Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Konungen angående vidgad rätt till utträde ur statskyrkan.

1908-02-17 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:11, Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Konungen angående vidgad rätt till utträde ur statskyrkan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1908, kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till

Konungen angående vidgad rätt till utträde ur

statskyrkan.

Uti en inom Andra Kammaren vackt och till lagutskottet

hänvisad motion, n:o 90, har herr E. Räf hemställt, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring

af förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, att det må lämnas fritt för hvarje

svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda ur den svenska

statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill

han ämnar öfvergå.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»Under en period af öfver trettio år hafva vid ej mindre än

tolf riksdagar och flera kyrkomöten olika förslag varit före om

sådan ändring i dissenterlagen, att det måtte lämnas fritt för hvarje

svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda ur den svenska

statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill

han ämnar öfvergå. Bland dessa förslags bärare och försvarare

finna vi sådana statskyrkans varmt tillgifne män som biskoparna

Grafström, Beckman, Charleville, professorerna Norrby, Rudin m. fl.

Och biskop Billing sade i Första Kammaren år 1903: ’Jag sörjer

icke ett ögonblick, om lagutskottets förslag blir bifallet’, d. v. s.,

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 11 Raft. (N:o 11). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

om ifrågavarande ändring i'' dissenterlagen införes. Biskop, von

Schéele yrkade i Andra Kammaren samma år bifall till ändringen

i fråga. Många sådana statskyrkliga röster kunde vara att anföra,

men då dessutom lagutskottet sex gånger tillstyrkt och Andra

Kammaren för sin del sju gånger bifallit förslaget, torde vidare

ordande i den riktningen vara öfverflödigt.

Behofvet af förändringen är med ett ord sagdt erkändt af

landets alla kristliga samfund och lämpligheten däraf gång på gång

bekräftad af såväl lagutskottet som Andra Kammaren. Och att

Första Kammaren under sådana förhållanden längre skulle sätta

sig emot, att Kungl. Maj:t finge skänka saken en utredning och

pröfning, torde man efter de senaste årens erfarenheter icke hafva

anledning förmoda.

Någon föregående motionär i denna sak har betecknat reformen

såsom mycket betydelselös. Jag är af alldeles motsatt åsikt och

anser därför också, att man vid dess genomförande bör taga sådant

sikte på alla dess konsekvenser, att nationens afkristnande i möjligaste

mån förebygges, och att sålunda kristendomen fortfarande må bibehålla

sin "höga och privilegierade ställning i våra grundlagar, och

öfriga lagar, så att vi icke förlora vår ställning som en s. k. kristen

stat, att de föräldrar, som utträdt ur kyrklig gemenskap med vårt

folk, ej må kunna hindra sina barn att erhålla obligatorisk kristendomsundervisning,

att äkta makar må behålla sin fullkomliga frihet

att alldeles oberoende af hvarandra få utgå ur eller kvarstå i kyrkan

o. s. v. Dessutom måste det gifvetvis bestämmas, huru man skall

förfara för att vinna sådant utträde ur kyrkans gemenskap samt

under hvilka omständigheter ett återupptagande må kunna äga rum

och formerna därför. Skulle en person dö utan någon som helst

gemenskap med kyrkan, så måste ju förfarandet vid begrafningen

vara närmare bestämdt.

I afseende på motiveringen beder jag i öfrigt få, hänvisa till

föregående motioner i denna sak och däraf följande diskussioner å

flera kyrkomöten och riksdagar. Och i afseende på klämmen tager

jag mig friheten använda lagutskottets formulering år 1903.»

I öfverensstämmelse med en uppfattning, hvilken, såsom motionären

omförmält, gjort sig gällande hos flere föregående Riksdagars

lagutskott, håller utskottet före, att en sådan lagändring som den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

3

af motionären föreslagna bör vidtagas; och får utskottet till stöd

för denna åsikt åberopa samma skäl, som af 1903 års lagutskott

blifvit uti dess utlåtande i ämnet i sådant afseende anförda. Uti

nämnda utlåtande anförde utskottet följande:

»Äfven om 3 § i 1873 års förordning tolkas så, att medlem af

svenska kyrkan kan öfvergå till kvilket kristet trossamfund som helst,

kvarstår dock den inskränkningen, att en person, hvilkens religiösa

uppfattning i en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans,

icke kan uträda ur denna kyrka, såvida han icke kan uppgifva ett

bestämdt trossamfund, till livilket han vill ansluta sig. Det kan icke

förnekas, att oaktadt den mångfald af olika trossamfund, som vår

tids religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner

sitt samvete tillfredsställdt med att öfvergå till något af dessa samfund.

Han har då att välja mellan att kvarstå inom svenska kyrkan,

hvilkens åskådning han kanhända i väsentliga delar ogillar,

eller att öfvergå till ett annat religionssamfund, i hvars läror han

icke heller kan instämma.

Visserligen fordrar nämnda förordning icke öfvergång, utan endast

uppgift om tillämnad öfvergång till ett visst trossamfund. Men

den utväg, som härigenom beredes, att undvika ett val af nyss angifna

beskaffenhet är onekligen föga tilltalande, åtminstone för personer

med mera känsligt samvete. Följden af inskränkningen har

också blifvit, att många kvarstannat inom kyrkan, hvilka icke blott

afvika från hennes läror, utan mot henne hysa ett rent af hatfullt

sinnelag, hvilket, om ej framkallas, åtminstone i väsentlig mån ökas

af tvånget att kvarstå inom kyrkan. Ett sådant förhållande står

enligt utskottets uppfattning i strid mot religionsfrihetens grundsatser

och kan ej vara annat än till skada för kyrkan själf.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker

vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa

gälla för annat, än han verkligen är, kan man ställa synpunkten af

kyrkans rätt att värna sig för fientliga angrepp från dess egna medlemmar.

Är kyrkan ett samfund, som för sitt bestånd kräfver enhet

i öfvertygelse och handlingssätt samt ett kraftigt församlingslif, torde

det vara hennes obestridliga rätt att icke behöfva inom sin gemenskap

kvarhålla olika tänkande, hvilka kunna befaras motarbeta kyrkans

mål och skada hennes verksamhet. Vidare bör här tagas i

betraktande, att vår tids skiftande mångfald af trosläror har att

uppvisa mera än en dylik lära, hvars beskaffenhet att vara kristen eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

icke kan vara tvifvel underkastad, samt att vid sådant förhållande

det mången gårig torde vara en vansklig sak för en samvetsgrann

själasörjare att afgöra, huruvida den lära, som omfattats af ett trossamfund,

till hvilket en församlingsmedlem anmält sig vilja öfvergå,

kan anses kristen och utträde ur statskyrkan alltså får beviljas.»

På grund af ofvan angifna skäl får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring af förordningen

den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, att det må

lämnas fritt för hvarje svensk undersåte, som fyllt

tjuguett år, att utträda ur den svenska statskyrkan

utan att behöfva uppgifva något trossamfund,

hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 17 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.