Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kunql. Maj:t angående införande af kroppsstra ff för vissa brott. Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom Andra Kammaren afgifna och till utskottet hänvisande motioner, nämligen motionen n:o 82 af herr P. Zimdahl och motionen n:o 83 af herr J. P. Jesperson, båda angående skrifvelse till Kungl. Maj:t om införande af kroppsstraff för vissa brott.

1908-03-17 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:31, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kunql. Maj:t angående införande af kroppsstra ff för vissa brott. Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom Andra Kammaren afgifna och till utskottet hänvisande motioner, nämligen motionen n:o 82 af herr P. Zimdahl och motionen n:o 83 af herr J. P. Jesperson, båda angående skrifvelse till Kungl. Maj:t om införande af kroppsstraff för vissa brott.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

N:o

3

1.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1908, kl. 2,3 o e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kunql.

Maj:t angående införande af kroppsstra ff för vissa brott.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två

inom Andra Kammaren afgifna och till utskottet hänvisande motioner,

nämligen motionen n:o 82 af herr P. Zimdahl och motionen n:o 83 af

herr J. P. Jesperson, båda angående skrifvelse till Kungl. Maj:t om införande

af kroppsstraff för vissa brott. Uti sistnämnda motions syfte

hafva instämt herrar J. Johanson i Yalared, Oscar N. Olsson, Al fr. Fornander,

L. P. Mallmin, E. O. Magnusson, P. M. Olsson, O. Silfverschiöld, J.

P. Persson, G. F. Petersson, O. H. Svensson, Elof Nilsson, Jons Åkesson, Carl

Sandquist, Rudolf Kjellén, Olof Persson, S. M. Petersson, O. Alfr. Berg, Pehr

Svensson, P. Nilsson och C. T. Lind i Tauum.

Herr Zimdahls motion är af följande lydelse.

»Det har, särskildt under senare tiden, då det gällt folkets fostran

till ett sedligt och laglydigt lefnadssätt, mycket talats om upplysning

och ett arbete på öfvertygelsens väg. Nekas kan ju ej heller, att

mycket blifvit gjordt i detta syfte. Afsevärda kostnader ha i detta hänseende

offrats såväl från statens som enskilda kommuners sida. Ja,

man kan med fullt skäl säga, att under ingen föregående tid så mycket

blifvit gjordt i syfte att bibringa den stora massan af folket och särskildt

ungdomen upplysning och kunskaper i olika grenar som just i

våra dagar, allt i syfte att som sagdt på öfvertygelsens väg åstadkomma

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 7 Sami. 29 Höft. (N:o 31). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

sedlighet, aktning för öfverhet och lagar samt på samma gång förekomma

våldsdåd och brottsliga handlingar i ena eller andra hänseendet.

Den tanke, som legat till grund för dessa sträfvanden, måste ock

anses ha varit en synnerligen vacker och ädel tanke. Besultatet af det

myckna arbetet har emellertid, som det visat sig, långt ifrån blifvit sådant

som man haft anledning att vänta. Tvärtom har det, särskildt

hvad det gäller en stor del bland den manliga ungdomen, gått i en,

man skulle nästan kunna säga, alldeles motsatt riktning. Utbrott af

råhet och förvildning, störande af den personliga friheten ha på senare

tiden inom skilda delar af landet ej sällan framträdt på ett sätt, som

i vida kretsar väckt djupa bekymmer. Exempel härpå skulle ju kunna

anföras i mängd, om sådant vore behöfligt. De upprepas ej långt

emellan och enhvar känner dem. Tanken på att, om möjligt, råda

bot för detta onda, hvaraf samhället i det stora hela lider, kan därför

ej vara främmande för någon, som på allvar reflekterar öfver förhållandet.

En eller annan månads enkelt fängelse eller en längre eller kortare

tids straffarbete synes, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,

ingalunda leda till målet. Ett skärpande af nu gällande straffbestämmelser,

i hvad det gäller utbrott af okynne, öfvervåld samt störande af

den personliga friheten med mera dylikt, synes därför vara af behofvet

påkalladt. Det finnes nämligen numera en hel mängd individer,

särskildt bland den yngre befolkningen, för hvilka en längre eller kortare

tids förlust af den medborgerliga friheten under förhållanden så

pass humana som de praktiseras i våra fängelser kan nästan anses så

godt som en hvila och en föga obehaglig omväxling i den brottsliges

mer eller mindre äfventyrliga lif. Brottslingens transport till fängelset

sker ju ock tämligen obemärkt, och ännu mer obemärkt kommer han

ut därifrån, och att i fängelset hafva aftjänat sitt brott betraktas näppeligen

såsom någon skam, hvarför ock dylika individer sedermera bära

hufvudet lika högt som någonsin förut.

Att på öfvertygelsens väg söka föra dessa individer på bättre

tankar misslyckas i de flesta fall. Våra fängelsepredikanters rapporter

tala i detta hänseende ett nog tydligt språk.

Samhället kan emellertid med sådant för ögonen och med tanken

på de ofta upprepade våldsdåden i olika former, hotande att allt mer

och mer taga öfverhand, ej i längden stå till svars. Och då våra humana

straffbestämmelser för här åsyftade brott och tillämpningen af

desamma alldeles icke visat sig medföra åsyftad verkan utan snarare

tvärtom, synes förhållandet kräfva införandet af en mera effektiv straffart,

om stäfjandet af den växande förvildningen hos en viss del sam
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31

3

hällsindivider skall vara tänkbart. Detta torde numera medgifvas äfven

utaf dem, som förut tänkt sig, att målet skulle vinnas genom tillämpningen

af ett så humant straffsystem som möjligt.

Det enda verksamma straff, som här torde kunna påvisas, vore

tvifvelsutan ett kroppsligt straff, det vill säga prygelstraffet.

Detta straff har som bekant för ej länge sedan införts i vårt

grannland Danmark för förbrytelser, hvilka äro utbrott af förvilduing

och våldslusta, och detta oaktadt man där i öfrigt har mera effektiva

straffgrader än hos oss. I Danmark tillämpas nämligen ännu vattenoch

brödstraffet, hvilket är vida strängare än vårt relativt humana

straffarbete, och likväl har man där ansett sig nödgad att införa prygelstraffet.

Detta straff ådömes i Danmark uteslutande som tilläggsstraff,

dock icke, då vatten- och brödstraffet föregått såsom hufvudstraff. Beträffande

prygelstraffet, som infördes i Danmark 1905, heter det i den

danska lagen: »Kroppstraff skall såsom tilläggstraff till det i öfrigt

ådömda straffet tilldömas personer af mankön mellan 18 och 55 år».

Den kroppliga bestraffningen består i slag med rep eller rotting, ej

under 10 slag och ej öfver 27 slag, och fastställes antalet slag i domen.

Kroppstraffet skall i regel undergås, innan det i öfrigt ådömda straffet

börjat aftjänas, och under två dygn före och ett dygn efter bestraffningen

skall fånge sitta i förvaringsfängelse och ensam cell.

Innan den kroppsliga bestraffningen verkställes, skall det af läkare

konstateras, att den dömde kan tåla straffet.

Om nu de upprepade öfverfallen å person och utbrott af skadelystnad,

hvilka hotade att likt en epidemi utbreda sig, nödvändiggjorde

kroppstraffets införande i Danmark, är införandet af ett likartadt straff

i vårt land, där råheten och förvildningen i en högst oroväckande grad

trädt i dagen och säkerligen gått ännu längre än i Danmark, ännu

mera påkalladt. Ett ytterligare skäl, som talar härför, är att kroppsstraff^

i vårt grannland redan visat sig vara i hög grad effektivt och

sålunda äfven medfört de bästa verkningar.

På grund af hvad sålunda anförts, vågar jag föreslå, att Riksdagen

måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och till nästkommande Riksdag framlägga

förslag till sådan ändring af nu gällande strafflag, att kroppstraff'' må

för vissa brott kunna tillämpas.»

Uti motionen n:o 83 har herr Jesperson anfört följande.

»Under många årtionden har det i vårt land arbetats på att sprida

upplysning och kunskaper hos det uppväxande släktet, och borde under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

■i

visningen med de stora kostnader och det myckna arbete, som användts

af staten och kommunerna, hafva medfört tillfredsställande resultat, så

att vårt folk nu vore gudfruktigt och sedligt, med goda kunskaper,

aktande ordning och gällande lagar. Rättvist bör erkännas, att svenska

folket i stort sedt har nämnda egenskaper, men i enskilda fall visar

erfarenheten, att en råhet i sinnet och ett förakt för religion och lagarnes

efterlefnad samt yttringar af våld mot annan person, eller emot djur,

på ett betänkligt sätt alltmera vunnit utbredning. Våldsdåd mot fredliga

värnlösa .personer utan anledning, våldtäkt mot barn samt massakrering

af djur hafva under sista tiden ofta förekommit. Med sådana

exempel för ögonen är man frestad att tvifla på, huruvida statens uppoffringar

för släktets uppfostran på bästa sätt tillgodogöras.

Dock torde orsaken till nämnda beklagliga förhållanden mera vara

att söka i den slapphet vid barnens uppfostran, som i många familjer

gör sig gällande, den frihet, som numera alltför tidigt kommer ungdomen

till del, då de vid utgången från folkskolan på egen hand träda

ut i lifvet, samt de krafter af särskildt slag, som nu mera än förut

arbeta på att förvilda sederna och sprida råhet ej endast bland ungdomen

utan äfven bland äldre.

Resultaten af det pågående demoraliseringsarbetet märkas på många

sätt och äro för väl kända för att några exempel behöfva lämnas på

brott, som äro en följd af nämnda arbete.

Förbrytelser mot nu gällande lagar beläggas visserligen med straff,

men erfarenheten visar, att dessa icke äro af den art, att fruktan för

dem är tillräckligt stor för att afhålla åtskilliga individer från att begå

särskildt vissa slag af förbrytelser.

Det synes därför nödvändigt, att dessa förbrytelser kunna träffas

af mera fruktade straff, då det första medel till att få nu rådande förhållanden

i vårt land bättre, och att gällande lagar skola aktas och

efterlefvas, är att ådömda straff fruktas, då först därigenom individen

lär sig tänka på följderna af begångna brottsliga handlingar.

I Danmark aktades lagarnes stadganden och fruktades ådömda

bestraffningar i lika ringa grad som hos oss, och antalet brott ökades

årligen. Det visade sig vara nödvändigt att införa straff, som på ett

mer effektivt sätt beaktades än de i lagen bestämda. År 1903 väcktes

af justitieministern ett förslag till lag om användande af kroppsstraff

vid »vissa tillfällen» till följd af att ett kraftigt ingripande visat sig

vara nödvändigt för minskande af förekommande vålds- och sedlighetsförbrytelser,

och att ett begränsadt och måttligt användande af kroppslig

aga vore det rätta medlet för att nå målet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

o

Efter att hafva behandlats och godkänts i riksdagen stadfästades

lagen i statsrådet den 1 april 1905 och trädde i kraft den 8 september

samma år.

Det är sålunda blott något mer än två år, som kroppsstraff mot

vissa förbrytelser varit använda i Danmark, men de hafva visat sig

medföra synnerligen goda resultat, därigenom att de brott, mot hvilka

de användas, i märkbar grad minskats, och det tydligen märkts, att

fruktan för kroppsliga bestraffningar är långt större än för vanligen

använda straff med kortare eller längre tid i fängelse, där mången

individ har bättre bostad och föda än under vanliga förhållanden.

Kroppsstraffet, som gifves med icke under 10 och icke mer än 27 slag

af spanskrör eller »dagg», ådömes i Danmark icke enbart, utan som

tilläggsstraff för vissa förbrytelser.

På grund af de förhållanden, som nu äro rådande, och nödvändigheten

att här införas effektivare bestraffningar för vissa förbrytelser,

samt till följd af de erfarenheter, som kunna hämtas från Danmark angående

resultaten af kroppslig bestraffning såsom tilläggsstraff i särskilda

fall, vågar jag hemställa, att Riksdagen måtte besluta att i underdånig

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta

och till nästkommande riksdag inkomma med förslag till sådan ändring

af nu gällande strafflag, att kroppsstraff finge användas vid bestraffning

af vissa förbrytelser.»

Det torde icke kunna bestridas, att under de senare åren själfsvåld

och brutalitet i allt starkare grad gjort sig gällande hos en icke

ringa del af vårt folk och särskildt inom vissa kretsar af dess ungdom,

Den vanart, som sålunda framträdt, har tagit sig uttryck, bland annat,

i ett stort antal om sjmnerlig lömskhet och rått sinnelag vittnande

våldsdåd mot person, i grymt djurplågeri och grof skadegörelse af egendom.

Det är med stigande bekymmer man iakttagit den sinnesriktning,

som däri kommit till synes. Frågar man sig, hvilka orsakerna kunna

vara till detta öfverhandtagande själfsvåld, är emellertid svaret uppenbarligen

icke lätt att gifva, då grunderna härtill liksom till hvarje annan

samhällsföreteelse, gifvetvis äro många och svåra att ådagalägga. Några

af de mest i ögonen fallande vill emellertid utskottet här omnämna. Den

omhvälfning af förut bestående samfundsförhållanden, som föranledts af

det ekonomiska uppsvinget och som kännetecknas, bland annat, af stark

inflyttning till städerna och öfriga tätare bebyggda samhällen, har bidragit

till att, särskildt i de större städerna, skapa en ekonomiskt och

socialt mindre lyckligt lottad klass af befolkningen, hvars sämre element

Utskottets

yttrande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

sky hvarje regelbundet arbete och i förekommande fall icke tveka att

begå allehanda brott. Sammanslutningarna inom till dem hörande manlig

ungdom, de s. k. ligapojkarna, äro förvisso en företeelse väl värd

uppmärksamhet jämväl från statsmakternas sida. Det är dock ingalunda

blott i de större städerna och bland de lägre klasserna, som upprörande

fall af råhet kommit till uttryck, utan hafva utslag däraf förekommit

äfven på landsbygden och inom högre lager af befolkningen. En annan

orsak till det tilltagande själfsvåldet torde vara att söka i den alltför

stora frihet, som numera allmänt lämnas barnen, och i den allt starkare

obenägenheten att vid dessas uppfostran använda det medel att böja

ett egenvilligt och trotsigt sinne, som lämplig aga otvifvelaktigt innebär.

En dryg del af ansvaret för de våldsgärningar och den råhet, som

numera i stegrad grad framträdt inom vissa kretsar af vårt folk, bör

äfven rättvisligen läggas på den upphetsande agitation, som under de

senaste åren drifvits i syfte att undergräfva aktningen för all auktoritet

och förleda till olydnad och trots mot öfverhet och bestående lagar.

Då orsakerna till det samhällsonda, hvarom nu är fråga, äro

många och skiftande, böra gifvetvis de medel, som måste tillgripas för

att råda bot därpå, vara flertaldiga, såsom allvarligare och mera fördjupad

folkuppfostran, undanröjande eller mildrande af förefintliga sociala

missförhållanden, bekämpande af dryckenskap m. m. Ett verksamt

medel att inskrida mot de tendenser, som i brottsliga gärningar

af omförmäld art taga sig uttryck, är emellertid äfven att så bestämma

straffen för begångna brott, att de kunna antagas skola på

ett effektivt sätt förekomma eller inskränka ett upprepande af brotten.

Enligt utskottets förmenande är straffets uppgift just att betaga den,

som föröfvat dylik handling, lusten att fortsätta på den bana, hvarpå

han sålunda inslagit, genom att söka påverka hans brottsliga vilja och

stärka de krafter inom honom, som afhålla från brott. Det är statens

ovillkorliga både rätt och plikt att söka med alla till buds stående

medel värna samhället och dess enskilda medlemmar mot angrepp och

att skydda dessa mot kränkningar af de rättigheter, som statens lagar

tillerkänna dem. Förvisso bör icke sträfvan att afskräcka från brott vara

den liufvudsakliga normen vid fastställande af straffen för de olika

brotten, men ett afskräckningsmoment ingår otvifvelaktigt med rätta i

åtskilliga af de nu bestående straffen, vare sig lagstiftaren vid lagens

tillkomst varit därom medveten eller icke. Då det gäller att afpassa

straffen så, att de blifva bäst lämpade att betaga brottslingarna lusten

att begå brottsliga gärningar, kan utskottet icke värja sig för den

tanken, att den art af affliktiva straff, som motionärerna ifrågasatt till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

7

införande i allmänna strafflagen, skulle vara särskild! ägnad att verka

afhållande för åtskilliga af de individer, på hvilka ofvan åsyftats. Det

må visserligen vara sant, att det ligger något för känslan motbjudande i att

använda kroppsstraff å personer, som lämnat barnaåren bakom sig, men

strafflagens stadganden få uppenbarligen icke bestämmas af hänsyn endast

till känslans kraf. Bjuda högre hänsyn, att en straffart tillämpas, som

icke är för känslan tilltalande, bör man icke af en missriktad humanitet

låta afhålla sig från att tillgripa de medel mot det onda, hvilka situationen

kräfver. Såsom ofvan framhållits, föreligga enligt utskottets uppfattning

numera sådana förhållanden, att de redan förefintliga straffen

icke kunna anses tillfyllestgörande för bekämpande af den stigande

råheten och förstörelselustan i åtskilliga af de under den senaste tiden

föröfvade brotten. Det har varit ett länge öfverklagadt faktum, att frihetsstraffen,

då de äro af kortare varaktighet, endast på ett mycket

ofullkomligt sätt uppfylla de ändamål, som med dem äro afsedda. Fölen

brottsling, hvilken icke såsom en skarn känner det straff, som blifvit

honom ådömdt, skall gifvetvis en kortare tids inspärrning i allmän straffinrättning

icke vara ägnad att i någon afsevärd mån verka återhållande.

Fasthellre torde densamma i icke få fall för dem, som däraf drabbas,

fullständigt hafva förlorat karaktären af straff. Denna omständighet

är otvifvelaktigt anledning till att i ett icke obetydligt antal fall vederbörande

icke bryr sig om att till laga åtal och straff befordra brott af

den art, hvarom nu är fråga. Visserligen lära frihetsstraffen hafva blifvit

i viss mån mera verksamma genom de straffskärpningar, hårdt nattläger

och, beträffande straffarbete, dessutom mörkt enrum, hvilka införts genom

lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 22 juni 1906 för

vissa angifna brott, där synnerlig råhet eller ondska genom brottet

ådagalagts. Men de straffskärpningar, som införts genom 1906 års lag,

äro enligt utskottets uppfattning icke tillräckliga för alla de fall, då

förbrytelsen kännetecknas af särskild ondska och inneboende grymhet

hos brottslingen. Det gifves nämligen råa och obändiga naturer, hvilka

näppeligen röna någon afsevärd inverkan af de nuvarande straffen, men

som sannolikt skulle draga sig för att återfalla i brott, därest de för

ett föregående brott tilldelats ett med ett mera kännbart kroppsligt lidande

förenadt straff. Ofta äro dessutom de, som utmärka sig för det

största öfvermodet i ord och gärning och som begå förbrytelser, hvilka

vittna om upprörande grymhet och brutalitet mot de svaga, i själfva

verket tämligen fega. Icke minst på dem skulle otvifvelaktigt ett kroppsstraff

af föreslagen art verka i hög grad återhållande, så att de af

fruktan för det kroppsliga lidandet icke läte sina dåliga instinkter

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

manifestera sig i handling. Flere af dem, som drifvits in på brottetsbana,

kunna genom kroppslig aga på ett vida effektivare sätt än annars

är möjligt väckas till själfbesinning, så att de vända åter till ett hederligt

och verksamt lif. I synnerhet torde detta blifva fallet, om de erhölle

agan, innan de lämnat ungdomsåren bakom sig.

Fastän utskottet funnnit erforderligt, att, då en brottsling lagt i

dagen en synnerlig grad af lömskhet eller ondska, domstolarna beredes

möjlighet att ådöma honom kroppsstraff, vill utskottet dock icke förorda,

att dylika straff skola få tillämpas i alla de fall, då brottet är på

nämnda sätt kännetecknadt. Det torde sålunda vara en temligen allmän

mening, att de icke lämpligen böra tilldelas kvinnliga brottslingar,

utan endast manliga. Äfven för dessa böra affliktiva straff af angifven

art enligt utskottets förmenande ifrågakomma endast när det gäller

brottslingar, som ännu befinna sig i ungdomsåren eller de första mannaåren.

Med afseende å dessa torde kroppsstraff blifva ett synnerligen

verksamt medel att böja ett mot samhällsordningen trotsigt sinne. Beträffande

äldre män, hvilka tydligtvis äro svårare att påverka genom

kroppslig bestraffning, kan det däremot befaras, att dylika straff i det

öfvervägande flertalet fall skulle blifva utan resultat.

Det torde vara allmänt bekant, att prygelstraff sedan en längre tid

tillbaka i England tillämpats för vissa slag af våldsförbrytelser. Såsom

motionärerna erinra, har man äfven i Danmark sett sig nödsakad att genom

en den 1 april 1905 utfärdad lag, hvilken antagits att gälla för en tid

af högst 6 år, införa kroppsstraff för våld mot person, hvilkens uppträdande

icke gifvit grundad anledning till våldsgärningen, och för sedlighetsförbrytelse

mot minderårig flicka under 12 år. Det danska prygelstraffet

ådömes emellertid endast såsom tilläggsstraff till annat straff

och endast om brottslingen förut gjort sig saker till liknande förbrytelse.

Blott å män få kroppsstraff tillämpas, men kan detta ske inom åldersgränserna

18—55 år. Dessutom infördes samtidigt förutom andra straff

äfven prygel såsom disciplinstraff i tvångsarbetsanstalterna för våldsverkai-e,

å hvilka andra straff visat sig overksamma. Till följd af det

starka motstånd, som en ifrig agitation lyckats resa mot de affliktiva

straffen, hafva emellertid dessa endast i ett fåtal fall, enligt uppgift

endast åtta gånger, kommit till användning, sedan lagen trädt i kraft.

Några säkra slutsatser kunna därför icke dragas rörande det sätt, hvarpå

denna bestraffning verkat.

I vårt land har liksom öfverallt annorstädes under en äldre tid

affliktiva straff i vidsträckt omfattning kommit till tillämpning. För de

under 1800-talet förekommande sträfvandena att göra då gällande miss
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets TJtlåtanåe N:o 31.

9

gärningsbalk mera human genom att mildra de i flera fall orimligt

stränga straffbestämmelserna, var emellertid spö- och risstraffet en

nagel i ögat. Redan i midten af århundradet, genom kungl. förordningen

den 4 maj 1855 blef det upphäfdt. I den militära straffrätten

kvarstod prygel- och daggstraffet längre och afskaffades först i sammanhang

med utfärdande den 11 juni 1868 af ny strafflag för krigsmakten.

Att de affliktiva straffen kommo så starkt i misskredit, som

fallet var, torde till mycket stor del hafva berott dels på att de

användes äfven i _ fall då någon synnerlig intensitet i den brottsliga

viljan icke kommit till synes eller då brottet var af den art, att

dylika straff icke bort därå följa, dels ock på att afstraffningen

försiggick offentligt. Det var under sådana omständigheter fullt förklarligt,

att yrkandet på deras afskaffande skulle vinna bifall. Under

de förändrade förhållanden, under hvilka kroppsstraff gifvetvis nu skulle

tillämpas, kan den erfarenhet om dess verkningar, som man sålunda

haft i vårt land, icke med fog åberopas såsom skäl mot dess återinförande

i de fall, som ofvan antydts. Utskottet vill i detta sammanhang särskildt

erinra, att kroppsstraff alltjämt kan i de allmänna straffanstalterna

äfvensom i tvångsarbetsanstalter åläggas för disciplinförseelser. Den

erfarenhet, som därvid vunnits rörande denna straffart, torde icke jäfva

det antagandet, att densamma i åtskilliga fall skulle visa sig vara synnerligen

verksam, därest den finge af domstol ådömas såsom straff för

vissa brott.

Såvidt utskottet kan finna, kan det icke vara lämpligt, att kroppsstraff

ådömes såsom ensamt straff utan endast i förening med frihetsstraff;

och bör det gifvetvis tilldelas brottslingen i början af strafftiden.

Denne får då tillfälle att efter erhållen kroppslig bestraffning i fängelsets

ensamhet öfvertänka sitt brott, och sannolikheten bör då blifva mycket

större att han skall komma till insikt om och ångra sitt fel, än om

han lössläpptes till sin förra omgifning genast efter mottaget kroppsstraff.

Själffallet är, att det icke kan ifrågakomma, att någon skulle

tilldelas kroppsstraff offentligen utan endast inom fängelsets murar i

närvaro af ett fåtal personer. Genom förutgången läkarbesiktning

skulle före exekutionen vara utrönt, att bestraffningen icke kunde medföra

framtida men för brottslingens hälsa.

Innan frågan om införande i allmänna strafflagen af den föreslagna

arten af affliktiva straff kan upptagas till närmare pröfning och

afgörande, bör emellertid en ingående utredning förebringas beträffande

samtliga de spörsmål, som därmed stå i samband, särskildt angående

till Riksd. Bro t. 1908. 7 Sami. 29 Håft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

den åldersgräns, som bör stadgas för dess tillämplighet, och de slag

af brott, för hvilka den lämpligen kan komma till användning.

Utskottet vill slutligen framhålla, att, därest kroppsstraff blefve

upptaget i vår strafflag, ingen som helst anledning finnes att antaga,

att missbruk däraf skulle förekomma. Det torde nämligen kunna med

full trygghet öfverlämnas åt domstolarna att tillämpa de lagbud, som

må komma att därom gifvas. Kroppsstraffets stränga karaktär och det

kraftiga ingrepp, som genom detsamma göres i brottslingens personliga

integritet, skulle förvisso medföra, att det tillgrepes endast i sådana

fall, då fullgiltig anledning därtill förelåge.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande

motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta föranstalta om fullständig

utredning, huruvida och i hvad mån kroppsstraff

lämpligen må komma till användning vid bestraffning

af förbrytelse, vid hvars begående synnerlig

råhet eller ondska ådagalagts, samt för Riksdagen

framlägga det förslag till lag, hvartill utredningen

må gifva anledning.

Stockholm den 17 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Reservation:

af herrar Zetterstrand, Widén, Jansson i Edsbäcken, Lindhagen,

Nordin, Pettersson från Södertälje och Neiglick hvilka anfört:

»Med föranledande af Riksdagens skrifvelse af den 10 maj ^1894

och den 13 maj 1898 uppdrog Kungl. Maj:t den 25 maj 1900 åt en

kommitté dels att upprätta förslag om skärpning af förvandlingsstraffen

och de på kort tid omedelbart ådömda frihetsstraffen samt om villkorlig

frigifning, dels ock att i sammanhang härmed vidare utreda frågan om

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

införande af varning eller villkorlig dom samt utarbeta de författningsförslag,

hvartill denna utredning kunde gifva anledning.

I sitt den 17 maj 1902 afgifna betänkande förordade kommittén

jämte lagbestämmelser angående villkorlig frigifning och villkorlig straffdom

vissa skärpningar af förvandlingsstraffen och de på kort tid omedelbart

ådömda frihetsstraffen.

Vid pröfningen af frågan rörande hvilket eller hvilka skärpningsmedel

företrädesvis borde tillgripas tog kommittén jämväl under öfvervägande

frågan om prygelstraffets återinförande, men afstyrkte detta

enhälligt med följande motivering:

»På senare tiden har, då fråga varit om skärpta straff, såväl i

vårt eget land som i utlandet förordats återinförande af kroppsstraffet

i egentlig mening, prygel. Man har framhållit, att detta straff vore särskildt

lämpligt för unga förbrytare, i afseende på hvilka det närmast

vore att betrakta såsom ett uppfostringsmedel, och man har åberopat

de goda verkningar, agan, rätt använd, kan vid uppfostran medföra.

Men man har äfven velat utsträcka tillämpningen af prygelstraffet till

andra förbrytare vid brott, vittnande om sådan grad af råhet, att

stallare tuktan kräfves.

Obestridligt är, att prygelstraffet är ett synnerligen skarpt verkande

straff. Det har under alla tider varit så ansedt, och med bildningens

stigande höjd och allmännare utbredning har uppfattningen af

straffets hårdhet blifvit allt lifligare. Denna uppfattning torde hafva

sin grund icke blott eller ens förnämligast uti det kroppsliga lidande,

som med straffet är förenadt, utan än mera i den inverkan, som den

med detta straff i allmänna föreställningssättet förbundna skammen utöfvar

på brottslingen.

Vid öfvervägande, huruvida det må vara lämpligt, att ifrågavarande

straff åter upptages i vår rätt, måste emellertid redan den omständigheten,

att prygel, såsom ett direkt våld å förbrytarens kropp,

ganska allmänt uppfattas såsom barbariskt, göra lagstiftaren betänksam.

Den inverkan, prygelstraffet utöfvar omedelbart på förbrytarens

kropp, är väsentligt olika, och det är icke blott så, att känslan af

straffet är högst olika hos särskilda individer, hvilket i viss mån måste

vara förhållandet med hvarje straff, utan äfven så, att smärtan af straffet

i hög grad beror på den persons kroppskrafter och vilja, som verkställer

bestraffningen.

Men om sålunda prygelstraffet rent kroppsligt drabbar ojämnt,

är den inverkan, detsamma för öfrigt utöfvar på brottslingen, kanske i ännu

högre grad växlande. Ju starkare själfaktningen och hederskänslan äro,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

desto kraftigare lärer straffet verka på brottslingens sinne, men i riktning,

som är i viss. mån oberäknelig. Det torde kunna befaras, att prygelstraffet

i vanliga fall komme att verka brutaliserande och åstadkomma

motsatsen af hvad man åsyftar, icke undergifvenhet utan trots, ja

sannolikt uppväcka känslor af hat och hämnd mot samhället, hvilka

känslor lätt taga sig utflöde i nya brott. Den nesa, som enligt den

allmänna uppfattningen är förbunden med sådan kroppslig afstraffning,

kunde åter i många fall alldeles nedtrycka brottslingen, så att han

därigenom förlorade kraften att åter resa sig och blifva en nyttig

samhällsmedlem. Det lider icke heller tvifvel, att den vanheder, som

anses, åtfölja ett prygelstraff, ytterligt försvårar den bestraffades ställning

i samhället och lägger allvarsamt hinder i vägen för hans framtida

utkomst, och i många fall torde, om straffet skall appliceras med

tillbörligt eftertryck, detsamma ej kunna undgå att å den brottsliges

kropp lämna outplånliga märken, hvilka för all framtid bära vittne om

hans vanheder.

Beträffande den uppfostrande verkan, som man trott prygelstraffet

böra i likhet med aga medföra, särskildt i fråga om yngre brottslingar,

vore naturligtvis för ernående af nämnda verkan af största vikt, att

verkställighet af straffet kunde följa omedelbart på brottet eller åtminstone

så snart därpå, att endast helt kort tid hunnit förflyta från det

den brottsliga gärningen begicks. Men skall prygel ådömas såsom

straff och icke kunna gå i verkställighet förr, än domstol efter hållen

ransakning meddelat utslag och tiden för utslagets Överklagande tilländalupit

eller, i händelse af klagan, målet blifvit slutligen afgjordt i

högre rätt, uppstode i vanliga fall ett dröjsmål, som måste väsentligen

bidraga därtill, att det åsyftade målet förfelades. För öfrigt torde det

uppfostrande inflytande, som aga kan utöfva, när den på riktigt sätt

användes af föräldrar eller uppfostrare, vara att till icke ringa del tillskrifva

det personliga förhållande, i hvilket den, som mottager agan,

står till den, som agar honom. Merändels vet och känner han, att

hans föräldrar eller uppfostrare handla af nitälskan för hans väl, och

han är van att af dem mottaga såväl belöningar som tillrättavisningar.

Till följd af agans mera privata karaktär blifver skammen icke heller

öfverväldigande. Förhållandena äro ingalunda desamma vid ett prygelstraff,

som ådömes af domstol och bringas till verkställighet genom den

offentliga ordningsmaktens försorg.

Det i Sverige fordom brukliga kroppsstraffet med spö eller ris

afskaffades som bekant till en del 1841 och till fullo 1855. Lagkommittén,

som redan i sitt förslag till straffbalk uteslutit spö- och ris
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 13

straffen, utlät sig i motiven till förslaget på följande sätt om nämnda

straff:

’De kroppsliga straff, som förnedra människan därigenom, att

man vid deras användande åsidosätter allt afseende å hennes förnuftiga

natur och behandlar henne lika med oskäliga djur, dem man genom

smärtan af fysiskt ondt, som omedelbart tillfogas kroppen, söker göra

sin vilja undergifna, anser kommittén såsom straffmedel förkastliga.

Sådana äro spö- och risstraffen. För den redan moraliskt fördärfvade

äro dessa mindre afskräckande än andra straffarter, emedan de äro

hastigt öfvergående och lämna brottslingen tillfälle att snart fortsätta

en lastbar lefnad. Hos den åter, hvars känsla af människovärde ej förut

är kväfd, skola dessa förnedrande straff undertrycka de i människans

moraliska natur grundade anlag till förbättring; de skola bringa honom

till förtviflan eller göra honom till afsvuren fiende af det samhälle,

hvars lagar försatt honom i ett sådant förnedringstillstånd, att hoppet

och möjligheten att sig därutur lyfta blifvit honom betagna, enär alla

vägar till utkomst och återvinnande af förtroende och aktning af medmänniskor

äro för honom stängda’.

I utlåtanden, som afgåfvos öfver förslaget, vitsordades också ej

mindre af högsta domstolen och rikets tre hofrätter, än äfven af de

allra fleste bland häradshöfdingarne ändamålsenligheten af spö- och

risstraffens afskaffande. I flera af dessa utlåtanden framhölls särskildt,

hurusom en tillförlitlig erfarenhet vunnits om de skadliga verkningarna

i moraliskt hänseende af spö- och risstraffen, samt att dessa straff alldeles

motverkade brottslingens förbättring.

Erfarenheten under nyare tider från England och Danmark synes

icke heller vittna till fördel för ändamålsenligheten af prygelstraffet.

I fråga om straffets ringa förmåga att inverka till brottslighetens minskning

lärer det förhållandet få anses särskildt anmärkningsvärdt att,

ehuru i Danmark prygel anlitas i stor utsträckning såsom straff för

unga brottslingar af mankön, brottsligheten därstädes just bland dessa

unga personer stigit i oerhördt mycket högre grad än bland landets

manliga befolkning i allmänhet.

Nu skulle visserligen, därest ett kroppsstraff af ifrågavarande beskaffenhet

i vår lagstiftning åter upptoges, detsamma, såvidt här är i

fråga, nyttjas, icke såsom själfständigt straff, utan i samband med ett

ådömdt frihetsstraff och såsom medel till dess skärpande, men de skäl,

som tala emot nämnda slag af kroppsstraff, äro enligt kommitténs mening

sådana, att straffet icke heller borde för detta ändamål anlitas i

JBih. till Riksd. Prot. 1903. 7 Samt. 29 Häft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

annat fall, än att andra användbara sbärpningsmedel saknades, hvilket

dock icke torde vara händelsen.

Med det anförda har kommittén icke velat underkänna betydelsen

af aga såsom uppfostringsmedel för unga förbrytare eller vanartade

barn under behandling inom tvångsuppfostringsanstalter. Ej heller afser

kommitténs yttrande användningen af prygel såsom disciplinstraff

i fångvårdsanstalterna, där alldeles särskilda förhållanden äro för

handen.»

Då vi i allo dela denna kommitténs uppfattning rörande prygelstraffet,

hvilken uppfattning ännu har sin fulla giltighet, få vi härmed

hemställa,

att herrar P. Zimdahls motion, n:o 82, och J. P.

Jespersons motion, n:o 83, måtte af Riksdagen afslås.»

Herrar Fahlén och Ersson hafva begärt få här antecknadt, att de

icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktr., 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.