Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj;t angående utredning af frågan om folkomröstning såsom medel att vinna afgörande vid meningsskiljaktighet mellan kamrarna i lagoch grundlagsfrågor.

1908-05-22 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1908:26, Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj;t angående utredning af frågan om folkomröstning såsom medel att vinna afgörande vid meningsskiljaktighet mellan kamrarna i lagoch grundlagsfrågor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:0 26.

1

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 22 maj 1908, kl. 7 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om

skrifvelse till Kungl. Maj;t angående utredning af frågan

om folkomröstning såsom medel att vinna afgörande vid

meningsskiljaktighet mellan kamrarna i lag- och grundlagsfrågor.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet

hänvisad motion, n:o 332, hafva herrar Karl Staaff, Ernst Beckman,

Johan Ericsson, G. Lindgren i Islingby, Jakob Pettersson, .J. Bromée, Fridtjuv

Berg, friherre Carl Carlsson Bonde, Aug. Henricson, Karl Starbäck, S. H.

Kvarnzelius, Victor Moll, Th. af Callerholm, Jacob Larsson och Joh. Ström

hemställt att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t låta anställa en allsidig utredning af frågan om

folkomröstning såsom ett medel att vinna afgörande vid meningsskiljaktighet

mellan kamrarne i lag- och grundlagsfrågor, samt därefter för

Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i grundlagen, hvartill utredningen

kan gifva anledning.

Till stöd för sin hemställan hafva motionärerna anfört följande:

_ »Tvåkammarsystemet, hvars grundprincip är att representationen

bör i form af två skilda afdelningar innefatta två olika element —

framstegets och den återhållande besinningens — är behäftad! med en

stor risk. De två sålunda författningsenligt åtskilda elementen kunna

råka i alltför stark motsats till hvarandra — en motsats, hvarur betänkliga

och för just det lugna framåtskridande, som systemet är afsedt att

främja, äfventyrliga konflikter kunna uppstå. Man har därför i olika

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 25 Häft. (Sf-.o 26.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26,

länder på åtskilliga olika sätt sökt ordna förhållandet mellan representationens

båda afdelningar så, att dylika faror skola förekommas. Ett

af dessa sätt och väl det vanligaste är att göra de båda afdelningarne

i viss mån olikstälda i makt och myndighet. Man träffar anordningar

— särskildt i afseende å budgeten — som åstadkomma en bestämd

öfvervikt hos den ena kammaren — deputeradekammaren — öfver den

andra — senaten.

Hos oss råder däremot den grundsatsen — uttryckt i 49 § regeringsformen

och 1 § riksdagsordningen — att kamrarne äga lika behörighet

och myndighet. Allenast i ett fall har man träffat en särskild

anordning för att förekomma ett absolut afstannande af hela maskineriet.

Detta är i afseende å statsutgifter eller bevillning, riksbanksoch

riksgäldskontorsfrågor, i hvilka fall man rent af frånträdt tvåkammarprincipen

och genom den gemensamma omröstningen sammanslagit de

bägge afdelningarne till en beslutande enhet.

Men därmed har man ansett sig hafva gjort nog. Med afseende

å andra frågor gällei-, att Riksdagen icke anses hafva fattat något giltigt

beslut, såvidt ej båda kamrarna hvar för sig fattat samstämmiga

beslut. Visserligen skall i vissa fall en sammanjämkning försökas, i

händelse kamrarne stanna i olika beslut. Men sammanjämkningen har

till förutsättning, att kamrarne hvar för sig fattat positiva beslut och

att dessa äro sådana, att en sammanjämkning är möjlig. Står den ena

kammarens ja mot den andra kammarens nej eller hvila de positiva

besluten på alldeles olika grunder, har ärendet förfallit. Kommer ett

sammanjämkningsförslag till stånd, men förkastas i någondera kammaren,

har frågan ock förfallit.

Det är påtagligt, att sådana grundsatser kunna åstadkomma ett

fullkomligt stillastående i landsviktiga frågor, som kräfva en lösning.

Och exempel finnas ju på, att sådant stillastående beträffande vissa

frågor hos oss fortfarit i en hel mansålder. Nu förmena visserligen

många, att förhållandet skulle blifva ett annat, därest det vid 1907 års

riksdag såsom hvilande antagna förslaget om utsträckning af den politiska

rösträtten blifver upphöjdt till grundlag och i samband därmed

det villkorligt antagna förslaget om reformering af den kommunala

rösträtten till lag. Men detta torde vara mer än tvifvelaktigt. Ju mer

man skärskådar förslagens innebörd, desto sannolikare vill det synas,

att Första Kammaren för en lång framtid kommer att bibehålla en betydande

stark konservativ majoritet. Och det får ej förgätas, att den

i viss mån demokratiska läggning, som själfva sammansättningsgrunden

för kammaren skulle få, lätteligen torde verka därhän, att dess majori
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

3

tet blefve mera benägen att betrakta sin kammare såsom ett äkta uttryck

af folkviljan och mindre benägen att taga hänsyn till Andra

Kammarens ståndpunkt.

Vi kunna således i de hyllande förslagens eventuella upphöjande

till gällande grundlag respektive lag ingalunda se någon verklig garanti

för att ett sådant samförstånd och samarbete mellan kamrarne

skulle kunna uppkomma, som gjorde det obehöfligt att uppsöka utvägar

till förekommande af ett landsskadligt stillastående i lagstiftningen.

Fastmera anse vi det synnerligen påkalladt, att sådana utvägar sökas

och vilja genom denna motion framhålla en, som synes oss i hög grad

förtjänt af ett allvarligt öfvervägande.

I samband härmed må framhållas, hvilken betydande svårighet

eu dualism emellan två kamrar innebär med afseende å regeringens

ställning. Man önskar i närvarande tid handlingskraftiga, målmedvetna

regeringar. Men huru skall det vara möjligt att befrämja ott sådant

önskemål, om regeringen kommer att befinna sig mellan två kamrar,

hvar med sina särskilda tänkesätt och sina från hvarandra vidt skilda

sträfvanden? Äfven ur denna synpunkt måste det vara synnerligen

angeläget att skapa en möjlighet att öfverkomma det hinder för en

kraftig styrelse och ett energiskt reformarbete, som en splittrad folkrepresentation

bildar.

Den utväg, på hvilken vi vilja fästa uppmärksamheten, är att vid

meningsskiljaktighet mellan kamrarne bereda tillfälle till frågans hänskjutande

till folkomröstning. Vi skola längre fram närmare antyda,

under hvilka förutsättningar folkomröstning borde ega rum. Här må

tillsvidare endast framhållas, att de röstberättigade vid folkomröstning

gifvetvis måste utgöras af de röstberättigade till Andra Kammaren.

Det torde vara själfklart, att någon inskränktare rösträtt än den, som

gäller till Andra Kammaren, ej kan komma i fråga. Men lika påtagligt

är ock att det icke kan finnas någon giltig grund att utsträcka

deltagandet i en sådan folkomröstning, hvarom här är fråga, utöfver

de gränser som dragas för rösträtten till Andra Kammaren.

Vidare torde redan här böra anmärkas, att folkomröstning bör

kunna företagas i lagfrågor och grundlagsfrågor men icke förr än de

föreligga i fullt berest skick, med andra ord, då de formulerats i lagresp.

grundlagstext. Att införa folkomröstning i fråga om förslag

till riksdagsskrivelse^ om hvilka kamrarne stannat i olika beslut, synes

både onyttigt och olämpligt. Klart är ock, att införande af folkomröstning

icke innebär någon nödvändighet, att sådan skall kunna kräfvas,

så snart kamrarne stanna i olika beslut i någon lag- eller grund
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 26.

lagsfråga. Man kan naturligsvis bestämma, att, för att folkomröstning

skall få ega rum, den kammare, som åstundar en förändring skall lia

fattat beslut därom åtminstone mera än en gång. Vi skola nu upptaga

till skärskådande de mera afsevärda invändningar, som kunna tänkas

mot det föreslagna nya institutet.

Mot användande af folkomröstning torde göras den principiella

invändning, att man genom en sådan anordning skulle öfverlämna afgörandet

af viktiga spörsmål åt en röstarekår, som alls icke vore kompetent

för en sådan uppgift. Sedan den allmänna politiska rösträtten

upptagits på alla partiers program och i princip ingått i ett grundlagsändringsförslag,

som genom kamrarnes samstämmiga beslut blifvit hvilande,

kan man ju visserligen icke längre påstå, att folkets stora massa

skulle vara helt och hållet politiskt inkompetent. Men man torde i

stället påstå, att det är en sak, att folket kan utse representanter till

att afgöra riksärendena, en helt annan sak att folket själft skulle kunna

afgöra dem och att man väl kan tillerkänna folket kompetens i förra

afseendet men på samma gång bestämdt bestrida, att det skulle kunna

äga kompetens i det senare. Efter en sådan åsikt borde folkviljan sålunda

helt igenom verka genom representanter. Statsskicket borde

vara rent representativt.

Onekligen synes detta resonnemang vid första påseendet äga åtskilligt

för sig. Det kan ju icke bestridas, att det är en lättare uppgift

att deltaga i utseendet af en representant, på hvars omdöme man

litar än att själf afgöra svåra ärenden. Det kan synas ligga vida närmare

till hands, att en röstberättigad medborgare skulle kunna misstaga sig

om, huru en särskild statsangelägenhet borde erhålla den bästa lösningen

än att han skulle kunna misstaga sig om, att eu kandidat, åt hvilken

han gifver sin röst, äger de nödiga förutsättningarne för att bedöma

samma statsangelägenhet och andra liknande.

Emellertid torde man svårligen kunna påstå, att vår nuvarande

statsförfattning intager en sådan ståndpunkt, Visserligen afgöras nu

inga frågor direkt af de röstberättigade på det sätt, att de med ja och

nej rösta öfver dem. Detta slags afgörande hvilar för närvarande helt

och hållet hos representanterna. Men i vissa fall synes grundlagen själf

förutsätta, att de röstberättigade skola bilda sig en bestämd åsikt i

viktiga frågor och att de därefter skola välja sådana representanter, som

öfverensstämma med denna deras åsikt. Sålunda stadgar grundlagen

att ett af båda kamrarne bifallet förslag till grundlagsändring måste

hvila till dess att nya allmänna val till Andra Kammaren ägt rum.

Först om det efter sådana val för andra gången af kamrarne bifalles,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

5

blifver det upphöjdt till grundlag. Här få de röstberättigade till Andra

Kammaren sålunda genom grundlagens uttryckliga föreskrift tillfälle att

bilda sig en mening i de bvilande grundlagsspörsmålen, och denna

mening förutsättes gifvetvis kunna inverka på deras utöfning af rösträtten.

Ån klarare framträder denna författningens ståndpunkt i stadgandet

om Konungens rätt att förordna om nya val till endera kammaren

eller båda kamrarne. En sådan åtgärd har uppenbart alltid sin

grund i, att Kungl. Maj:t i en viss fråga eller i vissa frågor har en

mening, medan någondera eller båda kamrarne omfattat en annan.

Finner Kungl. Maj:t då i landets intresse nödigt att söka genomföra

sin mening, kan han genom förordnande af nya val vädja till folket.

Denna vädjan innebär sålunda en anmaning till valmanskåren att välja

emellan Kungl. Maj:ts mening och den dittillsvarande Riksdagens mening.

Men för att gifva ett svar på denna vädjan måste påtagligen valmännen

fatta ståndpunkt i den eller de frågor, som ligga till grund för

åtgärden. Meningen kan icke vara att de skola sända representanter,

hvilkas åsikter i dessa frågor de icke känna eller hvilkas åsikter därutinnan

kunna vara olika valmännens, ehuru dessa ändock hysa tillit

till dem. Utan meningen måste vara, att do skola sända just sådana

och blott sådana representanter, som öfverensstämma med valmännens

åsikter i de förelagda spörsmålen. Otvetydigt framstår här grundlagens

tillit till valmännens omdöme i själfva sakfrågorna.

Hvad de frågor angår, Indika sålunda genom anordnande af nya

val kunna hänskjutas till valmännen själfva att medelbarligen — d. v. s.

genom utseende af representanter med utpräglade åsikter just i de

frågorna — afgöra, kunna de naturligtvis vara af mångfaldig art. Men

eu gemensam egenskap hafva de säkerligen, nämligen att vara särskildt

betydelsefulla, för fosterlandet viktiga frågor. Då sålunda å ena sidan

ändringar i själfva författningen uppenbarligen just på grund af sin vikt

hänskjutas till valmännen, å andra sidan de frågor, som kunna tänkas

föranleda anordnande af nya val, helt visst äfven äro spörsmål af synnerlig

betydelse, finner man, att det blifver de viktigaste ämnen i statslifvet,

hvilka redan med nuvarande bestämmelser underställas valmännens

egot omdöme. Och det må tilläggas, att de viktigaste frågorna

påtagligen icke äro de lättaste utan snarare kunna förutsättas vara af

särskildt svår beskaffenhet.

Vi hafva hittills betraktat själfva författningen och sett till, i hvad

mån dess bestämmelser kunnat belysa vårt ämne. Låt oss nu öfvergå

till att se, huruvida vi af den utveckling, som det representativa systemet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

i tillämpningen hos oss fått, kunna draga några slutsatser af intresse.

Det är ju nämligen så, att eu författning i många hufvudsakliga afseenden

ofta icke gifver mera än vissa allmänna regler, bildar så att

säga eu ram, inom hvilken den lefvande verkligheten kan gestalta sig

på det ena eller andra sättet.

I vår grundlag finnas sålunda endast allmänna formella föreskrifter

om folkets — eller den röstberättigade delens däraf — rätt att utse

representanter. Några sakliga grunder, efter Indika valmannen bör

välja, finnas däremot icke och skulle, om de funnes, förmodligen vara

af ringa verkan. Det är således möjligt för en valman att utöfva sin

valrätt efter två väsentligen olika principer. Antingen kan han tänka

sålunda: jag vill rösta på en dugande man af godt omdöme och god

karaktär, och sedan må han träffa hvilka afgöranden han finner riktiga

och lämpliga i de frågor, som förekomma under riksdagsperioden, sak

samma hvilka de äro. Eller ock kan han tänka: jag vill rösta på eu

representant, som visserligen äger de nyssnämnda egenskaperna, men

som tillika sammanstämmer med mig och mina politiska meningsfränder

i sin allmänna politiska åskådning — särskildt måhända i sin åskådning

beträffande de och de på dagordningen stående frågorna.

Det lär icke behöfvas mycket verklighetssinne för att inse, att

den politiska utvecklingen i Sverige med stora steg gått och går i den

riktning, som betecknas af det senare alternativet. Och skulle den

politiska rösträtten utsträckas i enlighet med det nu Infilande förslaget,

sker detta utan tvifvel med öppna ögon från lagstiftarnes sida för detta

faktum. Huru kan man då anse, att valmannen är kompetent till att

bilda sig egna meningar i politiska frågor, kompetent till att antaga

för sin del det eller det programmet, efter hvilket han sedan väger

kandidaten och ser till, om han kan gifva honom sin röst, men icke

kompetent till att i politiska frågor träffa direkt afgörande med sitt ja

eller nej? Låt oss se till, huru han vinner sin kompetens i förra fallet.

Tydligen genom läsning af pressen, genom åhörande af föredrag, genom

deltagande i politiska diskussioner, genom rådgörande med politiska

meningsfränder o. s. v. Men det är ju gifvet, att alldeles samma medel

att orientera sig skulle komma att stå honom till buds, i händelse ett

spörsmål hänskötes till folkomröstning. Äfven då skulle pressen i artiklar

belysa saken, äfven då skulle politiska talare i föredrag behandla

den, äfven då diskussioner hållas och rådföring med politiska meningsfränder

finna plats. Alltså: kan åt den stora mängden af landets befolkning

öfverlämnas att välja representanter, så kan förvisso också åt

samma mängd öfverlåtas att träffa ett direkt afgörande i den eller den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

7

frågan. Ty i stort sedt väljas numera representanter med hänsyn till

deras ställning till vissa frågor, i hvilka valmannen redan bestämt sin

ställning. Förutsättningarne för att val efter allmän rösträtt skola frambringa

för fosterlandet gagneliga resultat och förutsättningarne för att

detsamma skall blifva fallet med folkomröstning äro i själfva verket alldeles

desamma, nämligen en god folkkaraktär, en sund folkbildning samt

en vaken press.

Men det kan också göras en annan invändning mot folkomröstning,

då den ifrågasättes såsom skiljedom emellan kamrarne. Man skall

måhända från Första Kammarens sida säga: detta blir ingen skiljedom,

ty skiljedomaren är nafurnödvändigt jäfvig. Valmännen till Andra

Kammaren komma förvisso alltid att gifva den kammaren rätt. Hela

anordningen blifver blott en omväg för att utan enkammarsystemets

form införa enkammarsystemets resultat.

Vi skulle icke tro, att det förhåller sig så. Se här våra skäl för

en motsatt åsikt. Vi ha nyss framhållit, att vid riksdagsmannaval valmannen

numera i allmänhet bildat sig en mening i vissa på dagordningen

stående frågor, och att en förutsättning för att han skall gifva

en kandidat sin röst i allmänhet är, att han finner samstämmighet

mellan sin egen åsikt och de åsikter, kandidaten tillkännagifver särdeles

i dessa frågor. Men det kan nog inträffa, åt!, ehuru kandidaten icke

hyser samma åsikter som valmannen i alla vid valet framträdande frågor,

han likväl erhåller valmannens röst. Valmaunen kan nämligen finna,

att kandidaten mer än någon annan möjlig kandidat närmar sig hans

åskådning. Hällre än att kasta bort sin röst på någon, som i allt fall

icke har utsikt att bli vald och hällre än att nedlägga sin röst och

därigenom indirekt hjälpa en bestämd motståndare, kan valmannen då

skänka sin röst åt den, med hvilken han i några ehuru ej i alla afseenden

är liktänkande. Sålunda kan det förvisso ofta inträffa, att en

representant blifver vald af en valmansinängd, som blott i vissa afseenden

sympatiserar med hans åsikter men i andra alldeles icke gör

det eller af hvilken en del valmän ansluta sig till hans åsikter i vissa

ämnen, en annan del i andra o. s. v. Antag t. ex., att en kandidat

framställt sina åsikter beträffande det föreslagna militieombudsmansämbetets

införande och därvid förklarat sig för detsamma, i fråga om

lokalt veto och därvid förklarat sig önska dess införande samt i fråga

om prygel straffet och ställt sig afvisande däremot. Det är då ganska

möjligt, att t. ex. alla hans valmän dela hans mening beträffande

militieombudsmansämbetet, men endast en del äro ense med honom i

vetofrågan och en — måhända annan del — i fråga om prygelstraffets

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 26.

olämplighet! Det är följaktligen uppenbart, att den enighet, som uppnåtts

vid utseende af denne kandidat till representant, visserligen skulle

bestå, i händelse frågan om det nya ämbetet underkastades hans valmäns

direkta afgörande men däremot skulle upphöra, om någon af de

andra frågorna hänskötes till samma valmän.

Men vidare bör man erinra sig, att det ju i hvarje fall blott är

ett fåtal af de frågor, hvilka blifva föremål för en representants bedödömande,

som vid själfva valet bragts å bane. Det stora flertalet af

sådana frågor komma fram först under hans verksamhet i Riksdagen.

Beträffande dessa frågor lär det i allmänhet vara mycket svårt att med

bestämdhet afgöra, huruvida hans mening stämmer öfverens med hans

valmäns eller icke. Och således torde det nog också vara högeligen

ovisst, huru en folkomröstning skulle utfalla i den ena eller den andra

frågan.

Det vill därför synas som om det egentligen blott vore en kategori

af spörsmål, rörande hvilka man med stor sannolikhet skulle kunna

förutspå utgången af en folkomröstning. Och denna kategori består af

de frågor, hvilka vid ett andra kammarval uppställts såsom hufvudsakliga

programfrågor och hvilka en afsevärd majoritet af valmännen

omfattat. Beträffande dem bör det ju vara högeligen troligt att, i händelse

de återkomma till valmännen i form af föremål för en folkomröstning,

de äfven då skola vinna majoritet. Men detta borde icke afskräcka

någon — icke heller dem som i Första Kammarens makt se en garanti

för statslifvets lugna utveckling — från att acceptera folkomröstningen.

Ty sedan demokratien kommit till en viss punkt, lär det nog vara fåfängt

att tänka, att upprepade förstakammarbeslut för alltid skulle

kunna förhindra en bestämd folkviljas kraf att göra sig gällande. En

allmän opinions tryck, framträdande i en på allmän rösträtt vald kammares

gång efter annan fattade beslut, skall nog till sist inverka på

en än så stark första kammares majoritet. Det enda, som vinnes

genom ett långvarigt motstånd, blifver ett visserligen i somliga fall

långt uppskof med eftersträfvade reformer och eu stigande ovilja mot

den kammare, som förorsakat uppskofvet. Ja, det kan till och med

hända, att själfva denna ovilja ej oväsentligt kan bidraga till att gifva

fart åt andra önskemål, som, om de fått behandlas ur rent saklig synpunkt

och icke stärkts af ett stigande missnöje med Första Kammarens

motstånd i allmänhet mot reformer, måhända icke skulle väckt så stor

anklang. Riktigast, synes oss, uttrycker man därför det ifrågasatta

institutets verkan, om man säger, att framstegspolitiken därigenom

skulle vinna den fördelen, att hvad som är ett verkligt, obestridligt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26. 9

folkkraf också skulle blifva förverkliga^ utan långvariga uppslitande

strider, men den politik, som företrädesvis vill värna om det bestående,

skulle vinna säkerhet för att hvad som endast är eu mer eller mindre

tillfällig partibildnings riksdagspolitik komme att förflyktigas i folkomröstningens

skärseld.

Med fullt skäl kan sålunda sägas, att folkomröstningen såsom

skiljedom mellan kamrarne är en rättvis anordning, ägnad att låta hvardera

kammarens särskilda uppgift i statsskicket komma till fullt förverkligande.

_ Måhända kan äfven den invändningen mot införande af folkomröstning

förväntas, att detta institut skulle ställa alltför stora anspråk

P^ allmänhetens tid och intresse. Visserligen — skulle man måhända

vilja säga — kan man förutsätta, att medborgarne skola från sina vanliga

sysselsättningar kunna afsätta den tid, som deltagandet i valen

och förberedelserna därtill kräfva, men att de dessutom skulle kunna

bereda sig tillfälle att då och då — kanske ej så sällan — deltaga i

folkomröstningar och offra den tid och det arbete, som erfordras, för

att efter bästa förmåga sätta sätta sig in i de frågor, som därvid skola

afgöras, vore mycket begärdt.

För att bemöta denna invändning måste vi söka göra oss reda

för, i hvilken utsträckning folkomröstningen sannolikt hos oss skulle

komma till användning. Vi erinra då för det första, att, såsom ofvan

sagts, det ingalunda synes böra ifrågasättas, att andra beslut än sådana,

som innefatta ett fullt formuleradt förslag till lag, respektive grundlag,

skulle kunna föranleda folkomröstning. Att underkasta ett skrifvelseförslag

en dylik procedur vore af lätt insedda skäl föga påkalladt och

föga lämpligt.

Det är vidare tydligt, att ingalunda alla de frågor ens af nyss

antydda beskaffenhet, i hvilka kamrarne mer än en gång stannat i

olika beslut, komme att hänskjutas till folkomröstning. Den kammare,

som önskar det positiva beslutet, skall nämligen helt visst noggrann!;

öfverväga ändamålsenligheten af att begära folkets afgörande, innan

den besluter sådan begäran. Det finnes många önskemål, som kunna

vinna en majoritet, utan att denna majoritet, fördenskull så särdeles

starkt intresserar sig för frågans lösning. Dels kan frågan själf vara

af mindre betydande art, ehuru, då den eu gång blifvit väckt, ett förslag

till någon positiv åtgärd samlar flertal. Dels kan någon del af

majoriteten med en viss tvekan hafva gifvit sina röster åt ett segrande

förslag. De, som så gjort, skola då vara ganska litet benägna att

drifva förslaget till folkomröstning. Och äfven de af majoriteten, som

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 25 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

med lifligt intresse omfattat förslaget, skola i medvetande om sina

kamraters tveksamhet betänka sig mera än en gång, innan de söka

åstadkomma frågans hänskjutande till folket. Do skola nämligen inse,

dels att deras kamraters tvekan kan vara ett tecken till att tvekan

råder äfven utom riksdagen, och dels att dessa kamrater troligtvis blifva

ganska osäkra bundsförvandter, då det gäller att i orterna intressera

folket för saken och framhålla förslagets goda sidor. För öfrigt kan

det ju hända, att majoriteten för förslaget varit så liten, att redan detta

i och för sig manar till betänksamhet.

Kort sagdt, det är förvisso ett långt steg emellan att ett förslag

vinner flertal i ena kammaren och att samma kammare skulle anse förslaget

så moget att den vill begära folkets utslag. Och det behöfver

icke sägas, att det naturligtvis för en kammarmajoritet skulle vara föga

uppbjrggligt eller stärkande, om den i otid hänvisade förslag till folkomröstning

och desamma måhända med stort flertal vid omröstningen

afeloges. Likaså är det väl tämligen gifvet, att en kammare, som på

förhand med till ovisshet gränsande sannolikhet kunde förutse, att en

folkomröstning, som af medkammaren komme att begäras rörande något

visst förslag, skulle utfalla i enlighet med sistnämnda kammares mening,

skall betänka sig mer än en gång, innan den genom ett upprepadt nej

motsatte sig förslaget.

Särskilda anordningar kunde för öfrigt vidtagas till förebyggande

af att folkomröstning behöfde förekomma alltför ofta. I detta syfte

kunde man ju rent af stadga, att folkomröstning icke finge äga ram

oftare än en gång under hvarje period för valen till Andra Kammaren.

Tillika borde någon viss tid på året i lagen utsättas, t. ex. september

månad, under hvilken folkomröstningen å de olika orterna skulle äga

rum. Skulle folkomröstning hafva påyrkats rörande mera än ett förslag,

borde naturligtvis förslagen sammanföras såsom särskilda punkter i en

folkomröstning.

Den möjliga farhågan för att det nya institutet skulle blifva alltför

betungande torde sålunda vid närmare eftertanke visa sig föga grundad.

Skulle man emellertid ändock befara, att eu mycket stor del valmän af

sådana grunder komme att afhålla sig från att deltaga i omröstningen,

finnes alltid den möjligheten att såsom förutsättning för att en folkomröstning

skall anses giltig, stadga, att en viss procent af samtliga röstberättigade

skola taga del i densamma.

Här må i fråga om förhållandet mellan proportionellt valsätt och

folkomröstning erinras följande. Proportionalismens grundtanke är ju,

att representationen bör vara ett så troget uttryck som möjligt för val
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26,

11

manskåren. Proportionalisterna anse, att majoritetsvalen icke gifva tillräcklig

garanti för att representationen verkligen kommer att gifva ett

sådant uttryck. Först med proportionella val kan den, som det heter,

noggrannt afspegla valmanskåren med alla dess skiftningar. Kärnpunkten

i denna uppfattning är alltså en ifrig traktan efter att valmännens

egna åskådningar skola bli respekterade och vinna största möjliga inflytande

på statsangelägenheterna. Redan häraf framgår att från proportionalistisk

sida något motstånd knappast — i händelse man vill

vara konsekvent — bör vara att vänta emot folkomröstning. Tvärtom,

intet borde för en konsekvent proportionalist vara mera tilltalande än

att valmännen själfva utan all förmedling kunde få taga direkt del i

frågornas afgörande. Härtill kommer emellertid ännu eu synpunkt.

Det är tydligt och äfven erkänt af uppriktiga proportion alister, att

proportionalismen svårligen kan med full säkerhet uppnå sitt syfte —

den trogna afspeglingen af valmanskåren — därest ej hela landet får

bilda en enda valkrets. I och med det, att landet delas i flera valkretsar,

kan nämligen i någon valkrets uppstå röstöfverskott för ett

visst parti utöfver det antal röster, som erfordras för det antal representanter,

partiet i samma valkrets erhåller. I en annan valkrets kan

ett liknande öfverskott för samma parti förefinnas. I en tredje valkrets

kan ett afsevärdt antal röster hafva afgifvits för samma parti, men utan

att hinna upp till ett fal, som berättigar partiet till någon representant

i den kretsen. Vore nu hela landet eu enda valkrets, så är det gifvet,

att dessa öfverskott komme att ingå i det samlade tal, som utgjorde

partiets styrka öfver hela landet, Men det behöfver knappast erinras,

att man däremot ingalunda kan med säkerhet påräkna, att öfverskotten

fullt utjämnas partierna emellan, då landet är uppdeladt, i en mängd

valkretsar. Genom denna nödvändiga svaghet hos det proportionella

systemet — en svaghet, väl att märka, ur systemets egen synpunkt —

kan det således inträffa, att, viktiga angelägenheter i Riksdagen kunna

komma att afgöras i strid med den uppfattning, som hyses af flertalet

valmän. Mot en sådan eventualitet utgör folkomröstningen ett verksamt

botemedel. Ja, man kan säga, att införandet af denna anordning

just ur äkta proportionalistisk synpunkt borde med stor tillfredsställelse

mottagas såsom egnadt att slutligen bekröna det proportionella

verket.

Motståndarne till det proportionella valsättet hafva åter grundad

anledning att i folkomröstningen se ett medel att undanröja eller åtminstone

i afsevärd grad oskadliggöra vissa betänkliga följder af detta

valsätt. Man kan, såsom ofta blifvit framhållet, icke utan skäl befara,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

att med ott proportionellt valsätt Andra Kammaren skulle kunna komma

att förete ett helt annat utseende i fråga om partibildningen än den

skulle göra, i händelse majoritetsvalsprincipen fortfarande komme att

gälla. I senare fallet är det ju sannolikt, att kammaren komme att

uppdela sig i konservativa, liberala och socialdemokrater, hvartill måhända

komme ett mindre antal partilösa. Men med ett proportionellt

valsätt, som möjliggör för jämförelsevis små minoriteter, samlade omkring

jämförelsevis underordnade syften, att insätta representanter i

Riksdagen, kunde det lätt inträffa, att kammaren sönderfölle i många

små grupper, af hvilka hvar och en hade sitt speciella önskemål, hvilket

uppsattes som främsta politiska programpunkt. Andra frågor, måhända

till sin natur vida större och för fosterlandet betydelsefullare, kunde

då komma att betraktas och behandlas mera såsom medel än såsom

mål. De kunde komma att göras till bytesmedel och mellangifter vid

den köpslagan mellan grupperna, som lätteligen komme att uppstå.

Sådana möjligheter följa med det proportionella valsystemets införande.

Det är därför väl värdt att uppsöka botemedel mot allt det onda, som

skulle följa af ett nedsjunkande i antydd riktning. Botemedlet finnes

åtminstone till en viss grad just i folkomröstningen. Man kan lära små

partier och grupper i Riksdagen att underkasta sig hela det invecklade

bytessystemet. Men de stora röstaremassorna skola förvisso icke underordna

sig detsamma. Då eu fråga ställes till dem att med ja eller nej

besvaras, skall säkerligen i stort sedt vinnas ett uppriktigt ja eller nej

såsom svar. Vid valen är, såsom vi förut påvisat, förhållandet ett annat,

ty där kan röstas på kandidaten icke därför att valmannen vill allt

hvad kandidaten vill, utan därför att valmaunen delar hans åsikter i

åtskilligt och icke kan få någon kandidat, hvars åsikter han delar i

allo. Men när vid folkomröstningen en fråga utan förbindelse med

andra frågor och utan förbindelse med personspörsmål ställes, då finnes

intet skäl för röstaren att rösta annat än såsom han själf vill. Därmed

vinnes, att åtminstone i sådana frågor, som hänskjutas till folket, man

verkligen får ett oförfalskadt utslag af folkets vilja. Och detta kommer

sannolikt äfven att i sin mån tillbakaverka på riksdagspolitiken, så att

man något mera tager sig till vara för den politiska byteshandeln.

Folkomröstning såsom ett permanent institut är ingalunda någon

fullkomlig nyhet inom statsrätten. Den användes sedan lång tid tillbaka

i såväl Schweiz som Amerikas Förenta stater. Och vi skola nu

gifva en hastig öfverblick öfver, huru man i dessa statssamfund ordnat

folkomröstningen.

I republiken Schweiz, hvilken som bekant är ett förbund af tjugu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

13

två särskild;! kantoner, förekommer folkomröstning i stor omfattning.

Dels användes den inom hvarje särskild kanton, i fråga om beslut, som

kantonen själfständigt fattar, och lagar, öfver hvilka den är enrådig.

Dels utgör folkomröstningen ett mycket betydelsefullt institut i vissa

förbundsfrågor. Vi skola bär, för att ej bli för utförliga, allenast sysselsätta

oss med detta senare slag af folkomröstning.

Härvid måste skiljas på å ena sidan förbundslagar och allmänt

förbindande förbundsbeslut och å andra sidan författningsfrågor. Beträffande

den förra kategorien gäller, att folkomröstning kan användas

såsom veto. Alla sådana lagar och beslut skola nämligen, sedan de

antagits af förbundsrepresentatlonens båda afdelningar, föreläggas folket

till antagande eller förkastande, i händelse detta begäres af minst 30,000

röstberättigade schweiziska medborgare. Utfaller folkomröstningen med

majoritet för lagförslaget eller beslutet i fråga, så är detsamma antaget.

Utfaller den med majoritet mot densamma, så är det förkastadt. Däremot

finnes icke någon rätt att på folkomröstningens väg främja ett

förslag af nu angifven art, hvilket icke genomgått representationens

behandling eller blifvit förkastadt af någondera afdelningen af representationen.

Helt annorlunda är det beträffande författningsfrågor. I sådana

skiljes mellan totalrevision och partialrevision. Beträffande totalrevision

gäller följande. Om en afdelning af förbundsförsamlingen beslutar totalrevision

och den andra icke bifaller detta eller om femtiotusen röstberättigade

schweiziska medborgare begära totalrevision af förbundsförfattningen,

så måste i ena som i andra fallet frågan, huruvida en sådan

skall äga rum eller icke, föreläggas det schweiziska folket till afgörande.

Såvida flertalet af de röstande schweiziska medborgarne uttalar sig

jakande öfver frågan, skola båda representationsafdelningarna nyväljas

för att företaga totalrevisionen.

Partialrevision — d. v. s. införande af någon ny bestämmelse eller

upphäfvande eller ändring af bestämda artiklar i förbundsförfattningen —

kan begäras af femtiotusen röstberättigade schweiziska medborgare.

Eu sådan begäran kan framställas antingen i form af en allmän uppfordran

eller i form af ett utarbetadt utkast. Framställes begäran i form

af en allmän uppfordran och acceptera representationens båda afdelningar

densamma, så hafva de att utarbeta partialrevisionen i enlighet med

de sökandes afsikt och att förelägga densamma folket och kantonerna

till antagande eller förkastande. Biträda representationsafdelningarna

icke framställningen, så skall frågan om partialrevisionen underställas

folket till omröstning, och såvida flertalet röstande uttalar sig jakande,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

skall revisionen af förbund sförsamlingen företagas i enlighet med folkbeslutets

mening. Blifver åter begäran om partialrevision framställd i

form af utarbetadt förslag och biträder förbundsförsamlingen densamma,

så skall förslaget föreläggas folket och kantonerna till antagande eller

förkastande. Ifall förbundsförsamlingen icke biträder förslaget, kan

den utarbeta ett eget förslag eller hemställa om förslagets förkastande

och samtidigt med det inkomna förslaget underställa sitt eget förslag

eller afslagshemställan folket och kantonerna.

Den reviderade förbundsförfattning resp. den reviderade delen

däraf träder i kraft, om den antagits af flertalet af de röstande medborgarne

och af flertalet kantoner (d. v. s. flertalet röstande i hvarje kanton

af ett flertal kantoner).

Nordamerikas Förenta stater erbjuder en typ af folkomröstningen,

som ganska mycket skiljer sig från den schweiziska. Folkomröstning

förekommer icke i Förenta staterna såsom helstat betraktad. Men

däremot är detta institut synnerligen mycket användt i de särskilda

staterna.

Sålunda är i det öfvervägande antalet af dessa stater såväl eu

totalrevision som en partialrevision af författningen underkastad folkomröstning.

Och vanligen är den underkastad tvenne. Den förhärskande

regeln är nämligen, att folkrepresentationen förelägger folket till allmän

omröstning, huruvida en konstituerande församling för revisionens företagande

skall sammankallas. Om folkomröstningen gifver ett jakande svar

på denna fråga, blir en dylik församling vald, hvarefter den har att

upprätta förslag till antingen en hel reviderad författning eller vissa

ändringar i den bestående författningen. Därefter hänskjutes dess förslag

till ny folkomröstning. Och först om vid denna det utarbetade förslaget

bifalles, blifver det upphöjdt till grundlag.

Jämväl i åtskilliga andra fall kan folkomröstning äga rum i de

nordamerikanska staterna.

Frågar man nu, huru folkomröstningsinstitutet verkar och hvilket

förtroende det åtnjuter i de båda republikerna, så torde svaret kunna

uttryckas sålunda.

I Schweiz anses folkomröstningen såsom ett omistligt moment i

författningen. Och, långt ifrån att området för densamma begränsats, har

det tvärtom under den senare delen af förra seklet afsevärdt utvidgats.

De utslag, den gifver, äro icke radikala. I åtskilliga fall har det tvärtom

visat sig, att folkmeningen varit mindre benägen för stora förändringar

än representationen.

Det politiska lifvet i Förenta staterna är som bekant behäftadt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

15

med störa brister. Ett partiväsen råder därstädes, som ofta mycket

mera tjänar partimedlemmarnes egennyttiga syften än stora politiska

mål. Affärsintressen spela starkt in i det politiska lifvet. Bestickningar

äro icke sällsynta. Mot denna urartning af demokratien betraktas i

Amerika folkomröstningen såsom en hälsosam motvikt. Det är vida

lättare, anser man, att med obehöriga medel påverka en mindre lagstiftande

församling än en stor röstarekår. I många stater åtnjuta

representationens beslut ringa aktning, folkomröstningens resultat vida

större.

Visserligen förekommer hvarken i Schweiz eller i Förenta staterna

folkomröstning såsom skiljedom mellan representationens afdelningar i

den mening vi här förorda. Men den framställning, som gifvits rörande

dessa länder, torde dock äga sitt värde så till vida som man däraf kan

draga slutsatser om folkets förmåga att genom omedelbar röstning träffa

sitt afgörande i statens angelägenheter, utan att några betänkliga följder

däraf uppstå.

Vi vilja till sist korteligen antyda, huru det ifrågasatta nya institutet

skulle kunna tänkas ordnadt.

Hufvudförutsättningen för folkomröstnings anställande skulle, såsom

i det föregående sagts, vara, att de båda kamrarne stannat i skiljaktiga

beslut angående en lag- eller grundlagsfråga. Skiljaktigheten kan naturligtvis

bestå antingen däri, att den ena kammaren bifallit ett positivt

förslag och medkammaren afslagit detsamma eller ock att kamrarne i

eu och samma angelägenhet fattat hvar sitt positiva beslut utan att

sammanjämkning kommit till stånd.

Men det synes oss gifvet, att på sätt ofvan antydts ett enda beslut

af en kammare icke bör vara tillräckligt för att folkomröstning skall

komma till stånd, utan det borde fordras, att samma kammare, efter det

val till Andra Kammaren mellankommit, upprepar sitt beslut. Och beträffande

grundlagsfrågor kunde ju fordringarne skärpas därhän, att

beslutet för tredje gången — efter än en gång skedda val till Andra Kammaren

— blifvit fattadt.

Frågan, hvilken som skulle äga fordra folkomröstning, synes böra

afgöras sålunda, att å ena sidan Kungl. Maj:t bör kunna anbefalla sådan,

å andra sidan den kammare, hvilken bifallit ett förslag, som af medkammaren

icke antagits, bör kunna med bindande verkan hos Kungl.

Maj:t begära anställande af folkomröstning. Att Kungl. Maj:t bör äga

den antydda befogenheten, synes påtagligt. Likaväl som Kungl. Maj:t

kan upplösa den ena eller båda kamrarne, likaväl bör Kung]. Maj it

kunna, i händelse en kungl. proposition gång efter annan antagits af

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

don ena, men förkastats af den andra kammaren, hänskjuta frågan till

folket. Men lika nödvändigt är ,att den kammare, som bifallit ett inom

Riksdagen framkommet förslag, kvilket förkastats af medkammaren, äger

rätt påkalla folkomröstning. Det är uppenbarligen icke tillräckligt, att

Kungl. Maj:t äger en sådan rätt. Det kan ju inträffa, att den ena kammaren

bifaller ett förslag, som visserligen lifligt omfattas af kammaren

själf, men däremot alls ej äger sympati hos regeringen. Tilltror sig då

kammaren att visa, att dess åsikt äger folkets gillande, bör den utan

fråga kunna själfständigt begära folkets uttalande. För förebyggande

af hvarje missförstånd må emellertid här betonas, att Konungens grundlagsenliga

makt naturligtvis icke skulle på något sätt begränsas genom

det nya institutet.

Vi hafva redan i annat sammanhang framhållit, att folkomröstning

icke borde kunna äga rum när som helst, och antydningsvis framkastat,

att den måhända allenast borde kunna ske under ett visst år af hvarje

valperiod till Andra Kammaren.

Spörsmålet, när folkomröstningen skall anses hafva gifvit ett giltigt

resultat, kan naturligtvis afgöras på flera olika sätt. Dels kan, såsom

redan antydt är, bestämmas en viss minimiprocent af deltagare i folkomröstningen,

för att den skall anses giltig. Dels kan tänkas, att i särskilt

betydelsefulla grundlagsfrågor på visst sätt kvalificerad majoritet

skulle erfordras.

Öfver hufvud hafva vi med denna motion icke afsett att uppdraga

några bestämda konturer för det sätt, hvarpå hithörande frågor borde

ordnas. Vårt syfte har fastmer varit att söka framhålla själfva grundtanken,

och vi betona uttryckligen, att de närmare detaljerna här endast

förslagsvis berörts.»

Utskottets

yttrande.

Den nya samhällsinrättning, som motionärerna önska få hos oss

införd, eller folkomröstning, skulle i stort sedt vara en efterbildning af

det referendum, som kommit till användning såsom en beståndsdel af

författningen i vissa länder såsom Schweiz och Nordamerikas Förenta

Stater. Men om man undersöker de fall, då sålunda referendum användes,

skall man finna, att detta äger rum för att bereda en förbundsstats särskilda

delar skydd mot helstaten eller folket garanti mot förhastade

lagstiftningsåtgärder från representationens sida. Utskottet kan ej finna,

att detta skäl för ifrågavarande institut har någon tillämplighet på

svenska förhållanden.

Att den af motionärerna föreslagna folkomröstning icke skulle

vara riktad mot representationen i dess helhet utan förnämligast mot

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

17

en del af densamma, i det att den ena kammaren kunde under iakttagande

af vissa former använda den emot den andra synes utskottet

än mindre göra den passande för det svenska representationsskicket,

som kvilar på principen om folkets representerande genom Riksdagens

båda kamrar och lagstiftningsarbetets fortgång under deras samarbete.

Härtill kommer, att, enligt utskottets mening, intet behof förefinnes

af en sådan anordning, som motionärerna föreslagit. Själfva förutsättningen

för ifrågavarande förslag, nämligen att kamrarne icke kunna

enas, hvarigenom ett samhälisnyttigt lagstiftningsarbete förhindras,

synes utskottet sakna verklig grund. Den utveckling, som ägt rum,

och de reformer, som under hela det nya riksdagsskickets tid och icke

minst under de senaste åren tillkommit, vittna om att ett fruktbringande

samarbete mellan kamrarna icke saknats.

Den föreslagna folkomröstningen torde för öfrigt komma att

verka i motsatt riktning mot den, som utmärker referendum i andra

land. I dessa är nämligen dess uppgift, såsom ofvan antydts, i allmänhet

att utgöra en garanti mot allt för hastiga lagstiftningsåtgärder.

Den af motionärerna ifrågasatta folkomröstningen skulle däremot blifva

ett medel att söka framdrifva allehanda förslag, som blott kunnat vinna

endera kammarens bifall. Enligt vår författning ligger möjligheten såväl

till lifligt initiativ som till lugn och återhållande pröfning just i vårt

tvåkammarsystem, och hvarje sådan inrättning som den af motionärerna

föreslagna skulle endast rubba de grundsatser, hvarefter detta system

ordnats. Den föreslagna reformen måste sålunda anses onödig. Men ej

nog härmed. Den skulle säkerligen komma att medföra skadliga verkningar.

Det lider nämligen icke tvifvel, att en anordning sådan

motionärerna tänkt sig lätt skulle hos Riksdagen försvaga den känsla

af ansvar, som ensam kan gifva verkligt värde åt en folkrepresentations

arbete, liksom den skulle förringa Riksdagens auktoritet och därigenom

minska dess verksamhetsförmåga.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej må föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 maj 1908.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 25 Käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 26.

Reservation:

af herrar af Callerholm, Beckman, Ericsson i Vallsta, Staaff,, friherre

Bonde och Kvarnzelius, som ansett, att motionen bort af utskottet

tillstyrkas.

Det skulle här antecknas, att herr Nyström icke deltagit i detta

ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.