Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 20

1908-02-28 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:20, Lagutskottets Utlåtande N:o 20

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 28 februari 1908, kl. 4 e. ni.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse

af vissa paragrafer i förordningen om kyrkostämma

samt, kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

TTti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 3, har herr A. von Möller anfört följande:

»Vid förra riksdagen väckte jag motion, ''att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kung! Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar, som kunna finnas

erforderliga, i kungl. förordningen 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd samt därmed sammanhängande lagrum och författningar, för

uppnående af de önskemål, som af mig i motiveringen blifvit antydda.''

På lagutskottets tillstyrkan afslog Riksdagen motionen. Beträffande

den del af motionen, som afsåg kyrkorådets sammansättning, åligganden

och befogenhet i vissa afseenden, ansåg utskottet, att, ’då dessa bestämmelser

grunda sig på eller stå i samband med stadganden i den allmänna

civillagen och kyrkolagen, hvilka stadganden alltså för vinnande af det

i motionen angifna syftemål skulle erfordra förändringar, men så nyligen

som år 1905 inom Riksdagen väckt förslag i fråga om revision af sistnämnda

lag icke vunnit Riksdagens godkännande, anser utskottet, hvad

Bih. till Bikul, Prof. 1908. 7 Sami. 19 Höft. (Kris 20, 21.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

motionären i berörda hänseende anfört icke böra föranleda bifall till

motionen’. Riksdagen 1905 afslog visserligen en revision af kyrkolagen

i dess helhet, emedan Riksdag och kyrkomöte antagligen icke skulle

kunna enas om eventuellt föreslagna mera vidtomfattande ändringar, men

detta torde väl ej få hindra försök till partiella reformers införande.

Under hänvisning till den motivering, jag anförde föregående år,

anser jag mig ånyo för Riksdagens pröfning böra framlägga en ny motion

i mera begränsad form om vissa ändringar i kungl. förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Man torde kunna vara enig därom, att en lagtext bör vara så kort

och exakt som möjligt, samt att den i möjligaste mån bör affattas så,

att dess uttryck eller tolkning ej så att säga inbjuda till godtycke och

ojämnhet vid tillämpningen, allra helst då den skall nandhafvas af personer,

som i allmänhet äro i saknad af tillräcklig juridisk bildning.

§ 28 innehåller, att ledamöter i kyrkorådet äro församlingens

kyrkovärdar samt så många i kyrkostämma valde för gudsfruktan och nit

hände män, som församlingen finner lämpligt utse’.

1843 års förordning innehöll i stället orden rälfrejdade män, och

uti § 24 af 1862 års kungl. förordning bestämmes ju, att ledamot i

kyrkoråd eller skolråd kan ej vara--- hvilket väl borde kunna

anses tillräckligt. Det är faktiskt omöjligt för kyrkostämman att vid

val af kyrltorådsledamöter med betryggande resultat afgöra, om den föreslagne

är känd för gudsfruktan och nit eller icke.

En persons gudsfruktan är väl en dess inre egenskap och tillhörighet

samt af så grannlaga natur, att den icke bör få tillåtas utgöra ett

diskussionsämne i en offentlig församling. Den gudsfruktan, som ligger

nå ytan och mest faller i ögonen, är väl oftast hyckleri, och en peisons

flitiga kyrkobesök äro förvisso ett otillförlitligt kriterium på hans hjärtas

gemenskap med Gud.

Enligt en tidningsuppgift ''valdes i en församling i Skara stift i

december 1906 en frireligiös man till medlem af kyrko- och skolråd,

hvilket val blcf öfverklagadt och af domkapitlet upphäfdt på den grund,

att den valde ej låtit i svenska kyrkan döpa sina barn. Domkapitlet

ansåg nämligen, att detta ej var förenligt med det nit om kyrkan, som

bör finnas hos kyrkorådsledamot. Vid anförda besvär häröfver har nu

Kungl. Maj:t undanröjt domkapitlets beslut och fastställt valet .

Beträffande skolråd finnes endast föreskrifvet, att därtill skola väljas

för nit om skolväsendet kända män eller kvinnor, och dock åligger det ju

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

3

skolrådet att öfva tillsyn äfven öfver religionsundervisningen. Då emellertid

på landsbygden kyrko- och skolråd oftast bestå af samma personer, ligger

det nära till hands, att kandidatens ortodoxa kvalifikationer komme att beaktas

såsom de viktigaste och hans lämplighet, hans insikter i undervisningsfrågor

tillmätas mindre betydelse, ehuru det torde vara uppenbart, att

tillsynen om skolväsendet är af bra mycket större vikt för kommunen och

dess skolungdom än kyrkopolisens renlärighet. Man torde väl ej kunna

godkänna det skäl, hvilket af en ledamot vid debatten i Första Kammaren

20 mars 1907 anfördes, ''om icke dessa ord, gudsfruktan och nit, stode

i kyrkostämmoförordningen, så vore det väl icke så stor skada därmed,

men när de en gång stå där, så kan jag icke finna något skäl, hvarför

man skulle utesluta dem’.

Då orden för ''gudsfruktan och nit’ ej kunna innebära några verkliga

garantier, men väl leda till olämpliga och motbjudande tvister, böra

de saklöst kunna utgå.

§ 22 innehåller, hvad ''kyrkorådet tillkommer’. Att dessa åligganden

äro i vissa fall svåra att klart specificera, i andra åter otidsenliga

och olämpliga, torde väl ej kunna bestridas.

Det bör vara ganska vanskligt för ett kyrkoråd att klargöra paragrafens

räckvidd beträffande vakandet öfver ''gällande författningars’ efterlefnad,

’i afseende på hvad till religionens och sedernas vård hör’. Brytes härvidlag

mot strafflagens bestämmelser, tillkommer det ju allmänna åklagaren

att ingripa. Visserligen lär nog ett kyrkoråd med anspråk på

vanligt förnuft ej i våra dagar understå sig att kalla och varna någon

i fråga om försummandet af gudstjänsten, uteblifvande från läsförhör eller

olydnad mot föräldrar, men bibehållandet af dessa antikverade bestämmelser

kunna dock vålla förvirring och obehag, som framgår af kungl.

resolutionen 1898. ''Kyrkorådet i Q. hade inkallat två makar att varnas

för uteblifvande från husförhör. Kungl. Maj:t resolverade, att kyrkorådet

ej bort kalla dem till inställelse, hvadan begärd handräckning för deras

inställande afslogs’.

Får paragrafen i oförändrad! skick kvarstå, kan detta lätt lämna

enfalden och fanatismen vapen i händerna mot personer af en liberalare

uppfattning i kyrkliga och religiösa frågor.

Att uppdraga koncisa gränser mellan vårdslösad eller icke vårdslösad

barnauppfostran torde icke vara lätt, men kan leda till allvarliga missoch

öfvergrepp. Beträffande försummelse af skolgång tillhör det ju skolrådet

att ingripa.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Laijutskoltcts Utlåtande A’:o 20.

Men än vanskligare torde det vara för kyrkoråd att vaka öfver att

''spridande af vilseförande läror förekommes ock kyrklig tvedräkt ock

söndring förkindras.’

Grundlagens ock kyrkolagens uppfattning om k vad som menas med

den rena evangeliska läran kar ännu ej bragts i full öfverenstämmelse,

ock det torde väl ej af ett kyrkoråd kunna begäras betyget godkänd om

försvarlig kunskap rörande innekållet i Uppsala mötes beslut, Augsburgiska

bekännelsen eller Concordieboken — det skulle kanske ofta nog

ej ens för orföranden själf vara lätt att klara sig i en dylik examen.

— Så länge våra teologier ock kyrkans präster ka så stridiga uppfattningar

rörande kyrkans fundamentaldogmer, om treenigketen, om Jesus

bör betraktas såsom en person i gudomen eller som blott människa,

om den blodiga försoningen genom Jesu offerdöd, om arfsynden, rättfär

diggörelsen, den eviga fördömelsen, om dopet ock nattvarden, underverken,

verbalinspirationen m. m., torde det väl ej med fog kunna begäras af

ett kyrkoråds ledamöter, allra helst på landsbygden, oftast med endast

folkskolebildning, att afgöra, om en lära bör betraktas som vilseförande

dier ej.

Bibehållandet af dessa bestämmelser i paragrafen torde sålunda vara

minst sagdt olämpligt, praktiskt outförbart och alltför lätt ledande till

trakasserier, öfvergrepp på privatlifvets ock religionsfrihetens område

och odiösa kätterimål, kvilka minst af allt kunna gagna kyrkan, hvilken,

såsom förkunnande kärlekens och fridens evangelium, väl borde söka

på annat ock bättre sätt än genom polismakt ock böter häfda sitt anseende

ock ställning.

Då kyrkovaktmästaren väl torde vara tillräcklig för att upprätthålla

ordning ock skick i kyrkan, så länge gudstjänst där pågår, kan det väl

vara ganska öfverflödigt att bekläda församlingens kyrkoherde ock öfriga

ledamöter i kyrkorådet med fiskals eller polismäns befattningar.

De i naivt välmenande syfte föreskrifna patriarkaliska varningarna

i den 46 år gamla förordningen kafva i våra dagar en alltför stark

bismak af medeltidens kyrkliga supremati för att längre böra fördragas.

Denna prästerliga inkvisitionsanordning är till sin sammansättning föga

skickad att beklädas med en så vidsträckt befogenhet som den att kalla

inför sig, bötfälla ock med ordningsmaktens bistånd tvinga fria medborgare

till inställelse, för att emottaga varningar ock tillrättavisningar

i fråga om handlingar inom privatlifvets områden eller för deras religiösa

åsikter ock uttalanden, inför en nämnd bestående af en prästman ock

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

o

några bisittare, valda på grund af deras kända gudsfruktan och nit’,

hvilka äro föga tillfredsställande garantier för omdöme och hänsynsfullhet.

Dessa paragrafer strida så uppenbart mot religions- och den personliga

frihetens grundsats och gagna ingalunda att stärka kyrkans ställning,

att deras bibehållande icke af några slags kyrkopolitiska orsaker

kan försvaras.

Kan kyrkan icke genom kärlek och sanningens makt hålla sig uppe,

lär hon icke vinna något genom envist fasthållande vid en föråldrad

kyrkotukt, böter och andra yttre maktmedel.

I ett fall måste dock kyrkorådets rätt kvarstå att kalla och i nödfall

med tvångsmedel inställa, nämligen i fråga om varnings tilldelande åt

oeniga äkta makar. Här är det ej kyrkorådet, som själf tar initiativ,

det fullgör blott eu motbjudande rättsplikt, som kyrko- och civillagen

ålagt detsamma.

För att ej utsätta motionen för samma invändning, som vid förra

riksdagen framställdes, nämligen att den var för vidtomfattande, har jag,

som synes, inskränkt mig att föreslå ändringar i vissa paragrafer af kungl.

förordningen den 21 mars 1862, och äger ju lagutskottet rätt att, om

det så anser behöfligt, omredigera den föreslagna ordalydelsen.

På grund af det anförda föreslår jag vördsamt, att Påksdagen mätte

besluta, att i kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd den 21 mars 1862 §§ 22, 23, 28 och 29 måtte erhålla

följande ändrade lydelse:

§ 22. Kyrkorådet tillkommer: att i afseende på — — — — författningar;

att upptaga frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten,

vid oenighet i äktenskap samt att vårda kyrkans angelägenheter. Skolrådet

tillhör — — — — af kyrkostämman infordras.

§ 23. Kyrkoherden, — — — stämman tillstädes. Ledamöter i

kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar samt så många i kyrkostämman

valde män, som församlingen finner lämpligt utse. Till ledamöter i skolrådet

— — — — suppleanter för ledamöterna i skolrådet.

§ 28. Kyrkorådet må i frågor, som omförmälas i § 22, ej annorledes

än — — — — författningar öfverensstämmer.

§ 29. Kallar kyrkorådet någon, som inom församligen bor, till

inställelse för att erhålla sådan varning, som i giftermålsbalken 14 kap.

1 § sägs, är han pliktig kallelsen hörsamma — — — — lita Kungl.

Maj:ts befallningshafvande till.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Såsom motionären erinrat, föranledde en af honom under nästlidet

års Riksdag väckt motion om skrifvelse till Konungen med begäran om

framläggande af förslag till erforderliga ändringar i förordningen om

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m. icke någon Riksdagens

åtgärd. Lagutskottet afstyrkte motionen under hänvisning i den del,

hvarom nu är fråga, på sambandet mellan de af motionären åsyftade

bestämmelserna och vissa stadganden i allmänna civillagen och kyrkolagen

samt på det förhållande, att så nyligen som år 1905 väckt motion

om revision af sistnämnda lag icke vunnit Riksdagens godkännande.

1 den nu förevarande motionen har motionären begränsat sig till

att påyrka ändringar af vissa uppgifna stadganden i förenämnda förordning;

och har motionären framhållit, att, äfven om en fullständig revision

af kyrkolagen af Riksdagen ansetts icke böra äga rum, detta ej finge

utgöra hinder för försök till partiella reformers genomförande.

Frånsedt det antydda sambandet mellan de af motionären åsyftade

bestämmelserna och annan lag, kan emellertid utskottet för sin del icke

finna, att nämnda bestämmelser äro i verkligt behof af ändring, på sätt

motionären förutsatt. Såsom motionären framhållit, har också i fall, där

dessa bestämmelser i praktiken verkligen tolkats på ett med vår tids

uppfattning mindre öfverensstämmande sätt, ändring skett efter i laga

ordning förd klagan.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, och då utskottet antager,

att, där stadgandena i fråga skulle i ett eller annat fall gifva anledningtill

misstolkningar, dessa fortfarande komma att efter pröfning af vederbörlig

myndighet behörigen rättas, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Widén, Lindhagen och Pettersson från Södertälje hafva begärt

få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom

utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.