Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 40

1908-04-03 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:40, Lagutskottets Utlåtande N:o 40

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

1

X:« 40.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner angående ändring

af 2 § i förordningen angående skog sv år ds afgifter den

24 juli 190$.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft en inom

Första Kammaren af herr P. M. Carlberg afgifven, till utskottet hänvisad

motion, n:o 9, samt en inom Andra Kammaren af herr Ivan Svensson i

Skyllberg, med hvilken instämt herrar A. P. Gustafsson, E. Åkerlund, W.

Lundin, Carl Sandquist, Folke Andersson, Lars Eriksson, J. G. Forsberg,

Adolf Janson, 0. G. Erikson, Axel Lundblad och Oswald Emthén, afgifven,

likaledes till utskottet hänvisad motion, n:o 28, båda motionerna afseende

ändring af 2 § i förordningen angående skogsvårdsafgifter den 24 juli

1908.

Herr Carlberg har i sin motion anfört följande:

»Under det förberedande arbetet på den år 1903 antagna lagen om Hei-r Carlberg

vård af enskildes skogar och därmed i samband stående förordningen om mohonskogsvårdsafgifter

hafva olika åsikter uttalats i fråga om fördelningen af

de medel, som inflyta genom dessa afgifter.

I sitt underdåniga utlåtande af 18 februari 1895 framlade domänstyrelsen

ett förslag till bestämmelser om exportafgift å trävaror, hvari

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 38 Häft. (N:o 40). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

styrelsen hemställer om rätt för trävaruexporterande skogsägare att genom

arbeten å egen skog erhålla större delen af den erlagda afgiften restituerad,

samt att det därefter återstående beloppet skulle tillföras en allmän

skogsvårdsfond, från hvilken utdelning efter sig företeende behof skulle

kunna göras till de olika länen.

1896 års skogskommitté, som fann påläggande af skogsvårdsafgifter

vara den lämpligaste utvägen att bereda skogsvårdsstyrelserna de medel,

hvaraf de för fullgörande af sina uppdrag skulle blifva i behof, yttrar i

fråga om medlens fördelning, att det synts kommittén bäst öfverensstämma

med rättvisans fordringar, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke,

afverkadt inom en ort, komme samma orts skogshushållning till godo I

öfverensstämmelse därmed föreslog kommittén, att de genom skogsvårdsafgifterna

inflytande belopp skulle fördelas mellan länen efter den virkesmängd,

som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda

länen afverkad. Kommittén anför visserligen, att det kunde sättas i fråga

att lägga ytvidden af länens i enskild besittning befintliga skogsmark till

grund för fördelningen, ifall trävaruexporten från de olika orterna i allmänhet

vore afpassad efter ortens skogsareal. Då detta ingalunda vore

händelsen, hvilket framginge af fördelningsresultatet vid användning af de

olika fördelningsgrunderna, hade kommittén stannat vid sitt ofvannätnnda

förslag såsom i dess tanke principiellt riktigare.

I de yttranden, som afgåfvos af en del ämbetsverk öfver kommitténs

förslag, har detta i hvad det rör skogsvårdsafgifternas fördelning i allmänhet

tillstyrkts af de länsstyrelser, som ej afstyrkt hela förslaget om påläggande

af skogsvårdsafgifter. Endast Göteborgs och Bohus länsstyrelse

har uttalat sig för arealen såsom delningsgrund, enär i sådant fall äfven

sådana län, från hvilka exporten vore ringa, kunde erhålla ett verksamt

bidrag till främjande ef sin skogsvård, hvilket vore desto mera önskvärdt,

som behof af bidrag till skogsodlingsarbeten vore större i ett skogfattigt

län än i andra, där skogstillgången vore riklig.

Domänstyrelsen ansåg kommittén hafva anfört giltiga skäl för virkesmängden

såsom delningsgrund, hvarför styrelsen med frångående af sitt

förslag af 1895 tillstyrkte kommitténs förslag. Styrelsen medger dock,

att vissa svårigheter mötte vid tillämpningen af nämnda delningsgrund,

men anser, att dessa ej vore oöfvervinneliga.

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:r 46 till 1903 års Riksdag säger

sig föredragande departementschefen ej finna, att tillräckligt ta .ande skäl

framdragits för att frångå det af domänstyrelsen år 1895 framställda för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

3

slaget därom, att skogsvårdsafgifterna skulle ingå till en allmän skogsvårds*

fond, ur hvilken Kungl. Maj:t skulle äga att i mån af behof anvisa medel

för den enskilda skogsvårdens främjande inom de skilda länen.

Departementschefen yttrar vidare: »En fördelning mellan länen af inflytande

skogsvårdsafgifter efter den virkesmängd, som för tillverkning af

de utförda varorna blifvit inom de skilda länen afverkad, skulle, såsom

äfven domänstyrelsen framhållit, utfalla mycket ojämnt med hänsyn till

det behof af bidrag för skogsvårdsändamål, som inom länen förefinnes.

Äfven om detta missförhållande skulle i viss mån afhjälpas genom den af

styrelsen föreslagna ökning af och jämkning i fördelningen af de bidrag,

staten komme att till den enskilda skogsvårdens främjande lämna, synes

det mig dock från synpunkten af tillgodoseendet af skogshushållningen för

landet i dess helhet icke vara lämpligt att såsom en oeftergiflig grundsats

fastslå, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt å en ort,

ovillkorligen skulle komma samma orts skogshushållning till godo.»

Särskilda utskottet vid 1903 års riksdag anslöt sig i sitt utlåtande

till skogskommitténs förslag såsom varande riktigast från rättvisans synpunkt

och Kiksdagen fattade sedan sitt beslut i öfverensstämmelse därmed,

och har därför första stycket af § 2 i kungl. förordningen af den 24 juli

1903 angående skogsvårdsafgifter erhållit följande lydelse: »De genom dessa

afgifter inflytande medel fördelas mellan landstingsområdena efter den

virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de

skilda områdena afverkad.»

Mot denna bestämmelse synes mig tungt vägande skäl kunna anföras.

Det torde knappast kunna bestridas, att det är omöjligt att riktigt

fördela denna virkesmängd på de olika landstingsområdena.

Jag tillåter mig som exempel härå anföra Örebro läns landstingsområde.

Där tillverkad vara, för hvilken skogsvårdsafgift skall erläggas,

kan inlastas i flera af landets hamnar, såsom Stockholm, Göteborg, Gäfle,

Norrköping, Oxelösund, Motala, Arboga och Köping. Äfven om man från

speditören i den hamnplats, hvarest varan inlastats, skulle kunna erhålla

fullt tillförlitliga uppgifter, hvarifrån den för export afsedda varan förskrifver

sig — hvilket i och för sig ej torde vara lätt — så är det dock

omöjligt för denna eller för exportören, som inköpt varan, att uppgifva,

hvarifrån råvaran härstammar. Råvara till sådant gods erhålles nämligen

ej endast från Örebro län utan äfven från närgränsande län. På samma

sätt afyttras äfven från Örebro län sådan råvara till andra orter,''

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N;o 40.

Hvad som i detta afseende gäller för Örebro län, gäller säkerligen

för flertalet andra län.

Nutidens sågverks- och trämasseindustri söker ofta sitt råvarubehof

från ganska långt aflägsna orter och detta förhållande kommer säkerligen

att blifva allt vanligare i mån som kommunikationerna utvecklas och

industrien växer. Att fördela dessa på olika sätt och från olika håll

transporterade råvaror så, att hvarje landstingsområde erhåller af skogsvårdsmedel

hvad det rätteligen bör hafva, torde vara omöjligt.

Därtill kommer en annan omständighet, som bidrager till att göra

den nuvarande fördelningen oriktig. § 6 i förordningen om skogsvårdsstyrelser

föreskrifver, att medel, ställda under skogsvårdsstyrelsens förvaltning,

ej få användas för skogar, tillhörande stat, kommun och allmänna

inrättningar. Däraf bör väl följa, att virkesmängden från sådana

skogar ej skall beräknas vid fördelningen af skogsvårdsafgifterna emellan

länen. Då förordningen ej innehåller något om restitution för sådant

virke, förmodar jag, att afdrag härför ej göres, utan att virkesmängden

från statsskogar och andra under statens kontroll stående skogar medräknas

vid fördelningen och sålunda ej obetydligt ökar virkesmängden för

de landstingsområden, som omsluta större areal af så beskaffade skogar.

Dessa landstingsområden erhålla därigenom större andel af skogsvårdsmedlen,

än de med hänsyn till virkesmängden från de enskilda skogarna

inom området haft rätt att få.

Man har visserligen ej förbisett, att svårigheter skulle möta vid tilllämpningen

af den föreslagna fördelningsgrunden. Särskildt har domänstyrelsen

i sitt utlåtande påpekat detta. Men man synes hafva nöjt sig

med att erhålla ett någorlunda användbart resultat för att kunna fastslå

den af skogskommittén såsom rättvis framhållna principen, att de skogsvårdsafgifter,

som erlagts för virke, afverkadt inom en ort, böra komma

samma orts skogshushållning till godo.

I likhet med dåvarande departementschefen anser jag denna princip

vara oriktig och föga ägnad att utgöra grunden för en rättvis fördelning

af skogsvårdsmedlen.

Utdrages konsekvensen af denna princip, borde ju skogsvårdsafgifterna

fördelas bland de skogsägare, som tillsläppt det virke, hvarför afgift betalas.

Denna tanke hade äfven kommit till uttryck i de första förslag till

exportafgifter, som framkommo, men har sedermera ej blifvit fullföljd.

Ett af skälen härtill har väl varit omöjligheten att i hvarje fall utröna,

hvem som tillsläppt råvaran.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

I fråga om de större sågverk och trämassefabriker, som använda endast

virke från egna skogar, läte det sig ju göra, men föga skäl torde

vara för bauden att utdela dessa för landets skogskultur afsedda medel

till sådana skogsägare, hvilka säkerligen därförutan äro i tillfälle att vidtaga

och oftast äfven vidtaga nödiga åtgärder till återväxtens betryggande

på sina skogsmarker.

Det kan ej heller betraktas annat än som en orättvisa, om skogsägaren

skulle premieras därför att han afverkar sin skog, ty ingen kan

gärna påstå, att den lilla skogsvårdsafgiften nedsätter värdet af råvaran,

virket. Domänstyrelsen har också i sitt utlåtande öfver skogskommitténs

förslag uttalat, att denna afgift icke kunde komma att utöfva någon som

helst afsevärd inverkan på skogsvärdet. Erfarenheten torde också hafva

till fullo bekräftat detta.

Nej, det är sågverksägaren och trämassefabrikanten, som få beräkna

skogsvårdsafgiften som ett plus på sina omkostnader. Sannerligen taga de

hänsyn till denna afgift vid råvarans inköp, hvilketdera skogen köpes på

rot eller huggen. Skogspriserna bestämmas nog uteslutande af konjunkturer

samt tillgång och efterfrågan.

Är nu detta sant, finnes ju intet fog att med andel af skogs vårdsafgifterna

gynna skogsägaren och af samma skäl ej heller den ort, hvarifrån

virket är taget.

I stället torde man i fråga om skogsvårdsafgifternas användning höra

gå till en större enhet, landet i dess helhet, och se till, att de fördelas

så, att de, oberoende af ortsintressena, finna en användning, som medför

den största möjliga allmänna nytta för landet.

Af skogsvårdsstyrelsernas uppgifter torde ej någon ur denna synpunkt

vara viktigare än kalmarkernas försättande i skogbärande skick.

Skogskommitten uppger, att i de södra delarna af landet finnas af

ålder kala marker, i ytvidd uppgående till :/2 million hektar, och att i

öfrigt inom landet finnas mångdubbelt vidsträcktare skoglösa eller ytterst

dåligt beväxta marker. Tillfälle saknas således ej för skogsvårdsstyrelserna

att på detta sätt använda de medel, hvaröfver de disponera.

Tillföljd af det sätt, hvarpå skogsvårdsmedlen nu fördelas, äro dock

dessa medel på många håll alltför otillräckliga. Detta framgår tydligt af

efterföljande tabell, som upptager

a) areal af enskild skogsmark år 1895 enligt 1896 års skogskommitté3

uppgift, hvarvid dock är att märka, att dessa siffror nu äro för höga,

enär i desamma ingå såväl nybyggesskogar och allmännings- eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

besparingsskogar, gom gtateng från och med 1896 inköpta skogar,

b) statskontorets fördelning af 1906 års skogsvårdsmedel,

c) samma fördelning, beräknad pr hektar enskild skogsmark,

d) 1906j|års skogsvårdsmedel, fördelade efter ytenbet enskild skogsmark.

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

Blekinge

Kristianstads

Malmöhus

Hallands

Göteborgs och Bohus

Alfsborgs

Skaraborgs

Värmlands

Örebro

Västmanlands

Kopparbergs

Gäfleborgs

V ästernorrlands

Jämtlands

län.

Medeltal

areal

privatskog

1906 års

skogsv&rdsafgifter

Statskontorets

fördelning

fördelad

efter yt- enhet en- skild

skogsmark

kr.

1895

hektar

Summa

kr.

uträknad

pr hektar

priv. sk:m

öre

a

b

C

d

521,441

12,996

2,4 9

20,000

279,564

2,919

1,06

10,700

398,912

3,544

0,89

15,200

635,204

15,498

2,44

24,300

727,172

33,777

4,6 4

27,800

638,508

29,885

4,68

25,400

799,003

38,642

4,8 3

30,600

201,768

6,116

3,03

7,700

323,956

1,181

0,8 6

12,400

102,900

139

0,13

3,900

296,340

7,575

2,65

11,300

344,251

486

0,14

13,100

850,402

28,356

3,3 3

32,600

382,298

9,174

2,40

14,600

1,455,797

106,682

7,3 3

55,900

612,676

6,255

1,02

23,600

431,345

9,174

2,13

16,500

2,127,592

56,920

2,6 7

81,600

1,557,590

97,925

6,29

59,700

2,044,459

120,026

5,87

78,400

3,381,182

107,725

3,18

129.700

3,84

Denna tabell bestyrker, hvad jag här ofvan yttrat om den nuvarande

fördelningsgrundens olämplighet för ändamålet, ty en fördelningsgrund,

som åstadkommer sådana ojämnheter vid fördelningen, att ett län kan

erhålla mer än 50 gånger så högt bidrag pr hektar skogsmark, som ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

7

annat län får nöja sig med, kan ej vara riktig. Behofvet af medel till

fullgörande af skogsvårdsstyrelsens uppgift kan nämligen ej vara så olika,

beräknadt pr hektar af den skog, som står under styrelsens uppsikt, att

en sådan skillnad är berättigad. Finnes någon skillnad, synes den mig

knappast kunna vara till favör för det skogrikare länet. Om man tänker

sig två län med samma areal skogsmark, af hvilka det ena länets

mark vore i det närmaste kalhuggen och det andras försedd med normalt

skogsbestånd, så är det gifvet, att det förra behöfver använda mera pengar

på att sätta kalmarkerna i skogbärande skick än det senare, under

det att det senare depenserar mera på öfvervakande och rättande af pågående

skogsafverkningar. Kostnaden i förra fallet torde åtminstone ej

blifva mindre än i det senare.

Det synes mig därför, att, då man måste fordra en annan och rättvisare

grund för fördelningen af skogsvårdsm edlen än den nuvarande, en

fördelning efter hektar enskild skogsmark skulle vara med rättvisa och

billighet öfverensstämmande. Därvid bör dock gifvetvis tillses, att i arealen

ej inräknas sådana enskilda skogar, sorn stå under skogsstatens tillsyn,

utan att endast sådana medtagas, hvaröfver skogsvårdsstyrelse har uppsikt.

Genom en sådan förändring finge de nu skogrika länen lämna ifrån

sig en del af sitt öfverflöd till de län, hvilka däraf äro mest i behof för

sin skogskultur. Detta vore ej annat än i sin ordning, alldenstund nu

gällande bestämmelser verka som ett straff för de län, hvilkas hufvudsakliga

skogstillgångar sköflats under förgångna tider.

Utom det att den här föreslagna fördelningsgrunden är rättvis, är den

lätt att riktigt tillämpa och lämnar ej tillfälle för olika uppfattningar att

göra sig gällande vid fördelningen. Detta kunde däremot blifva händelsen,

om, såsom dåvarande chefen för jordbruksdepartementet år 1903

föreslog, skogsvårdsafgifterna skulle sammanföras i en fond, hvarifrån anslag

skulle lämnas skogsvårdsstyrelserna i mån af behof.

Enligt gällande förordning bestämmer Kungl. Maj:t de närmare grunder,

hvarefter landstingsområdena skola blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna

för fem år i sänder. Då någon afsevärd förändring af skogsmarkens

natur af enskild knappast inträder under så kort tidsperiod som fem

år kan denna bestämmelse gärna bibehållas, endast med den skillnad, som

betingas af den förändrade fördelningsgrunden.

Med stöd af hvad jag här ofvan anfört, tillåter jag mig vördsamt föreslå

att Riksdagen ville besluta sådan ändring af kungl. förordningen om skogsvårdsafgifter

af 24 juli 1903, hvarigenom § 2 skall erhålla följande lydelse:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

§ 2.

De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas mellan landstingsområdena

efter ytvidden inom hvarje landstingsområde af i enskild besittning

befintlig skogsmark, öfver hvilken skogsvårdsstyrelse skall hålla uppsikt.

De närmare grunder, hvarefter landstingsområdena skola blifva delaktiga

i skogsvårdsafgifterna, bestämmas af Kungl. Maj:t för fem år i

sänder.»

Herr Svenssons förevarande motion är af följande lydelse:

Hen-Svenssons »Vid 1905 års riksdag väcktes af undertecknad en motion (A. K.

n:o 42) i syfte att vinna den förändring i grunderna för skogsvårdsafgifternas

fördelning, att dessa icke skulle, såsom i kungl. förordningen om

skogsvårdsafgifter den 24 juli 1903 § 2, stadgas, fördelas efter den inom

hvarje landstingsområde afverkade virkesmängden, utan i stället fördelas

efter arealen af enskilda skogar inom hvarje landtingsområde. Denna motion

vann dock icke Riksdagens bifall.

Det enligt min mening mest vägande skälet emot bifall till densamma

torde hafva varit, att grunderna för skogsvårdsafgifternas fördelning så nyligen

blifvit på ofvan angifna sätt bestämda, att erfarenhet ännu saknades,

i hvad mån en förändring redan då kunde anses påkallad.

Emellertid har erfarenheten numera till fullo ådagalagt riktigheten af

de synpunkter jag i min motion framställde, nämligen dels omöjligheten af

att på ett tillförlitligt sätt utröna beloppet af den inom hvarje landstingsområde

afverkade virkesmängden och nödvändigheten redan på grund häraf

att söka finna någon annan delningsgrund och dels den orättvisa, som den

gällande principen obestridligen medför för ett landstingsområde, som visserligen

lämnar mindre afverkad virkesmängd än ett annat område, men som

icke förty är i vida högre grad än detta i behof af understöd för främjande

af sin skogskultur.

Då den femårsperiod, för hvilken de närmare grunderna för afgifternas

fördelning blifvit af Konungen fastslagna, nu nalkas sitt slut, torde tiden

också vara inne för den principförändring, hvarom jag i min ofvan omförmälda

motion framställde yrkande. Och tillåter jag mig således på grund

af hvad jag nu anfört och under åberopande af min föregående motion i

ämnet vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande

förordning angående skogsvårdsafgifter, att de genom dylika afgifter inflytande

medel komma att fördelas mellan landstingsområdena efter ytvidden

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

9

inom hvarje landstingsområde af i enskild besittning befintlig skogsmark,

öfver hvilken skogsvårdsstyrelse skall hålla uppsikt.

Såsom den ene af motionärerna erinrat, var den tanken ej främmande Utskottets

för 1896 års skogskommitté, att skogsvårdsafgifterna skulle fördelas mel-yttrande

lan länen efter ytvidden af i enskild besittning varande skogsmark. Då

det emellertid syntes kommittén bäst öfverensstämma med rättvisans

fordringar, att skogsvårdsafgifterna, som erlagts för virke, afverkadt inom

en ort, koinme samma orts skogshushållning till godo, samt trävaruexporten

från de olika orterna till sin storlek ej vore afpassad efter ortens

skogsareal, ansåg sig kommittén icke kunna förorda denna metod, utan

föreslog i stället, hvad . som äfven blef lag, nämligen att afgifterna skola

fördelas mellan landstingsområdena efter den virkesinängd, som för tillverkning

af de utförda varorna blifvit inom de särskilda områdena afverkad.

Motionärerna göra nu gällande, att denna princip skulle vara orättvis

och föga ägnad att utgöra grunden för en riktig fördelning af skogsvårdsmedlen.

En sådan blefve det däremot, om arealen lades till grund

för fördelningen.

Utskottet kan för sin del icke finna annat än att den gällande principen

för skogsvårdsafgifternas fördelning är billig och rättvis. Det måste

nämligen enligt utskottets mening vara riktigt, att de landsdelar, som

lämnat det exporterade virket och hvilka alltså måste anses hafva fått

vidkännas afgifterna för detsamma, också få tillgodonjuta dem för sin

skogsvård. Och äfven om, såsom af motionärerna anmärkts, enligt denna

fördelningsmetod understundom kan inträffa, att afgiften faktiskt kommer

en annan ort till godo, än den hvarifrån virket tagits, måste detta dock

anses såsom undantagsfall, hvilka för fördelningens riktighet i stort sedt

sakna betydelse. Behofvet af inkomster för skogskulturändamål måste också

anses blifva genom den gällande fördelningsmetoden i det stora hela på ett rättvist

sätt tillgodosedt. Visserligen torde jämväl inom åtskilliga af de län, hvarifrån

virkesexporten är mindre, skogsvårdsstyrelserna vara i stort behof af

medel för fyllande af sin uppgift med afseende å skogens vård; men det måste

väl ihågkommas, att detta i allmänhet i ännu mycket högre grad är fallet

inom de mest skogexporterande och särskildt de norrländska länen med

deras stora vidder af mossar, myrar och andra marker, där i stor utsträckning

särskilda åtgärder äro erforderliga för skogskulturens befrämjande. Det ändamål,

som motionärerna vilja tillgodose, nämligen att bereda de län, hvarifrån

Bih. till Rtttsd. Prof. 1908. 7 Sami. 38 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

afverkningen för export är mindre, större penningtillgång för att vårda om

sina skogar och kalmarker, bör kunna nas utan anlitande af en metod för

skogsvårdsafgifternas fördelning, hvilken enligt utskottets mening skulle innebära

ett obehörigt gynnande af dessa län på de mera skogexporterande

länens bekostnad och som äfven förbiser, att ej blott skogsarealens omfång

utan äfven dess beskaffenhet är afgörande för frågan om dess behof af

åtgärder i skogskulturellt afseende. Såsom skogsvårdsafgifterna nu fördelas

hafva också de trakter, hvarifrån afverkning för export skett och alltså

sådana afgifter utgå, ansetts vara i stånd att så godt som ensamt^ och

utan bidrag af allmänna medel bära kostnaderna för åtgärder i skogsvårdsafseende.

De trakter åter, som icke alls eller i mindre mån äro besvärade

af skogsvårdsafgifter, åtnjuta större sådana bidrag. Sålunda erhöllo år

1906, hvilket afses i den tabell, som meddelats af den ene af motionärerna,

hvarken Värmlands, Västern or rlands eller Jämtlands län något bidrag af

det för nämnda år anvisade anslaget, 100,000 kronor, till skogsodlingens

befrämjande. Af samma års anslag till uppehållande af skogsvårdsstyrelnas

verksamhet, 60,000 kronor, erhöllo hvart och ett af dessa län endast

1,000 kronor. Göteborgs och Bohus län t. ex. erhöll däremot af det förra

anslaget 20,500 kronor och af det senare 4,000 kronor samt Hallands län

af det förra anslaget 11,000 kronor och af det senare 4,000 kronor, hvarvid

dock beträffande det förra anslaget i enlighet med för detsamma gällande

villkor utgjorde en förutsättning, att vederbörande landsting och

hushållningssällskap till skogsvårdsstyrelsens förfogande ställt ett minst lika

stort belopp som statsbidraget.

Hvad beträffar de nordliga länen bör också betänkas, att dessa läns

landsting och hushållningssällskap i vida mindre mån äga förmåga att

lämna bidrag för skogsändamål, än hvad som i allmänhet är fallet med

de sydligare länen.

Vidkommande de af motionären framhållna svårigheterna att efter

gällande grund åstadkomma en riktig fördelning af den virkesmängd,^ som

för export afverkas, de olika landstingsområdena emellan, lära, såvidt

utskottet kunnat inhämta, dessa svårigheter vara af motionärerna öfverdrifna.

Att erfarenheten skulle hafva ådagalagt omöjligheten att åstadkomma

en tillfredsställande sådan fördelning, som ju endast kan blifva

och behöfver vara approximativ, kan utskottet i allt fall icke finna adagalagdt.

Det torde ock med skäl kunna antagas, att för hvarje femårsperiod

fördelningen skall blifva allt mera tillfredsställande. Utskottet vill

härutinnan äfven framhålla, att ett rättvist bestämmande af den areal,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

hvarå med tillämpning af den af motionären påyrkade metoden skogsvårdsafgifterna

skulle fördelas, icke heller skulle blifva utan svårigheter. Särskildt

torde detta ofta kunna blifva fallet för de norrländska länens vidkommande

till följd af där befintliga stora vidder försumpade skogsmarker,

hvilka enligt gällande lagstiftning om vård af enskildes skogar äro

från skogsvårdsstyrelsernas uppsikt undantagna. Enligt motionärernas förslag

skulle skyddsskogarna, såsom ej stående under skogsvårdsstyrelsernas

vård, ej ingå i fördelningen. Detta skulle kunna drabba vissa län, t. ex.

Jämtlands län, ganska hårdt.

På grund af hvad utskottet nu anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Rudebeck och af Ekenstam hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, herr Fdhlén

att han icke deltagit i den slutliga handledningen däraf.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.