Sök i Ratio Lex

KonstitutionstitskoUets Utlåtande N:o 4

1908-03-02 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1908:4, KonstitutionstitskoUets Utlåtande N:o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

KonstitutionstitskoUets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli don 3 mars 1908, kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning aj väckt motion om

ändring af 37 och 39 §§ regeringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet

hänvisad motion, n:o 220, har herr Bror Petrén hemställt, att följande

förslag till ändrad lydelse af §§ 37 och 39 regeringsformen måtte af

Riksdagen antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 37.

Riddarhusordningen, som fastställes af Konungen samt ridderskapet

och adeln gemensamt, bestämmer, huru ridderskapet och adeln må sammanträda

för att om sina gemensamma angelägenheter besluta.

§ 39.

Vill Konungen utom Sverige och Norge resa, meddele han statsrådet,

in pleno denna sin föresats och inhämte dess tankar däröfver, på

sätt 9 § omtalar.. Besluter Konungen därefter sådan resa och den verkställer,

befatte sig ej med rikets styrelse eller utöfve den konungsliga

makten, så länge han utom sina riken vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro, i hans namn, af den till tronföljden närmast

berättigade prins, om han uppnått den ålder, som i 41 § sägs. Han

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 4 Käft. (N:o 4.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-.o 4.

styre såsom regent med all konungslig makt och myndighet, enligt

denna regeringsform; dock må han ej riddarevärdighet utdela; äfvensom

alla lediga förtroendesysslor endast tills vidare kunna förvaltas af dem,

som regenten därtill förordnar.

Finnes ej till tronföljden berättigad prins, eller har den därtill

närmast berättigade ej uppnått den i 41 § för myndighet stadgade ålder,

eller är han af sjukdom eller af vistande utom Sverige och Norge hindrad

att riksstyrelsen öfvertaga, före statsrådet styrelsen med samma

makt som regent.

Huru förhållas skall, därest Konungen längre tid än tolf månader

ur riket blifver, därom varder i 91 § stadgadt.

Motionären har därjämte anhållit att, därest konstitutionsutskottet

gillade innebörden i motionen, men funne, att §§ borde formuleras

på annat sätt, utskottet måtte afgifva förslag därom.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»Efter det nya representationsskickets genomförande har flera gånger

genom i Andra Kammaren framburna motioner väckts förslag om

upphäfvande af den Konungen i 37, § regeringsformen tillerkända rätt

att upphöja män i adligt stånd samt tilldela adelsmän friherrlig och

friherrar greflig värdighet.

Motioner i sådant syfte hafva nämligen framlagts:

vid 1889 års riksdag af herr P. Andersson i Högkil,

vid 1893 års riksdag af herr Joh. Nydal och

vid 1904 års riksdag af dels herr Oskar Berg och dels herr David

Holmgren.

Förstnämnda motion afstyrktes enhälligt af konstitutionsutskottet

med den motivering, att motionären ej ens påstått, att ifrågavarande

kungliga prerogativ efter det nya representationsskickets genomförande

begagnats på ett sätt, som gjorde dess afskaffande önskvärdt, samt att

enligt utskottets uppfattning den föreslagna grundlagsändringen ej vore

högst nödig eller nyttig; och bifölls detta utskottets utlåtande af båda

kamrarna utan votering.

Den fyra år därefter väckta motionen afstyrktes likaledes af

konstitutionsutskottet, med ungefär enahanda motivering, som ofvan

angifvits. Mot detta utskottets utlåtande anmäldes emellertid reservation

af nio dess ledamöter från Andra Kammaren. Medan Första

Kammaren utan debatt biföll utskottets utlåtande, antog åter Andra

Kammaren nu för sin del utan votering ett af lyra utaf reservan
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

3

terna (herrar Jonsson, Eloweon, Vahlin och Hedin) formnleradt förslag

till grundlagsändring i motionens syfte.

Af dessa reservanters yttrande tillåter jag mig här återgifva

följande välgrundade uttalanden:

»Ett fortgående utjämnande af klasskiljaktigheter och med dem

sammanhängande företrädesrättigheter och härigenom öppnandet för

alla medborgare af lika möjlighet att utan vare sig hinder eller fördel

af börd eller stånd kunna göra sina personliga egenskaper gällande är

eu rättsuppgift, som företrädesvis genom senare tids reformarbete så

inom vårt som andra länder allt mer förverkligats och hvars stora

betydelse för mänskligt framåtskridande icke torde af någon underkännas.

Men äfven om denna personliga likställighet är hos oss både garanterad

i lag och äger fullt stöd i den allmänna meningen, torde dock kunna

påvisas, att adlig börd för ägare däraf ännu understundom förmedlat

eu framgång, som endast kunnat vinnas genom underkännande af

andras bättre rätt.

För bibehållande af en utmärkelse af dylik art som adelskap

kan icke heller numera hos oss anföras några giltiga skäl. För verklig

framstående förtjänst kan en blott tom titel icke medföra ökadt

anseende eller vara någon eftersträfvansvärd belöning, men däremot

kan dess ägande för mången medföra en falsk uppskattning af så egen

som andras personlighet och därigenom förmedla en äfven vid bedömande

af viktiga samhällsfrågor felaktig uppfattning af allmänna rättsgrundsatser.

Det har af dessa skäl synts reservanterna, att i svensk grundlag

åtminstone icke längre borde lämnas något medgifvande till en fortgående

utveckling af adelsinstitutionen, så mycket mindre som denna

institution i följd af senare ändringar i vårt statsskick, hvarigenom just

de förutsättningar, på hvilka den grundats underkänts, numera helt

och hållet förlorat konstitutionell betydelse.

De vid 1904 års riksdag väckta motionerna vunno tillstyrkan af

konstitutionsutskottets flertal, under det att sju af dess ledamöter från

Första Kammaren i afgifven reservation utan motivering hemställde, att

motionerna ej måtte föranleda någou Riksdagens åtgärd. Då utskottets

utlåtande förekom till afgörande inom kamrarna, bifölls detsamma af

Andra Kammaren utan debatt, men afslogs af Första Kammaren efter

votering, därvid 90 röster afgåfvos för afslag å .och 19 röster för bifall

till utlåtandet.

Till stöd för den i nämnda utlåtande innefattade hemställan

anförde utskottet bland annat: att det icke torde kunna förnekas, att

KonungenB ifrågavarande rätt, om ock under senare årtionden blott i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 4.

ett fåtal fall utöfvad, stode i strid med den allmänna uppfattning af

samhällsförhållandena, som dåmera vore gällande; att sedan alla mer

betydande adliga privilegier blifvit efter hand upphäfda samt adeln år

1866 upphört att bilda ett riksstånd, den enda grunden för ett förstärkande

af denna samhällsklass genom nytt adlande bortfallit; att

genom den sociala utvecklingen med dess sträfvan att med hvarandra

sammansmälta de olika samhällsklasserna allt mer befästats den uppfattning,

att utdelande af adelskap icke kunde tillföra den adlade ökning

i anseende, då det personliga anseendet vore beroende af och borde

bedömas efter helt andra grunder, och än mindre innebära någon

utmärkelse för hans efterkommande, som erhållit adelskapet genom arf;

samt att, om ifrågavarande grundlagsstadgande sålunda saknade det stöd

i en upplyst allmän mening, hvarförutom intet lagbud kunde i längden

äga bestånd, af stadgandets fortvaro och dess tillämpning därjämte

torde kunna uppstå mindre goda följder, särskildt i det afseende! att den

känsla af samhörighet inom nationen, hvilken onekligen vore af stor

betydelse för dess inre fasthet och styrka, därigenom menligt påverkades

eller i sin utveckling hämmades.

De omständigheter, som under debatten i Första Kammaren vid

1904 års riksdag åberopades till stöd för bibehållandet af ifrågavarande

kungliga prerogativ, voro tvänne, nämligen dels att det ej ådagalagts,

att den påyrkade grundlagsändringen vore påkallad af något verkligt

behof, och dels att från Riksdagens sida ej borde tagas sådana initiativ

till grundlagsändringar, hvilka innebure ett ingrepp uti de rättigheter,

som enligt grundlagens allmänna affattning vore Konungen tillerkända,

enär den väg, på hvilken man därigenom skulle slå in, lätteligen

ledde till en föga märkbar, men säkert fortgående förskjutning i vårt

samhällsskick.»

Den återblick, jag härmed tillåtit mig gifva beträffande de i förevarande

fråga tidigare väckta motioner, synes mig lämna en tydlig bild

af den förändring i uppfattningen i frågan, som efter hand inträdt.

Numera torde i sj kifva verket ifrågavarande kungliga prerogativ stå i

en så bestämd strid med den allmänt rådande uppfattningen af samhällsförhållandena,

att ett utöfvande af prerogativet på grund häraf

måste anses för framtiden uteslutet. Då emellertid ett lands grundlagar

gifvetvis böra i görligaste mån vara ett troget uttryck för folkets

rättsuppfattning i de frågor, som samma lagar bestämma, synes det

mig vara angeläget, att Riksdagen för sin del beslutar att upphäfva

prerogativet i fråga.

En yttre anledning till frågans upptagande till förnyad pröfning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:0 4.

5

vid denna riksdag föreligger enligt min mening i det nyligen skedda

tronskiftet; Medan ett beslut från Riksdagens sida om upphäfvande af

prerogativet under den förre Konungens lifstid lätteligen skulle fått en

prägel af opinionsyttring med anledning af det bruk af prerogativet,

som denne Konung under sin regeringstid funnit .skäligt att göra, saknas

däremot ej anledning för den förmodan, att landets nuvarande Konung

delar det allmänna omdömet om olämpligheten af en fortgående utveckling

af adelsinstitutionen.

Det af 1893 års reservanter formulerade förslag till grundlagsändring

i den då väckta motionens syfte följdes i allo af 1904 års

konstitutionsutskott. Väl har mot detta förslag anmärkts, att det för

upphäfvande af prerogativet i fråga erfordrades, att i regeringsformen

inrycktes ett uttryckligt förbud däremot. Jag anser mig emellertid

sakna anledning att frångå den af Andra Kammaren vid 1904 års Riksdag

utan meningsskiljaktighet godtagna formuleringen.»

Ehuru utskottet delar den af 1904 års konstitutionsutskott uttalade

mening, att, sedan adeln år-1866 upphört att bilda ett riksstånd, den enda

egentliga grunden för ett förstärkande af denna samhällsklass genom nytt

adlande bortfallit, äfvensom att genom den sociala utvecklingen med dess

sträfvan att med hvarandra sammansmälta de olika samhällsklasserna alltmer

befästats den uppfattningen, att utdelande af adelskap icke kan

tillföra den adlade ökning i anseende och än mindre innebära någon

utmärkelse för hans efterkommande, som erhållit adelskapet genom arf,

har utskottet dock icke ansett sig böra tillstyrka motionärens ifrågavarande

förslag. Utskottet håller nämligen före att, äfven om man skulle

vilja främja det önskemål motionären för sig uppställt, eller borttagande

af Konungens rätt att utdela adelskap, detta mål ingalunda skulle uppnås

genom att vidtaga den af honom föreslagna grundlagsändringen. För

att Konungen skall rättsligen vara betagen rätten att utöfva ifrågavarande

prerogativ, kräfves nämligen, enligt utskottets uppfattning, att i grundlagen

införes en bestämmelse, som uttryckligen frånkänner Konungen

denna rätt. Härtill kommer, att från Riksdagens sida ej bör utan synnerligen

talande skäl tagas initiativ till sådana grundlagsändringar,

Indika innebära ett ingrepp uti de rättigheter, som enligt grundlagens

allmänna affattning äro Konungen tillerkända. Såvidt utskottet kunnat

finna, hafva emellertid, hvarken af motionären eller eljest, några sådana

skäl kunnat påvisas, som göra den ifrågasatta grundlagsförändringen

af behofvet påkallad. Vid sådant förhållande och då riksdagsordningen

ålägger konstitutionsutskottet att hos Riksdagen förorda endast de än
-

Utskottcts

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

dringar i rikets grundlagar, dem utskottet anser högst nödiga och nyttiga,

har utskottet funnit sig böra hemställa,

att förevarande motion icke må föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 mars 1908.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Keseryationer:

af herr af Callerholm, som ansett, att utskottet bort, i likhet med

1904 års konstitutionsutskott och på af utskottet då anförda skäl, hemställa,

att Riksdagen, med bifall till ifrågavarande motion,

måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig

behandling följande

Förslag
tiii

ändrad lydelse af §§ 37 och 39 regeringsformen.

(Nuvarande lydelse;)

(Föreslagen lydelse:)

§ 37. § 37.

Konungen äger att i adeligt stånd

upphöja män, som, genom trohet, tapperhet

och dygd, lärdom och nitiska

tjänster, gjort sig af Konungen och

riket synnerligen förtjänte. Konungen

må jämväl, såsom belöning för stora

och utmärkta förtjänster, tilldela adels
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N-.o 4.

7

män friherrlig och friherrar greflig

värdighet. Ej må adelskap, eller f riherrlig

eller greflig värdighet, som

hädanefter förlänas, tillfalla flere,

än den, hvilken adlad eller upphöjd

blifvit och, efter hans död, i

rätt nedstigande led efter led, hans

äldste manlige bröstarfving af äldsta

grenen, samt, efter dennas utgång,

stamfaderns närmaste manlige afkomling,

af dä lefvande äldsta släktgren,

och sä vidare. Om, genom arf,

adeligt stånd tillfaller den, som redan

blifvit däruti själf upphöjd, eller genom

närmare arf insatt, upphöre hans

eget adelskap, såframt detta icke är

af högre värdighet, i hvilken händelse

stamfaderns adelskap öfvergår till närmaste

släktgren; finnes ingen sådan,

utslockne ätten. Förklaras någon sitt

adelskap förlustig, tillfaller detsamma

den, som därtill, enligt här stadgade

grunder, närmast berättigad är.

Riddarhusordningen, som fastställes

af Konungen samt ridderskapet

och adeln gemensamt, bestämmer

huru ridderskapet och

adeln må sammanträda, för att om

sina gemensamma angelägenheter

besluta.

§ 39.

Vill Konungen utom Sverige

och Norge resa, meddele Han statsrådet

in pleno denna Sin föresats

och inhämta dess tankar däröfver,

på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen

därefter sådan resa och den

verkställer, befatte Sig ej med rikets

styrelse eller utöfve den konungs
-

Riddarhusordningen, som fastställes

af Konungen samt ridderskapet

och adeln gemensamt, bestämmer

huru ridderskapet och

adeln må sammanträda, för att om

sina gemensamma angelägenhet erbesluta.

§ 39.

Vill Konungen utom Sverige

och Norge resa, meddele Han statsrådet_

in pleno denna Sin föresats

och inhämte dess tankar däröfver,

på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen

därefter sådan resa och den

verkställer, befatte Sig ej med rikets

styrelse eller utöfve den ko
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

8

liga makten, så länge Han utom

Sina riken vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro,

i hans namn, af den till tronföljden

närmast berättigade prins,

om han uppnått den ålder, som i

41 § sägs. Han styre såsom regent

med all konungslig makt och myndighet,

enligt denna regeringsform;

dock må han ej adeligt stånd och

värdighet förläna, eller till grefligt

och friherrligt stånd upphöja, eller

riddarevärdighet utdela; äfvensom

alla lediga förtroendesysslor endast

tills vidare kunna förvaltas af dem,

som regenten därtill förordnar.

Finnes ej till tronföljden berättigad

prins, eller har den därtill

närmast berättigade ej uppnått den

i 41 § för myndighet stadgade ålder,

eller är han af sjukdom eller af

vistande utom Sverige och Norge

hindrad att riksstyrelsen öfvertaga,

före statsrådet styrelsen med samma

makt som regent.

Huru förhållas skall, därest

Konungen längre tid än tolf månader

ur riket blifver, därom varder

i 91 § stadgadt.

nungsliga makten, så länge Han

utom sina riken vistas, utan föres

riksstyrelsen under Konungens frånvaro,

i hans namn, af den till tronföljden

närmast berättigade prins,

om han uppnått den ålder, som i

41 § sägs. Han styre såsom regent

med all konungslig makt och myndighet,

enligt denna regeringsform;

dock må han ej riddare värdighet

utdela; äfvensom alla lediga förtroendesysslor

endast tills vidare

kunna förvaltas af dem, som regenten

därtill förordnar.

Finnes ej till tronföljden berättigad

prins, eller har den därtill

närmast berättigade ej uppnått den

i 41 § för myndighet stadgade ålder,

eller är han af sjukdom eller af

vistande utom Sverige och Norge

hindrad att riksstyrelsen ötvertaga,

före statsrådet styrelsen med samma

makt som regent.

Huru förhållas skall, därest

Konungen längre tid än tolf månader

ur riket blifver, därom varder

i 91 § stadgadt.

af herrar Berger, Beckman, friherre Bonde, von Schéele och Eriksson

i Lindehult, hvilka instämt med herr af Callerholm;

af herrar Staaff och Jansson.

Det skulle här antecknas, dels att herrar Behrn, Berlin, Ericsson i

Vallsta och Centerwall icke deltagit i detta ärendes behandling inom

utskottet, och dels att herrar Säve och Kvarnzelius icke deltagit i utlåtandets

justering.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.