Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16

1908-03-22 · 69 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 67 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1908:16, Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16.

1

1®.

Ank. till Riksd. kansli den 12 Maj 1908, kl. 8 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på därom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlämnade de under tiden från och med den 15

januari 1907 till och med den 14 januari 1908 i statsrådet förda protokoll,

nämligen öfver

justitiedepartementsärenden från och med den 18 januari 1907 till och

med den 13 januari 1908;

justitieärenden från och med den 25 januari till och med den 31 december

1907;

utrikesdepartements ärenden från och med den 18 januari 1907 till och

med den 13 januari 1908;

landtförsvarsärenden från och med den 18 januari 1907 till och med

den 13 januari 1908;

sjöförsvarsärenden från och med den 18 januari 1907 till och med

den 13 januari 1908;

civilärenden från och med den 18 januari 1907 till och med den 14

januari 1908;

finansärenden från och med den 18 januari 1907 till och med den 14

januari 1908;

ecklesiastikärenden från och med den 18 januari 1907 till och med

den 13 januari 1908; samt

jordbruksärenden från och med den 18 januari 1907 till och med den

13 januari 1908.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Häft. (N:o 16.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

På därom framställd begäran har därjämte till utskottet öfverlämnats

det i statsrådet den 21 februari 1908 förda protokoll öfver ecklesiastikärenden

i hvad detsamma afser följande af Kungl. Maj:t nämnda dag

afgjorda ärenden:

angående begärdt tillstånd att anordna ett lotteri för upprättande af

eu teater i Malmö;

angående begärdt tillstånd för akademiska föreningen i Lund att anordna

ett penninglotteri;

angående begärdt tillstånd till anordnande af ett lotteri till förmån för

en »Linnéfond»;

angående tillstånd att anordna ett lotteri för idrottens främjande; samt

angående ansökning om anordnande af ett lotteri för uppförande af

en allmän svensk sångar-, idrotts- och kongresshall.

Vid den granskning af ofvan omförmälda protokoll, som i öfverensstämmelse

med grundlagens föreskrift blifvit af utskottet företagen och

nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot

af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att

böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen

anmälas, nämligen:

1:°)

(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 22 mars 1907, n:o 17.)

Stadsfiskalen A. H. Landgren i Umeå instämde till rådstufvurätten i

nämnda stad ryttmästaren vid Norrlands dragonregemente Henry Henriques

under yrkande, att enär Henriques den 28 januari 1908 klockan mellan

tio och elfva förmiddagen, då en under hans befäl varande trupp, bestående

af ryttare och skidlöpare, varit stadd på marsch genom staden och en del

af truppen befunnit sig å Storgatan därstädes, låtit truppen göra halt och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

3

först efter omkring en fjärdedels timmes uppehåll åter fortsätta marschen,

samt Henriques därigenom vållat hinder i trafiken å nämnda gata, Henriques

måtte fällas till ansvar för hvad honom sålunda läge till last.

Rådstufvurätten afkunnade utslag den 20 april 1903 och, enär Henriques

på grund af hvad i målet förekommit måste anses hafva vid åtalade

tillfället orsakat trafikhinder, pröfvade rådstufvurätten, med stöd af 2 § ö

mom. i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 och 1 § 5

mom. i de af Konungens befallningshafvande i Västerbottens län den 3

augusti 1891 för Umeå stad fastställda särskilda ordningsföreskrifter, rättvist

döma Henriques att därför höta tio kronor, äfvensom förplikta honom

att ersätta i målet hörda sju vittnen för deras inställelser.

Mot rådstufvurättens utslag var ordföranden af skiljaktig mening

samt förklarade sig ogilla åtalet. Henriques’ åtgärd att med marscherande

trupp göra halt å gatan för att ordna truppen kunde nämligen

icke anses straffbar, och i hvarje fall hade åklagaren icke visat, att trafikhinder

förelegat eller, om så varit fallet, att den klandrade åtgärden skett

på grund af ovarsamhet eller trots. Någon rättegångskostnad kunde dock

Henriques icke tillerkännas och skulle statsverket vidkännas af detsamma

förskjutna vittneslöner.

Öfver rådstufvurättens utslag anförde ryttinästaren Henriques besvär

i Svea hofrätt under yrkande att, då målet icke vore af beskaffenhet att

tillhöra allmän domstols pröfning, det mot honom väckta åtalet måtte

ogillas. Då detta därjämte vore fullkomligt obefogad!, yrkade Henriques

ersättning för rättegångskostnaden såväl vid rådstufvurätten som i hofr

ätten.

Genom utslag den 21 april 1904 undanröjde hofrätten rådstufvurättens

utslag beträffande ansvarsfrågan, enär den åtgärd, som i målet

lagts klaganden till last, af honom vidtagits i hans egenskap af befälhafvare

för ofvannämnda trupp, och målet således jämlikt 18 § mom. 1 a)

i kung!, förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången

därstädes tillhörde krigsdomstol. Rådstufvurättens utslag i fråga

om kostnaderna å målet blef af hofrätten endast på det sätt ändradt, att

klaganden befriades från skyldigheten att utgifva ersättningar till af åklagaren

i målet inkallade sex vittnen, Indika ersättningar skulle gäldas af

allmänna medel. Godtgörelse för utgifterna å målet i hofrätten, hvarå

klaganden framställt anspråk, kunde honom icke tillerkännas.

Uti hofrättens utslag sökte ryttmästaren Henriques ändring hos Kungl.

Maj:t under yrkande, att honom måtte tillerkännas ersättning för kostna
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

derna å målet; rnen förklarade Kungl. Maj:t sig genom utslag den 16

februari 1906 ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 28 januari 1907 anhöll

ryttmästaren Henriques att för sina å ofvannämnda rättegång häfda kostnader

vid rådstufvurätten, i hofrätten och hos Kungl. Maj:t af allmänna

medel utbekomma ersättning med ett sammanlagdt belopp af 209 kronor

88 öre. Till stöd för denna sin underdåniga anhållan anförde sökanden,

att den förseelse, hvartill han skulle hafva gjort sig skyldig, närmast vore

att betrakta såsom en förseelse under tjänstens utöfning. Det syntes

emellertid vara tvifvel underkastadt, huruvida det kunde anses olofligt

att å eu gata göra halt med en trupp — och som här varit fallet, i dess

smalaste formation och utan förorsakande af trafikhinder — för att låta

densamma ordna sig. Snarare hade det varit olagligt, om sökanden låtit

truppen, som till följd af den svåra uppfarten från Ume-älfven kommit i

långrotning och mindre god ordning, i sådant tillstånd marschera genom

staden. Den hade nämligen då möjligen kunnat vålla trafikhinder, därest

någon nämnvärd trafik på gatan vid tillfället verkligen förekommit.

Någon olaglighet ansäge sig sökanden icke hafva begått, och denna hans

uppfattning bestyrktes jämväl däraf, att åklagaren, sedan hofrättens utslag

i målet fallit, icke aktat nödigt angifva sökanden till åtal inför krigsrätt.

Då åtalsrätten numera vore preskriberad och sökanden, som icke ansåge

sig berättigad att af allmänne åklagaren yrka ersättning för hvad han

för sin talans bevakande nödgats utgifva, således saknade möjlighet att

på annat sätt göra sina anspråk gällande, funne han sig böra underställa

saken Kungl. Maj:ts pröfning.

Jämte verifikationer öfver i målet häfda kostnader bifogade sökanden

ett af vederbörande regementsauditör den 31 december 1906 utfärdadt

intyg, utvisande att sökanden icke varit inför Norrlands dragonregementes

krigsrätt ställd under åtal för vållande af trafikhinder å gata i Umeå den

28 januari 1903 eller för dylikt åtal vid krigsrätten anmäld.

Den underdåniga ansökningen tillstyrktes af vederbörande regementsoch

arméfördelningschefer.

Till följd af nådig remiss afgaf arméförvaltningen den 1 mars 1907

underdånigt utlåtande i ärendet och anförde därvid, att, som sökanden icke vore

lagligen berättigad att af allmänna medel undfå godtgörelse för sina ifrågavarande

utgifter samt hvad i ärendet förekommit icke syntes arméförvalt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

5

ningen kunna föranleda bifall till framställningen ur billighetssynpunkt,

funne arméförvaltningen sig icke kunna tillstyrka densamma.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 22 mars 1907 af dåvarande

chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Tingsten, som därvid

hemställde, att Kungl. Maj:t måtte på grund af hvad i ärendet förekommit

i nåder medgifva, att ifrågavarande belopp, 209 kronor 88 öre, finge af

arméförvaltningen till sökanden utbetalas från fjärde hufvudtitelns anslag

till extra utgifter. Denna hemställan, i hvilken statsrådets ofri o-a ledamöter

förenade sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

I lag är bestämdt, under hvilka villkor ersättning af allmänna medel

må utgå till dem, som blifvit föremål för kriminel åtgärd, hvilken sedan

befunnits oriktig. Men lagstiftaren har öppnat möjlighet till sådan ersättning

allenast för oskyldigt häktade och dömde, icke för dem, som tilläfventyrs

utan skäl blifvit åtalade. Vid detta förhållande synes uppenbart,

att Kungl. Maj:t icke kan äga någon befogenhet att bevilja sådan godtgörelse,

hvarom här är fråga.

Men äfven om man skulle anse, att en sådan åtgärd icke vore direkt

stridande mot lagstiftningens grunder, torde det dock påtagligen vara olämpligt

att, efter det domstolarne, som hafva att pröfva parts yrkande att erhålla

ersättning för rättegångskostnad, ogillat sådant yrkande, Kungl. Maj:t

tilldelar parten ersättning af allmänna medel. Därest någon brist skulle

förefinnas i stadgandena om rättegångskostnad, något hvarom utskottet icke

har anledning att uttala sig, torde denna brist böra afhjälpas på lagstiftningens

väg, men ingalunda föranleda till åtgärd af det slag, som i detta

ärende vidtagits.

Då således Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut, ur hvilken synpunkt

man än ser saken, icke kan anses välgrundad^ och då en fortsatt tillämpning

af den princip, som röjer sig i beslutet, kan leda till betänkliga

konsekvenser, har utskottet ansett sig höra hos Riksdagen göra anmälan mot

föredragande departementschefen enligt § 107 regeringsformen.

2:o)

(Protokoll öfver civilärenden den 28 juni 1907, n:o 31).

Uti 16 § 4 mom. af hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874

föreskrifves följande:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

»Hälsovårdsnämnden skall vaka öfver att fabriker och näringar icke

inrättas eller drifvas så, att de blifva i hälsoväg till men för arbetare,

närboende eller det allmänna. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämnden

tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder till dess afhjälpande.

Verkställes ej detta inom föreskrifven tid och är den anmärkta olägenheten

svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens

fortsatta drifvande.))

Vidare föreskrifves i 23 § af hälsovårdsstadgan följande:

»När hälsovårdsnämnden ej mindre vid de tillfällen, då det, enligt

hvad här ofvan uti denna stadga är sagdt, tillkommer nämnden att meddela

bestämmelser, än äfven eljest vid särskilda fall finner nödigt att i

hälsovårdsväg lämna föreskrift eller meddela förbud, äger nämnden, då påföljd

ej finnes bestämd i denna stadga eller annan allmän författning eller i

sådant stadgande för staden, som enligt 24 § tillkommit, att antingen

omedelbart eller efter förutgången erinran efter omständigheterna, genom

föreläggande af vite göra sig hörsammad.»

Uti en till hälsovårdsnämnden i Göteborg ingifven skrift af den

22 oktober 1906 anförde byggmästaren A. Hellqvist, såsom ägare till

fastigheten n:r 1 Litt. B i första kvarteret af elfte roten i staden Göteborg,

att uti huset å angränsande fastighet n:r 2 Litt. A i samma kvarter

och rote funnes två trappor upp inrymd en af O. Adolfson förhyrd verkstad

för tillverkning af bleckkärl, samt att maskinerna i berörda verkstad

åstadkomma starkt buller och svåra stötar, hvilket i hälsoväg inverkade i

hög grad menligt på hyresgästerna i Hellqvists fastighet. Med anledning

häraf anhöll Hellqvist, att hälsovårdsnämnden måtte vidtaga åtgärder för

undanröjande af de orsaker, som föranledde ifrågavarande menliga förhållanden.

Till stöd för denna sin anhållan åberopade Hellqvist ett af vederbörande

stadsarkitekt samt byggnadsfiskal den 4 oktober 1906 upprättadt besiktningsinstrument,

hvaraf inhämtades, att vid företagen besiktning af ofvannämnda

plåtslageriverkstad maskinerna därstädes, särskilt pressarna, åstadkommit

starkt buller och svåra stötar, hvilket, enligt besiktningsmännens uppfattning,

måste inverka i hög grad menligt på närboendes hälsa. Vidare åberopade

Hellqvist dels ett af distriktsläkaren E. S, Ahlström den 28 oktober

1906 utfärdadt intyg, att maskinerna uti ifrågavarande verkstad åstadkomme

ett så intensivt och störande buller, att det måste verka i hög

grad menligt på nerverna hos en frisk person, samt på eu nervös och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

7

svag verka ytterligare störande och nervretande och till slut kunna orsaka

svårare rubbningar i nervsystemet, dels ock ett af legitimerade läkaren

K. Björkman den 1 november 1906 utfärdadt intyg, att nämnda buller

måste verka irriterande och tröttande å friska människor, samt att två

i Hellqvists hus boende personer däraf otvifvelaktigt försämrats till sitt

nervsystem.

Det af Hellqvist anmärkta missförhållande bestyrktes jämväl af vederbörande

poliskommissarie, hvilken å platsen företagit undersökning. Arbetet

i verkstaden påginge från kl. 1/3 7 f. m. till kl. 7 å 8 e. in., men

utsträcktes understundom ända till kl. 10 ä 11 e. m.

Uti afgifvet utlåtande hemställde t. f. förste stadsläkaren att, då

det af maskinerna i verkstaden åstadkomna bullret uppenbarligen kunde

inverka menligt på de i Hellqvists fastighet boende personers hälsa, hälsovårdsnämnden

måtte, i enlighet med stadgandet i 16 § 4 mom. af

hälsovårdsstadgan, tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för

afhjälpande af berörda missförhållande.

Hälsovårdsnämnden utlät sig genom beslut den 7 november 1906, och

enär genom hvad i ärendet förekommit blifvit utredt, att verksamheten i

Adolfsons bleckslageriverkstad drefvespåsådant sätt, att genom buller och stötar

från maskiner i verkstaden men till hälsan uppstode för hyresgäster i Hellqvists

angränsande fastighet, pröfvade hälsovårdsnämnden, jämlikt 16 § 4

mom. i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874, lagligt ålägga

Adolfson, vid vite af femhundra kronor, att, därest bleckslagerirörelsen

fortfarande skulle i fastigheten bedrifvas, inom en månad därefter hafva

vidtagit sådana åtgärder, att maskinernas användande icke blefve i hälsoväg

till men för närboende.

Öfver detta beslut anförde Adolfson besvär hos Konungens befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län under yrkande att, som det

buller maskinerna i klagandens verkstad åstadkomma icke vore att hänföra

till sådant men för närboendes hälsa, som afsåges uti 16 § 4 mom.

i hälsovårdsstadgan, Konungens befallningshafvande måtte upphäfva hälsovårdsnämndens

beslut.

Uti infordradt yttrande anförde hälsovårdsnämnden, att klagandens påstående,

att 16 § 4 mom. i hälsovårdsstadgan icke vore tillämplig i förevarande fall,

icke förtjänade afseende. Klaganden syntes föreställa sig, att hans bestridande

skulle vara tillräckligt för att få nämndens beslut, upphäfdt. Förmodligen hade

klaganden tänkt sig, att Hellqvist sedermera skulle nödgas att anhängiggöra

sina påståenden genom stämning till domstol, och att klaganden skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutslcottets Memorial N:o 16.

kunna obehindradt fortsätta sin verksamhet under den långa tid, rättegången

komme att pågå. Den befogenhet hälsovårdsstadgan i fall sådana

som förevarande gåfve hälsovårdsmyndighet, vore dock fullt klar och tydlig,

och det skulle gifvetvis kunna medföra de största vådor för samhället,

om det fortsatta drifvandet af för hälsan farliga inrättningar först genom

långvariga rättegångar kunde förhindras. På grund häraf och då den anmärkta

olägenheten af klagandens rörelse vore af svår beskaffenhet, hemställde

hälsovårdsnämnden, att besvären måtte lämnas utan afseende.

Jämväl magistraten i Göteborg ansåg öfverklagade beslutet lagligen grundadt

och hemställde, att besvären måtte ogillas.

Genom resolution den 17 januari 1907 fann Konungens befallningshafvande

klaganden icke hafva anfört skål, ledande till ändring i hälsovårdsnämndens

öfverklagade beslut.

Häröfver anförde xldolfson besvär hos Kungl. Maj:t och yrkade att,

då den af hälsovårdsnämnden gjorda tolkning af 16 § 4 mom. af hälsovårdsstadgan

vore oriktig, Kungl. Maj:t måtte, med upphäfvande af Konungens

befallningshafvandes resolution, undanröja hälsovårdsnämndens klandrade

beslut.

Uti afgifna underdåniga utlåtanden hemställde hälsovårdsnämnden,

magistraten, Konungens befallningshafvande och medicinalstyrelsen, att

besvären måtte lämnas utan afseende.

Målet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 28 juni 1907 af dåvarande

chefen för civildepartementet, statsrådet Juhlin, som därvid hemställde

att, då hvad i målet förekommit icke vore af beskaffenhet att ifrågavarande

yrkande bort af hälsovårdsnämnd upptagas till pröfning, Kungl.

Maj:t måtte, med upphäfvande af Konungens befallningshafvandes öfverklagade

resolution, undanröja hälsovårdsnämndens klandrade beslut. Denna

hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af

Kungl. Maj:t bifallen.

Hvad som vid detta ärendes behandling ådragit sig utskottets uppmärksamhet

är, att hälsovårdsnämndens klandrade beslut blifvit af Kungl.

Maj:t undanröjdt på den grund, att det i målet framställda yrkande icke

bort af hälsovårdsnämnd upptagas till pröfning. Det synes nämligen utskottet

uppenbart, att den uti 16 § 4 mom. hälsovårdsstadgan gifna allmänna föreskrift,

att hälsovårdsnämnd skall vaka öfver att fabriker och näringar icke

inrättas eller drifvas så, att de blifva i hälsoväg till men för arbetare,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

9

närboende eller det allmänna, innefattar befogenhet för hälsovårdsnämnd att

vidtaga åtgärder till af hjälpande jämväl af sådan olägenhet i hälso väg, hvaröfver

anmärkning i förevarande fall blifvit hos hälsovårdsnämnden framställd.

Då utskottet finner det vara af vikt, att icke ett prejudikat i förevarande

hänseende skapas, som kan komma att inverka på hälsovårdsmyndigheternas

uppfattning vid bedömandet af frågor af enahanda eller likartad

innebörd, har utskottet ansett sig böra hos Riksdagen göra anmälan enligt

§107 regeringsformen mot föredragande departementschefen.

3 ro)

(Protokoll öfver civilärenden för den 5 juli 1907, n:o 19.)

Uti en till Kungl. Maj:t ställd, af öfverståthållarämbetet med underdånig

skrifvelse den 3 juni 1907 öfverlämnad skrift anhöll sekreteraren

i ämbetets afdelning för polisärenden A. Hj. von Sydow, att han, som

blifvit utsedd till verkställande direktör i Svenska arbetsgivareföreningen

och ordförande i dess styrelse, måtte, för att kunna emottaga detta uppdrag

under ett år, erhålla tjänstledighet från och med den 1 juli 1907

till och med den 30 juni 1908, med skyldighet för honom att till vikarie

afstå alla de med tjänsten förenade löneförmåner.

Öfverstäthallarämbetet hemställde uti sin underdåniga skrifvelse om

bifall till ansökningen.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 5 juli 1907 af dåvarande

chefen för civildepartementet, statsrådet Julilin, som därvid hemställde,

att Kungl. . Maj:t måtte bevilja von Sydow tjänstledighet till och med

den 30 juni 1908, med skyldighet att, räknadt från och med den 1 juli

1907, afstå alla med tjänsten förenade löneförmåner. Denna statsrådets

hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sio- blef af

Kungl. Maj:t bifallen.

Det har ådragit sig utskottets synnerliga uppmärksamhet, att ifrågavarande

tjänstledighetsansökning blifvit af Kungl. Maj:t bifallen. Visserligen

vill utskottet icke bestrida, att Kungl. Maj:t äger rätt att, när giltig anledning

därtill föreligger, bevilja en ämbete- eller tjänsteman äfven en längre tids

tjänstledighet från innehafvande befattning. Men i förevarande fall har, enligt

utskottets mening, ingalunda någon giltig anledning förelegat. Till

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

stöd för tjänstledighetsansökningen kar icke anförts armat skäl än att sökanden

önskade under ett år ägna sig åt en uppgift, som är af helt ock

kallet enskild natur ock saknar allt samkand med kaus verksamketsområde

i statens tjänst. Att enkart på sådan grund kevilja innehafvaren af en befattning

inom administrationen ledigket under så lång tid, som kär är fallet,

finner utskottet i liög grad anmärkningsvärd! Det måste anses vara af

stor vikt för en befattnings keköriga upprättkållande, att den så vidt möjligt

skötes af ordinarie innekafvaren. Ock det är uppenbart att, därest en

sådan princip, som i detta ärende vunnit tillämpning, opåtaldt skulle få

göra sig gällande vid tjänstledigheters keviljande, densamma kan komma att

leda till synnerligen betänkliga konsekvenser för statstjänsten. Pa grund

käraf kar utskottet funnit sig böra hos Riksdagen mot föredragande departementschefen

göra anmälan enligt 107 § regeringsformen.

4:o)

(Protokoll öfver civilärenden den 15 november 1907, n:o 49 a.)

Uti eu till Kung! Maj:t ingifven skrift af den 8 november 1907 anhöll

generaldirektören och chefen för kungl. järnvägsstyrelsen M. R. Sahlin,

att, då efter ingången af år 1908 någon generaldirektörsbefattning vid

statens järnvägar icke komme att finnas å ordinarie stat, honom måtte

beviljas nådigt afsked med 1907 års utgång från den befattning såsom

generaldirektör ock chef för järnvägsstyrelsen, kan på grund af nådigt

konstitutorial den 28 september 1904 innehade, äfvensom att Kungl. Maj:t

måtte, med tillämpning af det Kungl. Maj:t af 1907 års Riksdag lämnade

bemyndigande, förklara honom berättigad att bibehålla aflöning från och

med år 1908 å indragningsstat.

Vidare anhöllo öfverdirektörerna hos kungl. järnvägsstyrelsen A. R.

Corin ock E. O. J. Björklund i särskilda underdåniga skrivelser af den af 15

november 1907 att, med hänsyn därtill att öfverdirektörstjänsterna i järnvägsstyrelsen

från ock med 1908 års ingång komme att indragas, från ock

med samma tid blifva, mot åtnjutande af full aflöning, öfverflyttade på

indragningsstat.

Förenämnda ansökningar föredrogos inför Kungl. Maj:t den 15 november

1907 af dåvarande chefen för civildepartementet, statsrådet Juhlin,

gom därvid, bland annat, anförde följande:

»Sedan Kungl. Maj:t genom nådig proposition den 23 april 1907

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

11

förelagt Riksdagen förslag till förändrad organisation af järnvägsstyrelsen

och därunder lydande förvaltningar samt tillika gjort framställning

angående lönereglering för personalen vid statens järnvägar, har Riksdagen

i skrifvelse den 1 juni 1907 anmält, att Riksdagen i anledning af

förevarande proposition och i ämnet väckta motioner, bland annat, dels

godkänt ett vid skrifvelsen fogadt förslag till aflöningsreglemente för

tjänstemän vid statens järnvägar dels ock medgifvit, att Kungl. Maj:t finge

meddela erforderliga föreskrifter beträffande innehafvare af sådana nu befintliga

befattningar, hvilka föreslagits skola indragas eller väsentligt förändras,

och har Eders Kungl. Maj:t därefter denna dag beslutit utfärda

aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar.

Det sålunda beslutade atlöningsreglementet förutsätter, att generaldirektören,

hvilken enligt nu gällande bestämmelse tillsättes genom konstitutiorial,

skall allenast förordnas å viss tid, hvarjämte de i aflöningsreglementet

för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar af den 3 maj

1901 upptagna öfverdirektörer icke förekomma i det nya reglementet.

Enligt nu gällande aflöningsreglemente är det årliga arfvodet till generaldirektören

och chefen för järnvägsstyrelsen bestämdt till tolftusen kronor;

och är i pensionshänseende genom nådiga brefvet den 15 oktober 1897

stadgadt, att denne skall vara berättigad att från och med månaden näst

efter den, då han efter sextiofem lefnadsår och minst tio tjänstår såsom

chef för järnvägsstyrelsen från ämbetet afgår, under sin återstående lifstid

å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af sextusen kronor,

hvarjämte meddelats särskilda bestämmelser för det, här ej föreliggande fall,

att lian är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.

Jag hemställer, att Eders Kungl. Maj:t på grund af ofvanberörda, utaf

Riksdagen Eders Kungl. Maj:t lämnade medgifvande och med bifall till

den af generaldirektören Sahlin gjorda framställning, måtte förklara, att

generaldirektör Sahlin skall äga att af trafikmedel under titel ''indragningsstat’

uppbära från och med år 1908 intill månaden näst efter den, då

generaldirektör Sahlin fyllt 65 år, ett årligt belopp af tolftusen kronor

samt därefter under generaldirektör Sahlins återstående lifstid ett belopp af

sextusen kronor om året; dock med skyldighet att, i händelse generaldirektör

Sahlin kommer att anställas i rikets, Riksdagens eller kommuns tjänst,

i allo frånträda det till generaldirektör Sahlin å indragningsstat utgående

belopp, därest detta understiger eller är lika med den nya aflöningen, och,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

därest detsamma öfverstiger berörda nya aflöning, vidkännas mot den senare

svarande afdrag.

Vidare hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t, med tillämpning af

Riksdagens omförmälda medgifvande, måtte förordna, att öfverdirektörerna

Corin och Björklund vid 1908 års ingång skola såsom öfvertaliga tjänstemän

upptagas å statens järnvägars stat med rätt för dem att, intill dess de äro

skyldiga att från tjänsten afgå och på grund däraf beviljas nådigt afsked,

af trafikmedel uppbära dem enligt nu gällande bestämmelser tillkommande

aflöningsförmåner; dock att det skall åligga Corin och Björklund, att, där

så påfordras, tjänstgöra i järnvägsstyrelsen i befattning, som kan anses fullt

jämförlig med och motsvara deras nu innehafvande ämbeten, hvarjämte de

skola vara skyldiga att, därest de erhålla anställning i rikets, Riksdagens

eller kommuns tjänst frånträda eller vidkännas afdrag å sina af trafikmedel

utgående aflöningsförmåner på sätt i fråga om generaldirektör Sahlin

blifvit stadgadt.»

Till dessa af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställanden behagade

Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Då Riksdagen i samband med den beslutade omorganisationen af

järnvägsstyrelsen och därunder lydande förvaltningar medgaf Kungl. Maj:t

rätt att meddela erforderliga föreskrifter beträffande innehafvare af sådana

befattningar, hvilka skulle indragas eller väsentligt förändras, utgick

Riksdagen uppenbarligen därifrån, att Kungl. Maj:t vid tillämpningen af

ifrågavarande medgifvande endast skulle vidtaga sådana åtgärder, som ur

såväl nämnda befattningshafvares som det allmännas synpunkt kunde

betecknas såsom fullt tillfredsställande och ändamålsenliga. Vid afgörandet

af frågan om en ämbets- eller tjänstemans försättande å indragningsstat

borde följaktligen hänsyn tagas icke blott till dennes befogade anspråk på

att icke genom den beslutade omorganisationen blifva lidande utan äfven

därtill, att statsverket icke komme att onödigtvis betungas af allt för

stora utgifter.

Att vid ifrågavarande ärendes afgörande sistnämnda synpunkt icke

vunnit det beaktande man kunnat fordra, synes utskottet ligga i öppen

dag. Uppå därom gjord underdånig ansökning har Kungl. Maj:t försatt

generaldirektören Sahlin å indragningsstat, med rätt för honom att intill

uppnådd pensionsålder uppbära den lön han såsom generaldirektör förut

åtnjutit eller 12,000 kronor om året samt därefter under sin återstående

lifstid en årlig pension af 6,000 kronor utan någon som helst skyldighet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

13

att förrätta ett däremot svarande arbete eller att emottaga annan befattning

i rikets tjänst, därest sådan skulle komma att honom erbjudas. Att denna

åtgärd maste betecknas såsom i hög grad olämplig, torde icke med fog

kunna bestridas. Redan ur principiell synpunkt finner utskottet det synnerligen

betänkligt att försätta en i sin kraftigaste verksambetsålder varande

ämbetsman i den ställning, att han skall under hela sin återstående lifstid

äga att af staten uppbära full lön och pension utan att vara skyldig att

förrätta något som helst arbete i statens tjänst. Och framför allt synes

en dylik åtgärd vara anmärkningsvärd, då den, såsom i förevarande fall

är förhållandet, ådrager statsverket en utgift, som kan komma att uppgå

till ett högst afsevärdt belopp.

Den af Kungl. Maj:t träffade anordning har synts utskottet så

mycket mera anmärkningsvärd, som utvägar icke torde saknats att få

fragan ordnad på ett sätt, som varit fullt tillfredsställande ur båda de

synpunkter, som, enligt hvad utskottet ofvan angifvit, måste vid densammas

bedömande fasthållas. Då det uppenbarligen icke kunde ifrågasättas

att utan vidare entlediga en person, hvilken gjort sig känd såsom

en synnerligen duglig ämbetsman, hade lämpligen bort så förfaras, att

generaldirektör Sahlin erhållit rätt att tillsvidare uppbära den lön han

såsom generaldirektör åtnjutit, men med skyldighet att, då tillfälle därtill

erbjöde sig, mottaga annan befattning i rikets tjänst, jämförlig med den

befattning han vid afskedets erhållande innehade. Genom en dylik anordning

hade å ena sidan all nödig hänsyn blifvit tagen till den grannlaga ställning,

hvari generaldirektör Sahlin kommit genom den beslutade omorganisationen,

och å andra sidan hade Kungl. Maj:t haft i sin hand att bestämma,

när generaldirektör Sahlin åter skulle inträda i rikets tjänst och den

till honom utgående aflöning å indragningsstat upphöra. Enligt utskottets

uppfattning hade denna provisoriska anordning icke behöft blifva af någon

långvarig natur, då det säkerligen icke mött några svårigheter att bereda

generaldirektör Sahlin eu tjänst motsvarande den han förut innehaft.

Utskottet anser sig böra framhålla att, därest generaldirektör Sahlin

mot förmodan skulle hafva förklarat sig icke vilja ingå på en anordning

sådan utskottet ofvan angifvit, det dock stått Kungl. Maj:t öppet att så

förfara med stöd af § 35 regeringsformen, hvilken i förevarande fall

otvifvelaktigt ägt tillämplighet.

På grund af hvad sålunda anförts och då föredragande departementschefen,

enligt utskottets asikt, genom sitt i förevarande ärende afgifna rådslag

tillstyrkt Kungl. Maj:t att vidtaga en åtgärd, som icke blott i och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

för sig måste betecknas såsom synnerligen olämplig utan äfven kan komma

att för statsverket medföra högst afsevärda kostnader, har utskottet funnit

detta ärende vara af den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen,

hos Riksdagen göras mot föredragande departementschefen.

5:o)

(Protokoll öfver finansärenden den 1 februari 1907, n:o 1.)

Med anledning af en utaf riksantikvarien gjord underdånig framställning

om företagande genom sakkunniga personer af en systematisk undersökning

af svenska ortnamn uppdrog Kungl. Maj:t, som ansåg en förberedande

undersökning böra vidtagas för åstadkommande för Sveriges del

af ett arbete, väsentligen motsvarande det i Norge med anslag af allmänna

medel utgifna samlingsverket »Norske Gaardsnavne», den 2 maj

1902 åt en kommitté att i sådant syfte dels för ett län eller landskap

låta verkställa undersökning af namnen å byar och gårdar äfvensom å

viktigare berg samt större skogar, sjöar och landsträckor, dels ock efter

vunnen erfarenhet uppgöra och så snart ske kunde underställa Ivungl. Maj:ts

pröfning plan för arbetet i dess helhet jämte beräkning af de penningbelopp,

som för arbetets fullständiga utförande kunde antagas vara erforderliga.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 20 oktober 1905 på

framställning af nämnda kommitté meddelat fastställelse af plan för

undersökningarna beträffande ortnamnen i Älfsborgs län, ingick kommittén

den 23 mars 1908 till kammarkollegium med en skrifvelse, däruti

kommittén hemställde, att kammarkollegium ville, efter det vederbörande

blifvit hörda, hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning, att Timtnelheds

socken i Redvägs härad af nämnda län måtte benämnas Timmele samt

att, därest denna namnförändring vunne Kungl. Maj:ts bifall, förordnande

måtte meddelas, att för de till Timmelheds by hörande fastigheter i nämnda

socken byanamnet i jordeboken skulle förändras till Timmele.

Enligt hvad ett skrifvelsen bifogadt »Utdrag ur förteckningen öfver

de af ortnamnskommittén föreslagna förändringar beträffande de i jordeboken

för Timmelheds socken införda fastighetsnamn» utvisar, vore anledningen

till den föreslagna namnförändringen det nu brukliga uttalet

Timmele eller Temmela. Enligt äldre jordebokshandlingar hade benäm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

15

ningarna Timmel(l)e, Timel(l)e och Temel(l)e under 1500-talet varit de

vanliga, medan formerna Timmeled, Timmelled och Timmelhed framträdt

först i början af 1600-talet och därefter blifvit de allmänna. Härledningen

af namnet vore okänd och den sent uppträdande skrifningen med

-hed berodde på missuppfattning.

öfver kommitténs framställning hördes Timmelheds sockens kommunalstämma,

Timmelheds byamän äfvensom vederbörande häradsskrifvare,

domkapitlet i Skara samt Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län.

Socknens kommunalstämma förklarade sig anse, att namnet Timmelhed

borde bibehållas. Stämmans ordförande var dock af en motsatt mening.

Timmelheds byamän anförde uti sin förklaring, bland annat, följande:
»Af

handlingarna i ärendet hafva vi inhämtat, att namnet på vår by

under gångna tider stafvats på mångahanda olika sätt. Somliga af dessa

namnvarianter kunna väl för vårt, nutidsmänniskans, öga och öra te sig

något sällsamma. Vi äro dock öfvertygade om att de allesamman, hvart

och ett på sin tid, väl fyllde sitt ändamål, samt att de, som använde dem,

hade dem kära, och att de ej gärna hade utbytt dem mot andra. Vi

hafva ej heller sport, att något sådant någonsin föreslogs dem. Man hade

väl då annat att tänka på och syssla med. Vi kunna ej heller rätt förstå,

huru någon (myndighet eller enskild) skulle kunnat ha något intresse af

att namnet på deras (vår) by skulle ha bokstafverats på annat sätt, än

det på hvarje tid häfdvunna.

I det anförda ligger svaret på den till oss framställda frågan inneslutet.

Den i denna tiden och ibland oss häfdvunna bokstafveringen åt

namnet på vår by är Timmelhed. För oss är det namnet kärt, ty det

är för många af oss namnet på vår födelse- och fosterbygd och våra

fäderneärfda gårdar; för oss alla är det namnet på våra hem. Vi förstå

väl vetenskapsmannens intresse, då han forskar efter de svenska ortnamnens

ursprungliga form. Vi värdera och taga med nöje kännedom om

resultaten af denna hans forskning — det ligger ett stycke af vårt folks

historia däri. Men kommer han för att, rustad med statsmyndigheternas

maktmedel, ålägga oss att skrifva våra ortnamn på något fornsvenskt sätt

och icke så som det vunnit burskap i denna tidens språk, då protestera

vi på det bestämdaste. Vi protestera mot ifrågasatt påbud, att namnet

på vår församling, vår by och våra gårdar skall bokstafveras på något

annat sätt än det nu och ibland oss häfdvunna och anhålla vördsamt, att

det måtte fortfarande skrifvas Timmelhed.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Uti en till Konungens befallningshafvande i ärendet ingifven skrift

anförde församlingens kyrkoherde, att första gången socbennamnet påträffats

i kyrkoböckerna, nämligen uti den år 1629 upplagda »Bogesunds

kyrkiobook», benämningen Timmelheed användts. Sedan förekomme under

1600- och början på 1700-talet namnformerna Timmelhed, Timmeled

och Timelhed med undantag för tvenne i en kyrkobok införda afskrifter

af domar från 1663 och 1693, k vilka hade den ena Timele,

den andra Timmella eller Timmele, växlande med Timmeled. Från 1730-talet

hade i kyrkoböckerna ständigt skrifvits Timmelhed. Då sistnämnda form

sålunda hade gamla anor, kunde med skäl ifrågasättas, huruvida det

vore lämpligt att ändra denna häfdvunna form,

Häradsskrifvaren i fögderiet tillstyrkte den föreslagna namnförändringen.

Domkapitlet i Skara förklarade sig för sin del icke hafva något att

erinra mot kommitténs förslag.

Konungens befallningshafvande tillstyrkte den föreslagna förändringen

af sockennamnet.

Sedan ortnamnskommittén satts i tillfälle att yttra sig öfver de i

ärendet afgifna utlåtandena, ingaf kommittén till kammarkollegium en

den 22 november 1906 dagtecknad skrift i ämnet, däruti kommittén

förklarade sig till alla delar vidhålla sitt förslag, då den sent inkomna

skrifformen Timmelhed ej trängt igenom i uttalet, hvilket utgjorde Timmele

(Temmella), och skrifformen Timmelhed i allt fall så mycket mindre

kunde sägas vara den häfdvunna, som formen Timmel(l)e upptagits i de flesta

mera betydande publikationer, såsom t. ex. generalstabens karta, ekonomiska

kartverket, Sidenbladh: »Sveriges härads- och sockennamn» och Höjer:

»Konungariket Sverige», liksom den äfven användts af kommunalstämmans

ordförande i det från kommunalstämman insända protokollsutdraget.

Med underdånig skrifvelse den 27 november 1906 öfverlämnade

kammarkollegium ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning och anförde därvid

för egen del, att kollegium ej hade något att erinra mot nådigt bifall

till hvad kommittén föreslagit. Kollegium hemställde därför, att Kungl.

Maj:t måtte förordna, att Timmelheds socken från och med ingången af

år 1907 skulle benämnas Timmele; och komme kollegium att sedermera

i sinom tid meddela beslut i anledning af kommitténs framställning i

öfrigt eller i hvad anginge förändring af jordebokens namn å Timmelheds

by med mera.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16. 17

Ärendet föredrogs inför Kung! Maj:t den 1 februari 1907 af chefen

för finansdepartementet, statsrådet Swartz, som därvid hemställde, att

Kungl. Majrt måtte förordna, att Timmelheds socken skulle benämnas

Timmele. Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade

sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Enligt hvad utskottet inhämtat, har kammarkollegium, efter erhållen

del af Kungl. Maj:ts beslut, den 19 februari 1907 förordnat, att i jordeboken

byanamnet för de till Timmelheds by hörande fastigheter i Timmele

socken skall förändras till Timmele.

Då den s. k. ortnamnskommittén först tillsattes, erhöll den af Kungl.

Maj:t, såsom ofvan framhållits, i uppdrag att låta verkställa undersökning

af namnen a by ar och gårdar äfvensom a viktigare berg samt större skogar,

sjöar och landsträckor. Detta dess uppdrag har sedermera utvidgats därhän,

att kommittén skulle äga att i vissa fall jämväl föreslå ändringar af

ortnamn. Det synes emellertid utskottet tydligt, att sådana förändringar

af ortnamn endast böra förekomma, då verkligt behof däraf föreligger, och

utskottet har icke kunnat finna ådagalagdt, att uti nu ifrågavarande'' fall

något sådant behof skulle förefinnas. De skäl, som af kommittén anförts

till stöd för den föreslagna namnförändringen, nämligen att det nu brukliga

uttalet vore Timmele eller Temmela, och att den förra benämningen

eller därmed liknande under 1500-talet varit den vanliga, hafva nämligen

synts utskottet icke vara af den art, att de bort föranleda bifall till kommitténs

framställning. Kommittén har själf uppgifva, att härledningen af

namnet är okänd och har således däruti ej kunnat finna något stöd för sitt

förslag. Den omständigheten åter, att den af kommittén förordade formen

upptagits i vissa tryckta arbeten, har, enligt utskottets uppfattning, så mycket

mindre bort utgöra något dylikt skäl, som, såsom af handlingarna framgår,

benämningen Timmelhed sedan mycket lång tid tillbaka varit den

officiella i både kyrkoböcker och kronoräkenskaper. Att under sådana förhållanden

endast med hänsyn till ett visst å orten brukligt uttal, hvilket

enligt uppgifter, som lämnats utskottet, icke lärer vara det allenarådande,

företaga en namnförändring, synes utskottet vara så mycket mera betänkligt,

som ett dylikt förfarande skulle leda till allt för orimliga konsekvenser.

Hvad som emellertid framför allt ådragit sig utskottets uppmärksamhet

är, att förevarande namnförändring beslutats i strid mot socknens

önskan och byamännens enhälligt uttalade och, enligt utskottets uppfattBih.

till Biksd. Frat. 1908. 3 Sami. 16 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ning, välgrundade protester. Det synes nämligen utskottet uppenbart,

att vid afgörande af frågor af denna art ett synnerligen stort afseende måste

fästas vid deras önskningar, som äro i saken närmast intresserade, och detta

så mycket mera, som man i våra dagar ansett sig böra genom särskild lagstiftning

bereda skydd för enskilda släktnamn. Att en kommun bör kunna

äga samma anspråk på skydd för sitt namn som en enskild, finner utskottet

ligga i öppen dag, likasom ock att enahanda skydd på om möjligt, än starkare

grunder bör tillkomma enskilda fastighetsägare för de gårdar, som

af dem innehafvas. Äfven torde böra beaktas att, då anslag från de särskilda

orternas landsting och hushållningssällskap i och för det. betydelsefulla

arbetets fortsatta bedrifvande blifvit af Eiksdagen vid beviljande

af anslaget framställdt såsom villkor för dess utgående, erhållandet af ett

sådant i hög grad äfventyras för den händelse de i saken närmast intresserades

önskningar ej tillmätas någon betydelse, utan att de tvärtom utsättas

för att genom Kungl. Maj:ts beslut påtvingas namnförändringar

uteslutande på grund af kommitterades uppfattning.

Då det synts utskottet vara af vikt, att ett ytterligare fortskridande

på den sålunda inslagna vägen icke måtte ifrågakomma, har utskottet funnit

sig böra hos Riksdagen mot föredragande departementschefen göra anmälan

enligt § 107 regeringsformen.

6:o)

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 27 mars 1907, n:o 24, och

den 22 november 1907, n:o 23.)

Uti en till Kungl. Maj:t den 20 mars 1907 ingifven skrift anhöll

kommittén för Sveriges deltagande i internationella idrotts- och turistutställningen

i Berlin 1907 att för nämnda utställning få från lifrustkammaren

till låns utbekomma ett antal föremål, hvilka af lifrustkammarens

intendent skulle närmare utses. Då det vore kommitténs sträfvan att till

heder för fosterlandet göra den svenska afdelningen af ifrågavarande utställning

så mångsidig och representativ som möjligt och då ett urval af

vapen från lifrustkammaren skulle vara af största värde. och betydelse för

Sveriges repesenterande på vapenafdelningen, vågade kommittén hoppas på ett

nådigt svar å sin framställning, detta så mycket mera som kommittén redan

räknade H. M:t Konungens Jaktklubb såsom utställare af en samling föremål,

som skulle på det lyckligaste sätt kompletteras genom ett urval af t. ex. ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 16. 19

tjugutal jaktgevär och en del jaktrekvisita från äldre tider ur lifrustkammarens

samling. Ifrågavarande föremål skulle uppsättas i en montre under

glas. Såsom pendant till denna vore det i hög grad önskvärd! att erhålla

äfven en montre med äldre värjor och andra vapen, att utgöra en retrospektiv

utställning i samband med den samling af modärna nu i bruk

varande fäktvapen, som komme att ingå i den svenska utställningsafdelningen.

Då Tyskland äfvenledes anordnade en retrospektiv vapenutställning

och då det syntes utgöra ett nationellt och för lifrustkammaren själf

angeläget intresse att göra dess värdefulla samlingar bättre bekanta i utlandet,

syntes det kommittén som om detta tillfälle att öka värdet af den

svenska afdelningen af utställningen icke borde försummas. Hvarje sådan

åtgärd eller garanti som lifrustkam marens intendent efter Kungl. Maj:ts

beslut, kunde anse nödig eller nyttig vid utlånandet af de ifrågavarande

föremålen, ville kommittén med största noggrannhet och beredvillighet efterkomma.

Genom nådig remiss den 21 mars 1907 anbefallde Kungl. Maj:t

Nordiska museets nämnd att skyndsamt inkomma med underdånigt utlåtande

i ärendet och därvid, efter samråd med föreståndaren för lifrustkammaren,

lämna specificerad uppgift å de föremål, som, därest Kungl.

Maj:t. med anledning af den underdåniga framställningen skulle anse en

utlåning böra medgifvas, kunde därvid ifrågakomma, med angifvande för

hvarje föremål af det penningbelopp, för hvilket detsamma vid utlåning

borde försäkras, samt de villkor i öfrigt, som vid utlåning borde föreskri

fvas.

Till. åtlydnad häraf afgaf Nordiska museets nämnd den 22 mars 1907

underdånigt utlåtande i ärendet samt anförde därvid följande:

Vid upprättandet af förslag till urval för en sådan utställning hade

kommitterade och lifrustkammarföreståndaren utgått därifrån att, om lifrustkammaren

skulle deltaga i utställningen, detta endast kunde ske med

föremål af allra yppersta art, så att de i nämnvärd grad bidroge att höja

den svenska utställningen och på samma gång hedrade lifrustkammaren;

bada parterna hade därför enats om att föreslå de föremål, som vore angifna

i en utlåtandet närsluten förteckning, å hvilken lifrustkammarföreståndaren

äfven antecknat de approximativa värden föremålen kunde anses

äga.

Nämnden, som i hög grad beaktade de fosterländska sträfvanden,

hvilka besjälade de kommitterade, hade redan tidigare under hand meddelat

dem, att nämnden, som inför Kungl. Maj:t vore för samlingarne an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

svarig, ej kunde tillstyrka utlåning från lifrustkammaren till sagda ändamål

annat än i det fall kommitterade önskade en samling, visande vapentillverkningens

tekniskt sedt höga ståndpunkt under 1600- och 1700-talen

i Sverige, hvilket erbjudande likväl af kommitterade under hand afböjts.

Sedan nämnden tagit kännedom om den förslagsvis upprättade förteckningen

öfver de föremål, som skulle eventuellt i Berlin utställas, funne nämnden,

emedan utställningen blifvit såväl kvalitativ som kvantitativt omfångsrikare

än hvad enligt nämndens uppfattning först varit meningen, än mindre

anledning att tillstyrka nådigt bifall till den gjoida anhållan.

Nämndens ståndpunkt i frågan grundade sig utöfver allmänna betänkligheter

mot svenska historiska föremåls utlåning utom landets egna gränser,

hufvudsakligen på följande: dels vore den ifrågavarande Berlin-utställningen

af den natur, att hufvudmassan af där utställda föremål vore af

modern tillverkning, nutida handelsvaror, hvilkas eventuella förlust visserligen

vore att beklaga, men som likväl lätt kunde ersättas, i följd hvaraf

vid en sådan utställning helt naturligt ej för utställningen i dess helhet

säkerhetsåtgärder i alla riktningar vore vidtagna i samma utsträckning

som vid utställningar af oersättliga historiska och konstnärliga föremal,

dels komme lifrustkammarens föremål enligt de kommitterades uppgift att

utställas ganska nära en stor dioramabild, framställande ett svenskt vinterlandskap,

där snön återgåfves med bomull, hvartill komme att omedelbart

bakom denna i hög grad eldfarliga bild kinematografföreställningar

vore afsedda att äga rum, hvilka kinematografbilder säkerligen i långt

högre grad än lifrustkammarens eventuella utställning komme att höja utlänningarnas

intresse för vårt land.

Vid denna frågas slutliga bedömande vore det måhända nödvändigt

att låta äfven andra synpunkter göra sig gällande än dem nämnden genom

sin ställning till lifrustkammaren måste anse afgörande för sitt afstyrkande

underdåniga yttrande; och skulle Kungl. Maj:t i följd af dessa skäl, oaktadt

nämndens afstyrkande, finna utlåning böra äga rum, ville nämnden

icke på grund af det mellan Kungl. Maj:t och nämnden träffade aftal däremot

lägga hinder under förutsättning, att nämnden befriades från allt ansvar för

föremålen under utlåningstiden, och finge nämnden, i enlighet med Kungl.

Maj:ts uppdrag, i underdånighet föreslå följande säkerhetsåtgärder:

att föremålen förpackades så att de vore skyddade mot fukt; ^

att transporten skedde i direkt vagn och under bevakning af pålitlig

person, som hela tiden medföljde;

att föremålen sändes direkt från Nordiska museet till utställningsbygg
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16.

21

naden i Berlin och omedelbart efter utställningens slut återfördes till

museet, så att den tid föremålen vore skilda från lifrustkammaren blefve

den minsta möjliga, och att den väg valdes, som erbjöde den minsta sjötransporten,

eller öfver danska öarna via Fredericia och Wamdrup;

att föremålen profuppsattes i montrerna i Stockholm efter de anvisningar

föreståndaren för lifrustkammaren kunde komma att gifva och att

vid uppsättningen i Berlin alla dessa anvisningar noggrann! följdes;

att montrerna försåges med spegelglas och gjordes så dammtäta som

möjligt, och att hvarje monterram, som kunde öppnas, försåges med mer

än ett lås, samt att nyckeln förvarades hos fullt pålitlig person, som af

vakterna lätt kunde tillkallas;

att de båda montrerna, som ej komme att stå så nära hvarandra, att

en vakt kunde öfvervaka dem, om utställningen blefve mycket besökt,

under förevisningstiden bevakades af hvar sin vakt samt under de tider

utställningen ej vore öppen för allmänheten af en vakt eller att montrerna

då bortfördes och förvarades å brandfri och i andra afseenden trygg plats;

att föremålen under utställningen ej finge ur montrerna uttagas för

visning;

att i utställningsbyggnaden dygnet om funnes brandvakt och lätt

tillgång till polishjälp;

att föremålen, under hela den tid de vore från lifrustkammaren

skilda, försäkrades mot all risk till det belopp, som de upprättade förteckningarna

angåfve; samt

att i öfrigt alla försiktighetsmått iakttoges, som kunde minska risken

af utlåningen.

Vid utlåtandet fanns fogad följande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Förteckning

å föremål i Lifrustkammaren, som eventuellt böra utlånas till Internationella

Idrotts- och Turistutställningen i Berlin 1907.

Flertalet nedan upptagna föremål äro konstnärligt och vapentekniskt

af den kvalitet, att de ej så ofta förekomma i marknaden, hvarför nutida

priser för dem ej finnas noterade. De priser, som angifvits, äro därför beräknade

efter hvad likvärdiga föremål af andra slag betingat och i proportion

till de priser mindre värdefulla vapen af liknande art betingat

på de senaste större europeiska auktionerna. Märkas bör dock, att en grupp

föremål sådan som Karl XI:s jaktkammare egentligen borde på grund af

sin fullständighet åsättas ett högre värde än sammanlagda värdet af de

enskilda föremålen. För de af föremålen åter, som äga historisk karaktär,

är en värdesättning egentligen ogörlig, då de äro helt oersättliga och för

landet äga ett värde, som ej kan omsättas i penningar.

Stockholm den 22 mars 1907.

Rudolf Cederström.

Intendent och föreståndare för Lifrustkammaren.

ut-

flytt-

nings-

n:r

Äldre

inventarie-

n:r

Föremål

Värde

1246

_

Musköt.............................................

5,000

Ciselerad pipa, rikt inlagd stock,

rustkammare.

Ur Gustaf II Adolfs

1247

885

1308 1

1197 |

Musköt med gaffel...........................

3,000

Rikt inlagda med ben och pärlemor,

rustkammare.

Ur Gustaf II Adolfs

Transport

8,000

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

23

ut-

flytt-

nings-

n:r

Äldre

inventarie-

n:r

Föremål

Värde

Transport

8,000

3819

1973

Värja ..............................................................................

5,000

Fästet rikt orneradt och belagdt med rikt graveradt och

emaljeradt förgylldt silfver. Klingan förfärdigad af Peter

Weirsberg i Solingen. Ur Gustaf II Adolfs rustkammare.

3067

5693

Ceremonisvärd med balja..

3,000

Fästet rikt orneradt och silfverbelagdt. Klingan samlin- gens yppersta etsade arbete (Kalender för år 1597).

3920

1960

Värja.....................

5,000

Fästet med rik guldinläggning. Klingan förfärdigad af

Miguel Cantero i Toledo.

Tillhört rikskanslären Axel Oxenstierna.

3106

3113

CXV 277 1

2253 j

Garnityr af värja och dolk .. .

2,000

Fästena rikt inlagda med silfver. Värjklingan af Solinger-

smeden Johan Allich.

3102

5669

Värja .......................

3,000

Fästet rikt inlagdt med silfver. Klingan färfärdigad af

Heinrich Pather i Solingen.

3710

5787 : 104

Jakthorn ........................

1,000

Förfärdigadt af hornet af en af de sista i Europa lefvande

uroxarne (Bos primigenius); gåfva 1620 af Vojvodan i Bava

Stanislaus Radsicjovski till konung Sigismund.

918

CXV 404

Bössa ...................

1,500

Praktvapen.

1332

1286

Bössa ......

2,000

Förfärdigad 1643 af Peter Helbig i Dresden.

Tillhört drottning Kristina.

Transport

30,500

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ut-

flytt-

nings-

n:r

Äldre

inventarie-

n:r

Föremål

Värde

58

59

1054 1

1061 i

Transport

Teschitzbössor, ett par...................................................

Förfärdigade 1647.

Tillhört drottning Kristina.

30,500

3,000

3866

2050

Ceremonisvärd ...............................................................

Fästet silfverinlagdt. Klingan förfärdigad 1650 vid Vira

bruk (äldsta kända tillverkning), etsad af Jiirgen Ollich.

Tillhört riksmarskalken grefve Lars Kagg.

800

3247

Värja ..............................................................................

Fästet af mästerligt snidadt stål. Klingan högetsad med

Karl X:s namn.

Tillhört Karl X.

3,000

3223

1865

Svärd ..............................................................................

Fäste rikt snidadt och försilfradt. Klingan med upphöjd

inskrift mot förgylld botten.

Tillhört Karl X.

3,000

3244

Värja, med balja............................................................

Fästa af rikt ciseleradt silfver.

Tillhört Karl X.

2,000

3029

5666

Värja..............................................................................

Fäste i konstrikt genombrutet och ciseleradt stål.

Klingan af den berömde Toledosmeden Sebastian Her- nandez.

1,500

1341

1345

Bakladdningsgevär.........................................................

Förfärdigadt af De Foullois d. y. i Paris; märklig kon- struktion.

Tillhört Karl XI.

5,000

1339

1334

3,000

Förfärdigadt af Jan Flock i Utrecht.

Tillhört Karl XI.

Transport

51,800

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

25

1 ut-

; flytt- I nings- j n:r

Äldre

inventarie-

n:r

Föremål

Tärde

1082

1344

Transport

Bössa ......................................................................

Förfärdigad af De Foullois d. y. i Paris; trepipigt revol- versystem; stocken med utsökt graverade inläggningar.

Tillhört Karl XI.

51,800 1

! 5,000

1002

1346

Bössa ...............................................................................

Förfärdigad 1661 af Martin Kamerer i Augsburg, stocken

belagd med sköldpadd och silfverbeslagen. Gåfva af fält- marskalken friherre Gustaf Persson Banér till Karl XI.

2,000

1290

1331

Bössa ......................................................................

Förfärdigad af Starbus i Amsterdam. S. inkallades 1687

till Stockholm.

Tillhört Karl XI.

2,000

1084

CXY 576

Bössa............................

800!

j

5,000

1926

1927

1631 1

1632 j

Förfärdigad i Sverige af Starbus.

Tillhört Karl XI.

Pistoler, ett par ............

Förfärdigade af De Foullois d. y. i Paris. Pipa, lås och

beslag af rikt graveradt silfver; stocken rikt inlagd med

silfver. Tillhört Karl XI.

3333

Hirschfängare..................................................................

Fäste af snidadt elfenben och silfver, slida af sköldpadd

och silfver.

Tillhört Karl XI.

3,000 !

1

3681

3952

Kruthorn med gehäng ...................................................

Af konstsvarfvadt elfenben med silfverbeslag.

Tillhört Karl XI.

700

3721

__

Krutprofvare............................

100 i

Förfärdigad 1671 af Johan Koch i Stockholm.

Tillhört Karl XI.

Transport

70,400 ;

Dill. till Biksd. Prot. 1908. 3 Sami. 16 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Ut-

flytt-

nings-

n:r

Äldre

inventarie-

n:r

Föremål

Värde

|

Transport

70,400

3386

909

Jaktväska...............................:........................................

Knuten af silfvertråd och grönt silke.

Tillhört Karl XI.

700

:

3335

13338

3339

3340

3341

1148

1149

1151

1152

Jaktväska.......................................................................

Af grön sammet.

Tillhört Karl XI.

Hundhalsband, 4 st.......................................................

Af grön sammet med förgyllda beslag.

Tillhört Karl XI.

1,000

1,000

1741

1635

Pistoler, ett par ............................................................

Mästerligt ciselerade, förfärdigade af Lasaro Lasarino Co- minazzo och Paolo Francese i Brescia.

2,000

3248

Värja ..............................................................................

Fäste med rik guldornering, förfärdigad af firman »ä la

Chassé Royale» i Paris.

1,0 00

3234

5694

Värja ..............................................................................

Mästerligt snidadt fäste i blånadt stål mot guldinlagd botten.

2,000

1721

1722

CXV 634

» 635

Pistoler, ett par ............................................................

Förfärdigade af Leonard Cleuter. Stock af snidadt elfen- ben.

3,000

1733

5657

Pistoler, ett par ..........................................................

Förfärdigade af Jacob Kosters i Mastreicht. Stock af sni- dadt elfenben.

3,000

1928

—

Pistoler, ett par ............................................................

Förfärdigade af Bertrand Piraube i Paris; pipor och be- slag af graveradt, förgylldt silfver, kornen af diamanter.

2,000

Transport

86,100

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

27

ut-

flytt-

nings-

n:r

Äldre

inventarie-

n:r

Föremål

Värde

Transport

86,100

1053

1343

Tescliitzbössa..................................................................

2,000

Tillhört Karl XII.

1088

1815

Bössa ..............................................................................

700

|

Förfärdigad af Peter Froomen i Jönköping.

00

CO

2293

Bardisanklinga ...............................................................

2,000

Etsad af Sveriges främste st&letsare, David Kohl.

Tillhört Karl XII såsom kronprins.

15417

Jaktpage-dräkt ..........................................................

1,000

Från Fredrik I:s hof.

| 3301

3401

Hirschfängare.................................................................

500

Fäste af rikt snidadt hjorthorn.

3271

2079

''Värja .............................................................................

1,000

Fäste af genombrutet och ciseleradt stål.

3259

Värja ..............................................................................

6,000

Fäste af guld med blå emalj.

3270

2078

Värja..............................................................................

800

Fäste i ciseleradt stål mot guldbotten.

| 3589

CXV 562

Värja ..............................................................................

30,000

Fästet i rikt ciseleradt guld i flere färger.

Tillhört Gustaf III.

3353

5716

— ;

Jaktuniform med hirschfängare ....................................

5,000

Hirschfängaren med fäste i rikt ciseleradt stål mot guld- botten, förfärdigad af Frantz Bourgeois i Paris.

Buren af Gustaf III såsom gäst hos Ludvig XV 1771.

Summa Er.

135,100

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Ofvanstående förteckning, upprättad i samråd med föreståndaren för

Lifrustkammaren innehåller det urval föremål ur Lifrustkammaren, som

kommitterade åsyftat i sin underdåniga skrifvelse till Kungl. Maj:t i och

för utlåning till Idrotts- och turistutställningen i Berlin innevarande vår,

bildande de båda grupper, som i nämnda skrifvelse omtalas.

För Kommittén för Sveriges deltagande i internationella turist- och idrottsutställningen

i Berlin 1907.

8. Hermelin.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 27 mars 1907 af chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarskjöld, som därvid hemställde,

att Kungl. Maj:t täcktes medgifva, att de i berörda förteckning

upptagna föremål, med undantag likväl af de med utflyttningsnumren 8259

och 8589 betecknade värjor, måtte under den af nämnden angifna förutsättning

i fråga om ansvaret för föremålen från lifrustkammaren utlånas

till den internationella idrotts- och turistutställningen i Berlin år 1907, dock

under villkor att någon kostnad i anledning däraf ej förorsakades lifrustkammaren

samt att i afseende å föremålen iakttoges de säkerhetsåtgärder

nämnden föreslagit. Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter

förenade sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

På grund af Kungl. Maj:ts förenämnda beslut blefvo ifrågavarande

föremål utlämnade till den svenska utställningskommittén och af denna

exponerade å den beramade utställningen. Då föremålen den 31 maj 1907

återlämnades till Nordiska museet, befunnos de flesta vara mer eller mindre

skadade. Skadorna framgå af följande

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

29

Besigtningsinstrument

vid återlämnandet af de enligt Kungl. brefvet af den 27 mars 1907 till

Internationella Idrotts- och Turistutställningen i Berlin 1907 utlånade

föremålen ur Lifrustkammarens samlingar.

Utflyttnings-

n:r

Inventarie-

n:r

Föremål

Skador och anmärkningar

1246

—

Musköt ........................

Svårt rostskadad, fläckad af oljefärg,

äldre lagning uppbruten.

1247

1308

» ........................

Svårt rostskadad, fläckad af oljefärg.

885

1197

Muskötgaffel..................

3819

1973

Värja ...........................

3067

5693

Ceremonisvärd...............

3920

1960

Värja ...........................

3106

Cxv 277

* ...........................

3113

2253

Dolk ...........................

3102

5669

Värja ...........................

j 3710

5787:104

Jagthorn........................

918

Cxv 404

Bössa ...........................

Rostskadad.

1332

1286

»

58

1054

Teschitsbössa ...............

Fläckad af oljefärg.

59

1061

» ...............

Fläckad af oljefärg, en bit af kolfvens

hornskoning afslagen.

3866

3247

2050

Ceremonisvärd...............

Värja ...........................

3223

1865

Svärd ...........................

Något rostskadadt.

3244

Värja med balja ............

KJingan rostskadadt.

3029

5666

Värja ..........................

Rostskadad med spår af oskickliga för- sök till rengöring.

1341

1345

Bakladdningsgevär .........

Svårt rostskadadt, fläckadt af oljefärg.

1339

1334

Magasinsgevär ...............

Fläckadt af oljefärg.

1082

1344

Bössa ...........................

Svårt rostskadad, fläckad af oljefärg.

1002

1346

* ............>..............

Svårt rostskadad, en för bössans karak- tär väsentlig del bortbruten och

förlorad.

1290

1331

»

Svårt rostskadad och fläckad af olje- färg med spår af oskickliga försök

till rengöring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

yttnin

n:r

1084

1926

1927

3333

3681

3721

3336

3335

3338

3339

3340

3341

1741

3248

3234

1721

1722

1733

1734

1928

1929

1053

1088

782

5417

3301

3271

3270

3353

5716

Stoi

Au

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Inventarie-

n:r

Föremål

Skador och anmärkningar

Oxy 576

Svårt rostskadad.

1631

Pistol ..........................

1632

» ...........................

\

Hirschfängare med slida..

3952

Kruthorn med gehäng ...

Krutprofvare..................

Jagtväska .....................

Något rostskadad, fläckad af oljefärg.

1148

Hundhalsband ...............

Fläckadt af oljefärg.

1149

» ...............

» » »

1151

» ...............

Ej medtaget till Berlin.

1152

» ...............

» » » »

1635

Pistoler, ett par ............

Värja ...........................

Något rostskadade.

5694

» ...........................

Cxv 634

Pistol ..........................

Svårt rostskadad.

Cxv 635

» ...........................

> »

5657

» ...........................

Rostskadad.

5658

» ...........................

» ...........................

Ej medtagen till Berlin.

» ...........................

» » » »

1343

Teschitsbössa ...............

.

1315

Bössa ...........................

Rostskadad.

2293

Bardisan klinga ............

Jagtpagedräkt ...............

Ej medtagen till Berlin.

3401

Hirschfängare ...............

Rostskadad.

2079

Värja ...........................

»

2078

Hirschfängare med slida..

Jagtuniform ..................

Ej medtagen till Berlin.

den 31 maj 1907.

da Cederblom

vid Nordiska Museet.

Iludolj Cederström

Intendent vid Lifrustkammaren.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

31

Ofvan anmärkta rostskador äro samtliga orsakade af att föremålen

handterats med svettiga händer, och sådan af fettsyror alstrad rost lämnar,

äfven sedan den aflägsnats, svarta ärr efter sig. Bosten har därtill haft

lång tid att fräta på föremålen, då dessa, ehuru utställningen i Berlin stängdes

den 5 maj, icke återlämnades förrän den 31 maj. Att döma af att

några föremål bära spår af försök att utplåna rostskadorna, torde dessa

hafva tillkommit redan under utställningstiden.

Oljefärgsfläckarna visa, att handtverkare haft tillträde till montrerna,

sedan föremålen varit uppsatta i desamma. Fläckarna äro å ömtåliga föremål

synnerligen svåra att aflägsna, och torde å textila föremål såsom hundhalsbanden

n:ris 3338/1148, 3339/1149 vara outplånliga. Vid uppackningen

visade sig föremålen därtill icke vara emballerade med samma omsorg

som vid afsändandet. Enligt packmästarens uppgift rådde emellertid

vid nedpackningen i utställningslokalen sådan villervalla, att han af fruktan

att några af föremålen skulle förkomma i oredan bland arbetare, lärår

och emballage måst i hög grad påskynda densamma. Af allt synes framgå,

att vid utställningar af denna art icke förefinnes sådana betryggande förhållanden,

som för museiföremål äro nödvändiga, och att skadorna i detta

särskilda fall torde orsakats af att föremålen handhafts af personer, som

icke förstått att handskas med dylika historiska dokument, som, om de

förkomma, äro oersättliga och som, efter en gång lidna skador, icke kunna

återföras till sitt ursprungliga skick.

Stockholm den 31 maj 1907.

Rudolf Cederström.

Med underdånig skrifvelse den 29 juni 1907 öfverlämnade Nordiska

museets nämnd ofvannämnda besiktningsinstrument till Kungl. Maj:t under

anhållan att, då Kungl. Maj:t befriat nämnden från allt ansvar med afseende

på dessa föremål under utlåningstiden, i det inventeringsinstrument,

som upprättades öfver lifrustkammarens samlingar, när de mottoges af Nordiska

museet, måtte göras anteckning om ifrågavarande föremåls förändrade

skick eller ock att merberörda besiktningsinstrument måtte biläggas sagda

inventeringsinstrument.

Genom nådig remiss den 11 juli 1907 anbefallde Kungl. Maj:t kommittén

för Sveriges deltagande i den internationella idrotts- och turistutställningen

i Berlin år 1907 att till Kungl. Maj:t inkomma med underdånig

förklaring i anledning af hvad Nordiska museets nämnd i ofvannämnda

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

skrifvelse anfört och i sammanhang därmed yttra sig, huruvida de i nådiga

brefvet den 27 mars 1907 föreskrifna säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått

blifvit vidtagna, samt om och i hvad mån kommittén åtoge

sig godtgöra kostnaden för afhjälpande, så vidt ske kunde, af de under

utlåningstiden uppkomna skador, som enligt besiktningsinstrumentet förefunnits

å flertalet af de utlånade föremålen vid deras återlämnande till

lifrustkammaren, och lämna ersättning för den skada, som ej kunde afhjälpas.

Till åtlydnad häraf inkom kommittén den 25 september 1907 med

underdånigt utlåtande i ärendet och anförde därvid, bland annat, att de i

nådiga brefvet den 27 mars 1907 föreskrifna säkerhetsåtgärder blifvit på

det noggrannaste iakttagna. De å en del af föremålen uppkomna rostfläckarna

hade tvifvelsutan förorsakats genom föremålens handterande med

svettiga händer vid deras packning samt uppsättning och nedtagning ur

montrerna. Bland de i ofvannämnda nådiga bref uppräknade säkerhetsåtgärder

hade emellertid icke föreskrifvits, att föremålen ej finge beröras

med blotta handen, såvida densamma ej förut för ändamålet inoljats. Då

man ej skäligen kunde hos icke-museimän förutsätta kunskap därom, att

sådana föremål, som krigsvapen från 1600- och 1700-talen kunde genom

blotta beröringen tillfogas stor och oersättlig skada, hade lifrustkammarens

intendent bort därom lämna undervisning till de personer, som haft packning

och uppsättning om hand. De uti besiktningsinstrumentet anmärkta

fläckarna af oljefärg hade, trots den största försiktighet, uppkommit vid

restaureringen af en under resan skadad list i montern, hvilken restaurering

skedde sedan föremålen blifvit uppsatta. Fläckarna vore emellertid mycket

små och kunde sannolikt å de flesta föremålen med största lätthet borttagas

utan att lämna spår efter sig. Att eu bit af hylsan för laddstaken

å en af de utlånade bössorna blifvit bortbruten och förlorad, vore visserligen

sant, men denna del hade förut varit lossad och vapnet alltså vid

utlämnandet defekt. Möjligt vore ock, att föremålen ej blifvit emballerade

med samma omsorg i Berlin som vid afsändande! från Stockholm, men detta

kunde tillräckligt förklaras däraf, att dylik inpackning gifvetvis skedde

under de gynnsammaste omständigheterna i ett museum. Emellertid syntes

packningen hafva varit fullt tillräcklig, då någon skada icke vållats föremålen

under hemtransporten. Då kommittén icke kunde finna annat än

att såväl själfva besiktningsinstrumentet som den på detsamma baserade

framställningen gjorde intryck af öfverdrift och icke bure vittne om sådan

opartiskhet, som borde utmärka de dokument, hvilka, såsom Nordiska mu
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

seets nämnd begärt, skulle för framtiden vittna angående ifrågavarande

föremåls utlåning till berörda utställning, funne sig kommittén böra afstyrka

bifall till den af nämnden gjorda framställning. Då kommittén

emellertid icke ville undandraga sig det ansvar, som med afseende å nämnda

föremål ålåge kommittén, anhöll kommittén, att frågan därom måtte underkastas

fullt opartiskt och rättvist bedömande genom särskildt utsedda sakkunniga

personer.

Till följd af nådig remiss afgaf Nordiska museets nämnd den 11 november

1907 underdånigt utlåtande i ärendet i anledning af hvad kommittén

i sitt afgifna yttrande anfört. Museinämnden åberopade därvid ett

af föreståndaren för lifrustkammaren i ämnet afgifvet utlåtande, däruti

denne, bland annat, anförde följande. Olikheten i uppfattningen om skadornas

betydelse kunde bero pa att ej alla kretsar så snart hunne tillgodogöra

sig de erfarenhetsrön fackmannen på sitt område vore satt i tillfälle

att göra och hvarpå hans synpunkter grundade sig. Föremål från äldre tider

vore dokument, studiematerial för kännedomen om dessa tider. Samtidigt

med. att forskningen ginge framåt blefve man i stånd att med stöd

af förut ej beaktade detaljer af samma föremål, samma dokument, draga

långt mer vidtgående slutsatser än en föregående tid. En tid hade sålunda

svårt att förutse hvad som kunde vara af vikt för eu kommande. Museimannen

ansåge det därför som en plikt att i möjligast oförändradt skick till

denna kommande tid bevara det material han hade under vård. Äfven när föremålen,

såsom här vore fallet, blifvit skadade, måste största hänsyn tagas

till deras dokumentvärde. Det gällde ej främst att utplåna skadorna.

Innebure dessa fara för ytterligare fördärf af föremålen, måste konserveringsatgärder

vidtagas, dock sa att de i minsta möjliga mån ingrepe på

föremålets ursprungliga tillstånd. Innebure de icke sådan fara, kunde de

för utseendets skull aflägsnas i de fall detta läte sig göra utan att något

af det ursprungliga hos föremålen riskerades. Under alla omständigheter

vore det en god regel att vidtaga minsta möjliga och blott oundgängliga

åtgärder, då en kommande tid säkert skulle äga bättre tekniska hjälpmedel

därtill. Hvad de a ifragavande föremål uppkomna skador beträffade, vore

somliga af den natur, att de kunde aflägsnas, under det andra, särskildt

rostskadorna icke vore möjliga att borttaga utan att ytterligare förstöra

föremålen.

För egen del framhöll museinämnden, bland annat, att, när det gällde

föremål af den natur som ifrågavarande, vore hvarje skada, liten eller stor,

obotlig. Metallbiten, som af rosten bortfrätts, kunde ej utan att föremålet

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 16 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

omgjordes ersättas af en annan, ett bortbrutet och bortkommet stycke

kunde ej af ett nytt ersättas, utan att det sålunda lagade föremålet i högre

eller lägre grad förlorade i värde ej mindre som historiskt dokument än

äfven som konstindustriell handelsvara. Detta emedan det vore så godt

som omöjligt att laga eller afhjälpa skador på ett gammalt föremål utan

att antingen tillföra det för detsamma alldeles främmande ämnen eller ock

på detsamma utöfva ett mer eller mindre lindrigt våld, ofta nog båda sakerna

på en gång. Öfverallt gällde också den regeln bland dem, som museifackmässigt

utbildat sig att vårda dylika föremål, att ej restaurera, utan

koncentrera alla bemödanden på att behålla föremålen i det tillstånd, hvari

de befunne sig.

I anslutning till hvad nämnden sålunda anfört och under framhållande

af åtskilliga andra omständigheter, hvilka här icke torde behöfva omnämnas,

afstyrkte nämnden det af kommittén framställda förslag om skadornas

afhjälpande och en besiktning af sakkunnige före och efter denna procedur.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 22 november 1907 af chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarskjöld, som därvid hemställde,

det Kungl. Maj:t täcktes förklara hvad i ärendet förekommit ej föranleda

annat yttrande, än att anteckning om det förändrade skick, hvari ifrågavarande

föremål befunnit sig vid återställandet efter utlåningen till utställningen

i Berlin, finge, sedan en af kommittén utsedd person fått tillfälle

att å dess vägnar närvara och yttra sig, göras i ofvan berörda inventeringsinstrument,

hvarvid uppkommen meningsskiljaktighet, som ej kunde häfvas,

skulle anmärkas i ett protokoll, som skulle biläggas inventeringsinstrumentet

och till hvilket däri skulle göras hänvisning. Denna hemställan, i

hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Af den ofvan lämnade redogörelsen torde till fullo framgå, att Kungl.

Maj:ts ofvannämnda beslut att medgifva utlåning af ifrågavarande föremål från

lifrustkammarens samlingar varit allt annat än välbetänkt. Det synes

utskottet vara uppenbart, att en utlåning af svenska historiska föremål utom

landets gränser icke bör ifrågakomma utan att särskildt talande skäl därför

blifvit anförda. Detta var emellertid i förevarande fall ingalunda förhållandet.

Tvärtom förelågo, enligt utskottets uppfattning, tungt vägande skäl

mot ett bifall till ansökningen. Den ifrågavarande utställningen var, såsom

dess namn också angifver, icke någon historisk utställning, där det från

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 16.

35

forskningssynpunkt kunde vara önskvärdt att jämväl vårt land representerades,

utan en exposition af nutida handelsvaror af modern tillverkning,

tillkommen för att höja intresset för idrotts- och turistlif. Att till en

dylik, utom landet anordnad utställning utlåna oersättliga historiska och konstnärliga

föremål, finner utskottet i hög grad olämpligt, och detta så mycket

mera som Nordiska museets nämnd bestämdt afstyrkt en sådan utlåning

under framhållande af den stora risk, som därmed vore förbunden. Att

de flesta föremålen, under utlåningstiden åsamkades skador, rörande hvilkas

omfattning och betydelse utskottet dock icke anser sig kunna afgifva något

bestämdt omdöme, visar också tillfullo, att de af museinämnden uttalade betänkligheter

mot utlåningen voro fullt befogade.

På grund af hvad sålunda anförts och då föredragande departementschefen,

enligt utskottets uppfattning, vid ifrågavarande ärendes behandling

icke ådagalagt nödig omsorg om staten tillhöriga historiskt värdefulla föremål,

och då det är af vikt, att utlåning af dylika föremål från statens samlingar

till utställningar af ofvannämnda eller därmed likartad natur icke

vidare må ifrågakomma, har utskottet funnit sig böra hos Riksdagen göra

anmälan mot föredragande departementschefen enligt § 107 regeringsformen.

7:o).

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 26 juli 1907, N:o 24.)

o o

A kyrkostämma med Åkerby församling den 28 december 1906 valdes

med slutna sedlar till skolrådsledamöter för fyra år J. E. Johansson

i Sörby med 186 fyrk och E. Wahlström i Kroksta med 115 fyrk, den

senare efter lottning med C. J. Hjelmstedt i Nyåker, hvilken jämväl erhållit

115 fyrk. Vid valet hade afgifvits 16 röstsedlar, hvaraf 18 förklarats

ogiltiga, emedan å dem icke förefurmits anteckning om respektive

röstandes fyratal. Af de tre godkända röstsedlarna hade två, representerande

tillhopa 186 fyrk, innehållit allenast ett namn, nämligen J. E. Johansson,

och den tredje, med åtecknadt röstvärde af 115 fyrk, innehållit

namnen C. J. Hjelmstedt och E. Wahlström.

Öfver detta val besvärade si g folkskolläraren C. G. F orslund hos domkapitlet

i Uppsala och anförde därvid följande: Enär, såsom ock af kyrkostämmans ordförande

före valet tillkännagifvits, hvarje .röstsedel skulle upptaga två namn,

hade de två röstsedlar, som innehållit endast namnet J. E. Johansson,

bort underkännas. I följd däraf och då blott en giltig röstsedel, upp
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets Memorial N-o 16.

tagande namnen C. J. Hjelmstedt och E. Wahlström, afgifvits, hade dessa

två personer bort förklaras valda till skolrådsledamöter. Då så emellertid

icke skett, yrkade klaganden, att domkapitlet måtte, med ändring af

kyrkostämmans berörda beslut, förklara de två valsedlarna med allenast

Johanssons namn ogiltiga, samt Hjelmstedt och Wahlström, som hvardera

erhållit 115 röster, lagligen valda till ledamöter af församlingens

skolråd.

Uti å kyrkostämma den 24 februari 1907 afgifven förklaring anförde

församlingens icke klagande medlemmar följande: De 13 kasserade röstsedlarna

med ett sammanlagdt röstvärde af 1,650 fyrk hade alla innehållit namnen J.

E. Johansson i Sörby och C. J. Carlsson i Berga, hvilka alltså församlingens

flertal önskat valda till skolrådsledamöter. Att berörda 13 röstsedlar

icke varit åsätta det å dem belöpande fyrktal, hade berott därpå,

att den person, som erhållit uppdrag att, då röstsedlarna efter upprop

enligt vallängden afgåfves, förse dem med påteckning om fyrktal, af viss

uppgifven anledning uraktlåtit detta. Enär valet till följd häraf måste

anses olagligt, yrkades, att domkapitlet måtte upphäfva ifrågavarande valförrättning

och förordna om nytt val eller ock ogilla de hos domkapitlet

anförda besvären.

Uti afgifna påminnelser genmälde klaganden, att då de röstberättigade

försummat att under valets fortgång framställa anmärkning däröfver,

att stämmans ordförande icke låtit anteckna röstvärdet å valsedlarna, kunde

nytt val icke ifrågakomma endast på grund däraf, att yrkande därom

blifvit i förklaringarna framställdt. Frågan om nytt vals hållande i förevarande

fall kunde icke ens komma under ompröfning, enär sådant yrkande

icke förekommit i besvären.

Genom utslag den 13 april 1907 utlät sig domkapitlet att, enär

upplyst vore, att af de 16 vid ifrågavarande kyrkostämma aflämnade

röstsedlar 13 icke blifvit godkända på den grund, att röstvärde icke åsatts

desamma, men det lagligen tillkommit kyrkostämmans ordförande att hafva

låtit verkställa sådan anteckning, och denne genom sin försummelse därutinnan

alltså vållat, att större delen af de i kyrkostämman deltagande

församlingsmedlemmarne ej fått utöfva sin rösträtt, ty och som vid sådant

förhållande kyrkostämmobeslutet, i hvad det anginge J. E. Johanssons och

E. Wahlströms val till skolrådsledamöter, måste anses ogiltigt, funne domkapitlet,

som, då valet afsett tillsättning af två ledamöter i skolrådet,

jämväl ansåge de tvenne valsedlar, å hvilka allenast ett namn upptagits,

vara ogiltiga, de anförda besvären icke kunna föranleda till annan åtgärd,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

37

än att öfverklagade kyrkostämmobeslutet, såsom icke i laga ordning tillkommet,

undanröjdes, hvarjämte domkapitlet föreskref att, sedan domkapitlets

. utslag vunnit laga kraft eller, därest det blefve öfverklagadt, vederbörlig

stadfästelse, nytt val skulle i behörig ordning anställas för utseende

af två ledamöter i församlingens skolråd.

Öfver domkapitlets utslag besvärade sig Forslund hos Kungl. Maj:t.

Ingå andra besvär öfver ifrågavarande kyrkostämmobeslut hade biifvit

anförda än de, som af klaganden ingifvits till domkapitlet. I dessa

besvär hade^icke yrkande på valets upphäfvande blifvit framställdt, utan

allenast anhållan om sådan rättelse i valet, att de röstsedlar, hvilka upptagit

blott ett namn, måtte förklaras ogiltiga, samt att de personer, hvilkas

namn upptagits på den enda återstående lagliga valsedeln, måtte förklaras

valda till skolradsledamöter. Först i den öfver besvären afgifna

förklaring hade af de icke klagande framställts begäran om nytt val, men

gentemot dem hade valet så till vida vunnit laga kraft, att de icke rätteligen

kunnat göra framställning om annat än valets fastställande, för den händelse

de icke velat instämma i besvären. Hur många röstande som deltagit

i valet saknade all betydelse för frågans afgörande. På grund däraf

yrkade klaganden, att Kungl. Maj:t, måtte med upphäfvande af domkapitlets

utslag, förklara Hjelmstedt och Wahlström lagligen valda till ledamöter

af församlingens skolråd.

Uti å extra kyrkostämma den 26 maj 1907 öfver besvären afgifven

förklaring hemställde församlingens icke klagande medlemmar, att Kungl.

Maj:t måtte lämna besvären utan afseende, då valet måste anses olagligt

pa den grund, att största delen af de vid valet närvarande icke fått

utöfva dem tillkommande rösträtt. Mot detta kyrkostämmans beslut reserverade

sig C. J. Hjelmstedt och E. Wahlström.

Domkapitlet i Uppsala anförde uti afgifven förklaring: Att rättvisan

blifvit kränkt vid den ifrågavarande valförrättningen, läge i öppen dag.

Utan det minsta förvållande från deras egen sida hade de flesta röstberättigade

vid valet förlorat sin rösträtt. Skulle ett sådant val stadfästas,

skulle det kunna hända, att en person, som hade i uppdrag att å valsedlarna

påteckna de röstandes röstetal, genom att uraktlåta sådan påteckning

eller blott delvis verkställa densamma, kunde komma att alldeles

fördärfva ett val eller bestämma utgången helt och hållet mot församlingens

önskan. Skulle rättelse af den uppenbara och till sin följd för

församlingen öfverraskande och ödesdigra oriktighet, som vid det ifrågavarande

valet ägt rum, icke kunna ske därför, att särskilda besvär öfver

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16,

valet i anledning af denna oriktighet icke blifvit anförda, utan missförhållandet

endast blifvit påvisadt i förklaring öfver besvär, som anförts i

anledning af en annan omständighet, som vid valet förekommit, syntes

detta domkapitlet vara ett alltför strängt fasthållande af en form till förfång

för den verkliga rättvisa, som i detta fall vore alldeles uppenbar.

Domkapitlet hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte med ogillande af

besvären, fastställa domkapitlets öfverklagade utslag.

I afgifna påminnelser anförde klaganden, bland annat, att då de i

valet deltagande, som icke fått utöfva sin rösträtt, icke besvärat sig däröfver,

måste de ovillkorligen anses hafva åtnöjt sig med berörda förhållande

och på samma gång låtit valets utgång bero af återstående lagligen

afgifna valsedlars innehåll, oafsedt dessas antal. För öfrigt hade, därest klaganden

ej anfört besvär öfver valet, andra personer blifvit skolrådsledamöter

än de två, hvilkas namn upptagits på de många kasserade valsedlarna,

i hvilket fall det af domkapitlet anmärkta missförhållande blifvit gällande.

Besvären föredrogos den 26 juli 1907 inför tillförordnad regering,

bestående af hans exellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, statsrådet

Hederstierna, som vid tiden för beslutets fattande var tillförordnad chef för

ecklesiastikdepartementet, samt dåvarande statsråden Tingsten och Dyrssen;

och enär klagan om upphäfvande af berörda kyrkostämmobeslut på den

af domkapitlet anförda grund icke blifvit inom laga tid förd, samt domkapitlet

vid sådant förhållande icke ägt att ingå i pröfning af berörda

skäl för valets upphäfvande, ty och som, på sätt jämväl domkapitlet ansett,

de två valsedlar, som innehållit endast namnet J. E. Johansson, vore,

vid det förhållande, att förrättningen afsett val af två ledamöter i skolrådet,

ogiltiga, alltså och då under sådana förhållanden giltiga röster afgifvits

allenast å E. Wahlström och C. J. Hjelmstedt, fann kungl. regeringen

på föredragandens hemställan skäligt att, med upphäfvande af domkapitlets

utslag och ändring af ifrågavarande kyrkostämmobeslut, förklara,

förutom Wahlström, Hjelmstedt vara i stället för J. E. Johansson vald

till ledamot af församlingens skolråd.

Såsom af den ofvan lämnade redogörelse torde framgå, hvilar Kungl.

Maj:ts ifrågavarande beslut på den principen, att yrkande, som framställes

först uti öfver anförda besvär afgifven förklaring, icke kan till pröfning

upptagas. Eiktigheten af denna princip kan utskottet emellertid icke

godkänna. En sådan princips tillämpning i mål af förevarande slag leder

nämligen till den efter utskottets uppfattning synnerligen betänkliga konse
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

39

kvensen, att personer, som äro nöjda med ett vals utgång, detta oaktadt i

många fall skulle blifva nödsakade att öfver valförrättningen anföra besvär.

Orimligheten af denna konsekvens torde klart framgå af följande

exempel. Vid en valförrättning hafva afgifvits 10,000 röster å A och

9.000 å B. Ehuru 2,000 röster af hvardera gruppen varit kassabla,

hafva samtliga dock blifvit godkända och A förklarats vald med 10,000

röster. Öfver valets utgång besvära sig B:s anhängare under yrkande, att

de å A afgifna 2,000 rösterna måtte kasseras och B förklaras vald med ett röstetal

af 9,000 röster. Uti öfver besvären afgifven förklaring framställa då A:s

anhängare det yrkandet att, därest de å A afgifna 2,000 rösterna förklaras

ogiltiga, jämväl de å B afgifna 2,000 med fel behäftade röster måtte kasseras

och A trots de anförda besvären förklaras vald med ett röstetal af

8.000 röster. Med tillämpning af ofvannämnda princip skulle utgången

af besvären blifva att, då det af Ars anhängare framställda yrkandet icke

kan till pröfning upptagas, B förklaras vald med ett röstetal af 9,000

röster. För att trygga sig mot eu sådan eventualitet skulle således de,

som röstat å A, vara nödsakade att, ehuru de äro nöjda med valets utgång,

besvära sig under yrkande att, därest besvär komme att anföras

öfver A:s val på den grund att 2,000 å honom afgifna röster rätteligen

bort kasseras, jämväl 2,000 å B afgifna med fel behäftade röster måtte

förklaras ogiltiga.

Att tillämpningen af eu till dylika konsekvenser ledande princip

måste betecknas såsom ett utslag af en allt för långt drifven formalism,

torde icke kunna bestridas. Att densamma fått göra sig gällande i den

administrativa rättsskipningen, finner utskottet så mycket mer anmärkningsvärdt

som en alldeles motsatt princip finnes stadgad med afseende å rättegångsmål.

Uti 25 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas nämligen att, ändå

att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äger han att till bemötande

af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i fråga, som

rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört och då det är af vikt

att merberörda princip icke må vinna häfd i den administrativa rättsskipningen,

har utskottet funnit förevarande ärende vara af beskaffenhet,

att anmälan därom bör göras hos Biksdagen enligt § 107 regeringsformen.

Stockholm den 11 maj 1908.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 16.

Reservationer:

A) vid punkten l:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Behm, Säve, Östberg, Nyström och Strömberg,

hvilka ansett den i punkten l:o här ofvan omförmälda regeringsåtgärd icke

vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;

af herr Ber ger, som anfört:

»Sedan rådstufvurätten i Umeå på åtal af stadsfiskalen därstädes dömt ryttmästaren

Henriques att höta 10 kronor, för det han den 28 januari 1903 i egenskap

af befälhafvare för en trupp skulle ha vållattrafikhinder istaden,undanröjde

Svea hofrätt detta rådstufvurättens beslut samt förklarade målet tillhöra

krigsdomstols pröfning. Därefter blef Henriques icke vid sådan domstol

tilltalad för hvad stadsfiskalen vid rådstufvurätten lagt honom till last. Vid

detta förhållande lärer det skäligen kunna antagas, att Henriques varit i sin

goda rätt, då han vidtog de ifrågakomna åtgärder, hvilka ansetts hafva

vållat trafikhinder, samt att Henriques följaktligen icke gjort sig skyldig

till den omstämda förseelsen. Ett sådant antagande motsäges icke af den

omständigheten, att vederbörande stadsfiskal icke i berörda mål förpliktades

att godtgöra Henriques hans rättegångskostnad, utan Henriques själf fick

vidkännas densamma.

Då det vid rådstufvurätten anhängiggjorda åtalet drabbat Henriques

för militära anordningar, som han under tjänstens utöfning vidtagit, samt

åtalet, på sätt ofvan omförmälts, kan antagas hafva varit obefogadt, har

jag ansett den föredragande departementschefens hemställan, att Kungl.

Maj:t täcktes af statsmedel bevilja Henriques godtgörelse för hans berörda

rättegångskostnad, icke vara af sådan beskaffenhet, att utskottet bort härom

hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;»

af herrar Uppström, Clason och Sjöholm, hvilka förenat sig i denna

herr Bergers reservation;

B) vid punkten 2:o af utskottets memorial:

af herrar Behm, Säve, Östberg, Strömberg, von Geijer och Sandén, som

ansett den i punkten 2:o omförmälda regeringsåtgärd icke vara af be
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

41

skaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos Eiksdagen göra

anmälan enligt § 107 regeringsformen;

C) vid punkten 3:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Clason och Strömberg, som ansett den i punkten

3:o omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda

utskottet att därom hos Eiksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen

;

D) vid punkten 4:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Behm, Säve, Östberg, Clason, Sjöholm, Nyström

och von Geijer, hvilka ansett den i punkten 4:o omförmälda regeringsåtgärd

icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom

hos Eiksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;

Biff vid punkten 5:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Säve, Uppström, Strömberg och von Mentzer, som

ansett den i punkten 5:o omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet,

att den bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan

enligt § 107 regeringsformen;

af herrar Beckman, Staaff och Kvarnzelius;

af herr Centerwall, som yttrat:

»Visserligen finner jag vederbörande föredragandes tillstyrkan till beslutet

angående namnet »Timmele» anmärkningsvärd, och ett dylikt förfarande

bör ej för framtiden upprepas, men i anseende till sakens ringa betydenhet

anser jag ej, att den behöft göras till föremål för anmälan enligt § 107

regeringsformen »;

F) vid punkten 6:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Säve, Östberg, Berger, Uppström, Clason, Nyström

och Strömberg, hvilka ansett den i punkten 6:o omförmälda regeringsåtgärd

icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos

Eiksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;

G) vid punkten 7:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Behm, Säve och Östberg, hvilka ansett den i punkten

7:o omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Käft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets Memorial N-o 16.

föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107

regeringsformen;

af herr Clason, som anfört:

»Ehuru jag lika med utskottets majoritet, anser den i målet tillämpade

principen kunna leda till betänkliga konsekvenser, har jag dock ej

kunnat deltaga i den nu framställda anmärkningen, enär högsta domstolen

i utslag af den 26 november 1901 [Nytt juridiskt Arkiv, 1901, sid. 589

ff.] stadfäst ett af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fälldt utslag, hvarigenom

förklarats, att vissa, först uti en öfver anförda besvär afgifven förklaring

framställda yrkanden icke upptagits till pröfning.»

af herr Uppström mot utskottets motivering;

H) a) af herr Staaff, med hvilken herrar friherre Bonde och Kvarnzelius

stämt, som anfört:

''(Protokoll öfver justitieärenden den 22 mars 1907, n:r 7.)

Beväringsmannen vid X regemente B. ställdes den 15 september 1906

inför regementets krigsrätt, anmäld för vägran att åtlyda förmans honom

i tjänsten gifna befallning samt för hot mot förman.

Soldaten Y. hade i egenskap af halftroppchef den 14 september 1906,

under det kompaniet haft rengöring i sin barack, gifvit B. order att bära

ut och piska en med annan tjänstgöring upptagen kamrats sängkläder. B.,

som enligt egen utsago hållit på att piska sina egna sängkläder, hade svarat:

»det kan väl 108 E. gorå» samt icke åtlydt befallningen. Eu stund efteråt

hade Y. tillsagt B. att sopa halftroppens förläggningsrum. B. hade emellertid

svarat »nej det bryr jag mig icke om, det får du göra själf». I sammanhang

härmed hade B. fällt eu del hotfulla och föraktfulla yttranden,

sådana som »förr eller senare skall du nog få igen härför, om inte annat

så ska vi väl träffas på något annat ställe», att »B. skulle klämma Y.» och

»likare skomakarpojkar har jag laskat än sådana där immergubbar». Sistnämda

yttrande hade enligt V:s utsago fällts i kompaniets närvaro och åstadkommit

förargelse för Y. B. hade också förebrått Y., att han blifvit så viktig.

B. var född år 1888, son till en grufarbetare och dennes hustru samt

ogift. Han hade haft tjänst såsom dräng och hade förut icke varit för brott

tilltalad. I rapporten hade uppgifvits, att han under hela mötet varit motsträfvig

och tjurig.

s. 43 Kontrollera mot PDF

{Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16. 43

Krigsrätten i sitt utslag den 15 september 1906 fällde, under åberopande

af §§ 84 och 90 i strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881,

B. att för vägran att fullgöra hvad förman honom under tjänstens utöfning

befallt, undergå fängelsestraff i sex månader samt för det B. utfarit

i hotfullt och föraktfullt yttrande mot förman, bvilket skett i kompaniets

närvaro och åstadkommit förargelse, hållas till fängelse i fyra månader eller

att för ifrågavarande förseelser i ena hot undergå fängelsestraff i tio månader.

B. började den 2 november 1906 aftjäna sitt straff, som skulle sluta

den 2 september 1907.

B:s föräldrar ingingo med underdånig ansökning, att Kungl. Maj:t måtte

af nåd nedsätta straffet till det lägsta möjliga. B. hade ej haft medel till

eller förstått att öfverklaga utslaget.

B. förklarade sig villig emottaga den för honom sökta nåden.

B., som var frisk och fullt arbetsför, hade under fängelsetiden icke

gifvit anledning till anmärkning mot sitt uppförande.

Både fängelsedirektören och fängelsepredikanten ansågo, att B., ställd

pa fri fot, skulle komma att iakttaga ett godt uppförande.

Fångvårdsstyrelsen hemställde, huruvida icke omständigheterna i målet

måtte föranleda någon afkortning i det ådömda straffet,

Öfver ansökningen hade afgifvits yttrande af högsta domstolen och

hade därvid med afseende å förekomna omständigheter justitieråden Huss,

Thollander och Sundberg tillstyrkt, att Kungl. Maj:t måtte af nåd förskona

B. från vidare fängelsestraff, hvaremot justitieråden Wijkander och Quensel

funnit anledning ej förekomma att tillstyrka bifall till ansökningen.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 22 mars 1907 af chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson, i närvaro af justitieråden

Fluss och Thollander och åberopade härvid dessa, hvad de jämte justitierådet

Sundberg i högsta domstolen tillstyrkt. Föredraganden, med

hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, hemställde, att Kungl.

Maj:t täcktes gilla, hvad justitieråden Wijkander och Quensel yttrat. Denna

hemställan blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Såsom af ofvanstående redogörelse framgår, blef beväringsmannen B.

dömd för två förseelser, dels för vägran att åtlyda hvad förman under tjänstens

utöfning honom befallt enligt 84 § strafflagen för krigsmakten till sex månaders

fängelse och dels för hotfullt och föraktfullt yttrande mot förman

enligt 90 § samma lag till fyra månaders fängelse. Straffskalan i 84 §:s

andra moment, hvarom här är fråga, omfattar från och med en månads fängelse

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Konstitutionsutskottets Memorial *N:o$16.

till och med straffarbete i högst två år, dock att, därest den brottslige tillhör

manskapet och omständigheterna äro synnerligen mildrande, han må beläggas

med disciplinstraff. Straffskalan i 90 §:s första moment senare punkten, som

här är tillämplig, är, därest den förolämpade är officer eller underofficer,

fängelse från och med en månad till och med två år och, om jämväl den

förolämpade hörer till manskapet, fängelse från och med en månad till och

med ett år, dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, det

må dömas till disciplinstraff.

Beträffande vägran att åtlyda förman må erinras, att man vid straffs

utmätande torde böra taga hänsyn väsentligen till tre omständigheter, nämligen

dels hvilken grad den förman innehar, som gifvit befallningen (lagrummet

afser nämligen olydnad mot förman alltifrån halftroppchef ända till

högste befälhafvare), dels befallningens innehåll och dels de omständigheter,

under hvilka lydnadsvägran sker. I detta fall var förmannen halftroppchef,

således den allra lägsta förmansgraden, befallningen afsåg icke någon rent

militär åtgärd och omständigheterna voro icke sådana, att olydnaden kunde

väcka särskild förargelse. Man torde vid sadant förhållande med allt skäl

kunna anse, att det af krigsrätten valda straffet var afsevärdt högre än nödvändigt.

Äfven för förseelsen mot 90 § synes straffet väl högt tilltaget en

tredjedel af det högst tillåtna — då man betänker, att jämväl härvidlag

den öfverordnades grad måste spela synnerligen stor roll.

Då härtill kommer, att B:s uppförande i fängelset, där han aftjänat

mer än fyra och en half månader af straffet, varit godt, och att fångvårdsmyndigheternas

utlåtande voro afgjordt gynsamma, synes det som om nedsättning

af straffet i nådeväg skulle varit på sin plats. Så hafva ock tre

justitieråd ansett, hvilka tillstyrkt omedelbar benådning.

Hvad föredraganden angår, borde han hafva känt sig sårskildt uppfordrad

att i detta fall tillstyrka lindring i straffet. Han hade nämligen redan

långt förut tillrådt Konungen att till högsta domstolen remittera ett förslag

till ny strafflag för krigsmakten, i hvilket förslag det ena af de två lagrum,

som i målet tillämpats, undergått en ganska afse värd förändring. Under

det att nu gällande lag bestämmer straffet för vägran af lydnad på° sätt

ofvan sagts, innehåller förslaget, att straffet skall kunna höjas till tva ars

straffarbete allenast i det fall, att lydnadsvägran äger rum inför samlad trupp.

I annat fall är maximum allenast hälften eller ett års straffarbete. Hade

denna nya straffskala kunnat tillämpas å den ifrågavarande förseelsen, borde

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N-o 16.

45

sålunda äfven med den stränghet, som krigsrätten tillämpar, ett väsentligen

mindre straff hafva ädömts — måhända tre månaders fängelse.

Då Riksdagen bestämdt uttalat sig för krigslagarnes humanisering, då

förslag till en krigslag utarbetats af en parlamentarisk kommitté, hvilket förslag,

bland annat, innehöll den mildring i straff för lydnadsvägran, hvarom

nyss talats, och då föredraganden genom remissen till högsta domstolen anslutit

sig till kommitténs förslag i denna del, vill det synas klart, att han också

bort i förevarande nådemål handla i öfverensstämmelse med den mildare

uppfattningen.

Enär det synes mig af stor vikt, att den nu gällande militära strafflagens

verkningar i de enskilda fallen mildras genom utöfning af den kungliga

nåderätten i de fall, då strafflagen uppenbart är onödigt hård, och då

jämväl majoriteten af högsta domstolens ledamöter tillstyrkt nåd samt föredraganden,

så vidt jag kan finna, endast genom att åsidosätta sin egen i förslaget

uttryckta åsikt kunnat afstyrka sådan, har jag ansett detta ärende

vara af beskaffenhet att jämlikt § 107 regeringsformen böra för Riksdagen

anmälas.

b) af herr Center-watt, som anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 4 december 1907, n:o 5.)

Enligt ofvan nämnda protokoll har till generalpostdirektör på statsrådets

tillstyrkan blifvit utnämnd samma dag från sitt förut innehafvande

statsrådsämbete entledigade statsrådet A. J. Juhlin.

Greneralpostdirektören Juhlin har före sitt utnämnande till statsråd icke

förvaltat någon administrativ beställning i rikets tjänst, som kunnat göra

honom särskildt ägnad för hans nuvarande maktpåliggande ämbete, vid hvars

återbesättande andra särdeles lämpliga personer synas hafva kunnat komma

i åtanke.

Enligt mitt förmenande böra s. k. reträttplatser för afgående eller

afgångna regeringsmedlemmar ej ifrågakomma annat än undantagsvis,

antingen såsom fortsättning å en genom statsrådsbefattningen afbruten ämbetsbana

eller då det, på grund af objektiva skäl, kan antagas, att vederbörande

är särskildt förtjänt och skickad att erhålla den s. k. reträttplatsen.

Det kan invändas, att utnämningsfrågor ej i allmänhet äro lämpliga

föremål för konstitutionsutskottets anmärkningar och anmälningar, och med
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

gifvas måste, att utskottet bör utöfva sin, enligt min uppfattning, obestridliga

rätt därutinnan endast i särskilda fall, som varit ägnade att tilldraga sig

allmännare uppmärksamhet eller gälla en viktig principfråga, såsom det

förevarande, där regeringsformens uttryckliga föreskrift om förtjänst och

skicklighet såsom enda befordringsgrunder uppenbarligen åsidosatts för beredande

af s. k. reträttplats åt en afgången regeringsmedlem. En liknande

uppfattning, som den af mig nu uttalade, har gjorts gällande år 1891 af

ett enhälligt konstitutionsutskott och i reservationer hafva dylika anmärkningar

framställts flera gånger under senare tider, bland annat, af S. A.

Hedin och af sedermera statsrådet D. Gr. Eestadius.

På ofvan anförda skäl kan jag ej finna annat än att i ofvan angifna

protokoll innefattade rådslag ej uteslutande fäst afseende vid förtjänst och

skicklighet, utan andra för regeringsformens föreskrifter främmande hänsyn

härutinnan möjligen hafva fått göra sig gällande, hvadan ifrågavarande regeringsärende

synts mig vara af beskaffenhet att, i enlighet-med därom inom

utskottet framstäldt yrkande, böra hos Riksdagen anmälas.

af herrar af Callerliolm, Beckman och Ericsson i Vallsta, hvilka förenat

sig i denna herr Centerwalls reservation.

c) af herr Staaff med hvilken herrar af Callerliolm, Beckman, Ericsson

i Yallsta, friherre Bonde, Centerwall och Kvarnzelius instämt, som anfört:

(Protokoll öfver civilärenden för den 31 december 1907, n:o 73, och

protokoll öfver finansärenden för samma dag, n:o 42).

Uti det betänkande angående förändrad organisation af järnvägsstyrelsen

och därunder lydande förvaltningar, som den 8 mars 1907 afgafs

af den för ändamålet tillsatta kommitté, föreslogos flera viktiga förändringar

angående sättet för verkställande af granskning af järnvägsförvaltningen.

Kommitén ansåg nämligen, att denna granskning borde skärpas, så

att den komme att afse jämväl de egentliga förvaltningsåtgärderna, men

att a andra sidan dels vid bedömandet af de anmärkningar, till hvilka

granskningen kunnat gifva anledning, i främsta rummet borde pröfvas,

huruvida de i hvarje särskildt fall utgifna medlen blifvit på ett klokt

sätt använda, dels ock sådan befogenhet gifvas den pröfvande myndigheten,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16. 47

att utgifter, som haft fog för sig, icke föranledde ersättningsskyldighet

endast på formella skäl,

För åstadkommandet af en sådan granskning af förvaltningen föreslog

kommittén anordnandet af en särskild öfverrevision, bestående af tre af Kungl.

Maj:t för hvarje år utsedda, utom järnvägsförvaltningen stående erfarna

och praktiska män, af hvilka åtminstone en borde vara tekniskt bildad,

öfverrevisorerna, som skulle äga att för den formella granskningen af

styrelsens räkenskaper utse särskilda siffergranskare såsom biträden, skulle

verkställa en sådan granskning af järnvägsförvaltningen, företrädesvis af

styrelsens förvaltning, som ofvan omförmälts. Därvid skulle öfverrevisoreina

bedöma icke endast om utgifterna och de vidtagna åtgärderna varit

formellt riktiga, utan framför allt om de varit lämpliga och afpassade

efter förhållandena, och på denna pröfning skulle bero den åtgärd, som

från öfverrevisorernas sida kunde komma att vidtagas beträffande de utgifter

eller åtgärder i öfrigt, mot hvilka öfverrevisorerna ansett sig böra

framställa anmärkning. Sålunda skulle öfverrevisorerna till kammarrättens

afgörande öfverlämna de anmärkningar beträffande utbetalningar eller

åtgärder, hvilka enligt öfverrevisorernas mening icke endast varit formellt

oriktiga utan äfven ådagalade sådant oförstånd och försumlighet, att

vederbörande borde ersätta det utgifna beloppet. Funne öfverrevisorerna

en åtgärd visserligen vara formellt riktig men dock oklok eller opraktisk,

skulle öfverrevisorerna äga att anmäla densamma till Kungl. Maj:ts pröfning,

för så vidt frågan icke vore af mera underordnad betydelse, då

öfverrevisorerna endast behöfde fästa järnvägsstyrelsens uppmärksamhet

därå.

Linjemyndigheternas räkenskaper och förvaltning skulle undergå formell

granskning pa sätt hittills skett af styrelsens revisionskontor. Åt

järnvägsstyrelsen borde inrymmas befogenhet att vid pröfningen af revisionskontorets

anmärkningar afgöra, huruvida den anmärkta utgiften eller

åtgärden varit nyttig och klok, med rätt för styrelsen att ogilla anmärkningen,

äfven om den måste från rent formell synpunkt anses vara befogad.

. Därjämte borde styrelsen bemyndigas att vid godkännande af anmärkning

bestämma, huruvida vederbörande borde åläggas att återbetala

det anmärkta beloppet eller att endast utgifva anmärkningsprovision.

Utom den mera rent formella granskning, som verkställdes af revisionskontoret,

ansag kommittén, att linjemyndigheternas förvaltning borde

undergå jämväl saklig granskning, och att för sådant ändamål samtliga

räkenskapshandlingar efter granskningen af revisionskontoret borde för
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets fMemorial N:o 16.

delas mellan de olika afdelningarna inom styrelsen för att å vederbörande

byråer genomgås och granskas från fackmässig synpunkt, öfverrevisorerna

skulle naturligtvis äga, att granska jämväl linjemyndigheternas räkenskaper

och förvaltning, men antog kommittén, att deras befattning därmed

hufvudsakligen skulle komma att afse granskning af styrelsens beslut i

anledning af de framställda revisionsanmärkningarna samt en eller annan

särskild åtgärd eller särskild! beslut.

Kammarrätten skulle enligt kommitténs förslag i fråga om järnvägsförvaltningen

blifva icke granskande utan endast dömande myndighet.

Uti öfver kommitténs förslag afgifvet underdånigt utlåtande tillstyrkte

järnvägsstyrelsen bifall till de af kommittén föreslagna förändringar

i fråga om granskningen af järnvägsförvaltningen.

Kammarrätten, som jämväl afgaf underdånigt utlåtande i anledning

af organisationskommitténs förslag beträffande sättet för granskning af

järnvägsförvaltningen, framhöll, hurusom det framginge af hvad kommittén

anfört rörande den föreslagna öfverrevisionen, att kommittén tänkt

sig såsom öfverrevisorer verkligt framstående affärsmän, som befunne sig

midt uppe i affärslifvet. En sådan affärsman kunde dock svårligen antagas

äga tid att verkställa en granskning af ifrågavarande förvaltning,

åtminstone icke i den omfattning, som af kommittén tänkts, så mycket

mindre som den egentliga revisionen skulle äga rum under en jämförelsevis

kort tid. Det för öfverrevisor föreslagna arfvodet, 2,500 kronor, stode ej

heller i rätt förhållande till de anspråk, som personer med de af kommittén

önskade kvalifikationerna plägade ställa på vederlag för sitt arbete.

Dessutom måste öfverrevisorerna antagas sakna erforderlig författningskunskap

samt vana vid och intresse för författningstolkning för

att kunna verkställa den mödosamma och tidsödande kontrollen å medelförvaltningens

författningsenlighet.

Kammarrätten ville dock gärna tro, att öfverrevisionen kunde komma

att göra nytta, dock endast under förutsättning att den finge koncentrera

sin verksamhet på bedömandet af järnvägsförvaltningen ur synpunkten

af dess praktiska klokhet och ändamålsenlighet.

Kontrollen å medelförvaltningens författningsenlighet ansåg kammarrätten

fortfarande böra tillkomma kammarrättens revision. Blotta tillvaron

af en i detalj gående, vaken och energisk revision, yttrade kammarrätten,

måste vara ägnad att utöfva en hälsosam inverkan på de

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

49

myndigheter, som voro underkastade dess kontroll. För bibehållandet

af kammarrättens granskningsplikt i angifna afseendet talade därjämte

det förhållandet, att det funnes åtskilliga allmänna föreskrifter, som vore

gemensamma för hela eller större delen af statsförvaltningen, såsom bestämmelserna

angående villkoren för åtnjutande af ordinarie löneförmåner

och dyrortstillägg samt gällande resereglemente. För bevarande af enhetligheten

i tillämpningen af dessa föreskrifter syntes den befintliga, för

hela statsförvaltningen gemensamma revisionen böra bibehållas.

Kammarrätten ansåg sig icke kunna tillstyrka, att granskningen af

linjemyndigheternas förvaltning skulle förbehållas styrelsen genom dess

revisionskontor och byråer. Därigenom skulle nämligen kunna inträffa,

att hos linjemyndigheterna med styrelsens goda minne kunde opåtaldt

tillämpas en författningstolkning samt förvaltningsgrundsatser, som, tilllämpade

hos styrelsen, kunde hafva underkänts af vederbörande kontrollerande

myndigheter. Granskningsplikten borde därför för såväl den

föreslagna öfverrevisionen som kammarrättens revision gälla äfven linjemyndigheterna.

Anmärkningar, som kunde komma att framställas af kammarrättens

revision eller af öfverrevisorerna vid siffergranskningen, ansåg kammarrätten

böra anhänggigöras hos kammarätten, öfverrevisorernas anmärkningar

rörande förvaltningsåtgärdernas ändamålsenlighet hos Kungl. Maj:t.

Beträffande kommitténs förslag i hvad det afsåg att utgifter, som

haft fog för sig, icke skulle föranleda ersättningsskyldighet endast på

formella skäl anfördes i utlåtandet, att kammarrätten ej ville hafva sagdt,

att icke redogöraransvaret, sådant det utbildat sig, vore onödigt strängt

och särskildt, när fråga vore om så stor medelförvaltning, som den hvilken

vore järnvägsstyrelsen och dess underlydande organ anförtrodd, borde

något mildras. Kammarrätten hölle emellertid före att, om, såsom kammarrätten

gärna ville medgifva, styrelsen borde hafva större handlingsfrihet,

sådan borde beredas snarare genom eftergifvande af de i detalj

gående föreskrifter, som nu bunde styrelsens händer, än genom medgifvande

af rätt för styrelsen att utan fruktan för efterräkning åsidosätta gällande

föreskrifter. Grenom den af kommittén föreslagna ökade handlingsfriheten

f O O

för järnvägsmyndigheterna skulle säkerligen anledningen till många anmärkningar

bortfalla. Men detta ändamål kunde befordras äfven genom

andra åtgärder i syfte att lösa band, som hämmade styrelsens verksamhet,

såsom förbudet att använda järnvägsmedel för en del oförutsedda utgifter

exempelvis bestridande af så kallade representationskostnader. Tvister

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 16 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

mellan kammarrättens revision och vederbörande myndigheter kunde t. ex.

i sådant fall, som nämnts, lätteligen förekommas genom att till myndighetens

förfogande ställdes för ändamålet ett särskilt anslag.

Kammarrätten anförde vidare, att författningsöfverträdelse understundom

kunde begås under sådana omständigheter, att någon egentlig skuld

ej kunde tillvitas vederbörande. Den dömande myndigheten borde äga befogenhet

att i sådana fall på grund af särskilda omständigheter antingen

befria vederbörande från annan ersättningsskyldighet än utgifvande af

anmärkningsprovision eller ock i ett eller annat undantagsfall helt och

hållet befria från ersättningsplikt.

På grund af hvad kammarrätten sålunda anfört, ansåg kammarrätten,

att granskningen af järnvägsförvaltningen borde ordnas så, att kontrollen

å författningsenligheten af järnvägsstyrelsens och linjemyndigheternas medelförvaltning

skulle såsom hittills åligga kammarrättens revision med befogenhet

för denna att jämväl utöfva kontroll å förvaltningen i öfrigt.

En särskild öfverrevision, ordnad på sätt af kommittén föreslagits, skulle

hafva till åliggande att granska såväl järnvägsstyrelsens som ock linjemyndigheternas

förvaltning, utom hvad anginge sifferrevision å de senares

räkenskaper samt granskning af medelförvaltningens författningsenlighet,

dock med befogenhet för revisionen att äfven i dessa afseenden granska

järnvägsförvaltningen. Hos kammarrätten skulle anhängiggöras dess revisions

af granskningen föranledda anmärkningar äfvensom öfverrevisorernas

anmärkningar, som afsåge siffergranskningen eller ginge ut på att förvaltningsåtgärd

skulle vara författningsstridig, men i andra fall skulle öfverrevisorerna

hafva att framställa anmärkning hos Kungl. Maj:t, där de ej

funne saken kunna bero därvid, att styrelsens uppmärksamhet fästes på

den förmenta oriktigheten i dess eller dess underordnades handlingssätt.

Vid pröfning af anmärkningsmål skulle vederbörande dömande myndighet

äga att, äfven i fall, då utbetalning eller annan förvaltningsåtgärd befunnes

författningsstridig, med afseende å särskilda omständigheter i målet

antingen befria vederbörande från annan ersättningsskyldighet än utgifvande

af anmärkningsprovision eller ock i enstaka undantagsfall eftergifva

ersättningsanspråket i dess helhet.

Tre af kammarrättens ledamöter afgåfvo särskildt yttrande. Reservanterna,

som funne nyttan af den föreslagna öfverrevisionen mycket

tvifvelaktig, ifrågasatte särskildt lämpligheten däraf, att öfverrevisorerna

skulle, såsom föreslagits, i vissa fall anhänggiggöra talan hos kammarrätten.

Riktigast syntes det reservanterna vara, att öfverrevisorerna allenast

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

51

hos Kungl. Maj:t gjorde de framställningar, till hvilka de funne sig befogade.

Det förefölle därjämte enligt reservanternas mening önskvärd! och

lämpligt, att all sifferrevision såväl af järnvägsstyrelsens som af linjemyndigheternas

räkenskaper skedde på ett ställe vare sig hos järnvägsstyrelsen

eller kammarrättens revision.

Beträffande förslaget, i hvad det afsåg en ändring af uppbördsmäns

och redogörares ansvarighet, funne reservanterna en sådan djupgående ändring

icke böra vidtagas utan en allsidig pröfning af hela frågan. Om en

ändring skulle ske, borde denna gifvetvis gälla äfven andra områden än

j ärn vägsförvaltningen.

Vid 1907 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition till Riksdagen

angående ändrad organisation af järnvägsstyrelsen med underlydande

förvaltningar. Uti sitt vid frågans anmälan inför Kungl. Maj:t till

statsrådsprotokollet afgifna yttrande anförde föredragande departementschefen,

dåvarande statsrådet Juhlin beträffande kommitténs förslag i fråga

om granskningen af järn vägsförvaltningen följande:

»Det torde icke kunna förnekas, att granskningen af järnvägsförvaltningen

med de betydliga ekonomiska värden, som där handhafvas,

borde mer, än hvad som nu äger rum, äfven afse de egentliga förvaltningsåtgärderna

och det sätt, hvarpå statens järnvägar från ekonomisk och

praktisk synpunkt skötas. Särskildt om, såsom jag ärnar föreslå, järnvägsstyrelsen

och distriktsförvaltningarna i en del frågor tillerkännes

större handlingsfrihet än hittills, torde behofvet af en dylik saklig revision

träda än mera i dagen. En öfverrevision, anordnad i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad kommittén föreslagit, skulle säkerligen i sådant

afseende blifva till ej ringa gagn, och jag anser mig därför böra

tillstyrka, att en sådan revision kommer till stånd.

Att däremot, såsom kommittén hemställer, kammarrättens granskningsplikt

skulle helt bortfalla, kan jag icke för närvarande tillråda. Om större

handlingsfrihet kommer att medgifvas styrelsen och befattningshafvare

inom järnvägsförvaltningen, lärer för öfrigt till stor del bortfalla anledningen

till den bundenhet af formella hänsyn och fruktan för ekonomisk

efterräkning, som till verkets förfång säges hafva där gjort sig gällande.

Denna fråga har dessutom betydlig räckvidd och bör lämpligen pröfvas

först i samband med fråga om förändrad granskning jämväl af andra

statens ekonomiska förvaltningar. Den af kammarrätten framkastade tan
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ken om förändrade bestämmelser rörande uppbördsmäns och redogörares

ansvarighet har jag ej heller i detta sammanhang ansett mig böra

upptaga.

Med den af mig nu förordade anordningen om bibehållandet af kammarrättens

granskningsplikt lära de ifrågasatta siffergranskarna, som skulle

biträda öfverrevisorerna, icke behöfva ifrågakomma.»

Uti sitt i anledning af propositionen afgifna utlåtande yttrade sig

statsutskottet icke särskilt angående sättet för granskningen af järnvägsförvaltningen.

Utskottet anförde endast:

»Hvad i öfriga här ofvan ej vidrörda delar departementsschefen till

statsrådsprotokollet anfört eller Kung!. Maj:t föreslagit har utskottet ej

funnit gifva anledning till anmärkning eller erinran.»

Uti sin skrifvelse till Kungl. Maj:t yttrade sig Riksdagen icke heller

i vidsträcktare mån i förevarande ämne.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 5 juli 1907, bland annat,

anbefallt järnvägsstyrelsen att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med

förslag till ny instruktion för styrelsen med underlydande förvaltningar,

öfverlämnade järnvägsstyrelsen med underdånig skrifvelse den 22 november

1907 förslag till dylik instruktion. Afdelningarna 4 och 10 af instruktionsförslaget

innehöllo bestämmelser angående revisionen af järnvägsförvaltningen.

Rörande dessa delar af förslaget anförde järnvägsstyrelsen i sin

underdåniga skrifvelse följande.

Beträffande afdelningarna 4 och 10 funnes till dem icke någon motsvarighet

i nuvarande instruktionen. Bestämmelserna i dessa afdelningar

grundade sig på organisationskommitténs förslag med de väsentliga förändringar

däri, som föranledts af hänsyn till de erinringar mot kommitténs

förslag, hvilka framställts af kammarrätten.

Revisionen af statens järnvägars räkenskaper och förvaltning vore enligt

förslaget afsedd att ordnas sålunda, att, hvad först enginge styrelsens

räkenskaper och förvaltning, den rena siffergranskningen skulle fortfarande

som hittills hufvudsakligast verkställas af styrelsens revisionskontor. Granskningen

för utrönande af medelförvaltningens författningsenlighet skulle

företrädesvis verkställas af kammarrätten och granskningen för bedömandet

företrädesvis af lämpligheten af de af styrelsen gjorda utbetalningarna

och erlagda prisen samt ändamålsenligheten af de vidtagna förvaltningsåtgärderna

— styrelsen skulle vilja benämna denna art af granskning den

sakliga granskningen — skulle ombesörjas af de tre af Kungl. Maj:t

utsedda öfverrevisorerna.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

53

I fråga om distriktsmyndigheternas räkenskaper och förvaltning skulle

siffergranskningen verkställas företrädesvis af styrelsens revisionskontor,

granskningen för bedömandet af medelförvaltningens författningsenlighet

företrädesvis såväl af styrelsens revisionskontor som af kammarrätten samt

den sakliga granskningen företrädesvis dels å styrelsens byråer och dels af

öfverrevisorerna, i den mån dessa finna sådant behöfligt eller lämpligt.

För hvar och en af de granskande myndigheterna hade på detta sätt angifvits

ett visst område, inom hvilket dess granskande verksamhet hufvudsakligen

skulle röra sig, med rätt gifvetvis för denna myndighet att framställa

anmärkningar jämväl i andra afseenden än de, som företrädesvis

fölle inom dess verksamhetsområde. I fråga om granskningen af distriktsmyndigheternas

förvaltning hade det icke kunnat undvikas, att dubbelarbete

så till vida skulle äga rum, att granskningen för utrönandet af

författningsenligheten af de gjorda utbetalningarne och i öfrigt vidtagna

förvaltningsåtgärderna skulle komma att verkställas såväl af kammarrätten

som af styrelsens revisionskontor. Det torde emellertid vara synnerligen

lämpligt att åtminstone det stora flertalet af de anmärkningar, som i nu

angifna afseende kunde komma att göras gällande, framställdes inom styrelsen

och af styrelsen pröfvades, så mycket hellre som det gifvetvis måste

vara af vikt, att afgörandet af dessa frågor så mycket som möjligt skedde

snabbt och icke kräfde den långa tidsutdräkt, som ett afgörande af kammarrätten

erfordrade.

Beträffande behandlingen af de anmärkningar, som uti de olika ofvan

angifna afseendena kunde komma att framställas, hade i hufvudsak följts

organisationskommitténs förslag.

Börande den befogenhet, som vid pröfningen af anmärkningarna borde

tillkomma den profvande myndigheten jämväl i de fall, då denna vore kammarrätten

eller styrelsen, hade i instruktionsförslaget i fråga om styrelsen

följts kommitténs förslag med de jämkningar däri, som föreslagits af kammarrätten.

Den profvande myndigheten skulle således tilläggas befogenhet

att äfven i fall, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befunnes författningsstridig,

med afseende å särskilda omständigheter i målet antingen befria

vederbörande redogörare från annan ersättningsskyldighet än utgifvande af

anmärkningsprovision eller ock undantagsvis eftergifva ersättningsanspråket

i dess helhet och alltså äga att bedöma anmärkt utbetalning eller förvaltningsåtgärd

med hänsyn i främsta rummet till dess ändamålsenlighet.

Enligt samma grundsatser, som nu angifvits rörande de trafikerade

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16.

järnvägarna, skulle granskningen jämväl af statens järnvägsbyggnaders räkenskaper

och förvaltning enligt instruktionsförslaget ordnas.

Såsom af det nu anförda framgått, erfordrades för vinnande af enhetlighet

och likformighet, att ändringar vidtoges jämväl i de bestämmelser,

som gällde rörande såväl granskningen genom kammarrättens revisionsafdelning

af statens trafikerade järnvägars och statens järnvägsbyggnaders

räkenskaper och förvaltning som ock kammarrättens pröfning af de därvid

framställda anmärkningarna. Äfven i ett annat afseende än som hittills

berörts, syntes sådan ändring vara erforderlig. I instruktionsförslaget ifrågasattes

nämligen, att öfverrevisorerna skulle äga befogenhet att rörande

utbetalning eller förvaltningsåtgärd, som öfverrevisorerna funne författningsstridig,

därå fästa kammarrättens revisionsafdelnings uppmärksamhet,

för så vidt de ej funne sig böra i anledning af angifna förhållandet själfva

anhängiggöra talan i kammarrätten. Sistnämnda stadgande hade tillkommit

för att bereda öfverrevisorerna säkerhet för att en af dem gjord anmärkning

verkligen skulle komma att underställas kammarrättens pröfning.

Stadgandet syntes emellertid, såsom nyss nämndes, kräfva en ändring i

kammarrättens instruktion.

Med stöd af hvad styrelsen sålunda anfört hemställde styrelsen i underdånighet,

det Kungl. Maj:t täcktes fastställa det af styrelsen ingifna

instruktionsförslaget att träda i kraft med ingången af år 1908, äfvensom

att Kungl. Maj:t i sammanhang därmed täcktes, bland annat,

dels förklara, att Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för järnvägsstyrelsen

med underlydande distriktsförvaltningar den 15 oktober 1897 med

däri sedermera vidtagna förändringar skulle upphöra att vara gällande från

och med den dag, den nya instruktionen trädde i kraft,

dels förordna om sådan förändring af bestämmelserna i kungl. kungörelsen

den 22 januari 1897 angående tiden för aflämnande till kammarrätten

af de räkenskaper, hvilka hos kammarrätten borde undergå granskning,

att den tid, inom hvilken statens trafikerade järnvägars och statens

järnvägsbyggnaders räkenskapshandlingar skulle vara aflämnade till kammarrätten,

bestämdes till utgången af oktober månad året näst efter det

år, som räkenskapshandlingarna afsåge; med föreskrift tillika att denna

bestämmelse skulle första gången tillämpas i afseende å räkenskapshandlingarna

för år 1908; 1

dels och beträffande behandlingen inom kammarrätten af de anmärkningar,

som uppkommit vid granskning af statens trafikerade järnvägars

och statens järnvägsbyggnaders räkenskaper och förvaltning samt beträf
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

55

fande den granskning af nämnda räkenskaper och förvaltning, som verkställdes

af kammarrättens revisionsafdelning, förordna,

att de för granskning af statens trafikerade järnvägars och statens

järnvägsbyggnaders räkenskaper och förvaltning utsedda öfverrevisorerna

skulle äga att, där de därtill funne skäl, i kammarrätten anhängiggöra

talan i anledning af anmärkning, som af dem framställts vid den af dem

verkställda granskningen;

att den granskning af nyssnämnda räkenskaper och förvaltning, som

verkställdes af kammarrättens revisionsafdelning, företrädesvis skulle afse

författningsenligheten af gjord utbetalning eller eljest vidtagen förvaltningsåtgärd,

samt

att kammarrätten vid pröfning af anmärkning, som framställts vid

granskning af ifrågavarande räkenskaper och förvaltning finge, äfven i fall

då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befunnes författningsstridig, med

afseende å särskilda omständigheter i målet antingen befria vederbörande

redogörare från annan ersättningsskyldighet än utgifvande af anmärkningsprovision

eller ock undantagsvis eftergifva ersättningsanspråket i dess helhet.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 31 december 1907 af chefen

för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton, som därvid hemställde,

att Kungl. Maj:t måtte förordna, att nådig instruktion för järnvägsstyrelsen

med underlydande förvaltningar af den lydelse, bilaga till

statsrådsprotokollet utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas. Denna hemställan,

i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl.

Maj:t bifallen.

Afdelningarna 4 och 10, uti den sålunda beslutade nya instruktionen,

äro af följande lydelse:

4. Revision af järnvägsstyrelsens förvaltning.

§ 25.

För granskningen af statens trafikerade järnvägar samt statens järnvägsbyggnaders

räkenskaper och förvaltning förordnar Kungl. Maj:t årligen

tre öfverrevisorer, af hvilka åtminstone en skall vara tekniskt bildad.

§ 26.

Öfverrevisorerna skola granska järnvägsstyrelsens räkenskaper och kontrollera

förvaltningen företrädesvis för bedömandet af lämpligheten af de

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

af styrelsen gjorda utbetalningar och erlagda pris samt ändamålsenligheten

af de af styrelsen i öfrigt vidtagna förvaltningsåtgärder. För sådant ändamål

skola öfverrevisorerna bland annat granska det sätt, på hvilket upphandlingar

verkställts, undersöka anledningen till att större anslag öfverskridits,

pröfva, om organisationsformen i ett eller annat afseende fungerat

mindre väl, taga kännedom om, huru ändrade tåganordningar och införandet

af nya typer i fråga om den rullande materielen verkat, samt i öfrigt

efterse, om järnvägsförvaltningens ekonomiska resultat blifvit hvad det bort

vara. Anmärkning, som öfverrevisorerna anse sig böra framställa uti nu

angifna hänseende, skall underställas Kungl. Maj:ts pröfning, för så vidt

öfverrevisorerna icke finna saken kunna bero därvid, att styrelsens uppmärksamhet

fästes därå.

Åkta öfverrevisorerna lämpligt verkställa siffergranskning och finnes

därvid anledning till anmärkning, eller anse öfverrevisorerna utbetalning

eller förvaltningsåtgärd, som föranledt utbetalning, vara författningsstridig,

äga öfverrevisorerna att därå fästa kammarrättens revisionsafdelnings uppmärksamhet,

där öfverrevisorerna ej finna sig böra i anledning af anmärkta

förhållandet själfva anhängiggöra talan i kammarrätten.

§ 27.

Öfver den af öfverrevisorerna verkställda granskningen skola öfverrevisorerna

till Kungl. Maj:t afgifva berättelse, hvilken skall innehålla,

förutom ett allmänt omdöme rörande styrelsens förvaltning i dess helhet,

jämväl meddelande om de olika åtgärder från öfverrevisorernas sida, till

hvilka granskningen gifvit anledning.

§ 28.

Öfverrevisorerna, hvilka jämväl under det år, granskningen afser,

skola söka att i den omfattning, sådant kan finnas lämpligt, följa förvaltningens

gång, skola efter årsbokslutets verkställande företaga den slutliga

revisionen, hvilken därefter skall vara afslutad så tidigt, att öfverrevisorerna

före utgången af september månad näst efter det år, granskningen

afser, kunna hafva till Kungl. Maj:t afgifvit den i § 27 omförmälda berättelsen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N-o 16.

§ 29.

57

För granskningens verkställande äga öfverrevisorerna att få till sig

utlämnade icke blott samtliga styrelsens räkenskapshandlingar, protokoll

samt akter med koncept och kopior till utgående skrifvelser utan äfven

kostnadsförslag, ritningar och andra för granskningen erforderliga handlingar.

§ 30.

Den hufvudsakliga siffergranskningen af styrelsens räkenskaper med

tillhörande verifikationer verkställes å styrelsens revisionskontor.

10. Revision af distriktsmyndigheternas förvaltning.

§ 93.

A järnvägsstyrelsens revisionskontor siffergranskas distriktens räkenskaper

med tillhörande verifikationer samt kontrolleras författningsenligheten af

de gjorda utbetalningarna och af de förvaltningsåtgärder, som föranledt

desamma.

§ 94.

Sedan distriktens räkenskapshandlingar å revisionskontoret granskats

på sätt i § 93 sägs, skola de å de olika, i arbetsordningen bestämda

byråerna inom styrelsen undergå ytterligare granskning för vinnande af

kontroll å såväl ändamålsenligheten af gjorda utbetalningar och af de

förvaltningsåtgärder, som föranledt dessa, som ock lämpligheten af erlagda

pris.

§ 95.

Anmärkning, som framställts vid den å revisionskontoret eller å styrelsens

byråer verkställda granskningen af distriktens räkenskapshandlingar,

pröfvas af styrelsen, därvid styrelsen har att bedöma anmärkt utbetalning

eller förvaltningsåtgärd med hänsyn i främsta rummet till dess

lämplighet samt äger att, äfven i fall då utbetalning eller förvaltningsåtgärd

befinnes författningsstridig, med afseende å särskilda omständigheter

Bih. till Riks. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Käft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

i målet antingen befria vederbörande redogörare från annan ersättningsskyldighet

än utgifvande af anmärkningsprovision eller ock undantagsvis

eftergifva ersättningsanspråket i dess helhet.

§ 96.

Öfverrevisorerna skola upptaga till bedömande styrelsens beslut i anledning

af de anmärkningar, som framställts vid den å revisionskontoret

och å styrelsens byråer verkställda granskningen af distriktens räkenskapshandlingar.

Har styrelsen ogillat anmärkning, som öfverrevisorerna finna

befogad, eller befriat vederbörande redogörare från ersättningsskyldighet, där

sådan enligt öfverrevisorernas mening bort åligga honom, äga dessa att därå

fästa kammarrättens revisionsafdelnings uppmärksamhet, för så vidt de ej

finna sig höra i anledning af angifna förhållandet själfva anhängiggöra

talan i kammarrätten. Har styrelsen ogillat anmärkning mot utbetalning

eller förvaltningsåtgärd, som öfverrevisorerna finna olämplig eller mindre

ändamålsenlig, hafva dessa att anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t, där

de icke finna saken kunna bero därvid, att styrelsens uppmärksamhet

fästes därå.

Öfverrevisorerna äga att jämväl omedelbart granska distriktens räkenskaper

och kontrollera distriktsmyndigheternas förvaltning, för hvilket

ändamål öfverrevisorerna äga att, i den mån de anse sådant behöfligt,

infordra distriktens räkenskapshandlingar, distriktsförvaltningarnas protokoll,

akter med koncept och kopior till skrivelser, som utgått från distriktsmyndighet,

samt kostnadsförslag, ritningar och andra handlingar, som

kunna finnas erforderliga för granskningens verkställande.

Beträffande anmärkning, som af öfverrevisorerna framställts vid granskning

af distriktens räkenskaper och förvaltning, gäller hvad i § 26 är

sagdt om anmärkning, som af öfverrevisorerna framställts vid granskning

af styrelsens räkenskaper och förvaltning; och skall, på sätt i § 27 stadgas,

åtgärd, som af öfverrevisorerna vidtagits i anledning af dylik anmärkning,

omförmälas i öfverrevisorernas berättelse.

§ 97.

Hvad här ofvan i §§ 98—96 är sagdt om revision af distriktsmyndigheternas

förvaltning gäller i tillämpliga delar jämväl om kontroll öfver

förvaltningen af centralverkstaden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16

§ 98.

Statens järnvägsbyggnaders å arbetslinjen förda räkenskaper med tillhörande

verifikationer undergå på sätt, styrelsen närmare bestämmer, sådana

olika slag af granskning, som i §§ 93 och 94 omförmälas.

Anmärkning, som därvid framställts, pröfvas af styrelsen, i enlighet

med hvad i § 95 sägs om anmärkning mot distriktens räkenskapshandlingar;

och gäller, hvad i § 96 stadgas angående öfverrevisorernas befattning

med distriktsräkenskapen och distriktsmyndigheternas förvaltning, i

tillämpliga delar jämväl om järnvägsbyggnadernas å arbetslinjen förda

räkenskaper och linjebefälets förvaltning.

Järnvägsstyrelsens ofvannämnda skrifvelse af den 22 november 1907

i hvad densamma afsåge behandlingen af anmärkningar uppkomna vid

granskning af statens trafikerade järnvägars och statens järnvägsbyggnaders

räkenskaper och förvaltning samt tiden för aflämnande till kammarrätten

af nämnda räkenskaper föredrogs inför Kungl. Maj:t den 31 december

1907 af chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz, efter

gemensam beredning med chefen för civildepartementet.

På statsrådets tillstyrkan förordnade Kungl. Maj:t:

a) att de för granskning af statens trafikerade järnvägars och statens

järnvägsbyggnaders räkenskaper och förvaltning utsedda öfverrevisorer

skulle äga att, där de funne skäl föreligga hos kammarrätten anhängiggöra

talan i anledning af anmärkning, som af dem framställts vid den

af dem verkställda granskningen;

att den granskning af nyssnämnda räkenskaper och förvaltning, som

verkställdes af kammarrättens revisionsafdelning, företrädesvis skulle afse

författningsenligheten af gjord utbetalning eller eljest vidtagen förvaltningsåtgärd;

samt

att kammarrätten vid pröfning af anmärkning, som framställts vid

granskning af ifrågavarande räkenskaper och förvaltning, ägde att, äfven

i de fall, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befunnes författningsstridig,

med afseende å särskilda omständigheter i målet antingen befria

vederbörande redogörare från annan ersättningsskyldighet än utgifvande

af anmärkningsprovision eller ock undantagsvis eftergifva ersättningsanspråket

i dess helhet,

b) att kungörelse angående ändring af nådiga kungörelsen den 22

januari 1897 angående tiden för aflämnande till kammarrätten af de rä
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

kenskaper, hvilka hos kammarrätten böra undergå granskning, skulle i

vanlig ordning utfärdas, så lydande, som bilaga till statsrådsprotokollet utvisade.

I Riksdagen har mer än en gång Kungl. Majrts befogenhet att i

anmärkningsmål efterskänka obehörigen utbetalda belopp blifvit starkt

ifrågasatt. I förevarande ärende behöfver man emellertid icke sysselsätta

sig med spörsmålet, huruvida Kungl. Magt är därtill befogad eller ej. Äfven

om en sådan befogenhet erkännes, äro Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut

synnerligen anmärkningsvärda.

För det första har Kungl. Maj:t nämligen i detta fall tillerkänt sig

själf en vida större makt än någonsin kan försvaras. Ty äfven de, som

bestämdast sökt häfda, att en administrativt-ekonomisk »nåderätt», lagligen

förefinnes, hafva dock alltid velat begränsa denna till att gälla allenast

sådana utgifter, som varit hänförliga till Kungl. Maj:ts enrådiga beslutanderätt,

men däremot betonat, att lika litet som Kungl. Maj:t får direkt

besluta en utgift, som strider mot af Riksdagen gifna föreskrifter eller

fastställda grunder, lika litet får Kungl. Maj:t, sedan en sådan utgift af

underordnad myndighet gjorts, efterskänka beloppet. Men i förevarande

ärenden har Kungl. Maj:t bemyndigat såväl järnvägsstyrelsen som kammarrätten

att efterskänka belopp äfven i mål af nyssnämnda beskaffenhet.

På annat sätt kan icke det vidsträckta uttrycket: »äfven i fall» då

utbetalning eller förvaltningsåtgärd befinnes författningsstridig tolkas.

Skulle meningen hafva varit att åt myndigheterna öfverlåta efterskänkningsrätt

allenast i sådana mål, där en af Kungl. Maj:t utan någon

medverkan af Riksdagen utfärdad författning blifvit öfverträdd, måste

detta tydligen hafva utsagts. Med nuvarande lydelse är dörren öppnad

för underordnade myndigheter att i efterskänkningsväg sätta sig öfver af

Riksdagen fattade beslut. Detta är grundlagsstridigt.

Men alldeles oafsedt att beslutet sålunda träder Riksdagens rätt för

nära, synes detsamma hvila på principer, som icke kunna godkännas.

Det kan nämligen icke vara riktigt, att Kungl. Maj:t till underordnad

myndighet delegerar den ekonomiska nåderätt, som Kung]. Maj:t må anses

äga. I det underdåniga betänkande om inrättande af en administrativ

högsta domstol eller regeringsrätt, som utarbetats af landshöfdingen Hj.

Hammarskjöld, finnes (sid. 182) följande uttalande: »Den nu lämnade

öfversiktliga redogörelsen för faktiskt förekommande administrativa besvärsmål

bekräftar uppenbarligen omöjligheten däraf, att till en admini
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

61

strativ högsta domstol öfverlämnas alla besvärsmål i sin helhet. Till en

början år det sålunda klart, att frågor om dispens från gällande författningar

eller om en s. k. administrativ nådeakt fortfarande måste vara förbehållna

regeringens afgörande; motsatsen skulle innebära, att åt den administrativa

högsta domstolen anförtroddes en del af regeringsmakten, och att sålunda

vid sidan om den parlam entariskt ansvariga regeringen inrättades en annan,

hvars ansvar åtminstone i hufvudsak blefve allenast juridiskt. Det kan

utan vidare anses stå fast, att en administrativ domstols uppgift såsom högsta

instans endast kan ligga i tillämpningen af gällande föreskrifter. Ansökningar

om dispens eller nåd måste således äfven efter en administrativ högsta domstols

inrättande slutligen pröfvas af Kungl. Maj:ts i statsrådet.»1 Den grundsats,

som i detta uttalande erhållit en så skarp och klar formulering, synes

mig obestridlig. Men kan icke administrativ nåderätt öfverlåtas ens åt

regeringsrätten, lärer det väl vara påtagligt, att den ännu mindre kan

öfverlåtas till underordnade myndigheter. I detta sammanhang må erinras,

att i den kungl. propositionen om regeringsrätt ej finnes med ett

ord antydt, att föredraganden, chefen för justitiedepartementet, och det

öfriga statsrådet, skulle intaga en annan ståndpunkt än den, som författaren

till nyssnämnda betänkande intagit. Tvärtom vill det af det

propositionen bifogade förslaget till lag om regeringsrätten tydligt framgå,

att icke någon tanke funnits på att regeringsrätten skulle äga utöfva

någon sådan rätt, hvarom här är tal. Regeringsrätten skulle således

icke äga att, i händelse besvär anfördes hos regeringsrätten öfver ett

kammarrättens utslag i sådant mål, hvarom här år fråga, upptaga detsamma

i samma omfång som den underordnade myndigheten. Huru

denna motsägelse skall lösas, då det blifver fråga om att antaga det nu

allenast till påseende framlagda förslaget, är mig obekant.

Att den genom Kungl. Maj:ts beslut åt kammarrätten och järnvägsstyrelsen

uppdragna maktfullkomlighet kan innebära stor våda, vill jag

nu med några ord visa. Därest de järnvägsstyrelsen underlydande förvaltningsmyndigheterna,

utbetala löneförmåner i strid med de af Riksdagen

fastställda grunder, skulle styrelsen kunna efter lämplighetsgrunder

efterskänka de för högt utbetalda beloppen och öfver revisorerna kunde

på grund af den befogenhet instruktionen gifver dem, med gillande af

styrelsens åsikt, underlåta att därom göra anmärkning. Därest utbetalningar

skedde utöfver de belopp, hvartill ingångna kontrakt förplikta,

1 Kursiveringen gjord af reservanten.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

likaså. Och det är att märka, att ingen gräns finnes satt för storleken

af de belopp, som sålunda skulle kunna få efterskänkas.

Och om man äfven ej utan skäl torde kunna antaga, att något

mindre fara föreligger i fråga om kammarrättens utöfning af sin befogenhet,

kan man dock aldrig frånse, att eu så stor maktfullkomlighet lätteligen

frestar till missbruk, där ej nödig kontroll förefinnes.

Och därmed kommer jag till en för beslutets rätta bedömande synnerligen

viktig omständighet. I sådana fall, där underordnade myndigheter,

i händelse de utöfva dem tillerkända befogenheter på ett oriktigt sätt,

kunna förvänta att rättelse i besvärsväg sökes, minskas faran af att

göra dessa befogenheter omfattande. Men i förevarande fall är det uppenbart,

att ingen hämsko af sådan art förefinnes. Endast i de undantagsfall,

att anmärkaren äfven förlorat sin provision, kunna besvär ifrågakomma.

I alla andra fall — d. v. s. det långt öfvervägande flertalet — kunna

besvär icke förekomma, då ingen intresserad part finnes.

Då genom det sätt, hvarpå nu ifrågavarande ärenden behandlats, sålunda

tillämpningen af den administrativt-ekonomiska nådemakt, som må

tillkomma Kungl. Maj:t, i strid mot riktiga styrelsegrundsatser uppdragits

åt underordnad myndighet och detta i sådan form, att Riksdagens grundlagsenliga

rätt i afseende å statsutgifterna blifvit åsidosatt, hafva vi ansett

att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort framställas mot föredragande

statsråden grefve Hamilton och Swartz.

af herr Jansson, som instämt i denna reservations syfte;

d) af herr Staaff, med hvilken herrar Beckman och von Schéele instämt,

som anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 21 februari 1908, n:o 74)

Sveriges Centralförening för idrottens främjande hemställde i underdånig

ansökan, som inkom till Kungl Maj:t i januari månad 1907, att

Kungl. Maj:t täcktes medgifva sökanden att, sedan lotteriet för Dramatiska

teatern i januari 1909 upphört, få anordna ett penningelotteri, afsedt

att lämna en behållning af 1,600,000 kronor, hvaraf 500,000 kronor

skulle tillfalla Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas Riksförbund och

återstoden, 1,100,000, kronor Centralföreningen.

Till stöd för ansökningen anfördes följande. Idrottens betydelse så
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

63

som ett medel till vårt folks höjande i fysisk och andlig kraft hade under

det senaste årtiondet allt starkare framträda i samma mån som idrotten

vunnit utveckling. I de större kulturländerna, där mycken omvårdnad

ägnades idrotten, och där betydande årliga anslag af stat och kommun

ställdes till idrottens förfogande, hade man hållit före, att ett folks idrottslif

till en viss grad vore en mätare på dess lifskraft.

Lyckades man bringa håg och lust för idrott ända därhän, att ungt

folk hellre sökte nöje och förströelse på idrotts- och lekplatser än på de

förlustelseställen, där såväl moral som hälsa och ekonomi sattes på spel,

så blefve icke blott den individuella utan ock den nationella vinsten betydande.

Sveriges Centralförening för idrottens främjande hade därför gjort

till sin uppgift att söka sprida idrotten i vida kretsar inom landet till

alla samhällslager och med tillämpning af de många olika idrottsgrenar,

som förefunnes, och hvilka kunde lämpas efter individernas olika yrken,

ålder och skaplynne. Att noggrant uppgifva antalet på de mer eller

mindre aktiva utöfvarne af idrott inom landet låter sig för närvarande icke

göra. Dock torde siffran uppgå till minst 100,000.

Genom ett allmännare öfvande af idrott skulle, enligt erfarenheten

från andra land, nationens allmänna kraft höjas, den nationella andan

stärkas, individens karaktär göras fastare och fosterlandskänslan mer lefvande.

Genom att anordna regelbundet återkommande nationalfester, som

erhålla sin kärna uti idrottsöfningar och klokt ledda idrottstäflingar, skapades

en idé, ett mål, kring hvilket hela folkets intressen borde kunna

samlas. Vid dylika nationalfester, därvid det gällde att aflägga prof på

hälsa, uthållighet, kraft och handlingsfärdighet, frammanades därjämte de

egenskaper, som kräfdes till fosterlandets försvar. Ätt en sådan hela

folkets väckelse vore möjlig, därpå hade de »Nordiska Spelen» lämnat otvetydiga

bevis!

Jämte förverkligandet af denna idé hade Centralföreningen gjort till

sin uppgift att tillse, det Sverige värdigt måtte blifva representeradt i

utlandet vid de tillfällen, då vårt land inbjödes att deltaga i gymnastiska

och idrottsliga uppvisningar eller täflingar eller där det kunde gälla att

framvisa vår ståndpunkt på den fysiska utbildningens område i jämförelse

med andra kulturfolk och ville styrelsen härvid erinra om Sveriges framgångsrika

deltagande i senaste olympiska spel i Aten.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Då alltjämt nya idrottsgrenar bildades inom landet och då dessa till öfvervägande

antal komme att utgöras af obemedlade unga män, kräfdes

materiell hjälp långt utöfver de tillgångar, hvilka dittills af Centralföreningen

ensamt genom medlemsafgifter eller frivilliga gåfvor kunnat disponeras.

Centralföreningen hade såsom sin närmaste uppgift satt sig före förnämligast

att sörja för anläggandet af sådana allmänna idrotts- och lekplatser

rundt om i landet, hvarförutan idrott och lek ej kunde trifvas

och utvecklas. Men denna viktiga och svårlösta uppgift kräfde rätt betydande

summor för att kunna nöjaktigt genomföras.

Vid Centralföreningens sida stode sedan år 1903 Svenska Gymnastikoch

Idrottsföreningarnas Riksförbund, hvars uppgift vore att i de svenska

idrottsföreningarnas verksamhet leda och undervisa om de olika idrotternas

rätta utöfvande, i hvilket syfte ett stort antal reglementen och handböcker

utgifvits af riksförbundet; vidare att sporra till fortsatt och förkofradt

arbete genom att anställa gemensamma möten för täflingar och

uppvisningar.

Riksförbundet räknar för närvarande inom sig 250 föreningar, spridda

öfver hela landet. Dess mångsidiga verksamhet belyses däraf, att förbundet

på såväl särskilda sektioner som länsförbund med cirka 20,000

aktiva medlemmar uppmärksammar följande i landet utöfvade slag af

idrott: allmän idrott och atletik, skridskoåkning och annan isidrott, skidlöpning,

simning, rodd, kanotsegling, velocipedåkning, fotboll och hockey,

golf och park samt gymnastik och fäktning.

Centralföreningens och Riksförbundets mål vore dock först och sist

fosterländskt och dess omsorg gällde hela folket.

Styrelsen angaf vidare vissa vilkor, under hvilka den tänkt sig, att

lotteriet skulle äga rum. Bland dessa behöfver här blott nämnas, att

lotter skulle få försäljas till sammanlagdt belopp af 8,000,000 kronor.

Vid ansökningen fanns fogad en bilaga, hvari en redogörelse lämnades

öfver de hufvudsakliga grunder, efter hvilka de belopp, som, därest

lotteriet beviljades, skulle komma att tillfalla Centralföreningen och Riksförbundet,

skulle tillgodogöras idrotten.

Endast räntan skulle därtill användas och beräknades årligen följande

belopp för Centralföreningens verksamhet:

s. 65 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 16.

65

1. För spridande af kunskap om idrott och dess rätta utöfvande ge
nom

utgifvandeafidrottslitteraturochanordnande af föredrag Er. 5,000

2. Anordnande af de hvart fjärde år återkommande vinter
idrottsfester

och täflingar, som sammanfattas i de »Nordiska

spelen» .............................................................................. » 5,000

3. Understödjande af enskilda föreningar i deras idrottsliga

verksamhet ................................................................................. » 2,000

4. Understödjande dels af enskilda personer, dels af hela kor
porationer

att, då så pröfvas lämpligt, deltaga uti kongresser,

uppvisningar och täflingar i utlandet samt i allmänhet

medverka till att Sverige vid liknande tillfällen

må varda värdigt representeradt............................................. » 8,000

5. Planläggande och så långt tillgångarna medgifva bestri
dande

af kostnaderna för anläggandet af lek- och idrottsplatser

rundt om i landet......................................................... » 20,000

6. Anställande af aflönade ledare af lek och idrott för att

på sakkunnigt sätt få öfningarna i gäng.............................. » 5,000

S:a Er. 45,000

Därjämte skulle det blifva föreningens uppgift att lösa den viktiga

frågan om gymnastikbyggnaders anskaffande för de frivilliga gymnastikföreningarna;

men som härför fordrades ett större belopp på en gång,

vore det föreningens mening att i händelse besparingar å ofvanstående

poster kunde göras, afsätta dessa till en byggnadsfond.

Hyra af expeditionslokaler, arvoden, tjänstemannaaflöningar, expeditionskostnader

m. in. skulle som dittills beräknas att täckas af frivilliga

gåfvor och ledamotsafgifter.

För Riksförbundets verksamhet skulle årligen beräknas följande belopp:

Utgifter för Riksförbundets kansli i Stockholm........................... Kr. 3,500

Administration och förvaltning af 15 specialförbund inom

idrotten (Riksförbundets idrottslektioner).............................. » 7 500

Administration och förvaltning af länsförbunden (distriktsför
.

bunden) ....................................................................................... > 3,600

Utgifvande af idrottsregler, bestämmelser om täflingars afhållande,

amatörbestämmelser, föreningsstadgar m. m., m. m. » 3,200

Utgifvande af årsboken ..................................................................... , 1,500

Utgifter för idrottsmärket ............................................................... » 700

S:a Er. 20,000

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Käft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Öfver ansökningen infordrade Kung!. Maj:t direktionens öfver kungl.

gymnastiska Centralinstitutet utlåtande.

Direktionen, hvilken icke fann sig böra till bedömande upptaga frågan,

huruvida en sådan undantagsåtgärd som anordnande af ett penningelotteri,

hvaraf vinsten skulle användas för idrottens befrämjande, borde i

nåder medgifvas, förklarade sig anse idrott, rätt ledd och rätt öfvad, vara

till synnerligt gagn för ungdomens uppfostran och att ansträngningarna

för dess utveckling sålunda vore väl förtjänta af att kraftigt understödjas.

Ledamöterna af direktionen, lektor Sixten v. Friesen och professor

J. E. Johansson hänvisade emellertid till de afvikande meningar, som de

till protokollet uttalat. Af detsamma inhämtas, att lektor von Friesen

velat ha anteeknadt, att han vidhölle sin till direktionens protokoll den

29 april 1901 i liknande ärende uttalade mening, nämligen »att Direktionen

bort på det lifligaste afstyrka den underdåniga ansökan, enär ett

i och för sig godt och fosterländskt ändamål icke borde främjas genom,

medel, som verka i motsatt riktning mot detta mål, såsom förhållandet är

med penningelotterier, hvilka verka till sänkande af moralen och skadande

af karaktären». Och professor J. E. Johansson hade velat hafva till protokoll

anteeknadt »att han ansage det olämpligt att för idrottens utveckling

— ett mål, som närmast afser ungdomens uppfostran — tillgripa

ett sådant medel som ett penningelotteri, hvilket i uppfostringshänseende

visat sig hafva en mycket ogynnsam verkan, och som i själfva verket

innebure ett utnyttjande af okunnighet och osundt vinstbegär hos en del

samhällsmedlemmar».

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 21 februari 1908 af chefen

för ecklesiastikdepartementet statsrådet Hammarskjöld, som därvid hemställde

att ansökningen måtte afslås. Med föredraganden förenade sig statsråden

Hederstierna och Roos, hvaremot öfriga vid tillfället närvarande statsråd

nämligen deras excellenser statsminister Lindman, ministern för utrikes

ärendena Trolle samt statsråden Albert Petersson, Alfred Petersson, grefve

Hamilton, grefve Ehrensvärd och Malm tillstyrkte bifall till ansökningen

med vissa ändringar och tillägg. Kungl. Maj:t fattade beslut i enlighet

med de tillstyrkande statsrådens hemställan.

Med afseende å statsmakternas hittillsvarande uppfattning i fråga om

penningelotterier tillåter jag mig erinra: att i kungl. förordningen angående

förbud mot lotterier m. m. den 6 augusti 1881 penningelotterier äro för
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

67

bjudna, att denna förordning i själfva verket endast är en förändrad upplaga

af dittills gällande förordning af den 21 mars 1844, hvilken i sin

ordning var framkallad af en skrifvelse från Rikets Ständer, däri lotteriets

skadlighet framhålles i följande kraftiga ordalag: »det kan icke förbises,

att lotterier af hvad beskaffenhet de vara må, äro att anse såsom

de mest äfventyrliga spel, enär därtill icke erfordras den ringaste skicklighet,

utan spelets utgång endast beror af lyckan; hoppet att kunna för

en lägre penningeinsats göra en betydlig vinst, föranleder ofta äfven helt

och hållet obemedlade personer att på lotterispel uppoffra penningetillgångar,

nödvändiga för fyllandet af egna och icke sällan deras familjers

oundgängligaste behof; erfarenheten har jämväl ådagalagt, att vid enskilda

lotterier svek och bedrägerier understundom äga rum oftast på det sätt,

att den oredlige är oåtkomlig för lagen»; att Riksdagen sedermera icke

uttryckt någon förändrad mening i afseende å lotterier; att då fråga år

1904 uppstod att anordna ett lotteri, hvaraf vinsten skulle användas till

upprätthållande af verksamheten vid de genom medel ur konung Oscar II:s

jubileumsfond inrättade s k. folksanatorierna, detta väckte en sådan storm

af indignation inom Riksdagen, att massmotioner väcktes i Riksdagens båda

kamrar om anslags beviljande, under villkor att intet lotteri för ändamålet

finge äga rum, k vilket ock blef Riksdagens beslut; samt att Kungl.

Maj:t väl beviljat tillstånd till åtskilliga penningelotterier, men att detta

väckt skarpt ogillande på åtskilliga håll inom Riksdagen, och att det numera

vill synas som om såväl anhängare som motståndare af ett permanent

statslotteri vore motståndare till s. k. licenslotterier.

Mot detta sista slags lotterier har gjorts gällande bl. a., att det icke

är lätt att med rättvisa bedöma, hvilka särskilda ändamål äro så behjärtansvärda,

att de framför andra böra uppmuntras genom lotteritillstånd. Detta

bebestyrkes i hög grad genom en jämförelse mellan Kungl. Maj:ts beslut i

nu förevarande ärende med Kungl. Maj:ts under samma dag fattade beslut

rörande fyra andra ansökningar om tillstånd till anordnande af lotterier,

nämligen dels för upprättande af en teater i Malmö, dels för en byggnad

åt akademiska föreningen i Lund, dels till förmån för en »Linnéfond»

(för vetenskapliga skrifters utgifvande), dels slutligen för uppförande af

en allmän svensk sångar-,idrotts- och kongresshall. Dessa ansökningar blefvo

samtliga afslagna.

Att idrottens främjande är af mycket stor betydelse är jag den siste

att förneka. Men det torde vara svårt att påstå, att de afslagna ansökningarna

afsågo ändamål, som gifvetvis borde ställas efter idrottens upp
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

muntran. Och tager man hänsyn till möjligheten att utan lotteri vinnu

understöd för det ena eller andra ändamålet synes i allt fall den gynnade

sökanden stå i en obetingadt förmånligare ställning än de öfriga sökandena.

Senaste berättelsen öfver centralföreningens verksamhet utvisade sålunda, att

föreningen ägde en behållning af öfver 100,000 kronor — onekligen en lysande

ställning för en enskild förening och onekligen ett talande bevis för

att frikostigt understöd på enskild väg står denna förening till buds.

Det är emellertid framför allt ur principiell synpunkt som denna sak

bör ses. Och har jag då ifrågavarande regeringsåtgärd enligt min mening

är egnad att motverka en sund och fruktbringande folkuppfostran, ansett

att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort af utskottet framställas

mot de ledamöter af statsrådet, som tillstyrkt åtgärden.

af herr Centerivall, som anfört:

»Ehuru icke principiell motståndare mot ett statslotteri, anser jag dock,

att s. k. licenslotterier ej böra förekomma, hvadan jag kommit till samma

slut som herr Staaff m. fl. reservanter.»

Herrar Blomberg, af Callerholm, Östberg, Sjöholm, Nyström och Centerwall

hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i slutbehandlingen af

de ärenden, hvilka af utskottet bifvit anmälda under nedannämnda punkter

af memorialet, nämligen:

punkten l:o

herr Centerwall;

punkten 2:o

herrar Blomberg och Centerwall;

punkten 3:0

herrar Östberg och Sjöholm;

herr af Callerholm;

punkten 4:o

s. 69 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

69

punkten 5:o

herrar af Callerholm,

Östberg och Nyström;

herr Centerwall;

punkten 6:0

herr Centerwall.

punkten 7:o

Det skulle här antecknas, att herr Fahlbeck icke deltagit i granskningen

af statsrådsprotokollen.

Herr Strömberg, hvilken i egenskap af suppleant deltagit i granskningen

af statsrådsprotokollen, har begärt få särskildt antecknat, att han

ej deltagit i behandlingen af det under punkten 4:o af utskottets memorial

omnämnda ärende.

Bill. till Biksd. Prat. 1908. 3 Samt. 16 Haft.

10

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.