men dock med stort fog, sedan flera år tillbaka klagar.
Tullarna hafva icke undergått någon väsentlig förändring, sedan tullen å
malen och omalen spannmål år 1895 fastställdes till ännu gällande siffror.
Men får man tro alla de sedan den tiden gjorda utredningarna rörande
lefnadsförhållandena, hvilka merendels utarbetats med anledning af förslag
angående löneförbättringar för rikets tjänstemän och betjänte, sa har sedan
sagda tid en i stort sedt oafbruten stegring ägt rum i lifsmedelspriser och
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 21
hyror. Här måste alltså andra faktorer än tullskyddssystemet ha i hög
och bestämmande grad inverkat.
Bland dessa faktorer torde, såsom redan antydts, vara att räkna vårt
lands industriella utveckling. Från att tidigare ha varit ett i vida öfvervägande
grad jordbruksidkande folk har en stor del af landets invånare numera
öfvergått till industriell verksamhet af mångskiftande art. Men denna
industriella verksamhet tenderar att draga folket från den egentliga landsbygden
och tränga den samman i städer och stadsliknande samhällen.
Ifrågasättas kan, om man icke i denna koncentrering af befolkningen
har att söka en af orsakerna till lefnadskostnadernas fördyrande. Landtmannen
erhåller mera direkt ur jorden en stor del af sina förnödenheter,
under det den i städerna och industricentra bosatta befolkningen måste
förskaffa sig desamma genom flera eller färre mellanhänder, hvilka alla i
tur och ordning skola ha sin andel i vinsten på varuutbytet.
De uppåtgående konjunkturerna, som under några år varit rådande,
hafva dessutom bidragit till en välbehöflig förbättring af den kroppsarbetande
befolkningens lönevillkor och därmed höjt dess konsumtionsförmåga.
Äfven detta i och för sig mycket glädjande förhållande medverkar dock i
sin mån till lifsförnödenheternas fördyrande.
Med det anförda har jag endast velat antyda, att orsakerna till de
dyra tiderna äro många och ingalunda lättutredda. Om emellertid motionärerna
föreslagit eller det legat inom bevillningsutskottets befogenhet att
föreslå en allsidig utredning af samtliga hithörande förhållanden, skulle
det måhända trots uppgiftens svårlösthet varit skäl att hos Kungl. Ma:jt
anhålla om en dylik utredning. Däremot anser jag, att ställningen för
närvarande är sådan, att det skulle vara förenadt med alltför stora faror
för hela vart ekonomiska lif att nu bifalla hvad motionärerna föreslagit.
Vi hafva för närvarande att rida ut en ekonomisk storm af synnerligt
svårartad beskaffenhet. Att under sådana förhållanden rifva upp hela tullstriden
med dess myckna oro och osäkerhet, anser jag icke tillrådligt. Man
invänder måhända, att här endast är fråga om tullarna å spannmål. Men
ingen, som har någon kännedom om förhållandena, lärer tvifla på, att
sagda tullars afskaffande skulle åtföljas af kraftiga angrepp på industritullarna.
Landets jordbrukare skulle nämligen icke finna med sitt intresse
förenligt att upprätthålla ett system, som enligt deras förmenande endast
pålade dem bördor utan att skänka dem motsvarande fördelar. Från rent
teoretisk frihandelssynpunkt torde ett sådant inbördeskrig bland skyddsvännerna
förefalla välkommet. För egen del kan jag dock icke dela ett
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
sådant betraktelsesätt. Djupt ingripande ekonomiska spörsmål måste behandlas
med varsamhet. Äfven de, som motsatt sig genomförandet af det
nu rådande protektionistiska systemet, måste räkna med bestående fakta
och därför afbida en mera lämplig tidpunkt än den närvarande för fullföljande
af sina handelspolitiska principer. Yår industri har nu anordnat
sig efter de förhållanden, som det protektionistiska systemet medför, och en
icke obetydlig del däraf är på grund häraf för sin existens i hög grad
beroende af tullskyddets fortvaro. Ett borttagande eller en väsentlig
minskning af detta skydd skulle därför kunna störta manga industriella
företag. Häraf skulle följa ökad arbetslöshet och nöd i tusentals hem.
Motionärerna afse med sina förslag att bringa lättnad i de bördor, som
hårdast trycka de mindre bemedlade, och detta är förvisso ett syfte, som
förtjänar allmänt erkännande och understöd. Men på grunder, som jag
redan antydt, och hvilka äro beroende på att vårt land är i så hög grad
både ett jordbruksidkande land och ett industriland, fruktar jag, att ett
bifall till motionärernas förslag, långt från att verka välgörande, skulle
genom det osäkerhetstillstånd, hvari ett sådant beslut komme att försätta
våra industriidkare, under den förhandenvarande ekonomiska situationen
ytterligare försvåra förhållandena för dem, man afsåge att hjälpa.
Glömmas får måhända icke heller, att ett bifall till ifrågavarande
motioner antagligen skulle motverka en förbättring af landtarbetarnes
ställning, som ju dock är synnerligen önskvärd äfven därför, att den borde
kunna i någon mån minska invandringen till städerna.
Så gärna jag skulle vilja förorda vidtagandet af sådana åtgärder, som
kunde åstadkomma billigare lefnadsförhallanden i vart land, maste jag dock
på ofvan angifna grunder för närvarande yrka, att ifrågavarande motioner
icke måtte af Riksdagen bifallas.»
af herrar Moll, Höjer och F. O. Berg i Göteborg, hvilka anfört:
»Att en utomordentlig dyrhet å alla lifsförnödenheter för närvarande
råder, kan icke af någon bestridas. Och att denna dyrhet synnerligen
kännbart måste drabba den fattigare delen af befolkningen är själfklart.
Naturligt är också, att mångas tankar i detta hårda läge riktat sig på
önskvärdheten af spannmålstullarnas borttagande, då ju dessa äro ägnade att
uppdrifva priserna på de allra oundgängligaste förnödenheterna: de allmännast
brukade lifsmedlen. Så lifligt vi för vår del skulle åstunda att kunna
gå motionärernas önskningar om spannmålstullarnas omedelbara upphäfvande
till mötes, kunna vi emellertid icke förbise, att spörsmålet är af en
Bevillningsutskottets Betänkande, N:o 15.
23
långt svårare och mera invecklad beskaffenhet än förslagsställarne synas
mena.
Under eu följd af år hafva spannmålstullarna tillfört statskassan en
inkomst af tio till femton millioner kronor årligen. År 1906 (det sista
år, för hvithet fullständiga uppgifter äro offentliggjorda) inbragte spannmålstullarna
11,175,786 kronor, under det att tullen på kaffe och tullen
på tobak, de två för närvarande mest betydande finanstullarna, tillsammans
inbragte 9,266,060 kronor. Spannmålstullarna, hvilka infördes uteslutande
för att verka såsom skyddstullar, hafva alltså ur statsfinansiell
synpunkt genom omständigheternas makt kommit att spela en mycket betydande
roll.
Vid behandling af frågan om spannmålstullarnas borttagande måste
följaktligen hänsyn tagas dels till dessa tullars egenskap af skyddstullar,
dels också till deras egenskap att i strid med den ursprungliga meningen
numera verka såsom finanstullar. Om man ock måste beklaga sistnämnda
förhållande, är man likväl nödgad att taga hänsyn till detsamma.
Såsom skyddstullar utgöra spannmålstullarne ett led i det sedan ett
tjugutal år tillbaka rådande allmänna skyddstullssystemet. Hvilken uppfattning
man än må hafva angående detta system, lärer man nog nödgas
erkänna, att ett upphäfvande af spannmålstullarna icke låter sig genomföras
utan afsevärda konsekvenser för näringslifvet i dess helhet. Det går
svårligen an att borttaga det skydd jordbruksnäringen äger i spannmålstullarna
utan att samtidigt taga i öfvervägande motsvarande jämkningar i
en hel del andra skyddstullar. Men dylika jämkningar fordra en mer
ingående utredning och ett noggrannare öfvervägande än bevillningsutskottet
enligt vårt förmenande förmår åstadkomma.
Hvad angar den statsfinansiella sidan af frågan, så skulle spannmålstullarnas
afskaffande betyda en strykning på den nu till Riksdagens handläggning
föreliggande budgetens inkomstsida af ett belopp, som torde kunna
beräknas till omkring tolf millioner kronor.
Innan beslut kan fattas om spannmålstullarnas borttagande, måste
man således hafva klart för sig, på hvad sätt den härigenom hotade jämnvikten
i budgeten skall kunna upprätthållas. För vår del betvifla vi starkt
möjligheten för den nu samlade Riksdagen att genom anvisning af nya
eller ökade statsinkomster samt nedprutningar i de af Kungl. Maj:t äskade
anslagen kunna fylla den lucka i budgeten, som skulle uppstå, om spannmålstullarna
afskaffades.
24
Bevillningsutskottett Betänkande N:o 15.
Med hänsyn till hvad sålunda anförts äfvensom till de växande svårigheter
statsregleringarnas uppgörande under den närmaste framtiden kan
antagas komma att möta, lärer det icke blifva för Riksdagen möjligt att
uteslutande af eget initiativ och utan Kungl. Maj:ts medverkan afskaffa
dessa tullar. Detta torde blifva möjligt allenast pa det sätt, att Kungl.
Maj:t i sammanhang med uppgörandet af förslag till en kommande statsreglering
tager frågan i hela dess vidd under allsidigt öfvervägande.
Vi hafva följaktligen ansett oss förhindrade att förorda bifall till motionerna,
men då vi icke heller kunnat biträda utskottets beslut angående
hemställan om rent afslag å desamma, hafva vi yrkat, att utskottet skulle
föreslå,
att Riksdagen, i anledning af förevarande tvenne
af herr J. Bromée samt af herr A. C. Lindblad
i Göteborg m. fl. väckta motioner, ville besluta att
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes i sammanhang med uppgörandet af förslag
till en kommande statsreglering taga under allsidigt
öfvervägande frågan om spannmålstullarnas upphäfvande
eller nedsättning.»
af herr J. Bromée, som anfört:
»Efter det inom utskottet framställts yrkande om en skrifvelse till
Kungl. Maj:t för utredning huruvida tullen å spannmål, omalen och malen,
kunde borttagas eller sänkas, och då det dessutom framhållits, att spannmålstullen
vore för närvarande ett betydande och behöfligt skydd för jordbruksnäringen,
har jag inom utskottet framhållit, att da den höga mjöltullen
af 6 kronor 50 öre icke är proportionerlig med spannmålstullen, 3 kronor
70 öre för 100 kilogram, hvilken sistnämnda tullsats ju skulle utgöra
det egentligen afsedda skyddet för jordbruket, mjöltullen borde nedsättas
till 5 kronor 25 öre per 100 kilogram. Med denna nedsättning rubbas
icke skyddet för jordbruket och icke heller i nämnvärd man de beräknade
inkomsterna till staten, men ett rättvisare och jämnare förhållande mellan
tullsatserna blefve rådande.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har jag ansett, att utskottet
bort hemställa, att Riksdagen måtte
Bevillningsutskottets Betänkande N:o H1
25
l:o) besluta nedsättning af tullen k mjöl och gryn,
alla slag, från 6 kronor 50 öre till 5 kronor 25 öro
för 100 kilogram, och
2:o) bifalla den af herr Moll m. 11. yrkade skrifvelsen
till Kungl. Maj:t.»
af herr Brallting, som anfört:
»Utskottet inleder sin framställning med det betydelsefulla erkännandet
att deri fortgående prisstegringen på de flesta lifsförnödenheter »måste kännbart
förnimmas» af alla och »icke minst af de kroppsarbetande klasserna».
Detta är ett dämpadt uttryck för den påtagliga sanning, som framhalles
i den från den socialdemokratiska riksdagsgruppen utgångna motionen
om lindring i tullbördorna, att vårt land under protektionismens hägn blifvit
bland de allra dyraste i världen att lefva i. För det stora egendomslösa
flertalet af befolkningen blir ett sådant sakernas tillstånd fullständigt olidligt i
samma stund som till dyrtiden börjar komma arbetslöshet i större omfattning.
Massorna ställas då under det dubbla trycket af dels den allmänna osäkerhet
om existensen, som är deras öde under en privatkapitalistisk regim, och
därtill den konstlade fördyring af allt de behöfva, hvilken medföljer ett protektionistiskt
system, som ej ryggar tillbaka för att skattlägga äfven det
oumbärligaste. Det är därför icke blott, som utskottet säger, »förklarligt»,
att förslag om lifsmedelstullarnas borttagande skall hälsas med bifall från
de samhällsklasser, hvilka hårdast känna hur de trycka. Krafvet på måttliga,
ej till vissa klassers fördel med konstlade medel fördyrade priser på
hvad till lifvets nödtorft hör är så påtagligt befogadt och billigt, att det på
längden alldeles visst skall befinnas omöjligt att afvisa detsamma. Ett oresonligt
motstånd skall blott ställa i skarpare belysning, att valet här står
mellan att tillgodose det ensidiga klassintresset hos ett relativt fåtal besittande
eller att främja allmänt väl.
Nu vill emellertid utskottet göra gällande, att den obestridliga dyrtiden
icke vållas af spannmålstullarna, hvilka »icke uteslutande, kanske icke ens
hufvudsakligen» äro orsak ens till de höga spannmålsprisen; tullen verkar
icke »med hela sitt belopp». Vi motionärer ha själfva uttryckligen betonat,
att stegringen icke förekommit blott i vårt land. Men vi ha sagt och
torde med allt fog kunna vidhålla, att »våra höga tullar under en sådan
allmän stegring i afsevärd grad bidragit» till de särskildt höga priserna här
i landet. Den af utskottet åberopade tabell 8 visar ju också med sina
genomgående lägre noteringar för Köpenhamn en afundsvärd skillnad till
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 5 Sami. 1 Af.d. 14 Häft, 4
26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
vår nackdel. Om denna skillnad icke är precis 3 kronor 70 öre, utan mindre,
så blefve ju sänkningen vid en suspension af spannmålstullarna så mycket
mindre våldsam-, således anledningen till oro för de svenska spannmålsproducenterna
i samma mån mindre, då världsmarknadspriserna ju i och för
sig äro så pass höga. Men det blefve dock en sänkning, för första gången
på långliga tider en bestämd impuls gifven genom en tulländring till billigare
och icke till dyrare pris. Det blefve ett effektivt steg att hejda på
en viktig punkt den ökning i lefnadskostnaderna, om hvilken vi alla med
oro fråga oss hur långt den skall fortgå.
Men, invänder utskottet, brödprisen skulle icke sjunka med spannmålsoch
mjölprisen; tabellerna visa stegringar oberoende af dessas fluktuationer.
Beviskraften af t. ex. tabell 5, lämnad af någon enskild bageriidkare här
i Stockholm, synes dock icke allt för stor, helst om man betänker de exceptionella
hyresförhållanden, som för hufvudstadens del våldsamt drifvit
alla priser i höjden och gjort det till en nödvändighet för arbetarne att
starkare än eljes öka sina löner, då en mindre stegring skulle i verkligheten
ha varit liktydig med en återgång i lefnadsställning. Man har heller icke
försport, att bageriidkarnas vinst på sin näring numera beräknas lägre än
förr. Och tab. 6 afspeglar i den betydande stegringen af spisbrödspriset
från 38 till 45 öre från april till dec. 1907 alldeles stegringen i rågmjölspriset
från 15 å 16 till 21 kr. under samma tid. Dessa siffror,
lika så väl som medelpriserna i tab. 7 och tab. 1, hvilka samtliga visa, att
1907 haft det absolut allra högsta prisläget på spannmål och mjöl ända
sedan 1891, äro tvärtom ett det kraftigaste stöd för motionärernas mening,
att vi kommit in i undantagsförhållanden i afseende pa dessa lifsmedelspriser,
förhållanden, hvilka följaktligen kräfva undantagsåtgärder.
Bättre belysning af hur dyrt brödet är i vårt land än utskottets
siffror från bageriidkare lämnar eu jämförelse, som i höstas offentliggjordes
Göteborgs Handelstidning, af följande priser pr kilogram i Köpenhamn
och Göteborg:
Köpenhamn Göteborg
Franska bröd ................................. 41 öre 64,0 öre
Rågsiktsbröd.................................... 30,5 » 41,3 »
Rågbröd .......................................... 16,4 » 27,7 >
Dessa siffror äro så mycket mer vägande, som de Köpenhamnska bageriarbetarnes
löneförhållanden torde vara icke oväsentligt bättre än de Göteborgska.
Enligt en uppgift, som offentligen framlagts, skulle minimilönen i
Köpenhamn vara 26 ä 32 kr., i Göteborg blott 21 å 24 kr. pr. vecka,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15,
27
och t. ex. öfvertidsarbete betalas med resp. 75 och 50 öre. — Men i
Köpenhamn regleras brödpris såviil som arbetsförhållanden i hög grad af
de organiserade arbetarnas väldiga kooperativa bageri.
I belysning af dessa så väsentligt olika lefnadskostnader måste man
också se utskottets framhäfvande af hur arbetslönerna i Sverige stegrats.
Om i enstaka yrken denna stegring på 20 år kunnat uppgå till 100 procent,
visa dock utskottets egna siffror, att detta ingalunda är något medeltal,
och afdrages den fördyring, som i samband med tullsystemet inträdt,
torde man nödgas konstatera, att den verkliga förbättring, som under de
goda konjunkturerna arbetarklassen uppnått — framför allt tack vare sin
organisation — ehuru afse värd för dem det gäller och glädjande ur det
allmänna samhällsintressets synpunkt, dock ingalunda är så stor, att den
medger några extra belastningar. Det är dock öppet till arbetarnas ökade
»ekonomiska bärkraft» utskottet vädjar för tullarnas vidmakthållande, därmed
indirekt erkännande, som mig synes, att arbetarna ha fullt skäl till
missnöje med denna tunga klassbeskattning.
Men det kunde gå som 1892, invänder utskottet; då nedsattes tullarna
på grund af särskilt höga spannmålspriser, men redan 1894 kom eu
stark sänkning,* och de maste höjas igen. I detta resonemang offrar man
dock uppenbart det nuvarande, faktiska betrycket för kommande ovissa möjligheter.
Bevisföringen utgår för öfrigt från den felaktiga förutsättningen,
att motionerna obetingat skulle fordra en permanent afskrifning af dessa
tullar under alla tänkbara förhållanden. I den motion jag biträdt är dock
uttryckligen tal om lifsmedelstullarnas »åtminstone tillfälliga afskaffande)),
och hela motiveringen är väsentligt byggd på det nu rådande höga prisläget.
Vår afsikt har icke varit att med en motion på ett par sidor upprulla
hela tullfrågan, men vi ha velat bringa hjälp i en situation, där vi
trott, att äfven principiella tullvänner kunde nu som 1892 medgifva, att
åtminstone en tullsänkning varit värd att tagas i öfvervägande. Därför har
jag också för min del ansett mig handla fullt i motionens anda, då jag
inom utskottet yrkat på en suspension af dessa tullar nu och för öfrigt
biträdt det från annat håll framkomna yrkandet på en allsidig utredning
om spannmålstullarnas upphäfvande eller nedsättning.
En sådan utredning måste själfklart taga hänsyn till det faktum, att Sverige
under de senaste 20 aren, pådrifvet för öfrigt just af det protektionistiska
systemet, i särdeles snabbt tempo följt tidens allmänna utvecklingstendens
från agrarland till industriland. Med denna förflyttning af den ekonomiska
tyngdpunkten i vårt samhälle måste förr eller senare den stund komma, då
28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
billiga, lifsinedelspriser bli ett lifsvillkor för vår industris fortsatta utveckling
och förkofran och därmed för en allt större del af vår befolknings
existens. Det är då ingen dag för tidigt att söka botemedel mot den rakt
motsatta olyckliga utveckling till ökad dyrhet af alla förnödenheter, som
vi äro inne i, och det är själfklart, att lifsmedelstullarna då ej kunna få
stå oberörda af en kritisk pröfning. På samma gång har man då att se
till, om icke den af utskottet motsagda, men icke motbevisade åskådningen
dock kanske har starka skäl för sig, hvilken förklarar 1880-talets tullsystem
i Europa såsom ett tillfälligt skyddsvärn mot en tillfällig öfversvämning af
billig spannmål särskilt från Nordamerika, men vill göra gällande, att då
dessa förhållanden nu väsentligen ändrats och nya liknande ekonomiska fenomen
knappt torde vara att förvänta, tiden också är inne att på allvar
tänka på tullmurarnas nedrifvande, åtminstone i hvad de uppförts i det
icke längre behöfliga syftet att hålla jordvärdet uppe mot en alltför hastig
nedtryckning. Man får då positiva utgångspunkter för en pröfning om det
verkligen skulle vara, som utskottet förmenar, »otvifvelaktigt», att fortfarande
skyddstull å spannmål är lika nödvändig för jordbruket som industritullarna
af utskottet anses vara för industrien.
Utskottets starkaste argument för status quo är emellertid naturligtvis
sambandet mellan tullsystemets olika delar. Ett sådant argument kan ju
aldrig undanskymma lifsmedelstullarnas förhatliga karaktär att vara eu
progressivt nedåt verkande skatt på de minst bärkraftiga klasserna inom
nationen, men jag kan dock icke frånkänna detsamma en viss betydelse,
därest krafvet skulle gälla en ur hvarje sammanhang lösryckt, definitiv afskrifning
af spannmålstullarna. Däremot synes mig ett sadant skål alldeles icke
vägande gent emot yrkandet på en suspension under särskilt dyra tider i förening
med en utredning huruvida icke hela frågan om lifsmedelstullarna nu ligger
i annat läge än 1888 eller 1895. Och hänvisningen till de stora främmande
länder, hvilka af många skilda orsaker — af statsfinansiella skäl
eller emedan de stora jordägarna sitta som härskande klass o. s. v. — infört
eller behålla jordbrukstullar är heller icke i mina ögon ens så bärkraftig
som i rakt motsatt riktning exemplet från det lilla Danmark, som
utan spannmålstullar sett det småbruk blomstra upp, byggd! pa intensivare
brukande af jorden, hvilket vi här i landet ännu måste anstränga oss att
skapa och till hvilket i hvart fall icke spannmålstullarna vare sig hjälpt oss
eller torde komma att hjälpa oss.
Det behöfs alltså utredning, byggd på våra dagars nya förhållanden. Men
vid enbart utredning kan man icke stanna. Det behöfs också hjälp mot
29
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
ögonblickets höga priser, genom en tullsuspension, t. ex. på ett år, då nästa
Riksdag har att på nytt pröfva situationen.
Med anledning af hvad sålunda anförts får jag därför hemställa,
att Riksdagen, med anledning af motion n:r 187
åt herr A. C. Lindblad m. fl., måtte
dels för sin del besluta att under ett år, räknadt
från den 1 april 1908, spannmål, omalen: råg, hvete,
korn, ärter, bönor samt majs, äivensom spannmål, malen,
mjöl och gryn, alla slag, må tullfritt införas;
dels ock i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj: t täcktes i sammanhang med uppgörandet
af förslag till eu kommande statsreglering taga under
allsidigt öfvervägande frågan om spannmålstullarnas upphäfvande
eller nedsättning.»
Ledamöterna i utskottet herrar G. Jansson i Krakerud och O. A.
Ericsson i Ofvanmyra hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i
den slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet.
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 14 Häft.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.