Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj it dels angående anställande af järnväg sinspektör för öfvervakande af trafiksäkerheten vid järnvägarna och dels angående utredning i syfte att vid inträffad järnvägsolycka undersökning om olyckans orsak alltid måtte verkställas genom kompetent och opartisk myndighet m. m.

1908-05-16 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1908:22, Skrifvelse till Kungl. Maj it dels angående anställande af järnväg sinspektör för öfvervakande af trafiksäkerheten vid järnvägarna och dels angående utredning i syfte att vid inträffad järnvägsolycka undersökning om olyckans orsak alltid måtte verkställas genom kompetent och opartisk myndighet m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

1

ÄT;o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 18 maj 1908, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11,

i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj it dels angående anställande af järnväg sinspektör för

öfvervakande af trafiksäkerheten vid järnvägarna och dels

angående utredning i syfte att vid inträffad järnvägsolycka

undersökning om olyckans orsak alltid måtte verkställas

genom kompetent och opartisk myndighet m. m.

Sedan Andra Kammaren i enlighet med en vid dess tredje tillfälliga

utskotts utlåtande n:o 21 fogad reservation för sin del beslutat, »att Riksdagen

med anledning af herrar F. Berglunds och F. W. Thorssons motioner

ville i skrifvelse till Kungl. Majrt begära utredning och därå grundadt

förslag i syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens eller

enskilda järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och

verkningar m. in. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet

eller nämnd, samt att det måtte tagas i öfvervägande, huruvida

icke vid handläggning af mål rörande järnvägsolyckor sakkunniga åt domstolen

böra inkallas, har detta beslut delgifvits Första Kammaren, som

hänvisat ärendet till behandling af sitt andra tillfälliga utskott.

Bill. till Biksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 21 Häft. (N:o 22.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Herr Berglunds

motion.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

Herr Berglund har uti sin ofvannämnda, i Andra Kammaren väckta motion

n:o 96 föreslagit att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville

begära utredning och därpå grundadt förslag om anställandet af järvägsinspektör

med uppgift att vaka öfver trafiksäkerheten vid statens och enskilda

järnvägar, leda undersökningen efter inträffad järnvägsolycka samt

såsom sakkunnig biträda domstol i järnvägsmål.

Herr Thorsson har uti sin motion n:o 240 hemställt, att Riksdagen

ville besluta i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och därpå

grundadt förslag i syfte att vid inträffade j äril vägsolyckor vid statens eller

enskilda järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verkningar

m. m. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet,

nämnd eller särskilda tillsatta järn vägsinspektörer, samt att det måtte tagas

i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål rörande järnvägsolyckor

sakkunnige åt domstolen böra tillkallas.

Till stöd för motionen n: 96 anför motionären Berglund:

»Krafvel, på opartisk och kompetent utredning vid järnvägolyckor

gör sig alltmera gällande, därom vittna de många uttalanden som göras

från järnvägsmannahåll, där man icke stannar endast i yrkandet på utredning,

utan sträcker det ännu längre, nämligen till fackdomstolar i järnvägsmål.

Kastar man blicken till andra länder, skall man finna, att där inses

vikten af kompetent och opartisk utredning. I England t. ex. har man

inom Board of Trade ett särskilt järnvägsdepartement, hvilket har inspektion

af järnvägarne om hand. Sker en olyckshändelse, sänder departementet

genast sin inspektör till platsen. Han motsvarar våra yrkesinspektörer,

och en järnvägsinspektör hade helt visst äfven i vårt land full och

berättigad sysselsättning. Inspektören håller förhör med personalen, som

var närvarande vid olyckshändelsen, den må vara en betydande sådan, där

människolif gått förlorade och stor materiell skada ägt rum, eller endast

bestå i att en bland personalen skadat ett finger eller dylikt.

Vid detta förhör skola såväl representanter för järnvägsbolaget som

personalen hafva rätt att närvara, för den senare vanligen en tjänsteman

i järnvägspersonalens organisation. Efter slutad! förhör afger inspektören

rapport till järnvägsdepartementet. Inspektören är naturligtvis en fackman.

Är orsaken försumlighet från järnvägsbolagets sida, ger järnvägsdepartementet

anvisning på de förbättringar, som skola vidtagas till förebyggande

af vidare olycka, och är någon af personalen den felaktige, meddelas

likaledes sättet för hans bestraffande. Är olyckshändelsen af större

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22. 3

omfattning och är den orsakad af grof förseelse af den ena eller den

andra parten, låter departementet anhängiggöra åtal mot den eller de

skyldige, och saken dragés inför allmän domstol, hvars domslut i vanlig

ordning kan öfverklagas.

Äfven inför domstolen äger en representant för personalens organisation

rätt att närvara och biträda den svarande. Det är här sålunda på

bästa sätt sörjdt för att alla sidor inför rätten belysas.

Det är dock icke endast vid olyckshändelser som järnvägsdepartementet

har rätt att ingripa. Det kan, när det så godt finner, infordra

uppgift från järnväg öfver arbetstiden vid en viss station, personalens antal

därstädes o. d. för att, om arbetstiden är för lång eller personalen för

fåtalig, ålägga bolaget vidtaga ändring i rådande missförhållanden. Likaledes

äger personalen rätt att till järnvägsdepartementet anföra klagomål,

om arbetstiden är för lång eller arbetet är för svårt på en viss plats, för

att få rättelse.

Järnvägsdepartementet skyddar sålunda icke blott järnvägspersonalen

utan äfven allmänheten, ty genom dessa inspektioner tillhållas bolagen

icke blott att hålla järnvägen i godt skick, utan äfven att ej genom öfveransträngning

af en fåtalig personal äfventyra trafiksäkerheten.

Äfven i andra länder tillgodoses trafiksäkerheten och den fackliga

utredningen. I Tyskland har man en undersökningskommission, som vid

olyckshändelser föranstaltar om undersökning samt gör uttalande, huruvida

den skyldige skall förvisas till bestraffning af järnvägsförvaltningen eller

dras inför civil domstol. Här, liksom i Danmark, har det visat sig, att

den civila domstolen i regel dömer mildare än järnvägsförvaltningen och

tar hänsyn till alla bidragande orsaker vid olyckshändelsen. I Frankrike

undersökes en olycka af en ingenjör och en särskild uppsiktskommission,

hvilka hvar för sig afge utlåtande med slutsatser. I Belgien finnas mycket

omfattande bestämmelser rörande trafiksäkerheten på statsbanorna, upptagande

fullständiga stadganden om sättet för undersökningar af inträffade

järnvägsolyckor.

I Sverige däremot företagas inga sådana af fristående fackmyndighet

gjorda undersökningar, och detta oaktadt rätt ofta olyckshändelser inträffa,

för hvilka järnvägspersonalen dömes till hårda straff, och protester höjas

mot dessa straff och framställningar göras om opartisk utredning, ty det

ligger i sakens natur, att en sådan svårligen kan vara opartisk, då den

verkställes af personer vid den järnväg, där olyckan inträffat, och hvilka

mer eller mindre äro ansvariga för banans skötsel. Det kan äfven sättas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskott (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

i fråga, huruvida våra rådhus- och häradsrätter äro kompetenta att döma

i järnvägsmål, såsom bestående af icke fackmän. De måste lita på den

förut omnämnda utredningen, och många af de förmildrande omständigheter

och bidragande orsaker, som finnas, komma icke i dagen, just af den

anledning att ej heller sakkunnig hjälp står till den tilltalades förfogande.

Det skulle med flera exempel från de senare årens händelser kunna

belysas, huru nödvändig en af opartiska och kompetenta personer gjord

utredning är. Frånsedt det Teménska målet, där — äfven om rättvisa

skipats — dock alltid den misstanken kvarstår, att, då svaranden ej medgifvits

begärd undersökning af opartisk myndighet — här kungl. vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen — den slutsatsen på många håll dragits, att

en annan utgång varit att förvänta, om svaranden erhållit det begärda

tillståndet, må vidare erinras om Rosersbergsolyckan i januari 1907, där

stationsmästaren efter en 33-årig tjänst blef dömd till 1 månads fängelse

och tjänstens förlust på grund af att han hade underlåtit inspektera en

växel för ett ankommande tåg. För skadan å materiel ansåg sig järnvägsstyrelsen

godtgjord med kr. 301,50.

I friskt minne torde äfven finnas de mångomskrifna förhållandena

vid Rimbobanan med dess många urspåringar och hvarvid en stationskarl

blef dömd, ehuru han utan undervisning blifvit satt på en plats, som

han icke var mäktig att sköta. •

Vid Södertörns villastads station skedde i juli 1906 en olycka, hvarvid

f. d. trafikchefen Isberg fick släppa till lifvet. Här torde icke en

opartisk utredning gifvit stationsföreståndaren all skuld, utan äfven hänsyn

tagits till de olämpliga spår- och lastningsförhållanden, hvilka, trots påminnelser,

ej i tid blifvit afhjälpta.

Slutligen hafva vi den närmast liggande sammanstötningen i Halmstad.

Den trånga bangården, den högst olämpliga tåghopningen, den fåtaliga

personalen och oförmågan att sätta rätt man på rätt plats, orsakade

olyckan, men — detta tas icke i betraktande vid undersökningen som

verkställes — och naturligtvis icke då det är de delvis medansvariga, som

leda undersökningen.

Som röd tråd går genom alla de mål, som omhandlat ofvanstående

olyckshändelser, att man sökt vältra hela ansvaret på de underordnade

och att all rättfärdighet anses vara uppfylld, sedan dessa fått vederbörligt

straff, genom inburande i fängelse sonat sitt brott alldeles som om de uppsåtlig!-och

med vett och vilja åstadkommit olyckshändelserna.

Allt är icke godt och väl med dessa bestraffningar. Visserligen skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts [N)o 2) Utlåtande N;o 22.

den som felar erhålla straff, men detta skall stå i proportion till felets

beskaffenhet, och ännu viktigare än detta bestraffande är, att åtgärder

vidtagas, som hindra ett återupprepande af olyckshändelser. Trafiksäkerheten

blir icke bättre därigenom att våra fängelser befolkas af järnvägsmän,

utan därigenom att förhållandena vid våra järnvägar och järnvägsstationer

genom moderna skyddsanordningar, stort utrymme, tillräcklig,

fullt kunnig personal och rimlig arbetstid blifva sådana, att järnvägsolyckor

i största möjliga utsträckning förebyggas.

Järnvägsmännens verksamhet är icke af samma art som andra arbetares,

deras ansvar är vida större och på deras plikttrogna och precisa

arbete beror icke blott många människors väl och ve; stora ekonomiska

värden stå äfven på spel. Härtill kommer, att järnvägsmännens arbete

innebär en stor risk för dem själfva, hvarom de talrika olyckshändelser,

för hvilka de äro utsatta, bära vittnesbörd.

Vid bedömandet af järnvägsmäns förseelser och olyckshändelser vid

järnvägarna böra noggranna undersökningar företagas, innan man går till

doms. Framför allt bör denna undersökning göras af opartiska män, som

icke på något sätt kunna anses ha del i ansvaret i en timad olyckshändelse

eller stå i öfverordnad befälsställning till den eller de felande. Undersökningen

och utredningen bör därjämte ske af fackmän. Såsom förut

sagdt, likaså viktigt som utredning efter- olyckshändelser är, lika viktigt

är ock att olyckshändelser förebyggas genom att alla åtgärder vidtagas för

att bana, bangårdar och materiel äro sådana, att deras dåliga beskaffenhet

och olämplighet icke äro eu fara för personal och allmänhet. Förekommandet

af olyckshändelser sker lämpligast genom att en sträng kontroll

hålles öfver järnvägarna och deras drift.

Den fulla lösningen af denna sak vinnes endast genom att följa

Englands exempel att inrätta ett särskild! trafikdepartement, men då en

sådan fullständig lösning of saken för närvarande ej lär hafva någon utsikt

att här genomföras, men behofvet af ifrågavarande olägenheters afhjälpande

eller mildrande dock är trängande, kan den partiella lösning, som

ligger i införandet af järnvägsinspektör, dock nu motsvara det närmast

liggande behofvet.

Frågan ställer sig då närmast sålunda. Kan den nuvarande yrkesinspektionen

utvidgas att omfatta äfven våra järnvägar? Af många skäl,

men förnämligast därför att de män, som skola anförtros denna post, böra

vara fullt förtrogna med järnvägsteknik och järnvägsdrift, låter sig ej en

sådan utvidgning göras.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

Den uppgift, som en järnvägsinspektör i vårt land närmast skulle få

sig förelagd, vore att, fullständigt fristående och oberoende af statens eller

enskild järnvägsförvaltning, öfvervaka och kontrollera järnvägarnas skötsel

och materiel samt tillse att för trafiksäkerheten föreskrifna regler och

instruktioner efterlefvas.

Inspektören skulle vidare anställa undersökning vid olyckshändelse,

höra dem, som närvarit vid olyckshändelsen, samt verkställa undersökning

af platsen. Vid dessa förhör skulle såväl järnvägsförvaltningen som personalen

äga rätt att låta representera sig genom sina organisationer.

Järnväg sinspektör en skulle direkt sortera under civildepartementet, dit lian

skulle aflämna rapport.

Vid olyckshändelse af större omfattning, eller sådan förorsakad af

grof vårdslöshet, skulle saken dragas inför civildomstol. I fråga om mindre

olyckshändelser skulle åt vederbörande järnvägsmyndighet, om personalen

är den felande, öfverlåtas att disciplinärt bestraffa den felande. Läge felet

däremot hos förvaltningarna, skulle dessa åläggas att vidtaga erforderliga

åtgärder till förbättring för förekommande af vidare olyckshändelse.

Jämte undersökning af olyckshändelser skulle det äfven åligga järnvägsinspektören

att öfva inspektion öfver järnvägarnas drift, påbjuda

säkerhetsanordningar, där så behöfves, och infordra uppgift om tjänstgöringstid,

personalens antal vid stationerna etc. Likaså skulle personalen ha

rätt att anmäla förhållanden, som den ansåge böra rättas, för att få dessa

undersökta af järnvägsinspektören.

Det kunde äfven ifrågasättas, om ej järn vägsinspektör vid olyckshändelse,

som föranledt rättegång vid civil domstol, lämpligen borde förordnas

att biträda rätten såsom sakkunnig och därvid äga rätt att till

parter och vittnen direkt framställa frågor, ty af frågans rätta formulering

beror mycket svarets värde.»

Herr Thorssons

motion.

Motionären Thorsson anför till stöd för sin motion följande:

»Under 1907 års riksdag tillät jag mig i en i Andra Kammaren väckt

motion anhålla, att Riksdagen i skrifvelse hos Kungl. Maj:t ville anhålla

om utredning angående verkställande af undersökning vid inträffad järnvägsolycka

om olyckans orsak m. m. Andra Kammaren remitterade motionen

till sitt tredje tillfälliga utskott, som i afgifvet utlåtande hemställde,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, »att Riksdagen måtte i

skrifvelse hos Kungl. Maj:t begära utredning och därpå grundadt förslag i

syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens eller enskilda järnvägar

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22. 7

undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verkningar m. m. måtte

uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet eller nämnd, samt att

det måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål

rörande järnvägsolycka sakkunniga åt domstolen böra tillkallas». Andra

Kammaren biföll utskottets förslag och ärendet gick till Första Kammarens

pröfning, hvilken hänvisade detsamma till sitt första tillfälliga utskott för

förberedande behandling. Utskottet anförde följande: »Ehuru utskottet

ställt sig något tveksamt vid att biträda yrkandet, att det måtte tagas i

öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål rörande järnvägsolycka

sakkunniga åt domstolen böra tillkallas, sä har utskottet likväl ej

funnit anledning att i detta hänseende intaga annan ståndpunkt än den

Andra Kammaren intagit; det torde nämligen vid en blifvande utredning

blifva ådagalagdt, om en dylik bestämmelse är af behofvet påkallad eller

ens utförbar. Utskottet, som anser tillräckliga skäl föreligga för Andra

Kammarens i ärendet fattade beslut, får alltså hemställa, att Första Kammaren

behagade biträda Andra Kammarens beslut i detta ärende.»

Vid ärendets behandling i kammaren yttrade herr grefve Taube: »Om

jag vore kvar vid järnvägen, skulle jag kanske hysa någon tvekan att här

yrka afslag, men då jag lämnat den för länge sedan, sa gör jag det, och

jag gör det för personalens skull, jag gör det icke alls för det att det

icke skall blifva den klarhet i dessa förhållanden, som kan behöfvas, utan

för personalens och mest för den lägre personalens skull.

Här har visserligen i utskottets betänkande sagts, att utskottet anser

det böra blifva ådagalagdt, om en dylik bestämmelse är af behofvet påkallad

eller ens utförbar. Ja, för mig ställer det sig redan svårt att afgöra, hvad

som menas med en järnvägsolycka. Kunna herrarne gifva mig en definition på

detta? Jag kan icke definiera det på annat sätt än att vid alla tillfällen,

då allt icke går sin normala gång, är det en olycka. Om allt går som

det skall göra, så är det bra, men om det blir något mankemang, så är

det en järnvägsolycka. Men det är icke nog med detta, utan hvad som

mångfaldiga gånger är mycket farligare, är tillbud till olyckshändelse.

Hvarje förseelse vid sådana tillfällen kan vara vida mera olycksbringande

än en sådan småsak som att växla ut en vagn. Lagens bestämmelser åro

emellertid så svåra, att om en stationskarl växlar sönder en vagn å bangården,

så kan han blifva dömd såväl till tjänstens förlust som fängelse. Så

stränga äro bestämmelserna för en sådan sak, och jag tycker, att man

från denna kammares sida icke bör ytterligare späda på i det fallet. Ty

skall här ske en dylik undersökning, så är det min fullkomliga öfverty
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-o 2) Utlåtande N:o 22.

gelse, att man svårligen kan undgå att beifra saken. Om det gäller personer,

som tillhöra järnvägen, så går saken till domstol och då får man

folket på fästning.»

Herr Stephens anförde bland annat: »Vid statens järnvägar är det

hufvudsakligen distriktscheferna, som utreda förhållandena rörande olyckor,

och vid de enskilda järnvägarna är det mången gång personer, som ej äro

fullt inne i alla detaljer. Olyckor kunna ju vållas genom olika förhållanden.

Såsom herrarne nog hafva sig bekant, finnas vid järnvägsförvaltningen

tre hufvudafdelningar: det är maskinafdelningen, trafikafdelningen och ingenjörsafdelningen.

Nu är det ju tydligt, att en olycka kan vara vållad

dels till följd af bristande tillsyn vid maskinerna och dels till följd af att

järnvägens ingenjörer icke gjort sin skyldighet. Det kan förekomma brister

ute på banan och det kan förekomma kombinerade brister, sådana som

uppkommit genom maskinskada eller därigenom att rälsen kommit i galet

läge eller därigenom att till följd af hvarjehanda naturförhållanden jordarbetena

gifvit vika o. s. v. Således är det helt naturligt, att en sakkunnig

utredning i alla riktningar är nödvändig för att rätt bedöma, i hvilken

mån en person kan hafva varit anledningen till olyckan eller icke. Härtill

komma förhållandena vid trafikafdelningen; en olycka kan sålunda bero

på en felväxling eller att en oriktig order utfärdats. Då nu frågan om

en olyckshändelses behandling är högst viktig, synes det verkligen, som

om den icke borde lämnas helt och hållet i händerna på den part, som i

första rummet har att lämna ersättning, när sådan förekommer.»

Herr Trygger anförde: »Jag har suttit som domare i det mål, som

gifvit anledning, såvidt man vet, till denna motion, och blef underrätternas

domslut af högsta domstolen enhälligt fastställdt. Nu känna herrarne

mycket väl till, att den svenska straffprocessen, liksom tydligen den moderna

straffprocessen, är byggd på den uppfattningen, att hvarje tvekan

kommer den tilltalade till godo. Om således någon utredning skulle

brista i ett eller annat afseende, kommer det att medföra icke någon risk

för att den oskyldige fälles eller att en skyldig fälles till för hårdt straff,

utan att den tilltalade antingen blir frikänd eller kommer undan med ett

lindrigare straff. Detta är en grundsats inom straffprocessen, som man

upprätthåller och som man bör upprätthålla. Hade därför någon tvekan

med afseende på den tilltalades skuld i detta fall förelegat, hade det kommit

den tilltalade till godo. Hade utredningen varit bristfällig eller ofullständig,

hade det kommit honom till godo, men man var, som sagdt, en
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 22.

häliigt af den meningen, att någon tvekan icke var berättigad, och därför

blef underrättelsernas beslut fastställdt af högsta domstolen.

Jag kan därför icke förstå, att det finnes något skäl, hvarför man

på grund af detta rättsfall skulle begära nja anordningar för undersökning

i fråga om järn vägsolyckor, och jag kan icke förstå, huru man öfver hufvud

taget af hänsyn till järn vägspersonalen har anledning att, när det är

fråga om dess bestraffande eller icke, begära en särskild anordnad undersökning.

Däremot skulle man kunna tänka sig, att man af hänsyn till

allmänheten gjorde en extra undersökning, när större järn vägsolyckor inträffa,

för att få reda pa orsaken och för framtiden förebygga dylika

olyckshändelser, men därom är ju här icke alls fråga. Sålunda kan jag

för min del icke vara med om en skrifvelse, sådan som den, hvilken här

är föreslagen. Utskottet har också varit mycket tveksamt med afseende å

skrifvelsens innehåll. I den senare delen, som afser »huruvida icke vid

handläggning af mål rörande järnvägsolycka sakkunniga åt domstolen böra

tillkallas», ställer sig utskottet minst sagdt skeptiskt, men tillråder oss i

alla fall att biträda Andra Kammarens beslut. Då jag delar utskottets

tvekan i sistnämnda punkt och till och med går ännu längre, ty jag är

öfvertygad om att en sådan ändring är obehöflig, och då jag med afseende

å den förra punkten tror, att .''alla de garantier i personalens intresse finnas,

som rimligtvis kunna begäras för att järnvägsmännen liksom andra här

i landet skola blifva rättvist dömda i händelse af åtal, anhåller jag om

af slag å utskottets hemställan.»

Utan votering afslog kammaren utskottets hemställan, och frågan var

för denna gång fallen. Det gångna årets händelser inom järnvägsdriften

och ärendets berättigade kraf på en tillfredsställande lösning berättiga

detsamma att återkomma till förnyad ompröfning. Grefve Taubes här

ofvan citerade yttrande ger anledning till många refiektioner, hvilkas konsekvenser

leda till att det icke är »bra som det är». Är definitionen på

en olycka svår, tillbuden till järn vägsolyckor många, lagens bestämmelser

så hårda, att en stationskarl kan för felväxling af en järnvägsvagn å bangården

blifva dömd till fängelse och tjänstens förlust, då synes det mig

att botemedlet icke ligger i att ingenting göra och förlita sig på slumpen

och de goda föresatserna. Äfven om en del järnvägsmän med vederbörandes

goda minne icke lagföres för begångna förseelser, står dock det

faktum kvar, att de, som drabbas af lagens arm och dömas efter dess härda

och stränga bestämmelser, icke få tillfälle att genom en allsidig och opartisk

undersökning få det nödvändiga underlaget för bedömandet af, i hvilken

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Åfd. 1 Band. (21 Höft.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

man den tilltalade kan hafva varit anledning till olyckan eller icke, eller

i hvilken mån medansvarighet i olyckan kan vara att finna å annat håll.

Ett förhållande, där en del icke erhålla förtjänt straff.\ andra återigen

straffas för häråt, är ohållbart; det verkar demoraliserande för personalen

och måste bringas ur världen. Grefve Taubes anförande väcker till lif

frågan, om ej äfven strafflagsbestämraelserna angående förseelser inom järnvägstjänsten

borde underkastas revision; tvifvelsutan bör strafflagen i

tillämpliga delar revideras och straffskalan göras vidare, synnerligast nedåt,

s& att möjlighet beredes domstolen att på lämpligt sätt afväga straffet;

vidare borde bestämdare gränser uppdragas mellan de fall, då en tilldragelse

af den art, hvarom här är fråga, skall gå till domstol, och de fall,

då det får stanna vid disciplinär behandling.

Som skäl för sitt af slagsyrkande anför herr Trygger, att grundsatsen

i vår straffrätt är, att hvarje tvekan kommer den tilltalade till godo, och

att bristande utredning i ett eller annat afseende icke medför någon risk

för att den oskyldige fälles eller att den skyldige fälles till hårdt straff.

Utan att vilja förneka att så är fallet, tillåter jag mig dock fästa

uppmärksamheten på grefve Taubes yttrande, grundadt på mångårig erfarenhet,

hvarur tydligt framgår, att, trots vår humana straffrätt och domstolarnas

benägenhet att i tvifvelaktiga fall tolka och döma mildt, herr grefven

föredrager att ej utlämna järn vägsolyckorna till domstolars pröfning, ty

lagens stränghet skulle medföra, att man »då får folket på fästning».

Herr Trygger anför vidare som skäl för sitt afslagsyrkande, att man ej

bör »för detta rättsfall» (Ny åkers olyckan) begära nya anordningar för undersökningar.

Yore det så, att denna järnvägsolycka vore den enda som

inträffat i landet, kunde det förvisso anses vara förhastadt att på grund

däraf begära lagändringar, men så är ej förhållandet. Många järnvägsmissöden

och olyckor ha inträffat under de senaste åren, fast de lyckligtvis

ej haft så sorgliga följder eller tilldragit sig allmänhetens uppmärksamhet

i lika hög grad som Nyåkersolyckan. Under år 1907 hafva flera

järnvägsolyckor inträffat, som gjort krafvet på en särsMldt anordnad undersökning

ännu starkare icke allenast såsom garanti för järn vägsfolket, utan

äfven af hänsyn till allmänhetens berättigade anspråk på en tryggad trafiksäkerhet

å våra järnvägar.

Bland andra järnvägsmissöden har den s. k. Halmstadsolyckan, för

hvilken tvenne järnvägsmän, en ordinarie stationskarl, som på förordnande

utöfvade förmanskap, och en extra stationskarl, ådömts hvardera två månaders

fängelse, böter jämte skadeersättning, bland järnvägspersonalen fram
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N-''0 22.

kallat bekymmer, och från dess läger har med synnerlig skärpa framhållits,

att till denna olyckshändelse medverkade faktorer, öfver hvilka

stationspersonalen icke har något inflytande. Bland annat har anförts, att

pa Halmstads järnvägsstation insläppas mellan kl. 2 och 3 på dagen flera

tåg än som bekvämligen kunna rymmas. Olycksdagen inkommo å angifna

tid förutom snälltåget fyra godståg med följande antal vagnar, tåg n:o

1401 med 32 vagnar, tåg n:o 1402 med 42 vagnar, tåg n:o 1404 med

43 vagnar, tåg n:o 1405 med 26 vagnar, tillsammans 143 vagnar eller nio

mera än spår-ens utrymme tillåter. Snälltåg n:o 40, i allmänhet beräknadt

innehålla 15 vagnar (6 st. 4-axliga och 3 st. 2-axliga) ingår på spår n:o 1,

hvilket är ett kort rundspår med växlar till magasin och stallar. Det

rymmer ej något nämnvärdt antal vagnar för växling och reserveras i allmänhet

för trafiken. A de öfriga spåren rymmes följande antal vagnar

mellan hinderpålarna, spår n:o 2 30 vagnar, spår n:o 3 40 vagnar, spår

n:o 4 31 vagnar, spår n:o 5 18 vagnar, spår n:o 6 15 vagnar, tillsammans

134 vagnar. Att växlingar genom det trånga utrymmet ytterligt

försvåras, är själfklart; ofta måste också hela tåg dragas ut från stationen

på Halmstad—Nässjö järnvägs linje utom stationsområdet och blifva stående

där längre eller kortare tid, tills möjlighet gifves att taga hand om dem.

Ur svenska järnvägsmannaförbundets organ »Signalen» tillåter jag mig

citera följande:

»Svenska järnvägsmannaförbundets afdelning i Halmstad har till förbundsstyrelsen

lämnat följande redogörelse öfver olyckshändelsen.

Det åligger extra stationskarlsförman J. B. Möller att före hvarje

ankommande tåg söderifrån efterse och inspektera, att växlarna ligga rätt

till det spår, där tåg skall gå in.

Kl. 2.0 e. in. ank. tåg n:o 1401, ingår på spår n:o 2; kl. 2.10 ank.

tåg n:o 1404, ingår på spår n:o 5; kl. 2.30 ank. tåg n:o 1402, ingår på

spår n:o 3; kl. 2.45 ank. tåg n:o 1405, ingår på spår n:o 4; kl. 3.06

ank. tåg n:r 40, ingår på spår n:o 1.

De fyra förstnämnda tågen äro alla godståg, som i regel räcka utom

hinderpålarna, så att växling med tåget genast måste företagas, för att få

klart för nästföljande tåg. När tåg n:o 1405 var inkommet kl. 2.48, således

3 min. försenadt, och tåget räckte utanför hinderpålen, afkopplade

Möller 7 vagnar och skjutsade 3 vagnar på spår n:o 3, 1 vagn på spår

n:o 4, 2 vagnar på spår n:o 5, 1 vagn på spår n:o 4. Hämtade 5 vagnar

på spår n:o 5, gick med dessa och backade in på spår n:o 6, där förut

en massa vagnar stod. När han så backade på spår n:o 6, hängde ej

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

dessa vagnar tillsammans, utan gingo de öfver hinderpålen i norra ändan

af bangården. Företog så koppling på 4 ställen. Sedan kopplingen var

verkställd, visades sakta framåt, drog fram ungefär eu half vagnslängd,

hvarefter visades stopp.

Nu gaf tåg n:o 40 signal, men tick stanna utanför semaforen. När

nu tåg n:o 40 gaf signal, springer Möller under vagnarna som stodo på

spår n:o 6, afkopplade de vagnar, som skulle fortsätta med tåg n:o 1401,

hvilket afgår kl. 3.15 e. in. Fortsätter så springande till södra vattenkastaren,

där han har 2 växlar att inspektera, samt gjorde detta, och såg

efter att bommen låg för till H. N. J-spåret. Då såg Möller, att Karlsson

kom springande och ställde sig vid olycksväxeln n:o 2 och hade den gröna

flaggan i handen. När nu Möller såg, att Karlsson stod vid växeln n:o

2, räckte han hastigt ut armen 2 gånger, s. k. klartsignal, i afsikt att

sedan fortsätta ut till växeln n:o 2 och inspektera denna, hvilket han godt

hunnit med, tills tåget hinner dit, i vanliga fall, men fick Möller ej något

svar från stins på sin klartsignal, utan vänder han sig om, för att fortsätta

ut till växeln n:o 2 och inspektera denna, för att sedan ytterligare

visa klart. Men när Möller vänder sig om för att fortsätta ut till växeln

n:o 2, brakade just tågen tillsamman på spår n:o 6, där godståget stod,

hvarför tåg n:o 40 har varit på ingående långt innan Möller visade klart.

Stationsvakt Lindblad har rapporterat klart till stins, och på hans ord har

stins ringt in tåget. Men hvem som visat klart till Lindblad, blir en

sak som får utredas.»

Det har konstaterats, att vid olyckshändelsen i Halmstad hade en

man tagits bort från södra växellaget, utan att någon annan satts i hans ställe.

Med det ytterst trägna arbetet på denna station torde ett sådant förfarande

ej vara förenligt med trafiksäkerhetens fordringar. En annan åtgärd, som

är ägnad rent af väcka inseende, är att insläppa fem tåg på en gång på

en station med så ytterst begränsadt utrymme, och bland dessa snälltåg, hvilket

hastigt måste expedieras för att icke rubbning skall ske i den genomgående

trafiken. För den oinvigde framställer sig gärna den frågan, om

icke tågledningar kunde ordna tågmötena på västkustbanan på ett lämpligare

sätt. Att på en trång bangård arrangera växling, inspektera växlar och

emottaga tåg, så att säga på en gång, kan göra större kapaciteter än stationskarlar

»yra i mössan»; om till följd af sådana samverkande faktorer

olyckshändelser inträffa, är det af synnerligt stor vikt för såväl rätts- som

trafiksäkerheten, att inte »Bagaren hänges för smedens synder».

Hvilka faror, som kunna uppstå genom för trångt utrymme på en

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.Ko 2) Utlåtande N-''0 22.

bangård och i förening med öfveransträngd arbetskraft framgår, synnerligen

tydligt af kungl. järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t angående

anslag till utvidgning af Liljeholmens järnvägsstation, hvari kungl.

järnvägsstyrelsen synnerligen klart framhåller, att vid järnvägsolyckor

många faktorer samverka, och har jag icke kunnat uraktlåta att i samband

med omnämnandet af Halmstadsolyckan äfven göra några citat ur

den kungl. propositionen:

»Frågan om ombyggnad af Liljeholmens station har redan tillförene

varit föremål för pröfning, i det att styrelsen uti underdånig skrifvelse

den 29 november 1906, angående anslag för år 1908 till nya byggnader

och anläggningar vid statens järnvägar, hemställt om ett belopp af 100,000

kronor för påbörjandet af ombyggnaden af nämnda station. Härvid framhöll

styrelsen, att stationen, som alltsedan densammas anläggning endast

obetydligt utvidgats, vore otillräcklig och olämplig för den alltjämt växande

lokala trafik, som skulle besörjas samtidigt med en betydande genomgångstrafik,

hvarjämte styrelsen meddelade, att lokala godstrafiken omfattade

år 1896 30,215 ton, år 1900 45,771 ton och år 1905 54,739 ton;

att lokala persontrafiken under nämnda tre år uppgått till respektive

27,313, 49,581 och 60,881 personer, samt att förslaget till stationsombyggnaden

beräknats kräfva en kostnad af 365,000 kronor.

Såsom af statsverkspropositionen till 1907 års Riksdag inhämtas, förklarade

emellertid föredragande departementschefen vid anmälan om ifrågavarande

framställning sig anse den föreslagna ombyggnaden, hvilken afsåg

såväl sparsystemet som stationshuset, boställshus och godsmagasin, icke för

det dåvarande böra komma till utförande.

Sedan, enligt hvad vederbörande departementschef meddelat styrelsen

genom ämbetsskrifvelse den 17 maj 1907, Kungl. Maj:t funnit styrelsens

i förenämnda underdåniga skrifvelse den 16 mars sagda år gjorda framställning

icke till någon åtgärd föranleda, har styrelsen, då styrelsen funnit

det vara en bjudande nödvändighet, att det planlagda, tidskräfvande

arbetet med stationens ombyggnad likväl måste utan uppskof komma till

utförande, uti skrifvelse den 4 juni 1907 utbedt sig departementschefens utverkande

af Kungl. Maj:ts förklarande på grund af för handen varande

förhållanden, att hinder icke måtte möta för styrelsen att omedelbart påbörja

detsamma och att, i afvaktan på nådig proposition och blifvande beslut i

ärendet af härnäst sammanträdande lagtima Riksdag, förskottera det härför

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

erforderliga beloppet af tillgängliga medel, men har något dylikt förklarande

icke lämnats.

Vid sådant förhållande och då det snart torde vara hart när omöjligt

att med det nuvarande bangårdsutrymmet vid Liljeholmen kunna reglera

den i ständig ökning stadda trafiken på ett sådant sätt, att icke människolif

och materiel sättas på spel, finner styrelsen sig nödsakad att ånyo inför

Kung! Maj:t framhålla det trängande behofvet af stationens ombyggnad.

Såsom styrelsen redan vid skilda tillfällen påvisat, är stationen i sitt nuvarande

skick otjänlig, otillräcklig och synnerligen riskabel för den trafik,

som nu skall där besörjas, och utan den ombyggnad och utvidgning, som

af styrelsen ifrågasatts, blir stationen naturligtvis än mera otillfredsställande

för den ökade tågrörelsen, som. är att förvänta, sedan nu pågående arbeten

för liniens Stockholm central—Liljeholmen anordnande såsom dubbelbana

blifvit under år 1908 fullbordade.

Hvarje utveckling af vare sig genomgångstrafiken eller lokala trafiken

eller — såsom här synes vara att förvänta — af bådadera måste med

nuvarande stationsanordningen öka riskerna i all synnerhet för den personal

och materiel, som för den lokala trafiken användas, hvilken trafik därvid

ock måste väsentligt komma att hindras i sin utveckling. Hvilka stora

svårigheter måste förefinnas för trafiken å stationen, å hvilken under

senast tillämpade tidtabell dagligen 87 tåg med 22 möten expedieras och

hvarest under till exempel sistlidna mars månad per dag i medeltal tilloch

afkopplades 181 stycken godsvagnar, torde bäst framgå däraf, att för

ordnandet af eu så omfattande trafik stå till förfogande allenast 3 tågspår

och 2 frilastspår jämte 1 mindre magasinsspår och 2 korta rangerspår med

frilastspåren och spåret till godsmagasinet liggande i vinkel med de öfriga

spåren och genom vändskifvan förenade med ett af rangerspåren. På

grund af de täta tågmöten, för hvilka spår n:o I måste jämte spår n:o II

tagas i anspråk, kan rangeringen af vagnar till och från frilastspåret och

godsmagasinet ske i regel endast en gång under dagen. Att detta är ett

betydande, arbetskraft kräfvande och med stort ansvar förenadt arbete, torde

ligga i öppen dag, då vid vagnflyttningen vagn för vagn måste med handkraft

föras öfver vändskifvan och rangeringen försiggå med användande af

hufvudspåret norr ut, där emellan de tätt på hvarandra gående tågen långa

vagnrader måste utväxlas, så snart ett tåg passerat, för att i nästa stund,

då tiden för ett tågs ankomst närmar sig, ånyo indragas till stationen. En

fara till lif och lem för såväl allmänheten som järnväg sper sonalen utgör

äfven det trånga utrymmet mellan spåren. Ställen finnas nämligen, där

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

personplattformen icke har större bredd än 750 millimeter och af ståndet mellan

spåren utgör något öfver é meter.

Departementschefen anför i frågan:

»Jag tillåter mig vidare erinra, att i sammanhang med järnvägsstyrelsens

förenämnda skrifvelse den 16 mars 1907 till Kungl. Maj:t öfverlämnats

en af stationsinspektoren vid Liljeholmens station till trafikinspektören

vid första sektionen ställd skrift, däri framhölls, att dröjsmål med

fullständig ombyggnad af stationen skulle kunna hafva de svåraste följder;

och hade trafikinspektören å denna skrift tecknat, att han på det kraftigaste

ville framhålla nödvändigheten af att Liljeholmens station ombyggdes,

samt att uppskof med utvidgning af denna lifsfarliga och otidsenliga station

icke längre kunde eller borde äga rum.

Då sålunda såväl järnvägsstyrelsen som densamma underlydande myndigheter

enstämmigt förklarat de nuvarande förhållandena å stationen

ohållbara, samt utredningen för öfrigt tydligt ådagalägger, att utrymmet

där är synnerligen otillräckligt samt anordningarna sådana, att trafiksäkerheten

icke kan anses tillfredsställande, har jag icke ansett mig kunna

underlåta att till bifall förorda järnvägsstyrelsens nu förevarande hemställan.

»

Det synes mig, som om Kungl. Maj:ts kraftiga inlägg emot faran af

trånga bangårdar och däraf antydda olägenheter med fullt fog kan tillämpas

på flera stationer än Liljeholmens.

Af en kommitté, representerande Svenska järnvägsmannaförbundets afd.

N:o 24, Stockholm, omfattande 850 medlemmar, samtliga tillhörande trafikpersonalen,

har jag emottagit en skrifvelse, hvarur jag tillåter mig andraga

följande:

»Järnvägsmannen är vid utöfvandet af sitt kall hart när att jämställa

med militär i krigstjänst. Faror och död lura på honom öfver

allt vid yttre tjänstgöring. Nästan dagligen ha tidningarna notiser om

skadad eller dödad järnvägspersonal. Och likväl hör man sällan talas om

att järnvägsmannen sviker sin plikt.

Men det är icke endast sådana yttre faror som hota. Har järnvägsmannen

lyckligt undgått att blifva lemlästad eller dödad, kan han en

vacker dag befinna sig inom fängelsets murar, afdånande straff för i

tjänsten gjorda förseelser eller som ensam ansvarig för en olyckshändelse,

som han icke förorsakat, utan till hvilken anledningen ligger helt eller delvis

på annat håll. Det nu tilländagångna året har flera exempel härpå,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 22.

som inom järnvägsmannahåll väckt förstämning och förbittring och som

frammanat kraf vet på opartisk, sakkunnig undersökning vid järn vägsolyckor

och järnvägsmåls handläggning af fackdomstol.

Den oerhörda utveckling, järnvägsdriften de senare åren tagit i vårt

land, har också gjort förhållandena svårare för järnvägsmännen än tillförene,

emedan icke hvarken personalens ökning eller stationers eller bangårdars

utvidgning stått i proportion till trafikens ökning.

Då det sålunda på grund af orsaker, hvaröfver personalen icke äger

något inflytande, inträffar olyckor, anse vi det hårdt, att personer, som

råkat ställas inför domstol som ansvariga, skola dömas och behandlas som

vanliga brottslingar, som om brottet vore med vett och vilja begånget,

då det icke kan begäras, att en vanlig domare, än så förfaren i lagkunskap,

skall äga kunskap och insikt i våra större bangårdars beskaffenhet

och anordningar, och således på grund af bristande insikt icke kan bilda

sig ett omdöme om bidragande orsaker vid järnvägsolyckor.

Olyckor, om de fingo en facklig och opartisk utredning från början,

skulle för såväl den dömde som alla järnvägsmän verka mera rättvist,

och är det vår bestämda åsikt, att de ofta återkommande fängelsestraffen

verka nedsättande och demoraliserande på järnvägsmännen.

På grund däraf framträder själffailet krafvet på särskilda fackdomstolar

för järnvägsmål med allt större styrka. Men det finns ock enligt

vår mening andra sätt att främja en rättvis dom äfven vid vanliga domstolar,

och det är att få själfva första undersökningen om olyckshändelsens

orsak förlagd på ett annat plan än nu.

I det bekanta fallet Temén streds om den egentliga orsaken till

olyckshändelsen, och från fackmannahåll framhölls, att banvallens beskaffenhet

i lika hög grad torde ha föranledt olyckshändelsen som den omständigheten,

att lokomotivföraren körde för fort.

Olyckshändelsen vid Södertörns villastads station, till följd af hvilken

f. d. trafikchefen Isberg afled, föranledde till och med skilda meningar

vid underrätten, där nämnden öfverröstade ordföranden, ehuru sedermera

hofrätten ändrade underrättens dom och dömde stationsföreståndaren skyldig.

Grundorsaken till olyckshändelsen säges ha varit, att ett lastspår

var för kort för sitt ändamål. Att denna uppfattning ej var så oriktig

framgår däraf, att spåret efter olyckshändelsen gjorts längre.

För olyckshändelsen å Rosersbergs bangård, där olyckan var af ringa

omfång, blefvo stationsföreståndaren och en stationskarl ådömda hvardera

en månads fängelse. Trots det för stationsföreståndaren kunde påvisas

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 22.

förmildrande omständigheter och en 30-årig oförvitlig tjänst kunde hans

förseelse icke sonas med mindre än fängelsestraff.

Slutligen visar olyckshändelsen på Halmstads bangård, för hvilken

en stationskarl och en stationskarlsförman dömdes till fängelse, på hvilket

lotteri rättvisan är grundad. Här vid Halmstad hade man på en trång

och otidsenlig bangård, å hvars ändring från statsbanornas sida yrkande

för lång tid sedan gjorts, sammanfört en hel massa tåg, bland annat godståg,

hvars vagnantal med ett tiotal öfverskred det som för dem afsedda

spåren rymde. Dessutom var personalen för fåtalig.

Vid samtliga dessa olyckshändelser ha första och viktigaste under- Liknandefråga

sökningarna verkställts af befälet vid banan, hvilket omöjligen kan anses m°riksdag^*

vara ojäfvigt. En opartisk undersökning torde ha kunnat framdraga bevis

för, att det icke endast varit de nu för olyckshändelserna dömde, som

vållande till det passerade, utan ansvaret borde delats med andra mera

ledande.

Hvad personalen vid järnvägarna önskar, är framför allt en opartisk

undersökning och utredning angående den verkliga orsaken till inträffade

järn vägsolyckor. Samt att vid handläggning af dylika mål det måtte tillkallas

sakkunnige, ojäfvige män från maskin-, ban- och trafikafdelningen.

Begreppet ojäfvige måste här tagas i vidsträcktare bemärkelse än den

vanliga legala, ty inte är det tjänligt, att ämbets- eller tjänstemän från

den järnväg, där olyckan skett, fungera som sakkunniga i den domstol,

som skall handlägga ärendet.»

Vid 1907 års riksdag väcktes i Andra Kammaren motioner isamma

syfte af herr F. W. Thorsson och herr A. O. Rune. Kammarens tredje

tillfälliga utskott anförde i anledning af motionerna:

»1 fråga om undersökningar, som vid statens järnvägar anställas vid

inträffade olyckshändelser, har utskottet från kungl. järnvägsstyrelsen infordrat

upplysning rörande tillvägagångssättet och därom från styrelsen

mottagit följande meddelande:

»Genom cirkulärskrifvelse den 11 februari 1904 till samtliga distriktsförvaltningar

har järnvägsstyrelsen inskärpt angelägenheten däraf att, då

olyckshändelse vid järnvägsdriften inträffar å station eller ute å linjen af

beskaffenhet att angå mer än en afdelning, hvilket vid större järnvägsolyckor

i regel torde vara förhållandet, förhör ofördröjligen bör anställas

af distriktsförvaltningen eller ock distriktsförvaltningen föranstalta därom,

att förhör hålles i närvaro af öfverordnadt befäl från de afdelningar,

hvilka ärendet rör.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 21 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

I regel torde förhören, åtminstone i viktigare fall, ledas af distriktschefen,

hvilken är järnvägsstyrelsen i första hand ansvarig för den allmänna

ordningen och samverkan mellan de olika afdelningarna inom

distriktet; och torde, med hänsyn till den ställning distriktschefen sålunda

intager, han vara väl skickad att verkställa en allsidig utredning rörande

inträffad olyckshändelse.

Äfven genom närvaro vid dessa förhör af juridiskt bildad person,

distriktssekreteraren, hvilken enligt gällande instruktion skall hafva aflagt

examen till rättegångsverken och i hvilkens åliggande just ingår att vid

förhör biträda, vinnes vid förhören garanti för att saken varder utredd

äfven från annan än teknisk synpunkt.

Rörande det närmare tillvägagångssättet vid förhören, får järnvägsstyrelsen

meddela, att vid förhören, hvilka, såvida ej särskilda hinder

mellankommit, äga rum omedelbart efter olyckshändelsen, pläga höras ej

blott alla de statsbanefunktionärer, som kunna antagas ha några upplysningar

att meddela i frågan, utan äfven, i den mån sådant kan ske,

de utomstående personer, hvilkas hörande af en eller annan anledning

kan anses önskvärdt. Då vederbörande naturligen äga rätt att under förhören,

vid hvilka föras utförliga protokoll, göra de framställningar och

påminnelser, hvartill de kunna anse sig äga fog, samt gifvetvis rättighet

ej är för dem utesluten att i förekommande fall framställa anmärkningar

mot protokollet, synes i dessa omständigheter föreligga en ej ringa garanti

för personalens vidkommande att frågan blir tillbörligen utredd.

I detta sammanhang må meddelas, att järnvägsstyrelsen genom cirkulär

skrifvelse den 26 september 1905 bestämt, dels att till förhör inkallad

person skall vara berättigad att efter förhöret och innan ärendet företages

till afgörande hos vederbörande skriftligen andraga hvad han vidare i

ärendet aktar nödigt, dels att den, som håller förhöret, är skyldig att,

på därom gjord framställning, vid förhöret utsätta viss kortare tid, inom

hvilken ärendet icke skall företagas till slutligt afgörande, dels att till

förhör inkallad person är berättigad att, där han så önskar, vid förhöret

aflämna skriftligt yttrande, med skyldighet dock för honom att muntligen

afgifva de redogörelser eller lämna de upplysningar, som kunna affordras,

dels att hvars och ens muntliga anförande vid förhöret skall af protokollsföranden

för honom uppläsas ur memorialprotokollet, så att han må

kunna däremot göra de erinringar, hvartill han finner skäl, eller ock till

riktigheten vitsorda detsamma, dels ock att tilltalad äfvensom annan till

förhör inkallad person skall före förhörets afslutande erhålla del af allt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

hvad vid förhöret kan hafva i hans frånvaro förekommit, dock, hvad

angår annan än tilltalad, endast för den händelse att han därom framställer

begäran eller eljest af den, som håller förhöret, anses lämpligt.

Det torde slutligen böra framhållas, hurusom Konungens befallningshafvande

såsom högsta polismyndighet, åtminstone då någon afsevärdare

olycka inträffat, icke lärer underlåta — hvad ock erfarenheten gifvit vid

handen att äfven anställa förhör, hvarigenom för dylika fäll äfven

härigenom vinnes det afsedda målet af sakens allsidiga utredning.»

Beträffande undersökningar rörande å enskilda järnvägar förekommande

olyckshändelser har utskottet inhämtat, att sådan järnväg visserligen

är underkastad viss kontroll genom kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

hvilken styrelse äfven genom cirkulär den 1 december 1903

anmodat förvaltningarna för de enskilda järnvägarna att vid inträffad tågolycka

eller uppkommet missöde å järnvägen genast och helst telegrafiskt

underrätta sagda styrelse därom. Kungl. styrelsen har ock vid många

tillfällen genom resp. distriktschefer låtit verkställa närmare utredning i

förekommande^ fall. Då emellertid intet härom finnes lagstadgadt och

alltså ingen påföljd blir fallet vid underlåtenhet i detta afseende, inkomma

dessa rapporter mera sällan till kungl. styrelsen i föreskrifven ordning,

och lärer sagda styrelse i allmänhet få åtnöjas med protokoll, som vederbörande

förvaltningar efter längre eller kortare tids förlopp inlämna.

Genom kungl. utrikesdepartementets förmedling har utskottet hos de

svenska beskickningarna i utlandet hemställt om uppgifter angående bestämmelser

i hithörande fall därstädes, och har utskottet erhållit följande

meddelanden rörande förhållandena i Tyskland, Frankrike, England, Belgien

och Norge.

Från Tyskland: Enligt i preussiska arbetsministeriet inhämtade upp
lysningar

företagas vid inträffade järnvägsolyckor i Tyskland undersökningar

af sakkunniga, hviska utses af vederbörande förvaltning smy ndighet,

det vill säga för statens järnvägar af järnvägsdirektionen i hvarje distrikt,

vid enskilda banor af järnvägens uppsiktsråd (»Aufsichtsrat»),

För den händelse rättegång uppstår, föreslår förvaltningsmyndigheten

för domstolen tillkallande af sakkunnige såsom biträden åt rätten, och afgör

domstolen själf^ för hvarje särskildt fall, huruvida sakkunnige skola tillkallas

och i så fall hvilka. I regel och i synnerhet när olyckan är af

svårare art, lära domstolarna begära dylika biträden.

Från Frankrike: Samtliga järnvägslinjer stå under uppsikt af en sär
skild

under ministeriet för allmänna arbeten lydande förvaltning, för statens

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-o 2) Utlåtande N-o 22.

tekniska kontroll öfver järnvägarna, kallad »Contröle de 1’exploitation»

och uppdelad på sju olika direktioner (en för hvarje af de störa reseauerna:

Etat, Nord, Est, Ouest, Orleans, Paris—Lyon—Méditerranée,

Midi), mellan hvilka jämväl de sekundära linjerna geografiskt fördelats.

Under dessa direktioner, hvilka äro centralorgan och hafva sitt säte i

Paris, lyda lokala organ med bestämda distrikt: dels ingenjörer, som emellertid

icke uteslutande ägna sig åt denna uppgift, dels särskilda uppsiktskommissarier,

(commissaires de surveillance administrative), hvilka, jämte

det de utöfva den direkta statsuppsikten i alla afseenden (således jämväl

ur synpunkten af näringslifvets intressen), äro polistjänstemän (officiers

de police judiciaire).

I händelse af järnvägsolycka (ej enbart missöde) tillkallas omedelbart

till olycksplatsen såväl den ingenjör som den kommissarie, inom hvilkas

distrikt olyckan inträffat, båda verkställa hvar för sig undersökning om

alla de omständigheter, som hafva saraband med olyckshändelsen, och

afgifva däröfver hvar sin berättelse med konklusioner, den förstnämnde ur

synpunkten af eventuella åtgärder till förekommande af liknande olyckor i

framtiden, den sistnämnde ur synpunkten af eventuella juridiska påföljder.

Bådas rapporter delgifvas såväl allmänne åklagaren som vederbörande

kontrolldirektion och af dessa eventuellt deras öfverordnade. Särskild

föreskrift finnes icke därom, att vid af järn vägsolyckor föranledda rättegångar

rätten skall biträdas af särskilda sakkunnige, utan gälla i detta

afseende de allmänna reglerna angående tillkallande af sakkunnige.

Från England, där inga statsbanor finnas:

The Board of Trade —• ett ämbetsverk närmast motsvarande vårt

kommerskollegium — förordnar opartisk, sakkunnig person att vara besiktningsman

i fråga om järnvägar och järn vägso lyckor. Denne äger vidsträckt

befogenhet gentemot järn vägsförvaltningarna rörande besiktning af

allt hvad till järnvägarna hörer och är jämväl berättigad att granska järnvägsbolagens

böcker, papper och alla öfriga handlingar. Då järnvägsolycka

af viss omfattning inträffat, skall järnvägsförvaltningen, vid äfventyr

af böter, genast och i vissa fall telegrafiskt, insända meddelande därom

till Board of Trade, som omedelbart förordnar, att undersökning angående

olyckan skall verkställas antingen af besiktningsmannen eller, om en mera

ingående undersökning anses nödig, af en särskildt förordnad »rätt»,

bestående af en domare, magistratsperson, polisdomare eller annan person

i liknande ställning, med besiktningsmannen samt en eller flera sakkunnige

såsom bisittare. Denna »rätt» företager undersökningen vid offentliga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första Kammanens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22. 21

förhandlingar och iakttager därvid noga allt, som kan bidraga till utrönande

af olyckshändelsens orsaker och klargörande af de med densamma

förknippade omständigheter. Vid undersökningens utförande äger »rätten»

synnerligen vidsträckt befogenhet ej mindre gentemot vederbörande järnvägsförvaltning

än äfven gentemot enhvar, som kan äga någon kännedom

om på olyckan inverkande förhållanden.

I Belgien finnas mycket omfattande och specificerade bestämmelser

rörande trafiksäkerheten på de belgiska banorna, upptagande jämväl fullständiga

stadganden om sättet för undersökningar vid inträffade järnvägsolyckor.

Utskottet har fått sig tillställdt tvenne stora volymer af »reglement

^administration general et du personnel», men utskottet har ej ansett

sig böra i öfversättning bearbeta detta vidlyftiga materiel.

Utöfver detta meddelas dock från Belgien, att vid behandling af mål

i följd af järnvägsolyckor vederbörande domstol icke nödvändigtvis biträdes

af särskilda sakkunnige. Domstolen afgör själf i hvarje fall, om anledning

föreligger att tillkalla sakkunnige för inhämtande af upplysningar rörande

vissa sakförhållanden eller vissa tekniska frågor.

De flesta trafikchefer och särskildt alla stationsinspektorer hafva

judiciell polismyndighet. I sådan egenskap lyda de under doinaremyndigheten,

och de hafva uppdrag att uppsätta och direkt tillsända åklagaremyndigheten

protokoll öfver hvarje svårare olyckshändelse och hvarje sådan,

som förorsakat kroppslig skada. Dessa protokoll skola innehålla alla omständigheter

vid olyckshändelsen, sådana desamma framkommit vid undersökningen.

Den dömande myndigheten har sedan att vidtaga ytterligare

åtgärd i anledning häraf.

Från Norge har meddelats, att där icke förefinnas några särskilda

bestämmelser om hvilka, som skola företaga undersökning vid inträffade

järnvägsolyckor på statens eller de privata järnvägarna. När det företages

undersökning af en järnvägsolycka, utföres denna af polismyndigheten

eller »förhör sr ät ten» i den jurisdiktion, där olyckan inträffat. Ej heller

finnes någon bestämmelse om att rätten, vid behandling af järnvägsolyckor,

skall biträdas af sakkunniga personer.

Det sätt, på hvilket undersökning angående järnvägsolyckor här i

landet nu verkställes, synes utskottet icke tillfredsställande. Vid statsbanan

förrättas undersökningen i allmänhet af vederbörande distriktschef, hvilken

ju i första hand är järnvägsstyrelsen ansvarig för den allmänna ordningen

och samverkan emellan de olika afdelningarna inom distriktet och därför

icke torde vid undersökningen stå fullt opartisk. En sådan under
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 22.

sökning kan härigenom få natur mera af en järnvägsförvaltningens åtgärd

till skydd för statsbanans egna intressen än af en undersökning i syfte

att bevaka det allmännas och trafikanternas rätt och bästa. Beträffande

de enskilda järnvägarna saknas äfven så effektiva bestämmelser i ämnet,

att säkerhet finnes för att inom rätt tid någon som helst undersökning af

sakkunnige verkställes. Yäl är det sant, att åklagaremakten äger rätt att,

da omständigheterna därtill gifva anledning, halla förhör och äfven undersökning

rörande järn vägsolyckor, såväl vid statsbanan som vid de enskilda

järnvägarna, men en sådan undersökning torde icke hafva stort värde,

då den icke verkställes af sakkunnige och väl i allmänhet försiggår först

sedan en del reparationsåtgärder vidtagits vid olycksplatsen, hvarigenom

kanske de viktigaste spåren efter olyckan utplånats. Af största vikt är

ju, att bestämd föreskrift finnes därom, att undersökningen skall af fullt

opartiska fackmän ske omedelbart efter olyckan, innan andra än de

oundgängligaste förändringar vid olycksplatsen vidtagits. Och undersökningen

bör, enligt utskottets mening, vara så omfattande, att den icke

allenast berör frågan om eventuella juridiska påföljder för den eller dem,

som kunna hafva vållat olyckan, utan äfven kan tjäna till ledning vid

bedömandet af spörsmålet, huru liknande olyckor för framtiden må kunna

förebyggas. Af de upplysningar från främmande länder, utskottet förskaffat

sig, framgår också, att frågan om undersökningar vid järnvägsolyckor i

de flesta af dessa länder uppmärksammats, och att noggranna bestämmelser

utfärdats ej mindre om undersökning, sedan olycka skeft, utan äfven om

anställande af offentliga besiktningsmän med uppgift att söka genom nödig

kontroll förebygga, att olyckor inträffa.

I likhet med motionärerna finner utskottet därför nyttigt och nödigt,

att till Kungl. Maj:t aflåtes en skrifvelse med begäran om utredning och

förslag i ämnet, men utskottet kan icke dela motionären Thorssons uppfattning,

att denna utredning endast skulle gälla frågan, huruvida de föreslagna

undersökningarna böra uppdragas åt kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det kan nämligen tänkas, att utredningen gåfve vid handen,

att någon ännu lämpligare anordning af dessa undersökningar kunde åtminstone

i vissa fall göras, och det torde därför vara önskligt, att Kungl.

Maj:t vid utredningen och vid uppgörande af förslag till bestämmelser i

ämnet icke må känna sig påverkad af något Riksdagens uttalande i förut

bestämd riktning.

o

Motionärens förslag, att Kungl. Maj:t i samband med denna utredning

ville taga i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

rörande järnvägsolycka sakkunnige skola tillkallas såsom biträden åt domstolen,

finner utskottet välbetänkt, och behofvet af ett sådant stadgande

ligger i så öppen dag, att någon särskild motivering i detta afseende icke

torde vara erforderlig.

På grund af hvad ofvan anförts, får utskottet därför hemställa, att

Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen, med anledning

af herr F. W. Thorssons motion, n:o 81, och herr A. O. Runes motion, n:o

225, ville i skrifvelse hos Kungl. Maj:t begära utredning och därå grundadt

förslag i syfte att vid inträffande järn vägsolyckor vid statens eller enskilda

järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verkningar

m. m. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet

eller nämnd samt att det måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke vid

handläggning af mål rörande järnvägsolycka sakkunnige åt domstolen böra

tillkallas.»

Denna hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, och ärendet öfverlämnades

till behandling af Första Kammaren. Dess första tillfälliga

utskott föreslog, att kammaren behagade biträda Andra Kammarens beslut,

men detta utskottets förslag blef af Första Kammaren utan votering afslaget.

»

De, skäl, som uti Första Kammaren anfördes för berörda afslag och Andra Kam
hvilka

skäl af motionären Thorsson anförts uti hans bär ofvan intagna mfr.tnf

... - . o i i • i • c & utskotts ytt
motion,

hafva icke förmatt bibringa utskottet annan uppfattning uti saken rande.

än den utskottet förut haft. Utskottet vill emellertid redan här erinra

därom, att af dess vid 1907 års riksdag afgifna utlåtande tydligen framgår,

att utskottet förordat skrifvelse i saken icke på den grund, att

utskottet hyst någon tvekan om att domen öfver lokomotivföraren Temén

varit lagligen grundad, utan därför att utskottet ansåg, att motionärernas förslag

icke kunde medföra andra än goda verkningar. Både för domstolarna,

åklagaren och den tilltalade bör det ju i händelse af rättegång vara fördelaktigt

och medföra trygghet, att en fullt opartisk och sakkunnig undersökning

om de faktiska och tekniska orsakerna till en järnvägsolycka

ligger till grund för sakens behandling. Det är ju både från det allmänna

rättsmedvetandets sida och från trafiksäkerhetens synpunkt nödvändigt,

att den, som genom fel eller försummelse i tjänsten vållat en järnvägsolycka,

också blifver befordrad till ett väl afvägdt straff, och för att tillförlitligt

utreda, hvem som i sådant fall verkligen är den skyldige, äfvensom

graden- af hans brottslighet, synes det utskottet nödvändigt, att en

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-o 2) Utlåtande N-o 22.

fullt opartisk undersökning verkställes beträffande alla på olyckan inverkande

omständigheter. Om emellertid, som vid sakens behandling uti

Första Kammaren antyddes, gällande lagar och författningar för den, som

vållat järnvägsolycka, stadga alltför stränga straff, synes det utskottet

mera lämpligt att åtgärder vidtagas för att ändra dessa straffbestämmelser,

än utt tillämpningen af dessa lagar och författningar möjligen skulle godtyckligt

efterlåtas. Uttalandet, att uti den svenska straffprocessen hvarje

tvekan kommer den tilltalade till godo och att således, om någon utredning

i ett eller annat afseende skulle brista, detta icke skulle kunna medföra

någon risk för att den oskyldige fälles eller att den skyldige fälles till

för hård k straff, utan att den tilltalade i sådant fall antingen blir frikänd

eller kommer undan med ett lindrigare straff, torde vid närmare eftertanke

knappast visa sig i hvarje fall hållbart. Vid en rättegång om

vållande till en järnvägsolycka kan man ju mycket väl tänka sig, att en

grundlig och opartisk utredning bringar i dagen åtskilliga för den tilltalade

förmildrande omständigheter. Möjligt är till och med att genom en

sådan utredning ådagalägges, att olyckan förorsakats af andra förhållanden

än dem, som förut ansetts hafva framkallat densamma, och att därigenom

den tilltalade kan blifva frikänd. För öfrigt synes det städse vara att

beklaga, om vid behandlingen af ett brottmål uti utredningen finnes någon

tvekan eller brist, oafsedt om detta förhållande länder till fördel eller till

nackdel för den tilltalade. Särskildt vid rättegångar rörande järnvägsolyckor

torde det därför vara nödvändigt att, såvida utredningen skall blifva fullständig

och tillförlitlig, som underlag äga tillgång till en undersökning,

verkställd omedelbart efter olyckan af fullkomligt opartiska och sakkunniga

personer. Med anledning af yttrandet i Första Kammaren, att man skulle

kunna tänka sig att man af hänsyn väl icke enbart till järn vägspersonalen,

men ock till allmänheten gjorde en extra undersökning, när större järnvägsolyckor

inträffa, för att få reda på orsaken och för framtiden förebygga

dylika olyckshändelser, men att därom icke alls vore fråga, anser

sig utskottet böra erinra därom, att utskottet uti sitt utlåtande vid 1907

års riksdag gjorde följande uttalande: »Och undersökningen bör, enligt

utskottets mening, vara så omfattande, att den icke allenast berör

frågan om eventuella juridiska påföljder för den eller dem, som kunna

hafva vållat olyckan, utan äfven kan tjäna till ledning vid bedömandet af

spörsmålet, huruvida liknande olyckor för framtiden må kunna förebyggas.»

Uti det nyligen af den af Kungl. Maj:t tillsatta s. k. trafiksäkerhetskommittén

afgifna betänkande och förslag till bestämmelser för tillgodo
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

seende af trafiksäkerheten å enskilda järnvägar föreslås, att hvarje enskild

järnväg för allmän trafik skall stå under kontroll af staten genom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen samt att kontrollen skall afse såväl bana och

rullande materiel med därtill hörande ångpannor som ock driften. Antagligt

är väl, att denna föreslagna kontroll inom närmaste tiden blifver en

verklighet. För utöfvande af liknande kontroll vid statens järnvägar äger

järnvägsstyrelsen god tillgång på för sådant ändamål utbildade personer.

Vid sådant förhållande synes det utskottet icke lämpligt att anställa en

särskild järnvägsinspektör med den enligt utskottets åsikt alltför vidsträckta

befogenhet, som motionären Berglund afsett.

På grund af hvad här ofvan anförts, får utskottet hemställa, att Andra

Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen med anledning af herr

F. Berglunds motion n:o 96 och herr T. W. Thorssons motion n:o 240

ville i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och därpå grundadt

förslag i syfte att vid inträffade järnvägsolyckor vid statens eller enskilda

järnvägar undersökning om olyckans orsak, dess omfång och verkningar

m. m. måtte uppdragas åt fullt kompetent och opartisk myndighet,

nämnd eller särskild! tillsatta järnvägsinspektörer, samt att det måtte tagas

i öfvervägande, huruvida icke vid handläggning af mål rörande järnvägsolyckor

sakkunnige åt domstolen böra tillkallas.»

Andra Kammaren har emellertid ej biträdt denna hemställan utan i

enlighet med en vid utlåtandet fogad reservation fattat beslut af den lydelse,

utskottet här ofvan redan angifvit.

Såsom af motionernas ofvan citerade motivering framgår, hafva motto- Första Kärn

närerna för sina förslag hämtat stöd i den föreställningen, att krafvet'' P^ utskottVuttä

opartisk och kompetent utredning vid järnvägsolyckor icke uppfylles i vårt tande.

land, emedan härstädes inga undersökningar vid inträffade järnvägsolyckor

företagas af fristående fackmyndighet, hvarför det ligger i sakens natur, att

dessa undersökningar svårligen kunna vara opartiska, då de verkställas af

personer vid den järnväg, där olyckan inträffat och hvilka mer eller mindre

äro ansvariga för banans skötsel. Herr Berglund tror sig till och med

kunna konstatera att genom de i motionen anförda olyckshändelsernas utredning

det går som en röd tråd, att man sökt vältra hela ansvaret på de

underordnade och att all rättfärdighet anses vara uppfylld, sedan dessa fått

Bill. till Eiksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 21 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

vederbörligt straff genom »inburande i fängelse», alldeles som om de uppsåtlig!

och med vett och vilja åstadkommit olyckshändelserna.

Äfven Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott vid 1907 års riksdag

förklarade sig dela denna uppfattning så till vida, att det ansåg sättet

för dylika undersökningar här i landet icke tillfredsställande äfven då

de i regel förrättades af stambanans vederbörande distriktschef, som därvid

icke torde stå fullt opartisk, hvarigenom eu sådan undersökning kunde få

natur mera af en järnvägsförvaltningens åtgärd till skydd för statsbanans

egna intressen än af en undersökning i syfte att bevaka det allmännas och

trafikanternas rätt och bästa.

Denna uppfattning torde icke kunna stödas på de i verkligheten rådande

förhållandena i vårt land eller på erfarenhetens vittnesbörd, som icke

heller kunnat jäfvas af de i motionen anförda exempel på förment partisk

utredning eller orättvis behandling af underordnade järnvägsbetjänte,

som för vållande till järnvägsolyckor ådömts straff.

Då den i motionerna framträdande uppfattningen, att distriktschef eller

distriktsförvaltning vid statsbanan skulle vara partisk och jäfvig vid utredning

af vid järnväg timad olycka i följd däraf, att han själf är ansvarig

för banans skötsel, synes utskottet särskild! vilseledande, torde denna ansvarighet

böra här med några ord i korthet belysas.

Enligt kungl. järnvägsstyrelsens ofvan anförda meddelande ledas undersökningarna

angående inträffade järnvägsolyckor vid statsbanorna i regel af

vederbörande distriktschef. Därvid torde dock alltid jämväl öfverordnade

från de olika afdelningar — maskin-, ban- och trafikafdelningarna —• som

ärendet rör samt den juridiskt bildade distriktssekreteraren vara närvarande,

hvilket naturligtvis innebär en ökad garanti. Vid de enskilda järnvägarne

verkställas utredningarna vid där inträffade liknande tilldragelser af distriktschefen

i väg- och vattenbyggnadsdistriktet eller distriktingenjören. Distriktschef

uppträder nämligen vid dylik utredning, likasom vid all annan

tjänstgöring, såsom utöfvande kontroll å statens vägnar, hvilken i det allmännas

intresse ställt dessa samfärdsmedel under sin särskilda tillsyn och

omvårdnad. Han är därvid på samma gång ombud för den styrelse, hvarunder

han lyder såsom chef för distriktets förvaltning. Hans hufvudsakliga

uppgift har af järnvägsstyrelsen angifvits vara att inför järnvägsstyrelsen

i första hand ansvara för den allmänna ordningen och samverkan

mellan de olika afdelningarna, således för upprätthållande af plikttrohet

och godt samarbete emellan samtliga medlemmar i de olika tjänstegraderna

inom den talrika personalen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22. 27

Men det är däremot en fysisk omöjlighet för chefen att i detalj personligen

kunna öfvervaka de honom underordnade tjänstemännnens —

inom maskin-, ban- och trafikafdelningarna — samtidigt pågående arbeten

m. m. på olika punkter utefter distriktets järnvägslinjer af flera hundra

kilometers längd, på olika järnvägsstationer, verkstäder in. m., exempelvis

materiellens, spårets, ballastens, skenskarfvarnes, syllarnas beskaffenhet, hvilkas

brister delvis äro dolda af grusbetäckning och icke kunna upptäckas allenast

genom en besiktning, men hvilka ofta föranleda olycksfall. För den

oafbrutna tillsynen och ledningen af dessa underhållsarbeten har man på

grund häraf vid alla järnvägar nödgats anställa särskilda tjänstemän och

betjänte, som äro speciellt utbildade inom de olika facken och således

skickade att väl utföra arbetena och att själfva ensamma bära ansvaret för

de fel och brister däri, som de till äfventyrs låta komma sig till last. Endast

genom en dylik arbetsfördelning kan chefen sättas i stånd att helt

ägna sig åt sin kräfvande uppgift att öfvervaka personalen och förvaltningen

i sin helhet, under det att ansvaret för detaljarbetet rättvisligen flyttas från

honom till dem det vederbör.

Föranleder utredningen af orsakerna till en järnvägsolycka distriktschefen

till beslut att ådöma den därtill vållande disciplinär bestraffning, kan

hans beslut såsom fälldt i första instans öfverklagas hos järnvägsstyrelsen

och därifrån till Kungl. Maj:t. — Föranleder den till laga åtal, fullföljes

detta i vanlig domstolsväg och distriktschefen kan inkallas som vittne att

beediga sin utredning.

Denna arbetsfördelning mellan järnvägens samtliga tjänstemän och

betjänte synes utskottet med full tydlighet ådagalägga, att distriktschefen

icke är eller ens kan vara ansvarig för banans skötsel och eventuella brister

i underhållet på sådant sätt, att han i regel skulle kunna anses jäfvig att

leda ifrågavarande undersökningar, samt att detta ansvar h vilar på de särskilda

fackmännen, som inom de olika afdelningarna äro tillsatta att utföra

och ansvara för dessa underhållsarbeten. I afseende på banans skötsel sammanfaller

således distriktschefens plikter med hans allmänna uppgift att

kontrollera densamma å det allmännas vägnar och såsom järnvägsstyrelsens

ombud, men ingalunda att stå till ansvar för andras samtidigt på vidt

skilda afstånd och områden utförda gärningar.

Skulle distriktschefens jäfvighet att utföra undersökningarna vid timad

järnvägsolycka kunna i allmänhet anses grundad trots hans oansvarighet

för detaljarbetet vid järnvägen, borde han i följd däraf anses jäfvig äfven

att ålägga disciplinär bestraffning för försummelse i arbetet, men därmed

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22.

skulle han förlora möjligheten att upprätthålla ordning och disciplin inom

sitt distrikt. Den reform, som i motionerna föreslagits för allenast en detalj

af distriktschefens verksamhet, nämligen undersökningen vid järnvägsolyckor,

skulle i så fall utsträckas till en genomgripande omgestaltning af äfven

andra ännu viktigare delar af hans verksamhet och måhända äfven tvinga

till järnvägsstyrelsens omorganisation.

Hvad de enskilda järnvägarna beträffar har föreliggande fråga nyligen

varit föremål för utredning inom den, med anledning af skrifvelse

från Riksdagen rörande ökad kontroll å de enskilda järnvägarna, af Kungl.

Maj:t tillsatta s. k. trafiksäkerhetskommittén, hvars betänkande och förslag

för kort tid sedan blifvit till Kungl. Maj:ts pröfning öfverlämnadt. Vid

sådant förhållande synes det utskottet icke vara lämpligt, att Riksdagen

ånyo skulle aflåta skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning

i enahanda syfte, helst detta ärende torde vara att från Kungl. Maj:t snart

förvänta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då utskottet, med anledning

af det nära förhållande, som till följd af samtrafiken råder emellan

statens och de enskilda järnvägarna, föreställer sig, att Kungl. Maj:t,

äfven utan att särskild framställning därom från Riksdagens sida göres,

kommer att i sammanhang med pröfningen af frågan om kontrollen öfver

de enskilda järnvägarna taga under öfvervägande, huruvida i allmänhet

förändrade föreskrifter kunna befinnas erforderliga för såväl utöfvande

af verksam kontroll öfver statens och enskilda järnvägars drift som för en

opartisk teknisk undersökning vid inträffadt olycksfall, finner sig utskottet

icke kunna tillstyrka bifall till de nu föreliggande förslagen om skrifvelse

till Kungl. Maj it angående anställande af särskild järn vägsinspektör eller

om öfverlämnande åt en särskild myndighet eller nämnd af undersökningen

rörande järnvägsolyckor.

Med hänsyn till våra allmänna domstolars sammansättning och arbetssätt,

anser utskottet, att det vore önskligt, om domstolarna vid rättegångar

rörande järnvägsolyckor hade tillgång till biträde af sakkunnig person,

hvilken skulle hafva till uppgift att närvara under förhandlingarna för

att tillhandagå med upplysningar och klargöra innebörden de utaf parter

och vittnen meddelade uppgifter, särskilt af teknisk art.

Utskottet vill emellertid erinra därom, att i det af Riksdagen upprepade

gånger och senast i år — dock tillsvidare utan resultat — behandlade

förslaget till lagstiftning om bevisning inför rätta vissa allmänna föreskrifter

förekomma om rätt för domstolar och parter att vid behof tillkalla

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 22-

sakkunniga; och då det, enligt utskottets mening icke vore lämpligt, att

utan sammanhang med denna lagstiftning i dess helhet särskildt upptaga

frågan om tillkallande af sakkunnige vid handläggning af rättegångar rörande

järnvägsolyckor, finner utskottet sig icke heller i denna del kunna tillstyrka,

hvad Andra Kammaren härutinnan för sin del beslutat.

I enlighet med hvad utskottet sålunda yttrat, hemställer utskottet,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra

Kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 16 maj 1908.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. Höft. 21.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.