Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Ktmgl. Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af underrätt dömts till döden eller straffarbete på lifstid.

1908-03-23 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:33, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Ktmgl. Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af underrätt dömts till döden eller straffarbete på lifstid.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lar/utskottets Utlåtande N:o 33.

1

ST:© BB.

Ank. till Riksd. kansli den 24 mars 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till

Ktmgl. Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten

hos tilltalad, som af underrätt dömts till

döden eller straffarbete på lifstid.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 138, har herr Sixten Neiglich anfört följande:

»Det säges, att en af våra främste på det juridiska vetandets område

yttrat om vår nu gällande strafflag, att den, då den år 1864 fastställdes

såsom resultatet af ett 40-årigt arbete — redan var föråldrad. Äger detta

uttalande sin riktighet i fråga om skilda delar af den speciella straffrätten,

så gäller det säkerligen icke mindre beträffande de straffrättsliga grunduppfattningar,

som i lagen komma till uttryck.

Det gifves icke rum i vår strafflag för den modernare uppfattning, som

icke åtnöjes med att blott fastslå brottet såsom en mot rättsordningen stridande

handling utan äfven fordrar en ingående undersökning af den brottsliges

personlighet, hans lefnadsförhållanden och andliga lifssfer för utrönande af

brottslighetens orsaker och straffets fixerande i anslutning därtill. Hänsyn .

tages framför allt till den rättsstridiga handlingens yttre effekt. Då denna

föreligger såsom ett faktum, återstår för den rättskipande myndigheten att

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 7 Sami. 31 Haft. (N:o 33). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

inrangera handlingen under riktig rubrik. Föreligga då icke de omständigheter,

som enligt särskilda bestämmelser föranleda straffrihet eller straffminskning,

har den dömande myndigheten endast att mera eller mindre

matematiskt gradera straffet med hänsyn till den föreliggande skulden. Och

de allmänna bestämmelserna om straffrihet och straffminskning äro synnerligen

starkt begränsade: har den rättsstridiga handlingen begåtts af person,

som saknar förståndets bruk, är den strafflös; har den begåtts af person,

som saknar förståndets fulla bruk, inträder straffminskning. Det torde dock

vara uppenbart, att dessa bestämmelser ingalunda inrymma alla de psykiska

moment, som äro af väsentlig betydelse vid pröfvandet af brottsligheten.

Det torde — exempelvis framhållet — väl ofta förekomma, att till det

yttre och enligt de juridiska begreppen likartade brottsliga handlingar föranleda

till samma straff, under det att handlingarna i verkligheten såsom

brottsliga fenomen näppeligen kunna jämföras med hvarandra. Ty den förbrytelse,

som begås af en psykiskt undermålig, ärftligt degenererad, i det

sociala eländet fostrad person, är dock icke att jämställa med samma för^

brytelse, begången af en i alla afseenden normalt rustad person, som ställts

på den ljusare solsidan i lifvet.

Då vår straffrätt ytterst hvilar på principen om en fullt fri vilja såsom

bestämmande för den brottsliga handlingen, kan den icke taga vederbörlig

hänsyn till de faktorer af yttre och inre art, hvilka i och för sig eller i

samverkan frambringa den brottsliga effekten. Det återfinnes, som sagdt, intet i

vår strafflag af de straffrättsliga riktningar, som vid bedömandet af den

brottsliga handlingen undersöka icke blott de yttre fakta, som fastslå brottet

och gifva det dess särskilda karaktär, utan äfven brottslingens personlighet

och de sociala förhållanden, som omgifva den brottsliga handlingen — eller,

med andra ord, de vetenskaper, som benämnas kriminalpsykologi och kriminalsociologi,

äro för vår straffrätt främmande.

Det är emellertid att hoppas, att vid den revision af strafflagen, som

gör sig alltmera af behofvet påkallad, dessa vetenskaper skola komma till

sin fulla rätt.

Men det är icke blott de straffrättsliga lagbuden, som påkalla en reform.

Det torde ock vara nödigt, att de, som skola bestämma öfver brottslingens

öde, juristerna och fängelseläkarne, göras mera skickade än nu ofta

torde vara fallet att pröfva brottslingens psykiska förutsättningar.

Då det emellertid icke torde vara att förvänta, att strafflagen företages

till revision inom den allra närmaste tiden, äro de spörsmål, som här endast

antydningsvis berörts, och andra, som med dem äga omedelbart samman
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

bang, val icke i detta nu aktuella; men i förbidan på den reform, som

från många håll eftersträfvas, kan och bör dock redan nu åtminstone på

ett område genom lagbestämmelse beredas säkerhet för tillförlitlig psykisk

undersökning af den brottslige.

Jag af ser det fall, då en person dömts till lifvets förlust eller lifstids

straffarbete.

Det kan icke vara riktigt, att en person för begånget brott afhändes

lifvet eller beröfvas sin fria tillvaro såsom samhällsmedlem för hela sin

återstående lefnad utan föregående undersökning af hans sinnesbeskaffenhet,

medan möjlighet dock finnes, att han vid begåendet af den brottsliga handlingen,

som afgör hans lifsöde, icke varit tillräknelig. Det bör icke få

bero blott åf de omständigheter, som omförmälas i kungl. brefvet den 9

mars 1826, eller af vederbörande domares uppfattning i hvarje särskildt

fall, huruvida vid domar af nämnda slag sakkunnig undersökning af den

brottsliges sinnesbeskaffenhet skall komma till stånd; en sådan undersökning

bör vara obligatorisk. Liksom enligt nu gällande lag underrätts dom,

hvarigenom någon dömts till döden eller lifstids straffarbete skall underställas

högre domstols pröfning, vare sig den dömde är missnöjd eller icke,

så bör ock vid dessa fall den dömdes person underställas pröfning af på

det psykiska området sakkunnig myndighet för vinnande af visshet om

hans sinnesbeskaffenhet.

Det torde måhända i detta sammanhang vara lämpligt erinra om ett

för några år sedan inträffadt rättsfall, som väckte åtskillig uppmärksamhet.

En person, landtbrukaren J. från Västergötland, dömdes af häradsrätt och

hofrätt till döden för hustrumord, utan att fängelseläkarens utlåtande angående

den dömdes sinnesbeskaffenhet infordrats. Högsta domstolen återförvisade

målet till förnyad undersökning, och sedau fängelseläkaren yttrat

sig samt förklarat sig icke hafva funnit symptom af sinnessjukdom hos J.

men dock framhållit önskvärdheten af J:s ställande under observation å

hospital, dömde häradsrätten för andra gången J. till döden. Hofrätten

infordrade emellertid medicinalstyrelsens utlåtande, och efter undergången

observation förklarades J. hafva saknat förståndets fulla bruk vid brottets

begående.

Äfven om nu stor sannolikhet finnes för att vederbörande domstol

infordrar medicinalstyrelsens utlåtande, då anledning därtill föreligger, angående

sinnesbeskaffenheten hos en person, som gjort sig skyldig till brott,

hvarpå straff af ifrågavarande allvarliga beskaffenhet kan följa, så är det

dock — enligt hvad nämnda rättsfall gifver vid handen — möjligt, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

dylikt utlåtande icke blifver infordradt. Denna möjlighet är ju ock så

mycket större, som vår domarekår väl i allmänhet saknar psykiatrisk sakkunskap.

Det torde därför vara berättigadt att påfordra obligatoriskt infordrande

af sakkunnig myndighets utlåtande angående brottslingens sinnesbeskaffenhet

uti fall af nu omförmälda beskaffenhet.

Beträffande den myndighet, som bör afgifva dylikt utlåtande, hänvisar

kungl. brefvet den 9 mars 1826 till medicinalstyrelsen. Det torde

visserligen kunna ifrågasättas, huruvida medicinalstyrelsen, som ju är sammansatt

af representanter för skilda vetenskapliga grenar, är den lämpligaste

institutionen för pröfning af frågor på detta specialområde. Säkerligen

vore det att föredraga, om undersökningen i fråga kunde öfverlämnas till

en nämnd, sammansatt uteslutande af representanter för den psykiatriska

vetenskapen. Men då svårigheter för närvarande torde möta att sammansätta

en sådan, ständigt fungerande nämnd, lär annan utväg till äfventyrs icke

finnas än att öfverlämna de ifrågasatta undersökningarna till medicinalstyrelsen.

Med anslutning till hvad sålunda anförts, tillåter jag mig föreslå, att

Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Konungen hemställa om framläggande

för Riksdagen af förslag till lagbestämmelse därom, att, då

tilltalad person blifvit af underdomstol dömd till döden eller till straffarbete

på lifstid och saken fördenskull underställts högre domstols pröfning,

utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet skall, därest sådant

icke till underdomstolen af medicinalstyrelsen afgifvits, infordras från

denna myndighet, innan den högre domstolen företager målet till pröfning.»

Den författning, som hos oss närmare reglerar det processuella förfarandet

vid fall af misstänkt sinnessjukdom hos för brott tilltalad person,

är kungl. brefvet den 9 mars 1826, som stadgar, att enär någon för

brott tilltalad uppgifves vara eller vid gärningens begående hafva varit

vansinnig och fråga om hans befriande från ansvar på sådan grund uppstår,

åligger det domstol att, sedan vederbörande läkares betyg om den

tilltalades sinnesbeskaffenhet blifvit infordradt, öfverlämna detsamma jämte

rannsakningshandlingarna till medicinalstyrelsen, hvars utlåtande i ämnet

bör afvaktas, innan domstolen sitt beslut meddelar; och i det fall att någon

för brott tilltalad och därom öfvertygad person, såsom befunnen vansinnig,

icke varder till ansvar fälld, bör domstolen icke gifva någon vidare

föreskrift om hans framtida vårdande än att till vederbörande öfverlämnas

att om honom taga vård, så att han ej må blifva vådlig för allmänna

säkerheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. o

Enligt den inom den svenska straffprocessen gällande s. k, undersökningsmetoden

är det emellertid domarens rätt och plikt att i målet införskaffa

alla de upplysningar, som på saken inverka. Härtill hör äfven att alltid,

där tvifvel uppstår om den tilltalades sinnesbeskaffenhet, infordra utredning

härom af särskildt sakkunnig. Också anlitades redan före utfärdandet

af berörda kungl. bref af de svenska domstolarna läkare såsom sakkunniga

i psykiatriskt-rättsmedicinska frågor.

Med den utveckling vetenskapen på hithörande område i det senaste

århundradet undergått har emellertid otillräkneligheten såsom straffrihetsgrund

vid begåendet af brottsliga handlingar tillerkänts allt större betydelse.

Det djupare inträngandet i det psykiska lifvets många problem har visat,

att någon bestämd gräns mellan sinnessjukdom och icke sinnessjukdom, tillräknelighet

och icke tillräknelighet, understundom är svår att fullt klart påvisa.

Äfven om det sålunda, något som ock vår svenska strafflag i dess

skillnad mellan mistning af förståndets bruk och förståndets fulla bruk erkänner,

mellan det afgjordt normala och det afgjordt otillräkneliga ligger en

fallande skala af psykiska abnormtillstånd, måste det praktiska rättslifvet

kräfva ett skarpt fixerande af den punkt, då tillräknelighet får anses föreligga.

Noga måste också fasthållas, hvad som enligt svensk rätt äfven gäller,

att bristande tillräknelighet vid begåendet af en brottslig handling bör hafva

enahanda verkan såsom straffrihetsgrund, vare sig fråga är om mindre förseelser

eller om grofva brott. Det oaktadt föreligger otvifvelaktigt i den

mån fråga är om en statens större reaktion mot brottet, och alltså ett

större intresse för den förment brottslige ställes på spel, ett större kraf på

staten, att all hänsyn tages till den vid straffets bestämmande så viktiga

omständigheten: den brottsliges tillräknelighet. Detta intresse når sin

höjdpunkt, då fråga är om tillämpning af de strängaste straffen, som

gälla individens lif eller frihet för all framtid. Den af motionären för

dessa fall uppdragna analogien mellan hvad gällande lag stadgar om

underställning af underrätts dom under högre domstols pröfning och den

af honom för sådana fall påyrkade obligatoriska undersökningen i fråga

om den tilltalades sinnesbeskaffenhet kan utskottet icke finna annat än

berättigad.

Ehuru tydligen den gällande regeln, att bristande tillräknelighet bör i

samma mån fritaga från straff vid fråga vare sig om ringare eller gröfre

brott, bör strängt vidhållas, kan utskottet därför icke annat än dela motionärens

uppfattning om vikten af alldeles särskilda garantier härutinnan vid

fråga om de af honom åsyftade brotten.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 7 Sami. 31 Häfte.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Det synes utskottet lämpligt, att ej blott rent psykiatriska synpunkter

komma i betraktande vid bedömande af förevarande frågor; och synes det

därför utskottet, som om utlåtande härutinnan fortfarande borde inhämtas

från medicinalstyrelsen.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande

för Riksdagen af förslag till lagbestämmelse

därom, att, då tilltalad person blifvit af underdomstol

dömd till döden eller till straffarbete på lifstid och saken

fördenskull underställts högre domstols pröfning,

utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet

skall,''-därest sådant icke till underdomstolen af medicinalstyrelsen

afgifvits, infordras från denna myndighet,

innan den högre domstolen företager målet till pröfning.

Stockholm den 23 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGUR.

Herrar Fahlén, Widén och Ersson hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,

CEIfTRAI,TRYCKERIET, STOCKHOLM, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.