Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 35 och 36 §§ regeringsformen.

1908-04-24 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1908:11, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 35 och 36 §§ regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

1

W:«i> 11.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1908, kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion

om ändring af 35 och 36 §§ regeringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, n:o 253, har herr Rudolf Kjellén hemställt, att Riksdagen

måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande

förslag till ändrad lydelse af regeringsformens §§ 35 och 36:

§ 35.

De ämbeten och tjänster, hvilka äro af den egenskap att Konungen

fullmakter därå utfärdar, med de undantag som i nästföljande paragraf sägas,

anses som förtroendesysslor, hvarifrån Konungen må innehafvaren entlediga,

när han pröfvar rikets tjänst det fordra. Konungen kungöre dock — —

skäl äg a.

§ 36.

De som bekläda domareämbeten, så högre som lägre, kunna icke,

utan medelst rannsakning och dom---flyttas. Andra undantag från

den i föregående paragraf stadgade grundsats kunna bestämmas genom särskild

lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 11 Käft. (N:o 11.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Motionärens

motivering.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»I tider, då nationell svaghet blifvit uppenbarad, är det fosterlandsvännens

angelägnaste plikt och naturligaste rätt att söka befordra allt som kan

lända till stärkande af nationens hälsa och kraft. Men om sådana sträfvanden

skola hafva framgång, så måste de hvila på en klar uppfattning

om hvad som felat.

En långsamt mognad, men på sistone djup och allmän öfvertygelse

har sett hufvudgrunden till vår svaghet däri, att vårt folk icke varit samladt

i ''medborgarrättens’ arbete och ansvar. Under makten af tidehvarfvets

demokratiska idéer måste ett sådant tillstånd framkalla inre motsatser,

som förlama kraften utåt. Det var i känslan häraf, som lösenordet ''nationell

samling’ gick öfver landet efter 1905 års erfarenheter; det framstod

som det hart när instinktiva uttrycket för folkets egen uppfattning

af sitt närmaste lifsbehof.

År 1907, vid det andra allvarliga försöket, har det också lyckats att

förena meningarna till ett beslut, som torde få anses ha — åtminstone för

en afsevärd tid framåt — affört denna fråga från dagordningen. Rösträttsfrågan

står icke längre i vägen för ett positivt reformarbete.

Huruvida denna vår första och angelägnaste reform genom fjolårets

beslut fått den bästa lösning, därom äro åsikterna visserligen alltjämt

mycket delade; men om en sak borde ingen meningsskiljaktighet råda,

nämligen att det ligger en uppryckning i själfva beslutet. Värst af allt

är dock att stå och stampa på samma fläck utan att komma någon väg.

Hufvudsaken är, att vi i det väsentliga kommit förbi den stötesten, som

mer än någon annan på senare tider skilt oss i fientliga läger. Blir vägen

sedan till äfventyra längre och svårare, än den kunde ha blifvit, så ha vi

dock ändtligen den känslan att det bär framåt igen.

Ur dessa synpunkter måste fjolårets beslut i rösträttsfrågan hälsas som

ett tecken till begynnande nationell rekonvalescens. Med återväckt förtröstan

se vi oss nu omkring i samtiden och spörja, om allt är klart till

framryckning.

Blicken faller då närmast på statsförvaltningens tillstånd. En modern

stat rör sig framåt utefter tvenne hufvudlinjer: representationens och statsförvaltningens.

Det visar sig ock, att reformer i det ena gärna åtföljas

af reformer i det andra. På 1880-talet stodo båda på dagordningen; man

tvistade då om, huruvida ''organisationens’ reform skulle föregå ''representationens''

eller ej; slutet blef, att den förra kom år 1840, medan den senare

lät vänta på sig ännu 1/i sekel. Nu äro vi redan färdiga med en genom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 11.

3

gripande förändring på det senare området; är då allt väl beställdt på det

förra, där vi haft det gamla så mycket längre kvar?

Det var förnämligast yttre organisationsfrågor allena, som kommo till

afgörande inom statsförvaltningen år 1840. Sådana stå nu åter på dagordningen;

Riksdagen har redan aflåtit skrivelser angående nya departements

införande, frågor därom äro alltjämt föremål för det enskilda initiativet,

och senast bar regeringen genom sitt förslag om en regeringsrätt

öppnat utsikt till genomförande af gamla reformkraf af ingripande betydelse.

Det visar sig således, att uppmärksamheten just nu är särskildt

riktad på administrationens yttre organisation, företrädesvis i de högre

graderna.

Det var emellertid icke blott organisationsbehof, som ledde till rösträttsfrågans

lösning, utan i främsta rummet: krafvet på en annan anda

inom representationen. Med tanken härpå måste vi fråga oss: huru är

det med andan inom vår statsförvaltning — äro vi där bättre belåtna

med den gamla?

Den allmänna meningen är redan färdig med svaret. Med en enighet,

som endast kan jämföras med de senaste årens fördömelse af det politiska

''strecket’, har den stämplat den gamla andan inom vår administration som

byråkratism och uttalat sin förkastelsedom däröfver. Om nationell samling

var det nya Sveriges första fältrop, så är bort med byråkratismen det andra.

De visa hän på hvar sin sjukdom inom vårt statslif; och de sikta bägge,

hvart inom sitt område, till något mera än förändringar i de yttre formerna

— de vilja reform ända in i hjärta och njurar.

Redan det blotta faktum, att en allmänt utbredd, fientlig opinion

utbildat sig mot systemet i vår administration, är ägnadt att väcka den

allvarligaste uppmärksamhet. Det måste vara something rotten'' i en förvaltning,

som kunnat i sådan grad förverka allmänhetens förtroende. Denna

stämning är visserligen icke så ny; men vi taga måhända icke fel, om vi datera

äfven dess allmänna genombrott till 1905 års erfarenheter. Det var icke

blott ett söndradt folk, som da blef afslöjadt i sin svaghet; det var tillika

en regering,, som icke mäktade sin ledande uppgift, och detta därför att

den stod på rent byråkratiska rötter. När denna regering i juni 1905,

vid Norges affall ur unionen, icke kände någon annan impuls än att notera

unionens död och afskrifva denna post ur våra räkningar med en del passande

ord till afsked — när ett politiskt attentat mot landet alltså behandlades

som ett rent expeditionsärende och besvarades med en bokföringsåtgärd

blott — da framstod i historisk belysning för alla tider svagheten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

i hela det statsförvaltningssystem, hvaraf regeringen utgjorde spetsen och

symbolen. Då brast bandet af förtroende, som sammanhöll allmänheten

med statens administration, och det tal fick fart, som stämplade densamma

som en enda stor härd för utvecklingsfientlig formalism och annan byråkratisk

bråte.

Utan tvifvel råder det mycken oklarhet, mycken öfverdrift, mycken

falsk generalisering i detta tal. Yi kunna också från början taga för afgjordt,

att den unisona kören i icke oväsentlig grad förstärkes af sådana

röster, hvilka med byråkratism identifiera all statstjänst och med formalism

all respekt för lagens helgd, och hvilka alltså begagna sig af dagens opinion

för att komma hela vår historiskt utbildade stat till lits. Men sadana

omständigheter göra det blott desto angelägnare att söka utröna det berättigade

i missnöjet med statsförvaltningen, för att sedan kunna rada bot

därpå.

Yi få alltså icke slå oss till ro med reformen på representationens

område, och vi kunna icke heller stanna vid ytan af våra bräckliga administrationsformer

allena. Vi måste äfven på statsförvaltningens räkning söka

gå ned till grunden och andan. Riksdagen har -— som nedan skall utförligt

påvisas — redan gjort början, då den förlidet år, vid löneregleringarna i

vissa centrala ämbetsverk,, fäst särskild uppmärksamhet på arbetssättet

därinom. Vi måste fortsätta på denna väg, eftertänka, hvari, vårt byråkratiska

onda ligger, och eftersinna, hvad som kan göras däremot — på

det att icke misstroendet mot statens tjänare skall öfvergå till det farligaste

af allt, misstro mot själfva staten.

Den svenska byråkratismen.

Den svenska statsförvaltningen är det fastaste uttrycket för folkets

historiska gestaltning genom tiderna. Under växlande författningar lefver

förvaltningen ännu kvar på sina rötter från 1600-talet. Den är en skapelse

af ett folk, bland hvars stora egenskaper begåfningen för organisation

är en af de mest framträdande. Den framstod på sin tid som ett

mönster för främmande land, särskild! Danmark och Ryssland. Den är

ännu alltjämt imponerande genom sin fasthet och sitt sammanhang.

Den är ryggraden i vår statskropp, stommen i hela vår politiska organisation

som enhetligt folk — mot samhällsupplösande rörelser ett starkare

värn än både kungadöme och riksdagsvälde.

s. 5 Kontrollera mot PDF

[Konstitutionsutskottets Utlåtande Ko 11.

5

Men om statens förvaltning skall kunna rätt uppbära denna utomordentliga

uppgift inom vårt offentliga lif, då måste den ock äga den anpassningsförmåga,

som i hvarje tid ställer den fullt i nivå med tidens behof

och samhälleliga kraf. Yi frukta, att vår byråkrati brister i dessa

stycken. De starka band, som förena den med äldre tider och som förläna

den dess fasthet, äro å andra sidan hinderliga för denna nödiga

ackommodation efter tidsomständigheterna. Sålunda befara vi, att den nu

blifvit efter i utvecklingen. Medan allt annat förvandlats eller pånyttfödts,

har den stått jämförelsevis stilla. Midt i det nya samhället med

dess brusande affärslif och sjudande arbete står den kvar med en ålderdomlig

tyngd i rörelserna — som en postdiligens eller kröningskaross

bland automobiler.

I ett nyligen publiceradt föredrag om ''svensk styrelse och byråkrati''

har professor Winroth uppdragit konturer till en karakteristik af ’den

svenska byråkratien med dess brist på initiativ, med all dess tröghet och

hjälplöshet’. Yi citera följande rader:

Hos vårt folk röra sig två strömningar. En säflig och majestätisk, men

såsom ett lavaflöde kväfvande, hvar den går fram, all spirande brodd och utveckling.

Det är byråkratien med sina män, illa utdanade för sin verksamhet, befordrade

i tur och ordning, afsättliga allenast vid uppenbara maktmissbruk,

snärjda i en sekelgammal bråte af formler, uppslitna af intetsägande bestyr, trött

och likgiltigt hållande ärendena i gång sig emellan under ett ständigt fram- och

återsökande. Yisserligen i allo plikttrogna män i det lilla, men utan sinne för

sin gärnings betydelse för det stora hela, utan insikt i tingens sammanhang och

utvecklingens kraf samt utan känsla för att de enskilda intressen, på hvilka de

förnämt nedblicka, dock i sin sammansättning just äro det allmänna intresse, i

hvars tjänst de stå. Litet förr eller litet senare, litet bättre eller litet sämre, hvad

gör detta dock till sist? Allt ordnas nog en gång på tillfredsställande sätt, blott

att erfarenhet vunnits. Men tiden, som förrinner, är dock mångas välfärd, lycka

och lefnadsdagar, och den lilla bristen kan i ett ödesdigert ögonblick blifva samhället

till allvarligt men.’

Mot denna strömning sättes sedan som motsats den ''sprudlande företagsamhet

och medryckande duglighet’, som samtidigt utvecklas i landet

på näringslifvets område. Men ''såsom nu förhållandena äro’, säger förf.,

''verkar vårt ämbetsmannaväsende förlamande och hindrande för det samhälleliga

arbetet samt hotar att blifva landets olycka’.

Utan tvifvel är denna karakteristik färgad af en öfverdrifven skarpsynthet

vis å vis felen, parad med en viss svagsynthet vis å vis förtjänsterna.

Jag skulle önska att förmildra dess sveda först och främst i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

hvad den träffar de enskilda arbetarne inom statstjänsten. Hvarje rättfärdigt

omdöme öfver ett system måste söka mot oförtjänt missaktning

skydda dem som kanske endast äro systemets slafvar. Jag skulle också vilja

ge ett starkare uttryck af erkännande för de goda egenskaper, som alltjämt

stå på den svenska byråkratiens kreditsida, främst ärligheten och plikttroheten.

Man äger ingen rätt att draga allmänna slutsatser af vissa, t. o. in.

ganska uppseendeväckande exempel på motsatsen från senaste åren. Det

lider intet tvifvel, att vår ämbetsmannakår som helhet ännu alltjämt trofast

fyller hvad den anser som sin plikt och motstår frestelsen att göra

sig sin ställning till godo för enskild vinning. Vi ha här i landet ingen

portugisisk byråkrati, med dess massa af rena sinekurer, ej heller någon

rysk byråkrati, med dess slemma rykte i fråga om extra ordinarie inkomster.

Ännu ett bör i detta sammanhang framhållas. Den ryska byråkratien

är utan tvifvel eu brutal makt, som icke känner sina gränser emot

den enskilda friheten, i alla händelser icke tvekar att öfverskrida dem.

Ingen kan med sanning beslå den svenska byråkratien för en tendens till

liknande öfvergrepp. Här står justitieombudsmannen författningsmässig vakt;

och redan det ringa antal fall, där han får anledning ingripa, tillika med

fallens sedvanliga obetydlighet, är ett tillräckligt bevis för, att den enskilda

rätten hos oss är skäligen trygg mot en öfverdrift af ämbetsmannamyndigheten.

I denna mening måste alltså talet om byråkratism i vårt land betecknas

som öfverdrifvet och oberättigadt. Våra ambetslokaler äro ingalunda

härdar för ett godtyckligt förmyndarskap öfver allmänheten. Felet

i vår statsförvaltning, det som gör att man verkligen kan tala om byråkratism

äfven hos oss, sitter på ett helt annat håll.

Vår byråkrati är raka motsatsen till Kysslands. Rysslands är godtycklig

och brutal, liksom den är föga noggrann om ärlighet enligt västerländska

principer; men den är å andra sidan en institution af oerhörd

kraft och målmedveten energi. Den svenska byråkratien saknar dess fel;

men vi frukta, att den tillika saknar denna förtjänst. Den byråkratism,

vi ha att göra med, ligger på det passiva området: icke öfverträdelseutan

underlåtenhetssynder — bristande drift, initiativ och sakkunskap.

I dessa hänseenden måste vi gifva karakteristiken här ofvan rätt.

Den öfverensstämmer ock med hvad som allmänt anses på omdömesgillt

håll af alla partifärger. ’Vi behöfva en friskare fläkt’, yttrade nyligen

f. statsrådet Axel Schotte i en uppsats om den svenska statsförvalt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

7

ningens omorganisation (det nya Sverige, årg. I, häfte B), ’en af former

och mangskrifveri mindre nedtyngd, men mera praktisk och intensiv verksamhet

i hela vår statsförvaltning''. Samma synpunkter kommo starkt

fram i en diskussion på nationalekonomiska föreningen den 24 sistl. januari,

där bl. a. professor Sam Clason och generaldirektör Lagerheim deltogo. Det

var isynnerhet var statsförvaltnings bristande initiativkraft, som här styrktes

af den ene med historisk, af den andre med praktisk erfarenhet. Den ställdes

vid tillfället af diskussionens inledare, docent Eli Hekscher, i sammanhang

med ämbetsverkens starka rekrytering med rent juridiska element, och

yttrades därvid följande, som jag tillåter mig att i ett sammanhang citera:

Det är gifvet att äfven med en sådan kontinuitet i utvecklingen som de

svenska ämbetsverkens måste ofantligt mycket ha förändrat sig både utom och

inom ämbetsverkens väggar under två och ett hälft århundrade. Särskildt ha ju

anspråken på staten ändrat karalctär flera gånger i motsatta riktningar.

Den sista mansåldern har i detta hänseende fått bevittna den utvecklingen

att statens uppgift börjat fattas ojämförligt mera vidsträckt än för femtio år sedan’

och att vi härigenom — märkvärdigt nog —synas i mångt och mycket närma oss

just det statsideal, som^ var 1600-talets, som yar Axel Oxenstiernas. Den moderna

staten har nämligen, såsom hvarje stat i längden måste göra, återupptagit sitt arbete

för skydd och uppmuntran åt alla sidor aj samhällslifvet. Staten står icke

längre såsom enbart leverantör af rättskydd och representant för den formella ordningen

af förhållandet mellan enskilda, utan ingriper själf som en positivt verksam

makt, understödjer tendenser, som synas förtjänta af utveckling och hjälp

motverkar andra, som inom lagens råmärken förorsaka skada, bedömer de enskilda

fallen ej endast efter deras laglighet eller olaglighet utan äfven efter deras lämplighet

eller olämplighet. Att skildra denna utveckling i detalj vore att skrifva eu

stor del af Sveriges inre historia under den sista mansåldern. Först det stora

arbetet på folkundervisningen, som dragit efter sig hela folkbildningen i vidsträcktare

mening, därpå den nya näringspolitiken och till sist stora delar af socialpolitiken

beteckna hufvudetapperna i utvecklingen. Yrkesinspektion, sjöfartspremier,

handelsstipendier, emigrationens motarbetande, egnahemslån, åtgärder för jordbrukets

understödjande — detta är endast en ringa del af de otaliga saker, som staten

har att ordna med hänsyn till de individuella fallen och utan att kunna låta

leda sig af enbart kännedom om lagens föreskrifter.

Redan detta visar tillräckligt, huru litet den moderna statsförvaltningen kan

nöja sig enbart med en aldrig så djupgående juridisk bildning eller en aldrig så

f nomenal författningskännedom.

Men det är ej nog härmed. Äfven den del af statens verksamhet, som försiggår

i lagstiftningens former, har, som vi alla veta, undergått eu ännu större

utvidgning, under de sista årtiondena; bär torde ej ens någon ytterligare antydan

vara behöflig. Och äfven då det gäller ny lagstiftning, har statsförvaltningen hos

oss en synnerligen stor uppgift, först beträffande konungens ekonomiska lagstiftning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

som, alla kringskärningar till trots, fortfarande är af den största betydelse. Äfven

lagstiftningens öfriga områden, i den mån lagarnas verkställighet ligger i ämbetsverkens

händer, beror i högsta grad på statsförvaltningens känsla för sin uppgift

de lege ferenda, å. v. s. för sin skyldighet att vid tillämpning af gällande lag taga

initiativ till förändringar och nya insatser. Om det sistnämnda mötes med en

skeptisk fråga, huruvida nya uppslag någonsin kunna vara att förvänta från »byråkrater»,

på det svaras, att tviflet i många fall kan vara berättigadt under nuvarande

svenska förhållanden, men att just misströstan om ett sådant initiativ från ämbetsmännens

sida är ett tecken till, att det finns något grundfel i det nuvarande

systemet. Det har icke alltid varit så. Tvärtom har uppenbarligen största delen

af våra ekonomiska insatser i äldre lider förvaltningens initiativ att tacka för sin tillvaro;

och, för att taga exempel från nyare tid, är det väl allom veterlig!, i hvilken

utsträckning Tysklands oerhörda ekonomiska expansion beror på direkt ingripande

från statsförvaltningens sida. Det förefaller också uppenbart, att om staten vill upprätthålla

sin ställning såsom ledare af landets öden i det helas intresse och icke

låta än det ena, än det andra klassintresset taga makten, måste staten i sina regelbundna

organ ha en ständigt verksam regulator för att inordna de visserligen

ytterst viktiga insatser, som göras från enskilda korporationers och parlamentariskt

sammansatta kommittéers sida, i en målmedveten politik.

Ett är visst. Icke kommer den demokratisering af vårt statsskick, som nu

står för dörren, att minska behofvet af initiativ och målmedvetenhet från statsförvaltningens

sida, utan tvärtom. Yår regering synes tendera att i ökad grad

bli hvad man kallar politiskt sammansatt, d. v. s. den speciella fackkunskapen

torde där allt oftare få vika för mera politiska förtjänster; och Riksdagen kommer

alldeles uppenbart att gå en ännu starkare utveckling i samma riktning till mötes,

hvilket tillräckligt framgår af att den redan nu för hvarje år kommit längre in

pa denna väg. En sådan utveckling, löpande jämnsides med ständigt svårare och

större uppgifter för statsmakten, innebär ingen liten fara för Sveriges framtid, om

icke samtidigt krafven på statsförvaltningens sakkunskap ökas i motsvarande grad.

Såvidt. jag kan förstå, kommer vår politiska utveckling i framtiden att mer än

någonsin bestämmas af ämbetsverkens förmåga att så förbereda och så utforma

de nya maktägandes beslut, att de nya insatserna bli mer än dilettantiska försök,

d. v. s. att de stå i relation till verkligheten och motsvara sina syften. Härför

fordras en hög grad af utbildning hos ämbetsmännen.

Nu vill det sig emellertid så, att ämbetsverkens rekrytering delvis tiar gått i

alldeles motsatt riktning mot de kraf, som i allt högre grad ställas på dem. Medan

den rent juridiska sidan af ämbetsverkens uppgift är stadd i relativ sammankrympning,

ha ämbetsmännen på visst sätt alltmera blifvit jurister.’

Denna framställning, i hvilken jag till alla delar instämmer, fastslår

som ett kardinalfel inom vår byråkrati kristen på initiativ och anger också

en orsak därtill: saknaden af direkt och specifik utbildning för kallet.

På samma gång riktas uppmärksamheten på det ödesdigra i denna brist

lust nu, med den allmänna uppfattning af statens uppgifter som nu efterträdt

den gammalliberala åskådningen, och den ökade demokratisering

s. 9 Kontrollera mot PDF

Ko mti tu Horn u t sko Hets Utlåtande N:o 11.

9

af författningen, som är i uppsegling. I detta hänseende torde några

ytterligare anmärkningar här vara på sin plats.

Staten är redan ägare af mycken egendom här i landet — järnvägar,

telegrafer och telefoner, bergverk, vattenfall, skogar och domäner — och

utvecklingen går uppenbart i riktningen att snarare öka än minska denna

offentliga egendom. Staten har alltså i växande grad en egendomsägares

uppgift att förvalta och förkofra sitt gods. Betraktad som affär, intager

den emellertid en monopolieställning, så till vida som affären icke får gå

omkull för folkets skull. Statens misshushållning är således icke så att

säga dess ensak; den går ut på folket, närmast och direkt i formen af

ökad beskattning, som alla få vidkännas. Det fordras desto mera arbete

af de enskilda för att hålla nationalbudgeten uppe, om staten låter sina

egna resurser ligga räntelösa eller svagt förräntade. En vegeterande stat,

som gör ingen direkt förnär, som icke begår några uppenbara misstag i

sin förvaltning men ej heller några verkliga framsteg, som trött släpar

sin börda af naturrikedomar genom tiderna utan att utveckla dem — en

sådan stat kastar en större börda än nödvändigt på undersåtarna och undergräfver

därmed det förtroende, som är dess egen enda rätta grundval.

Alldeles särskilt ondartad blir situationen, om en sådan stat finner

sig föranlåten att särskildt hårdt beskatta de enskilda företag som bringat

stora vinster. Därtill kan staten vara fullt berättigad, ja förpliktad, om

den enskilda vinsten kommit af förbrukade naturtillgångar; ty skatten

tjänar då till ett skydd mot en rofdrift, som gör själfva landet fattigare.

Äfven i andra fall kan ett sådant ingripande vara fullt motiveradt, såsom

då det gäller att skydda allmänheten mot kapitalets öfvermakt i enskilda

affärsgrenar. Med våra begrepp om privategendomens helgd kan det

emellertid icke undgås, att hvarje sådan åtgärd på intresseradt håll väcker

ett missnöje, som gifvetvis tager sig uttryck i agitatoriskt tal; och hvad

kan vara mera tjänligt till vatten på denna kvarn, än om det kan visas

att staten icke sköter sitt eget! Då skall det heta, att staten, i stället

för att vårda och förkofra sin egen egendom, ligger på lur för att beröfva

de enskilda öfverskottet af deras ansträngningar, när lyckan står dem bi.

Men ett sådant tal torde mer än mycket annat vara ägnadt att i vida

kretsar försvaga samhörighetskänslan med staten.

Så får icke ske. Det får icke med minsta sken af sanning sägas,

att svenska staten lefver parasitiskt på de enskildas arbete, försummande

sitt eget. Därför måste det komma affärssynpunkter in i statens egen

förvaltning, så långt detta öfver hufvud är möjligt och vida mera än hitBih.

till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 11 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

tills; ty beklagligen har det hittills varit ett allmänt tal, att den privatman,

som följde statens hushållningsmetoder, vore bankruttmässig. Detta

tal måste få ett slut. Först då kan staten utan risk för farliga agitationer

fullgöra sin uppgift att reglera det enskilda kapitalets framfart i landet.

Af ren själf be varelsedrift måste staten vinnlägga sig om, att dess affärsförvaltning

icke alltför mycket står efter den moderna tidens kraf. Och

hvad som gäller staten som affär, kan icke undgå att utöfva inflytande äfven

på dess öfriga verksamhet.

Men detta kräfver något mera än ökad sakkunskap och drift hos

statens tjänare; det kräfver en omkastning af hela det byråkratiska perspektivet.

Den moderna affärssynpunkten är nämligen till hela sitt väsen framstegsifrig,

framåtriktad, progressistisk. Den vill framåt, mot målet, mot resultaterna.

Den har utvecklingens drift ständigt brinnande inom sig. Därför

kan den icke fästa så mycket afseende vid sättet för framskridandet. Den

är mycket obunden af konvention och formalitet; hvad betyder det, bara

verket blir gjordt! Sålunda blir formen det lilla och oväsentliga, men

saken det stora och väsentliga; och saken, det är verket, det är framgången,

det är utvecklingen af uppgiften mot en obegränsad horisont.

Det ligger i naturen af en sådan åskådning, att den verkliga förtjänsten

skall komma fram. Förtjänsten, det är hängifvenheten för uppgiften,

det är begåfningen för utvecklingen, det är arbetsamheten i det

oändliga; och detta måste fram, ty därmed går utvecklingen fram. Den

moderna affärssynpunkten tager vara på föregångsmännen, i klar insikt om

att de äro utvecklingens egna bäfstänger.

Huru har det nu förhållit sig inom vår svenska ämbetsmannavärld?

Jag fruktar, att vi där allt för länge och ofta fått se raka motsatsen till den

nu skisserade andan. Eller skulle verkligen det tusenstämmiga ropet om

formalism och mångskrifveri och ''kunglig svensk afundsjuka’ i våra ämbetsverk

vara alldeles grundlöst? Vi ha velat fritaga vår byråkrati för

den orimliga jämförelsen med Rysslands ''tschinovniker''; men vi kunna

icke alldeles frånse från ett visst släkttycke med Kinas mandariner.

Den svenska statsförvaltningen — betraktad som helhet och utan afseende

på enskilda lysande undantag, som alltid funnits — har i senare tid vinnlagt

sig mera om konservering af det bestående än om utveckling däraf.

Detta har varit en konsekvens af den gamla liberala åskådning, som begränsat

dess uppgift till uppehållande af rättstillståndet. Den har alltså slagit sig

till ro på frukterna af föregående tiders arbete och funnit i det hela allt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

11

bra som det är. Dess ideal har varit stillaståendets, dess exercistempo ''på

stället hvila’. Den har icke känt något inre tvång att vara med å statens

vägnar i den nya tidens forcerade utveckling. Den har nöjt sig med

att hålla verket gående, eller rättare ''åkande med farten’, utan att tillsätta

nya drifkrafter.

En sådan åskådning mognar af sig själf ett formalistiskt betraktelsesätt.

I samma mån verket och målet sjunker ned till bisak, i samma mån

synes formen och medlen stiga till det väsentliga. Sålunda fastnar arbetet

i slentrian, den bekanta ''nådiga tågordningen’. Huru viktiga saker än

stå på spel — allt skall gå sin långa, jämna lunk, med remisser och återremisser

och allsköns formaliteter, tills en kanske oersättlig tid gått sin

kos. Man kan lita på att all formens rättfärdighet blir iakttagen; det

är blott ett, som icke blir gjordt i tid, nämligen saken. Det är blott ett,

som icke iakttages: rikets sannskyldiga nytta.

Sålunda har allmänheten mångenstädes i det verksamma lifvet utanför

ämbetslokalerna nästan vant sig vid att betrakta statsförvaltningen snarare

som ett hinder — som klippor att kringgå — än som en medarbetare på

fosterlandets utveckling. Staten följer icke med, den gör motstånd, när det

privata initiativet vill framåt. Det kan icke heller nekas, att statens tjänare

understundom haft mindre känsla af att vara tjänare åt det allmänna än

att vara förmyndare öfver de enskilde. Styfhet i yttre former föder alltid

en viss säkerhet och, när den äges å statens vägnar, tillika en viss

myndighet mot utomstående. Törhända har detta mer än något annat

bidragit att skapa synvillan af en rysk byråkrati här i landet: allmänheten

har stötts tillbaka af de stela laterna, så att den icke märkt den

välvilja, som sedvanligen bott bakom värdigheten.

Sålunda har vår byråkrati utvecklat sig till en starkt utpräglad klass

inom samhället, med klassanda och klass-synpunkter. Vi låna här åter

några ord af prof. Winroth:

''Allvarsdigra och värdiga i sitt yttre uppträdande, känna sig våra ämbetsmän

i sin verksamhet lyfta öfver dagens växlande behof och sträfvanden, känna

sig såsom en klass utom och öfver allmänheten. Det sitter dem i blodet deras

historiska nedstämning från forna tiders länsadel. Namnen äro ju nu oftast borgerliga.

Men deras innehafvare besitta samma förmåner som sina företrädare, njuta

sina löner till godo, huru än det går samhället, hafva anspråk på att få sina villkor

upphjälpta, då fördyrade lefnadskostnader göra det för en och hvar tungt att

draga sig fram, och afvärja faran för missnöje med deras undantagsställning genom

att från tid till annan däri upptaga allt flera och sålunda förstärka sig med nya

element. Det har så bildat sig en öfverklass, lefvande på de andras bekostnad,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

men tåld och till och med omhuldad just därför, att den står öppen för alla, som

vilja fullgöra profven därför, och så till vida är en demokratisk institution — ett

slags motstycke till de kinesiska mandarinerna och det tibetanska prästerskapet.

Men genom sin sär- och maktställning hafva statstjänarna äfven förlorat förmågan

att fullt känna med och lefva för folket samt fått klassintressen, som gjort deras

blickar skumma för det allmänna bästa och de af deras ställning följande förpliktelserna.

’

Där en sådan kåranda utbildat sig, där finnes mycket ringa rum för

den enskilda själfständigheten. Den enskilde står under ett tryck, som

snabbt utjämnar kantigheterna af en ungdomlig entusiasm eller en reformatorisk

begåfning. För sådana förtjänster — d. v. s. för verkliga förtjänster

— finnes ingen uppmuntran och ingen nåd. Sådana män passa

icke i tågordningen. De omformas eller slungas åt sidan. Men i lugnt

och jämnt avancemang efter ancienniteten komma de fram, som icke klicka

i formerna och icke väcka förargelse genom att ställa saken öfver formerna.

I denna luft utbildas slutligen den rena typ, som väl icke ännu alldeles

försvunnit ur våra ämbetslokaler: den i hvarje tum korrekte, om sin värdighet

mera än om sitt ansvar medvetne, på de kurialstilade papperens

väg ostrafiligt vandrande Kungl. Maj:ts trotjänare, som man aldrig kan

komma på med ett fel och med en förtjänst ej heller, som gör sin plikt

i det lilla och intet därutöfver, som får sin befordran och sina ordnar i

rätt tur efter årens gång, som sedan har föga intresse till öfvers för världen

utanför, som har statskalendern till bibel, och som tills dato räknat

Oscarsdagen den ] december som årets främsta högtidsdag. . .

Det torde utan vidare motivering kunna konstateras, att denna typ

och hela den åskådning, som frambragt den, numera är otidsenlig, och att

äfven de ännu kvarstående resterna af densamma måste bort ur verkligheten.

Yi hylla icke längre skrifvardömets ideal; det har efterträdts af handlingens

och utvecklingens. Ingen skall förneka, att det låg en viss trygghet i

det förra; den gamla omnibusen gick också utan tvifvel säkrare på våra vägar

än nutidens järnvägståg och automobiler; men vårt perspektiv är förvandladt.

Försatta i tider af hård konkurrens inom och mellan folken, kräfva vi

nu ett ökadt tempo i framåtskridandet, låt vara med offer i trygghetskänslan.

Vi ha icke längre tid att bestå oss med en trögfotad statsförvaltning.

Och det har blifvit verklig ''fara i dröjsmålet’. Det är icke blott det

moderna affärslifvet, som hotar staten i dess affärsverksamhet med en öfvermäktig

konkurrens. Samma lysande organisationsförmåga hos vårt folk,

som en gång skapade den nuvarande statsförvaltningens grund, har på senare

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

13

tider varit verksam på det fria föreningslifvets område och har där utfört

en nj bragd i framkallandet af den socialistiska ''landsorganisationen'' af

''fackförbund'' och ''fackföreningar’. Det är mera än en tom bild, om

man kallar denna nyskapelse en stat i staten. Jag känner nu icke lifvet

därinom nog för att veta, om tendenser till byråkratism där förefinnas;

men det är lätt att se pa reflexen att de åtminstone icke hunnit utveckla

sig- Ty på framskjutna platser finner man här i regeln framstående män.

Denna organisation lockar fram förtjänsten i ett naturligt urval, i stället

för att sålla ut den och strö den för vinden.

Här återfinna vi alltså, i politisk och social sträfvan, samma framåtanda

som i det moderna affärslifvet. Här råder en arbetsvillighet och

hängifvenhet åt saken, på samma gång som i^själfva organisationen en

rörlighet och smidighet, som blott allt för starkt kontrasterar emot statsförvaltningens

tunga former och tröga gång. Alla de, som nitälska för

landets lycka på historiska traditioners grund, må se till, att dessa bägge

organisationer icke eu dag komma att stå emot hvarandra som Grustaf

Adolfs lätta halfbrigader och Tillys djupa fyrkanter på slätten vid Breitenfeld

...

Det aktuella reformprogrammet.

Då vi nu gå att undersöka möjligheterna till bot för vår statsförvaltnings

brister, så måste först framhållas, att dessa brister sitta djupare än

inom ämbetsorganisationen allena. Utan tvifvel är det sant, att ett folk

har den ämbetsklass som det förtjänar. Eller skulle den här skisserade

byrakratismen vara inskränkt till verken’? Vi frukta, att så icke är fallet.

Byrakratismens ande, som sätter form öfver sak, som har svårt att erkänna

någon annan förtjänst än titelns och någon annan belöningsgrund än anciennitetens,

som gör sig bred på det bestående i stället för att spänna krafterna

i utvecklingens tjänst — vi frukta, att den sitter oss alla i blodet.

Den smyger inom oss och omkring oss, kanske där vi minst ana; den

saknas icke i så ''liberala yrken’ som konst och vetenskap — ja, de finnas,

som mena, att icke ens Biksdagens egna kamrar och rum äro fullt desinficierade

emot densamma.

Det gäller således ett drag i själfva nationalkaraktären, sådan den i

nyare tider utbildat sig; ämbetsverken ha blott bjudit detsamma eu särskildt

god jordman. Men om vårt byråkratiska onda icke kan tillräknas ämbetsvärlden

allena, sa kan bättringen icke heller vara någon dess ensak. Här

kräfves ett allmänt folkupplysningsarbete, som öppnar ögonen för nationens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

egna svagheter och stärker viljan att dem öfvervinna. Endast en förändring

af nationalandan kan garantera fullständigt vederfående i den lem af

samhällskroppen, som heter byråkratien.

Under tiden måste man emellertid se till att aflägsna sådana inflytelser,

som till äfventyrs hindra de inre krafternas verk till bättring, och tillsätta

andra, som befordra bättringen. Detta arbete bör icke vara otacksamt;

ty om vår svaghet varit starkt i ögonen fallande på statsförvaltningens område,

så är den ock särskildt lätt åtkomlig där. Att det öfverhufvud finnes

möjlighet till pånyttfödelse inom vårt folk ur denna synpunkt, visa ju

också företeelserna inom affärslifvet och arbetarvärlden.

Där har den nya andan kommit af sig själf, utan yttre påverkningar.

Skulle vi törhända kunna hoppas detsamma för statsförvaltningens

räkning, så att det icke göres behof af några lagstiftaremödor?

Det får icke förbises, att vissa tecken till en sådan själfläkedom verkligen

yppat sig. Den allmänna uppryckningen inom folksjälen efter 1905

har ingalunda gått våra ämbetsverk förbi. Allmänheten har redan intrycket

af att ett kraftigare lif pulserar därinom. Och detta intryck stärkes

genom vissa utnämningar af färskt datum inom den högre administrationen

af statens affärsverk. Det är utan tvifvel en god politik att insätta

det rena affärslifvets män på ledande poster inom statstjänsten och således

direkt inympa den moderna affärsandan. Långt ned sträcka sig dock icke

verkningarna af en sådan kur, så länge förhållandena i öfrigt äro oförändrade;

det kunde ju t. o. m. tänkas, att ämbetsverket med sin gamla

fasta tradition tryckte ned chefen snarare än att han ryckte upp verket.

Yi tro öfverhufvud icke på en småningom skeende förvandling pa dylika

vägar blott. Lika litet som vår rösträttsfråga kunde lösas genom penningens

naturliga fall allena, lika litet skall vår byråkratfråga lösas genom

ett slags naturligt urval på den gamla grunden. Det kräfves nog i bägge

fallen starkare medel och mera uppenbara förändringar.

Riksdagen har icke heller satt sin lit allena till denna tingens egen gång.

Med all kraft har den på senaste tider gått till direkt angrepp på byråkratismen,

som sålunda i flera riktningar blifvit så att säga officiellt brännmärkt.

De alltjämt pågående löneregleringarna ha gifvit anledningen. Yi stå i själfva

verket midt uppe i en ganska genomgripande reformation af ämbetsverken.

Signalen därtill gaf på sätt och vis 1900 års Riksdag genom att yrka

utredning rörande ämbetsmännens dagliga tjänstgöringstid. Den afgörande

punkten var tillsättandet af en kommitté för ''reglering af statens ämbetsverks

och myndigheters löneförhållanden’, i hvars instruktion bland annat

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-o 11.

15

ingick att föreslå förenklingar i arbetssättet; dess ''allmänna förutsättningar

och grunder’ voro klara redan 1903. Riksdagen sekunderade detta år

med en ny skrifvelse, denna gång riktad mot ämbetsmännens privata uppdrag

i aktiebolag. För telegraf- och järn vägs ver ken tillsattes sedan nya kommittéer,

som inlämnade sina förslag 1907, hvarefter samma års Riksdag fattade

beslut. Samma Riksdag reglerade statskontoret och arméförvaltningen

efter den första kommitténs — den ''störa löneregleringskommittén —’ sent

omsider framlagda förslag. Reformen är alltså nu i full gång. Vi kunna

därinom skönja vissa principer, som direkt rikta sig mot byråkratismen.

Alla kommittéerna äro således ense om, att det skrifves alldeles för

mycket, hvadan snabbare expeditionsformer rekommenderas. Denna anmärkning

underströks senast af statsutskottet vid innevarande riksdag, på

tal om anslaget till amanuenser m. m. inom civildepartementet, hvarvid

departementschefen var i tillfälle att meddela, att en del förenklingar redan

genomförts. Kungl. Maj:s cirkulär till samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter

angående affattandet af utlåtanden m. m. af 22/3 1907 är ett

kraftigt vittnesbörd om denna nya anda. I sammanhang därmed har man

vid löneregleringarna påyrkat en snabbare och genare kommunikation mellan

ämbetsverken och allmänheten. Näst mångskrifveriet har tjänstemännens mångsyssleri

fäst uppmärksamheten; sedan det innehafvande ämbetet blifvit utrustadt

med tillfredsställande löneförmåner, bör ämbetsmannen icke därmed

förena annan offentlig tjänst och ej heller privata uppdrag, annat än i rena

undantagsfall. Slutligen och framför allt har man gjort hela löneregleringen

beroende på iakttagande af en utsträckt arbetstid å tjänsterummet. Man

har sålunda uppställt en normaltid af 7 timmar dagligen för de ''affärsmässiga''

verken samt 6 timmar för de andra, hittills reglerade.

Denna bestämmelse vid ämbetsverkens reform är den, som upprört

det mesta dammet. Principen uppställdes af den störa löneregleringskommittén

i uttrycklig mening att vinna ''ökning i arbetsprodukten’ för

statens räkning. Vid regleringen af statskontoret (skrifvelse n:o 131 år

1907) uttalar också Riksdagen såsom reformens syfte, att arbetsmängden

i allmänhet skulle ökas och ärendenas snabbare afgörande befordras, utan

att arbetets kvalitet därigenom behöfde försämras’. Man väntar sig däraf

äfven allmännare verkningar: en uppryckning af arbetsintensiteten äfven

utanför ämbetsverken (Widén i Andra Kammaren 19/3 1907).

A andra sidan har man uttryckt bekymmer för att normaltiden skulle

betyda ingenting eller rent af minska den verkliga arbetskraften; sålunda

har betecknats som fullständigt oriktig den ''föreställningen, att den längre

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

eller kortare tid som tjänstemannen uppehåller sig på tjänsterummet är

en riktig värdemätare af den större eller mindre arbetsprodukt, som han

med sitt arbete lämnar staten’ (Rudebeck i Första Kammaren 27/4 1907).

Men det har väl icke heller varit någons mening att omedelbart identifiera

arbetskvantitet och arbetskvalitet. Riksdagen själf har visat öppet öga för

skillnaden, då den nedsatte normaltiden i telegrafverkets tjänst från 8 till

7 timmar, på det att arbetsintensiteten under den tiden, arbetet verkligen

skall fortgå, icke nedsättes’. Äfven reformens ifrigaste anhängare torde

ingalunda tro all rättfärdighet fylld med normaltidens iakttagande. Det

är blott ett steg i rätt riktning, och kanske mera en symbol än en realitet.

Det är ett kraf som tiden ställer, därför att den fordrar ett synbart tecken

på skärpt ansvarskänsla i arbetet för statens räkning; alltså ett starkt

understrykande af statsmakternas fordran på ökad intensitet i statstjänsten,

snarare än en kontroll- och justeringsapparat på själfva arbetet. Detsamma

kan sägas om hela det aktuella reformprogrammet. Det är af yttersta

betydelse, redan därför att det drager vårt byråkratiska onda i öppen dag.

Det visar också hän mot en koncentration inom statstjänsten, som är förutsättningen

för hvarje tillökning i hälsa och styrka. Mera än förutsättningar

kan det dock ej ge. Det består af yttre medel, undanröjer yttre

hinder — sedan måste den verkliga reformationen komma inifrån.

Koncentration af arbetet, förenklade arbetsformer och förhöjda löner,

detta är alltså resultatet af den reformation inom ämbetsverken som just

nu pågår. I tre betydelsefulla riktningar innebär detta bot för vårt byråkratiska

onda. Med fullt erkännande häraf måste vi nu tillse, om inga

ytterligare åtgärder kunna och böra vidtagas.

Förslag om bättre utbildning för)statstjänsten.

glBlicken faller’ då närmast på behofvet af bättre utbildning för statstjänsten.

Ingen af de hittills angifna kurmetoderna siktar direkt därpå.

Det är en ny fråga, som kräfver sin särskilda behandling.

Frågan var hufvudföremål för den ofvannämnda diskussionen å nationalekonomiska

föreningen. Vi ha också redan antydt inledarens, docenten

Hekschers, hufvudgravamen emot den närvarande ordningen, nämligen

ämbetsverkens allt för starka rekrytering med jurister. Förhållandet är

allbekant, och olägenheten däraf börjar blifva allmänt erkänd. Uppenbarligen

se vi här en hufvudkälla till den sida af vår byråkratisin som ytt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

17

rar sig i en alltför formalistisk åskådning; ty eu sådan synes oskiljaktig

från svensk juridik.

Emot detta missförhållande rekommenderar docenten Hekscher en

statsvetenskaplig examen, som förutsättning för inträde i de administrativa

verken. Utan att förneka vikten af en privaträttslig utbildning, skjuter

han i förgrunden ämnen sådana som statsrätt och allmän statskunskap,

nationalekonomi, finans- och socialpolitik, förvaltnings- och näringsrätt,

historia, geografi och statistik. Han anser sådana kunskaper viktigare för

en svensk ämbetsman än de rent juridiska disciplinerna, äfven om karriären

icke direkt åsyftar statens affärsverk; och han stöder sig på exempel såväl

från vår egen äldre tid under 1700-talet, då ''kameralietiska’ studier

stodo i sitt flor, som från främmande länder, senast Norge, där man funnit

en statsvetenskaplig eller statsekonomisk examen af nöden.

Det synes äfven mig uppenbart, att något i denna riktning måste

göras, och göras snart. Äfven här korresponderar byråkratismen utan

tvifvel med hela folkandan, som synes rent af likgiltig för sitt eget. En

kännare som doktor Gustav Sundbärg talar ännu 1907 om ’den rent ut

sagdt otroligt låga nivån för ekonomisk insikt hos den stora mängden af

Sveriges folk’; detta missförhållande gäller alldeles särskild! det inhemska

lifvet, och det gäller nästan alla sidor af detsamma. Alltså försumma vi

hart när systematiskt de nationella ämnena i vårt uppfostringssystem.

1906 års kungörelse om realskolan bragte en liten ljusning, ty där fordrades

åtminstone några elementer af statskunskapen; men 1907 års stadga

angående de filosofiska examina vid universiteten betecknar snarare ett

nytt tillbakasteg. Den medborgerliga kunskapen i eminent mening —

vetandet om vår egen stat och vårt eget samhälle i samtiden — sitter

hart när i en skamvrå inom vår akademiska examensordning. Om nu

denna likgiltighet för det nationella således är en svaghet i själfva vår

folkkaraktär, så måste vi veta att skudda af den åtminstone när det gäller

statens omedelbara tjänst. Det är dock allt för orimligt, att statens egna

tjänare icke anses höra äga en närmare kännedom om statens förutsättningar

och ställning i eget land. Med all aktning för våra unga juristers

tingsittning måste vi säga, att den bildar en klen garanti i detta stycke.

Här behöfves en verklig statskunskap, icke författningskunskap blott, utan

kännedom om vårt offentliga lif i dess helhet, på dess geografiska och

historiska förutsättningar. Endast en sådan kännedom kan göra statens

tjänare dugliga att ingjuta en framåtanda i statslifvet; ty utan kunskap blir

det föga intresse, och utan intresse intet initiativ.

Eib. till Riksd. Prof. 1908. 3 Samt. 11 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Jag anser alltså en examen af ofvan antydt slag — en ny och bättre’kameral’,

anpassad till vår tids behof — som en oundgänglig fordran på utvecklingen

och ett omistligt led i kampen mot vår byråkratism. Om jag icke

desto mindre underlåter att nu framställa ett bestämdt förslag därom, så

är det endast på grund af frågans sammanhang med den nuvarande akademiska

organisationen. Saken synes icke mogen förrän vi erhållit nya

lärostolar, åtminstone i statistik. Det finnes godt hopp att denna förutsättning

inom kort skall inträda; sedan torde ärendet kunna ordnas utan

särskilda kostnader genom eu enkel förvaltningsåtgärd.

Men äfven om det sålunda blefve mera tillfredsställande sörjdt för

våra ämbetsmäns utbildning till sitt kall, så är vår byråkratfråga enligt

min mening icke löst. Ännu återstår det väsentliga, det som i eu brännpunkt

samlar hela problemet att gifva statsförvaltningen en progressistisk

anda. Observation på affärs- och arbetarevärlden ger lösningen. Hemligheten,

som framkallat utvecklingsdriften där, är det enskilda intressets engagering

i arbetet. Att förbinda intresse med plikten måste således äfven

för statsförvaltningens räkning vara det Tätta medlet. Det ligger intet

underskattande af pliktkänslans moment i att man äfven på detta område

vill stödja henne med känslan af personliga följder på godt eller ondt af

en större eller mindre arbetsintensitet.

Drifkraften kan vara vinst — pengar, makt, ära — eller risk, för

den innehafvande ställningen. Bägge göra sig gällande vid de andra organisationerna.

För statens räkning torde det förra slaget från början få

anses spela en mindre roll, da lönerna äro fasta och förtjänstens premiering

genom snabbare befordran är en verkan af snarare än orsak till en

stark utvecklingsanda. Här kan intresset således knappast ligga på annat

än risksidan. En ständigt närvarande känsla af ansvar, stödd af en ständigt

närvarande personlig risk — af denna art måste det intresse vara,

som skall kunna upprycka vår byråkratism ända från roten.

; ''% Justitieombudsmannens kontroll.

Nu finnes verkligen en institution inom vårt författningsskick, som

synes särskildt afsedd just för att underhålla en sådan ansvarskänsla inom

byråkratien. Denna institution — en af vårt statsskicks största och mest

observerade egenheter — är justitieombudsmannen. Det visade sig ock, då

jag nyligen i Riksdagens Andra Kammare (den 6/2) ställde hans uppgifter under

debatt, att man till och med på tongifvande häll i honom såg ett dyrbart

värn mot vårt byråkratiska onda. Det kan emellertid, vid närmare akt
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

19

gifvande, knappast råda något tvifvel om, att denna tro är en öfvertro,

beroende på ett slags synvilla.

Man synes till stöd för detta påstående knappast behöfva påvisa mera

än det faktum att talet om byråkratisrn aldrig varit så starkt som i senare

tider. Byrakratismen har således trifts och frodats vid sidan af och trots

justitieombudsmannen. Då ingen lärer vilja påstå, att detta ämbetes innehafvare

under tiden brustit i nit, måste detta sakförhållande intyga, att

ämbetet själft som kontrollapparat har gränser, öfver hvilka det ej kan

komma. Dessa gränser äro också i grundlagen klart angifna, då ämbetets

uppgift sättes i att ''hafva tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och

ämbetsmän’ (Regeringsformens § 96).

Detta är kärnan i justitieombudsmannens ställning till rikets byråkrati.

Han är i frihetens intresse ett nödvändigt supplement till byråkratien,

så länge den rättsuppfattning råder, att eu af ämbetsman i

ämbetsutöfning förfördelad privatperson icke får direkt anlägga åtal mot

den skyldige. Han står alltså de enskilde tillhanda, där de eljest skulle

vara rättslöse emot juridiska Övergrepp från ämbetsvärlden. Han är de

enskildes aktor och defensor, icke någon statstjänarnas förmyndare. Hans

uppgift är alltigenom defensiv. Han vakar utanför byråkratiens väggar,

eller träder därin för att inhämta upplysningar, men alltid i syfte allena

att skydda den privata rättssfären mot statsmaktens Övergrepp. Därför

har grundlagen förlagt själfva skyddet till domstolarna; justitieombudsmannens

uppgift är primärt och principiellt åklagarens, men icke en domares

och naturligtvis ännu mindre en förmans inom förvaltningen själf.

Sådan är denna egenartade institution, såsom grundlagstiftarne tänkte

sig den och skapade den. Jämte denna hufvuduppgift tilldela grundlagen

och instruktionen justitieombudsmannen vissa särskilda prerogativ. Bland

dem är äfven ett vidsträckt initiativ inför K. Maj:t (instr. § 19). Detta

kan ^ verkligen blifva ett godt vapen mot vårt byråkratiska onda, såsom

också bevisas af hans träffsäkra inlaga mot kurialstilen i hofrätterna af 14/ .

1906 (se ämbetsberättelsen 1907, sid. 96—99). Justitieombudsmannen kan

således vara en medkämpe i striden mot byråkratismen i vårt land. Men

någon ledare eller hufvudperson kan han icke vara, så länge han håller

sig inom sitt uppdrags laga förutsättningar.

Ty var byrakratism trycker icke på den gränslinje där justitieombudsmannen

är ställd pa post. Väktaren af lagarnas efterlefnad är ett svagt

värn mot det onda som frodas inom lagarnas efterlefnad. Han kan slå

ned på enstaka rättsöfvergrepp från byråkratiens sida, men han kan icke

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11•

tränga till byråkratismens anda. Det är denna anda som är den verkliga

och den allvarliga faran för oss. Den skadar vida mer än sådana spridda

öfvergrepp af en i öfrigt stark och god förvaltning. Fullt korrekt och i

alla laga former kan en stat med denna anda tåga ända in i undergången.

Yi låna här ett uttalande, som gjordes redan på 1830-talet i en skrift

om ''Styrelsens organisation i Sverige’, bakom hvars anonymitet dolde sig

en så skarpsynt och erfaren iakttagare som vår mångårige ambassadör i

Paris, grefve Gustaf Löwenhielm:

''Under noggrannaste legalitets iakttagande kan staten i grund fördärfvas.

Hvem inser icke, att nationen kan till sin upplysning och sedlighet, till sin försvarsstyrka,

till allmän och enskild förmögenhet årligen och ända ned till uslaste

tillstånd försämra sig, utan att en enda lagbokstaf blifvit våldförd! Skulle en sådan

positiv försämring uteblifva, är statens välgång därmed icke tryggad; ty under

det ständiga och hastiga framskridande, som öfverallt utmärker tidekvarfvet,

är relativ svaghet och fattigdom de folks säkra lott, som under det allmänna progredierandet

blifva efter. Men hvad förmår väl den legala ansvarigheten emot försummandet

af statens anspråk i detta afseende? Hvarje tulltariff är laglig, huru

ruinerande för landet dess föråldrade principer må vara; likaså den mest förlegade

och oförståndiga skolordning.-----

Den politiska ansvarigheten allena kan gifva säkerhet för ett fritt folks rättvisa

anspråk på upplyst och driftigt verksam administration. Denna ansvarighets

beskaffenhet är att hålla räfst icke blott med det onda som sker, utan också lika

strängt med det goda som underlåtes.------Hennes enda, men oaflåtliga

behof är en organisation motsvarande hennes ändamål, en organisation som tillmäter

den ansvarige ämbetsmannen verkningsmedel inom verkningskretsen och

makt i mån af ansvaret. Hon procederar då icke genom anmärkningsmemorialer,

konstitutionsutskott, riksrätter och ständers ombudsman. Hon tingtar icke med

ämbetsmännen öfver hvad de sagt, och låter icke afspisa sig med hvad de skrifvit,

icke ens med hvad de gjort. Nej, resultaterna! Rikets tillstånd: tillståndet i hvarje

gren af statens administration, hvarje sådan grens förkofran eller förfall — se där

på en gång föremålen för hennes räfst och grunden för hennes domslut.’

Åro icke dessa ord som skrifna äfven för vår tid? De synas mig

kasta ett klart ljus öfver-den sak som hår är i fråga. De belysa den

passiva, så att säga kinesiska form af byråkratism, som är vår. Justitieombudsmannen

åter är ett värn mot den aktiva, ryska byråkratism, som

icke är vår. Yi ha redan förut (sid. 6) yttrat oss om denna skillnad;

och den lär väl icke heller, vid närmare eftertanke, kunna af någon jäfvas.

De, som i justitieombudsmannen finna den rätta boten mot vår förvaltnings

hufvudbrister, utgå således ifrån en förutsättning som icke existerar.

Snarare kan man våga det påståendet — såsom af mig också an
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

21

tyddes i debatten ä/2 — att ombudsmannainstitutionen rent af bidragit

till utvecklingen af en bland dessa brister, nämligen formalismen. Detta

synes i själfva verket ganska naturligt genom den minutiösa kontroll som

i praktiken blifvit vanlig. Är det icke rimligt att antaga, att denna

detaljkritik inverkat på statsförvaltningens män, så att de också själfva

drifvits att se smått? De bli så ängsliga att undvika fel, att de glömma

att inlägga förtjänster och i stället söka skydda sig med eu hel härskara

af former. Sålunda uppammas från bägge sidor det rent byråkratiska

ideal, enligt hvilket förtjänst icke är något annat än ostrafflighet i det lilla.

Man silar formfelens mygg och sväljer byråkratismens kamel ... Ligger

det sanning i misstanken, att Riksdagen själf icke är fri från alla inflytelser

af detta ideal, så kan det ju ock någon gång inträffa, att justitieombudsmannens

kontroll icke blir annat än — den ene byråkratens på den

andre!

Det har synts mig af synnerlig vikt att söka klargöra denna justitieombudsmannaämbetets

begränsning som damm mot byråkratismen, på det

att man icke måtte tro allt väl beställdt som det nu är. Gifvetvis ligger

i detta omdöme ingen förkastelse öfver ämbetet själft, och än mindre

öfver dess innehafvare. Dess uppgift är klar, nyttig och nödvändig.

Kanske ha vi detsamma till väsentlig del att tacka just för att ingen rysk

byråkrati utvecklat sig hos oss. Det spelar gent emot administrationen

och jurisdiktionen i allmänhet samma roll som konstitutionsutskottet mot

statsrådet i den juridiska ansvarighetens form. Denna form har emellertid

under tidernas lopp visat sig oväsentlig och opraktisk gent emot den

parlamentariska ministeransvarigheten. De skiljaktiga förhållandena på

administrationens lägre stadier ha räddat justitieombudsmannainstitutet att

sjunka ned till samma betydelselöshet som riksrättsproceduren. Det är

ännu ett lifskraftigt träd, grönskande i popularitetens luft. Men det bör

ej längre skymma vår blick för, att det äfven för den lägre statsförvaltningens

del numera är en friare politisk ansvarighet, som vi i främsta

rummet behöfva.

Men, säger man, låtom oss då utveckla justitieombudsmannaämbetet

till en sådan skarpare och friare kontroll! Ett tydligt genljud af denna

tankegång förnams i Andra Kammarens debatt i frågan, och det kan ej

heller förbises att ämbetet faktiskt utvecklat sig i denna riktning.

Jag sökte vid tillfället — med en bevisföring, som jag här mot

gjorda anmärkningar till alla delar fasthåller — häfda, att denna utveckling

rör sig utanför ämbetets laga förutsättningar. Detta kan nu botas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

genom ändringar i instruktion och grundlag. Här måste emellertid framhållas,

att sådana ändringar måste ske med ganska mycken försiktighet,

därest icke vår gamla författnings anda skall alltför mycket såras. En

ändring till öfverensstämmelse med nu rådande praxis kunde väl försvara

sig; men hvad däröfver går, blir lätt af ondo. Ty det kunde ge Riksdagen

eu direkt makt öfver förvaltningen, som öppnade dörren till en ny

frihetstid, under ännu vådligare omständigheter än förra gången.

Men alldeles oafsedt detta skulle en sådan ändring, som gåfve justitieombudsmannen

verklig disciplinär myndighet öfver ämbetsmännen bortom

ämbetsfelens objektiva ram, vara af ondo därför, att den saknade verkliga

betingelser att vara rättvis. Detta beror på tvenne klara förhållanden:

justitieombudsmannen är en ensam man, med endast sina egna ögon att

se med, och han väljes för ett år i sänder. Hur skulle det för honom

vara möjligt att få den verkliga personalkännedom om rikets tusenhöfdade

förvaltning och lagskipning, som kräfves för ett rättfärdigt omdöme om

annat än enstaka handlingar? Rättvisan blefve ställd på slump, eller det

ginge som hittills: en trög och slapp ämbetsman, som fyllde formens rättfärdighet

men för öfrigt vegeterade på sin stol, hade alla utsikter att gå

fri från tuktomästaren, medan en kraftig och energisk natur, som bröt

igenom någon form för att vinna en realitet, med säkerhet skulle råka ut

för färlan!

Huru vi se saken, denna linje duger icke. Det ökade ansvar, hvaraf

vi vänta pånyttfödelse för vår statsförvaltning, kan icke utstråla från

Riksdagens justitieombudsman. Det finnes endast en, som innehar de af

vår författnings väsen och sakens egen natur här fordrade betingelser.

Det är densamme, som själ! är statsorganisationens hjärta, som håller dess

alla förgreningar i sin hand, som alltså kan med hundrade ögon vaka

öfver lifvet därinom, som i sin egen ställning är oberoende af val och

tiders gång, som handlar med högsta själfständighet och på samma gång

under högsta ansvar — K. Maj:t.

Vi ledas alltså till att yrka en starkare och kraftigare uppsikt öfver

förvaltningen, icke från sidan genom justitieombudsmannen, utan uppifrån,

från dess rätte herre Konungen. I hvilket afseende denna kontroll kan

skärpas, skall framgå af sig själf vid en blick på den svenske ämbetsmannens

egendomliga ställning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11,

23

Ämbetsmännens rättsliga oafsättlighet.

Under vår statsförvaltnings och vårt rikes storhetstid var det lämm

en själfklar sak, att konungen i allmänhet ägde till- och afsätta statens

tjänare. Detta var ett regale och jus majestatis’, hette det i en resolution

1633; och regeringsformen af påföljande år sekunderade med budet,

att konungen tager sina ämbetsmän ''efter Sveriges lag, riksens tarf och

godtycke sitt.’

Första gången någon annan princip öfverhufvud fick uttryck var

1611 i Gustaf Adolfs konungaförsäkran, då konungen lofvar att icke''degradera

eller afsätta, med mindre ån han för rätta ifrån sitt ämbete lagligen

dömd blifver’. Men detta gällde endast ''riksens höga ämbeten’.

Tanken var sålunda här den, att administrationen skulle vara fridlyst i de

högsta spetsarna, men för öfrigt ställd alldeles till konungens disposition.

Denna anordning återkommer ej vidare, men i 1660 års additament (art.’

8) statueras en ny princip, att den som väl tjänar icke må utan sin

brott och utan viktiga orsaker ifrån tjänsten removeras, med mindre sådant

sker till hans avancement och förbättring’. Återupprepad i en

resolution af 1672, kunde principen naturligtvis icke göras gällande gentemot

det kungliga enväldet, men den återkom i 1719 års konungaförsäkran,

och har sedan dess stannat kvar i svenska folkets medvetande.

Det heter alltså i angifna försäkran § 8, att konungen icke vill ''utan

laga rannsakning och dom lata sätta någon utur det ämbete han bekläder,

så länge han förmår samma skickligen att förvalta’. 1720 års försäkran

§ 11 fullbordar rättssatsen genom att under samma förutsättning skydda

ämbetsmännen äfven från att ''på någon tid af hållas ifrån dess’ämbetes

verkliga förrättning’ samt att ''emot sin vilja flyttas’. 1751 års försäkran

§10 undantager i sistnämnda hänseende sändebuden och sätter jämsides

med laga dom äfven ''deras bepröfvande, som därtill efter förordningarna

rättighet äga’; men dessa tillägg rubba ju icke grundtanken.

Det är alltså frihetstiden, som statuerat ämbetsmännens inamovibilitet

som en svensk rättsprincip, sedan den långsamt arbetat sig fram under

föregående århundrade. För att rätt förstå saken, böra vi emellertid icke

förbise, att det var adeln som från början startade principen. Hvarför?

Därför att den själf hade ett långt utsträckt monopol på ämbetena. Lika

byråkratiskt färgade voro prästernas och borgarnas riksstånd. Riksdagen

har här således handlat i egen sak, då den skref denna sats till ämbetsmännens

förmån. Onekligen förlorar satsen redan från början något af

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-''o 11.

sin nimbus, om vi erinra oss, att frihetstidens riksdag bakom masken var

föga annat än en regerande byråkrati.

Inamovibiliteten har således inkommit i Sveriges statsskick såsom ett

rent byråkratiskt intresse, förklädt till frihetsdogm. Den hänger samman

med uppfattningen, att ämbetet är en privat egendom mera än en statstjänst,

en uppfattning som under frihetstiden fick sin slående tillämpning

i de s. k. tjänsteackorden. Den leder också naturligt till den slutsats,

som frihetstiden drog i det s. k. tjänstebetänkandet 1756, enligt hvilket

tjänsteår är detsamma som förtjänst och anciennitet således den enda befordringsgrunden.

Redan den historiska utvecklingen bår alltså starkt vittne

om ett samband mellan den art af byråkratism, hvarunder vi ännu i dag

lida, och rättsbudet om ämbetsmännens oafsättlighet.

Innan frihetstidens utgång togs ett betydelsefullt afsteg från principen.

I ett ständernas bref af 29/e 1756, upprepadt 1766, bestämdes nämligen,

att fyra tjänster i Stockholm (öfverståthållaren, kapten-löjtnanten

vid drabanterna samt öfverstarne för gardet och artilleriet) skulle besättas

’efter förtroende, d. v. s. utan oafsättlighetens skydd. Därmed var åter

statssynpunkten skjuten framför den privata äganderättssynpunkten, om

också blott på ett mycket begränsadt område samt af mycket tillfälliga

och partipolitiska skäl. Synpunkten upptogs och utbreddes i 1772 ars

författning öfver andra höga militärtjänster i hufvudstaden samt kommendanter

i gränsfästningarna, hvilkas befattningar uttryckligen rubriceras som

förtroendetjänster, hvilka Kungl. Maj:t till- och afsätter i sittande råd

(§ 31). Då konungens ''förtroende’ i andra paragrafer (22, 25) omtalas

som grund vid utnämningar inom kansliet ned till och med expeditionssekreterarne

och inom statskontoret till och med statskommissarierna, liksom

vid utseende af sändebud, så synes afsättligheten utan laga dom statuerad

äfven för dem. Men för öfrigt är inamovibiliteten inom förvaltningen

tydligen förutsatt; genom eu förklaring vid riksdagen 1786 uttalades

också denna princip för hela militär-, civil- och ecklesiastikstaten, med

undantag för de i regeringsformen uppräknade ''förtroendetjänster, bestähningar

och kommissioner'' — och det är karakteristiskt för hela askadningssättet,

att denna förklaring anknöts till grundlagens bud (i § 2), att

konungen skall ''ingen fördärfva till lif och ära, lem och välfärd, utan

han lagligen förvunnen och dömder är’.

Allt sedan dess är Sveriges statsförvaltning ordnad sa att säga i tvenne

lager, hvaraf det ena är mera rörligt, ställdt under statens direkta kontroll

utan skydd af inamovibilitetens grundsats, medan det andra under denna

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

25

grundsats’ hägn och traditioners makt hårdnat till stor fasthet och själfständighet.

Olikt förhållandet 1611 är det nu det förra, som är det öfre

och det fåtaliga, medan hufvudmassan tillhör det senare. Detta är principen;

sedan ha proportionerna i lagringen flera gånger växlat, i det att

det öfre lagret först fördjupats år 1789, sedan förtunnats 1809, för att

därefter åter vinna i mäktighet, på sistone med allt bestämdare tendens

och genom en utveckling i praxis utanför grundlagen.

Förenings- och säkerhetsakten af 1789 gaf alltså konungen en allmän

fullmakt att förordna om ämbetsplatser liksom ''riksvårdande ärenden’

öfverhufvud som honom ''nyttigast synes’, men undantog från amovibiliteten

''alla domare i högre och lägre rätter samt alla mindre ämbetsmän,

som ej innehafva tromans värdighet eller taga del i landtregeringen’; därjämte

erhöllo präste- och borgarestånden särskilda försäkringar till garanti

för deras bestående befordringsväsen. Man ser, att oafsättligheten här är

framställd som undantag, men att den alltjämt i verkligheten gäller flertalet

af ämbetsmännen.

1809 års grundlagsstiftare gingo vid sina bestämmelser i detta stycke

motsatta vägen; de uppräkna förtroendetjänsterna i § 85 och skrifva sedan

i § 36 följande ord:

''De som bekläda domarämbeten, så högre som lägre, samt alla andra ämbetsocli

tjänstemän än de i föregående paragraf nämnda, kunna icke, utan medelst rannsakning

och dom, ifrån sina innehafvande sysslor af Konungen afsättas, ej heller

utan efter egna ansökningar till andra tjänster befordras eller flyttas.’

Betrakta vi nu enumerationen i föregående paragraf, med dess 30-tal

rubriker, så finnes den i allmänhet omfatta cheferna inom den civila och

militära förvaltningen, inberäknadt landshöfdingar, samt beskickningarna i

utlandet och i Konungens kabinett. Desse ''hafva förtroendesysslor, hvarifrån

Konungen må dem entlediga, när han pröfvar rikets tjänst det fordra’.

Af intresse för vår undersökning äro vidare § 47, som gör ämbetsmännen

''konungen i laga ordning ansvarige, om något af dem underlåtes

och försummas eller olagligen behandlas’, samt § 27, som ställer justitiekanslern

till Konungens disposition vid ''tillsyn öfver rättvisans handhafvande’

af domare och ämbetsmän.

Sådane äro i detta stycke våra ännu gällande grundlagsbud, allenast

med en del ändringar i § 35; sålunda tillädes där 1815 bland förtroendemännen

''agenter för handeln’, 1840 i sammanhang med departementalstyrelsens

införande expeditionscheferna jämte generaltull- och generalpostdirektören

samt chefer för ’i kollegiernas ställe inrättade’ verk, 1876 slutBih.

till Biksd. Prof. 1908. 3 Sami. 11 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

ligen cheferna för fångvården, landtinäteriet, statens järnvägar, lots- och

telegrafverken samt skogsväsendet. Detta är, som man ser, en ständig utsträckning,

dock snarare af kvantitativ än kvalitativ art: eu anpassning af

grundlagens principer efter den växande förvaltningen och ändrade organisationen.

Af samma skäl uteslötos 1858 några antikverade titlar.

Vid sidan af denna grundlaga utveckling har emellertid gått en annan,

som ådrager sig vår alldeles särskilda uppmärksamhet.

Den praktiska utvecklingen till afsättlighet.

Vi ha sett, att grundlagen icke känner mera än tvenne kategorier af

ämbetsmän, nämligen förtroendemän och oafsättlige, samt att den principiellt

räknar hela massan af byråkratien nedom själfva cheferna till den senare

arten. Denna princip har i praxis blifvit kringgången genom inskjutande

af en ny princip: motsatsen mellan fullmakt å ena sidan, konstitutorial

eller förordnande å den andra. Skillnaden emellan dessa tre begrepp

framlades skarpt i en Riksdagens skrifvelse (n:o 114) år 1897, som innehåller

svar på en petition af järnvägsmän, hvilka önskade i likhet med

andra statstjänare ''konstitueras till sina befattningar, så att de ej kunde från

desamma skiljas utan laga dom och rannsakning’. Riksdagen säger härom:

''Endast den, som innehar fullmakt å tjänst och icke är förtroendeman, åtnjuter

den ämbets- och tjänstemän i § 36 regeringsformen tillagda rätt. Konstitutorial

och förordnande hafva aldrig, äfven när de icke innehållit något därom, ansetts

tillförsäkra ämbets- eller tjänsteman berörda rätt. Sistnämnda båda former af

utnämningshandling hafva tvärtom af Konung och Riksdag just valts för tjänster

af beskaffenhet, att deras innehafvare bort kunna entledigas utan rannsakning och

dom, d. v. s. utan att innehafvaren efter åtal vid domstol blifvit förvunnen att

hafva begått sådant brott, som enligt lag medför afsättning. Så långt hafva konstitutorial

och förordnande samma verkan. Men då den, som är tillsatt på förordnande,

kan skiljas från sin tjänst till följd af förhållanden, i hvilkas uppkomst

tjänstemannen själf icke äger någon skuld, kan däremot den, hvilken erhållit konstitutorial,

icke mot sin vilja entledigas utan eget förvållande, han skall hafva gjort

sig skyldig till fel i tjänsten. Till skillnad dock från den, som innehar fullmakt,

kan han afsättas utan rannsakning och dom, i administrativ väg.’

När 1907 års omorganisation af telegrafverket ägde rum, ansåg man

lämpligt att ge denna uppfattning laga form, och det heter alltså öfverensstämmande

i detta aflöningsreglementes § 1: konstitutorial ''skall anses

innebära, att tjänsteman kan i administrativ väg på grund af fel eller försummelse

i tjänsten afsättas från sin befattning’.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

27

Riksdagens citerade skrifvelse får anses utgöra en autentisk tolkning af

den sedvanerätt, som uppkommit i detta stycke utanför grundlagen. Genom

ett slags tyst öfverenskommelse, utan anledning i regeringsformen,

har man begränsat den i § 36 statuerade inamovibiliteten till de ämbetsmän

allena, som försetts med kunglig fullmakt, samt ansett sig oförhindrad

att vid upprättande af nya ämbetsverk afgöra, huruvida ämbetsmännen

skola ha fullmakt eller ej. Sedan 1867, då Riksdagen röjde en viss

tvekan med afseende på hela järnvägsstyrelsens ställande på förordnande

(skrifvelse 3%), synes man icke ens ha satt i fråga tillämpligheten af § 36.

Denna sedvanerätt har nu blifvit ett vapen, hvarmed bresch blifvit

skjuten i inainovibilitetens mur. Utan förändring af den gällande paragrafen

har det uppstått en hel kategori af ämbets- och tjänstemän, hvilka

sakna denna ställning, änskönt de icke äro bland förtroendemännen i § 35

uppräknade, ej heller innehafva chefbeställningar; det är tvärtom inom

byråkratiens djupa leder, som den nya principen företrädesvis tillämpas.

Och denna nya kategori af ''förtroendemän1 växer alltjämt. Statsmakterna

fortgå på denna väg med stigande förkärlek och allt mera målmedveten

konsekvens.

Yi kunna icke följa denna utveckling ända från begynnelsen. Som

exempel från äldre tid må endast nämnas, att postförvaltare, landträntmästare

och kronofogdar enligt resolutioner af åren 1820—22 sattes Då

''K. Mjts Egna nådiga Constitutorial'', sedan de förut tjänat på förordnande.

Säkert är, att konstitutorialet har gamla anor inom skogs- och landsstaten,

fångvården, post- och tull-, järnvägs- och telegrafverken. Synnerligt klar

och belysande är utvecklingens gång inom de bägge sistnämnda ämbetsverken.

Ända från begynnelsen (1868) tillsattes alla järnvägstjänstemän på

kungligt förordnande eller sin egen styrelses behag; äfven ''ordinarie'' tjänster

innehades på 3 månaders uppsägning. Vid 1897 års omorganisation ändrades

detta under åberopande af andra ämbetsmäns ställning, så att förordnandet

utbyttes mot konstitutorial; detta innebar ju ett stärkande af ställningen,

dock ingalunda upp till den 36:te paragrafens standard. Senaste

järnvägskommitté, af 1907, drog i betänkande, huruvida icke denna ställning

var allt för stark, ville emellertid icke ’nu ifrågasätta någon ändring’ för

den underhafvande personalen, men yrkade allenast chefens och souschefens

förordnande på viss tid; chefen, heter det, ''bör icke innehafva sin befattning

på ordinarie stat, utan bör det vara för Kungl. Maj:t möjligt att,

då sådant kan befinnas lämpligt eller nödigt, äfven utan anlitande af den

i 35 § regeringsformen anvisade utväg ersätta den förutvarande chefen med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

annan person, som anses bättre motsvara’ förväntningarna. Detta förslag

är nu, genom Konungs och Riksdags beslut vid löneregleringen inom

verket, gällande, så att generaldirektören för statens järnvägar förordnas

för 6 år.

Till samma resultat bar man samtidigt kommit inom telegrafverket’

ehuru från något olika förutsättningar och i en mera rät utvecklingslinje"

När senaste kommitté upptog frågan, var förhållandet det, att generaldirektören

innehade förtroendeställning enligt § 35, tjänstemännen inom

styrelsen inamovibilitet enligt § 36, samt de lokala tjänstemännen konstitutorial.

Numera, enligt 1907 års aflöningsreglemente § 1, tillsättes generaldirektören

på 6-årigt förordnande och öfriga tjänstemän genom konstitutorial,

liksom vid järnvägen.

Det är, som synes, ett alldeles nytt schema, som härmed börjat arbeta

sig fram i vår förvaltning. Dess ena pelare är konstitutorialet, som innebär

afsättlighet utan domstols behandling och därtill i regeln också plikt

att låta sig förflyttas utan egen ansökan. Dess andra pelare är det periodiska

förordnandet; redan tidigare på administrativ väg infördt mot vissa

ämbetsmän (såsom domänintendenter enligt k. skr. 7/12 1883 och yrkesinspektörer

enligt instr. 20f 1890), men först 1904 infördt i ett administrativt

chefskap (öfverstyrelsen för rikets läroverk enligt instr. 28/10 1904;

jfr instr. för Trollhätte kungl. kanal- och vattenverk 26/6 1905). Det nya

schemat förbinder de båda formerna inom ett och samma verk, så att

förordnandet gäller chefen (resp. souschefer), konstitutorialet de underordnade.

Men under tiden står alltjämt orubbadt kvar i regeringsformen det

gamla schemat, enligt hvilket chefen — uttryckligen nämndt äfven för

järnvägar och telegraf, efter 1876 års ändring — sitter på konungens

oreglementerade förtroende, medan ’alla andra ämbets- och tjänstemän'' icke

kunna utan dom afsättas, ej heller utan ansökan flyttas.

Vi konstatera först detta: den konstitutionella oförenligheten emellan

dessa bägge schemata. Däri äro de lika, att chefens ställning är ännu

osäkrare än de underordnades; men i bägare fallen är det nya schemat

afgjordt rörligare, mera aflägset från inamovibilitetens grundsats än det gamla.

Medan grundlagen alltjämt känner ett system för våra ämbetsmäns

anställning, har praxis alltså i en viss utsträckning genombrutit detta till

förmån för ett annat. Vår statsförvaltning har faktiskt börjat emancipera

sig från principen i § 36, men icke genom ändring i paragrafen, utan genom

administrativ kunglig lagstiftning och Riksdags statsreglering. Hvar

och en, som anser full och klar öfverensstämmelse mellan skrifven lag

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

29

och lefvande praxis för ett statsintresse, måste inför detta faktum fråga sig:

hvad kan göras till återupprättande af grundlagens helgd i detta stycke?

Skulle det vara lyckligt, om den nyare utvecklingen kunde vridas tillbaka

in under det grundlaga schemat? Eller bör grundlagen anpassas efter utvecklingen?
-

Allmänna motiver till grundlagsreform.

Ställda inför detta alternativ, må vi först göra oss klart synpunkterna,

ur hvilka det nya schemat framgått. De framstå bäst i följande uttalande

af 1907 års telegrafkommitté:

''Nuvarande bestämmelser, att tjänsteman inom telegrafstyrelsen erhåller fullmakt

å sin befattning och således icke utan laga dom kan skiljas ifrån densamma,

är enligt kommitterades mening icke lämplig för ett tekniskt-industriellt verk och

måste gifvetvis i viss mån hindra en tidsenlig och affärsmässig skötsel af detsamma.

Äfven om den allra sorgfälligaste pröfning föregår en tjänstemans utnämning till

en ordinarie befattning, kan det hända, att han framdeles visar sig oefterrättligt

försumlig, och gifvet är, att vederbörande myndighet i det längsta drager sig för

den omständliga proceduren att anställa åtal inför domstol för att befria styrelsen

ifrån en i arbetet tredskande underordnad. — -— — Yissheten om att tjänstemannen

icke utan domstols beslut kan aflägsnas från sin befattning kan äfven å vissa

naturer verka förslöande och alstra likgiltighet för arbetet.’

Tyngdpunkten i detta resonemang ligger därpå, att telegrafstyrelsen

''handhar en teknisk-industriell affär’, som kommittén på ett annat ställe

uttrycker sig. Föredragande departementschefen (Kungi. Maj:ts prop. n:r

84 vid 1907 års riksdag) fann också den föreslagna amovibiliteten >särskildt

lämplig i ett verk sådant som telegrafstyrelsen med dess affärsmässiga

karaktär’, och han angaf som hela reformens innersta syfte att ’söka

föra in telegrafverket i former liknande dem, hvilka på den enskilda företagsamhetens

område visat sig vara gagnelig a''.

Från dessa ord utgår ett slagljus öfver hela den utveckling, som vi

här bevittna. Det är den moderna tidens progressistiska ande — densamma

som så starkt befruktat afiär»lifvets och arbetareklassens organisationer —

det är den, som ändtligen brutit in äfven på statens område; och då den

funnit hufvudporten stängd genom grundlagens § 86, så har den gått omkring

och kommit in i huset genom en bakväg. Här hjälper icke att spjärna

emot. Här kan icke vara en tanke på att gå tillbaka till grundlagens förutsättningar.

Vi måste ändra grundlagen till öfverensstämmelse med praxis.

Det faller i ögonen, att vi nu också i själfva verket stå vid lösningen af

vårt problem att finna bot för byråkratismen i landet. Svaret ligger som

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

en mogen frukt för våra fötter. Den moderna andan inom affärsvärlden

nöjer sig icke med enkla arbetsformer, koncentreradt arbete och höga

löner; den sörjer först och främst för arbetets enhet och drift genom ledningens

herravälde öfver arbetarnas anställning. Hvart skulle det taga

vägen med en enskild affär, om kontorsbiträdena sutte med lifstidsanställning

på sina platser? Hvarifrån skulle arbetareorganisationen taga sin

kraft i uppmarschen, om den icke förfogade fritt öfver sina verktyg som

''förtroendemän’? Vill staten vara med i den nya tidens utveckling, då

kan den icke längre undgå att taga denna konsekvens. Den måste resolut

gripa sig an mot de hundrade och åter hundrade ankartåg, som i gestalten af

oafsättlige tjänstemän allt för länge bundit den på stället. Länge nog har

den fått i lugn sörja för de sinas bekvämlighet; nu är tid att tänka på

sin egen säkerhet; och denna säkerhet kan icke vinnas utan den ökade

manöverfärdighet, som följer med full makt öfver besättningen.

I denna belysning torde mycket te sig annorlunda ån inför den vanliga,

oreflekterade uppfattningen. Enligt denna är § 36 i regeringsformen

ett af vår författnings palladier, att ställa vid sidan af vår ’ mag na charta’,

§ 16. Det torde nu knappast längre kunna förnekas eller förbises, att

den i verkligheten har blifvit vår byråkratisms härd och fasta borg. Utvecklingen

själf har oemotsägligt bevisat detta, då den vid vissa ämbetsverks

modernisering nödgats gå omkring och förbi densamma och skapa

helt andra former.

Och denna utveckling är icke inhemsk blott. Den går sedan länge

genom hela världen. Måhända skall det för en och annan vara öfverraskande

att höra, att ämbetsmännens allmänna oafsättlighet är en konstitutionell

egenhet för Sverige, hart när utan motstycke på andra håll, i

alla händelser icke någonstädes så ensidigt utbildad. En summarisk öfversikt

af förhållandena utomlands, nedan meddelad som bilaga, visar

emellertid detta. Regeln är, att endast domarekåren åtnjuter grundlags

skydd för sin inamovibilitet, medan öfriga ämbeten äro ställda på statschefens

behag. Detta anses ligga i själfva begreppet statsförvaltning.

''Allé executive Staatsverwaltung’, säger den berömde statsvetenskapsmannen

Gneist, ''bann nur durch entlassbare Beamte gefiihrt werden; dieser Grundsatz

gift in den ganzen europäischen Welt als der Natur der Staatsverwaltung

entsprechend.’ Allra längst borta från denna regel stå åt ena flygeln

Förenta staterna med sin ''rotation in offlce’ — åt andra flygeln Sverige

med sin öfvervägande massa af oafsättliga statstjänare.

Det svenska systemet i § 36, utsprunget ur rent historiska förhållan
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

31

den som ej längre föreligga, saknar således så godt som allt stöd i utländsk

lagstiftning och allmän teori. Det står som en anomali i den samtida

författningsrätten, underhållet blott af en nationell fördom i förbund

med ett enskildt intresse.

Nu vare det långt ifrån oss att på denna yttre grund allena vilja

rubba det. Utan tvifvel är det också ett verkligt statsintresse att bereda

statens tjänare en tryggad ställning; och man vill ogärna jäfva Naumanns

historiska omdöme, att inamovibiliteten i ''väsentlig mån bidragit att befrämja

svenska ämbetsmannakårens duglighet, pålitlighet och behöriga

själfständighet.'' Är det nu så, att systemet alltjämt passar oss, då kan

utlandets kritik visserligen kvitta oss alldeles lika, Men är det icke så,

då vore det en falsk nationalism, som offrade realiteter för originalitetens ära!

Det är detta vår föregående undersökning sökt visa, att fördomen nu

blifvit af ondo och det enskilda intresset ett hinder för statsintresset. Vi

ha utgått från den allmänna klagan öfver byråkratism i landet, vi ha sökt

visa hvad som i detta tal är berättigad!, vi ha undersökt orsakerna och

botemedlen och stannat vid en punkt, där tanken direkt går till inamovibiliteten.

Vi ha sedan följt statsmakterna i deras praktiska reformarbete

och sett reformationen på ett håll gå ut just öfver detta system. Det är

således icke längre föremål för tomma spekulationer, om vi skola behålla

systemet eller ej. Tidsandan är redan öfver oss. Reformen är i frammarsch.

Fi agan är blott, om vi skola stanna eller fortsätta på vägen.

Det ligger nu nära till hands att sätta en yttre gräns i skillnaden

mellan statens affärsverksamhet och dess allmänna förvaltning. På denna

skillnad grundade telegrafkommittén, som vi ofvan (sid. 29) sågo, sin

argumentering: därför att det var frågan om ett ''tekniskt-industriellt'' verk,

därför borde inamovibiliteten offras. Uppenbart är det ock på denna

grund, som statsmakterna tillämpat den nya principen på telegraf- och

järnvägsverken, men icke satt den i fråga för statskontoret och arméförvaltningen.

Men är denna skillnad nog klar och nog djup för att bilda den

nya vallgrafven kring byråkratismens borg? Vi skola här höra en röst

ur ämbetsvärldens egna djupa leder*), riktad direkt emot ''telegrafkommitterades

uppdelning af ämbetsverken i affärsmässiga och teoretiska.’

''Denna uppdelning torde dock få anses tämligen godtycklig. Ja, man kan nog

våga påstå, att kommer en främling in på administrativa byrån i telegrafsty^

*) Administrativa reformförslag’, föredrag i de extra ordinaries förening ls/4 1907 af N. A.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-''o 11.

relsen och sedan på en af statskontorets afdelningar, och frågar man honom hvilken

af de olika institutionerna som bedrifver affärsverksamhet, skulle nog icke vara

omöjligt, att det blefve statskontoret med sin så godt som uteslutande penningförvaltande

verksamhet, som finge heta affärsverk, under det att telegrafstyrelsen finge

betyget teoretiskt ämbetsverk. Och hvad skiljer i öfrigt kamrerarens, kassörens

och bokhållarens sysselsättning i telegrafstyrelsen från motsvarande befattningar

inom arméförvaltningen, statistikerns i telegrafstyrelsen från samma befattning i

statistiska centralbyrån, revisorernas från kammarrättens revisorers o. s. v.? Det

skulle blifva för omfattande att närmare gå in på denna fråga. För öfrigt är saken

nog tämligen klar för dem, som vilja söka sätta sig in i densamma. »Verkens»

uppgift må nu vara den ena eller den andra, »styrelsernas» blifva dock af »teoretisk»

art, om nu detta uttryck bör användas; och någon anledning till alla dessa

särskilda stadganden för kommunikationsverken--torde icke förefinnas.’

Liksom talaren alltså finner ingen principiell skillnad ur affärssynpunkt,

så finner lian icke heller någon ur arbetssynpunkt:

''Telegrafkommittén talar om dessa »oefterrättligt försumliga», på hvilka fullmakten

verkar förslöande och alstrar likgiltighet. —--Hvarför ej då ock in
föra

konstitutorial inom statskontoret och arméförvaltningen? Det är ingen affär, säger

man. Visserligen. Men därför kan det väl äfven i dessa ämbetsverk tänkas »oefterrättligt

försumliga»; och huru skall man där bete sig emot dem? Skall man göra en

förändring i nu ifrågavarande afseende, gör den då öfvey hela linjen! Affärssynpunkten

får ej vara afgörande. I denna fråga torde alla ämbetsverk hafva behof

af lika tillfredsställande bestämmelser; arbetet inom verken må gå ut på det ena

eller andra.’

Såsom exempel på gamma uppfattning i byråkratiens spetsar må här

citeras ett uttalande af statsrådet Krusenstjerna i Kung!. Maj:ts proposition

om lönereglering vid järnvägarna 1897 :

''Tjänstemännen i styrelsen--syntes i fråga om ämbetets art vara fullt

jämförliga med tjänstemännen inom andra centrala ämbetsverk. Så t. ex. torde

någon skillnad i detta hänseende icke kunna uppdragas mellan kamrerare, revisor,

registrator, notarie etc. inom järnvägsstyrelsen och motsvarande tjänstemän på andra

håll.’

Intetdera af dessa vittnen torde haft eu tanke på att rubba inamovibiliteten;

tvärtom urgera de likheten mellan verken just för att ge ämbetsmännen

i affärsverken ökad trygghet. Men förhåller det sig så, att ämbetsverksamheten

i grunden är densamma öfverallt, då kunna vi också draga

den motsatta slutsatsen: är oafsättligheten af ondo i affärsverken, och är

det ingen skillnad i arbetet mellan dem och statens öfriga verk — då

blir systemet af ondo äfven i dem.

Vi kunna nu icke längre tillbakahålla denna slutsats. Från alla

sidor drifvas vi dit. När hufvudsynpunkten är att stärka statsförvaltnin
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-o 11.

33

gen genom att utdrifva den byråkratiska andan, då kunna vi uppenbarligen

icke se den riktiga lösningen i ett system, som låter dimman ligga

kvar på ena sidan af fältet. Det är icke blott inom statens affärsverksamhet

— änskönt där mest uppenbart — utan inom staten själf, som

utvecklingsdriften måste stärkas, om vi skola kunna se framtiden an med

lugn. Men alltför säkra ämbetsställningar motverka utvecklingsdriften.

Det enskilda intresset måste engageras i och sammanväxa med arbetet.

Detta gäller öfverallt, oafsedt arbetets art. Den allmänna uppryckning,

som är af nöden, kan endast komma från den ökade ansvarskänsla, som

uppspirar i amovibilitetens luft.

År det allvar med allt detta tal om byråkratism i landet — vilja vi

verkligen sätta yxan till roten — då böra vi alltså ej tveka att bära hand på

själfva principen i regeringsformens § 36. Ty där är roten och upphofvet till

den sterila anda, som färgat vår byråkrati under långa tider och i oberäknelig

grad bidragit till rikets nedgång i världen. Den måste bort, om vår

statsförvaltning ännu en gång skall kunna bli hvad den var i vår stora

tid: en byggnad af lefvande stenar, en förening af män, som i anda

och sanning tjänade staten, med alla sina krafter och all sin håg, vetande

och kännande, att den svenska staten är Väl värd, att man för den besvärligheter,

ja själfva döden lider’ . . .

Reformens sammanhang med författningsutvecklingen..

Den verkliga boten för vårt byråkratiska onda ligger alltså icke i

en rättning vänster af statsförvaltningen — åt riksdagen till, där justitieombudsmannen

står på vakt — utan i en rättning midtåt, en koncentrering

inom sig själf, under Konungen. Vi vilja begränsa den förra kontrollen

till hvad den författningsenligt är och bör vara, en rent juridisk ansvarighet.

Hvad tiden kräfver ligger på andra sidan; det är en skärpning

af det subjektiva, moraliska ansvaret; detta kan endast ske genom

att själfva äinbetsplatserna sättas i pant för plikttroheten i det stora, och

här finnes rättvisligen ingen annan domare än Konungen.

Men i samma ögonblick detta blir uppenbart, skall det ock visa sig,

att reformen har en annan, ingalunda mindre viktig innebörd, som måste

pröfvas för sig. Den stärker konungamakten genom att vidga dess handlingsfrihet

inåt.

Huru 1809 års konstitutionsutskott själft uppfattade detta samman
Bih.

till Biksd. Prot. 1908. 3 Sami. 11 Käft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

hålig, framgår af dess resonemang om landshöfdingarnas ställning — den

enda punkt, där problemet berördes:

''Ibland de första Tillkoren för en styrelses förmåga att yerka kraftfullt och

likstämmigt till sammanbundna ändamål är makten att kunna tillsätta och afsätta

de ämbetsmän, som i styrelsens verksamhet förnämligast böra deltaga. Inom

utskottet har den frågan uppstått, huruvida landshöfdingar borde ibland sådana ämbetsmän

räknas. Under sina öfverläggningar härom har utskottet icke kunnat

godkänna någon äganderätt till sysslor, hvilka redan för 20 år sedan förklarades

bero af konungens förtroende och följaktligen under intet annat villkor nu innchafvas.

Utskottet har endast beräknat statens rätt och de mångfaldiga medborgares,

på hvilkas trygghet och välstånd en landshöfdings förhållande kan verka.

Tore denne ämbetsman icke mer än en verkställare af lagarna och af konungens

uttryckliga befallningar, så skulle utskottet gärna hafva instämt i de aktningsvärda

mäns tankar, som ansett landshöfdingar böra bibehållas vid sina ämbeten,

intill dess de, för bevisliga lagbrott eller för bevislig försumlighet att fullgöra

konungens bud, kunde därifrån lagligen dömas eller med skäl suspenderas. Men

en landshöfding verkställer icke blott; han bör bereda Konungens befallningar genom

noggranna underrättelser om tillståndet i hans län, genom nitiskt meddelade

upplysningar om medlen att det förbättra. Till denna frivilliga verksamhet fordras

skicklighet, kunskaper, välvilja och en sann medborgerlig anda.’

Man drar alltså gränsen emellan den frivilliga ''verksamheten'' och

den rena verkställigheten.

Att äfven på det senare området kunde behöfvas kontroll uppifrån,

det framlyser dock redan ur en kunglig proposition af 7/8 1812, där Kung!.

Maj:t vill utvidga § 35 bland annat öfver hela den s. k. landtregeringen

och hela kansliet, på grund af ’det närmare samband, som förenar desse

tjänstemän med den verkställande makten’. Det var det första försöket

att verkligen inskränka oafsättligheten på grundlagsväg, och skulle ända

till 1890-talet förblifva det enda. Konstitutionsutskottet förklarade sig

ock ''igenkänna afsikten att igenom en strängare subordination gifva åt

ärendenas gång mera enhet och eu snabbare verkställighet’, men reformen

stannade i stöpet.

Nästa gång frågan blef föremål för en principdebatt synes ha varit

3/ls 1823 på riddarhuset, med anledning af den stora reform af statsförvaltningen,

som då stod på dagordningen. Som målsman för den moderna

idén uppträdde hår grefve Gustaf Löwenhielm (ofvan sid. 20), med bl. a,

följande uttalande:

’Jag erkänner utan ringaste betänklighet, att jag aldrig kunnat föreställa mig

en fullkomligare konstitutionell motsägelse än den jag finner mellan ministrars ansvarighet

och deras underhafvandes oafsättlighet — mellan skyldigheten att ansvara

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

35

för verkets gång ock förmenad rättighet att kassera obrukbara instrumenter och

antaga dugliga. Det gifves utom Sachsen intet konstitutionellt land i världen,

där den häftigaste sakförare af rättigheter någonsin vågat påstå ämbetsmäns oafsättlighet

eller skulle kunna våga det, utan missbilligande af sina egna politiska

medhållare.’

Detta torde vara första gången i nyare tid, som inamovibiliteten

principiellt förkastats i ett offentligt yttrande. Det är af synnerligt intresse

att höra Cederschjölds svar; lian hänvisade till, att ''en så stor del

af representationen utgöres af ämbetsmän; jag hemställer, hvad själfständighet

man skulle äga rätt att vänta af en representation i massa, af hvilken

eu så stor del vore amovibel?’ Ännu 1828 finner man alltså känslan af sambandet

lefvande mellan Riksdagen själf och byråkratien; liksom äfven den gamla

tolkningen af ordet ''välfärd’ såsom hägn för inamovibiliteten där finner

ett genljud. Så länge dylika traditioner hade grund i det bestående,

måste ju ett angrepp på inamovibiliteten bilda ett förstucket angrepp på

Riksdagen och betyda en tillökning af konungamakten mot Riksdagen. Detta

förklarar den långa helgd, i hvilken paragraf 86 varit lyst; men det kastar

också ljus framåt vår nuvarande tid.

I sin skrift ''om styrelsens organisation i Sverige’ utvecklar Löwenhielm

ytterligare detta sammanhang och sin egen uppfattning:

''Man blir icke trodd i England, Amerika och Frankrike, när man berättar,

att ett land finnes, där konstitutionellt ansvar affordras statssekreterare, som icke

till- och afsätta sina underhafvande. När man trugat sig till att bli trodd, får

man till svar: godt, men då inbillen I Er, att Ni hos Er äga ansvarighetsprincipen!

— Emot afsättligheten utropa vi, att den skulle göra våra statssekreterare

alldeles förfärligt mäktiga. Det är en hos oss nästan allmän och djupt inrotad

fördom, att folket icke är fritt, om tjänstemännen icke äro vanmäktiga. Usel

statstjänst vore således ett villkor för friheten!’

Ett fullt halfsekel synes det nu ha dröjt, innan principerna åter ställdes

under parlamentarisk debatt ; men denna debatt är också mycket märklig.

Det var i Andra Kammaren den 21/2 1874, under förberedelserna till

187 6 års ändring i § 35. Sedan Ivar Månsson där ställt sig på det

beståendes grund, uppträdde grefve Erik Sparre med ett yttrande, hvars

början lyder:

''Ofta har jag hört klagas öfver ämbetsmännens oafsättlighet, de civila nämligen,

ty om domarekåren kan ej nu blifva fråga; det är nämligen en inom hela

den civiliserade världen antagen grundsats, att domare böra vara oafsättliga. Men

öfver de civila ämbetsmännens oafsättlighet har jag hört så mångfaldiga klagomål

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-o 11,

och har själf sett så beklagliga följder däraf, att det verkligen förvånar mig, att

någon kan bestrida nyttan af den ifrågaställda förändringen i grundlagen, hvarigenom

vissa ämbetsmän skulle kunna af Konungen entledigas, när de befinnas icke

sköta sina sysslor, som sig bör.

I ställen, mina herrar, och detta med allt skäl, stora anspråk på regeringen. I

vår tid vill man, att regeringen skall vara — om jag så får uttrycka mig — lokomotivföraren

i statsmaskineriet, som skall hålla alla skrufvarna i ordning. Men

om nu en skruf kommer loss och icke kan fylla sin plats, om han blir förnött,

om det kommer smuts i gängorna — skulle då icke regeringen kunna säga till en

sådan oduglig skruf: »Farväl, min vän, lämna er plats, vi skaffa oss en annan?»

Hur är det väl möjligt att ställa så stora anspråk på regeringen, om man icke

lämnar henne fria händer i detta hänseende? För min del skulle jag vilja föreslå,

att konungens rätt att afskeda ämbetsmän utsträcktes än vidare, än nu blifvit

föreslaget — —.’

Härmed instämde oförbehållsamt Lyttkens. Men det allra märkligaste

anförandet hölls efteråt af ingen mindre än Carl Ifvarson, landtmannapartiets

höfding. Det hette däri, efter en inledning:

Man har ’all anledning att hoppas, det man skall fortsätta på denna väg

samt i följd däraf äfven finna det lämpligt, att så många som möjligt af de till

förvaltningen hörande ämbets- och tjänstemännen ställas på den punkt, att de

kunna entledigas när rikets tjänst det fordrar.

Denna fråga äger äfven ett samband med en annan, vida större fråga, nämligen

den om införandet af ett s. k. parlamentariskt styrelsesätt. Om man fordrar,

att regeringen skall sköta statsförvaltningen såsom densamma bör skötas, så är det

nödvändigt, att regeringen har full makt öfver de till förvaltningen hörande ämbetsoch

tjänstemännen, och har regeringen erhållit sådan makt, kan hon efter godtfinnande

entlediga sådana ämbets- och tjänstemän, då har ock Riksdagen rätt att på

regeringen skjuta skulden, därest någon gren af förvaltningen icke skulle liandhafvas

så som sig borde.’

Detta yttrande visar, att den reformtanke, som vi nu åter dristat oss

att frambära, i sig gömmer icke blott eu förvaltnings- utan äfven en författningsfråga

— bägge af den eminenta vikt, att de torde rättfärdiga den

bredd, hvarmed vi sökt bidraga till deras utredning.

De tider äro förbi, då ämbetsmännens intresse af rent personliga skäl

var Riksdagens intresse. Äfven om vårt statsskick, äfven häri afvikande

från det allmänna konstitutionella schemat, icke lägger några som helst hinder

för ämbetsmännen att ingå i Riksdagen, så har utvecklingen, åtminstone

sedan 1866, afgjordt förlagt representationens tyngdpunkt till andra samhällsklasser;

och denna utveckling kan icke tänkas gå tillbaka. I detta afseende

skola vi aldrig återfalla i en ''frihetstid’ lik 1700-talets.

Ä andra sidan äro de tider likaledes förbi, då parlamentarismen i vårt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

37

land var ett tomt ord blott, en from önskan eller ett skrämmande spöke.

För så vidt därmed betecknas ett styrelsesystem, där styrelsen icke kan ledas

i annan riktning än Riksdagen vill, så är den nu midt ibland och omkring

oss. Vi insupa dess luft och ha redan anpassat oss efter dess tryck. Vi

komma icke ifrån den, om vi än ville. Vi kunna tvista om dess former

— om englisli fashion’ eller svensk — men själfva saken är en af dessa

realiteter, som man gör klokare att inrätta sig efter än att förneka eller

spjärna emot. I det fallet ha vi förvisso ingått i en ny frihetstid.

Hvad betyder under sådana omständigheter en reform som den här

föreslagna i författningshänseende? Pa ytan en ökning af konungamakten

genom, statsförvaltningens koncentration i dess hand. I verkligheten ett

stadgande af det parlamentariska systemet, som är oförenligt med en alltför

själfständig förvaltning. Redan Grneist, den främste kännaren af den

gamla engelska parlamentarismen, har fastslagit detta, att ämbetsmännens

inamovibilitet står i inre motsägelse mot systemet af partiregeringar. Vi

klaga öfver regeringslöshet’ och äro alla eniga i krafvet på starka regeringar;

då måste vi ock undanröja de grundlaga hinder, som möjliggöra

för förvaltningen att föra en för regeringen hinderlig politik. Första förutsättningen

för regeringens styrka är, att den är herre öfver sina egna verktyg.

Äfven ur denna viktiga synpunkt visar sig sålunda reformen starkt

motiverad och detta just nu, då vi hålla på att timra grunden till en starkare

Riksdag än någonsin. Den ligger direkt och nära inom den utvecklingslinje,

som vi nu beträdt. Formellt sedt blir det ju en balansfråga att

samtidigt stärka regeringen. Reellt sedt, inverkar reformen icke på konungamaktens

ställning till Riksdagen. Den är sådan den är och blir som den

blir under utvecklingens egen lag. Det gamla liberala skälet mot reformen

saknar nu till och med skuggan af en verklighet.

Snarare skall man på konservativt håll skaka på hufvudet åt det hela

och mena, att just i en parlamentarisk utveckling man bör vara särskildt

aktsam att utlämna statens ämbeten åt strömmen. Och man skall kanske

på sina håll skärpa anmärkningen ännu mera och säga, att statsförvaltningens

egenskap att utgöra själfva statens skelett måste bjuda ökad försiktighet

i reformifvern i en tid, då starka motståndare till själfva staten börjat

sticka upp hufvudet inom samhället.

Mot dessa betänkligheter kunde vara nog att ställa utlandets allmänna

exempel och den redan begynta inhemska utveckling, som icke tvekat att

taga denna risk. Men problemet kan fördjupas. Det är i själfva verket

detsamma, som just nu är aktuellt för Första Kammarens räkning: hvilket

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

är i verkligheten för institutionens framtid mest betryggande, det liberala

förslaget att låta den stå orubbad kvar på sina pappersrättigheter i stark

och växande strid mot tidsandan — eller det nykonservativa att genom reformering

ge den ökad möjlighet att anpassa sig efter tidsandan?

Jag tror mera på lifvets egen makt och arbetets rätt än på yttre former.

Därför menar jag, att själfverksamheten är den starkaste grund att

bygga på. En byråkrati, som genom kraftspänning i arbetet, alltjämt förtjänar

inamovibiliteten, skall i längden vara eu säkrare vakt kring nedärfda

nationella värden, än en af inamovibiliteten på förhand kringgärdad och bak

denna paulun i säkerhetssömn invaggad.

Reformens betydelse för ämbetsverken.

Enligt min mening måste alltså den föreslagna reformen lända till

statens styrka, och icke försvagning, genom det förväntade kraftigare arbetet

inom dess förvaltning. Denna ökade styrka hos staten faller alltid i längden

också dess tjänare till godo.

Skulle reformen då i förstone kunna verka så afskräckande på de enskilda

adepterna till ämbetsverken, att det möjligen blefve ökade svårigheter

att rekrytera ämbetsverken? Man klagar redan nu öfver sådana svårigheter,

en klagan, som fått officiell verifikation i statsverkspropositionen till innevarande

riksdag, afd. Utgifterna, s. 11 f., där föredraganden åberopar erfarenhetens

vittnesbörd, att under senare åren tillströmningen till tjänstemannabanan

högst väsentligt aftagit’. Denna synpunkt anfördes redan mot

principen om normal tid på arbetsrummet; den kan måhända synas ännu

mera berättigad emot nu ifrågasatta reform. Utan tvifvel skulle det under

sådana omständigheter också vara en ömtålig sak att göra statstjänsten

ännu mindre begärlig än förut, genom att rubba dess tryggade ställning.

Men vi tro icke mycket på denna afskräckande verkan och detta på

många och starka grunder. För det första bär amovibiliteten i verkligheten

icke visat sig så farlig, vare sig i vårt land eller annorstädes. Sålunda lära

hos oss ej mera än 2 fall förekommit på 60 år, nämligen en landshöfding

på 1840-talet och en generalintendent på 1890-talet. En reform af detta

slag har i alldeles särskild grad ett preventivt sylte eller, om vi så få säga,

affektionsvärde. Den åsyftar ett rättsmedel, hvars onda verkan det helt

beror af den enskilde att genom eget välförhållande undgå, och hvars högsta

berömmelse för effektivitet skulle vara att det ej behöfver ifrågakomma.

För öfrigt har man — som redan telegraf kommittén anmärkt (sid. 28)

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

39

— i pressen en opinionskontroll, som förvisso icke skall låta något hänsynslöst

system uppstå.

Yi hålla tvärtom före, att reformen skulle öka dragningen till statstjänsten

genom att där införa en mera progressistisk anda,. Unga krafter, som

hittills stötts tillbaka därifrån genom de byråkratiska befordringsprinciperna,

skulle hädanefter finna bättre uppmuntran för sina förtjänster äfven på detta

område och sålunda längta dit. De åter, som attraherats till statsförvaltningen

endast på grund af det trygga och tröga lifvet därinom — dem kan

man undvara.

Vidare är det uppenbart, som också i statsverkspropositionen starkt

framhäfves, att den minskade frekvensen på ämbetsmannabanan direkt sammanhänger

med de allt för låga inkomsterna där i jämförelse med det praktiska

lifvets villkor. Detta är ett tillfälligt förhållande, som kan undanröjas,

och som vi just äro i färd med att undanröja. När så blifvit

fallet, så skall tillströmningen utan tvifvel åter taga normala proportioner.

Ty den har en borgen, som sitter djupare än tidsomständigheterna,

nämligen i vårt folklynne. Eller tillhör det icke vår nationalkaraktär att

vara särskildt känslig för värdet af ''kronans magra, men säkra kaka’, tilllika

med titlar och rang som krydda henne? Vår samhällscirkulation har

af ålder gått påfallande snabbt i uppstigande riktning mot ämbetsposterna.

Det är en gammal regel, som ännu föga försvagats, att storbondens son

skall bli präst och storborgarens son ämbetsman i ''verken’. Mot ett så

djupt rotadt nationaldrag skall säkerligen en reform som den här föreslagna

utgöra ett svagt hinder.

Men äfven om den skulle hafva en viss afskräckande verkan, så kunna

vi icke betrakta detta som i längden ett ondt; tvärtom! Det kan icke

nekas, att det antydda nationaldraget i visst afseende verkat skadligt, genom

att framkalla en allt för stor tillströmning till studentexamen och de »litterata»

yrkena. Hvad vi behöfva, är en starkare afledning till de praktiska

yrken, hvarpå vår ekonomiska utveckling främst beror; och kan detta åstadkommas

genom eu reform, som i någon mån minskar statstjänstens begärlighet,

så är detta ett nytt och ingalunda oviktigt skäl för reformen. Reformen

går så till vida i samma linje som den skrifvelse angående reformering

af våra rangförhållanden, som Riksdagen aflat 8/s 1906, men som

Kungl. Maj:t ännu icke funnit tillfälle eller skäl att fästa något afseende

vid.

Det får slutligen icke heller förbises, att vi synas ha allt för många

ämbeten i landet. Detta förhållande fick en högligen eklatant bekräftelse,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

då vid telegrafstyrelsens omorganisation i fjol ej mindre än 32 ämbetsposter

af 98 — alltså hvar tredje plats — kunde indragas. I kammarkollegii

ordinarie stat föreslår den stora löneregleringskommittén indragning

af 7 platser. Kommittén uttalar sig också i princip för en förenklad instansordning,

hvarigenom en massa ämbetsarbete af tvifvelaktig nytta

skulle bortfalla. Hela kårer, såsom kronofogdar och landträntmästare, äro

ju ock i fråga att afskaffas.

Under sådana förhållanden synes hvarje tvekan af senast antydt slag

böra försvinna. Synpunkten vänder sig i stället till ännu ett argument

för den reform, som här satts i fråga.

*

Vi sammanfatta grundtankarna i vår undersökning. Ämbetsmännens

principiella inamovibilitet är ett minne från de tider, då Riksdagen själf

var genomsyrad af ämbetsmannakaraktär, och utgjorde således ett konstitutionellt

skydd för Riksdagens själfständighet. Den har upprätthållits under

tider, då regeringen å sin sida endast var byråkratiens spets, och en förändring

således endast skulle ökat byråkratiens makt inom sig. Den har

kunnat stå vid makt under tider, då den härskande liberala uppfattningen

anvisat staten föga mer än den stillastående uppgiften att upprätthålla

rättsordningen. Nu äro alla dessa förutsättningar bortfallna. Riksdagen

har först emanciperat sig själf från byråkratien, och den håller nu på att

i parlamentarismens tecken göra detsamma med regeringen; reformen är

således icke längre skadlig eller opraktisk. Staten har samtidigt fått sig

anvisad en progressiv och produktiv hufvuduppgift; reformen har således

blifvit nyttig och nödvändig. Den skulle nu bjuda den säkraste möjliga

garanti emot vår form af byråkratism och för vårt behof af parlamentarism.

Den skulle stärka statsförvaltningen och därmed staten i en tid af farliga

strömningar. Den skulle dessutom föra inom grundlagens ram eu redan

gällande och omkring sig gripande praxis. Den skulle slutligen måhända

också bidraga till att i jämnare fördelning än hittills hänvisa den uppväxande

intelligensen ifrån examensbanan till praktiska yrken.

Hvar och en af dessa synpunkter förtjänar utan tvifvel beaktande.

Tillsammans torde de afge ett fullt berättigande till att jag vågat taga

lagstiftarens uppmärksamhet i anspråk för en så pass betydande brytning

med det gamla, som det här i själfva verket gäller. Pasthåller man sedan frågans

samband med å ena sidan den år 1907 inledda författningsrevisionen,

å andra sidan de år 1907 påbörjade löneregleringarna, så torde icke

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

41

heller kunna sägas att reformen bragts på tal i orätt tid. Reformen, i sig

själf genomgripande som få, har skjutits fram af själfva tidsutvecklingen

och från tvenne sidor på en gång.

Speciell motivering.

En förändring i grundlagens stadganden om ämbetsmännens inamovibilitet

har, mig veterligt, på senare tider endast två gånger satts parlamentariskt i

fråga, nämligen af A. V. Ljungman genom motioner i Andra Kammaren 1898

(n:is 7 och 210) och 1895 (n:r 156), bägge gångerna i sammanhang med

en föreslagen allmän revision af grundlagarna. Denna förändring gick ut

på att inskränka giltigheten af bestämmelserna i nuvarande §§ 35 och 36

till hvad Vid aflöningsstaternas fastställande’ kan finnas nödigt. Reformen

begränsades alltså till att legalisera nuvarande praxis, och detta knappast

i en nog betryggande form.

Konstitutionsutskottet (1893 n:o 16, 1895 n:o 8) fick häraf anledledning

till tvenne principuttalanden. Det första var, att ett generellt angifvande

af förtroendesysslorna, där så ske kan, är att föredraga framför

ett uppräknande’, sådant som i § 35. Detta är en ståndpunkt, som yrkades

redan af grefve Gh Lagerbjelke på riddarhuset 29/7 1854. Det andra

var, att ''antalet förtroendesysslor icke utan mycket viktiga skäl bör ökas».

Vår framställning härofvan, tillika med den faktiska utvecklingen af statens

Affärsverk’, torde ha visat, att dessa skäl nu föreligga. Från denna

synpunkt måste ett ''generellt angifvande af förtroendesysslorna’ sammanfalla

med ett generellt angifvande af alla de statsämbeten, hvilko, för att

anlita formuleringen i § 28, ’äro af den egenskap att konungen fullmakter

därå utfärdar’. Härmed skulle den rättsliga grundskillnaden mellan konstitutorial

och fullmakt bortfalla. Tjänsteförordnandet, där det icke kan anses

inneslutet inom den gamla definitionen på förtroendetjänster, kunde legaliseras

genom en tilläggsklausul i § 36, som nedan angifves. Sålunda blefve praxis

förd helt och klart inom grundlagens ram. Men först och främst, amovibilitetens

grundsats vore äfven hos oss upphöjd från undantag till regel.

Det är detta det kommer an på, själfva principen. Det gäller att

vända bladet, sa att hos oss som hos andra folk § 35 med sina förtroendetjänster

blir regel och § 86 med sin inamovibilitet undantag. Detta är

det afgörande i reformen. Sedan blir det en till dels rent praktisk och

taktisk fråga, huru långt undantagen må sträcka sig.

Ty det kan dock icke vara meningen, liksom det icke är möjligt, att

göra staten lika lätt i manövern som ett affärsbolag eller en fackförening.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 3 Sami. 11 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

Statsskeppets störa djup ock bredd förbjuder detta. Här kräfves alltid en

vida större grad af stadga än i enskilda företag. I all synnerhet gäller

det vid sjulfva öfvergången, att man icke går alltför brådstörtadt till väga.

Det är således från början klart, att domarehåren måste, liksom i alla

konstitutionella land, behålla sin inamovibilitet. Men utan tvifvel ges flera

naturliga eller af omständigheterna påkräfda undantag.

Sålunda kan det sättas i fråga, om icke under närvarande förhållanden

både kyrka och skola böra hos oss behålla sin undantagsställning. . Visserligen

äga våra anmärkningar om byråkratismens fara sin tillämpning bär i

lika fullt mått som annorstädes; i all synnerhet kan prästens bokföring

med allmänheten vålla andra parten onödiga obehag, och vi behöfva icke

närmare framhålla vådan för stat och samhälle af en slapp och försumlig

uppfostran. Tecken, äfven af färskt datum, visa också till fyllest, att ingalunda

allt är bra som det är på dessa områden.

Det är andra och rent praktiska synpunkter, som här verka återhållaude.

Hvad den kyrkliga förvaltningen angår, faller i ögonen, att reformen skulle

drabba endast en mindre del af platsinnehafvarne, så länge flertalet icke utnärnnes

af Kungl. Maj:t; hvad skulle för öfrigt de konsistoriella församlingarna

säga, om deras särskilda förtroende till en prästman, uttryckt i kallelse

till fjärde profpredikant, skulle ha den verkan att deras specielle kandidat

blef ''afsättlig från platsen, medan domkapitlets kandidater vore premierade

med oafsättlighet? För de allmänna läroverken gäller numera icke längre

denna synpunkt, sedan Kungl. Maj:t 1905 öfvertagit domkapitlets utnämningsrätt;

men här finnes en annan, mer än eljest närliggande fara, nämligen

att byråkratism kunde strömma ut ur källor nedanför tronen, från tronen

svåra att hämma, och reformen således i viss mån motverka sitt ändamål.

Hvad angår lärare vid universiteterna och andra inrättningar för vetenskap,

torde grundsatsen om vetenskapens frihet stå så starkt rotad i vårt

folks medvetande, att någon förändring här icke kan sättas i fråga (jämför

stadgandena härom i Frankrike och Italien, se nedan i bilagan).

Genom sådana restriktioner skulle reformen också för närvarande i

det hela begränsas till det område, där den skulle ha sina djupaste verkningar,

nämligen den rena administrationen. Huruvida ännu flere tjänster

äro af natur att falla utanför reformen, kan endast afgöras genom en

inblick i och öfverblick öfver hela vår förvaltning, hvilket går utöfver en

enskild mans höfva. Men det kräfves icke heller för det närvarande, om

man, i likhet med danska grundlagen, hänvisar alla andra undantag än

domarekåren till särskild lagstiftning. Härmed skulle också framhäfvas

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

43

den nyans i säkerhetsställningen, som skiljer dessa andra från den af allmänna

principer hägnade jurisdiktionen. En sådan lag, som äfven kunde

legalisera de periodiska förordnandena samt dessutom ordna hithörande

pensionsfrågor, vore tid och tillfälle att åvägabringa samtidigt med att

grundlagsreformen ginge sin långsammare gång till målet; och grundlagsreformen

begränsar sig sålunda nu till rätt enkla konturer.

$3 J

Vid motionen linnes såsom bilaga fogad följande

Öfversikt af principerna för ämbetsmäns anställning i

främmande länder.

Stater med enväldigt styrelsesätt, vare sig furstevälde eller folkvälde, erkänna

redan af principiella skäl ingen oafsättlighet hos ämbetsmännen. I Ryssland kunna

alltså ämbetsmännen afskedas när som helst. I Schweiz utnämnas de eller väljas

af folket på tid, d. v. s. genom hvad vi kallat »periodiskt förordnande». Icke

ens domare göra här undantag från amovibilitetens grundsats. Frankrilces president

utnämner och afskedar, därest icke särskilda undantag gjorts; genom dylika

undantag åtnjuta domare, universitetsprofessorer och officerare inamovibilitet.

Förenta staternas president anses ha samma rätt öfver ämbetsvärlden, med

författningsenlig begränsning emot domarne; sedan 80 år (dock med modifikationer

sedan 25 år) användes rätten så, att den nyvalde presidenten — om han är af annat

parti är företrädaren — afskedar hela massan af ämbetsmän, vida öfver 100,000,

ända från envoyéerna i Europa och guvernörerna öfver territorierna ned till

tulluppsyningsman och landtpostmästare, alltid med reservation för domarekåren.

Denna »rotation in Office» motsvarar, som man ser, i praktiken ett periodiskt förordnande

på 4 år; den delar ämbetsmannakåren i två lager, hvaraf den stora massan

måste afgå efter viss tid, medan eu liten del åtnjuter oafsättlighet.

Englands system inskränker den förra kategorien till ett 50-tal af rikets

högsta funktionärer (»regeringen») samt utvidgar den senare kategorien — de, som

sitta fast, »så länge de uppföra sig väl» (during good behaviour) — något litet;

emellan dem blir rum för flertalet af ämbetsmän, och dessa sitta »åt pleasure» som

våra förtroendemän. Eh skillnad från det amerikanska systemet ligger vidare

däruti, att den förstnämnda kategorien — de som icke blott kunna allägsnas, utan

måste afgå vid ett regeringsskifte — ju icke är ställd på viss beräknelig tid, utan

på politikens växlingar.

I det allmänna konstitutionella schemat försvinner denna kategori helt, om

vi frånse från själfva ministerkonseljen, och de tvenne öfriga stå ensamt kvar, med

amovibiliteten som regel och i afgjord öfvervikt. Det är samma system, som vi

redan lärt känna i Erankrike, republiken på monarkisk förvaltnings grund. Klarast

framstår det i Danmarks författning, som uttryckligen säger, att konungen

kan afskeda och med vissa förbehåll äfven förflytta de af honom utsedda ämbetsmännen

(§ 17), med undantag för domare (§ 73) och de kårer, som genom särskild

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

lag kunna tillerkännas oafsättlighet (§ 17, sista mom.); amovibiliteten har dockså

starkt vitsord, att äfven domare förlora sitt skydd mot den, om de tillika hafva

administrativa uppgifter. I Ungern skrefs, just vid öfvergången till ett konstitutionellt

statsskick och i direkt afsikt »att uppnå öfverensstämmelse mellan ministeransvarigheten

och förvaltningen», en lagartikel XXIX af år 1848, hvari det heter,

att »oafsättligheten utanför domstolsvägen inskränkes» till domarekåren. I andra

författningar har man nöjt sig med garantien för domarne, utan att tala om de

andra ämbetsmännens ställning. Den anses själfklar. Deras amovibilitet, läres i

Belgien, är en konsekvens af den verkställande maktens oberoende på sitt område,

så att konungens utnämning har rätten att afskeda eller bortkalla till korollarium

(Marqvardsen, Handbuch des oeffentl. Rechts, afd. Belgien, sid. 73 f.).

Utan denna förutsättning, läres i Italien, »är ingen förvaltning möjlig» (Marqvardsen,

afd. Italien, sid. 277); men genom särskilda stadganden har man där undantagit

jämte domare äfven ordinarie professorer vid universiteterna och högre likställda

institut samt presidenter och råd i statskonseljen och räkningekammaren.

Endast några få författningar jämte Sveriges synas till ämbetsmännens förmån

i detta stycke afvika från det allmänna schemat. Sålunda har Preussens grundlag

i art. 87 den vanliga garantien för domarnes ställning, men hänvisar sedan i

art. 98 till en lag, som skall skydda äfven andra ämbetsmän från »godtyckligt beröfvande

af ämbete och inkomster». Lagen är, mig veteiligt, icke utkommen, men

ur den angifna principen har utvecklat sig ett särskild! system för Tyskland och

Österrike, enligt hvilket ämbetsmännens ställning är något starkare än den vanliga.

Detta tar sig ock uttryck i den tyska riksförfattning ens art. 18, där det heter att

kejsaren utnämner ämbetsmännen och »vid behof träffar anstalt om deras afskedande».

Han äger således icke att direkt afskeda, och förbundsrådet ej heller; han ställer i

gång ett disciplinärt förfarande inför särskilda domstolar, som kunna ådöma ämbetets

förlust. Detta är, som Gneis! fattar det (Der Rechtstaat, s. 284), »blott en förmildring

af den enkla rätten att afskeda». Dessutom innehåller Reichsbeamtengesetz af 1873,

på samma gång den uppställer regeln om ämbetsmännens oafsättlighet utan denna

process eller laga dom, bestämmelser om amovibilitet, där uttryckligt förbehåll

därom gjorts vid anställningen; så plägar ske dels vid sådana tjänster, som icke

kräfva mera än en mekanisk verksamhet, dels i vissa bestämda grenar (inom utrikes-,

armé- och marinförvaltningen, post-, telegraf- och järn vägsstaten). Slutligen

kan regeringen i vissa fall också »ställa till disposition», d. v. s. suspendera, med

»väntepengar».

Norges system slutligen liknar i det närmaste Sveriges, med förtroendetjänster

som i grundlagen uppräknade undantag. Vi finna dem i grundlagens § 22 och

igenkänna samma princip som hos oss; dock räknas här äfven biskopar samt, som

det synes, hela personalen i statsdepartementen till förtroendemännen. Denna norska

rättssats bör sammanhållas med den i § 50 ursprungligen statuerade rösträtten

för alla (till och med f. d.) ämbetsmän; äfven detta en stor egendomlighet, men

lätt förklarad, om man behåller i minne, att majoriteten af den grundlagsskrifvande

församlingen på Eidsvold bestod af — ämbetsmän.

Norges system har alltså samma historiska förklaring som Sveriegs, men det

går icke fullt så långt i ensidighet. Icke heller det tyska systemet kan sägas gå

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

45

så långt. I Sverige finnes nämligen intet annat och starkare disciplinarförfarande

än en suspensionsrätt inom ämbetsverken själfva; alltså snarare ett kitt inom byråkratien

än en kontroll på densamma, därtill så oklart och ojämnt genomförd att den

stora löneregleringskommittén 1903 yrkade en revision däraf (Betänkande, s. 166 f.).

*

Statsämbetsmännens offentligt-rättsliga ställning är som bekant angifven Utskottets yttgenom

den i § 36 regeringsformen intagna bestämmelsen, att ingen äm- randebets-

eller tjänsteman kan från sin innehafvande syssla afsättas af Konungen

utan genom en efter föregående rannsakning i laga ordning och af

laga domstol fälld dom. Ett undantag från denna i vårt samhällsskicks

historia redan tidigt framträdande grundsats om ämbetsmännens oafsättlighet

finnes stadgadt i§ 35 regeringsformen, som medgifver Konungen

rätt att, när han pröfvar rikets tjänst det fordra, entlediga innehafvare af

vissa i paragrafen uppräknade förtroendesysslor. Sådana sysslor äro de

flesta chefsbefattningar, såväl civila som militära, samt vissa med dem jämförliga

ämbeten äfvensom alla beställningar, hvilka inrättats för tillvaratagande

af rikets intressen hos främmande makter. Vår grundlag känner sålunda

endast två kategorier statstjänare, nämligen oafsättliga samt innehafvare af

förtroendesysslor eller förtroendeämbetsmän.

Den i grundlagen fastslagna principen om ämbets- och tjänstemännens

oafsättlighet har emellertid i viss mån modifierats därigenom, att vid sidan

af grundlagen uppstått en tredje klass af statstjänare, hvilka hvarken åtnjuta

den i § 36 regeringsformen stadgade oafsättlighet, eller kunna såsom förtroendeämbetsmännen

när som helst skiljas från sina befattningar. Till denna

kategori höra sådana statstjänare, som ej erhålla fullmakt å ämbetet utan

endast konstitutorial. Dessa statstjänares ställning anses vara den, att de

kunna på grund af tjänstefel från sina befattningar entledigas icke blott i vanlig

ordning, efter föregående rannsakning och dom, utan äfven genom administrativ

myndighets beslut. Denna klass af statstjänare, hvilken ursprungligen

endast omfattade ett fåtal för omhänderhafvande af kronans uppbörd

anställda, har under de senaste åren väsentligen vidgats genom de bestämmelser

och villkor, som förbundits med de för vissa ämbetsverk genomförda

löneregleringar.

En helt annan ställning intaga de statstjänare, hvilka endast på förordnande

under viss tid eller tills vidare uppehålla ett ämbete eller en tjänst.

Dessa kunna nämligen när som helst skiljas från sina befattningar och således

äfven på grund af förhållanden, i hvilkas uppkomst de själfva icke

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 11.

hafva någon de!. Denna form för ett ämbetes utöfvande, hvilken tidigare

i allmänhet blott tillämpats, då tjänsten varit vakant eller dess ordinarie

innehafvare af en eller annan orsak varit förhindrad att själf upprätthålla

densamma, har under de senaste åren erhållit en alldeles särskild betydelse,

i det i samband med verkställda löneregleringar bestämts, att vissa viktiga

ämbeten skola innehafvas endast på förordnande under vissa år, exempelvis

chefs- och souschefsposterna vid järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen.

Utskottet anser sig jämväl böra erinra om att den allmänna grundsatsen

om ämbets- och tjänstemännens oafsättlighet i visst afseeende modifierats

genom de under senare tider fastställda bestämmelser angående ämbetsmännens

pensionering.

Den nu föreliggande motionen åsyftar en mera genomgripande förändring

i statstjänarnes offentligt-rättsliga ställning. Motionären föreslår nämligen,

att de ämbets- och tjänstemän, som af Kungl. Maj:t utnämnas,

skola med vissa undantag blifva förtroendeämbetsmän, hvilka af Konungen

må entledigas, när han pröfvar rikets tjänst det fordra. Grundsatsen om

statstjänarnes oafsättlighet skulle således upphäfvas och afsättligheten i

stället blifva regel. Såsom väsentlig orsak till den byråkratiska efterblifvenhet,

hvari vår statsförvaltning, enligt motionärens mening, råkat, anser

han den omständigheten, att statstjänarne i regel äro oafsättliga. Medvetandet

om att endast på grund af tjänstefel kunna skiljas från sina befattningar

bidrager nämligen, enligt, hans mening, till att slappa deras intresse och

arbetslust; Det säkraste medlet att åstadkomma en förändring till det bättre

finner motionären vara, att ämbetsmännens oafsättlighet i allmänhet afskaffas.

Ehuru utskottet finner åtskilligt af hvad motionären anfört, särskilt

i fråga om vikten däraf, att alla sådana anstalter vidtagas, hvarigenom staten

må kunna erhålla skickliga och driftiga ämbetsmän, vara förtjänt af uppmärksamhet,

har utskottet dock icke kunnat öfvertygas om att den af motionären

föreslagna åtgärd skulle vara i och för sig lämplig eller ägnad att leda

till det åsyftade målet. Såsom motionären i sin motivering själf erinrar,

har Konungen endast i ytterst sällsynta fall begagnat sig af den honom i

§ 35 regeringsformen tillerkända rätt att från innehafvande befattningar entlediga

förtroendeämbetsmän; och man lär väl näppeligen kunna påstå,

att det i paragrafen dolda hotet visat sig äga förmåga att hålla förtroendeämbetsmäunen

fria från de brister, med hvilka motionären finner vår byråkrati

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:r 11.

47

i allmänhet behäftad. Någon anledning att antaga, det paragrafens effektivitet

skulle visa sig större, därest dess tillämplighetsområde utsträckes, torde ej

heller förefinnas. Men äfven om efter ett eventuellt genomförande af den

af motionären föreslagna åtgärd att förvandla alla administrativa tjänster

till förtroendesysslor Konungen komme att i vidsträcktare mån begagna

sig af sin rätt att entlediga administrativa ämbets- och tjänstemän,

skulle detta förvisso icke medföra endast gagneliga följder för statsförvaltningen.

Sålunda vill utskottet anmärka, att den faktiska utöfningen

af rätten att afskeda tjänstemän i många fall skulle komma att tillhöra

icke Kungl. Maj:t utan de underordnade myndigheterna. Eu styrelses

framställning om entledigande af en enligt dess mening oduglig ämbetsman

skulle nämligen Kungl. Maj:t svårligen kunna undgå att bifalla,

då Kungl. Maj:t näppeligen är i tillfälle att ingå i någon kritik af den

uppfattning styrelsen bildat sig rörande den ifrågavarande personens duglighet

och lämplighet för sin tjänst. Att härigenom en högst skadlig godtycklighet och

maktfullkomlighet skulle kunna uppstå inom administrationen,ligger i öppen dag.

Beträffande åter Kungl. Maj:ts omedelbara ställning i fråga om statsämbetsmännens

entledigande förefinnes ej heller tillräcklig trygghet för att objektiva synpunkter

alltid skulle blifva bestämmande. Särskild! vore att befara, att

under politiskt upprörda : tider politiska synpunkter i allt för hög grad

komme att göra sig gällande. Förvaltningen skulle således med det af

motionären föreslagna system komma att lida af en mycket stor osäkerhet

och ämbetsmännens själfständighet vid utöfvande af deras verksamhet i hög

grad försvagas.

Äfven i annat hänseende skulle den af motionären föreslagna anordning

verka menligt. Det är nämligen uppenbart, att den osäkra ställning

statstjänarne komme att intaga skulle försvåra en god rekrytering af ämbetsoch

tjänstemannakåren. Att statstjänsten vid valet af lefnadsbana, kan te

sig lockande, beror i väsentlig mån därpå, att den gifver en tryggad ställning

och säker inkomst. Skulle nu statstjänsten icke längre erbjuda denna

fördel framför enskild tjänst, kan man vara ganska viss om att de dugande

krafter, hvilka motionären genom sitt förslag tror sig kunna förvärfva åt

ämbets- och tjänstemannabanan, skola i än högre grad, än för närvarande är

fallet, ägna sina tjänster åt den enskilda företagsamheten, där de kunna förvänta

större ekonomiska fördelar än dem staten är i stånd att erbjuda

sina tjänare. Motionärens förslag skulle således, efter utskottets uppfattning,

kunna komma att verka i motsatt riktning mot motionärens syfte.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:r 11.

Utskottet vill vidare anmärka, att motionärens hänvisande till andra

länder med afsättliga ämbetsmän icke är särdeles vägledande med hänsyn till

önskvärdheten och lämpligheten af den föreslagna reformen. Ty å ena

sidan har motionären icke visat, att uti de länder, där principen om statstjänarnes

afsättlighet är fastslagen och i någon mån tillämpas, hos ämbetsoch

tjänstemännen förefinnas de förnämligare egenskaper med afseende

å nit, skicklighet och drift, som motionären genom sitt förslag trott sig

kunna åstadkomma inom vårt lands ämbetsmannakår. Och å andra sidan

är det en känd sak, att sådant afstädande i många fall betraktats såsom

i hög grad godtyckligt och mer än en gång rent af framhållits såsom utslag

af politisk förföljelse.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Kjelléns förevarande motion icke må föranleda

någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 april 1908.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Reservationer:

af herr Siaaff, med hvilken herrar Beclcmcm, Ericsson i Vallsta, friherre

Bonde, CenterwaM, Kvarnzelius och von Schéele mstämt, som ansett, att

utskottets utlåtande bort hafva följande lydelse:

»Statsämbetsmännens offentligt-rättsliga ställning är — — —--

— — — — — — politisk förföljelse.

Efter utskottets mening liksom efter motionärens är ett af de främsta

villkoren för ett kraftigt utvecklingsarbete dugliga, initiativrika regeringar.

Från regeringen höra lifgifvande impulser företrädesvis utgå för att vidare

verka inom administrationens alla grenar. Att regeringen därvid behöfver

stöd och hjälp af duglighet och energi inom förvaltningen säger sig själft.

Hufvudförutsättningen för att detta skall blifva fallet är tydligen, att urvalet

vid befordringar sker framför allt med afseende på skicklighet till tjänsten.

Och i det afseende! torde sedan långa tider tillbaka betydande fel hafva

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:r 11.

49

begåtts i vårt land. ''Förtjänsten’ i bemärkelse af aritmetiskt beräkneliga

meriter har säkerligen fått spela en allt för stor roll i befordringssystemet

och befordringskutymer utbildat sig, som menligt inverkat på många områden

af förvaltningen. Fullföljes emellertid på ett målmedvetet och genomgripande

sätt den förändring till det bättre, som onekligen härutinnan

i viss mån redan begynt göra sig gällande, skulle mycket vara vunnet. Och

utskottet är öfvertygadt, att en duglig och för sitt ämbete lämpad ämbetsmans

plikttrohet och ambition i själfva verket utgöra en säkrare borgen

för att han skall fylla sin plats än fruktan för entledigande från tjänsten i

allmänhet kan vara.

Utskottet vill med det sagda icke hafva bestridt, att förändringar i

ämbete- och tjänstemännens ställning utöfver dem, som de senare åren ägt

rum, måhända kunna tarfvas på både ett och annat område. Men utskottet

anser, att dessa förändringar i sådant fall böra ske efter ingående pröfning

af de särskilda behofven för hvarje administrativ inrättning och icke

genom en generell omgestaltning af hela ämbetsmannakårens ställning såsom

motionären föreslagit.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Kjelléns förevarande motion icke må föranleda

någon Riksdagens åtgärd.»

af herrar af Callerholm och Clason mot vissa delar af utskottets motivering.

Det skulle här antecknas, att herr Sjöholm icke deltagit i detta ärendes

afgörande inom utskottet.

Bik. till Biksd. Prot. 1908. 8 Sami. 11 Raft.

7

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.