Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna erhålla lifförsäkring med trygghet att försäkringssumman kommer hans familj till godo.

1908-04-02 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:39, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna erhålla lifförsäkring med trygghet att försäkringssumman kommer hans familj till godo.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

1

~N:v 39.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1908, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående sådan ändring i gällande lag,

att gift person må kunna erhålla lifförsäkring med trygghet

att försäkringssumman kommer hans familj till godo.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

d:o 7, har herr E. O. V. Wavrinsky i Stockholm anfört följande:

»I motion, n:o 6, till 1896 års''Riksdag hemställde jag, »att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes

förelägga Riksdagen förslag till sådan ändring i nu gällande lag, att

gift person utan omvägar och svårigheter må kunna bereda sin familj

förmånen af försäkring å sitt lif, med trygghet för att försäkringssumman

eller så stor del däraf, som icke kan anses böra tillkomma borgenärerna,

kommer familjen till godo.» Jag förnyar härmed denna framställning,

som 1896 icke vann Riksdagens bifall.

För närvarande är det så, att gift person icke, utan att kringgå lagen

och utsätta sig för risk, kan taga försäkring å sitt lif, som kommer maka

eller omyndiga barn till; godo äfven vid inträffa dt obestånd.

Gåfva under bestående äktenskap kan nämligen icke i vanliga fall,

makar emellan, erhålla laga kraft. Dessutom svarar hustrun, utom för

egen gäld, efter sin andel i boet för gemensam gäld.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sarnl. 37 Käft. (N:o 39).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Har mannen redan före äktenskapets ingående försäkring å sitt lif,

så blir denna försäkring efter lag makarnas gemensamma egendom. Genom

äktenskapsförord kan mannen afsäga sig giftorätt däri och göra den till

hustruns enskilda egendom under iakttagande af att sådant förord ej må

göras till förfång för dem, som vid tiden för förordets ingående hafva bättre

rätt till egendomen. Skall däremot sådan öfverlåtelse med någon laga kraft

äga rum under äktenskapet, måste egendomsgemensamheten upphöra, d. v. s.

boskillnad vinnas. Men boskillnad vinnes endast under vissa för kontrahenterna

graverande omständigheter och medför dessutom kostnader. Därför

har ett kringgående af lagen uppstått. Antingen öfverlåter den försäkrade

sin polis på tredje person, som göres ansvarig för att försäkringen

kommer efterlefvande hustrun till godo, eller också anordnas tvenne gafvohandlingar,

en till tredje person och en af denne på hustrun.

Hvad barnen beträffar kan försäkring alltid med laga kraft lämnas

till myndiga barn. Äro barnen omyndiga, är fadern deras förmyndare.

Nu gäller i afseende å lös egendom, som ett värdepapper är, att en gåfva

däraf, för att anses fullbordad, skall vara icke blott genom ett fritt, klart

och bestämdt viljeuttryck af gifvaren gjord utan att den därjämte skall

vara verkligen öfverlämnad. Fadern måste därför anskaffa annan förmyndare.

Men äfven andra svårigheter och olägenheter yppa sig, då en gift

person vill genom försäkring af sitt lif betrygga familjens ekonomiska framtid.

För dessa har jag i min förenämnda motion lämnat utförlig redogörelse.

Annorlunda är förhållandet i andra länder.

I England föreskrifves i lagen af den 18 augusti 1882, 11 §: ''Gift

kvinna må, i kraft af henne här förut tillerkänd rätt att sluta kontrakt,

taga försäkring på sitt eget lif eller på mannens lif till sin enskilda

fördel, och detta kontrakt med all fördel däraf skall komma henne till godo.

En försäkring, som mannen tagit å sitt eget lif och förklarat vara

afsedd till förmån för hans hustru eller hans barn, eller för hans hustru

och barn eller något af dem, eller som hustrun tagit å sitt lif och förklarat

vara afsedd till förmån för hennes man, eller hennes barn, eller

för hennes man och barn, eller något af dem, skall stå under särskild

god mans vård till förmån för de däri omnämnda personerna, och de

pennmgar, som utbetalas på en dylik försäkring, skola icke, så länge ändamålet

med försäkringen ej i alla hänseenden är uppfylldt, utgöra någon

del af den försäkrades egendom eller häfta för hans eller hennes skulder.

Dock skola den försäkrades fordringsägare, därest det bevisas, att försäkringen

tagits och premierna betalts i afsikt att bedraga dessa, vara berättigade

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

3

att af de penningar, som kunna fås utbetalda på försäkringsbrefvet, utfå

ett belopp motsvarande de sålunda inbetalda premierna — — — — —

I Tyskland medgifver rättsuppfattningen obetingadt en man rätt att

taga lifförsäkring till sin hustrus förmån med den verkan, att borgenärerna

i alla händelser icke kunna göra anspråk på större andel af

försäkringssumman än som motsvarar de inbetalda premiernas sammanlagda

belopp, hvaremot en öfverlåtelse af redan tagen försäkring näppeligen

torde vara oangriplig, hvad de borgenärer beträffar, hvilkas fordringar

uppkommit efter försäkringens tagande men före dess öfverlåtande.

Hvad angår den franska rätten, finnas flera rättsfall, som visa, att

en man kan taga en försäkring å sitt lif till sin hustrus förmån, likasom

äfven att han kan öfverlåta en redan befintlig försäkring å henne

med det resultat, att försäkringssumman kommer henne uteslutande till

godo, utan att, såvidt vi känna, någon inskränkning till borgenärernas

förmån med afseende å premiebeloppet förefinnes.

Märkligt nog synes en i Finland af högsta distans meddelad dom

gifva vid handen, att äfven där den uppfattningen skulle göra sig gällande,

att en lifförsäkring, som en gift man tagit till sin hustrus förmån,

bör anses tillhöra henne enskildt. Och detta är så mycket anmärkningsvärdare,

som den svenska äktenskapsrätten i öfrigt till sina

grundprinciper fortbestår i Finland.

I Norge är att märka vissa bestämmelser i »Lov af 29:de juni 1888

om Formuesforholdet mellem Aegtefeller», hvars 20 § innehåller föreskrift,

att lifförsäkringssumma eller lifränta, som är tillförsäkrad någon

af makarna, blifver den makens enskilda egendom, för så vidt icke

genom testamente, gåfvobref eller äktenskapsförord är annorledes bestämdt.

Vidare föreskrifves i 24 §, att gåfvor mellan makar under bestående

äktenskap måste för att vara giltiga ske genom äktenskapsförord, undantagandes

om de bestå i föremål till personligt begagnande, hvars värde

icke står i missförhållande till gifvarens villkor eller lifförsäkringssumma

eller lifränta, som tillförsäkras hustrun.

Af dessa bestämmelser framgår, att den norska lagstiftningen i en

mycket vidsträckt grad behjärtat de skäl, som böra föranleda till särskilda

bestämmelser rörande lifförsäkringens tillgodogörande för familjen.

Att lifförsäkring eller lifränta, som tillförsäkras endera maken, blifver

dennes enskilda egendom och att gåfva af sådan natur får under bestående

äktenskap utan iakttagande af eljes föreskrifna formaliteter göras mellan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

makar, innebär i själfva verket det fullständigaste erkännande man gärna

kan tänka sig af de synpunkter, vi ofvan sökt utveckla.

Lägger man härtill dels, att ingen bestämmelse finnes, som förbehåller

borgenärerna rätt till återvinning af ett belopp motsvarande inbetalda

premier, och dels, att hustruns enskilda egendom icke svarar för andra

förpliktelser än sådana, som hon själf iklädt sig, finner man, att det knappast

är möjligt att gå längre i fråga om försäkringens lagliga betryggande

för familjens räkning.

En lån- eller kreditgifvare, som ej till sin säkerhet tager pant, vet,

att han löper risk och måste räkna därmed.

Borgenärerna måste dock hafva berättigade anspråk därpå att gäldenären

redligt skall sträfva efter att betala sin skuld och anstränga sig

därför och att således hvad som tillfaller honom genom arf, testamente,

gåfva eller annorledes om möjligt användes till betalning af skulden.

Däremot kan gäldenär aldrig vara pliktig att till borgenärens förmån

försäkra sitt lif, såvida sådant ej varit aftaladt. Har han till vinnande

och uppehållande af denna försäkring till premierna tagit medel

ur det bo, hvari borgenären har rätt, kan det ifrågasättas, det boet skall

med så stor del af försäkringssumman, som motsvarar dessa premiers

sammanlagda belopp, svara för skulden, men icke med hvad som vunnits

genom omtänksamheten att taga försäkringen. Detta senare bör oafkortadt

och oantastadt tillfalla försäkringsinnehafvaren. Det intima förhållande,

som råder mellan makars ekonomiska intressen föranleder på

goda grunder farhågor för att bedrägliga transaktioner skola kunna tillgripas

för att undandraga borgenärerna hvad de hafva befogade anspråk

på. Men därtill kan ej räknas den förmån, som köpes med försäkringstagarens

lif, • och först då blir verklighet, när familjens stöd faller bort.

Lagutskottet hemställde år 1896 i sitt utlåtande n:o 85, att min

motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet

fann, att en lagändring i det af motionären antydda syftet skulle vara i

flera afseenden betänklig. Därigenom skulle en af vår svenska äktenskapsrätts

viktigaste principer — den nämligen, att ekonomiska aftal

mellan makar under bestående äktenskap äro ogiltiga — väsentligen

rubbas. För min del har jag inga betänkligheter vid att rubba denna

princip i förevarande hänseende. Staten skyddar änkors och barns pensioner

äfvensom lifräntor, och vid ett bifall till min motion toges endast

ett ytterligare steg i samma riktning. Men >därmed skalle också banas

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

väg för bedrägliga transaktioner till borgenärers förfång». Ja, denna

invändning skulle väga mycket tungt, om den vore berättigad. Ingalunda

skulle jag vilja vara med om att uppmuntra gäldenärer till att

efterlåta hänsynen till sina borgenärer. Men om en lifförsäkring tages

utan afsikt att undandraga borgenärer deras rättmätiga egendom, så är

väl detta lofvärdt. Och något undandragande af annans rättmätiga egendom

skulle ej heller kunna äga rum, om min motion bifölles, såsom jag

sökt visa. Borgenärerna hafva nämligen icke någon ovillkorlig rätt till

försäkringssumman utan till ett belopp motsvarande de premier, som inbetalts

sedan den försäkrade råkade på obestånd, eller på sin höjd till

samtliga de inbetalda premierna. För närvarande kan ju lagen lätt

kringgås; så sker äfven. Därvid tillvaratages visst icke borgenärernas

rätt till någon del. Enligt nu gällande lag kan man med rättslig verkan

gifva försäkringsbref till sina myndiga, men ej utan omvägar och risk

till sina omyndiga barn; och dessa senare borde väl i förevarande fall

vara minst likställda med de förra.

Det synes mig således vara i alla afseenden bäst att lämna den raka

vägen för dylika transaktioner öppen. Man vinner icke hvad man åsyftat

genom den nu gällande lagstiftningen, men åt den mindre nogräknade lämnas

utväg att nå sitt mål. Af den utredning jag i motionen år 1896

förebragt framgår, att äfven med antagande af de allra strängaste förpliktelser

för en gäldenär inför hans fordringsägare ett medgifvande sådant

jag föreslår kan i lagen inrymmas. Men nu statuera lagstiftarne i allmänhet

icke ens tillnärmelsevis så strängt ansvar, som i utredningen uppställts

till grund. De hylla fastmera den åsikten — jag upprepar det —

att en långifvare måste, såvidt han icke till sin egen säkerhet tagit pant,

anses hafva varit medveten om den risk han utsatt sig för genom lånets

beviljande och att han därför må stå sitt kast.

I föreliggande förslag uppställes, som sagdt, ytterst endast det anspråk,

att försäkringstagarens efterlämnade familj må under förenämnda omständigheter

hafva oomtvistlig rätt till så stor del af försäkringen, som

återstår, sedan de erlagda premierna afdragits.

Utskottet förmenade vidare, »att härigenom skulle vållas en förslappning

af det intresse, som under nuvarande förhållanden bör och kan förutsättas

hos hvarje ordentlig familjefader: att under lifstiden sträfva och

verka för förbättring af familjens ekonomiska ställning.»

Skulle det ha varit utskottets mening, att omsorgen om familjen för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N;o 39.

framtiden måste inkräkta på hans omtanke att under lifstiden sörja för

familjens uppehälle? Det har jag svårt att föreställa mig.

I den reservation, som af 1896 års lagutskotts ärade vice ordförande

afgafs till utskottets utlåtande, säger han bland annat: Lifförsäkringsinstitutionen

— oafsedt dess rent uppfostrande betydelse därutinnan, att den

vänjer individen vid att ej lefva blott för stunden, utan att i tid börja ordna

för sin och de sinas framtida ekonomiska existens — kan framför allt med

afseende å den utväg, som därigenom beredes familjefadern att betrygga

familjens ekonomiska framtid, medföra så välgörande verkningar, att den

synes böra af lagstiftaren befordras, naturligtvis alltid i den mån andra

viktigare eller lika viktiga intressen ej däraf läderas. Hvad i den af

motionären åberopade utredningen anförts visar, att så ock skett inom utländska

lagstiftningar. Och då motionären i den föreslagna skrifvelsen gör

uttryckligt förbehåll om borgenärernas rätt, synas farhågorna, att Riksdagen

genom bifall till en sådan skrifvelse skulle uttala sig för tillåtligheten

af försäkringsaftal, som lända till borgenärernas förfång, ej hafva

fog för sig.

Utmätningsfrihet inom viss begränsning af lifförsäkringsbelopp, taget

af gift person till förmån för maka eller omyndiga barn, och begränsning

af konkursmassas rätt att förfoga öfver i kraft varande lifförsäkringsbref

äro åtgärder ägnade att stärka familjebanden. De betänkligheter, 1896 års

lagutskott hyste, hafva föranledt mig att både i England och Tyskland

rådgöra med erkändt framstående jurister. De hafva alla förklarat, att de

finna den åtgärd jag föreslår gagnelig för den enskilde och ofarlig för det

allmänna. Yttermera har jag vändt mig till de insiktsfullaste personer i

det land — Norge — där man gått längst i medgifvanden åt familjen.

När min motion fallit, hänvände jag mig till dåvarande statministern i

Stockholm, herr Gram, med förfrågan, hur den norska lagen verkat och

fick till svar: »så långt jag känner godt och väl; men jag har ingen personlig

erfarenhet.» Senare hänvände jag mig till chefen för det norska

justits- og politidepartementet och mottog från statsrådet Löchen benäget

följande svar:

»Hr Riksdagsmand.

I anledning af Hr Riksdagsmandens Forespörgsel i Skrivelse af 1 ] :te

Oktober sistl. tillader jag mig åt meddele, åt der i Justitsdepartementet

ikke findes Materiale til Besvarelse af det af Hr Riksdagsmanden opkastede

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

1

Spörgsmaal om, hvorledes Bestemmelsen i § 20, l:ste Punkten i den

norske Lov af 29:de Juni 1888 om Formuesforholdet mellem Aegtefaeller

har virket, og navnlig om den kan antages åt have banet Yeien for bedragelige

Transaktioner til Förfång for Yedkommendes Kreditorer. Jag bar

imidlertid ladet indhente Udtalelse om Spörgsmaalet fra Bestyrelsen för

»Den norske Advokat- og Sagförerforening». Denne Udtalelse, der först

indlöb i dag, gaar ud paa, åt Erfaring efter navnte Bestyrelses Opfatning

har vist, åt den omhandlede Bestemmelse icke har virket derhen, åt den

har banet Yei for bedragelige Transaktioner till förfång for Vedkommendes

kreditorer, og lignende Erfaring synes man ogsaa åt have vundet i

Christiania Skifteret, hvor jag ligeledes har ladet gjöre Forespörgsel i Sägens

Anledning.

Christiania den 27:de November 1899.

Med udmaerket Höiagtelse

Einar Löchen.-»

På grund af hvad jag sålunda anfört, såväl i min motion, n:o 6, år

1896 som här ofvan, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,, det Kungl. Maj:t täcktes förelägga

Rikdagen förslag till sådan ändring i nu gällande lag, att gift person utan

omvägar må kunna bereda sin familj förmånen af försäkring å sitt lif med

trygghet för att försäkringssumman, eller så stor del däraf, som icke kan

anses böra tillkomma borgenärer, kommer familjen till godo.»

Oaktadt de vanskligheter, som torde vara förenade med en lagstift- utskottets yttning

å ifrågavarande område i den riktning motionären angifvit, finner dock ’ " e''

utskottet motionens syfte i flera hänseenden behjärtansvärdt. Det torde

nämligen vara obestridligt, att för en man eller hustru tryggandet af den

efterlefvandes eller barnens framtid i ekonomiskt hänseende är ett önskemål af

så tvingande natur, att detsamma, där det genom en lifförsäkring i någon

mån kan uppnås, ej minst ur samhällelig synpunkt bör af lagstiftningen

uppmärksammas och understödjas, för så vidt andras berättigade intressen

därvid icke kränkas. Lika säkert torde emellertid vara, att under nuvarande

förhållanden ändamålet med en dylik försäkring i allmänhet icke kan

med säkerhet uppnås utan vidtagande af särskilda mera eller mindre motbjudande

åtgärder, som innebära ett kringgående af lagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

I sin förevarande framställning har motionären antydt, att försäkringstagarens

borgenärer skulle äga att af utfallande lifförsäkringsbelopp återbekomma

hvad som kunde anses motsvara sammanlagda beloppet af inbetalda

premier. En direkt kränkning af borgenärers berättigade intressen skulle

härigenom kunna anses förebyggd, hvaremot visserligen för den försäkrades

efterlefvande vinsten endast i de fall blefve af någon afsevärd betydelse,

då försäkringen vid beloppets utfallande ägt bestånd en relativt kort tid.

Vill man gå längre i sin sträfvan att tillgodose de efterlefvande

familjemedlemmarna, bör man hämta sin förebild i de bestämmelser, som

för närvarande gälla om frihet från utmätning för de genom årliga inbetalningar

i åtskilliga försäkringsbolag förvärfvade pensioner för efterlefvande

änkor och barn, samt de begränsningar i afseende å belopp och

ålder, hvilka därvidlag föreskrifvits.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,

huruvida och under hvilka villkor lifförsäkringsaftal

till förmån för make och barn må kunna medföra

den verkan, att den på grund däraf utfallande

försäkringssumman kommer de efterlefvande till godo

utan intrång från den aflidnes borgenärer, samt därefter

för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

omständigheterna kunna gifva anledning.

Stockholm den 2 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar JRudebecJc och Gustaf Andersson hafva begärt få bär antecknadt,

att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, och

herr Fahlén, att han icke deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 19 08.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.