Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen.

1908-02-06 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:4, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 6 februari 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om

ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte

för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i 24 kapitlet strafflagen.

Härigenom förordnas, att 1, 5, 6, 8, 9, 10, 11 och 14 §§ i 24 kap.

strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §. Hvar, som olofligen bygger, gräfver, plöjer, sår eller planterar

å annans jord eller å egen jord, hvartill annan innehar nyttjanderätt, eller

deraf något intager, straffes med böter. Det, som sådt eller planteradt

är, vare förverkadt till den, som jorden lagligen innehafver.

5 §. Delägare i samfälld skog eller mark, som olofligen därå svedjar

eller verkställer torf- eller ljungbränning; böte från och med tjugo till

och med tvåhundra Riksdaler.

Lag samma vare, där ägare af skog eller mark, hvartill annan innehar

nyttjanderätt, genom svedjande eller torf- eller ljungbränning kränker

nyttjanderättshafvarens rätt.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 4 Höft. (N:o 4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

6 §. Säljer delägare i samfälld skog eller mark därifrån olofligen bort

något af hvad i 8 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar han eljest sin

rätt i sådan samfällighet; straffes med böter.

Lag samma vare, der ägare af skog eller mark, hvartill annan innehar

nyttjanderätt, å skogen eller marken vidtager åtgärd, som kränker

nyttj anderättshafvarens rätt.

8 §. Släpper någon med uppsåt olofligen kreatur på annans ägor

eller på sina ägor, då annan till desamma innehar nyttjanderätt; böte från

och med tio till och med tvåhundra Riksdaler. Missbrukar man rätt i

samfälldt bete; vare bot högst etthundra Riksdaler.

9 §. Den, som genom försummelse i den vård om egna eller andras

kreatur honom åligger, eller på annat sätt vållar, att kreatur olofligen

inkommer på ägor, hvarom i 8 § sägs; böte högst femtio Riksdaler.

10 §. Bryter eller nedkastar någon olofligen hägnad eller grind, böte

högst tjugo Riksdaler, där ej gärningen, efter 19 kap. 20 §, med högre

straff beläggas bör.

11 §. Tager någon oloflig väg eller gångstig öfver tomt, åker, äng,

plantering eller andra ägor, hvilka däraf kunna skadas; böte högst femtio

Riksdaler.

14 §. Den, som olofligen fiskar å annans fiskeområde eller sätter ut

fast fiskeredskap i vatten, der fiskerätt tillkommer hvarje svensk undersåte,

eller genom gräfning eller annorledes drager till sig annans fiske eller

genom stängsel eller fiskeredskap afhåller fisk från annans fiskeområde,

dömes till böter. Missbrukar man rätt i samfälldt fiske; vare bot högst

etthundra Riksdaler.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande.

»Uti 3 och 4 §§ af 24 kap. strafflagen åro straffbestämmelser meddelade

dels för den, som olofligen fäller, syrer eller bläcker träd å annans

skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något däraf sig eller annan

tillegna, eller som olofligen tager där växande gräs, torf eller, af växande

tråd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter, dels och för den,

som olofligen tager vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget

eller beredt är.

Därefter stadgas i G §: ''Säljer delägare i samfälld skog eller mark

därifrån olofligen bort något af hvad i 3 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar

han eljest sin rätt i sådan samfällighet, straffes med böter.’

Beträffande sistnämnda lagrums tolkning har i visst afseende stor

osäkerhet yppats i domstolspraxis. Jag syftar härvid på det fall, att den,

som till annan upplåtit skog till afverkning eller eljest till nyttjande eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

nyttjanderätt till mark, å skogen eller marken vidtager åtgärd, som kränker

nyttjanderättshafvarens rätt till hvad sålunda upplåtits.

Enligt en mening skulle en dylik åtgärd vara straffri, till stöd hvarför

åberopas lydelsen af förenämnda lagrum, där allenast talas om åverkan å

''annans’ skog eller mark, samt åverkan af ''delägare’ i samfälld skog eller

mark.

Denna mening har segrat i följande rättsfall:

J. Andersson och A. Nilsson instämde P. Olsson med yrkande, att som

Olsson olofligen tagit torf å ett område till sin hemmansdel 13/512 mtl

n:r 6 Ry, där Andersson och Nilsson såsom ägare till 6/82 mtl n:r 1 och

s/32 mtl n:r 3 Ry enligt bestämmelse vid laga skifte i Ry by ägde rätt till

torftäkt, Olsson måtte dömas till ansvar härför. Underrätten yttrade, att,

som det blifvit utredt, att vid ett den 22 mars 1842 fastställdt laga skifte

i Ry by ägarne till de Andersson och Nilsson nu tillhöriga hemmanen 5/32

mtl n:r 1 och 3/32 mtl n:r 3 Ry tillförsäkrats rätt till den torf, som kunde

skäras å ett delvis inom gränserna för Olssons nuvarande hemman i n:r

6 Ry beläget område af en mosstrakt, kallad Stora Kärr, samt det tillika

vore utredt, att Olsson, oaktadt han afvetat, att torftäkten ä samma område

af Andersson och Nilsson utöfvades, år 1902 därstädes inom gränserna

för sitt hemman skurit torf till en myckenhet af sex fjädervagnslass,

dömdes Olsson att för åverkan, jämlikt 24 kap. 3 § strafflagen, bota 25

kronor. Hofrätten fann skäl ej hafva förekommit, ledande till ändring i

underrättens beslut. Kungl. Maj:t utlät sig emellertid i utslag den 13

december 1905, att, enär Olsson själ/ vore ägare af den hemmansdel, hvarå

ifrågavarande myckenhet torf upps/curits, blefve, med ändring af domstolarnas

beslut, Olsson befriad från de honom ådömda böter. Tre justitieråd

funno, med tillämpning af 24 kap. 6 § strafflagen, ej skäl att i hofrättens

utslag göra ändring. (Nytt juridiskt arkiv 1905, sid. 549.)

Den mening, som således omfattades af högsta domstolens pluralitet

i nyss anmärkta rättsfall, gjorde sig äfven gällande i ett af KungsgårdenMariebergs

aktiebolag mot N. Norström anhängiggj ordt mål, hvari bolaget

— som under viss tid ägde att å en Norström tillhörig skogsmark afverka

träd af vissa dimensioner med rätt dock för Norström till husbehofsvirke —

yrkat, att Norström måtte dömas till ansvar och förpliktas utgifva ersättning,

för det han afverkat skog till afsalu. I detta mål, afgjordt af högsta

domstolens afdelningar samfälldt och antecknadt i högsta domstolens minnesbok,

meddelade nämligen Kungl. Maj:t den 4 februari 1907 ett så lydande

utslag: ''Enär af den i målet förebragta utredning framgår, att Norström,

innan tiden för Kungsgården-Mariebergs aktiebolags afverkningsrätt enligt

åberopade kontraktet gått till ända, å ifrågavarande skog afverkat träd af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande N:o 4.

sådana dimensioner, att bolaget på grund af kontraktet varit berättigad!

tillgodogöra sig dem, samt att Norström efter afverkningstidens utgång af

det sålunda afverkade virket till Dals ångsågsaktiebolag försålt åtminstone

29 timmer, värda tillhopa minst 35 kronor 93 öre; ty och som Norströms

uppgift, att han verkställt afverkningen i afsikt att använda virket till

husbehof, får anses vara genom omständigheterna i målet vederlagd; men

Norström, hvilken vid tiden för afverkningen själf var ägare af skogsrå,arken

i fråga, icke genom sitt omförmälda förfarande gjort sig förfallen till ansvar,

pröfvar Kungl. Maj:t lagligt gilla domstolarnas beslut, såvidt det

mot Norström framställda ansvarspåstående lämnats utan bifall, men, med

ändring af samma beslut i öfrigt, förplikta Norström att till KungsgårdenMariebcrgs

aktiebolag utgifva ersättning för det försålda virket med — —

Inom högsta domstolen uttalades emellertid flera skiljaktiga meningar, delvis

beroende på olika uppfattning i bevisfrågan. Sju justitieråd ansågo,

under åberopande i öfrigt af den segrande motiveringen, att Norström,

jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, äfven borde dömas att bota 25 kronor

»för missbruk af rätt i samfälld skog». (Nytt juridiskt arkiv 1907, sid. 65.)

Däremot har i följande, likaledes i högsta domstolens minnesbok antecknade

rättsfall pluraliteten inom högsta domstolen omfattat den meningen,

att stadgandet i 24 kap. 6 § strafflagen är uti ifrågavarande fall

tillämpligt.

Aktiebolaget Iggesunds bruk, som enligt särskilda kontrakt innehade

rätt till afverkning af skog utaf vissa dimensioner å ett bröderna P. Eriksson

och J. Eriksson tillhörigt hemman, instämde bröderna Eriksson med

yrkande, att, enär de af skog, som af bolaget utstämplats, afverkat vissa

myckenheter, de måtte härför fällas till ansvar och förpliktas utgifva skadestånd.

Underrätten likasom hofrätten fann, att bröderna Eriksson varit

oberättigade att företaga ifrågavarande afverkning och dömde dem förty,

jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, att »för missbruk af rätt i samfälld skog»

höta hvardera 200 kronor samt förpliktade dem att godtgöra bolaget värdet

af det afverkade. Sedan målet föredragits inför högsta domstolens ledamöter

samfälldt, fann Kungl. Maj:t (elfva justitieråd) i utslag den 5 april

1906 ej skäl att i domstolarnas beslut göra ändring. Nio justitieråd voro

emellertid af den meningen, att bröderna Erikssons förfarande icke vore

af beskaffenhet att för dem föranleda ansvar, då de vid tiden för afverkningen

ägde det hemman, hvarå afverkningen skett. (Nytt juridiskt arkiv

1906, sid. 253.)

Enahanda blef utgången i följande rättsfall.

Sedan från ett hemman i Yg sålts afverkningsrätt till skog under

villkor om rätt för hemmansägaren till husbehofsvirke, instämde Hudiks
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande N:o 4.

valls trävar uaktiebolag, såsom innehafvare af afverkningsrätten, ägaren af

ifrågavarande hemman P. Berg med yrkande, att, som denne al skog, till

hvilken afverkningsrätten tillkomme bolaget, för afsalu afverkat timmer,

han måtte härför fällas till ansvar och förpliktas utgifva skadestånd. Underrätten

ogillade bolagets talan, enär bolaget icke genom den i saken å dess

sida förebragta bevisning kunde anses hafva mot Bergs bestridande ådagalagt,

att ifrågavarande af Berg huggna timmerparti afverkats till afsalu

elfer varit afsedt till annat ändamål än husbehof. Hofrätten kom till

samma slut, och nedre justitierevision en hemställde om fastställelse af

hofrättens dom. Efter sakens föredragning i högsta domstolen förklarade

två justitieråd, att, då den mening, som vid öfverläggning till beslut gjort

sig gällande, syntes vara stridande mot den rättsgrundsats, som tillämpats

i Kungl. Maj:ts förenämnda utslag den 4 februari 1907 på besvär af

Kungsgården-Mariebergs aktiebolag, borde saken hänskjutas till afgörande

af högsta domstolens afdelningar samfälldt. Högsta domstolens flesta ledamöter

funno däremot saken icke böra hänskjutas till plenum. I sedermera

den 25 juli 1907 utgifven dom yttrade Kungl. Maj:t (fyra justitieråd),

att genom hvad i saken förekommit vore styrkt, att Berg såsom ägare af

ifrågavarande fastighet under år 1901 låtit å en till fastigheten hörande

skogstrakt, hvarå bolaget hade afverkningsrätt, afverka 2,349 timmer af

träd, som uppnått eller kunnat under kontraktstiden uppnå de dimensioner,

afverkningsrätten omfattade, samt att timret sedermera blifvit användt för

annat ändamål än fastighetens husbehof; och emedan hvad Berg invändt

därom, att timret varit afsedt till fastighetens husbehof, och att Berg icke

vore ansvarig därför, att timret användts för annat ändamål, enär, sedan

Berg afträdt sin egendom till konkurs, timret af konkursförvaltningen försålts

tillsammans med fastigheten, desto mindre förtjänade afseende, som

Berg erkänt, att efter berörda försäljning timret åter kommit i Bergs ägo

eller under hans disposition, pröfvade Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring

af domstolarnas beslut, döma Berg, jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen,, att

bota 200 kronor samt förplikta honom att utgifva skadestånd. Ett justitieråd

var ense med pluraliteten utom därutinnan, att, då Berg vid tiden

för afverkningen var ägare af den fastighet, hvarå afverkningen skett, och

vid detta förhållande hans förfarande icke vore af beskaffenhet att för

honom föranleda ansvar, domstolarnas beslut, såvidt därigenom bolagets

ansvarsyrkande ogillats, af justitierådet fastställdes. Två justitieråd biföllo

nedre revisionens hemställan. (Nytt juridiskt arkiv 1907, sid. 281.)

Beträffande skälen för den mening uti ifrågavarande afseende, som

omfattades af högsta domstolens pluralitet i de två sist anmärkta rättsfallen,

tillåter jag mig åberopa följande särskilda yttrande, afgifvet af ett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande No 4.

justitieråd i målet emellan aktiebolaget Iggesunds bruk samt P. Eriksson

och J. Eriksson: I)å lagstiftaren i 24 kapitlet strafflagen stadgat straff

för åverkan å annans skog eller mark, har han därmed uppenbarligen

afsett att bereda skydd icke blott för äganderätten till skogen eller marken

utan äfven för laglig nyttjanderätt till densamma. Sålunda har ock lagkoinmittén,

från hvars förslag i ämnet bestämmelserna i sagda kapitel

väsentligen äro hämtade, angifvit begreppet »åverkan» till »olofligt ingrepp

i annans nyttjanderätt till fast egendom i ändamål att därmed bereda sig

själf nytta». Rätten till afverkning af skog å annans mark måste, särdeles

då denna rätt är utsträckt till en längre följd af år och innehafvaren af

samma rätt således för trädens tillväxande äger draga nytta af jordens

alstringskraft, hänföras under begreppet »nyttjanderätt. Om nu den, som

upplåtit afverkningsrätt å sin egendom till annan person, i egennyttigt

syfte gör ingrepp i nämnda rätt, har jordägaren därigenom gjort sig skyldig

till åverkan och hans brott måste, när han själf har viss nyttjanderätt

till samma skogsmark, såsom rätt att begagna marken till bete eller

att därå taga virke för sitt husbehof, och han således med den andre

delar nyttjanderätten till marken, bedömas enligt stadgandet i 6 § af 24

kap. strafflagen.’

Enligt min uppfattning lärer det emellertid kunna ifrågasättas, om

dessa skäl äro fullt tillfredsställande.

Väl är det obestridligt, att lagstiftaren med de i 24 kapitlet strafflagen

meddelade straffbestämmelser för åverkan å annans skog eller mark

afsett att bereda skydd icke blott för äganderätten till skogen eller marken

utan äfven för laglig nyttjanderätt till densamma. Men häraf följer naturligtvis

icke med nödvändighet, att innehafvare af nyttjanderätt till skog

eller mark skulle vara sålunda skyddad jämväl gent emot skogens eller

markens ägare. Fastmera synes, bland annat, följande omständighet tala

för ett motsatt förhållande.

Om ägare af skog, hvartill annan innehar viss afverkningsrätt, vore

hemfallen till straff enligt 6 §, i händelse han till förfång för innehafvaren

af afverkningsrätten för egen del verkställer afverkning, skulle

naturligtvis — och något annat har mig veterligen ej heller blifvit ifrågasatt

jämväl ägare af jordbruksfastighet, som utarrenderats med rätt

för arrendatorn till viss afverkning å fastighetens skog, böra dömas till

ansvar enligt samma lagrum, därest han genom egen afverkning kränker

den till arrendatorn upplåtna afverkningsrätten.

Nu förutsätter emellertid, såsom nämnts, 6 § för sin tillämpning, att

delägare i samfälld skog därifrån olofligen säljer bort något af hvad i 3

eller 4 § nämndt är eller eljest missbrukar sin rätt i sådan samfällighet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Häraf följer, att ägare af jordbruksfastighet, som enligt ifrågavarande lagrum

dömes till ansvar, måste beträffande den till fastigheten hörande

skog, hvari afverkningsrätt tillkommer arrendatorn, i förhållande till

denne betraktas såsom delägare. Men då måste å andra sidan tydligen

arrendatorn beträffande samma skog vara delägare i förhållande till jordägaren,

i följd hvaraf straffbestämmelsen uti 6 § äfven skulle tillämpas

å arrendatorn, där han öfverskrede sin afverkningsrätt. Men detta är icke

förhållandet. Å arrendatorn skall i stället tillämpas den strängare straffbestämmelse,

som är fastställd i 3 §. I 7 § är nämligen stadgadt: ''Svedjar

brukare eller verkställer torf- eller ljungbränning olofligen å legd jord,

eller gör han derå annan åverkan; vare lag, som i 2, 3 eller 4 § sägs.

Säljer han från legd jord bort något af hvad i 3 eller 4 § omtalas, eller

öfverträder eljest sin nyttjanderätt; varde straffad efter ty i samma

§§ skils.’

Genom motsvarande sammanställning af bestämmelserna i 5 och 7 §§

torde man äfven kunna hämta bevis för oriktigheten af ifrågavarande

mening.

Denna leder för öfrigt konsekvent till en synnerligen afsevärd oegentlighet.

Bestämmelserna i 7 § afse endast brukare af legd jord, i följd hvaraf

de icke äro tillämpliga å den, som allenast innehar afverkningsrätt till

skog. Afverkar denne andra träd, än hans rätt omfattar, måste alltså —

under förutsättning att ägare af skogen ådrager sig ansvar enligt 6 § för

kränkning af den upplåtna afverkningsrätten genom egen afverkning —

äfven i fråga om innehafvaren af afverkningsrätten straffbestämmelsen i

6 § komma till användning.

Denna konsekvens har också dragits af högsta domstolen i följande

rättsfall. A. Svensson instämde O. P. Öfvergren med yrkande att, enär

Öfvergren, hvilken på grund af kontrakt ägde rätt att å ett till Svenssons

hemman hörande skogsskifte afverka träd af vissa dimensioner, låtit å skiftet

afverka träd, som ieke uppnått dessa dimensioner, öfvergren måtte härför

fällas till ansvar äfvensom förpliktas utgifva skadestånd. Underrätten

fann det vara utredt, att Öfvergren låtit å Svenssons ifrågavarande skifte

afverka och därifrån bortföra timmer af ett antal träd, som icke uppnått

den i kontraktet angifna minimidimension, samt dömde förty och på i

öfrigt anförda skäl Öfvergren, jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, att för missbruk

af rätt i samfälld skog bota 150 kronor och att utgifva skadestånd.

Hofrätten utlät sig i utslag, att enär, på sätt underrätten yttrat, Öfvergren

vore förvunnen att hafva under omstämda tiden låtit å Svenssons ifrågavarande

skogsskifte afverka och därifrån bortföra 1,093 undermåliga träd,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

samt Öfvergren mot Svenssons bestridande icke visat, att berörda träd

helt eller delvis afverkats för sådana ändamål, för hvilka enligt kontraktet

afverkning af undermåliga träd varit tillåten, funne hofrätten, jämlikt 24

kap. 3 § strafflagen, ej skäl att göra ändring i den af underrätten stadgade

straffbestämmelsen, hvarjämte hofrätten på visst sätt ändrade underrättens

beslut i ersättningsfrågan. Kungl. Maj:t pröfvade i utslag den 22 maj

1906 rättvist att, jämlikt 24 kap. 6 § strafflagen, fastställa hofrättens

utslag i ansvarsfrågan samt fann ej heller skäl att i öfrigt göra ändring i

hofrättens utslag. (Nytt juridiskt arkiv 1906, sid. 305.)

Genom att på ifrågavarande sätt bedöma den, som öfverskrider honom

tillkommande rätt till afverkning, kommer man till det resultat, att den,

som i samband med arrende af jordbruksfastighet fått sig tillerkänd viss

rätt till afverkning i fastigheten tillhörande skog, skall för obehörig afverkning

bedömas enligt ett annat, strängare lagrum än den, som obehörigen

verkställer afverkning i skog, hvari han utan samband med arrende

af jordbruksfastighet erhållit viss rätt till afverkning. Att en dylik oegentlighet

varit af lagstiftaren afsedd, lärer man dock icke kunna antaga.

Med afseende å frågan, huru ifrågavarande lagrum skall tolkas, tilllåter

jag mig slutligen att åberopa Carléns kommentar till strafflagen, hvari

vid 24 kap. 6 § yttras: Till delägare kan ej räknas den, som af jordägaren

fatt på sig öfverlåten t. ex. afverkningsrätten till träd af vissa dimensioner.

Öfverskrider han sin afverkningsrätt och hugger andra träd, straffas han

efter 3 §.’ Af detta uttalande lärer indirekt framgå, att, enligt Carlén,

ägaren af skog, hvartill afverkningsrätt blifvit upplåten, ej heller kan betraktas

såsom ''delägare’. Då följaktligen ej 6 §, och naturligtvis än mindre

3 §, kan vara lämplig, i händelse jordägaren genom skogsafverkning å eget

område kränker till annan upplåten afverkningsrätt, måste ett dylikt förfarande

vara strafflöst.

Med hvad nu yttrats, har jag icke afsett att från lagstiftningssynpunkt

bestrida lämpligheten däraf, att ägare af skog eller mark, hvartill annan

innehar nyttjanderätt, enligt 6 § dömes till ansvar, i händelse han å skogen

eller marken vidtager åtgärd, som kränker nyttjanderättshafvarens rätt.

Tvärtom synes mig den allmänna rättskänslan kräfva en lagändring i dylikt

syfte.

Genom ett särskildt tillägg af angifna innehåll till 6 § skulle därjämte

vinnas den beaktansvärda fördelen, att det visserligen indirekt men ändock

med tillfyllestgörande tydlighet blefve utsagdt, att denna paragraf icke såsom

''delägare’ betraktar innehafvare af afverkningsrätt.

För öfrigt synes det mig vara desto önskvärdare, att den af mig härmed

förordade lagändringen kommer till stånd, som det nuvarande osäker
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 9

hetstillståndet, hvilket väl får antagas hafva ytterligare skärpts, sedan båda

de motsatta principerna kommit att inflyta i högsta domstolens minnesbok,

tydligen kan hafva menlig inverkan å hela rättsskipningens anseende, och

vill jag i samband härmed framhålla, att mål af ifrågavarande slag är o

synnerligen ofta förekommande.

Ett tillägg till 6 § i enlighet med hvad jag ofvan föreslagit påkallar

tydligen ett motsvarande tillägg till 5 §.

Följdriktigheten lärer emellertid äfven kräfva, att 1, 8, 9, 10, 11 och

14 §§ undergå jämkning i nu antydd riktning.

Till stöd för samtliga ifrågasatta lagändringar vill jag till sist åberopa

den jämkning, som 13 § undergick genom lagen den 5 juli 1901. Före

denna lags tillkomst lydde första stycket af sistberörda lagrum sålunda:

’För oloflig jagt å annans mark, som ej till jagtpark eller djurgård inhägnad

är, bötes — — —.’

I det förslag, som låg till grund för nyssnämnda lag, var uti stadgandet,

frånsedt straffbestämmelsen, ej annan ändring vidtagen, än att ordet

''mark’ utbytts mot ''område’.

Vid granskning inom högsta domstolen af förslaget jämte andra därmed

sammanhängande lagförslag yttrades:

»Med det på flera ställen i förslagen förekommande uttrycket ''annans

område’ afses, enligt hvad föredragande departementschefens yttrande gifver

vid handen, den mark eller det vattenområde, hvarå jakträtten tillkommer

annan. Nämnda uttryck kan emellertid förstås såsom betecknande det

område, som af annan äges eller med nyttjanderätt innehafves. 1 de fall,

då jakträtten och äganderätten eller nyttjanderätten icke tillkomma samma

person, skulle därför tvekan vid lagtillämpningen kunna uppstå. Ett tydligare

uttryck synes därför böra väljas.’

I anledning af denna anmärkning ändrades uttrycket ''annans område’

till ''annans jaktområde’.»

Af hvad justitieombudsmannen här ofvan anfört, finner utskottet vara

till fullo ådagalagdt, att de bestämmelser i 24 kap. strafflagen, hvilka

föranledt ifrågavarande framställning, icke kunna anses tillfredsställande.

De brister, som vidlåda berörda bestämmelser, hafva ej heller blifvit afhjälpta

genom en fast domstolspraxis. Fastmera har, såsom framgår af

de i justitieombudsmannens framställning refererade rättsfallen, tolkningen

af hithörande lagrum varit synnerligen vacklande. Då vidt skilda meningar

angående den rätta innebörden af stadgandena rörande åverkan

kunnat inom en så kort tidsperiod, som skett, vinna pluralitet inom högsta

domstolen, kan förvisso däraf anses fulltygadt, att sådana luckor finnas i

Bill. till Riksd. Prot. 1008. 7 Sami. 4 Höft. 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

gällande lags bestämmelser i ämnet, att det bör vara lagstiftaren angeläget

att utan dröjsmål vidtaga åtgärder för att få dem utfyllda.

Det förslag till undanröjande af den nu rådande osäkerheten i afseende

å tolkningen särskild! af 24 kap. 6 § strafflagen, hvilket blifvit af

justitieombudsmannen afgifvet, synes utskottet väl värdt beaktande och angifva

den riktning, i hvilken en omarbetning af ifrågavarande stadganden

bör företagas. Sålunda torde det allmänna rättsmedvetandet med nödvändighet

påkalla, att straffpåföljd drabbar ägare af skog eller mark, hvartill

annan har nyttjanderätt, i händelse han, med kränkning af nyttjanderättshafvarens

rätt, å skogen eller marken vidtager åtgärd, som uti nämnda

lagrum omförmäles. På grund af det nära samband, som måste finnas

mellan de särskilda stadganden, som behandla brott af enahanda typ, finner

utskottet, i likhet med justitieombudsmannen, följdriktigheten fordra att,

om ändring företages i det lagrum, hvars bristande fullständighet närmast

föranledt justitieombudsmannens framställning, jämväl åtskilliga andra

paragrafer i 24 kap. strafflagen böra underkastas jämkning. Vid den

granskning utskottet ägnat justitieombudsmannens framställda förslag har

det emellertid synts utskottet tveksamt, huruvida samtliga dess detaljbestämmelser

äro så nöjaktigt affattade med hänsyn till den rättsliga ställning,

hvilken tillkommer jordägaren, samt stå i sådant förhållande till strafflagens

principer rörande egendomsbrott i öfrigt, att detsamma kan af Riksdagen

godkännas. Enligt utskottets förmenande kunna erinringar i anmärkta

afseenden riktas redan mot det föreslagna tillägget till 1 §.

Vid nu angifna förhållanden och då utskottet icke varit i tillfälle att

ägna justitieombudsmannens framställning en så ingående pröfning, att utskottet

kunnat själf framlägga formulerade förslag till förändrad lydelse

af ifrågavarande lagrum, synes det utskottet böra göras till föremål för

vidare utredning, i hvad mån en omarbetning af hela 24 kap. strafflagen

kan vara erforderlig; och först sedan ett på grundvalen af en dylik omfattande

undersökning utarbetadt förslag blifvit för Riksdagen framlagdt,

lär en slutlig pröfning af frågan böra vidtagas. Vid en sådan utredning

— om hvilken endast Kungl. Maj:t lämpligen kan föranstalta — torde

därjämte böra komma under öfvervägande, huruvida och i hvilken omfattning

det må vara lämpligt att bringa bestämmelserna i 24 kap. i större

öfverensstämmelse med strafflagens stadganden rörande egendomsbrott, som

hafva afseende på andra än de i detta kapitel behandlade förmögenhotsrättiffheter.

O

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4. 11

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af justitieombudsmannens

förevarande framställning, måtte i skifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t föranstalta

om utredning, i hvad mån en omarbetning af 24

kap. strafflagen i den af justitieombudsmannen angifna

riktning kan vara af behofvet påkallad, samt för Riksdagen

framlägga det förslag till lag, hvartill en dylik

o OO O o7 J

utredning må gifva anledning.

Ö O o

Stockholm den 6 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herr Lindhagen, hvilken ansett, att i motiveringen äfven bort framhållas,

att vid det af utskottet förordade öfvervägandet borde lämpligen

komma under behandling den i vissa delar af riket mycket brännande

frågan, att innehafvare af rätt till husbehofsvirke från skog, som äges eller

disponeras af annan, må kunna erhålla skydd gentemot en afverkning,

hvilken äfventyrar eller omintetgör berörda förmåns uttagande ur skogen;

af herr Zetterstrand, som instämt med herr Lindhagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:13 Skrifvelse till Konungen i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. s. 4 i texten