Betänkande, i anledning af väckta motioner angående särskild beskattning af dels ogifta personer, dels ock barnlösa personer m. m.
1908-02-06 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1908:2, Betänkande, i anledning af väckta motioner angående särskild beskattning af dels ogifta personer, dels ock barnlösa personer m. m.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
1
N:o 2.
Ant till Riksd. kansli den 6 februari 1908, kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående särskild beskattning
af dels ogifta personer, dels ock barnlösa personer
m. m.
(2:a A.)
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 47, har herr
J. Erlansson anfört följande:
»Då statens utgifter årligen stiga på ett oroväckande sätt genom
ständigt nya anspråk på statskassan att framträda hjälpande, sporrande
och bevarande, så är det helt naturligt att statskassans tillflöden oupphörligt
måste ökas. Regeringen måste se sig om efter nya förvärfskällor
Pålägga nya skatter, som blifva alltmera tryckande. Under sådana
förhållanden bör det noga tillses, att beskattningen blir afpassad icke
blott efter inkomst utan efter bärkraft. Då man betraktar vårt nuvarande
skattesystem, så kan man ej säga att det är riktigt som sig bör,
då _ personer med lika inkomst uppskattas lika, om de äro famiReförsörjare
eller ej. J
. kunna ju taga ett exempel ur högen för att göra en liten beräkning.
Där finnas två män med hvardera 2,000 kronors inkomst årligen.
Den ene är ogift, och vi antaga, att hans bostad och föda per år
kostar 1,000 kronor, kläder och extra utgifter 500 kronor, så har han
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 2 Käft. CN-.o 2.) 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 2,
500 kronor, som han kan spara. Den andre är gift och har 5 barn.
Skall nu hans egen person tillgodoses så väl som den ogiftes, så hafva
vi först att frånräkna 1,500 kronor. Sedan hafva vi de 500 kronorna
kvar, som den ogifte kan spara, och dessa skola räcka till hvad mera
husrum, ved, föda, kläder, tjänare, skolgång m. in., som behöfs för hustru
och 5 barn. Man behöfver ju icke vara en ovanlig räknemästare för
att inse att här föreligger en stor skillnad.
Den gifte arbetar både moraliskt och ekonomiskt direkt och indirekt
mera för statens och samhällets närvarande och framtida väl och
offrar för familjen och staten sin personliga kraft och sina ekonomiska
tillgångar, under det den ogifte lefver sig själf och icke fostrar några
medborgare för statens framtid, och som tack härför får den gifte icke
blott betala lika stor utan mycket större skatt till staten. Ty först får
han betala lika mycket för inkomst som den ogifte, sedan får han under
den dagliga större förbrukningen kännas vid ytterligare beskattning.
Han kan ju icke låta hustru och barn dricka en kopp kaffe utan att
staten har sin inkomst däraf.
För att vinna större rättvisa häruti kunna olika sätt användas:
a) Minska skatten för den gifte, b) Lämna bidrag till den fattige familjeförsörjaren,
som fostrar många barn för samhället, c) Pålägga särskild
skatt för den ogifte. Men då det är statens behof och icke familjeförsörjarens,
som vidröras i denna motion, så ville jag föreslå en särskild
skatt för den ogifte, exempelvis en viss procent af årsinkomsten för
den, som vid 30 års ålder ej ingått i äktenskap.
Åktenskapsfrekvensen'' i vårt land är mycket låg. Och det är
troligtvis ej lätt att finna botemedel mot detta onda, men få vi en lag
i denna motions syfte, så kan den kanske icke blott åstadkomma större
rättvisa i beskattning utan möjligen äfven inverka något godt i nu
nämnda riktning.
På grund af hvad sålunda anförts vågar jag föreslå, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes
undersöka och utreda hvad härutinnan kan göras och inkomma med
förslag i ärendet till nästa års Riksdag.»
I en likaledes inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 105, har
herr R Hörnsten hemställt, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och för Riksdagen
framlägga förslag dels till lag om progressiv skatt på barnlösa, dels ock
till lag° om successiv skattelindring åt däraf behöfvande familjeförsörjare,
som hafva minderåriga barn».
3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
Till stöd för detta yrkande har af motionären anförts följande:
»Genom tvenne motioner, väckta hvar för sig i Andra Kammaren
af herrar Erlansson och Saedén, hafva tvenne frågor af rätt ingripande
betydelse förts fram, nämligen en så kallad ungkarlsskatt samt lättnad
för familjeförsörjare. Men hur angelägen ur bland annat skattesynpunkt
den förra frågan är, och hur behjärtansvärd den senare än må anses
vara, så stanna dock båda så att säga på halfva vägen. Ty skall det
bli »urcy&ajiss-skatt, sa fordrar konsekvensen äfven DungmöD-skatt, tv i
många fall hafva båda könen för samma arbete ungefär lika inkomst,
och tidsutvecklingen går ju för öfrig! i riktning att bereda män och
kvinnor full likställighet i både det ena och andra afseendet.
Men äfven om skatteplikten utsträckes till att gälla ogifta af båda
könen, så uppstår en ny inkonsekvens, nämligen befrielse från skatt, så
fort de träda i äktenskap, ehuru skatteförmågan bör vara minst lika stor
efter äktenskapets ingående som förut; ty två personer i ett hushåll
kunna och böra lefva till och med billigare per hufvud än när de lefva
hvar för sig, så länge barn ej finnas. Det är ju ock för den kostnad,
som barnuppfostran medför i familj ernå, som framställning gjorts om
större lön för familjeförsörjare.
När man sålunda utgår från att barnuppfostrare behöfva lönetillägg
eller, där sådant icke kan ifrågakomma, däremot svarande skattelindring
— till och med måhända understöd i vissa fall — då faller det sig helt
naturligt att i stället för skatt på ogifta framställa krafvet om skatt på
barnlösa. . " r
Ett sådant förslag väcktes ock förra året i den franska deputerade
kammaren af deputeraden Contant.
I fråga om lättnader för familjeförsörjare så finnas ju lika stora
och trängande behof af hjälp för många enskilda tjänstemän som för
statens. Kommer så därtill alla andra klasser, jordbrukare, yrkesidkare
och arbetare, hvilka i regel ha största barnantalet, men däremot ofta
nog den minsta ekonomiska bärkraften att försona desamma under
uppväxtåren.
I detta samband borde också rätteligen frågan om barnens rätta
uppiostian tagas i beaktande, hvarvid hänsyn till begåfning och fallenhet
finge komma till sin fulla rätt, så att familjeförsörjaren genom till
och med fullständig skattebefrielse kunde få vägen lättare öppnad för
barnens utbildning till det lefnadskall deras anlag ämnat dem för.
Konsekvensen fordrar sålunda att alla familjeförsörjande uppfostrare,
som pröfvas däraf vara i behof, också böra erhålla lönetillägg eller
skattelindring successivt i förhållande till barnantalet och den mindre
Utskottet.
4 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 2.
ekonomiska bärkraften. Hur den successiva skalan bör uppgöras, därom
erfordras naturligtvis utredning och förslag genom Kungl. Maj:t.
Likaledes torde den progression, efter hvilken barnlöshetsskatt i
procent af inkomst anses höra utgå, utredas genom Kungl. Maj:t och
därefter som lagförslag föreläggas Riksdagen. Hvad åldersgränsen för
begynnande af berörda skatt beträffar, torde den lämpligast böra sättas
i samband med inträdande i den politiska myndighetsåldern och upphöra
vid inträde i pensionsåldern.»
Bevillningsutskottet, som fått dessa motioner till sig hänvisade,
har funnit desamma böra behandlas i ett sammanhang.
De ifrågavarande motionerna innefatta tre skilda förslag, nämligen
dels det af herr Erlansson framställda om åsättande af särskild skatt å
ogifta personer öfver 30 års ålder, dels ock de af herr Hörnstén väckta
förslagen om särskild »progressiv skatt för barnlösa personer» samt om
»successiv skattelindring åt däraf behöfvande familjeförsörjare, som hafva
minderåriga barn».
Förslag af liknande innebörd som de nu föreliggande motionerna
hafva förut varit föremål för behandling inom Riksdagen.
Hvad först angår frågan om särskild högre beskattning af ogifta
eller barnlösa personer, hade i en vid 1892 års riksdag inom Andra
Kammaren väckt motion hemställts, att Riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära utarbetande och framläggande af »förslag till bevillning,
utgående med lägre belopp af gifta män än af män, som ej äro eller
varit gifta och uppnått en ålder af minst 25 år». Bevillningsutskottet
uttalade i fråga om denna motion, att genom det däri framställda förslaget
man komme att från gällande skatteprincip göra en afvikelse,
som skulle orsaka rubbning i beskattningssystemet utan att blifva af
någon vidare betydelse för vare sig staten eller den skattskyldige,
hvarför utskottet icke kunde förorda motionärens yrkande utan hemställde,
att motionen måtte af Riksdagen lämnas utan afseende. Denna
utskottets hemställan bifölls af båda kamrarna.
I en vid 1893 års riksdag väckt motion hemställde samme
motionär, att Riksdagen måtte besluta, »att allmän bevillning enligt
andra artikeln för fast egendom samt inkomst af kapital eller arbete
skall utgå med dubbla beloppet af män, som uppnått 25 års ålder och
ej äro gifta eller hafva barn af föregående äktenskap». Beträffande
detta förslag framhöll bevillningsutskottet till en början, att under det
motionärens vid 1892 års riksdag framlagda förslag afsåg utredning
huruvida icke viss skattelindring borde beredas skattskyldige, som voro
Bevillningsutskottets Betänkande N;o 2. 5
eller vant gifta, afsåg det ifrågavarande förslaget, att Riksdagen utan
vidare skulle besluta en förhöjning i beskattningen af de män, som vid
viss ålder ej vore gifta eller ägde barn af föregående äktenskap. Hvad
bevillningsutskottet år 1892 anförde mot bifall till motionärens dåvarande
förslag syntes fördenskull med ännu större fog kunna åberopas
emot det senare förslaget. Utskottet hemställde, att motionen måtte
lämnas utan afseende, och blef denna hemställan af båda kamrarna
bifallen.
• j -^ra&an om utsträckt skattelindring för familjeförsörjare, som hafva
minderåriga barn, har äfven vid flera tillfällen varit före inom Riksdagen,
senast vid 1906 års riksdag. Vid behandlingen af den af Kungl.
Maj:t då framlagda propositionen om ändrad lydelse af vissa §§ i bevillningsförordningen
uttalade bevillningsutskottet sin anslutning till den
1 nämnda proposition tillämpade grundsats, att vid bestämmandet af
skattskyidigs skatteförmåga afseende fästes vid honom åliggande försörjningsplikt
af minderåriga barn.
• e- j beträffar de nu föreliggande motionerna, i hvad de åsyfta
införande af särskild högre beskattning af vissa ogifta eller af barnlösa
personer, finner bevillningsutskottet, i likhet med 1893 års bevillningsutskott,
desamma innebära en icke tillrådlig afvikelse från gällande skatteprmciper
Det är visserligen en fullt riktig tanke, att skattebördorna
hora sa fördelas, att de bärkraftiga företrädesvis träffas, under det att
d® ^^onufäkt Svaga skonas, och i vissa fäll kunde detta antagligen
bmva händelsen vid en tillämpning af motionärernas förslag. Men en
!^i r- U?f?re beskattning skulle alltid blifva en speciallagstiftning, där
de förhållanden, som skulle grunda den särskilda skattskyldigheten,
d. v. s. att den skattskyldige vore ogift, resp. barnlös, ingalunda alltid
komme att utgöra bevis för större skatteförmåga. Därför skulle en såan
skatt ofta blifva orättvis och obillig samt svårligen kunna ordnas
efter rationella beskattningsprinciper, åsyftande att träffa den verkliga
pkatteförmågan, utan snarare till sin karaktär blifva närmast
fiffig med en premiering till höjande af äktenskapsfrekvensen eller
folkökningen, hvilket syfte icke tyckes hafva stått främmande för
åtminstone . den ene af motionärerna. Utskottet anser dock, att detta
1 och för sig behjärtansvärda syfte icke skulle befordras genom de åtgärder
i beskattningsväg, som motionärerna förordat.
I fråga, om förslaget att bereda skattelindring åt familjeförsörjare,
som hafva minderåriga barn, vill utskottet erinra, att möjlighet att medgifva
sådan skattelindring redan finnes enligt 11 § i gällande bevillningsförordning.
Bland de där angifna ömmande omständigheter, som
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 5 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 2
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
må föranleda till ökning af det ordinarie bevillningsfria afdraget, nämnes
särskilt »talrik familj». Det ligger sålunda redan nu inom taxeringsmyndigheternas
befogenhet att efter pröfning bereda de af borr Hörnstén
åsyftade familjeförsörjare någon skattelindring, och enligt hvad
bevillningsutskottet ’ har sig bekant, fortgår arbetet med revisionen af
den direkta skattelagstiftningen och man lärer kunna förutsätta, att därvid
kommer att tagas hänsyn till den inom Riksdagen ofta uttalade
åsikten, att bestämmelserna angående det bevillningsfria afdraget höra
omarbetas i den riktning, att i fråga om mindre bemedlade storleken af
nämnda afdrag regelmässigt skall ställas i visst förhållande jämväl till
talrikheten af den familj, skattskyldig har att underhålla. .
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer bevillningsutskottet,
l:o) att herr Erlanssons ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och
2:6) att ej heller herr Hörnsténs ifrågavarande
motion må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 februari 1908.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
Reservation
af herr Cavalli mot viss del af motiveringen.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS KFTEKTH. 1908.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.