Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagstiftningen om vården af enskildes skogar. Herr Fahlén har i sin motion‘anfört följande: »Under de tre år, som de nya skogslagarna varit i tillämpning, har man haft tillfälle att skaffa sig någon erfarenhet rörande värdet af den nya lagstiftningen.

1908-04-03 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:41, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagstiftningen om vården af enskildes skogar. Herr Fahlén har i sin motion‘anfört följande: »Under de tre år, som de nya skogslagarna varit i tillämpning, har man haft tillfälle att skaffa sig någon erfarenhet rörande värdet af den nya lagstiftningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse

af 6 § i lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli

1903, dels ock om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

revision af lagstiftningen om vården af enskildes skogar.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft en

inom Första Kammaren af herr Hugo Fahlén afgifven, till utskottet hänvisad

motion, n:o 19, angående ändrad lydelse af 6 § i lagen om vård

af enskildes skogar den 24 juli 1908, samt en inom Andra Kammaren

af herr Carl Lindhagen afgifven, likaledes till utskottet hänvisad motion,

n:o 199, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagstiftningen

om vården af enskildes skogar.

Herr Fahlén har i sin motion‘anfört följande:

»Under de tre år, som de nya skogslagarna varit i tillämpning,

har man haft tillfälle att skaffa sig någon erfarenhet rörande värdet af

den nya lagstiftningen. I allmänhet torde meningarna sammanstämma

därutinnan, att de grundprinciper, på hvilka lagarne byggdes, varit goda,

och att deras verkan i mångt och mycket öfverträffat hvad man först

vågade hoppas. Att svagheter vidlåda desamma, erkändes ju redan

vid deras utarbetande och antagande, och detta förhållande har erfarenheten

icke jäfvat. Det får dock icke förgätas, hurusom — något som

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 39 Höft. (N:o 41.) 1

Herr Fahléns

motion.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ock framstod såsom ledande grundtanke vid lagarnes stiftande på

skogsvårdens område lagar ensamt icke äro till fyllest. Härvidlag kräfves

upplysning till väckande af lefvande intresse för skogens vård, hvilket

väl ock var ett af de hufvudsakligaste syftemålen med inrättandet af de

»lefvande samfundsorganen», skogsvårdsstyrelserna. Skapandet af ett

allmänt skogs vårdsintresse kan förvisso icke ske i hast, men så mycket

torde man våga säga, att genom skogsvårdsstyrelsernas verksamhet den

allmänna uppfattningen härvidlag mycket förändrats till det bättre.

De brister, som med fog kunna anmärkas i fråga om vår nuvarande

skogslagstiftmng, lära i alla händelser icke kunna pa en gång

afhjälpas. Detta torde kunna ske endast så småningom och hand i hand

med de ökade erfarenheter tiden skänker.

Under den nu tilländagångna treårsperioden har särskildt bestämmelsen

i 6 § af lagen angående vård af enskildes skogar rörande upphörande

af afverknings förbud i det fall, att pant eller borgen ställts för

fullgörandet af erforderliga skogsvårdsåtgärder, vållat vissa skogsvårdsstyrelser

svårigheter i försöken att förhindra lagstridig afverkning. I

sin berättelse för nästlidet år framhåller särskildt Jämtlands läns skogsvårdsstyrelse

olämpligheten af att ett afverkningsförbud skall kunna sättas

ur giltighet genom ställande af borgen, närmast på den grund att den

ställda säkerheten, hvilken i allmänhet är afsedd att gälla för lång tid

framåt, kan undergå värdeminskning, hvaröfver kontroll icke kan af

slcogsvårdsstyrelsen utöfvas.

Bestämmelsen uti ifrågavarande paragraf har jämväl inom Västernorrlands

läns landstingsområde visat sig oläglig.

Paragrafen, till hvilken någon motsvarighet icke förefanns i skogskommxtténs

förslag'', upptog-s af det särskilda utskott, som förberedde

skogslagsfrågan. »Såsom motiv för densamma anförde utskottet, »att

tillfälle bör beredas den, som träffats af afverkningsförbud, att genom

ställande af pant eller borgen hos öfverexekutor befria sig från förbudet.

Härigenom förminskas naturligtvis risken för den enskilde att till följd

af inträffade afverkningsförbud ådragas ekonomiska förluster». _

Befogenheten af ett dylikt rättsskydd kan väl knappt diskuteras,

ifall nämligen risken för ett i otid meddeladt afverkningsförbud i verkligheten

vore synnerligen afsevärd. Men då ett afverkningsförbud icke

lagligen kan "meddelas eller ens begäras, utan att förhållandet, hvarpå

detsamma skall grundas, underkastats sakkunnig pröfning först af skogsvårdsstyrelsens

forstliga biträde och sedan af de synemän, om hvilka

talas i 2 § och af hvilka två skola vara ledamöter i ägodelningsrätt

eller godemän vid landtmäteriförrättning, synes det knappt kunna ifråga
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

sättas, att ett dylikt förbud skulle ens i undantagsfall beviljas utan

laga skäl, och detta så mycket mindre som ärendet också skall pröfvas

af skogsvårdsstyrelsen, hvilken, med den sammansättning denna myndighet

i allmänhet äger och bör äga, säkerligen går till väga med

tillbörlig försiktighet. Det torde nämligen kunna förutsättas, att den

af Kungl. Maj:t vid två särskilda tillfällen tillämpade metod att till

ordförande i skogsvårdsstvrelse förordna en statens skogstjänsteman

och ordinarie revirförvaltare — som det vill synas i strid med Riksdagens

afsikter — icke skall komma att fullföljas vid kommande utnämningar

till detta grannlaga uppdrag.

Ifrågasättas kunde, huruvida icke hela sjätte paragrafen borde

utgå ur lagen, men försiktigheten bjuder törhända att icke gå längre

än hvad Jämtlands läns skogsvårdsstyrelse ansett önskvärdt. Redan

därmed skulle sannolikt det mesta vara vunnet. En borgensunderskrift

— i all synnerhet då förbindelsen icke afser något bestämdt penningebelopp

— är ofta nog icke så svår att anskaffa, och under skyddet af

en dylik handling kan en samvetslös afverkare så godt som sköfla ett

ungt växtligt skogsbestånd, hvilket nästan tigger om skydd, utan att

skogsvårdsstyrelsen förmår att bereda detta skydd.

Isynnerhet i de ofta återkommande fall, då vid upplåtelse af rätt

till afverkning af skog säljaren tillförbundits att ansvara för alla kostnader

för besörjande af återväxt, till hvilket slag af upplåtelser jag

måhända får anledning att senare återkomma, är det en bekväm utvägför

afverkaren att gentemot skogsvårdsstyrelsens ingrepp och öfverexekutors

afverkningsförbud sätta en borgen, så mycket lättare att

anskaffa som ansvaret ytterst kommer att drabba markägaren, hvilken

också i de flesta fall är solvent för sitt åtagande.

Att sätta pant ställer sig däremot icke så enkelt, och detta

institut torde icke kunna missbrukas lika lätt som borgen, men innebära

betryggande rättsskydd mot ett olagligt afverkningsförbud, hvartill

kommer att en realsäkerhet icke förändrar värde lika lätt som en

namnsäkerhet.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig hemställa, att

Riksdagen för sin del ville besluta följande ändrade lydelse af 6 § i

lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 1903:

6 §■

Förbud, som i 4 eller 5 § är nämndt, upphöre, där hos öfverexekutor

ställes pant för fullgörande af de åtgärder, som för skogsmarkens

återställande i skogbärande skick finnas erforderliga.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

Herr Lindhag

ens motion.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Herr Lindhagens förevarande motion är af följande lydelse:

»Uti lagen den 24 juli 1903 angående vård af enskildas skogar

föreskrifves i 1 § såsom den grundläggande regeln, att å skogsmark

afverkning ej må så bedrifvas eller efter afverkningen med marken så

förfaras, att skogens återväxt uppenbarligen äfventyras. Det ligger i

sakens natur och framgår också af skogsvårdsstyrelsernas berättelser, att

i en mängd fall det icke blott är svårt att utöfva kontroll utan äfven

uppstår stor tvekan, om lagen får tillämpas endast när äfventyret påtagligen

skall bli verklighet, och således ej då blott olika gradationer

af sannolikhet föreligga.

Ordet ''uppenbarligen’ insköts af Riksdagen. Man kan visserligen

förstå, att detta då ansågs vara i sin ordning för att skatta något

åt den tvekan, som många hyste inför de nya grundsatserna. Men gå

vi nu till verkligheten, visar den sig så brutal, att en dylik känslig aktsamhet

är mycket litet på sin plats och ej borde få på något sätt stå

hindrande i vägen för ett ingripande, som i alla fall ej kan drabba

annat än de svårare försyndelserna. Mig synes där före till en början,

att ordet ''uppenbarligen'' nu bör utgå och detta icke såsom en lagändring

utan mera såsom en af de verkliga förhållandenas natur påkallad

lagförklaring.

En annan bestämmelse i förenämnda lag, som redan från början

verkat högst ogynnsam är innehållet i 6 §. Där stadgas, att förbud

mot afverkning enligt 4 § och 5 § intill dess föreskrifna åtgärder för

återväxtens betryggande vidtagits, må upphöra när pant eller borgen

ställes för åtgärdernas fullgörande. Detta lärer, såsom man lätt kan

förstå, ofta leda till ett väsentligt åsidosättande af hela lagstiftningens

uppgift.

Ett kraf, som på många orter gör sig gällande är en föreskrift

att afverkning ej må så bedrifvas, att jordbrukets behof af liusbehofsvirke

äfventyras. Särskildt äro naturligtvis i detta afseende intresserade

innehafvare af rätt till husbehofsvirke från skog, som äges eller disponeras

af annan. Denna senare fråga berördes vid 1907 års riksdag i

en motion af herr Hörnsten (lagutskottets utlåtande n:o 47). En föreskrift

i förutnämnda syfte skulle äfven vara väl på sin plats exempelvis

för att skydda jordbruket på kronodomäner, h vilka nu säljas för jordbruksändamål

men i första hand ofta inköpas af skogsspekulanter i

syfte att uthugga skogsbeståndet.

En stor brist i den nuvarande lagstiftningen om enskildas skogar

är, att den ej påbjuder några som helst åtgärder från jordägarnas sida

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 5

för att i produktivt skick återställa skogsmark, som blifvit ödelagd före

det lagen trädde i kraft.

Beträffande den viktiga frågan att upprätthålla det befintliga skogskapitalets

bestånd, påyrkas i särskild motion af denna dag en lagstiftning

om uthålligt skogsbruk å bolag och enskilde personer tillhöriga

skogar af mera betydande omfattning. En verklig brist är jämväl, att

1903 års lag om skyddsskogar ej är liksom lappmarkslagen grundad i

princip på uthållighetsbruk. Om i något fall bör påbjudas uthållig skogshushållning,

synes det vara i fråga om skyddsskogar. En ytterligare

fråga af särdeles angelägen natur är i denna del förekommandet i

allmänhet af det rothygge af växtlig ungskog till pitprops, egyptiska

sparrar, pappersved o. d., som börjar blifva en verklig landsfara.

Detta allt nu angifvet som exempel.

Vid förra Riksdagen berördes i afgifna motioner flera af ofvannärnnda

frågor (motionerna i Andra Kammaren n:ris 167, 168, 169 och

129). Endast en af dem var så affattad, att den påkallade ändring i

1903 års skogslag, nämligen i fråga om uteslutandet af ordet ''uppenbarligen’

ur 1 §.

I detta senare ärende medgaf lagutskottet, att en effektivare bestämmelse

kunde vara af nöden. Då emellertid, yttrade utskottet, lagen

om vård af enskilda skogar för att blifva fullt effektiv i åtskilliga delar

tarfvar ganska ingripande förändringar, något hvarpå ock vissa skogsvårdsstyrelser,

enligt hvad utskottet erfarit, lära hafva sin uppmärksamhet

riktad, samt således frågan om ett mera omfattande öfverseende af

berörda lag snart torde blifva föremål för statsmakternas omsorg, syntes

det utskottet föga lämpligt, att Riksdagen skulle antaga den ifrågasatta

jämförelsevis mindre betydande lagändringen. Upprinnelsen till detta

skäl låg i ett inom utskottet lämnadt meddelande, att skogs vårdsstyrelserna

i de nordligaste länen kort förut haft ett gemensamt sammanträde,

därvid uttalats, att utom den af motionären ifrågasatta lagändringen

tarfvades äfven andra ändringar i lagen, framför allt i dess 6 §.

Utskottets utlåtande bifölls af kamrarne.

Den af lagutskottet uttalade förmodan, • att frågan snart skulle

blifva föremål för statsmakternas omsorg har icke besannat sig. Man

lär inom vederbörande departement ännu icke ägnat saken någon till

handling ledande uppmärksamhet. Någon framställning därom lär ej

heller ingått till regeringen annat än såvidt afser förekommandet af skada

å ungskog genom betning. För närvarande arbetar visserligen en

kommitté för att föreslå en bättre vård af statens och de under statens

kontroll stående skogar i Norrland och Dalarne, särskildt såsom det

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

uppgifves det för att pröfva önskningarne om massafverkning af s. k.

skadad skog. Denna uppgift må vara hur viktig som helst. Ännu

mer brådskande är dock att hejda den snabba ödeläggelsen af de

enskilda skogarna.

I detta sammanhang kan vara lämpligt att, i stället för att därom

framlägga särskild motion, framhålla den stora önskvärdheten af att

till ändamålets befrämjande de nya skogsvård s styr el s ern a sammanföras

af regeringen till gemensamma öfverläggningar för utbyte af erfarenheter

och afgifvande af enhetliga förslag till åtgärder. Detta är tydligen

det riktigaste och verksammaste sättet för att få saken i gång.

Under åberopande af hvad sålunda anförts hemställes: att Riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t anhålla det täcktes Kungl. Maj:t, efter

skogsvårdsstyrelsernas sammankallande till gemensamma öfverläggningar

och inhämtande af de församlades meningar, låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till de ändringar i lagstiftningen om vården af

enskildes skogar, som befinnas i ofvan angifna eller andra afseende»

vara af förhållandena påkallade.»

Hvad angår till en början den i båda de förevarande motionerna

berörda frågan om inskränkning af den i 6 § af lagen angående vården

af enskildas skogar medgifna rätt att genom ställande af pant eller

borgen bringa meddeladt afverkningsförbud att upphöra fanns, såsom

af den ene af motionärerna erinrats, hvarken i det kommittéförslag,

hvarå lagen hvilar, eller i den kungl. propositionen till 1903 års Riksdag

med förslag till samma lag någon motsvarighet till detta stadgande.

Det särskilda, utskott vid sistnämnda års riksdag, på hvars

förslag stadgandet tillkom, anförde härom, att, då utskottet i likhet

med Kungl. Maj:t funnit nödvändigt, att till skogarnas skydd skulle

kunna användas ett i de enskilda medborgarnas rättsförhållanden så

kraftigt ingripande medel som afverkningsförbud, hade utskottet låtit

sig angeläget vara att tillse, om och på hvad sätt de olägenheter,

hvilka ett "sådant förbud medförde för den däraf träffade skogsägaren

eller afverkningsrättsinnehafvaren, skulle kunna mildras utan att den

med förbudet afsedda verkan därigenom äfventyrades. Tillfälle borde

därför beredas den, som träffades af afverkningsförbud, att genom

ställande af pant eller borgen hos öfverexekutor befria sig från förbudet.

Det afverkningsförbud, hvarom här är fråga, synes i regel få en något,

olika karaktär, allteftersom det meddelas af domstol eller öfverexekutor.

Meddelas det af domstol, skall detsamma gälla, tills de åtgärder för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o il. 7

återväxtens betryggande å skogsmarken blifvit utförda, som af domstolen

befunnits eller kunna befinnas böra vidtagas. Förbudet, som

alltså af domstolen kan meddelas endast under förutsättning att dylika

åtgärder böra vidtagas, samt för öfrigt i den mån sådant finnes vara

af nöden och kunna ske utan förnärmande af någons lagliga rätt, synes

alltså hafva fått till hufvudsakligt ändamål att framtvinga de åtgärder

med afseende å marken, hvarom domstolen förordnat och livilka förutsatts

alltid skola kunna verkställas, vare sig de skola vidtagas af den

försumlige eller på hans bekostnad af skogsvårdsstyrelsen. Afverkningsförbud

af öfverexekutor åter meddelas, om skäl till sådant förbud i

öfrigt pröfvats förekomma sedan den i 2 § af ifrågavarande lag omförmälda

undersökning å skogsmarken gifvit vid handen, att marken

varit utsatt för vanskötsel. I detta fall, då något beslut angående

åtgärder med afseende å marken i regel ej föreligger, får förbudet väl

uteslutande karaktären af ett medel att hastigt och utan den omgång

ett domstolsförfarande medför kunna stoppa en afverkning, som så

bedrifves, att skogens återväxt äfventyras. Hvilka åtgärder, som för

markens försättande i skogbärande skick kunna finnas erforderliga, kan

i sakens läge, efter behandling blott hos öfverexekutor, vara ganska

obestämdt. I den mån en afverkning fortskrider kunna emellertid alltid

kostnaderna och svårigheterna för sådana åtgärder alltmer ökas, tills det

slutligen i vissa fall blir fullständigt omöjligt att genom åtgärder, hvarom

kan blifva fråga, återställa marken i skogbärande skick. Skulle, om

afverkningen fortsattes, det sålunda blifva omöjligt eller väsentligen

svårare att åter göra marken skogbärande, synes pant eller borgen icke

böra kunna bringa meddeladt afverkningsförbud att upphöra. Rätten

att genom ställande af säkerhet befria sig från afverkningsförbud synes

därför, för så vidt den öfverhufvud kan medgifvas, lämpligen böra ställas

i beroende af de följder, som en fortsatt afverkning kan medföra för

skogens återväxt.

Med afseende å frågan om borgens jämställande med pant såsom

säkerhet i det förevarande afseendet synes ett sådant jämställande

visserligen stå i öfverensstämmelse med den i svensk rätt i allmänhet

gällande principen om deras likställighet såsom säkerheter. Den tid, för

hvilken ställd säkerhet skall gälla, kan emellertid här vara synnerligen

lång, likasom äfven i öfrigt förhållandena här möjligen kunna anses påfordra

starkare garanti än en borgen innebär, särskildt när hänsyn

tagas till det sätt, hvarpå borgesmännens vederhäftighet faktiskt bedömes

af vissa vederbörande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Utskottet öfvergår därefter till de i herr Lindhagens förevarande

motion ifrågasatta öfriga ändringar i lagstiftningen angående vården af

enskildes skogar.

Bland de förändringar, som af 1903 års riksdags särskilda utskott

vidtogos i det då föreliggande lagförslaget angående vård af enskildes

skogar i syfte att tjäna såsom garanti mot missbruk vid lagens tilllämpning,

var äfven den, att i lagförslagets 1 § framför ordet »äfventyras»

insattes ordet »uppenbarligen». Med afseende härå anförde

utskottet, att med en sådan lag, som den förevarande, hvilken under

olika omständigheter påfordrade ett så olikartadt ingripande, omdömet

hos dem, som blifvit, satta att kontrollera lagens efterlefnad, erhölle

ett ganska stort inflytande. Det vore därför af vikt, att inskridande

mot den enskilde ägaren icke skedde, förr än det rent objektivt sedt

vore påtagligt, att vanskötsel förelåge. Därigenom lämnades äfven

skydd mot ett ingripande, förorsakadt endast af ett ensidigt fasthållande

vid den ena eller andra forstliga teorien. Det synes lagutskottet, som

om denna det särskilda utskottets och Riksdagens vid lagens stiftande

uttalade mening fortfarande borde äga giltighet, tills någon stadgad

erfarenhet vunnits, huruvida stadgandet i fråga är olämpligt, och i

behof af ändring. Detta kan enligt utskottets mening ännu ej anses

vara fallet.

Hvad angår motionärens framställning om föreskrifter till skydd

för jordbrukets behof af husbehofsvirke kan utskottet, i likhet med

lagutskottet vid 1907 års riksdag, icke finna, att detta till privaträtten

hörande ämne bör behandlas i en lagstiftning, hvilken såsom den ifrågavarande

afser att reglera förhållanden mellan det allmänna och den

enskilde.

Motionären ifrågasätter vidare, att jordägare borde åläggas vidtaga

åtgärder för att i produktivt skick återställa skogsmark, som blifvit

ödelagd, innan lagen angående vård af enskildes skogar trädt i kraft.

Att i vårt land i stor utsträckning finnas skogsmarker, som uthuggits

före den 1 januari 1905 och som äro i behof af odling, är ett beklagansvärdt

faktum, hvarför visserligen bör sökas bot. Också fortgår arbetet

på att bringa denna mark i ett skogbärande skick. I sådant hänseende

beviljas årligen afsevärda belopp såväl af staten som af landstingen och

hushållningssällskapen, och användas därtill äfven inflytande skogsvårdsafgifter.

För att offentliga medel sålunda skola komma en jordägare

till godo, måste han äfven underkasta sig större eller mindre personliga

uppoffringar. Att i lagstiftningsväg tvinga jordägare till sådana upp
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

offringar eller till att i viss utsträckning försätta sina kalmarker i

skogbärande skick torde emellertid icke vara välbetänkt. I många ocli

kanske de flesta fall skulle ett sådant åliggande drabba en ägare, som

ej både ringaste skuld i markens ödeläggelse. Detta kan enligt utskottets

mening icke vara rättvist. Ett lämpligare medel att verka för det

af motionären åsyftade målet synes utskottet vara att fortsätta det

påbörjade arbetet att på öfvertygelsens och frivillighetens väg samt

genom lämpliga offentliga understöd och skogsinköp uppmuntra till och

söka åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd i förevarande hänseende.

Beträffande slutligen frågan om lagstiftningsåtgärder för tryggande

af skogskapitalets bestånd särskildt genom förekommande af

rofhygge af växtlig ungskog bör detta ju vara ett hufvudändamål

för skogslagstiftningen. Att 1903 års lagstiftning i detta afseende ej

tillfredsställde alla anspråk torde redan vid dess tillkomst hafva stått

ganska klart, om det än bör vara obestridt, att därmed togs ett betydelsefullt

steg i riktning mot ett bättre bevarande af landets skogstillgångar.

Äfven med erkännande, att industrien kan behöfva jämväl

de mindre dimensionerna, torde det kunna antagas, att en för skogens

bestånd menlig öfverafverkning af ungskog bedrifvits och väl fortfarande

äger rum mångenstädes i vårt land, hvilket ock framgår af innehållet i

åtskilliga skogsvårdsstyrelsers, i motion af herr Lindhagen vid 1907 års

Biksdag åberopade berättelser. Gällande lag förhindrar ej sådan öfverafverkning,

i den mån den ej äfventyrar skogens återväxt. Huruvida

och i hvad mån afverkning af unga bestånd skadar markens

förmåga att för framtiden förblifva skogbärande, är emellertid fortfarande

en öppen fråga; och något bestämdt omdöme om bestående

lagstiftnings förmåga att härutinnan verka skyddande torde följaktligen

ännu ej kunna fällas. Erfarenheterna af 1903 års lagstiftning

torde i allt fall ännu ej vara så stora, att meningarna hunnit stadgas

angående hvad som1 från statsmakternas sida för närvarande

lämpligast kan vidare böra åtgöras för det bästa bevarandet af skogstillgångarna.

Den af motionären uttalade tanken om samverkan mellan

skogsvårdsstyrelserna för utbyte af erfarenheter och för gemensamma

öfverläggningar angående eventuella åtgärder för en bättre skogshushållning

synes utskottet värdt allt beaktande såsom en hänvisning på

den väg, som härvid lämpligast och säkrast bör leda till målet.

Någon anledning att i lagstiftningen angående skyddsskogarna

afvika från eljest gällande principer torde ej förefinnas, annat än för

så vidt detta erfordras på grund af dessa skogars natur af skyddsskogar.

I sådant afseende torde den i lagen den 24 juli 1903

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 39 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Konungen medgifna rätt, att förordna om den inskränkning i ägarens

rätt, som befinnes vara af nöden, vara tillfredsställande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen med anledning af förevarande

motioner måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån inskränkning

bör ske i den i lagen angående vård af

enskildes skogar den 24 juli 1903 medgifna rätt att

genom ställande af pant eller borgen bringa meddeladt

afverkniugsförbud att upphöra, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill utredningen kan gifva

anledning.

Stockholm den 3 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

11

Reservation:

af herr Lindhagen, som anfört:

»Utskottet har framhållit, att den i 6 § af 1903 års skogsvårdslag

medgifna rätt att genom ställande af pant eller borgen bringa meddeladt

afverkningsförbud att upphöra måste i många fall omintetgöra

lagens afsikter. Vidare har utskottet medgifvit, att en för skogens

bestånd äfventyrlig öfverafverkning af växtlig ungskog äger rum mångenstädes

i vårt land, hvilken öfverafverkning ej förhindras af gällande lag.

Det uttalade önskemålet om samverkan och gemensamma öfverläggningar

mellan skogsvårdsstyrelserna har också synts utskottet innefatta en

hänvisning på den väg, som lämpligast och säkrast borde leda till eventuella

åtgärder för en förbättrad hushållning med de enskildes skogar.

Med anledning häraf har jag ansett, att utskottet bort hemställa:

att Riksdagen med anledning af förevarande

motioner måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville, efter

verkställd utredning särskildt genom skogsvårdsstyrelsernas

sammankallande till gemensamma öfverläggningar,

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

de ändringar eller tillägg i lagstiftningen om vården

af enskildes skogar, som enligt utredningen må befinnas

i ofvan angifna eller andra afseenden vara af förhållandena

påkallade.

Herrar Budebeck, Gustaf Andersson, Fahlén, af Ekenstam och

Widén hafva begärt få här antecknadt., att de ej deltagit i detta ärendes

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:64 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse af 6 § i lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 1903, dels ock om skrifve s. 1 i texten