Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare för sin man, so7n förklarats omyndig.

1908-02-20 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:14, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare för sin man, so7n förklarats omyndig.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

1

!S:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1908, kl. 4- e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående behörighet för gift

kvinna att under vissa villkor vara förmyndare för sin

man, so7n förklarats omyndig.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 7, har herr K. H. Bergendahl hemställt,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kung]. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådana lagbestämmelser, att det varder gift kvinna medgifvet att

under vissa i lagen fastställda villkor, såsom uppnådd myndighetsålder

m. m., blifva förmyndare för sin man, som förklarats omyndig.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande.

))I fråga om gift kvinnas rättsliga ställning har på senare tider ett

anmärkningsvärdt omslag i den allmänna uppfattningen ägt rum. Den

åskådning torde här i landet numera ingenstädes vara att finna, hvaråt

en ledamot af Lag-Commissionen år 1690 gaf ett pregnant uttryck i

följande ord: »Hustrun hafwer eij nogon dispositio öfwer sitt, hwarken

löst eller fast, warandes hon såsom en pupill, och ty kan hon eij contrahera

el. Actus civiles ingå.»

I 1734 års lag, som blef den slutliga frukten af Lag-Commissionnens

arbete, har visserligen genomförts grundsatsen, att mannens förvaltningsrätt

omfattar all boets egendom, men man finner i nämnda

lag näppeligen hemul för den uppfattningen, att mannens målsmanskap

gjorde hustrun likställd med en omyndig person. Den skarpa begränsBih.

till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 14 Häft. (N:o 14.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

ningen af den gifta kvinnans rättsliga handlingsförmåga hade sannolikt

sin hufvudsakliga grund i behofvet af en enhetlig ledning i fråga om

boets förvaltning samt i omsorgen om familjens sociala och ideella intressen.

Men var mannen »afvita eller frånvarande eller hade förlupit

hustrun» och således urståndsatt att utöfva sitt målsmansskap, öfverflyttades

på hustrun liandhafvandet af boets angelägenheter, dock med

vissa inskränkningar. Under nämnda förhållanden kunde hon alltså

vidtaga rättsliga handlingar, som eljest icke voro henne medgifna.

Blefvo man och hustru genom domstols utslag skilda till säng och säte,

ägde den sistnämnda, om mannen varit till skillnaden vållande, att »med

egendomen sitta i boet kvar» samt utöfva förvaltningen af detsamma,

därest hon därtill var »fallen». Äfven om båda makarne varit vållande

till skillnaden, kunde under viss förutsättning sådan förvaltningsrätt

tillkomma henne.

Redan i den äldre lagstiftningen var alltså grunden lagd till gift

kvinnas förmåga af rättshandlingar. Hennes rättsliga befogenhet hade

dock den begränsning, som intresset för boets enhetliga och ändamålsenliga

ledning på den tiden ansågs kräfva. Den senare lagstiftningen

har brutit med grundsatsen om mannens förvaltningsrätt såsom omfattande

all boets egendom och betydligt vidgat området för den gifta

kvinnans ekonomiska verksamhet. Det torde numera allmänt erkännas,

att i hennes person icke finnes något hinder för att gifva henne full

rättskapacitet. Den inskränkning, som häri fortfarande måste göras,

har icke berättigande i annat än i intresset för familjens gemensamma

bästa, som förutsätter, såsom förut framhållits, enhetlighet i ledningen

af dess angelägenheter. När mannen alltså är ur stånd att utöfva sitt

målsmanskap, bör hustrun ipso jure äga inträda i hans ställe och öfvertaga

boets förvaltning.

I det föregående är angifvet, att 1734 års lag erkände denna

grundsats, ehuru med vissa inskränkningar. 1 9 kap. 2 § giftermålsbalken,

sådant nämnda lagrum lyder genom lagen den 1 juli 1898, är ock

samma grundsats fastslagen genom stadgandet, att, om mannen öfvergifva

hustrun eller är af sjukdom eller annan orsak ur stånd att om

boet draga försorg, hon äger befogenhet att till nödtorft pantsätta eller

afyttra egendom i boet, hvaröfver hon eljest ej ägt råda. För försäljning

eller inteckning af fast egendom måste hon dock söka domstols

tillstånd. Hennes förvaltningsrätt är således äfven här begränsad, och

det synes som om lagstiftaren ansett den i detta lagrum medgifna förvaltningsrätt

närmast vara af temporär art. Men det kan hända, att

mannens oförmögenhet att vårda boets angelägenheter är af varaktigare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

3

natur. Vid sådant förhållande skall han enligt stadgandet i 19 kap. 4

§ ärfdabalken varda under förmyndare ställd, och till förmyndare för

mannen torde hustrun enligt nu gällande rätt icke kunna förordnas.

Hon blifver alltså skild från den förvaltning, hon i mannens ställe fölen

tid kan hafva utöfvat, och tredje man tillkallas att vårda boet, ehuru

hustrun därtill vore fullt förmögen. År den åsikt riktig, att nu gällande

lag icke medgifver hustru att blifva sin mans förmyndare, torde lagens

bestämmelse härutinnan ha sin grund i en viss traditionell uppfattning

af målsmanskapets natur. Och skenbart synes det ligga en motsägelse

i att den, som står under målsmanskap, kan göras tilLförmyndare för

sin målsman. Men det kan härvid anmärkas, dels att, när mannen icke

längre kan omhänderhafva boets förvaltning, hans målsmanskap i själfva

verket upphört, samt dels att för utöfvande af förmynderskap någon

personlig inhabilitetsgrund icke föreligger beträffande gift kvinna.

Det synes mig vara för familjen fördelaktigast och lyckligast, om

hustrun förordnas till förmyndare för sin man, som förklarats omyndig,

naturligtvis under förutsättning att domstol finner hustrun därtill lämplig.

Kan ett dylikt förordnande med stöd af nu gällande lag icke gifvas,

förefinnes enligt mitt förmenande en brist i lagstiftningen, som bör afhjälpas,

en orättvisa, som bör undanröjas. Jag vet väl, att en och

annan domstol redan nu förordnar hustrun till förmyndare för sin man,

men, som förut nämnts, torde detta näppeligen stå i öfverensstämmelse

med gällande rätt. 1890 lät justitieombudsmannen anställa åtal emot

en rådstufvurätt, som förordnat en hustru till förmyndare för sin man,

hvilken på grund af sinnessjukdom förklarats omyndig. I sitt memorial

anförde justitieombudsmannen bland annat: den större verkningskrets,

som genom senare tiders lagstiftningsåtgärder yppats för kvinna, och

den vidgade befogenhet, hon numera ägde i fråga om sig och sin egendom,

hade ingalunda blifvit utsträckta ända därhän, att kvinna kunde

i allmänhet förordnas till förmyndare. Änka, som vore förmyndare för

sina barn, måste frånträda förmynderskapet, då hon ginge i annat gifte.

Sedan hon blifvit omgift, vore det således henne förbjudet att vidare

vara förmyndare och det till och med för egna barn, som fortfarande

tarfvade hennes vård. Ännu mindre kunde gift kvinna vara förmyndare

för sin man. Ett sådant uppdrag strede emot stadgandet i 9

kap. giftermålsbalken, att mannen vore hustruns målsman. Rådstufvurättens

anmärkta beslut innefattade alltså enligt justitieombudsmannens

mening ett väsentligt förbiseende af lagens stadgande om förmynderskap.

Berörda åtal föranledde visserligen ingen ansvarspåföljd. Hofrättens

utslag, hvari högsta domstolen icke fann skäl att göra ändring,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Utskottets

yttrande.

innehöll emellertid det uttalande, att, äfven om ifrågakomma beslut icke

kunde anses äga stöd af uttrycklig lag, beslutet dock ej vore af beskaffenhet

att medföra ansvar för de rådstufvurättens ledamöter, som

däri deltagit. Tre justitieråd uttalade sig skarpare, i det de yttrade,

att rådstufvurättens förfarande vore emot lag stridande.

Det torde vara uppenbart, att det kan kännas för den gifta kvinnan

mycket kränkande, att en främmande man såsom hennes makes

förmyndare öfvertager vården af boets angelägenheter, hvilka hon vet

med sig kunna bättre än någon annan besörja. Det måste vara hardt

för henne att vara tvungen underkasta sig en främmande vilja beträffande

ofta mycket ömtåliga förvaltningsåtgärder. Mycket betänkliga

konflikter kunna af en sådan inblandning uppstå, i synnerhet som gränserna

för en dylik förmyndares befogenhet beträffande makarnes gemensamma

barn långt ifrån äro fullt klara.

Den lagändring härutinnan, som jag anser böra vidtagas och hvilken

närmast tox-de gälla 4 § i 19 kap. ärfdabalken, har jag själf icke

velat formulera, då en utsträckning af kvinnans rättskapacitet i detta

afseende till äfventyra kan föranleda ändring af jämväl andra lagbestämmelser,

såsom vissa stadganden i 9 och 11 kap. i giftermålsbalken

samt 1 kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken.»

Oaktadt de reformer, som under de senare åren vidtagits af lagstiftningen

rörande hustrus rättsliga ställning, kan det enligt utskottets

uppfattning icke jäfvas, att gällande bestämmelser i ämnet i många och

viktiga afseenden icke motsvara en nyare tids åskådning och ej heller

äro affattade med önskvärd tydlighet. I gällande svensk rätt torde det

sålunda visserligen vara principiellt erkändt, att omyndig kvinna genom

ingående af äktenskap blifver myndig, men till följd af mannens målsmansskap

har hustrun endast i vissa afseenden fått inträda i utöfningen

af de i''ättigheter, som detta erkännande bör anses innebära. Denna

oklarhet i åtskilliga stadganden rörande hustruns rättsställning måste

gifvetvis vålla osäkerhet vid lagens tillämpning. Vid domstolarna hafva

ock mycket olika meningar yppats, i hvad mån mannens målsmansskap

öfver hustrun föranleder, att af henne vidtagna åtgärder sakna rättslig

giltighet.

Uti sin förevarande framställning har motionären fäst uppmärksamheten

å den olika praxis, som i ett afseende gjort sig gällande vid

domstolarna i fråga om gränserna för gift kvinnas rättskapacitet. Först

under en senare tid synes denna olikhet i lagtillämpningen hafva framträda

Vid vissa rådstufvurätter lärer det sålunda icke sällan inträffa,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

5

att, när mannen icke längre är i stånd att handhafva förvaltningen af

det gemensamma boet, hans målsmansskap icke ansetts stå i vägen för

förordnande af hustrun att såsom förmyndare för honom öfvertaga förvaltningen

af detsamma; vid andra domstolar har åter en dylik praxis

icke gjort sig gällande. Den mera själfständiga rättsliga ställning, som

tillerkänts gift kvinna genom de år 1898 vidtagna förändringar på äktenskapsrättens

område, synes, i öfverensstämmelse med en allt allmännare

uppfattning om det rättmätiga i anspråken på borttagande af åtskilliga

nu bestående inskränkningar i hustrus förmåga af rättshandlingar, hafva

medfört, att mannens målsmansskap gifves en mera begränsad innebörd

än tidigare varit fallet. Lämpligheten af att hustru, om hon därtill befinnes

skickad, i förekommande fall varder förordnad till förmyndare för

mannen, torde äfven hafva vunnit allt större erkännande. Och gifvetvis

skall det för hemmet och familjelifvet verka mindre störande, om hustrun

erhåller bemyndigande att öfvertaga boets förvaltning, då mannen är oförmögen

att omhänderhafva densamma, än om en utomstående, ofta för hemmet

och dess förhållanden främmande man framför husmodern berättigas

att utöfva det bestämmande inflytandet på boets angelägenheter. Det

vill därför synas utskottet, som om fullgoda skäl tala för att hustrun i

främsta rummet bör ifrågakomma vid förordnande af förmyndare för

mannen, därest hon af domstolen pröfvas innehafva de egenskaper, som

erfordras för fullgörande af ett dylikt uppdrag. Såsom ofvan nämnts,

hafva visserligen redan nu vissa domstolar ansett bestående lagbestämmelser

medgifva hustru behörighet att vara förmyndare för mannen,

men då denna praxis af andra domstolar icke erkännes vara med gällande

lag öfverensstämmande, har utskottet funnit önskvärdt, att den

osäkerhet, som förefinnes om lagens ståndpunkt i nu ifrågavarande afseende

varder undanröjd, och detta så snart som möjligt genom uttrycklig

föreskrift, som medgifver hustru dylik behörighet. De jämkningar

i hithörande stadganden, som däraf må föranledas, lära icke blifva af

större omfattning än att de kunna vidtagas, oberoende af en mera genomgripande

omgestaltning af lagstiftningen rörande äkta makars inbördes

rättsliga ställning.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Bergendahls förevarande

motion, måtte i skrifvelse till Kungl, Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till sådana lagbestämmelser,

att det varder gift kvinna medgifvet att,

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 14 Häft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

om hon därtill befinnes lämplig, blifva förmyndare för

sin man, som förklarats omyndig.

Stockholm den 20 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

af herrar Zetterstrand och Pettersson i Södertälje hvilka anfört:

»I skrifvelse af den 18 mars 1903 framhöll Riksdagen, att bestämmelserna

rörande hustrus rättsliga ställning i flera hänseenden icke utmärktes

af erforderlig klarhet, samt att bland annat flera domstolar i

vårt land ansett lagen icke lägga hinder i vägen för hustrus förordnande

till förmyndare för sin man, då denne af sjukdom eller annan

anledning varit urståndsatt att vårda sina egna och boets gemensamma

angelägenheter, ehuru ett sådant förhållande ej ägde stöd af lag, och

anhöll Riksdagen med föranledande häraf att Kungl. Maj:t måtte taga

under öfvervägande, i hvad mån gällande lagstiftning om hustrus rättsliga

ställning kunde för jämkning eller förtydligande i angifven riktning

omarbetas.

Då ärendet sålunda redan hänskjutits till Kungl. Maj:ts pröfning,

samt man har all anledning förutsätta, att detsamma utan påminnelse från

Riksdagens sida kommer att i sammanhang med öfriga frågor rörande

gift kvinnas rättsliga ställning upptagas till beliandlig af lagberedningen,

finna vi en förnyad framställning i ämnet för närvarande ej vara af

behofvet påkallad och hemställa vi alltså,

att ifrågavarande motion ej måtte til! någon Riksdagens

åtgärd föranleda.»

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.