Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående expropriation af kalmarker och annan ödelagd skogshördig mark.

1908-04-03 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:42, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående expropriation af kalmarker och annan ödelagd skogshördig mark.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

1

N:o 42.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående expropriation af kalmarker och annan

ödelagd skogshördig mark.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 201, har herr Carl Lindhagen med åberopande af en vid

1907 års riksdag af honom väckt motion, n:o 165, (motiv i motionen

vid samma års riksdag n:o 163 sid. 21) samt lagutskottets däröfver

afgifna utlåtande (n:o 35 sid. 22) hemställt, att Riksdagen ville hos

Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till lag

i syfte, att kalmarker och annan ödelagd skogshördig mark må kunna

genom expropriation med äganderätt förvärfvas åt det allmänna, för

att skog därå måtte kunna odlas och för framtiden skyddas.

Förenämnda vid 1907 års riksdag afgifna motion n:o 163 är i

hithörande del af följande lydelse:

»Det har nyss framhållits, att expropriation af enskilda skogsmarker

för bildande i vissa fall af allmänningsskogar nog en gång kommer upp

på dagordningen. När det gäller att ingripa för att göra sköflad skogsmark

fruktbärande för samhället, så måste en dylik befogenhet tilläggas

samhället utan något uppskof. Det finnes nämligen ingen förnuftig rättsgrund,

som kan kräfva att exempelvis af ålder gamla kalmarker skola få

ligga ofruktbara för landet blott därföre, att de tillfälliga ägarne icke

kunna eller icke vilja bringa dem i skogbärande skick. Såsom förut omnämnts,

säger sig en skogsvårdsstyrelse ämna fullfölja arbetet med gamla

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 40 Höft. (N:is 42 och 43.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

kalmarkers kultivering, »därest jordägarne lämna dem medgifvande därtill».

Ocli lämnas detta, blir det en present till markägaren. Så får det väl

ej vara. Den ofvan förordade rättigheten att i vissa fall inköpa själfva

marken, som skall kultiveras, får icke, om det skall blifva något bevändt

med den, bero helt och hållet af markägarens goda vilja. En dylik

befogenhet måste stödjas af en expropriationsrätt, som i sådant fall

endast blir en naturlig utvidgning af den redan förefintliga rätten till

expropriation för skogsodling af flygsandsfält. En framställning om ett

förslag till lagstiftning i ett sådant syfte synes mig böra af Riksdagen

begäras.»

Såsom utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande haft tillfälle

framhålla, finnes i vårt land en hel del kalmarker, hvarå lagen angående

vård af enskildes skogar den 24 juli 1903 ej äger tillämpning, men

där skogsodling lämpligen bör äga rum. Det är uppenbarligen af synnerlig

vikt, att odling där sker, och marken sålunda, i den mån det låter

sig genomföras, göres fruktbärande. 1 insikt härom anvisas ock såväl

af st aten som landstingen och hushållningssällskapen årligen med ej för

skogsodlingens befrämjande bland annat å dessa marker. Äfven förtjänar

i detta sammanhang erinras om statens inköp af skogsmark, hvartill

medel beredas såväl genom de för detta ändamål disponerade inflytande

köpeskillingarna för försålda kronodomäner som ock genom

de vid olika tillfällen för inköp af skogsmark särskildt beviljade anslag.

Vidare har Riksdagen nästlidet år anhållit om förslag till lagbestämmelser

för att bereda rätt åt skogsvårdsstyrelserna att förvärfva skogsmark

till bildande af allmänningar.

Motionären har nu, likasom förut i motion vid 1907 års riksdag,

för möjliggörande af skogsvård å de i enskild ägo varande kalmarker,

hvarå berörda 1903 års lag ej äger tillämpning, ansett nödigt, att det

allmänna erhåller rätt att genom expropriation förvärfva dylika marker.

Häremot vill utskottet till en början framhålla, att enligt utskottets

uppfattning expropriationsrätten är en rätt för undantagsfall, hvilken

bör tillgripas endast där ett starkt offentligt intresse påkallar dess anlitande.

För den enskilde markägaren måste det väl i regel vara af

synnerligt intresse, att hans skogsmark blir fruktbärande. Kan skogsodling

där försiggå utan alltför stor uppoffring, får det därför antagas,

att han, i den mån det är honom möjligt, själfmant vidtager

åtgärder därför med eller utan offentligt understöd. Visar det sig

emellertid omöjligt att på denna väg få skogsodling till stånd, finnes

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

alltid möjlighet för det allmänna att söka genom frivillig öfverenskommelse

med jordägaren för skäligt pris förvärfva kalmarken för skogsodling,

något, hvaremot jordägaren väl endast sällan skall göra invändning.

De fall, där en sådan expropriationsrätt som den nu ifrågasatta verkligen

skulle komma i fråga att'' användas, synas därför utskottet vara synnerligen

få; och att för några enstaka fall gifva det allmänna en generell

rättighet att så starkt ingripa emot den enskilde, som genom den nu ifrågasatta

expropriationsrätten skulle kunna ske, därtill synes utskottet någon

hittills vunnen erfarenhet icke gifva anledning. Härtill kommer, att särskildt

staten redan i stor utsträckning är ägare af kalmarker, som äro i

behof af skogsodling, och med afseende hvarå odling väl lämpligen bör äga

rum, innan nya sådana marker förvärfvas genom anlitande af expropriationsinstitutet.

Äfven må framhållas, att staten vid sina skogsinköp

väl måste följa någon bestämd plan och antagligen ej kan ingripa för

att med äganderätt förvärfva mark, hvarhelst det ur odlingssynpunkt

skulle anses lämpligt.

Gent emot hvad motionären anfört därom, att den af honom påyrkade

expropriationsrätten endast blefve en naturlig utvidgning af den

redan förefintliga rätten till expropriation för skogsodling af flygsandsfält,

vill utskottet framhålla, att sistnämnda expropriationsrätt har till

ändamål att skydda mot och förhindra flygsandens och kalmarkens

farliga utbredning, något, som motiverat all särlagstiftning angående

skyddsskogarna, men hvartill någon jämförlig motsvarighet i fråga om

skogsmark i allmänhet enligt utskottets mening ej förefinnes.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Reservation:

af lierr Lindhagen med hvilken herrar Zetterstrand, Jansson i

Edsbäcken, Er sson, Nordin och Pettersson i Södertälje instämt:

»Vid 1907 års riksdag tillstyrkte lagutskottet och biföll Andra

Kammaren den då väckta motionen i förevarande ämne. Till stöd för

sin berörda hemställan anförde utskottet följande:

»Vårt land har att uppvisa synnerligen vidsträckta skogsbördiga

områden, som för närvarande ligga kala, af ålder eller efter senare

företagna afverkningar. Så uppgå! skogskommittén i sitt betänkande,

att i de södra delarna af landet funnes omkring en half miljon hektar

af ålder kal mark och i öfrigt inom landet mångdubbelt vidsträcktare

skoglösa eller ytterst dåligt beväxta marker. Intresset och förmågan

bland de enskilda ägarne att försätta dessa ofantliga områden i skogbärande

skick lära beklagligt nog ofta vara ringa. Kallägges enskild

skogsmark efter den 1 januari 1905, då den nya skogsvårdslagstiftningen

trädt i kraft, äger man visserligen i denna korrektion smedel

mot ett sådant ödeläggande af skogen, hvarigenom återväxten äfventyras.

Men beträffande all dessförinnan kallagd mark står man för

närvarande maktlös, där ej den enskilde ägaren är villig företaga eller

understödja skogskultur. Då, såsom ofvan nämnts, detta nog ej kan

ofta påräknas, framstår det såsom en bjudande plikt för statsmakterna

att söka utfinna vägar, hvilka kunna leda till det för hela landet viktiga

målet att få dessa kala vidder försatta i skogbärande skick. En

nära till hands liggande utväg erbjuder sig därvid i expropriationen.

Att lagstiftningen icke är helt främmande för detta medel på ett

nära liggande område, torde vara bekant och är af motionären framhållet,

Har nämligen ägaren af flygsandsfält försummat att därom taga

sådan vård, som särskildt är föreskrifven, äger Konungen, enligt 1 §

i expropriationsförfattningen, förordna, att fältet skall afstås, och gäller

i öfrigt, i fråga om villkoren för afträdande däraf, hvad i denna författning

om annan jord eller lägenhet stadgas. Och i Riksdagens

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

skrifvelse den 13 maj 1896, hvilken ligger till grund för den nya

skogsvårdslagstiftningen, förekommer äfven en antydan om expropriation

såsom ett yttersta medel mot en skogsägare, som tredskas att sörja

för återväxten å öfverafverkad mark, en utväg, som likväl endast skulle

blifva tillämplig i fall, där mark efter den ifrågasatta nya skogsvårdslagstiftningen

blefve kallagd. 1896 års skogskommitté upptog ock i

sitt förslag denna tanke, hvilken emellertid icke intogs i den till 1903

års Riksdag aflåtna proposition i ämnet.

Den väg, som sålunda i viss mån redan är anvisad, bör enligt

utskottets mening så mycket hellre anlitas, som den, med hänsyn till

hvad ofvan anförts, i många fall torde vara den enda effektiva för det

åsyftade målets vinnande. Utskottet tvekar därför icke att förorda densamma.

Gifvetvis bör, innan dylik expropriation äger rum, antingen

vara konstaterad!, att ägaren ej vill eller kan själf sätta marken i skogbärande

skick, eller i motsatt fall tid lämnas honom att själf företaga

skogsarbetena.

I detta sammanhang må erinras, att det å andra sidan är af vikt,

att vid expropriation priset för marken ej oskäligt uppdrifves. Denna

fråga ingår dock i en annan af herr Lindhagen väckt motion om en

allmän revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation, hvarom

utskottet längre fram kommer att gifva utlåtande.»

Af dessa skäl hemställes,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lag i syfte att kalmarker

och annan ödelagd skogsbördig mark må kunna

genom expropriation med äganderätt förvärfvas åt det

allmänna för att skog därå må kunna odlas och för

framtiden skyddas.»

Herrar Budebeck, FaJilén, af Ekenstam och Widén hafva anhållit

att få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling

inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.