Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning, hvarigenom ägare af skogar af mera betydande omfattning åläggas å dem införa uthållighetsbruk.

1908-04-03 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:43, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning, hvarigenom ägare af skogar af mera betydande omfattning åläggas å dem införa uthållighetsbruk.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning, hvarigenom ägare af skogar

af mera betydande omfattning åläggas å dem införa

uthållighetsbruk.

Uti eu inom Andra Kammaren af gifven, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 200, har herr (Jarl Lindhagen anfört följande:

»Vid förra Riksdagen väcktes bland andra frågor om skogsvård jämväl

en framställning om uthållighetsbruk på skogar af större omfattning.

Denna framställning motiverades sålunda:

En ordentlig skogsvård kräfver icke blott att återväxten betryggas,

utan äfven att skogskapitalet bevaras och endast den årliga

tillväxten uttages. Man kan som sagdt å nuvarande enskilda skogar

vinna detta genom dylika skogars förvandling till allmänna skogar.

Men det kan också ske genom att ett dylikt så kalladt uthålligt

skogsbruk genom lag ålägges enskilde skogsägare.

Att i ett slag göra en sådan lagstiftning för all enskild skogsmark

vore teoretiskt sedt utan tvifvel det enda riktiga. Men att ålägga

alla enskilde jordbrukare, som använda sin skog endast såsom en hjälp

till jordbruket, en sådan skyldighet, därtill är tiden utan tvifvel icke

alls mogen. Den skulle gå tungt ut öfver en mängd småbönder, som

byggt sin torftiga och bekymmersamma ekonomi på vanan att kunna

i de många nödfallen lita sig till skogen, och skulle kanske drifva

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

dem till och med i landsflykt. Genomförandet af en sådan åtgärd

möter också stora praktiska svårigheter af många slag.

Men de större skogsägarne, som besitta skogen endast för industriella

ändamål eller innehafva stora arealer, som lämna öfverskott långt

utöfver husbehofvet, på dessa hvilar en ovillkorlig skyldighet att vårda

skogskapitalet åt landet och kommande generationer. Denna skyldighet

fullgöres icke i en mängd fall, och där så sker för närvarande, så innebär

detta ingen trygghet. Ty äfven här kommer det att förr eller senare

kanske i de flesta fall inträffa, att arfvingars och nya aktieägares begärelser

eller utländska anbud leda till uttagandet på en gång af stora

kapital ur skogen.

Tankar i denna riktning hafva tidigare framkommit. De äro

gömda, men de skola aldrig glömmas. Redan senaste skogsvårdsstyrelse

föreslog, att ägare af större arealer skogsmark skulle vara skyldig anställa

en forstligt bildad skogsförvaltare samt årligen afgifva uppgifter

om skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel samt afverkningens belopp.

Nuvarande chefen för domänstyrelsen samt byråchefen därstädes för

skogsärenden ha båda såsom förutvarande jägmästare i utlåtanden till

norrlandskommittén förordat den ifrågasatta åtgärden. Reservanter i

nämnda kommitté ha påyrkat den. Och en motion därom, som väcktes

vid 1903 års riksdag, bifölls af Andra Kammaren.

Om något ingripande skall anses ligga så att säga på brickan, så

är det väl ett åläggande för större skogsägare att sköta sina skogar

efter uthållighetsbruk, exempelvis genom fastställda hushållningsplaner.

Därigenom får man också en utgångspunkt för att komma till rätta

med dessa mera storslagna skogsköpare, som ej nöja sig med att

utplundra små bondskogar utan, såsom är en vanlig tidsföreteelse, inköpa

stora herrgårdar med sparad skog för att fullkomligt ödelägga

skogen.

Förenämnda framställning bifölls af Andra Kammaren, men afslogs

af den Första.

Denna sak är mycket angelägen. Nya bevis på behofvet af en

dylik lagstiftning hopa sig alltjämt. Senaste belysande exemplet är

nordiska trävarubolagets framställning till Kungl. Maj:t om en forcerad

afverkning af bolagets lappmarksskogar. I fråga om dessa skogar sätter

den speciella för Lappmarken gällande skogslagstiftning någon damm för

afsikterna. Men man kan förstå, hur det kan gå på andra orter, där stora

skogsägare, numera allt oftare representanter för utländska intressenter, få

tämligen obehindradt nedhugga skogarne för att skaffa sig rörligt kapital

eller uttaga öfverdrifvet höga köpeskillingar, som betingats af den

föregående ägaren.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Det torde, såsom 1907 års lagutskott erinrade, böra för tydlighetens

skull anmärkas, att med uthålligt skogsbruk menas ett sådant,

som, med beaktande af olika förhållanden och däraf betingade olika omloppstider

och olika brukningssätt på olika orter, bibehåller skogen

vid en stadig afkastningsförmåga.

Jag hemställer alltså: att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla

om framläggande för Riksdagen af förslag till lagstiftning, hvarigenom

bolag och enskilda personer, som äga skogar af mera betydande omfattning,

åläggas att å dem införa uthålligt skogsbruk.»

Den af motionären nu gjorda framställningen om uthålligt skogsbruk

å enskilda större skogar torde äga en förebild i det af 1896 års skogskommitté

framställda förslaget om skyldighet för bolag eller enskild

person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppginge, i Kopparbergs,

Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län till 3,000 hektar eller

däröfver samt i öfriga delar af riket, för hvilka lagen angående vård

af enskildes skogar skulle gälla, till 1,500 hektar eller däröfver, att för

tillsyn öfver skogens ordentliga skötsel och vård hafva såsom skogsförvaltare

anställd en forstligt bildad man samt att årligen till skogsvårdsstyrelsen

i länet ingifva enligt fastställdt formulär affattad uppgift

å skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel, äfvensom den under nästförutgångna

år verkställda afverkningens belopp. Dessa kommitténs

förslag upptogos emellertid icke af Kungl. Maj:t och blefvo icke heller

af Riksdagen antagna. Redan 1903 afslog äfven Riksdagen af motionären,

jämte annan, gjorda framställningar i enahanda syfte som den nu förevarande.

Såsom utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande framhållit,

kan väl knappast den år 1903 tillkomna lagstiftningen angående enskilda

skogar betraktas annat än som ett steg i riktning mot en

bättre skogshushållning i vårt land, om ock ett synnerligen betydelsefullt

sådant. Mycket är otvifvelaktigt ännu att göra för förbättring''

af skogsvården. Ett närmare studium af förevarande ämne gifven

emellertid vid handen, att den öfverafverkning af skog, som hos oss

kunnat konstateras, och de beklagligaste förgripelserna mot skogen i

allmänhet inträffat å de mindre skogsägarnes marker, medan de enskilda

större skogskomplexen och kanske särskildt bolagens skogsmarker varit

minst utsatta för öfverafverkningen och ofta fullt rationellt skötta.

Detta förhållande vitsordas af skogsvårdsstyrelsernas berättelser, som

äfven upplysa, att dessa styrelsers ingrepp i de allra flesta fall gällt

rofhyggen å mindre skogar. Då man går att vidtaga vidare åtgärder

för att förhindra skadlig öfverafverkning, synes man alltså hafva att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

vända sig i främsta rummet mot de mindre skogsegendomarna och

endast i sammanhang därmed till den öfriga skogsmarken. Att de nu

föreslagna åtgärderna ej gälla lika för alla, synes utskottet därför vara

den förnämsta anmärkningen mot motionärens förslag.

Skogshushållning efter uthållighetsbruk synes vidare utskottet

vara ett ganska sväfvande begrepp, som lämnar rum för olika tydningar.

Det torde vara sjmnerligen svårt att i vårt land med dess olika

klimatiska förhållanden fixera detta begrepp på ett fullt rättvist sätt

och med behörigt hänsyn tagande till alla omständigheter i fråga om

olikhet i sistnämnda förhållanden samt i skogens och markens beskaffenhet,

olika omloppstider, olika brukningssätt och olika behof. För fastställandet

af de föreslagna hushållningsplanerna och för handhafvandet

öfverhufvud af en sådan lagstiftning som den ifrågasatta skulle därför

erfordras icke blott en stadgad erfarenhet utan också noggrann sakkunskap.

Härför samt för öfvervakningen och kontrollen skulle tagas

i anspråk en talrik och kostsam tjänstemannapersonal, hvarpå kanske

tillgång åtminstone för närvarande icke utan svårighet skulle erbjuda

sig. Att i allt fall de föreslagna bestämmelserna, hvilka enligt motionärens

förslag endast skulle afse vissa större arealer, lätt skulle kunna

kringgås, ligger för utskottet i öppen dag.

Slutligen vill det synas utskottet, som om de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna

knappast skulle kunna annat än få karaktären af

en undantagslagstiftning mot de större skogsägarna och skogindustriidkarne.

En dylik förefaller i fråga om dem desto mindre motiverad,

som, på sätt förut nämnts, de större skogarna ovedersägligen äro de

bäst vårdade, och densamma ej heller såsom i fråga om skogslagarna

för Norrbotten, Västerbotten och Gottland påkallas af klimatiska förhållanden

eller såsom i fråga om t. ex. fideikommisskogarna af fideikommissariens

plikt att åt efterkommande innehafvare bevara den egendom,

hvartill han har blott ett slags nyttjanderätt.

På grund af livad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bih. till Riksä. Prof. 1908. 7 Sami. 40 Iiåft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande Ko 43.

Reservation:

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Åkerlund, Jansson i Edsbäcken,

Ersson, Nordin och Pettersson i Södertälje, hvilka ansett, att utskottet

bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t, efter verkställd erforderlig utredning, låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning,

hvarigenom bolag och enskilda personer,

som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas

å dem införa uthålligt skogsbruk.

Till stöd för denna hemställan har särskildt anförts:

af herr Zetterstrand:

»All skogssköfling är af ondo, medför vantrefnad och är oförenlig

med den omtanke man bör hafva för de efterkommande. En skärpning

af gällande lagbestämmelser i syfte att kraftigare motverka skogssköfling

i allmänhet vore därför önskvärd, men innan dylik strängare lagstiftning

kommit till stånd, torde man måhända böra söka att åtminstone

motarbeta sköflingarna i de fall, då verkningarna af desamma äro mest

ödesdigra, d. v. s. i fråga om större skogskomplexer.

Man kan ursäkta, om än ej försvara, att ägaren af en mindre

fastighet för att kunna hålla sig kvar vid den fäderneärfda torfvan eller

för att komma ur en svår ekonomisk ställning förgriper sig på fastighetens

skogstillgång, men det är svårare att bevittna, hurusom ägaren

af större skogskomplexer kalhugger desamma och därigenom åstadkommer

vantrefnad och en ekonomisk tillbakagång i hela nejden.

Särskilda lagbestämmelser beträffande större skogskomplexer i enskild

ägo tror jag därför vara af nöden påkallade och dessa torde böra

hafva sin tillämpning å skogar, hvilka hafva en viss efter lokala förhållanden

lämpad, af statsmakterna bestämd minimiareal.

Lagstiftningen bör enligt min mening ej lägga hinder i vägen

för att skogen må efter ägarens önskan afverkas i tidigare eller senare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

stadium eller skötas efter det ena eller andra hushållningssättet, ej heller

må den hindra, att vid något tillfälle för begagnande af ogynnsamma

konjunkturer en afverkning sker ett eller ett par år i förtid, blott att

skogstillgången ej i någon betydligare mån minskas.

För öfvervakande af att lagöfverträdelser i detta hänseende ej

ske erfordras enligt min mening ej några andra öfvervakande myndigheter

än de, som nu finnas, nämligen skogsvårdsstyrelserna och deras

tjänstemän, ty förändringen i deras instruktion skulle allenast blifva den,

att, under det de nu hafva att tillse det inom deras områden ej sådan

afverkning sker, hvarigenom skogens återväxt äfventyras, skulle de, beträffande

de större skogskomplexer, livilka här afses, ha att öfvervaka,

att på dem någon afverkning ej måtte ske, hvarigenom fara skulle inträda

för afsevärd minskning af skogstillgången.»

af herr Lindhagen:

»Vid 1907 års Riksdag tillstyrkte lagutskottet och biföll Andra

Kammaren den i ämnet då väckta motionen. Till stöd för sin berörda

hemställan anförde utskottet följande:

»Sveriges lagstiftning rörande privatskogarne under senaste tre

århundraden visar till en början en gradvis skeende öfvergång från en

ursprungligen fullständig frihet på detta område till så stai\k inskränkning,

att omsider äfven liusbehofsafverkningen stod under statens tillsyn.

Därefter följde en återgång, hvilken slutligen ånyo ledde till nästan

fullständig frihet. Under senare hälften af förra århundradet har därpå

inträdt en reaktion, som medfört åtskilliga fortfarande bestående inskränkningar

i den enskilde skogsägarens rätt att förfoga öfver skogen särskildt

i vissa landsändar. Med den år 1903 genomförda lagstiftningen

har man emellertid först åter på allvar och för då oberörda delar af

landet brutit med det förut härskande låt-gå-systemet och i lagen uttalat,

att den enskildes rätt till skogen är underordnad det allmännas

intresse af skogens bestånd.

Likväl lärer nyssnämnda lagstiftning endast vara att betrakta som

ett första steg mot det åsyftade målet, en fullt tillfredsställande skogsvård.

Af flere anledningar kom man år 1903 att stanna vid då antagna

lagar. Sedan dessa emellertid nu genomförts och en ny och god

princip därmed vunnit insteg på hithörande lagstiftningsområde, torde

det vara lämpligt att tillse, huruvida därmed allt är uti ifrågavarande

afseende väl beställdt. Därtill gifver ock förevarande motion anledning.

Vid en sådan undersökning visar det sig snart, att 1903 års lagstiftning

lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Skogsvårdsstyrelsernas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

första berättelser ådagalägga ock detsamma. Utskottet liar i detta sammanhang

icke anledning att härom i alla afseenden uttala sig. Blott det

må här framhållas, att enligt utskottets mening gällande lagstiftning om

vård af enskildes skogar erfordrar en ganska väsentlig komplettering,

innan betryggande garantier erhållits för en verkligt god skogsvård i

landet. Med hänsyn härtill synes ock syftet med förevarande motion vara

värdt synnerligt beaktande. Den tanke, som däri uttalats, är icke ny;

1896 års skogskommitté var icke främmande därför. Med rätta, säger

kommittén, synes det kunna fordras af den, som förfogar öfver en mera

betydande del af landets skogbevuxna område, att han lämnar samhället

den garanti för att detta ej blir föremål för hänsynslös förstöring,

som kan anses ligga däruti, att han till hjälp vid förvaltningen af

skogen anställer ett forstligt bildadt biträde. Kommittén föreslog ock,

att bolag eller enskild person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppgick

till 3,000 hektar i norra delarne af riket och till 1,500 hektar i

det ofri ga riket, skulle vara skyldig att anställa ett sådant biträde samt

att årligen afgifva uppgifter om skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel

samt afverkningens belopp. Förslaget härom inflöt dock icke i den till

1903 års Riksdag aflåta a propositionen. Men af enskilda motionärer

framburos vid samma riksdag förslag uti längre gående riktning. I

senare afseendet yrkades från två håll på en lagstiftning, hvarigenom

både bolag och enskilda personer, som ägde skogar af mera betydande

omfattning, ålades att bruka dessa enligt hushållningsplaner, som fastställts

af vederbörande myndighet. Det särskilda utskott, so_m behandlade

skogsvårdslagstiftningen, afstyrkte emellertid dessa motioner. Fn

häremot afgifven, i motionernas syfte gående reservation blef emellertid

af Andra Kammaren antagen, hvaremot Första Kammaren godkände

utskottets hemställan. Såsom motionären framhåller, hafva ock från

andra håll yrkanden i liknande riktning framkommit,

Utskottet kan äfven för sin del ej annat än på det lifligaste tillstyrka

en sådan lagstiftning. De skäl, som nu och förut anförts för

att större skogsägare böra underkastas en sådan, finner utskottet fullt

bindande. Och det är påfallande, hvilka stora fördelar för landet och

dess ekonomiska framtid härigenom skulle vinnas. På mycket betydande

arealer af vårt land skulle skogskapitalet bevaras och därmed en stadigvarande

arbetsförtjänst på dessa orter beredas befolkningen, en pålitlig

virkesafkastning vara att tillgå för en trävaruindustri, som vill räkna

med framtiden, samt en jämn inkomst af detta kapital kunna påräknas

för hela landet. Särskildt i våra dagar, då spekulationen arbetar oförtrutet

för att på bekostnad af allmänt och enskildt gagn skaffa spe
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

kulanterna stora vinningar, är en sådan lagstiftning på ett iögonenfallande

sätt af förhållandena påkallad. Det kan icke vara försvarligt att

stillatigande åse, huru på dessa stora komplexer redan nu och med all

sannolikhet i allt större utsträckning skogskapitalet i följd af de genom

spekulationen uppdrifna köpeskillingarne i ett slag realiseras i penningar,

hvilka till på köpet sedan kanske till stor del ga ut ur landet.

Det torde till sist för tydlighetens skull böra anmärkas,. att hvad

man här önskar torde kunna sammanfattas under krafvet på införande

a’f ett rationellt eller, såsom det äfven kallas, uthålligt skogsbruk, d. v. s.

ett sådant, som, med beaktande af olika förhållanden och däraf betingade

olika omloppstider och olika brukningssätt på olika orter, bibehåller

skogen vid en stadig afkastningsförmåga.»

Dessa skäl äga fortfarande sin fulla giltighet och befogenheten

af ett ingripande från lagstiftningens sida i förevarande afseende bekräftas

alltjämt af erfarenheten.

I öppen dag synes också ligga att vid ett fortsatt gradvis fortgående

på lagstiftningens väg i och för vinnandet af en förbättrad enskild

skogsvård måste främst tagas hänsyn till rådande ekonomiska hushållningssystem

och vederbörande skogsägares förmåga att omedelbart rätta sig

efter de nya förhållandena. Att man därför skulle såsom utskottet

förordar snarare börja med de mindre skogsägarne i stället för med

de större, synes vara ett föga hållbart påstående.

Enligt mitt förmenande bör den ifrågasatta tillsynen icke anförtros

åt domänstyrelsen och dess tjänstemän. Saken synes, naturligast

och lämpligast böra ordnas sa, att det ifrågasätta tillägget till föieskrifterna

om vården af enskildes skogar öfvervakas liksom de för närvarande

gällande af skogsvårdsstyrelserna i de olika länen på sätt nu

äger rum. Öfverträdelser komma då att beifras efter anmälan i särskilda

fall och den af utskottet befarade talrika tjänstepersonalen behöfver

ej ifrågakomma. Med en sådan anordning skulle man kanske äfven

blifva i tillfälle att med den tillämnade lagstiftningen omfatta icke blott

de största utan äfven en del medelstora skogar.

Att lagstiftningen lätt skulle kunna kringgås, anser utskottet

ligga i öppen dag. Därmed syftas på möjligheten att klyfva en

lagen underkastad skog i så små delar, att ingen af dessa skulle falla

under lagen. Häremot måste erinras, att en dylik klyfning dock är förenad

med svårigheter och kostnader. I hvarje fall star det öppet att förekomma

dylikt kringgående genom exempelvis bestämmelse, att en skog,

som varit underkastad lagen, skall fortfarande, äfven om den styckas,

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 7 Sami. 40 Håft. B

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

kunna vara underkastad densamma. Förebild till en dylik bestämmelse

finnes i det af Kungl. Maj:t vid innevarande Riksdag framlagda förslaget

till norrländsk arrendelag.

Herrar af Ekenstam och Widén hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.