Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14

1908-05-01 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1908:14, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

1

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1908 kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj ds

proposition med förslag till ändrad lydelse af § 4 mom.

9 och § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen äfvensom

till införande i förstnämnda § af tillagda mom. 13 och

14, dels ock väckt motion om ändring af 4 § 9 mom.

tryckfrihetsförordningen.

Till konstitutionsutskottets handläggning hafva båda kamrarna hänvisat

Kung]. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 132 jämte ett i

anledning af densamma inom Andra Kammaren afgifvet yttrande. Uti

nämnda proposition har Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig

ordning framlagt följande

Förslag

till

ändrad lydelse af § 4 mom. 9 och § 5 inom. 10 tryckfrihetsförordningen

äfvensom till införande i förstnämnda § af tillagda mom. 13 och 14.

§ 4.

9:o. Den som, medan förordnande om kvarstad å tryckt skrift är

gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften,

straffes med böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 14 Käft. (N:o 14).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

och med trehundratrettiotre riksdaler sexton skillingar eller med fängelse

från och med en månad till och med ett år. Samma lag vare, där någon

med vetskap om att tryckt skrift förklarats konfiskerad utsprider eller

låter utsprida skriften.

Hvad nu är stadgadt äge ej tillämpning i det fall, att ansvar äger

rum enligt 14 mom. denna §.

Rubbning af kvarstad, som ej innefattar straffbart utspridande, umgälles

enligt allmän lag.

13:o. Vid sådan afdelning af krigsmakten, som ställes eller är ställd

på krigsfot, äge jämväl högste befälhafvaren den rätt att förordna om indragning,

hvarom i 12 mom. sägs; och förhålles med pröfning, huruvida

förordnandet skall äga bestånd, på sätt där är stadgadt.

14:o. Den som, medan sådant förordnande om indragning af skrift,

hvarom nu sagts, är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller

låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes, där han

lyder under strafflagen för krigsmakten, efter nämnda lag, men eljest med

böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med trehundratrettiotre

riksdaler sexton skillingar eller fängelse från och med en

månad till och med ett år.

§ 5.

10:o. Om laga domstol för åtal å förbrytelse, som omförmäles i 4 §

9 inom., så och för åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon, som ej lyder

under §trafflagen för krigsmakten, galle hvad i allmän lag sägs.

Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon, som lyder under strafflagen

för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols upptagande; och tillämpas i

ty fall hvad om rättegången vid sådan domstol är eller varder stadgadt,

dock att underställning alltid skall äga rum på sätt förut är sagdt.

För det slutliga antagandet af ofvannämnda förslag förutsättes, att

i § 4 införes ett tillagdt mom. 12 i enlighet med det förslag, som af

1906 års Riksdag antagits att hvila till vidare grundlagsenlig behandling,

så lydande:

12:o. Anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg skrift,

hvilken uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan af plikter mot foster
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

o

landet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräfva krigslydnaden

må, ehvad skriften synes straffbar eller icke, indragning ske af

de exemplar af skriften, som vid truppen eller å fartyget anträffas. Den,

som vid truppen eller å fartyget högsta befälet utöfvar, äger omedelbart

vidtaga nödig åtgärd för hindrande af sådan skrifts spridande inom truppen

eller å fartyget under tid, som åtgår, till dess förordnande om indragning

kan af honom utverkas. Förordnande om indragning meddelas å ort utom

Stockholm af chefens för Justitiedepartementet ombud samt i Stockholm

af den eller de personer, som nämnde departementschef för detta ändamål

tillsatt. Förordnandet skall genast af befälet verkställas, men varde ofördröjligen

af den, som meddelat det, anmäldt hos tryckfrihetskommittén; och

ankomma på kommittén att pröfva, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Tillsättas för Stockholm flera personer med befogenhet, som nu är

sagd, varde för enhvar af dem angifvet hans verksamhetsområde.

1 sammanhang med förenämnda proposition har utskottet till behand- Motion.

ling förehaft en inom Första Kammaren af herr K. H. Bergendalil väckt,

till utskottet hänvisad motion, n:o 43, däruti hemställes, att Riksdagen

måtte för sin del antaga såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling

följande förslag till lydelse af 4 § 9 mom. i tryckfrihetsförordningen:

»Den, som, medan förordnande om kvarstad å tryckt skrift är gällande,

med vetskap om förordnandet säljer eller annorledes sprider skriften,

straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor

eller fängelse i högst sex månader.

Utgifver någon, medan förordnande om kvarstad å tryckt skrift är

gällande, med vetskap om förordnandet ånyo af trycket sådana stycken af

skriften, som föranledt kvarstaden, straffes som ofvan sägs, och galle i fråga

om ansvar för den nya skriftens innehåll hvad om tryckt skrift i allmänhet

i denna lag'' stadgas.»

o o

De skäl, som ligga till grund för den kungl. propositionen innefattas Motiven till

uti ett af chefen för justitiedepartementet i statsrådet den 3 april i 908 ^osiUon.0"

till protokollet afgifvet yttrande, så lydande:

»Vid granskning af det förslag till ny strafflag för krigsmakten,

hvilket ligger till grund för propositionen i ämnet till innevarande års

Riksdag, biet inom högsta domstolen med styrka framhållet, att lagstiftningsåtgärder

borde ofördröjligen vidtagas till stäfjande af den fosterlandsfientliga

agitation, som genom spridande af tryckta skrifter sker bland värn
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

pliktige och öfrigt manskap vid krigsmakten. För denna fråga, som jagansåg

mig icke böra närmare behandla vid det tillfälle, då Eders Kungl.

Maj:t på min föredragning beslöt aflåtandet af nyssnämnda proposition,

anhåller jag nu att få påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Till en början torde det då tillåtas mig att redogöra för gällande

ansvarsbestämmelser i fråga om spridande af tryckt skrift och för

de särskilda önskemål i afseende å lagstiftarens ingripande, hvilka inom

högsta domstolen uttalats.

T. F. O.s Hufvudstadgandet i fråga om ansvar för utspridande af tryckt skrift

Tämmelser innehålles i § 4 mom. 9 tryckfrihetsförordningen. Enligt detta mom. är

omsprulning dock utspridaren förfallen till ansvar allenast om skriften vid utspridnina

skrift11 gen är konfiskerad eller belagd med kvarstad. Däremot är han straffri,

om han i brottslig afsikt utsprider en ännu icke med kvarstad belagd

skrift, äfven om denna sedermera konfiskeras. Och då det vidare heter,

att utspridare är Till samma ansvar som författaren förbunden’, torde

häraf följa att den, som utsprider en redan med kvarstad belagd, men ej

konfiskerad skrift, icke kan fällas till ansvar för själfva utspridningen, med

mindre skriften sedermera blir förklarad brottslig. Inträffar ej denna

förutsättning, kan utspridaren fällas blott för rubbning af kvarstaden, efter

allmän lag.

I öfrigt bar tryckfrihetsförordningen — frånsedt hvad som må anses

gälla beträffande spridning af utomlands tryckta skrifter — ej stadgat

straff för utspridande af annan skrift än sådan, hvarå boktryckarens

namn, tryckningsorten eller årtalet icke finnas utsatta. Föryttrare af dylik

skrift är jämlikt § 1 mom. 12 förfallen till böter och skall tillika, om

skriften åtalas, stånda författareansvar. Dock inträder sådant ansvar allenast

om boktryckaren eller författaren icke kan upptäckas. Under sådan

förutsättning sker alltså en öfverflyttning af författareansvaret från boktryckaren

eller författaren till föryttraren, och om något ansvar för delaktighet

i brott kan här ej vara tal i annan mening än att ju, när

flera föryttrat samma skrift, bestraffning blir att ådöma en hvar af dem.

Annorlunda i det fall, hvarom förmäles i § 4 mom. 9. Där drabbar

straffet såväl utspridaren som den, hvilken enligt de vanliga reglerna har

att -bära författareansvaret. Sistnämnda moment innefattar således ett

verkligt undantag från den eljest i tryckfrihetsförordningen tillämpade

grundsats, att allenast en af de personer, som i olika egenskaper medverkat

till tryckt skrifts utgifning och distribuering, därför ställes till ansvar.

Det kan förtjäna anmärkas, att blott ännu ett sådant undantag finnes,

nämligen bestämmelsen i § 1 inom. 5 att, när en brottslig skrift ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

5

gifvits från ett icke behörigen anmäldt tryckeri, boktryckaren och författaren

äro underkastade lika straff och ansvar för skriftens innehåll och

skrifart.

1 69 och 72 §§ af den föreslagna nya strafflagen för krigsma kten Högsta domstadgas

straff bland annat för den, som medelst utspridande bland krigs-''^nde öfver

folket af egen eller annans skrift uppmanat eller annorledes sökt förleda förslag till

till uppror eller till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befall- krigsmaklen.

ningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Inom

högsta domstolen har nu framhållits angelägenheten af, att bestämmelserna

i dessa §§ blefve tillämpliga å brottslig tryckt skrift, utan hänsyn till

huruvida skriften före eller efter utspridningen i laga ordning förklarats

brottslig. Och enligt hvad ett justitieråd ansett skulle detta lämpligen

kunna vinnas därigenom, att straffet för delaktighet i förbrytelser emot

tryckfrihetsförordningen utsträckes icke blott till de fall, då brottslig

skrift sprides innan den blifvit belagd med kvarstad eller konfiskerats,

utan till hvarje annan delaktighet i förbrytelse, som föröfvas genom tryckt

skrift. Det har i sammanhang härmed betonats, att garantierna för att

straff skall följa å en enligt lag brottslig skrift böra väsentligen förstärkas,

i hvilket afseende erinrats om de tid efter annan afgifna förslag till förbättring

af jurymannainstitutionen.

Vidare har anmärkts att reglerna för kvarstad borde kunna förenklas

och göras mera effektiva. Särskildt syntes, enligt ett justitieråds

mening, vederbörande befälhafvare böra erhålla myndighet att i vissa fall

belägga skrift af uppenbarligen brottsligt innehåll med kvarstad, under

åliggande för befälhafvaren att genast öfverlämna skriften till justitieministern

eller justitiekansler^ som hade att med anledning af kvarstaden

meddela föreskrift. I enahanda syfte hafva två andra ledamöter af högsta

domstolen erinrat om den redan tidigare gjorda hemställan att, åtminstone

i krigstid eller då fara för krig hotar, själfständig befälhafvare måtte berättigas

att belägga tryckt skrift med kvarstad, äfvensom att under samma

förhållanden möjlighet måtte beredas till snabbare och mera effektiv behandling

af ifrågavarande förbrytelser än tryckfrihetsförordningen medgifver.

Slutligen har ock påpekats, att åtal för det i lagförslagets 69 och

72 §§ åsyftade brottsliga utspridandet endast i sällsynta undantagsfall —

nämligen då skriften ej är tryckt — kommer att tillhöra krigdomstols

upptagande.

Innan jag går vidare, torde jag få erinra, att ett förslag till ändringar års hvi
i

tryckfrihetsförordningen, hvilket just afser att möjliggöra ett kraftigare lasiag till

ingripande mot den fosterlands- och försvarsfientliga agitationen, af 1906 ändring i

T. F. O.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

års Riksdag antagits att hvila till vidare grundlagsenlig behandling. Enligt

detta förslag skola särskilda ombud, med uppgift att vaka öfver skrifters

allmängörande och med rätt att förordna om kvarstad, kunna tillsättas

äfven utom tryckningsorterna, t. ex. å sådana platser, där krigsfolk är

samladt. Straffen skärpas för boktryckares uraktlåtenhet att genast aflämna

exemplar af tryckt skrift till chefen för justitiedepartementet eller

hans ombud eller att å skriften utsätta sitt namn, tryckningsorten och årtalet.

Vidare gifver förslaget — i ett till § 4 lagd! nytt mom. 12 —

befogenhet åt departementschefens ombud eller, i Stockholm, särskildt för

ändamålet tillsatta personer att, när en skrift af anarkistiskt innehåll anträffats

vid trupp eller å flottans fartyg, förordna om indragning af de

exemplar utaf skriften, som kunna öfverkommas vid truppen eller å fartyget.

Dylikt förordnande, som skall underställas tryekfrihetskommitténs

pröfning, må meddelas så snart skriften uppenbarligen åsyftar att utplåna

känslan af plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller

eljest undergräfva krigslydnaden, äfven om skriften icke synes straffbar.

Och i afbidan på att förordnande om indragning kan utverkas, äger den,

som vid truppen eller å fartyget utöfvar högsta befälet, vidtaga nödig åtgärd

för hindrande af skriftens spridande inom truppen eller å fartyget.

Förslaget innefattar ock sådan ändring i § ;> mom. 7 tryckfrihetsförordningen,

att detta mom. bringas till öfverensstämmelse med 10 kap. 14 §

strafflagen.

Det torde vara oförnekligt, att omförmälda hvilande förslag skall,

om det varder slutligen godkänd t, verksamt bidraga till hämmande af nu

åsyftade samhällsfarliga skrifters spridning. Och särskildt synes mig kunna

påstås, att det inom högsta domstolen framhäfda behofvet af snabbare

och mer effektiva kvarstadsåtgärder skall, såvidt fråga är blott om rent

faktiska hinder för skrifters spridning, genom det nya indragningsinstitutet

och förslagets bestämmelser i öfrig! blifva i allt väsentligt tillgodosedt.

I den mån kvarstad utgör förutsättning för att spridning af eu skrift

skall medföra straff, kommer naturligtvis den ökade möjligheten att snabbt

belägga med kvarstad äfven att inverka på frågan om utspridares kriminella

ansvarighet. Men ett förordnande om indragning bär, enligt förslaget,

i sådant hänseende icke någon betydelse, ej heller innebär förslaget

någon direkt ändring i gällande bestämmelser om straff för utspridare af

tryckt skrift. Det torde således vara i främsta rummet angeläget att tillse,

om och i hvad mån tryckfrihetsförordningen kan böra ändras i syfte att

utspridares straffskyldighet må vidgas utöfver de nu genom § 1 mom. 12

och § 4 mom. 9 fastställda gränser.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

7

l högsta domstolen har, såsom redan nämnts, blifvit ifrågasatt, att Bär ändring

ansvarigheten för tryckt skrifts innehåll skulle bestämmas enligt straff-skeiT.F.O:*

rättens allmänna regler om delaktighet i brott. Tillämpas dessa regler å System och

förbrytelse, begången genom tryckt skrift, kommer ansvar att drabba ej processordblott

skriftens författare utan, jämte honom, alla andra, som bidragit till mtryckt3

skriftens utgifvande och spridning — förutsatt naturligtvis, att de vanliga ahrifi*

subjektiva villkoren för straffbarhet äro för handen. Det kunde alltså “ ?

synas, som om en dylik ändring af tryckfrihetsförordningens bestämmelser

vore det enklaste och mest verksamma, medlet att med straff åtkomma

utspridaren i alla de fall, dä sådant kan anses erforderligt.

Emellertid torde allvarliga betänkligheter möta mot att på antydda

sätt omlägga vår rätts principer rörande bestraffningen af pressdelikt. I

själfva verket skulle nämligen den ifrågasatta förändringen innebära ett

öfvergifvande af hela det system i fråga om ansvarigheten för tryckt

skrifts innehåll, som hos oss oafbrutet tillämpats allt sedan 1766^ års

tryckfrihetsförordning, och medföra förlusten af alla de praktiska företräden,

som detta — det successiva och uteslutande systemet — med

fog anses äga framför det allmänrättsliga. Någon jämförelse mellan

dessa system torde nu ej behöfva af mig uppdragas. En utförlig sådan

återfinnes såväl i 1871 års konstitutionsutskotts memorial med förslag

till ny tryckfrihetsförordning som i det af Kungl. Maj:t år 1887 för

Riksdagen framlagda förslaget till ny tryckfrihetslag. Jag erinrar blott,

att båda dessa förslag, liksom äfven de af konstitutionsutskottet vid

riksdagarna 1869 och 1872 utarbetade, bibehöllo det nu gällande systemet.

Och jag kan obetingadt instämma i hvad vid föredragning inför

Kungl. Maj:t af 1887 års förslag yttrades utaf dåvarande chefen för

justitiedepartementet, när han sade sig högeligen betvifla, att man skulle

vara benägen inlåta sig på ett annat ansvarighetssystem, hvars verkningar

äro för allmänheten okända och oberäkneliga och som därför säkerligen

skulle mötas af en ganska förklarlig misstro.

Hvad angår önskemålet om bättre garantier för att straff skall följa

å en enligt lag brottslig skrift, må det påpekas, att frågan om en förändring

af jurymannainstitutionen genom enskildt initiativ framlagts till

pröfning för innevarande års Riksdag. Att helt utesluta medverkan af

jury i tryckfrihetsmål synes mig icke vara att tänka på.

Jag anser mig sålunda icke böra föreslå någon principiell ändring i

tryckfrihetsförordningens bestämmelser om ansvarigheten för tryckt skrifts

innehåll och om den process, däri ansvaret utkräfves. Men det är dock

förtjänt af öfvervägande, huruvida icke, med bibehållande af det bestående

systemet i öfrigt, ett undantag borde göras för den händelse, att någon som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

lyder under strafflagen för krigsmakten genom tryckt skrift begår brott

af det slag, som föranledt de inom högsta domstolen gjorda uttalandena.

Genom ett stadgande i tryckfrihetsförordningen skulle denna grundlagsättas

utom tillämpning i dylikt fall, där i stället såväl strafflagen för

krigsmakten med dess bestämmelser om delaktighet uti ifrågavarande brott

som processen vid krigsdomstol borde komma till användning.

En dylik ordning torde dock näppeligen låta sig genomföra. Den

kan synas antaglig, då man fäster uppmärksamheten blott å ett sådant

fall, där såväl författaren som samtliga utspridare lyda under strafflagen

för krigsmakten och skriften, på sätt i § 4 mom. 12 af det hvilande

grundlagsförslaget närmare angifves, uppenbarligen utgör ett angrepp

mot fosterlandets värnkraft. Men så snart någon af dem, hvilka medverkat

till skriftens utgifning och spridning, står utanför den militära

strafflagens giltighetsområde, eller då skriften är af eu allmännare syftning,

måste de stötande inkonsekvenserna, den skarpa skillnaden mellan å

ena sidan tryckfrihetsförordningens successiva ansvarighetssystem och juryförfarande,

å den andra krigslagarnas delaktighetsregler och processordning

hjärt träda i dagen.

Att, såsom man påpekat, krigslagsstiftningen i Norge både materiellt

och processuellt gäller äfven brott, begångna genom tryckt skrift, synes

ej kunna med fog åberopas till stöd för en motsvarande ordning hos oss.

Det är nämligen att märka, att den norska allmänna rätten icke känner

någon sådan säregen reglering af tryckfrihetsbrotts bestraffning, som vår

tryckfrihetsförordning uppvisar.

Departe- Resultatet af min hittills lämnade utredning kan alltså sammanfattas

chefensS''för- däri, att ett utsträckt och mera verksamt straffskydd mot spridning af

slag. tryckta skrifter icke bör sökas i en mer eller mindre genomgripande förändring

i tryckfrihetsförordningens ledande grundsatser rörande ansvarigheten

för tryckt skrifts innehåll och pröfningen af innehållets laglighet.

Däremot håller jag före, att åtskilligt kan vinnas genom att för vissa

fäll belägga utspridandet af tryckt skrift med särskildt straff. Förutsättning

för utspridarens straffbarhet skulle då vara, att utspridandet

sker under vissa yttre, för utspridaren kända omständigheter, hvilka måste

låta honom inse ;itt hans förfarande står i strid mot rättsordningen, äfven

om han är okunnig om skriftens innehåll.

Fn naturlig utgångspunkt för en lagstiftning i denna riktning erbjuder

stadgandet i § 4 mom. 9 om ansvar för den, hvilken utsprider en i laga

ordning med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift. För närvarande är,

såsom jag redan nämnt, en sådan utspridare förbunden till samma ansvar

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

9

som författaren. Giltiga skal att sålunda likställa utspridare och författare

torde dock ej föreligga. Om utspridaren ej känner skriftens innehåll, kan

han icke, låt vara att han äger vetskap om kvarstaden eller konfiskationen,

anses skyldig till ett brott af samma art som författarens. Riktigare synes

mig vara att, i likhet med 1810 års tryckfrihetsförordning och 1887 års

proposition, stadga särskildt straff för utspridare af skrift, hvarom i § 4

mom. 9 är fråga. Straffet kommer då att tillämpas i hvarje fall, då skriften

var, utspridaren veterligen, vid utspridningen belagd med kvarstad,

äfven om innehållet sedermera icke förklaras brottsligt. Ansvaret torde

böra drabba en hvar, som utsprider eller låter utsprida skriften i fråga,

och straffmåttet synes kunna bestämmas till böter från och med 50 till och

med 500 kronor eller fängelse från och med en månad till och med ett år.

Af en dylik ändring i § 4 mom. 9 skulle ock följa, att ett åtal

jämlikt samma mom. icke komme att behandlas i juryprocessens former.

Med nuvarande affattning af lagrummet synas öfvervägande skäl tala för

den mening, att jury förfarandet måste tillämpas mot utspridaren.

Jag torde böra nämna, att vid nu pågående riksdag blifvit väckt

motion om ändring af § 4 mom. 9 i den riktning, jag sålunda anser mig

böra förorda.

Om en kvarstadsåtgärd på nu antydda sätt gör utspridandet af den

kvarstadsbelagda skriften till ett brott, ligger den tanken nära att tillmäta

en liknande betydelse åt sådant förordnande om indragning, som det

hvilande grundlagsförslaget vill införa i vår tryckfrihetsrätt. I själfva verket

torde ock synnerligen starka skäl tala för att jämväl till indragningsförordnandet

anknyta en straffsanktion. Antages det hvilande förslaget utan ett

dylikt tillägg, kan en skrift, om hvars indragning vid truppen blifvit förordnadi,

fortfarande ostraffadt där utspridas. Dag efter dag kan utspridandet

upprepas, kanske af någon bland krigsmanskapet, i uppenbart

trots mot befälet och i dess åsyn: befälet har att uppsamla de exemplar

af skriften, som anträffas, men utspridaren kan ej åtkommas med straff.

Det synes mig klart, att ett sådant tillstånd måste lända till allvarligt men

för disciplinen.

Jag vill alltså föreslå, att straff stadgas för den som, medan förordnande

om indragning af skrift är gällande, med vetskap om förordnandet

utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg. Utspridandet

bör blifva straffbart, äfven om det sker vid annan afdelning

af krigsmakten än den, som förordnandet afser, och ehvad utspridaren lyder

under strafflagen för krigsmakten eller ej. Brottets säregna beskaffenhet

torde dock här motivera, att tryckfrihetsförordningen beträffande ansvaret

för den, hvilken lyder under nyssnämnda lag, blott hänvisar dit, medan för

Bill. till Riksä. Prof. 1908. 3 Sami. 14 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitution sutskottets Utlåtande N:o 14.

annan utspridare tryckfrihetsförordningen själf utsätter straffet. Den tendens

hos skriften, som enligt det hyllande förslaget förutsattes för indragningsbeslutet,

samt den omständighet, att beslutet gäller allenast skriftens

spridning vid trupp eller å flottans fartyg, alltid skall af befälet verkställas och

oftast torde framstå såsom en bekräftelse af åtgärder, hvilka befälet förut

vidtagit, måste, synes det mig, gifva utspridandet karaktären af en militär

förbrytelse, så snart utspridaren lyder under strafflagen för krigsmakten.

" För den, hvilken ej lyder under nyssnämnda lag, torde straffskalan

böra blifva densamma, som jag ansett kunna stadgas i § 4 mom. 9 tryckfrihetsförordningen.

Motsvarande latitud i den militära strafflagen bör

gifvetvis upptaga disciplinstraff i stället för böter, men kan i fråga om

fängelsestraff öfverensstämma med omförmälda grundlagsstadgande. Därjämte

torde en höjning af straffet, exempelvis till straffarbete i högst ett

år, böra vara möjlig, om brottet sker i krigstid eller eljest vid afdelning

af krigsmakten, som ställes eller är ställd på krigsfot.

Anmärkas må, att den vetskap om indragningsbeslutet, som skulle

utgöra villkor för utspridares straffbarhet, lärer i fråga om krigsman skåpet

få anses förefinnas, om befälhafvaren vid den trupp, till hvilken utspridaren

hörer, kungjort förordnandet på sätt i allmänhet äger rum med gifna order.

De interimistiska åtgärder, som befälhafvare enligt det hyllande

förslaget äger vidtaga till hindrande af skrifts spridning, torde icke böra

tillmätas betydelse för utspridares ansvarighet. Först efter det formligt

förordnande om indragning meddelats, skulle utspridandet blifva straffbart.

Det lärer då finnas påkalladt, att vid sådan afdelning af krigsmakten, som

ställes eller är ställd på krigsfot, jämväl högste befälhafvaren äger rätt

att meddela dylikt förordnande. Fn bestämmelse härom synes lämpligen

kunna införas i ett tillagdt mom. 13 i § 4, hvarefter stadgandet om utspridares

ansvar skulle följa i ett ytterligare mom. 14.

Gifvet är att jury icke skulle komma att medverka vid bedömandet

af nu ifrågavarande nya brott. Och i det fall, att utspridaren lyder under

strafflagen för krigsmakten och följaktligen ansvaret är att bestämma enligt

denna lag, synes det äfven naturligt, att målet upptages af vederbörande

krigsdomstol och handlägges enligt rättegångsordningen vid sådan domstol.

Liksom i andra tryckfrihetsmål torde dock utslaget böra underställas

hofrättens — i detta fall krigshofrättens — pröfning.

Skulle det någon gång inträffa, att en skrift utsprides, som både

gifvit anledning till ett förordnande om indragning och är kvarstad sbelagd

eller konfiskerad, lärer det för utspridning af kvarstadsbelagd eller konfiskerad

skrift stadgade ansvar böra inträda allenast subsidiärt. I § 4

mom. 9 torde alltså böra inrymmas en bestämmelse härom.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

11

Att forum för åtal jämlikt nuvarande § 4 mom. 9 tryckfrihetsförordningen

är det i samma grundlags § 5 mom. 6 angifva, lärer vara

otvifvelaktigt. Oafsedt hvar skriftens spridning ägt ruin, måste alltså

åtalet anhängiggöras vid rådstufvurätten i tryckningsorten eller, om denna

ort lyder under landsrätt, vid rådstufvurätten i länets residensstad. Med

den ändring af § 4 mom. 9, som jag ifrågasatt, torde dock bäst öfverensstämma,

att allmän lags föreskrifter om laga domstol blifva att tillämpa

beträffande ifrågavarande mål, likasom vid åtal jämlikt det nya mom. 14

i § 4 emot någon, som ej lyder under strafflagen för krigsmakten.

De nya regler, Indika sålunda torde böra stadgas angående forum i

tryckfrihetsmål och rättegången däri, synas lämpligen kunna upptagas i

tryckfrihetsförordningens § 5 mom. 10, hvars nuvarande innehåll förlorat

all betydelse.»

Till stöd för sitt förslag har herr Berg enfald anfört följande:

»På grund af två inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 9

och 10, har Riksdagen att pröfva förslag om ändring i viktiga delar af

tryckfrihetsförordningen. Dessa förslag, af hvilka det ena hufvudsakligen

åsyftar en omläggning af åta,Isrätten i tryckfrihetsmål samt det andra

ett förändradt sätt för utseende af den nämnd, som har att pröfva tryckta

skrifters brottslighet, äro af mycket stor principiell betydelse. Det kan

ifrågasättas, om ändringsförslag af dylik beskaffenhet böra pröfvas annat

än i sammanhang med en revision af tryckfrihetsförordningen i dess helhet,

därom, såsom bekant, fråga upprepade gånger varit å bane. Då konstitutionsutskottet

år 1871 framlade förslag till ny tryckfrihetsförordning,

yttrade utskottet i sitt då afgifna utlåtande, bland annat, att, under det

utskottet varit sysselsatt med frågan om förändrade stadgande!! angående

ansvarighet för tryckt skrifts innehåll och om nämndens i tryckfrihetsmål

sammansättning, den öfvertygelsen hos utskottet alltmer stadgat sig, ’att,

då ändring i tryckfrihetsförordningens viktigaste delar och i dess flesta

§§ sålunda sattes i fråga, en omarbetning af denna lags redaktion i dess

helhet borde i sammanhang därmed ske.’

Af Riksdagens protokoll för år 1871 inhämtas, att ifrågavarande, af

konstitutionsutskottet framlagda förslag blef af Första Kammaren i hufvudsak

liga delar gilladt, men af Andra Kammaren återremitteradt till utskottet

på grund af de anmärkningar, som emot en del detaljbestämmelser

i förslaget framställts. Då Tiden ej medgaf utskottet att före riksdagens

slut vidtaga någon åtgärd i anledning af återremissen’, blef frågan för

nämnda riksdag förfallen.

Herr

Bergendahls

motivering.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

Men enär ''de hufvudgrunder, på hvilka förslaget hvilade, inom bägge

kamrarne tillvunno sig ett tämligen allmänt erkännande’, fann konstitutionsutskottet

vid det följande arets riksdag anledning att underställa

Riksdagens pröfning ett förnyadt, i vissa delar omarbetadt förslag till ny

tryckfrihetsförordning. Äfven detta förslag blef i hufvudsakliga delar

antaget af Första Kammaren, men af Andra Kammaren afslaget på grunder,

för hvilka här icke torde behöfva redogöras.

Såsom bekant framlade Kungl. Maj:t 15 år därefter förslag till ny

tryckfrihetslag, men då den riksdag, som emottag detta förslag — 1887

års riksdag — upplöstes, kom förslaget icke under behandling.

Onekligen gör sig behofvet af eu omfattande revision af tryckfrihetsförordningen

fortfarande gällande och kan måhända sågas hafva framträdt

med växande styrka under senare tider, men framställningen om en sådan

revision, hvilken framställning enligt min mening bör fullständigt angifva

ej mindre de fel och brister, hvilkas afhjälpande påkallas, än äfven de

grunder, hvarpå de nya lagbestämmelserna böra byggas, torde näppeligen

kunna i en enskild motion erhålla den samlande kraft, som erfordras för

att framställningen må vinna nödigt beaktande. Fördenskull har jag

ansett mig endast böra påkalla Riksdagens medverkan till ändring af ett

stadgande," som jag både på teoretiska grunder och af egen praktisk erfarenhet

funnit i högsta grad otillfredsställande, dag syftar härvid på

den föreskrift i tryckfrihetsförordningen, som bestämmer om ansvar för den,

som försäljer eller utsprider en med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift.

Ifrågavarande stadgande förekommer i 4 § 9 mom. i tryckfrihetsförordningen

och har följande lydelse:

''Hvar, som beträdes att hafva försålt eller utspridt en i laga ordning

med kvarstad belagd eller konfiskerad skrift, vare vid alla sådana tillfällen,

då han om kvarstaden kunskap ägt eller bort äga, till samma ansvar

som författaren förbunden, och umgälle förbrytelsen efter enahanda

grunder. Rubbning af kvarstad, hvaruppå försäljning eller utspridande

icke följt, umgälles enligt allmän lag’.

Det inses lätt, hur oklart detta stadgande är och tillika hur orimligt.

I sitt arbete ''Om yttrandefrihet och tryckfrihet’ skifver prof. H. L.

Rydin, att en bokstafstolkning af denna § skulle leda till den orimligheten,

att medan den, som blott rubbat kvarstad och ej verkställt spridning af

den kvarstadsbelagda skriften, blefve straffad äfven om skriften frikännes,

koinme i detta fall den, som både rubbat kvarstad och försålt eller eljest

utspridt skriften, att gå fri från straff, enär endast författareansvar ålåge

honom. Professor Rydin ansåg därför, att detta moment borde gifvas en

annan lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

1 O

lo

Och uppenbart är, att stadgandet är alldeles olämpligt, vare sig nämnda

bokstafstolkning är riktig eller ej.

Bestämmelsen om författareansvar för utspridare af kvarstadsbelagd

skrift har till följd, att handlingens straffbarhet icke kan blifva föremål

för pröfning, förrän skriftens brottslighet blifvit konstaterad genom vederbörande

domstols utslag. Aklagaremakten torde därför hafva anledning

att afvakta nämnda utslag, innan åtal anhängiggöres mot utspridaren, och

när åtal en gång anställes, har utspridaren, som förskaffat sig kännedom

om utgången af tryckfrihetsmålet, varit i tillfälle att försätta sin person i

säkerhet, Kvilket han icke torde underlåta, om målets utgång innebär fara

för hans bestraffande.

Äfven en annan betänklighet är förknippad med ifrågavarande stadgande.

Allmänna åklagaren i den ort, där utspridandet skett, är nämligen

icke behörig att utan särskildt förordnande anhängiggöra ansvarstalan emot

utspridaren. Till stöd för denna uppfattning torde jag få anföra följande

rättsfall.

Den 24 december 1883 förordnade chefen för kung!, justitiedepartementet

om kvarstad å en tryckt skrift, för hvilken sedermera en boktryckare

i Stockholm åtalades. Den 25 december 1883 anträffades en person, som

i Stockholm utkolporterade skriften. De exemplar däraf, som han innehade,

fråntogos honom, men på eftermiddagen samma dag påträffades han åter,

sysselsatt med försäljning af nya exemplar. Sedan rapport härom inkommit

till öfverståthållareämbetet, remitterades saken till Stockholms rådstufvurätt,

där allmänna åklagaren påstod ansvar å utspridaren, hvilken emellertid

icke inställt sig vid rätten. Med anledning af det väckta åtalet resolverade

rådstufvurätten, att då åklagaren icke, på sätt i tryckfrihetsförordningen

föreskrifves, erhållit förordnande att föra talan i saken, kunde

hans talan icke upptagas till pröfning, hvadan remissen från öfverståthållareämbetet

icke föranledde vidare åtgärd. Detta beslut, som afsades

den 15 januari 1884, blef af Kungl. Maj:t fastställdt genom utslag den 9

juni 1884.

Det torde häraf framgå, att ordnings- och åklagaremakten icke

kunna på ett så verksamt sätt som önskligt vore ingripa emot utspridaren

af en med kvarstad belagd skrift. Häri kan gifvetvis ligga en verklig fara

för den allmänna ordningen och den personliga säkerheten, särskildt i

de fall att tryckta skrifter innehålla uppmaningar till lagstridiga handlingar.

Äfven i öfrigt är stadgandet i ifrågakomma lagrum synnerligen

dunkelt. Så t. ex då det heter, att utspridaren är förbunden till samma

ansvar som författaren och skall ’umgälla förbrytelsen efter enahanda

grunder, så är det förlåtligt, om man varder något oviss, huruvida ut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

Utskottets

yttrande.

spridaren skall svara för sin gärning inför domstolen i den ort, där utspridandet

skett, eller inför den domstol, som har att pröfva författarens

ansvar.

De förslag till ny tryckfrihetslag, som af konstitutionsutskottet

framlades vid 1871 och 1872 årens riksdagar samt af Kungl. Maj:t vid

riksdagen 1887, innehöllo förändrade bestämmelser uti ifrågavarande

afseende.

I dessa förslag hade man frångått den uppfattningen, att utspridare

af kvarstadsbelagd skrift skall vidkännas författareansvar.

Förslagen af 1871 och 1872 innehölle följande kortfattade bestämmelse

:

’Den, som med vetskap därom, att kvarstad å tryckt skrift blifvit

påbjuden, skriften utsprider, vare förfallen till det straff allmänna lagen

stadgar för den, som kvarstad bryter.’

O _ '' «/ ^

Såsom bekant utgör enligt allmänna strafflagen straffet för brytande

af kvarstad böter eller fängelse i högst sex månader.

O ^ o

I Kungl. Maj:ts förslag af år 1887 blef stadgandet något utförligare

och annorlunda formuleradt.

Med anslutning till detta senare förslag, och då jag anser en lagändring

uti ifrågavarande afseende vara af behofvet synnerligen påkallad,

får jag vördsamt hemställa,» — — —

De af statsrådet och chefen för justitiedepartementet anförda skäl hafva

synts utskottet innebära giltig anledning till vidtagande af de i den kungl.

propositionen ifrågasatta ändringar i och tillägg till tryckfrihetsförordningen,

under förutsättning att i § 4 införes ett tillagdt mom. 12 i enlighet med

det förslag, som af 1906 års Riksdag antagits att hvila till vidare grundlagsenlig

behandling. Vid sådant förhållande och då utskottet icke haft

något att erinra mot de föreslagna bestämmelsernas affattning, har utskottet

ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Då den af herr Bergendahl väckta motion afser en ändring af § 4

mom. 9 tryckfrihetsförordningen i samma riktning Kungl. Maj:t föreslagit,

torde densamma icke föranleda något utskottets särskilda yttrande.

Utskottet får alltså hemställa,

l:o) att Riksdagen må, med bifall till Kungl.

Maj:ts förevarande proposition, antaga att hvila till

vidare grundlagsenlig behandling följande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

15

Förslag

till

ändrad lydelse af § 4 mom. 9 och § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen

äfvensom till införande i förstnämnda § af tillagda mom. 13 och 14.

Nuvarande lydelse:

_ § 4.

9:o. Hvar, som beträdes att hafva

försålt eller utspridt en i laga ordning

med kvarstad belagd eller konfiskerad

skrift, vare vid alla sådana

tillfällen, då han om kvarstaden

kunskap ägt eller bort äga, till samma

ansvar som författaren förbunden,

och umgälle förbrytelsen efter enahanda

grunder. Rubbning af kvarstad,

hvaruppå försäljning eller utspridande

icke följt, umgälles enligt

allmän lag.

Föreslagen lydelse:

_ _ § 4.

9:o. Den som, medan förordnande

om kvarstad ä tryckt skrift är

gällande, med vetskap om förordnandet

utsprider eller låter utsprida

skriften, straffes med böter frän och

med trettiotre riksdaler sexton skilling

ar till och med trehundratrettiotre

riksdaler sexton skillingar eller med

fängelse från och med en månad till

och med ett år. Samma lag vare,

där någon med vetskap om att tryckt

skrift förklarats konfiskerad utsprider

eller låter utsprida skriften.

Hvad nu är stadgadt äge ej

tillämpning i det fall, att ansvar

äger rum enligt 14 mom. denna §.

Rubbning af kvarstad, som ej

innefattar straffbart utspridande, umgälles

enligt allmän lag.

13:o. Vid, sådan afdelning af

krigsmakten, som ställes eller är ställd

på krigsfot, äge järn,väl högste befälhafvaren

den rätt att förordna om

indragning, hvarom i 12 mom. sägs;

och förhålles med pröfning, huruvida

förordnandet skall äga bestånd, på

sätt där är stadgadt.

14:o. Den som, medan sådant

förordnande om indragning af skrift,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

Nuvarande lydelse:

§ ö.

10:o. År åklagad skrift, efter

åklagarens påstående, af så brottslig

beskaffenhet, att urbota bestraffning

därå följa bör, och skriftens författare

hör er till det stånd, att, efter

lag och författningar, han endast i

hofrätt för dylikt brott dömas kan,

förvise då underrätt, där namnsedeln

blifvit öppnad, saken till hofrättens

handläggning, hvarefter med densamma

vidare förfares, såsom denna

tryckfrihetslag föreskrifver.

Föreslagen lydelse:

hvarom nu sagts, är gällande, med

vetskap om förordnandet utsprider

eller låter utsprida skriften vid trupp

eller å flottans fartyg, straffes, där

han lyder under strafflagen för krigsmakten,

efter nämnda lag, men eljest

med böter från och med trettiotre

riksdaler sexton skillingar till och med

trehundratrettiotre riksdaler sexton

skillingar eller fängelse från och med

en månad till och med ett ar.

10:o. Om laga domstol för åtal

å förbrytelse, som omförmäles i 4 §

9 inom., så ock för åtal jämlikt 4 §

14 mom. mot någon, som ej lyder

under strafflagen för krigsmakten,

gälle hvad i allmän lag sägs.

Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot

någon, som lyder under strafflagen

för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols

upptagande; och tillämpas

i ty fall hvad om rättegången vid

sådan domstol är eller varder stadgadt,

dock att underställning alltid

skall äga rum på sätt förut är sagdt.

2:o) att herr Bergendahls motion, n:r 43, må anses

besvarad genom utskottets hemställan underpunkten l:o).

Stockholm den 1 maj 1908.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets- Utlåtande N:o 14.

17

Reservationer:

af herr Staaff, med hvilken herrar af • Callerliolm, Beckman, Ericsson

i Vallsta, friherre Bonde och Kvarnzelius instämt, som ansett, att utskottets

yttrande bort hafva följande lydelse:

»Vid öfvervägande af den kungl. propositionen har utskottet visserligen

funnit giltiga skäl förefinnas för vissa af de grundlagsändringar,

som föreslagits i densamma. Men utskottet kan icke tillstyrka den i

oförändrad form utan anser åtskilliga modifikationer påkallade.

Departementschefen har icke på något sätt motiverat det föreslagna

straffmåttet i § 4 mom. 9:o. Detta straffmått, hvars maximum stiger ända

till ett års fängelse, synes utskottet för högt tilltaget. 1 1887 års proposition,

som af departementschefen uttryckligen åberopas såsom stöd för

stadgandet, är maximum allenast hälften så stort eller sex månader. Samma

straffmaximum föreslås i herr Bergendahls motion. Jämväl utskottet anser

detta straffmaximum lämpligt. Skulle emellertid straffmåttet för utspridande

af kvarstadsbelagd skrift sålunda nedsättas, följer häraf, att det i

momentets sista punkt stadgade straff för rubbning af kvarstad, som ej

innefattar straffbart utspridande, likaledes bör undergå jämkning, och torde

detta straff i sådant fall skäligen böra bestämmas till böter.

I fråga om mom. 13:o anser utskottet ett förtydligande nödvändigt,

så att tvifvel ej må uppstå därom, att lagrummet allenast afser mobilisering

vid krigsfara och icke öfningsmobilisering. Detta synes lämpligen

kunna uttryckas med användande af samma ordalag, som i det af Kungl.

Maj:t framlagda förslaget till strafflag för krigsmakten användes: ''för annat

ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot’.

Hvad slutligen angår mom. 14 vill utskottet erinra, att enligt § 5

mom. 13:o Konungen äger förordna om indragning af skrift, som utaf

en eller flere främmande staters sändebud eller deras regeringar anmäles

såsom innefattande sådana ämnen, hvilka kunna föranleda till missnöje

hos andra makter, äfven om skriften icke är brottslig. Men något straff

finnes icke stadgadt för den, som oaktadt sådant förordnande med vetskap

därom sprider skriften. Uppenbarligen beror detta därpå, att man

icke velat med straff belägga spridande af skrift i annat fall, än då

den blifvit föremål för åtgärd på grund däraf, att den ansetts brottslig.

Det synes då föga rimligt, att den indragning, hvarom nu är fråga,

hvilken ju äfven afser skrift, som icke är brottslig, och hvarom skall

Bill. till Riks. Prot. 1908. 3 Sami. 14 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

förordnas af chefens för justitiedepartementet ombud, skulle omgifvas med

en större helgd, så att spridning af skrift, som utgjort föremål för sådan

indragning, kunde föranleda till straff. Att sålunda tillägga en underordnad

myndighets förordnande kraftigare verkan än den, som Konungens

förordnande äger, kan icke vara riktigt. Riktig synes däremot den principen

vara, att allenast spridning af sådan skrift, som på grund af vederbörande

myndighets åsigt, att den är brottslig — vare sig straff sedan

följer eller icke — blifver föremål för rättslig åtgärd, skall anses straffbar.

Något behof af lagändringen är ej heller påvisadt och kan icke

hafva framträdt, då hela den ifrågavarande indragningsmakten ännu ej

trädt i tillämpning. Och det är svårt att inse, huru ett sådant behof

skulle kunna uppstå, då ju förmännen hafva i sin makt att anbefalla

underlydande i tillräcklig mängd att, så snart någon skrift, hvarom indragningsförordnande

gäller, upptäckes, genast lägga beslag på densamma.

Emellertid vill utskottet ej bestrida att, om bestämmelsen begränsas

till krigstillfälle — i enlighet med näst föregående mom. — den kan

äga någon grund för sig. Utskottet har fördenskull velat föreslå en

modifikation af momentet i sådant syfte. Straffmåttet torde emellertid i

hvarje fall böra jämkas till öfverensstämmelse med hvad utskottet förordat

i fråga om mom. 9:o.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må, med förklarande att Kungl.

Maj ds proposition icke kan i oförändradt skick bifallas,

i anledning af densamma jämte den af herr Bergendahl

i ämnet väckta motion, antaga att hvila till vidare

grundlagsenlig behandling följande

Förslag

till

ändrad lydelse af § 4 inom. 9 och § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen

äfvensom till införande i förstnämnda § af tillagda mom. 13 och 14.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

§ 4. § 4.

9:o. Hvar, som beträdes att hafva 9:o. Den som, medan förord
försålt

eller utspridt en i laga ord- nande om kvarstad å tryckt skrift är

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

19

Nuvarande lydelse:

ning med kvarstad belagd eller konfiskerad

skrift, vare vid alla sådana

tillfällen, då han om kvarstaxlen kunskap

ägt eller bort äga, till samma

ansvar som författaren förbunden,

och umgälle förbrytelsen efter enahanda

grunder. Rubbning af kvarstad,

hvaruppå försäljning eller utspridande

icke följt, umgälles enligt

allmän lag.

Föreslagen lydelse:

gällande, med vetskap om förordnandet

utsprider eller låter utsprida

skriften, straffes med böter frän och

med trettiotre riksdaler sexton skilling

ar till och med trehundratrettiotre

riksdaler sexton skillingar eller med

fängelse från och med en månad till

och med sex månader. Samma lag

vare, där någon med vetskap om att

tryckt skrift förklarats konfiskerad

utsprider eller låter utsprida skriften.

Hvad nu är stadgadt äge ej

tillämpning i det fall, att ansvar

äger rum enligt 14 mom. denna §.

Rubbning af kvarstad, som ej

innefattar straffbart utspridande, umgälles

med böter från och med trettiotre

riksdaler sexton skillingar till och

med trehundratrettiotre riksdaler sexton

skillingar.

13:o. Vid sådan afdelning af

krigsmakten, som för annat ändamål

än öfning ställes eller är ställd på

krigsfot, äge jämväl högste befälliafvaren

den rätt att förordna om

indragning, hvarom i 12 mom. sägs;

och förliålles med pröfning, huruvida

förordnandet skall äga bestånd,

på sätt där är stadgadt.

14:o. Den som, medan sådant

förordnande om indragning af skrift,

hvarom nu sagts, är gällande, med

vetskap om förordnandet utsprider

eller låter utsprida skriften vid afdelning

af krigsmakten, somför annat

ändamål än öfning ställes eller är

ställd på krigsfot, straffes, där han

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 14.

Nuvarande lydelse:

§ 5.

10:o. År åklagad skrift, efter

åklagarens påstående, af så brottslig

beskaffenhet, att urbota bestraffning

därå följa bör, och skriftens författare

/lärer till det stånd, att, efter

lag och författningar, han endast i

hofrätt för dylikt brott dömas kan,

förvise då underrätt, där namnsedeln

blifvit öppnad, saken till hofrättens

handläggning, hvarefter med densamma

vidare förfares, såsom denna

tryckfrihetslag föreskrifver.

Föreslagen lydelse:

lyder under strafflagen för krigsmakten,

efter nämnda lag, men eljest

med böter från och med trettiotre

riksdaler sexton skillingar till och med

trehundratrettiotre riksdaler sexton

skillingar eller fängelse frän och med

en månad till och med sex månader.

§ 5.

10:o. Om laga domstol för åtal

å förbrytelse, som omförmäles i 4 §

9 mom., så ock för åtal jämlikt 4 §

14 mom. mot någon, som ej lyder

under strafflagen för krigsmakten,

gälle hvad i allmän lag sägs.

Åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot

någon, som lyder under strafflagen

för krigsmakten, skall tillhöra krigsdomstols

upptagande; och tillämpas

i ty fall hvad om rättegången vid

sådan domstol är eller varder stadgadt,

dock att underställning alltid

skall äga rum på sätt förut är sagdt.

af herr Berger, som instämt i den af herr Staaff afgifna reservation,

i hvad densamma afser § 4 mom. 13.

af herr Ahlstrand, som ansett, att de i § 4 mom. 9 och 14 föreslagna

straffmaxima bort begränsas på sätt i herr Staaffs reservation förordats.

Det skulle här antecknas, att herr von Geijer icke deltagit i detta

ärendes afgörande inom utskottet.

Stockholm 1908. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

1156/,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.