Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående upphörande af rätten att fora talan på grund af fullmakt vid kommunal stämma m. m.

1908-03-10 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:29, Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående upphörande af rätten att fora talan på grund af fullmakt vid kommunal stämma m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Ko 29.

1

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1908 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungi. Maj:t

angående upphörande af rätten att fora talan på grund af

fullmakt vid kommunal stämma m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 137, har herr Hjälmar Wijh anfört följande:

»Som bekant medgifva våra kommunalförordningar rättighet för

röstberättigad att vid kommunalstämma, allmän rådstuga och kyrkostämma

öfverlåta sin talan och rösträtt på annan röstägande, med den

inskränkning likväl, att ingen må på grund af fullmakt föra talan eller

utöfva rösträtt för mer än en röstberättigad.

Den första delen af detta stadgande är äldre än våra nuvarande

kommunalförordningar och upptogs i dessa från den föregående, för

land och stad gemensamma förordningen om sockenstämmor i riket af

den 29 aug. 1843, hvari stadgas, att »röstberättigad må genom fullmakt

till annan öfverlåta sin talan och rösträtt vid sockenstämma». Den inskränkning

i rätten, som innehålles i senare delen af det nuvarande

stadgandet, var däremot en nyhet, som infördes i våra kommunalförordningar

af 1862.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som vid 1859—60 års

riksdag- hade att granska det förslag till nya kommunalförordningar,

som uppgjorts af särskilde kommitterade, fann i detta förslag, beträffande

yöstningeD med fullmakt, två helt motsatta åskådningar företrädda.

A ena sidan föreslog majoriteten af kommitterade, att fullBih.

till Tlilcsd. Vrot. 1908. 7 Sand. 27 Höft. (K:o 29).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.9.

maktsröstning, nu liksom förr, skulle få ske i obegränsad utsträckning;

å andra sidan påyrkade en reservant, landshöfding v. Troil, att vid val

fullmakt eller valsedel ej skulle gälla, utan borde den väljande, därest

han ville sin rösträtt utöfva, personligen inställa sig vid valförrättningen.

»Det är en i de flesta konstitutionella länder antagen grundsats»,

säger reservanten, »att vid val rösträtt bör personligen utöfvas. Motsatsen

föranleder ej sällan till listlöpning och till resor ur gård i gård

för att samla underskrifter å på förhand uppgjorda valsedlar.»

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som tydligen ej var

okänsligt för det befogade i herr v. Troils motivering, men ej vågade

helt bryta med den gängse seden, trodde sig finna den rätta lösningen

i en kompromiss och hemställde därför, att vid kommunalstämma, allmän

rådstuga och kyrkostämma ingen skulle såsom ombud få föra

talan för mer än en röstberättigad, detta »till förebyggande af de

missbruk, hvartill en obegränsad frihet att på grund af fullmakt utöfva

rösträtt lätteligen föranleder». Därjämte yrkade utskottet, att de förut

gängse s. k. valsedlarne ej skulle vidare godkännas.

Vid lagförslagets behandling i Riksdagen funno alla tre meningarne,

kommitterades, reservantens och utskottets, sina talemän. Inom

borgarståndet framhölls dessutom, att, om skäl kunde finnas för bibehållande

af fullmaktsröstning på landsbygden med dess stora afstånd,

så förefunnes alls intet motiv att bibehålla denna rätt i städerna.

Utgången blef emellertid, att utskottets förslag segrade inom alla

stånden och att i våra nya kommunalförordningar infördes den bestämmelse

om rättighet att rösta medelst fullmakt, som oförändrad

kvarstår än i dag.

Men än i dag kvarstår äfven riktigheten af den princip herr v.

Troil i sin reservation framfört, nämligen att vid val rösträtten bör

personligen utöfvas. Rättigheten att fastän frånvarande få utöfva sin

rösträtt genom fullmakt, som disponeras af annan person, är gifvetvis

eu nödfallsutväg, som endast har sitt berättigande i de fall, där personlig

röstning ej kunnat utöfvas, och som bör medgifvas endast om

inga olägenheter däraf uppstå. Missbrukas åter en sådan rättighet,

innebär detta ovillkorligen en kränkning af valhandlingen som en de

väljandes personliga menings- och viljeyttring, och det är då angeläget

att tillse, att detta missförhållande blir afhjälpt.

Sker för närvarande något sådant missbruk? Inom städerna sker

det helt säkert.

Förhållandena vid omröstning på kommunalstämma och kyrkostämma

på landet äro ju delvis olika mot förhållandena vid omröstning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

3

på allmän rådstuga och kyrkostämma i stad. På landet, där afstånden

inom socknarne kunna vara mycket stora, nödvändiggöres i stor utsträckning

omröstningen genom fullmakt. Att bedöma, i hvad mån

denna rättighet där missbrukas eller ej, blir därför ganska svårt.

Inom städerna åter, där aldrig afstånden behöfva lägga något hinder

i vägen för den personliga röstningen, blir antalet tillfällen, då omröstning

med fullmakt verkligen kräfves, betydligt färre, och det är

där lättare att vinna en föreställning, huruvida rättigheten missbrukas

eller ej.

Till belysning häraf vill jag anföra ett konkret fall, som jag valt

därför, att det legat mig närmast till hands; det är det fyllnadsval till

stadsfullmäktige, som förrättades i Göteborg i december månad förra året.

Vid detta val röstade:

enskilda personer............................................................ 1,559

aktiebolag, handelsbolag och sterbhus.................. 12

Summa 1,571

Röster afgåfvos till följande antal:

af enskilda .................................................................... 75,485

af aktiebolag, handelsbolag och sterbhus ......... 1,113

Summa 76,598

Af enskilda personer röstade:

personligen................................. 1,070 — 68,63 °/0

med fullmakt........................... 489 = 31,37 7°

1,559 100 70

Af enskilda personers röster afgåfvos:

personligen 46,216 — 61,23 p/o5 med i medeltal 43 röster

röstande;

med fullmakt 29,269 = 38,77 °j0 med i medeltal 60 röster

fullmakt.

75,485 100 %

per

per

Jag vill förutskicka, att jag har ingen anledning tro, att detta

val i fråga om proportionen afgifna fullmakter afvikit från regeln.

De här anförda siffrorna äro belysande i flera afseenden.

Först antalet afgifna fullmakter. Att öfver 30 proc. af de röstande

skulle varit förhindrade att personligen deltaga i omröstningen, som försiggick

på tre olika lokaler inom staden från 10 på morgonen till sena

kvällen med endast 3 timmars uppehåll midt på dagen, är ju alldeles

otänkbart. Helt säkert har endast ett ringa fåtal verkligen haft för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

hinder, medan de öfriga af bekvämlighetsskäl låtit andra rösta med

deras fullmakt. Hvad som emellertid i detta afseende kan anses verkligen

ha inverkat på valets utgång är det förhållandet, att helt säkert

en stor del af dem, som röstat medelst fullmakt, varit personer, hvilkas

intresse för utgången varit så ringa, att de helt säkert ej skulle besvärat

sig med att deltaga i valet, ifall de varit tvungna att personligen

rösta. Deras likgiltighet för utgången har åter gjort, att deras röster

icke varit uttryck för någon bestämd åsikt eller vilja. Deras fullmakter

ha haft karaktären af rena blankofullmakter, som ställts till vänners

och bekantas förfogande för att användas efter godtycke. Då skillnaden

mellan de båda partiernas eller kandidaternas röstetal vid ett stadsfullmäktigeval

ej varit alltför betydande, kan man alltså med full bestämdhet

påstå, att utgången afgjorts genom deras röster, som minst intresserat

sig för valet, och detta i en vida större utsträckning än hvad som

varit möjligt, ifall rätten att rösta med fullmakt ej förefunnits. Själfva

valhandlingens ändamål har således förfelats.

Riktigheten af denna framställning bestyrkes ytterligare af de

siffror, som uppvisa medelröstetalen för dem, som röstat personligen,

och för dem, som röstat medelst fullmakt. De personligen röstande ha

i medeltal disponerat 43 röster hvar, medan fullmakterna i medeltal

representerat 60 röster. Detta betyder icke, att de mindre förmögne

haft lättare att finna tid att personligen deltaga i omröstningen, utan

det betyder, att de rivaliserande partierna för att spara tid och arbete

hufvudsakligen vändt sig till de förmögnare bland de för valet likgiltiga,

för att med deras vägande fullmakter stödja sina kandidater.

Rättigheten att rösta med fullmakt ökar i ännu högre grad ojämnheten

i det inflytande, som i våra kommuner tillkommer de minsta och

de största inkomsttagarne. För de förra måste ju striden kännas mycket

hopplös, då de icke endast behöfva uppträda 100 man starka för att

uppväga en enda inkomsttagare af högsta rösteklassen, utan denne dessutom

kan fördubbla sin röststyrka med en enda fullmakt. Den återstod

af kommunalt intresse, som ännu kunnat trifvas på röstskalans

nedersta trappsteg, beröfvas under sådana förhållanden sin sista lifskraft.

Härom talar också statistiken för våra kommunala val sitt tydliga

språk.

Då man inom ramen af våra nuvarande valkommunala bestämmelser

vill tala för åstadkommande af en bättre rättvisa, fastnar detta ord lätt

på tungan. Det förefaller nästan meningslöst att söka reformera en valhandling,

där den 100- och 1000-gradiga skalan fortfar att tillämpas.

Men dels gå vi, utan tvifvel, fastän långsamt, en bättre ordning till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

o

mötes i detta afseende, dels torde olägenheterna af den nuvarande fu 11- maktsröstningen vara så stora och så vidt kända, att en förändring i

bestämmelserna härom skulle kännas som en tydlig lättnad, på samma

gång en riktigare uppfattning af valhandlingens natur och ansvar därmed

skulle vinna terräng.

Min framställning har hittills gällt förhållandena i våra städer, och

närmast omröstningen vid allmän rådstuga. I våra allra flesta städer

utgöra numera valen till stadsfullmäktige allmänna rådstugans enda

funktion. Endast i 7 af våra mindre städer, där stadsfullmäktigeinstitutionen

ännu ej införts, utgör allmän rådstuga alltjämt stadens beslutande

myndighet, och har således en vidsträcktare uppgift än att vara en

endast väljande församling. Härmed torde dock ingen svårighet uppstå

vid en reform af föreliggande art, då ju en inskränkning i rätten att

rösta med fullmakt är lika befogad vid kommunala omröstningar i allmänhet

som vid val. Af samma skäl torde, äfven efter utförandet af

en reform härutinnan, § 6 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd kunna oförändrad kvarstå.

På landsbygden påkalla de naturliga förhållandena i vida högre

grad än i städerna rättigheten att få utöfva rösträtt genom fullmakt.

Någon anledning förefinnes dock ej att utesluta landsbygden från en

allmän undersökning, huruvida och i hvad mån en inskränkning af

rättigheten att inom kommunen utöfva rösträtt genom fullmakt må

kunna vara befogad. Att i detta afseende någon skillnad bör göras i

förordningarne för land och för stad förefaller ganska troligt, och några

vägande invändningar af formell natur mot en sådan åtskillnad torde

knappt kunna göras.

Vid en lagändring i fråga om rätten att rösta med fullmakt står

valet mellan fullständigt afskaffande af denna rätt (med undantag för

juridiska personer) och inskränkning af rätten till de fall, där den röstberättigade

är af giltiga skäl hindrad att personligen rösta. Denna

senare form har vunnit burskap i de norska kommunalförfattningarne.

Vid val af såväl landsbygdens som städernas representanter stadgas

där, att väljande äga att personligen rösta. Anser sig en valman ha

giltigt skäl för att ej personligen inställa sig, kan han insända sin röstsedel

i försegladt konvolut, åtföljd af en skrifvelse, hvari han meddelar

arten af sitt förhinder. Efter omröstningens slut pröfvas de inkomna

förfallsanmälningarne och där de gillats nedlägges röstsedeln i valurnan.

Där åter förfallet ej kunnat gillas, lägges konvolutet oöppnadt

å sido.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Det förefaller, som om ett liknande tillvägagångssätt lätt skulle

kunna införas äfven hos oss.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta verkställa en undersökning, huruvida och i hvad mån

den nuvarande rättigheten att vid kommunalstämma, allmän rådstuga

och kyrkostämma föra talan och utöfva rösträtt genom fullmakt må

kunna borttagas eller inskränkas, samt därefter till Riksdagen inkomma

med de förslag, som af utredningen kunnat föranledas.»

Utskottet kan för sin del icke finna annat, än att de i gällande

kommunalförfattningar meddelade bestämmelser angående sättet för utöfvande

af rösträtt, om hvilkas lämplighet, såsom motionären framhållit,

vid 1859—1860 års Riksdag alla fyra stånden enades och som

alltsedan sagda författningars utfärdande bibehållits oförändrade, fortfarande

äro i det hela tillfredsställande. Nämnda bestämmelser innefatta,

samtidigt som de erkänna rätten att rösta genom fullmakt, en enligt

utskottets mening lyckligt funnen begränsning af samma rätt. Det

synes utskottet icke vara underkastadt något tvifvel, att i fråga om landsorten

den medgifna möjligheten att genom annan person utöfva kommunal

rösträtt väl öfverensstämmer med i vårt land rådande förhållanden.

Då icke heller i fråga om städerna motionären förebragt skäl, som

kunnat öfvertyga utskottet, att för dem ändring skulle tarfvas i det åt

motionären påyrkade hänseendet, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande JS'':o 29.

Reservation:

7

i fråga om motiveringen

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Jansson i Edsbäcken och

Ersson instämt:

»I olikhet med utskottet anser jag, att motionärens förslag berör

en viktig principfråga, som ej kan obeaktadt förbigås. En hög tanke

om det politiska och kommunala lifvets betydelse och ett därur framgånget

kraf på ett lefvande intresse för allmänna angelägenheter bland

alla medborgare leder utan tvifvel till den uppfattningen, att den politiska

och kommunala rösträtten är en medborgerlig rättighet, som endast

bör få personligen utöfvas.

En afvikelse från denna grundsats kan emellertid betingas af

praktiska hänsyn. Ehuru den ligger till grund för valrätten till Andra

Kammaren, har sålunda af denna riksdag ifrågasatts att bereda frånvarande

sjömän tillfälle att kunna utan personlig inställelse utöfva sin

politiska rösträtt.

Beträffande den af motionären åsyftade kommunala rösträtten,

framträda på landsbygden många svårigheter för befolkningen att alltid

kunna personligen inställa sig vid kommunalstämma och kyrkostämma

med hänsyn till att afstånden ofta äro långa och att dylika stämmor

hållas flera gånger om året. Mången anser därför, att befogenhet att

utöfva kommunal rösträtt på landet på grund af fullmakt snarare bör

utsträckas än inskränkas, under det att andra äfven här luta mera åt

motionärens ståndpunkt.

Personligt utöfvande åter af rösträtt vid allmän rådstuga eller

kyrkostämma i städerna är onekligen en mera öfverkomlig sak. Särskildt

är det svårt framvisa, hvilka viktiga skäl anses bjuda att vid

stadsfullmäktigeval, som förekomma i Stockholm en gång hvarje år och

i andra städer frånsedt suppleantval en gång hvart annat år, valrätt bör

till skillnad från den politiska valrätten få utöfvas på grund af fullmakt.

Obestridligt är det dock jämväl vid stadsfullmäktigeval ofta lägligt att

kunna vid förfall få rösta genom fullmäktig, äfven om dennaTätt såsom

motionären framhållit också har en annan sida och kan leda till missbruk

i valagitationen.

På samma gång jag således ansett, att utskottet bort gifva motionen

det‘ erkännande den verkligen förtjänar, finner jag mig dock ej

beredd att på den jaf motionären förebragta utredningen tillstyrka motion

ens såvidt angår stadsfullmäktigeval. Någon allmännare önskan om'' en

lagändring i det föreslagna syftet har icke försports. Tvärt om blef

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

det åtminstone inom utskottet uttaladt, att jämväl i städerna man säkerligen

allmänt ansåg, att den nuvarande ordningen hade stora praktiska

fördelar, som ej borde uppoffras.

Äfven jag nödgas sålunda för närvarande hemställa:

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda».

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.