Första Kamntaréns Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10
1908-03-23 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1908:10, Första Kamntaréns Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10
Dokumentets text
Första Kamntaréns Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.
1
X:o 10.
Ank. till Eiksd. kansli den 28 mars 1908 kl. 2 e. m.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i
anledning af väckta motioner om skrivelser till Kungl.
Maj:t angående penningebidrag till värnpliktige, som vårdas
för under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom.
Uti tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 57 och
244, hemställer herr C. F. Yahlquist:
i motionen n:o 57, »att Kiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t Motionerna.
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana ändringar i nu gällande
reglemente för arméns aflöning under fred, att värnpliktige, som vårdas för under
tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom, få komma i åtnjutande af det
penningebidrag de enligt värnpliktslagens § 35 tillförsäkrats»; i motionen
n:o 244, »att Kiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana ändringar i nu gällande förordning
för värnpliktiges vid flottan aflöning under fredstid, att värnpliktige, som
vårdas för under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom, få komma i
åtnjutande af det penningebidrag, dem enligt värnpliktslagens § 35 tillförsäkrats».
Till stöd för motionerna har motionären anfört följande:
»Värnpliktslagen tillförsäkrar de värnpliktige under tjänstgöring en Motivering.
del förmåner, hvilka finnas angifna i samma lags § 35 mom. 2, som lyder:
''Under tjänstgöring erhåller till beväringen hörande värnpliktig underhåll,
sjukvård, beklädning, utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning
Frih. till Eiksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. (N:o 10.) 1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande K:o 10.
samt dessutom pennin gebidrag och där den värnpliktige tillhör sådant
truppslag vid hären, hvars tjänstgöring jämlikt § 27 öfverstiger sammanlagdt
tvåhundrafyrtio dagar, eller flottan, särskildt tillskott i penningar
för den utbildningstid, som öfverskjuter tvåhundrafyrtio dagar, allt likaledes
enligt särskilda bestämmelser.’
I Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för arméns aflöning under fred
den 11 oktober 1907 § 57 heter det: ''penningbidrag och penningtillskott
bibehållas eller förloras af värnpliktig i de fall, som uti § 25 angående
dagaflöning åt fast anställdt manskap omförmäles’, och i § 25 mom. 2
samma reglemente: ’den, som undergår arrest med förbud att gorå tjänst
eller annat frihetsstraff eller hålles häktad för brott, håller sig undan, är
rymd eller å sjukhus eller sjukrum åtnjuter portion och sjukvård, får icke
under tiden uppbära dagaflöning’.
Det synes mig anmärkningsvärdt den motsägelse, som finnes mellan
bestämmelserna i värnpliktslagen och nyssnämnda aflöningsreglemente.
Enligt värnpliktslagen tillförsäkras den värnpliktige sålunda under
tjänstgöring utom annat sjukvård och dessutom penningbidrag, men enligt
aflöningsreglementet förlorar han, om han å sjukhus eller i sjukrum åtnjuter
portion och sjukvård, detta penningbidrag. Den värnpliktige får
sålunda på sätt och vis betala den fria sjukvård värnpliktslagen tillförsäkrar
honom. Och någon tröst för den sjuke värnpliktige kan det väl
knappast vara, att han enligt ofvan citerade § 25 i aflöningsreglementet
likställes med en del dåliga element bland de värnpliktige, hvilka med
rätta gå förlustiga penningbidraget.
Det måste kännas så mycket hårdare att på grund af sjukdom under
tjänstgöringen behöfva gå miste om utlofvadt penningbidrag, som, med
endast ytterst få fall undantagna, sjukdomen ådragits i tjänsten eller på
grund af tjänsten.
Ännu en sak, som gör att förlusten af penningbidraget under sjukdom
måste kännas mindre rättvis, är, att vid några regementen en hel
del sjuka få åtnöja sig med samma kost som den öfriga delen af truppen.
Någon dyrare portion kan sålunda ej i dessa fall vara orsaken till förlusten
af penningbidraget; och hvad angår behöflig medicin och andra
sjukvårdsartiklar, blifva dessa för dem, som endast äro lindrigt sjuka och
få vistas i sina logement och uppbära penningbidrag, många gånger lika
kostsamma.
För mig synes det alldeles klart, att billig rättvisa krafvel’ en ändring
i påpekade förhållande i nu gällande aflöningsreglemente äfven beträffande
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10. 3
annat manskap, som på grand af gällande bestämmelser tillförsäkrats fri
sjukvård under sjukdom eller skada, ådragna i tjänsten.
Att jag i denna min uppfattning ej står ensam, vill jag ådagalägga
genom att anföra hvad chefen för kungl. första lifgrenadierregementet i
sin rapport öfver 1907 års vapenöfningar vid regementet yttrar i berörda
fråga: ''rörande de sjukskrifna värnpliktige tillåter jag mig framhålla en
oegentlighet, härrörande från aflöningsreglementets bestämmelse i § 54
(57), där det fastställes, att dagaflöning ej får utgå till sådana värnpliktige,
som vårdas å sjukrum eller sjukhus. Med undantag af vissa själfådragna
åkommor torde sjukdomarna uppkomma under eller i följd af de värnpliktiges
tjänstgöring. Under sådana förhållanden kan det icke vara fog
för att karlen — förutom den kroppsliga skadan — äfven skall lida
ekonomisk förlust, ifall han under fullgörande af sin värnpliktstjänst råkar
blifva sjuk. Särdeles bjärt framträdde detta, då under en fältskjutning
en militärarbetare genom olyckshändelse fick en kula i axeln, därför vårdades
öfver en månad på lasarettet och som en följd häraf förlorade sin
dagaflöning under samma tid. Då härtill kommer, att värnpliktslagen
§ 35 mom. 2 tillförsäkrar de värnpliktige under tjänstgöring underhåll,
sjukvård samt dessutom penningbidrag (= dagaflöning), hvars storlek beror
på tjänstetidens längd, så torde det kunna ifrågasättas, huruvida ej aflöningsreglementets
här anförda bestämmelse träder lagens bud för nära’.
Att däremot den, som på grund af själfförvållad sjukdom, t. ex.
smittosam könssjukdom, framför allt då han befinnes behäftad med åkomman
redan vid inträdet i tjänstgöring, går förlustig penningbidrag under
erhållen vård af sjukdomen genom den militära förvaltningens försorg,
torde icke kunna anses obilligt.»
Andra Kammarens femte tillfälliga utskott, som behandlat motionerna
i ett sammanhang, har i afgifvet utlåtande, n:o 14, anfört följande:
»Ku gällande värnpliktslag antogs af Riksdagen år 1901.
Beträffande punkt 2 i 35 paragrafen hade Kungl. Maj:t föreslagit
eu annan lydelse än den af Riksdagen sedermera antagna, som i motionen
är anförd. Till stöd för den af Riksdagen vidtagna ändring af ifrågavarande
punkt anfördes, dels att det hittills använda ordet »dagaflöning»
såsom oegentligt ansetts böra utbytas mot »penningebidrag» samt dels:
»Då Riksdagen, enligt hvad i det föregående blifvit sagdt, ansett sig
böra för sin del besluta olika lång tjänstgöringstid för de värnpliktige,
synes det dock Riksdagen, som om rättvisa och billighet skulle kräfva,
Andra
Kammarens
tillfälliga
utskotts
yttrande.
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.
att de värnpliktige, som kafva en längre sammanlagd tjänstgöringstid än
240 dagar, för den tid, som öfverskjuter nyssnämnde antal dagar, komma
att erhålla särskild ersättning utöfver dem eljest tillkommande penningebidrag.
Med bestämmandet af belopp af detta särskilda tillskott torde
dock lämpligen böra anstå. I nu omförmälda syfte har emellertid en något
ändrad lydelse af § 35 värnpliktslagen af Riksdagen ansetts erforderlig.»
Den i motionen anförda lydelsen af 57 § i Kungl. Maj:ts nådiga
reglemente för arméns aflöning under fred den 11 oktober 1907 återfinnes
i n:o 110 af Svensk Författningssamling samma år.
Likaså återfinnes där den i motionen anförda bestämmelsen i 2 punkten
af 25 §. Punkt 3 af denna senare paragraf innehåller emellertid följande
bestämmelse:
»Den som för enskilda angelägenheter erhållit tjänstledighet under
högst 14 dagar i en följd, äfvensom den, hvilken i följd af sjukdom måste
efter öfnings eller skolas slut kvarlämnas å öfningsorten, får under tiden
bibehålla dagaflöning, i senare fallet äfven om han å sjukhus eller sjukrum
åtnjuter portion och sjukvård.»
Den af motionären åberopade förändrade lydelsen af 12 § i kungl.
kungörelsen angående aflöning för flottans värnpliktige under fredstid m. m.
återfinnes i Svensk Författningssamling n:o 33 år 1908 och har följande
lydelse: »beväringsman vid flottan, som under den tid, han är inkallad
till tjänstgöring, undergår arrest, med förbud att göra tjänst, eller annat
frihetsstraff, hålles häktad för brott, håller sig undan, rymmer eller åtnjuter
permission under längre tid än 14 dagar'' i en följd eller är under
tjänstgöring afpolletterad till sjukhus eller sjukrum, är icke berättigad att
komma i åtnjutande af någon del af det på tiden för frihetsstraffet eller
bortovaron från öfningarna belöpande penningbidraget.» Det framgår af
denna lydelse att, med afseende på ifrågavarande penningebidrag, värnpliktige
vid flottan blifvit af Kungl. Maj:t likställda med dem vid armén.
Yid tillämpning af dessa bestämmelser i aflöningsreglementena kan
således det förhållandet inträffa, att, om en värnpliktig är sjuk, exempelvis
14 dagar före och 14 dagar efter öfningstidens slut, han icke är berättigad
till ifrågavarande penningebidrag för de förstnämnda 14 dagarna,
men väl för de senare 14 dagarna.
Enligt hvad utskottet inhämtat, är utspisningen af de sjuka vid ett
landsortsregemente på grund af muntlig order af arméfördelningsckefen
ordnad på följande sätt:
Särskild sjukföda upphandlas icke.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.
5
Om så utan olägenhet kan ske, utspisas de sjuka med vanlig manskapsportion,
som färdiglagad hämtas från manskapsköken.
Då åter vederbörande läkare så anser lämpligt, lagas maten för de
sjuka af eu vid sjukhuset anställd matlagerska, som dessutom biträder vid
manskapsköket, i regel enligt portionsstaten.
Ingredienserna till denna vid sjukhuset lagade mat skola tagas från
regementets proviantmagasin i så stor utsträckning, som ske kan, men får
dessutom för sjukhusets räkning upphandling ske af sådana ingredienser,
som beköfvas för att göra de sjukas utspisning dietiskt riktig, men hvilka
ej finnas tillgängliga i proviantmagasinet.
Extra omkostnader för de sjukas utspisning torde sålunda icke annat
än undantagsvis förekomma.
Såväl i Ivungl. Maj:ts proposition som i Riksdagens beslut angående
den ifrågavarande paragrafen i värnpliktslagen har framhållits, att dessa
penningebidrag till de värnpliktige framkallats af billighetskraf såsom ersättning
för den -längre tjänstgöringstid, som vid samma tillfälle ålades de
värnpliktige.
Redan med hänsyn till dessa billighetskraf synas sålunda 57 § i arméns
och 12 § i flottans aflöningsreglemente bort hafva varit på annat
sätt afvägda.
Utskottet delar den af motionären uttalade uppfattning angående det
principiellt oriktiga däruti, att värnpliktig, som i tjänsten träffats af skada
eller sjukdom, i något afseende likställes med brottslingar. Och att en
viss motsägelse kan påvisas mellan värnpliktslagen och de ifrågavarande
aflöningsreglementena, torde icke kunna förnekas.
På grund af det anförda får utskottet sålunda hemställa,
att Andra Kammaren för sin del behagade besluta:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga sådana ändringar i nu gällande förordningar för
värnpliktiges vid armén och flottan aflöning under fredstid, att värnpliktige,
som vårdas för under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom, få komma
i åtnjutande af det penningebidrag, dem enligt värnpliktslagens 35 § tillförsäkrats.
På sätt motionären förmält, innefattar 35 § 2 mom. af värnplikslagen
den 14 juni 1901 bestämmelse om att till beväringen hörande värnpliktig
skall under tjänstgöring erhålla underhåll, sjukvård, beklädnad,
Första
Kammarens
tillfälliga
utskotts
yttrande.
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.
utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning samt dessutom penningebidrag
och, där den värnpliktige tillhör antingen sådant truppslag vid
hären, hvars tjänstgöring jämlikt § 27 öfverstiger sammanlagdt tvåhundrafyrtio
dagar, eller flottan, särskild!; tillskott i penningar för den utbildningstid,
som öfverskjuter tvåhundrafyrtio dagar, allt enligt särskilda bestämmelser.
I § 12 af kungl. förordningen angående aflöning för sjörullföringsområdes
befäl och flottans värnpliktige under fredstid m. m. den 5
december 1901, sådan denna § lyder i kungl. kungörelsen den 20 april
1906, bär nämda rätt till penningebidrag blifvit så till vida inskränkt,
att beväringsman vid flottan, som under den tid, han är inkallad till
tjänstgöring, undergår arrest med förbud att göra tjänst eller annat frihetsstraff,
hålles häktad för brott, håller sig undan, rymmer eller åtnjuter
permission under längre tid än 14 dagar i en följd eller är under tjänstgöring
afpolletterad till sjukhus eller sjukrum, icke är berättigad att komma
i åtnjutande af någon del af det på tiden för frihetsstraffet eller bortovaron
från öfningarna belöpande penningebidraget.
Motsvarande stadganden för armén förekomma i §§ 25 och 57 af
Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för arméns aflöning under fred den 11
oktober 1907, däri är bestämdt angående fast anställdt manskap, att den,
som undergår arrest med förbud att göra tjänst eller anuat frihetsstraff,
eller hålles häktad för brott, håller sig undan, är rymd eller å sjukhus
eller sjukrum åtnjuter portion och sjukvård icke får under tiden uppbära
dagaflöning, hvaremot den, som för enskilda angelägenheter erhållit tjänstledighet
under högst 14 dagar i en följd, äfvensom den, hvilken till följd
af sjukdom måste efter öfnings eller skolas slut kvarlämnas å öfningsorten,
får under tiden behålla aflöning, i senare fallet äfven om han å sjukhus
eller sjukrum åtnjuter portion och sjukvård. Beträffande åter värnpliktige
säges det, att penningebidrag och penningetillskott bibehålies eller förloras
i de fall, som angående dagaflöning åt fast anställdt manskap omförmälts.
Af en sammanställning af dessa stadganden rörande penningebidrag
åt värnpliktig tyckes framgå, att Kungl. Maj:t likställt sådant bidrag med
dagaflöning åt fast anställdt manskap. Dagaflöning är emellertid en
ersättning för tjänstbarketer, som den fast anställde efter aftal åtagit sig
för försvarsväsendet. Till sådan ersättning kan penningebidraget icke
räknas, då en värnpliktigs deltagande i vapen tjänsten är en medborgarskyldighet.
I statsrådsprotokollet, som åtföljde Ivungl. Maj:ts proposition
om ny härordning år 1901, finnes uttryckt, att »dagaflöningen» till värn
-
7
Forsta Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.
pliktige — af Kungl. Maj:t föreslagen till 10 öre — icke vore att anse
såsom någon slags löneersättning, utan clen afsåge, såsom ock dess förutvarande
benämning portions- eller tobaksskilling angåfve, att sätta den
värnpliktige i stånd att därmed bestrida förekommande smärre utgifter.
I Riksdagen blef också detta betonadt af särskilda utskottet, som yttrade,
att 10 öre om dagen vore för ringa, för att den värnpliktige skulle därmed
bestrida under öfningstiden förekommande mindre utgifter, hvarför utskottet,
med utbytande af benämningen »dagaflöning», såsom varande oegentlig,
mot »penningebidrag» hemställde, att penningebidraget måtte sättas till
20 öre om dagen under den första tjänstgöringen och under tid, då värnpliktig
fullgör hela den honom åliggande tjänstgöring i en följd, och till
50 öre om dagen under repetitions- (regements-) öfningarna, då den värnpliktiges
dagliga utgifter ställde sig högre än under rekrytutbildningen.
Utskottets hemställan blef af Riksdagen godkänd. Af billighetsskäl beslöt
1901 års Riksdag vidare, att de värnpliktige, som hade längre tjänstgöringstid
än 240 dagar, skulle för öfver skjutande antal dagar erhålla särskild
ersättning utöfver penningebidraget. Med bestämmande af detta tillskott
skulle anstå tillsvidare. Det blef sedermera af 1906 års Riksdag fastställdt
till 20 öre dagen, kvilket ersättningsbelopp fortfarande gäller.
Då detta särskilda tillskott utgår som ersättning för utsträckt tjänstgöringstid,
har det icke samma natur som penningebidraget. Det kan icke
heller betraktas som dagaflöning, då grunderna för dessa båda kontanta
förmåner äro väsentligt olika.
Utan tvifvel skall det kännas hårdt för eu värnpliktig, som träffas af
olyckan att blifva så sjuk, att han behöfver intagas å sjukhus eller sjukrum,
att äfven blifva underkastad ekonomisk förlust därigenom att hans
kontanta förmåner under sjukdomstiden undandragas honom. För ett slikt
förfarande mot den sjuke torde näppeligen några bindande skäl kunna
framdragas ur ofvan återgifna bestämmelser och uttalanden om rätt till
och ändamålet med penningebidraget och det särskilda tillskottet. Möjligen
kan anledningen till indragningen vara, att den sjuke, som icke kan deltaga
i öfningarna, icke får den tillräckliga utbildning i vapentjänst, som staten
af honom fordrat, men i så fall borde väl med samma rätt ett innehållande
af de kontanta förmånerna ske under meddelad permission och vid sjukdomsfall,
som icke behandlas å sjukhus eller sjukrum men hindra från deltagande
i öfningarna. Är åter förklaringen att finna däri, att den å sjukhus eller
sjukrum vårdade anses få sina behof så väl tillgodosedda, att några smärre
utgifter, därtill penningebidraget är afsedt, icke tarfvas, så står detta icke
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10.
väl tillsammans med att sjuk, som efter öfningstidens slut kvarlämnas å
sjukhus i öfningsorten, får under öfverskjutande tiden åtnjuta såväl penningebidrag
som ock särskildt tillskott, därest sådant skulle författningsenligt
utgå. Äfven om för en indragning i regel af penningebidraget vid sjukdomsfall,
som behandlas å sjukhus skulle kunna påvisas talande skäl, lärer
dock en sådan åtgärd i afseende å det särskilda tillskottet sakna berättigande,
då tillskottet icke är ämnadt till bestridande af smärre utgifter
utan såsom ersättning för längre tjänstgöringstid.
Det må dock medgifvas, att sjukdomsfallen med hänsyn till deras
art och tillkomst kunna vara sådana, att det väl kan sättas i fråga, om
den sjuke bör undfå penningebidraget, såsom då han ådragit sig själfförvållad
sjukdom, till exempel smittosam könssjukdom, och därigenom icke
blott blifvit till öfningarna oduglig för eu tid, utan äfven ådragit staten
kostnader. En framställning till Kung!. Maj:t i den riktning Andra
Kammarens beslut går, bör därför icke innebära, att penningebidraget
ovillkorligen skall tilldelas alla sjuke utan afseende å sjukdomens tillkomst
och beskaffenhet utan må Kungl. Maj:t äga att därom meddela de
undantagsbestämmelser, som för särskida fall kunna finnas lämpliga.
Då utskottet i förevarande fråga kommit till samma uppfattning, som
Andra Kammarens tillfälliga utskott, hvars förslag af Andra Kammaren
gillats, får utskottet hemställa,
att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 23 mars 1908.
På utskottets vägnar
I. von STAPELMOHR.
Herr A. T. Pettersson har begärt få antecknadt, att han af arbete
inom annat utskott varit förhindrad att deltaga i ärendets behandling.
Victor Pettersons A.-B. tr., Stockholm, 1908.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.