Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af nu gällande tullfrihet för varor, som införas för de kung1. hofvens räkning.

1908-02-06 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1908:4, Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af nu gällande tullfrihet för varor, som införas för de kung1. hofvens räkning.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillning sill skottets Betänkande N:n 4.

I

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 7 febr. 1908 kl. 4 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af nu gällande

tullfrihet för varor, som införas för de kung1. hofvens

räkning.

(1: A.a)

I en inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, n:o 188, hemställes af herr N. A. Nilsson i Malmö jämte

tio andra af kammarens ledamöter, att Riksdagen, med upphäfvande af

den tullfrihet, som de kungl. hofven för närvarande åtnjuta, måtte besluta,

att varor, som hädanefter för de kungl. hofvens räkning från utrikes

ort införas, skola underkastas vanlig tullbehandling.

Till stöd för motionen anföres följande:

»De kungliga hof- och slottsstaterna sluta för innevarande år på en

summa af 1,421,000 kronor, hvaraf 1,296,900 kronor gå till de kungl.

hofven och 124,100 kronor till de kungl. slotten. I betraktande af vårt

folks fåtalighet och armod är detta en ganska stor utgift. Men nämnda

summa innefattar dock icke alla de ekonomiska förmåner, som det kungl.

huset fått sig tillerkända. Utöfver det egentliga apanaget utbetalas

årligen från riksgäldskontoret till Konungen ett belopp af 300,000 kronor

enligt den uppgörelse, som år 1815 träffades mellan Rikets Ständer och

kronprinsen Karl Johan i samband med Guadeloupe-affären, samt vidare

o procent årlig ränta för det kapital af 150,000 kronor som 1779 års

Riksdag anslog såsom hemgift åt dåvarande hertigen af Södermanland.

Och dessutom åtnjuta konungaättens medlemmar skattefrihet och de

kungliga hofven tullfri import i riket för eget behof.

Bih. till Riksd. Prof. 1008. 5 Sami 1 Afd. 4 Käft. (N:is 4, 5.)

Motio
närerna.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Vid en sammanräkning af dessa anslag och förmåner komma vi

upp till en summa, som öfverstiger de 18 hundra tusen och som för

länge sedan öfverstigit den rimliga gränsen.

Den skattefrihet, som den kungl. familjen åtnjuter, torde ursprungligen

grunda sig på gammal sedvänja. I våra äldre bevillningsförordningar

finnes härom ingenting nämndt. Först genom beslut af 1859—

1860 års riksdag inrycktes i 1861 års bevillningsförordning den ännu

gällande bestämmelsen om skattefrihet, så lydande: »Vidare äro från

utgörande af inkomstbevillning frikallade---b) medlem af konunga
ätten

för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital». Då

nämnda Riksdag behandlade ifrågavarande ärende, förklarade ledamoten

af hedervärda bondeståndet Ola Jönsson, att han fann bestämmelsen

alldeles öfverflödig; den kungliga skattefriheten vore så häfdvunnen,

att den ej behöfde lagfästas. Härtill gemälde ledamoten Nils Larsson:

»Det är visserligen sant, att medlem af kungl. familjen aldrig förr påförts

dylik bevillning och momentet kunde alltså anses öfverflödigt,

men jag hemställer dock, att det må kvarstå, helst därigenom blifver

tydligt, att befrielsen gäller endast statsanslagen och inkomsten af

kapital, men icke inkomsten af egendomar, dem kungl. personer äga».

Hvad åter beträffar de kungl. hofvens tullfrihet, blef den år 1823

för första gången föremål för Riksdagens behandling. Denna resulterade

i eu underdånig hemställan om åvägabringande af vissa föreskrifter, hur

det vid tullbehandlingen af de för hofvens räkning importerade varorna

skulle förfaras. Och i öfverensstämmelse med detta riksdagsbeslut var

det, som Kungl. Maj:t till generaltullstyrelsen aflät ett nådigt bref af

den 2 december 1824, hvars ingress har denna lydelse: »Som i öfver
ensstämmelse

med hvad Rikets Ständer, i sammanhang med deras vid

sista riksdag vidtagna reglering af tullinkomsterna, hos oss i underdånighet

hemställt och i likhet med hvad förr varit öfligt, varor, hvilka

för vår hushållnings behof och för de öfriga kungl. bofven från utrikes

orter införskrifvas, äro från och med nästa år från tull befriade, så

hafva vi funnit godt i nåder förordna» etc. Den lagliga tillkomsten af

den nu gällande tullfriheten har visserligen vid något tillfälle blifvit

bestridd. Sålunda yrkade vid 1873 års riksdag en enskild motionär,

att tullfriheten måtte upphäfvas, dels därför att den ansågs inbjuda till

missbruk, dels och förnämligast därför att den förmenades ha tillkommit

på ett mot konstitutionella former stridande sätt. Men med hänvisning

till den nyss citerade ingressen af det nådiga brefvet ansåg

1873 års bevillningsutskott sig kunna fullständigt underkänna motionärens

misstankar och påståenden beträffande sakens konstitutionella sida.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Enligt hvad man kan finna af bevillningsutskottets betänkande i ämnet

vid 1823 års riksdag, då Rikets Ständer fattade nyss berörda beslut,

innebar detsamma emellertid icke, att därigenom någon ny rättighet

lämnades de kungl. personerna, utan afsågo ständerna endast åvägabringande

af vissa föreskrifter rörande tillämpningen af den tullfrihet,

som, i likhet med hvad förr varit fiffigt, erkändes tillkomma de kung],

bofven.

Enligt uppgift i tidningspressen uppgick värdet af importen för

de kungl. hofvens räkning år 1906 till en summa af 115,893 kronor.

Bland de olika posterna märkas: vagnar till ett värde af 66,000 kronor,

vin m. m. 13,294 kronor, pelsverk 2,289 kronor, porslin 1,650 kronor,

arbetadt guld 3,600 kronor, silfverarbeten 6,270 kronor, förnicklade

arbeten åt järn och stål 1,720 kronor, snickeriarbeten 2,983 kronor, helsidenväfnader

950 kronor, linneväfnader 1,330 kronor, vattentäta mattor

1,103 kronor, fållade kläder af finne eller bomull 1,030 kronor, andra

slags kläder 1,060 kronor, lefvande växter 613 kronor samt musikinstrument

1,200 kronor. Det belopp, som borde ha erlagts i tull för de år

1906 importerade varorna, uppgår i rundt tal till 24,000 kr.

De gällande bestämmelserna om skattefrihet och tullfrihet ha utan

tvifvel för en äldre tids uppfattning tett sig fullt naturliga och riktiga.

Skatter och tullar var någonting ondt, som ej skulle drabba härskaren

och hans familj utan endast hans undersåtar. Men vår tids människor

ha bildat sig en annan syn på tingen. De se i konungen statens

främste ämbetsman, och de ha då svårt att finna något tillräckligt skäl,

hvarför icke han i likhet med andra ämbetsmän och andra samhällsmedlemmar

betalar skatt för sina inkomster och tull för de varor, han

köper från utrikes ort.

Det har blifvit en grundsats bland oss, att svenska män böra

gynna sitt eget lands tillverkningar. I all synnerhet då ett svenskt arbete

erbjuder fullgod vara för rimligt pris, anses det för fosterlandsvännen

mindre lämpligt att fylla sitt behof från utlandet. De siffror,

som vi tillåtit oss anföra här ofvan beträffande importen för de kungl.

hofvens räkning, gifva en antydan därom, att den patriotism, som utan

tvifvel besjälar vår hofförvaltning, dock ej torde fara illa af det understöd,

som Bkyldigheten att erlägga tullafgift kan skänka.

Vi tro också, att ett utsträckande af skattskyldigheten till att gälla

äfven medlemmarna af konungaätten kräfves af följdriktigheten. Är det

egentligen rimligt, att då öfriga samhällsmedlemmar, som nått öfver

existensminimum, hafva skyldighet att erlägga skatt, de kungliga personerna

skola vara därifrån undantagna? År det rimligt, att medlem
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

marna af konungaätten, livilka dock äro skyldiga att skatta för de fastigheter,

som de personligen äga, icke äro underkastade samma förpliktelse

beträffande sina kapitaltillgångar och sina inkomster af annan

art?

Äfven för kungen, för fursten och prinsen torde det vara hälsosamt

att känna något af de bördor, som tynga folket, och att dela dem.

Äfven för regenten är erfarenhetens skola den bästa. För oss stål''det

som ett önskemål att undanröja alla de bestämmelser, i följd af hvilka

statens främste representant intager en undantagsställning, som i flera

afseenden medför skadliga verkningar ej blott för samhället utan äfven

för hans egen person. Ett steg mot detta mål är att borttaga den

skatte- och tullfrihet, hvarom vi här talat. Och genom att upphäfva

dessa privilegier skulle också Riksdagen bereda Konung Gustaf ett

säkerligen välkommet tillfälle att på ännu ett nytt område förverkliga

och följa sitt vackra valspråk: v Med folket för fosterlandet».

De yrkanden, soin vi med anslutning till den förebragta motiveringen

ärna göra, måste vi åt hänsyn till § 55 mom. 3 i riksdagsordningen

fördela på olika motioner.»

Frågan om tullfrihet för varor, som från utlandet införas för de

kungl. hofvens räkning, har, såvidt af utskottet kunnat utrönas, icke

varit föremål för Riksdagens behandling förrän vid det af motionärerna

omförmälda Rikets Ständers sammanträde år 1823. I ett vid denna

riksdag af bevillningsutskottet samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

gemensamt afgifvet memorial öfverlämnades till ständernas pröfning

ett af utskotten uppgjordt förslag till underrättelser om hvad som

borde iakttagas vid förtullningen af såväl inkommande som utgående

varor. I § 10 af detta förslag förekomma bestämmelser om behandlingen

af varor, som infördes för främmande makters beskickningar i

Sverige, i hvilket afseende stadgas, att tull för sådana varor skulle

uppdebiteras, men, sedan bevis aflämnats, att varorna mottagits af

ägaren, afföras ur räkenskaperna. Därefter föreskritves, att till vinnande

af redighet och förekommande af missbruk borde på lika sätt förfaras

med de utländska varor, som för Kungl. Maj:ts hof införskrefves. I ett

senare under samma riksdag afgifvet utlåtande, som föranledts af åtskilliga

vid ofvanberörda förslag gjorda anmärkningar, yttra utskotten,

att de icke funne anledning till ändring i det föreslagna stadgandet,

huru förfaras borde med varor, inkommande för de kungl. hofvens räkning,

då förslaget innebure, att några hinder icke blifvit lagda i vägen

för Kungl. Maj:t att efter godtfinnande införskrifva främmande varor,

och endast afsåge att vinna redighet i räkenskaperna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

I ständernas sedermera aflåtna skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

den af stora sjötullen utgående bevillning samt andra därmed

gemenskap ägande ärenden anföres, att berörda underrättelser om hvad

som borde iakttagas vid förtullning af varor blifvit af ständerna granskade

och jämkade enligt de åsikter, ständerna i allmänhet godkänt; och tilllägga

därefter ständerna, att dessa underrättelser, med visst angifvet

undantag, »varda till Kungl. Maj:t i underdånighet öfverlämnade».

Af den behandling, denna fråga sålunda undergick vid 1823 års

riksdag, framgår enligt utskottets mening oförtydbart — något som för

öfrigt motionärerna ock medgifva — att rättighet till tullfrihet för införda

varor sedan äldre tider tillkommit medlemmarne af konungahuset

och att ständerna endast afsett att, med bekräftande af denna rättighet,

framhålla önskvärdheten och behofvet af föreskrifter, hvarigenom möjlighet

till missbruk uteslötes. Ordalagen i det af Kungl. Maj:t i anledning

af ständernas skrifvelse aflåtna bref till generaltulldirektionen af

den 2 december 1824, hvilket delvis återgifvits i motionen, gifva ock

stöd åt detta antagande, då i brefvet säges, att varor, som införas för

de kungl. hofvens räkning, äro i öfverensstämmelse med hvad Rikets

Ständer hemställt och i likhet med hvad förr varit öfligt från och med

år 1825 från tull befriade. Sagda bref innehåller vidare bestämmelser

om förfaringssättet med dylika varor. Genom kungl. bref till generaltullstyrelsen

af den 1 juni 1866 hafva nya bestämmelser i detta hänseende

utfärdats, hvilka fortfarande äga tillämpning.

Vid 1873 års riksdag väcktes af enskild motionär det förslag,

hvarom här ofvan i motionen närmare förmäles. I afgifvet betänkande

anförde bevillningsutskottet, att utskottet icke ansåge några förändrade

förhållanden hafva inträdt, som då mindre än förr skulle betinga fortvaron

af en frihet från tullbeskattning, som det kungl. huset af ålder

åtnjutit, samt hemställde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda. Denna utskottets hemställan blef ock af Riksdagen

utan diskussion i någondera kammaren bifallen.

Med hvad ofvan anförts tror utskottet sig hafva ådagalagt, att

den frihet från tullbeskattning, som tillkommer medlemmarne af det

kungl. huset, varit gällande sedan mycket lång tid tillbaka. Den ökning

i tullinkomsterna, som skulle tillföras statsverket genom bortfallandet

af nämnda förmån, kan icke anses vara af någon synnerlig betydelse.

Med hänsyn härtill och då hvad motionärerna i öfrigt anfört synes utskottet

icke vara af beskaffenhet att böra föranleda ändring i nämnda,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

nedan lång tid tillbaka bestående och af föregående Riksdagar godkända

förhållande, hemställer utskottet,

att förevarande motion om upphörande af nu gällande

tullfrihet för varor, som införas för de kungl. hofvens

räkning, icke måtte föranleda till någon Riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 6 februari 1908.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Reservation:

af herr Branting, som anfört:

»Motionärerna hafva gjort gällande principiella skäl hvarför de anse,

att statens främste ämbetsman samt hans familj icke böra ställas olika

mot alla andra svenska medborgare i förpliktelsen att betala tull för de

varor, som inköpas från utlandet. Utskottet har häremot egentligen

endast anfört, att de kungliga hofvens tullfrihet består sedan lång tid

tillbaka och af föregående Riksdagar lämnats utan anmärkning. Med

ett sådant argument kan hvarje ändring i bestående förhållanden tillbakavisas,

äfven om dessa blifva i allt mindre grad stämmande med

tidens allmänna uppfattning. Då jag för min del anser det vara principiellt

riktigt, om denna kvarlefva från ett äldre åskådningssätt om

monarkens ställning i statslifvet bortfaller och den lämpligaste tidpunkt

för dylika förändringar torde vara vid ett tronskifte, har jag inom utskottet

yrkat bifall till motionen.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.