Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8

1908-04-06 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1908:8, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

1

X:0 8.

Ank. till Eiksd. kansli den 6 april 1908, kl. 5 e. m

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändring af § i mom. 4 tryckfrihetsförordningen.

_ Uti en inom Första Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet

hänvisad motion, n:o 44, hafva herrar friherre Herman Fleming, K. J.

Ekman, August Bellmder, Gust. Earthelson och Olof Tohninq föreslagit,

att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling

antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 1 mom. 4:o ”tryckfrihetsförordningen

:

4:o. Utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jämte

titeln och tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, som äger

att, såvida sökanden ej för nesligt brott blifvit dömd eller förklarad

ovärdig föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot skriftens

utgifvande förekommer. Varder utgifvaren för brottslig gärning dömd

till urbota bestraffning, äger han ej under strafftiden befatta sig med

skriftens utgifvande.

1 iH stöd för sitt förslag hafva motionärerna anfört följande:

»I § 1 mom. 4:o tryckfrihetsförordningen stadgas:

Utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jämte

titeln och tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, som äger

att, såvida sökanden ej för nesligt brott blifvit dömd, eller förklarad

Bih. till Pikset. Prof. 1908. 3 Sami. 8 Höft. (N:o 8). 1

Mottonärernas

motivering

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

Utskottets

yttrande.

ovårdig föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot skriftens

utgifvande förekommer.

Detta lagbud tolkas allmänt så, att chefen för justitiedepartementet

kan vägra tillståndsbevis, endast ifall anmärkning af i momentet angifven

natur kan göras, och härutinnan afse vi ej någon förändring. I fråga

om utsdfningsrättens utöfning torde däremot vissa inskränkningar kunna

ifrågasättas. En framstående statsrättslärare yttrar härom: Att ej den,

som bevisligen är rubbad till sina sinnen, minderårig, främmande makts

undersåte, eller, den, hvars åtnjutande af de medborgerliga rättigheterna

är för tillfället suspenderadt, t. ex. om han sitter i sådant fängelse, att

för detsamma gällande föreskrifter hindra honom från att fritt meddela

sig med allmänheten, får under samma tid komma till begagnande af

ifrågavarande utgifningsrätt, kan ej annat än anses vara med lagens rätta

grund och mening öfverensstämmande.’

Men äfven om i sistnämnda händelse utgifvaren under strafftiden

vore förhindrad att meddela sig med allmänheten, kvarstår dock hans

formella utgifvareansvar.

Utan att för närvarande vidröra frågan om rätt för utgifvare, hvilken

för brottslig gärning blifvit dömd till urbota bestraffning att under strafftiden

från fängelset låta till trycket befordra bidrag till den periodiska

skriften, vilja vi här fästa uppmärksamheten på oegentligheten häraf, att

utgifvaren under sagda tid får öfver hufvud befatta sig med skriftens

utgifvande. Allmänna rättsmedvetandet kan ej känna sig tillfredsställdt

med, att han fortfarande framträder såsom ansvarig för hvad i tidningen

eller skriften förekommer. Han borde äfven själf vara föga 1. i lsfred sstil 11 cd

med att nödgas bära ansvaret härför, ehuru han under strafftiden omöjligen

kan vara i tillfälle att så noggrant, som ansvaret klöfver, granska

hvad i tidningen eller skriften inflyter. Någon svårighet att anskaffa

annan utgifvare af skriften under den åsyftade tiden torde i regeln ej

förefinnas.»

För erhållande af rätt att utgifva dagblad eller periodisk skrift

uppställer, som bekant, tryckfrihetsförordningen inga andra villkor, än att

vederbörande skall anmäla sig, samt skriftens titel och tryckningsort hos

chefen för justitiedepartementet, hvilken äger att, såvida sökanden ej är

för nesligt brott dömd eller förklarad ovärdig föra andras talan, meddela

bevis, att intet hinder mot skriftens utgifvande förekommer. En hvar

välfrejdad person kan sålunda erhålla rättighet att utgifva periodisk skrift.

Den enda skyldighet i förhållande till det allmänna, som åligger ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o S. 3

gifvaren, är ansvarighet för innehållet i den skrift, hvars utgifvande han

ombesörjer. Denna ansvarighet innebär, att utgifvaren ensam är underkastad

ansvar för allt hvad i skriften blifvit infördt, vare sig han själf är

författare eller icke. Ansvarigheten gäller sålunda icke blott artiklar och

notiser utan äfven annonser, kungörelser och tillkännagifvanden, af hvad

beskaffenhet de vara månde.

Enligt gällande och undantagslös rättspraxis är den, som hos justitieministern

blifvit antecknad såsom skriftens utgifvare och erhållit tillståndsbevis,

att anse såsom skriftens ansvarige utgifvare, vare sig han i verkligheten

utöfvar utgifningsrätten eller icke. Härigenom har å ena sidan

möjliggjorts för tidningsutgifvare att å legda s. k. ansvaringar öfverskjuta

ansvaret för tidningens innehåll. Å andra sidan blifver utgifvare ansedd

såsom ansvarig för skriftens innehåll jämväl under tider, då han bevisligen

varit ur stånd att öfvervaka skriftens utgifvande, såsom under sjukdom,

vistelse å utrikes ort, undergående af ådömdt frihetsstraff in. m.

I syfte att förebygga sistnämnda oegentlighet hafva nu motionärerna

föreslagit, att i 1 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen skulle

införas en bestämmelse af innehåll, att, om utgifvare af periodisk skrift

blifver för brottslig gärning dömd till urbota bestraffning, han icke skall

äga. under strafftiden befatta sig med skriftens utgifvande. Enligt hvad

motiveringen utvisar, afse motionärerna icke att betaga utgifvaren rätten

att, i den man frihetsstraffet sådant inedgifver, fortsätta sin verksamhet

som publicist, utan endast att förhindra, att han under strafftiden framträder

såsom ansvarig för hvad i tidningen eller skriften förekommer.

Ehuru det af motionärerna anmärkta förhållande måste framstå

såsom en brist i vår tryckfrihetsförordning, har utskottet dock icke kunnat

tillstyrka det af motionärerna framlagda förslaget. Det torde nämligen

vara uppenbart, att ifrågavarande oegentlighet blott är en detalj — och

en detalj af jämförelsevis underordnad betydelse — i hela det system,

som hos oss gäller i fråga om ansvarighet för periodisk skrift. Att nu

vidtaga en ändring i tryckfrihetsförordningen i den af motionärerna föreslagna

riktning utan att samtidigt föreslå åtgärder till förhindrande af

det för det allmänna rättsmedvetandet långt mera stötande missförhållande,

att en utgifvare kan å en legd ansvaring öfverflytta ansvaret för innehållet

uti den af honom utgifna skriften, finner utskottet hvarken riktigt

eller lämpligt. Men en reform af själfva ansvarighetsprinciperna är en

omfattande och grannlaga fråga, som icke kan lösas utan en mycket

omsorgsfull utredning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

Mot ett bifall till motionen resa sig emellertid äfven betänkligheter

af annat slag. Därest en bestämmelse af det innehåll, motionärerna föreslagit,

infördes i tryckfrihetsförordningen, skulle däraf gifvetvis blifva en

följd, att det en utgifvare meddelade tillståndsbevis skulle anses utan

vidare förfallet vid den tidpunkt, då utgifvaren började undergå det

honom ådömda frihetsstraff. Något lagligt hinder skulle således icke

möta för annan person att erhålla tillståndsbevis för utgifvande af en

skrift med samma namn som den skrift, hvilken af den förre utgifvits.

Då denne efter straffets utstående därigenom skulle vara förhindrad att

ånyo utgifva sin skrift, skulle han följaktligen kunna se sig beröfvad

frukterna af ett kanske mångårigt arbete, en påföljd af den brottsliga

handling, för hvilken han blifvit dömd, som skulle komma att verka

som ett tilläggsstraff af mången gång betydligt kännbarare natur än

hufvudstraffet. Att en utgifvare i de flesta fall skulle genom tillståndsbevisets

öfverlåtande å pålitlig person kunna skydda sig mot dylika

eventualiteter, är visserligen sannt. Men huruvida under alla omständigheter

full trygghet i detta afseende skulle kunna vinnas, torde likväl vara

ganska tvifvelaktigt.

Enligt motionärernas förslag skulle utgifvare, som undergår fängelse,

hvartill ådömda böter förvandlats, icke vara betagen rätten att fortfarande

kvarstå såsom ansvarig utgifvare. Utgår man, såsom motionärerna, därifrån,

att utgifvaren under fängelsetiden omöjligen kan vara i tillfälle att

så noggrann t,; som ansvaret kräfver, granska, hvad i tidningen eller skriften

inflyter, förefinnes emellertid icke något som helst skäl att göra ett sådant

undantag för ifrågavarande art af fängelse. Det är nämligen att märka,

att förvandlingsfängelse genom den därmed förbundna arbetsplikten innebär

ett större hinder för en utgifvare att fullgöra sina åligganden än

omedelbart ådömdt fängelsestraff. Ehuru det sålunda måste, ur motionärernas

synpunkt sedt, betecknas som en inkonsekvens att icke påyrka

utgifvarerättens suspension jämväl i förevarande fall, vill utskottet dock

icke underlåta att framhålla, att detta skulle för den dömde kunna leda

till betänkliga konsekvenser. Däraf skulle nämligen blifva en följd, att

den dömdes oförmåga att betala honom ådömda böter skulle för honom

medföra icke blott förvandlingsstraffet utan jämväl utgifvarerättens förlust.

Skillnaden i bötesstraffets kännbarhet för personer i olika förmögenhetsställning

skulle sålunda i dessa fall än ytterligare komma att skärpas.

Slutligen vill utskottet anmärka, att, med den af motionärerna an
O

7 7

tagna utgångspunkt, anledning saknats att icke påyrka utgifvarerättens

suspension jämväl i de fall, då utgifvaren på grund af häktning, sjukdom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

eller vistelse å utrikes ort icke är i tillfälle att öfvervaka och granska,

hvad i tidningen eller skriften inflyter.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 april 1908.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Reservationer:

af herrar Blomberg, Säve, Östberg, Clason, Sjöholm, von Mentzer och

Bellinder, hvilka ansett, att utskottet bort, med anledning af friherre Flemings

in. fls motion, hemställa, att Riksdagen ville antaga att hvila till

vidare grundlagsenlig behandling följande ändrade lydelse af § 1 mom.

4:o tryckfrihetsförordningen:

4:o) Utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter

anmäle sig, järnte titeln och tryckningsorten, hos chefen

för justitiedepartementet, som äger att, såvida sökanden

ej för nesligt brott blifvit dömd eller förklarad ovärdig

föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot

skriftens utgifvande förekommer. Varcler utgifvaren

för brottslig gärning dömd till urbota bestraffning, äger

han ej under strafftiden vara skriftens utgifvare.

af herr Uppström, som anfört: »Under öfverläggningarna inom

utskottet har jag yrkat, att utskottet skulle på det sättet gå motionärerna

till mötes, att utskottet hos Riksdagen hemställde, att Riksdagen måtte

såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga ett tillägg till

1 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen, hvarigenom stadgades, att därest utBih,

titl liilcsd. Prot. 1908, 3 Sami 8 Käft. (N:o 8). 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

ibfvaren komme

o

honom utfärdas,

i sådan ställning, att s. k. tillståndsbevis ej kunde för

det meddelade beviset skulle anses hafva förfallit. Då

jag emellertid härutinnan blifvit öfverröstad, har jag ansett mig böra

instämma med pluraliteten.»

Det skulle här antecknas, att herrar Behm, Berlin och friherre Bonde

icke deltagit i detta ärendes afgörande inom utskottet.

STOCKHOLM, SVENSKA BOKTBYCKEBI-AKTIEBOLAGET, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.