Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

1908-03-23 · 26 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:44, Lagutskottets Utlåtande N:o 44

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

1

N:o 44.

Ank. till Biksd. kansli den ö april 1908, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående vissa ändringar i sjölagen m. m.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra

Kammaren af herr C. G. Lindley afgifven motion, n:o 152, uti hvars

syfte herrar Hj. Branting, Aug. Nilsson, Ernst Blomberg, N. E. Lindberg,

Viktor Larsson, Bernh. Eriksson, Nils Persson, A. C. Lindblad,

A. J. Christiernson, Värner Bydén, L. J. Carlsson, E. C. Kropp, F. W.

Thorsson, E. A. Leksell och K. A. Tengdahl instämt. Motionen är af

följande lydelse:

»Redan på 1870-talet började röster höjas i vårt land på att få en

reformering af då gällande sjölag, hvilken i mångt och mycket ansågs

ofullständig samt stridande mot dåtida rättsbegrepp. År 1882 tillsattes

af Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att i förening med liknande

kommittéer från Norge och Danmark revidera sjölagen med hufvudsakligt

aktgifvande på att åstadkomma lika lydande sjölagar för de tre

nordiska länderna. I den till Konungen aflämnade skrifvelsen anför

kommittén, att den antagit, »att, om än yrkanden — såsom vid 1882 års

riksdag—framkommit om revision af 1864 års sjölag, det kommittén

lämnade uppdraget likväl mindre föranledts af behofvet att af hjälpa

förefintliga bristfälligheter i gällande sjölagstiftning än af önskan att

genom fortskridandet på den väg, för hvilken Riksdagen i sin underdåniga

skrifvelse den 9 maj 1876 uttalat sig, ytterligare utvidga området

för den gemensamma skandinaviska handelslagstiftningen. KomBih.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 41 Höft. (N:o 44.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

mitten har därför ansett det vara sin förnämsta uppgift att söka vinna

öfverensstämmelse med de norska och danska förslagen.»

Häraf följer, att den viktiga frågan om sjölagens modernisering i

human och för den personliga säkerheten betryggande anda fått vika

för frågan om att åstadkomma en lika lydande sjölag i Sverige, Norge

och Danmark. Bristfälligheterna ha fått kvarstå och kvarstå i närvarande

stund samt böra därför föranleda en snar revision.

Dessa bristfälligheter äro förvisso af flerfaldiga slag, berörande

såväl redare, befälhafvare, assuradörer och köpmän som ock det å

fartygen anställda manskapet. I all synnerhet har den sistnämnda kategorien

en hel rad af befogade anmärkningar att göra mot gällande

sjölag.

Sjölagens bestämmelser spela äfvenledes en betydligt större roll

för sjöfolket, än hvad motsvarande lagar göra för de ilandvarande yrkesgrupperna,

ty sjölagen innehåller sådana föreskrifter, som binda sjöfolkets

rörelsefrihet och som moraliskt göra staten till sjöfolkets förmyndare.

På grund häraf är det statens plikt och skyldighet att skydda

och bevaka sjöfolkets andliga och materiella välbefinnande, men däri

tyckes staten hafva brustit på ett beklagansvärdt sätt.

Vi behöfva endast hänvisa till den fullständiga saknaden af preventiva

skyddslagar — den s. k. Plimsollslagstiftningen — och torde

enbart genom denna uraktlåtenhet ett mycket stort antal sjöfolk ha

njutit en förtidig död. I arbetareförsäkringskommitténs betänkande af

år 1888 angifves det genom olycksfall aflidna sjöfolket uppgå till 48,5

procent å hela antalet aflidne. Dessa siffror äro synnerligen talande

och borde enbart af denna anledning ha framkallat omedelbara åtgärder

från statsmakternas sida. Att i en officiell rapport ha konstaterat, att

närapå hvarannan person, som går till sjös, måste bereda sig på en

våldsam död och att sedermera lämna en sådan rapport utan afseende,

är mer än en underlåtenhetssynd från förmyndarens sida. Icke fullt så

ohyggliga, men dock tillräckligt grymma äro de uppgifter, som lämnas i

utlåtandet af den tillsatta kommittén för utredning angående förbättradt

pensioneringssätt. för sjömän och hvars verkställda undersökning omfattar

femårsperioden 1895—1899 samt angifver procentantalet till 38,G procent

för de genom olycksfall aflidne. Hela antalet aflidet sjöfolk af alla

grader, med frånräkning af f. d. yrkesutöfvare och fiskare, uppgår under

denna femårsperiod till 2,634 och af dessa ha 1,017 aflidit genom olycksfall,

mestadels genom drunkning, eller 875 personer af hela antalet.

Det duger icke här att skylla på försynen, ty det är icke en försynens

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

skickelse, om ett fartyg förliser, då det kanhända liar gått till sjöss,

dåligt utrustadt, dåligt bemannadt, öfverlastadt eller läckigt.

Vid 1899 års riksdag väcktes af lierr A. Johansson i Möllstorp

motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande

och framläggande inför Riksdagen af förslag till ändring i och tillägg

till vissa delar af gällande sjölag. Som bekant afstyrktes motionen af

lagutskottet, som understöddes af Första Kammaren. Ar 1901 gjordes

en liknande framställning af herr E. Smith, Stockholm, med resultat att

kamrarne godkände, att en skrifvelse afläts till Kung!. Maj:t i berörda

syfte. Först i slutet af 1906 blef det emellertid något åtgjordt i denna

fråga genom tillsättandet af den s. k. sjöfartskommittén. Detta var

ingen dag för tidigt, snarare motsatsen, ty under tiden hade England

ånyo tagit ett betydande steg på sjölagstiftningens område till skydd

för dem som å fartygen måste söka sin utkomst och härtill beslutat

att äfven tillämpa dess bestämmelser på till England kommande fartyg

af utländsk nationalitet, hvars länder icke äga motsvarande skyddslagsbestämmelser,

som den engelska lagen innehåller.

Härigenom har vårt land tillfogats förödmjukelsen att ställas

länder förmynderskap af ett annat lands lagstiftning. Det torde ännu

vara för tidigt att yttra sig om resultatet af den tillsatta kommitténs

arbete. Kommitténs uppdrag är dock af en begränsad karaktär, som

hufvudsakligen afser att skapa betryggande bestämmelser i fråga om

säkerhetsanordningarne ombord å fartyg. Men vid sidan häraf finnes

en hel del andra missförhållanden, som kräfva lagstiftningens hjälp för

deras snara undanröjande. Säkerheten till lif och lem för vårt sjöfolk

är onekligen den mest viktiga frågan och kräfver betydligt arbete för

att få praktiska och nöjaktiga bestämmelser om fartygs konstruktion,

bemanning, lastlinje, däcklastbestämmelser m. m. samt säkerhetskontroll

på fartygs sjövärdighet genom en fortlöpande inspektion. Vid sidan

häraf behöfs emellertid en genomgripande revision af bestämmelserna

om besättningens logerande samt en tillfredsställande sundhetsinspektion.

Vidare behöfs en modernisering af manskapets spisförordning

jämte kontroll å skeppsprovianten samt en revidering af de i många

fall rent antika sjölagsbestämmelserna, som reglera sjöfolkets ställning

till redaren och befälhafvaren. Beträffande de två första frågorna, så

beröra de den nu sittande sjöfartskommitténs uppgift, ty sjöfolkets

hälsa och välbefinnande, vare sig den är orsakad af ohälsosamma

skansar eller af dålig kost, masta gifvetvis inverka på fartygets sjövärdighet,

liksom att frågan om arbetstidens längd och häraf följande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

öfveransträngning måste sättas i samband med bemanningsfrågan. Men

något definitivt uppdrag förefinnes likväl icke för kommittén att utreda

dessa spörsmål utöfver hvad som ingår i fartygs sjövärdighet. Att detta

icke blir till fyllest torde nedanstående utvisa. Som betänklig brist i

nuvarande sjölag framstår obefintligheten af någon som helst bestämmelse

om de ombordvarandes logerande. Enda bestämmelse härom

som finnes är i den af Kungl. Maj:t utfärdade förordningen om skeppsmätningen

som lyder:

§ 14. Sedan totala dräktigheten af ett fartyg blifvit på ofvan

beskrifna sätt utrönt, skola därifrån, för bestämmande af fartygets afgiftspliktiga

dräktighet, afdrag göras för följande i den totala dräktigheten

inberäknade rum, nämligen:

a) rum, som uteslutande äro inrättade för befälhafvarens begagnande

;

b) hvarje för besättningen eller för befälliafvaren och besättningen

gemensamt uteslutande inrättadt rum, under eller ofvan däck.

hvilket har en rymd af minst 2,4 kubikmeter för hvarje man och har

ett ytinnehåll, mätt på durken, af minst 1,11 kvadratmeter likaledes för

hvarje man, rummet är afsedt att inhysa; dock under villkor tillika att

sådant rum befinnes vara väl drifvet och tätadt, hvad däck, tak, durk

och skott beträffar, samt starkt byggdt, väl förbundet och försedt med

nödiga inrättningar för luftväxling och vattenaflopp; äfvensom att, när

fråga är om svenskt fartyg, öfver ingången, dörren eller däcksbalken

med orden »00 man det största antal personer, som uti rummet får

enligt ofvanstående bestämmelser inrymmas» ;

I denna förordning förefinnes således icke någon bestämmelse om

skyldighet för skeppsredaren att uppföra bostad åt de ombordvarande,

icke heller förbud mot manskapets inhysande i därtill otjänliga eller

små lokaler; det enda som i denna förordning stadgas är, att dessa

lokaler skola vara af föreskrifven storlek och skick för att undandragas

fartygets afgiftspliktiga dräktighet. Denna förordning verkar emellertid

som normgifvande vid beräknandet af skeppsskansarnes storlek, i allmänhet

dock snarare öfver än under. Detta torde äfven vara mer än

behöfligt! Man behöfver endast tänka sig hvad tvä kubikmeter luftutrymme

betyder för en människa att däri ha sin bostad och i samma

utrymme härbärgera sina kläder och öfriga förnödenheter; och vidare

tänka sig, att sjöfolkets kläder som oftast äro våta och smutsiga genom

intim beröring med last och vatten samt att, då annat torkrum i allmänhet

saknas, skansen måste användas till detta ändamål och att man

sedermera nödgas ligga i samma rum och insupa de ohälsosamma

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

ångorna. Ventilationsanordningarne är o äfven merendels synnerligen

underhaltiga, där de ens finnas. På ett stort antal fartyg finnas inga

andra ventilationsanordningar än genom den öppna dörren, luckan eller

sidportarne — ja man kan här inom själfva hufvudstaden påträffa

ångare med skansar så inrättade att besättningen omöjligen kan få eld

på en tändsticka, efter att ha vistats en natt i skansen, utan att först

någon tid haft luckan öppen för frisk lufts inträngande.

Den kungl. förordningen berör dock luftväxlingen, men nämner

icke ett ord om skansarnas uppvärmning. Många fartyg, i synnerhet

smärre segelfartyg, ha icke heller några anordningar, hvarigenom manskapslogementen

kunna uppvärmas och ha flerfaldiga olyckor inträffat

genom primitiva eldningsåtgärder, som ha slutat med ihjälosning. Ytinnehållet

är äfvenledes som oftast alldeles otillräckligt. På många

ångfartyg exempelvis så är det omöjligt för besättningen att kunna

kläda sig samtidigt, utan måste en del ta reträtten till sina kojer för

att där i liggande ställning söka praktisera sig i kläderna. Samma

förhållande gör sig äfven gällande, då besättningen gemensamt skola

intaga sina måltider.

De som icke få rum på durken måste med sina matportioner

praktisera sig i kojen för att där på ett obekvämt sätt intaga sin

föda. Skansarnas belägenhet och öfriga inredning lämna äfvenledes

åtskilligt att önska. Skansar under däck äro merendels mörka och

fuktiga; kommer så härtill svettning från oklädda järnbalkar, läckigt

tak, afdunstningar från kabelgatt eller från i samband med skansarna

befintliga olje- och lamprum samt klosetter, så får man en bild af de

missförhållanden, som i allmänhet vidlåda manskapets logement.

I det af pensioneringskommittén afgifna betänkandet finnes bland

annat en tabell utvisande dödsorsakerna bland det aflidna sjöfolket som

förut blifvit berörd, dära.f framgår att af de som ljutit en naturlig död

har cirka en femtedel af alla aflidna sjömän dödt tillföljd af bröstsjukdomar

— hufvudsaklig ast lungsot. Äfven om man icke har fog för påståendet

att dessa personer skulle ha ådragit sig sjukdomarne till följd af

dessa allmänt dåliga skansar, så torde det icke vara möjligt att förneka

utan att de haft en ogynnsam inverkan på sjukdomarne och dessutom

utgöra dessa små mörka och fuktiga skansar en synnerligen fördelaktig

jordmån för spridandet af tuberkulösa sjukdomar.

I en bok angående fångvårdsväsendet här i Sverige finnes ett

uttalande, som är värdt att här återgifvas:

»Den penitentiära vetenskapen har, stödd på erfarenheten, stannat

vid den uppfattningen att en blott för natten afsedd cell bör vara af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:ö 44-

16 km. storlek, under det att celler, där fångar förvaras både natt ock

dag, böra vara af minst 25 km. storlek-» Således: en förbrytare, som

förvaras i ett hygieniskt renligt och i allmänhet väl ventileradt fängelse

behöfver mellan 16 och 25 km. luftutrymme, medan en sjöman eller

eldare anses kunna afspisas med 2: o 4 km. luftutrymme.

Hvad som här kräfves är icke enbart lagbestämmelser om skansars

luftutrymme och golfyta, jämte bestämmelser om nödig uppvärmning,

belysning och ventilation, utan äfven bestämmelser om en fortlöpande

sundhetsinspektion från myndigheternas sida.

Kosthållet har under alla år varit en källa till ständiga misshälligheter

ombord å fartygen. Grundorsaken härtill torde tillskrifvas den

enformighet, som i allmänhet gör sig gällande i fråga om skeppskosten.

Under gångna tider, innan de nyare konserverings- och matberedningsmetoderna

voro kända, voro sjöfarande uteslutande hänvisade till att

lifnära sig af salta eller torkade födoämnen, undantagandes de tillfällen,

då färsk proviant från land kunde anskaffas. Nu återigen föreligger intet

hinder för att ombord å fartyg kunna medtaga alla de proviantartiklar

som ingå i den ilandvarande befolkningens bruk och sedvänjor. Sjölagen

föreskrifver, att befälhafvaren skall tillse, att besättningen erhåller god

och tillräcklig kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg

fastställda spisförordningen. Sjöfolket anser emellertid denna af

Kungl. Maj:t senast år 1896 reviderade spisförordning icke vara tillfredsställande

eller i öfverensstämmelse med de nutida kraf, som arbetare i

allmänhet och äfven de i små omständigheter anse sig ha rätt att kräfva.

Vid en första granskning af denna spisförordning får man ett

intryck af, då man ser de fastställda kvantiteterna af kött och fläsk,

att sjöfolket ingalunda är dåligt 1 ottadf vid jämförelse med hvad som

i allmänhet kommer andra arbetare till godo, men gör man sig mödan

att studera hela spisförordningen, så skall man snart finna, att detta är

nästan det enda sofvel som bestås och hvilket följaktligen fördeladt på

alla måltiderna ingalunda kan anses såsom öfverflöd utan snarare som

otillräckligt för att stilla de kroppsliga krafven på näringsämnen. De

som haft tillfälle att följa sjömanskallet veta alltför väl hvilken skillnad

som uppstår mellan den tid då köttet eller fläsket upptages ur sin saltlake,

tills det hamnar i sjöfolkets skans. Frånräknadt ben, senor och

kanhända en del oätbart fett, blir den för hela dygnet afsedda fläsk

eller köttportionen per man i vanligheten icke större än att den ledigt

kan konsumeras till middagsmåltiden. Fördelaktigt verkar därför den

på senare tider tillkomna bestämmelsen, som reducerar köttransonerna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

med en sjättedel, men i utbyte fastställer 150 gram salt sill; härigenom

slipper sjöfolket att åtminstone för ytterligare en måltid vara utan sofvel

till de hårda skeppsskorporna. Emellertid kan icke denna eller de öfriga

små förändringarne i 189G års spisförordning upphäfva den till leda

gränsande enformighet, som vidlåder kosthållet ombord.

Ännu värre blir förhållandet i varma klimat, då besättningen och

i all synnerhet eldarne formligen plågas genom denna olämpliga spisordning,

som med undantag af bestämmelsen om, att hvar och en vid

maskinen anställd skall äga rätt att utfå lämplig kvantitet hafremjöl

för att blandas med dricksvattnet, icke tager någon som helst hänsyn

till klimatiska förhållanden. Kommer så härtill, att födoämnena icke äro

af prima beskaffenhet utan just inköpta på grund af sin prisbillighet,

kanhända beroende af att besättningens kosthåll på entreprenad öfvertagits

af befälhafvaren eller af restauratrisen och därtill kanske tillagade

af en undermålig kock. Denna funktion utöfvas som oftast å våra

segelfartyg af en minderårig pojke, som icke äger de ringaste begrepp

om matlagning, och torde besättningens vantrefnad under dylika förhållanden

ingalunda vara förvånansvärd. Redan för 15 år sedan infördes

i England en födoämne-inspektion å den proviant och vatten, som var

afsedt att medtagas vid längre sjöresor och enligt den förlid et år genomförda

sjölagsreformen i samma land skall hvarje skepp af 1,000 grosstonnage

eller däröfver anställa examinerade kockar. Samtidigt tillfördes

den där i landet gällande spisförordningen en del fördelaktiga förbättringar

och bland annat fastslås att margarin icke får utportioneras i

stället för smör.

Enligt den svenska spisförordningen kan icke allenast margarin

utlämnas i stället för smör, utan till och med olivolja är där fastställdt

som lämpligt surrogat; likaså kan socker få utbytas mot sirap. Äfven

här i landet behöfver spisförordningen reformeras åtskilligt i modern

anda och därjämte behöfs äfven att införas såväl examination för kockar

som inspektion å födoämnen.

Ingen yrkesklass lefver i vårt land under så hårda lagbestämmelser

som hvad sjöfolk nödgas göra. Deras rörelsefrihet och personliga

själfständighet är på alla sidor kringskuren och hämmad af drakoniska

straffparagrafer. Den föråldrade legohjonsstadgan i land är en liberal

företeelse i jämförelse med de sjölagsparagrafer som reglera sjöfolkets

ställning till sina arbetsgifvare, och dock betraktas legohjonsstadgan

numera så pass föråldrad, att den icke längre är fullt tillämplig för

dem som den afser att omfatta. De i många hänseenden efterblifna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

landtarbetarne lia börjat undandraga sig legohjonsstadgan genom att icke

låta städja sig, men sjöfolket saknar alla dylika möjligheter, då de vid

alla utländska resor måste »mönstra» genom undertecknandet af en

förbindelse enligt af myndigheterna utfärdadt formulär, hvari den påmönstrade

binder sig till de i sjölagen fastställda bestämmelserna.

Sjöfolkets ofria ställning framgår tydligt i början af sjölagens

fjärde kapitel, som handlar om besättningen och hvars § 75 lyder:

»Underlåter sjöman, som blifvit påmönstrad eller som skriftligen

förbundit sig till inställelse å viss dag, eller bevisligen erhållit del af

skriftlig kallelse att å viss dag iakttaga inställelse, att i rätt tid infinna

sig ombord, eller går sjöman därifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller

kommer sjöman, som efter erhållet tillstånd gått i land, icke tillbaka i

rätt tid, äge befälhafvaren rätt att till hans inställande i tjänsten anlita

vederbörande polismyndighet. De kostnader, som uppstå för sjömannens

inställande i tjänst, må afdragas å hans hyra.»

Att efter mönstringen icke infinna sig ombord utgör här en förseelse

af sådan art att den berättigar till arresteringsåtgärder. Visserligen

kan det ju sägas, att denna uraktlåtenhet att infinna sig är liktydig

med ett aftalsbrott och följaktligen straffbart, men för sjöfolkets

del blir skillnaden den, att detta göres till eu kriminell förbrytelse i

stället för att medföra civilrättsligt ansvar.

I England räknas icke ens vägran att efter mönstring medfölja

fartyget som någon förseelse, då återbud har lämnats i så pass god tid

att annan person kunnat anskaffas. Man har där utgått från att påmönstradt

sjöfolk i allmänhet icke haft tillfälle att vidare noggrant studera

det fartyg, å hvilket de blifvit påmönstrade, och har man därför medgifvit

för den påmönstrade att komma ifrån en måhända riskabel anställning.

I Amerika har därvarande lagstiftande församling beslutat att

helt upphäfva alla sådana bestämmelser, enär de stodo i strid med den

i Amerikas Förenta stater antagna författningen, som säger: »Vare

sig slafveri eller tvångstjänst, med undantag af straff för begånget brott,

för hvilket personen i fråga må vara lagligen dömd, får existera inom

de förenade staterna eller å ort som står under dess domvärjo.»

Några större olägenheter ha icke försports från dessa länder, i

följd af mera humana rättsbestämmelser. Tvärtom tyckas just dessa

länder ha blifvit så öfverlupna med svenskt och andra nationers sjöfolk,

att man ansett sig böra uppställa skärpta villkor för deras inflyttning.

I nära samband med ofvan åberopade § stå vidare sjölagens §§

106, 107, 297, 298, 299 och 300, hvillca handla om rymning. Enligt

den första af dessa paragrafer äger redaren att vid eventuell rymning

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

beslagtaga och för egen del behålla eventuellt kvarlämnade effekter

eller innestående hyra. Lagstiftarne hafva här, helt visst, aldrig tänkt

sig möjligheten för denna paragrafs utnyttjande till vinst för fartygets

ägare, genom det i en del länder praktiserade systemet att »drifva ut»

besättningen genom hårdt arbete och dålig kost, för att på så sätt

komma i besittning af deras under längre resor intjänta lön. 1’å''grund

af den ringare sjöfarten, som från vårt land har bedrifvits på dessa

aflägsnare farvatten, har denna fråga icke haft någon större betydelse,

men den kan få.

Frågan om rymning är för öfrigt ett spörsmål, som tarfvar en

grundligare utredning. Ju mera man hindrar en med sitt fartyg eller

befäl missnöjd person från rätten att få afmönstra, ju starkare växer

tanken på att genom rymning undandraga sig det obehagliga. Rymning

af svenskt sjöfolk från svenska fartyg i svensk hamn borde aldrig få

förekomma, då lagarne borde vara så formulerade, att rätt till uppsägning

och afmönstring vore en oförytterlig sak. Sedda från dessa

synpunkter, måste man medgifva, att följande sjölagsparagrafer äro allt

annat än tillfredsställande:

§ 107. Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befäl - liafvaren, så länge faran för rymning fortvarar, hålla besättningens tillhörigheter

under särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till

rymning eller gripes förrymd sjöman, äge befälhafvaren hålla honom i

fängsligt förvar, ombord eller i land, till dess fartyget afseglar.

§ 297. Underlåter sjöman att inställa sig i tjänst i vederbörlig

tid, straffes med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å

fartyg för tid, under hvilken han på grund af äldre liyresaftal är pliktig

att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra kronor.

§ 298. Rymmer sjöman ur tjänsten, straffes med fängelse i högst

tre månader. Rymma flere af besättningen i förening eller efter föregående

aftal, dömes till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela

besättningen eller största delen däraf, eller sker rymningen under

sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd

af rymningen utsattes för fara, må till fängelse i högst ett år eller till

straffarbete på lika tid dömas.

§ 299. Hvar, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller

dåd främjar rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst

tre månader.

§ 300. Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa

sig ombord före fartygets afgång från den ort, där resan börjar, eller

blifver sjöman borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan lof

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 41 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

eller utöfver erhållet lof, straffes såsom rymmare, där ej af omständigheterna

pröfvas, att lian icke haft för afsikt att afvika ur tjänsten.

Lagen frågar här ytterst litet efter motiven, den endast konstaterar

faktum och tillmäter straffen. Huru oförnuftigt och brutalt dessa lagbestämmelser

kunna verka, visas bl. a. af följande fall:

En matros E. G. Andersson mönstrade 1898 i Kalmar å skonerten

»Competitor» men rymde i Karlskrona, blef häktad och ställd under

åtal. Fartyget hade under tiden gått förloradt. På förfrågan, hvarför

han rymt, uppgaf han, att »skutan läckte så mycket, att han fruktade

att den skulle gä till botten». »Hvarför då icke begära besiktning»,

tillfrågades han af rättens ordförande, hvarpå Andersson genmälte, »att

sådan erhålles ej på en mans begäran; öfver halfva antalet af besättningen

skall häri vara ense.»

Andersson dömdes likvisst till en månads fängelse, därför att han

olofvandes hade frälst sitt lif! Under sin anställningstid är sjöfolket

dessutom så godt som i fängsligt förvar, ty befälhafvaren kan, om han

så finner lämpligt, till och med i hemorten, neka en å fartyget anställd

rätt att få gå i land, och då fartyget är privat egendom, kan han

äfvenså neka släktingar och bekanta från att få gå ombord. Rätten till

fritid, öfver hvilken sjöfolket själf kan disponera, är ganska problematisk

till följd af formuleringen i sjölagens § 78, som lyder:

»Enhvar af besättningen åligge att i hamn och till sjöss, ombord

och i land, noggrant åtlyda förmans befallningar angående tjänsten,

sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i öfrigt med omsorg och nit

fullgöra tjänsten, vare sig natt eller dag, helg eller söckendag. All

skada och förlust, som genom sjömans fel eller försummelse i tjänsten

uppkommer, vare han pliktig att ersätta.

Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt, hvad i dess

makt står för att rädda fartyget, och må ej utan befälhafvarens tillstånd

före honom öfvergifva detsamma.»

Häremot vore intet att invända, om tillämpningen af denna paragraf

inskränkte sig till att af sjöfolket fordra lydnad och plikttrohet i

deras tjänsteåligganden. Hvad vi här rikta oss emot är, hvad som vid

åtskilliga tillfällen blifvit konstateradt, nämligen att ifrågavarande §

blifvit utnyttjad på ett för manskapet synnerligen ofördelaktigt sätt.

Paragrafen får emellertid sin fulla belysning, då den sättes i samband

med sjölagens §§ 101, 102, 303, 304 och 305, som är afföljande lydelse:

§ 101. Vägrar sjöman att hörsamma gifven befallning eller är

eljest motvillig i tjänsten, äge befälhafvaren eller, vid hans frånvaro

eller förfall, den, som i hans ställe förer befälet, medelst tvång skaffa

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

sig lydnad. När fartyget är stadt i fara eller myteri visar sig bland

besättningen eller eljest, när nöden kräfver, äge befälhafvaren bruka

allt det våld, som för framtvingande af lydnad eller återställande af

ordningen är nödvändigt; och åligge enhvar af besättningen att i ty

fall, jämväl utan särskild anmaning, lämna befälhafvaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada, vare gärningsmannen saklös,

där ej pröfvas, att större våld brukas, än nöden kräfde.

§ 102 fastställer ett antal löneafdragsstraff, som befälhafvaren äger

rätt att ådöma besättningen, vid i paragrafen uppräknade förseelser.

§ 303. Sätter sig sjöman upp mot befälhafvaren och vägrar honom

lydnad, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader, eller, där

omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst

ett år.

§ 304. Öfverfaller någon af besättningen med våld eller hot om

våld befälhafvaren i tjänsten eller för att honom till någon tjänsteåtgärd

tvinga eller därifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd

hämnas, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande, må till böter dömas.

§ 305. Sätter sig sjöfolk tillsamman och lägger det uppsåt å

daga att med förenadt våld bemäktiga sig ledningen af fartyget eller

tvinga befälhafvaren till någon åtgärd i tjänsten eller att för sådan

åtgärd å honom hämnas eller att i förening göra våldsamt motstånd

mot åtgärd, som befälhafvaren anbefallt, men vända deltagarne i myteriet

af egen drift eller på befälhafvarens befallning åter till lydnad

eller ordning, utan att våld å person eller egendom blifvit öfvadt; då

skola anstiftare eller anförare dömas till fängelse i minst sex månader

eller straffarbete från och med sex månader till och med två år och

annan deltagare till fängelse i högst sex månader.

Yända deltagarne i myteriet ej åter till lydnad och ordning, utan

visa trotsighet mot befälhafvarens befallning, dömes anstiftare eller anförare

till fängelse i minst ett år eller till straffarbete från och med ett

till och med fyra år, och annan deltagare till fängelse i minst 3 månader

eller straffarbete från och med 3 månader till och med två år.

Ofvas vid myteriet våld å person eller egendom, straffes anstiftare eller

anförare med straffarbete från och med två till och med sex år och

annan deltagare i myteriet med fängelse i minst sex månader eller

straffarbete från och med sex månader till och med tre år.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid myteri begås,

varde ock gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. 1 § strafflagen

skils.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 4i.

Det ursprungliga syftemålet med ofvan åberopade lagparagrafer

torde ha varit att åstadkomma disciplin samt därigenom garantera fartygets

säkerhet, när det befinner sig på resa. Erfarenheten har emellertid

visat, att dessa paragrafer ofta blifvit skandalöst missbrukade, såsom

t. ex. när en besättning för en tid sedan blef åtalad vid Pitea rådstufvurätt,

emedan de hade vägrat att stiga upp kl. half fem f. m. för

att börja lastningsarbetet (de hade kvällen förut nödgats arbeta till

kl. 7 e. m.), och åtalades enligt sjölagens § 305, hvarigenom de riskerade

från sex månaders till två års fängelse eller straffarbete. Endast

detta fall torde ge en klar belysning åt, hvilka förfärande straff som

kunna tillmätas de å fartyg anställde vid de minsta förseelser. Med

en smula god vilja kan en befälhafvare utan vidare svårigheter, tack

vare dessa sjölagsparagrafer, konstruera fram en anklagelse för myteri.

Belysande för detta är den s. k. Magdalarättegången:

Under det att fartyget låg i East London i Sydafrika blef det

en smula bråk i skansen en söndag, till följd af förtäring af spirituösa.

Befälhafvaren Österlund blef då uppretad samt öfverföll en af bråkmakarne

med slag och sparkar. En i skansen sofvande matros Nahlman,

hvilken haft vakt hela natten och som följaktligen behöfde sofva,

enär han äfven följande natt skulle ha nattvakt, gick därpå akterut för

att anföra klagomål mot oväsendet, men blef äfven han i själfva kajutan

mottagen med hugg och slag af befälhafvaren, samtidigt som styrmännen

höllo personen för att gifva befälhafvaren tillfälle att slå. Nahlman

blef sedermera slagen i bojor, som förorsakade en sådan uppsvällning

å handlederna att bojorna icke kunde aftagas utan maste filas af. Härigenom

uppstod benröta, hvarför matrosen vid ankomsten till svensk

hamn sökte myndigheternas bistånd genom att anhängiggöra åtal. Processen

pågick öfver ett år och kunde endast fullföljas tack vare kamraters

ekonomiska bistånd, men resulterade endast i att befälhafvaren

fick bota 75 kronor samt 25 kronors skadestånd. Men Nahlman själf

blef samtidigt dömd till 20 kronors böter och undgick endast med

knapp nöd den mot honom riktade anklagelsen för delaktighet i myteri.

Den 2 oktober 1906 inkom ångfartyget Duo till Sundsvall. Ombord

fanns samtidigt en 17-årig norsk yngling, hvilken å resan hade

råkat att skada sin fot, hvadan han icke längre var fullt arbetsför. Vid

ankomsten dit sökte därför befälet ombord att blifva befriade från den

sjuke ynglingen genom att förmå honom att underteckna afräkningen

och från fartyget afmönstra, utan att erhålla den i sjölagen föreskrifna

sjukvården. Detta ansåg besättningen vara en orättvisa, hvarför båtsmannen

ombord tog den sjuke i land för att uppsöka en jurist, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 13

kunde åtaga sig hans sak. Följden af detta partitagande blef, att äfven

båtsmannen ilandkördes, hvarpå den öfriga delen af däckbesättningen

förklarade sig solidarisk med båtsmannen och slutade sitt arbete. Befälhafvaren

lät därpå genom polisens försorg häkta besättningen samt

yrkade ansvar å båtsmannen för anstiftan till myteri och emot de

öfriga för vägran att utföra gifna befallningar. Allmänna åklagaren

instämde samt yrkade ansvar enligt 303 § i sjölagen. Lyckligtvis intog

domstolen en förståndig ståndpunkt i det den vägrade att godkänna

de åberopade lagrummen samt försatte de häktade på fri fot.

Många dylika fall skulle här kunna framdragas, men torde de

här återgifna vara tillräckliga för att belysa den grad af personlig ofrihet,

som sjöfolket nödgas finna sig i. Med fullt fog vågar man här

påstå, att staten icke har bevakat dessa sina medborgares intressen på

ett för dem fullt tillfredsställande och rättvist sätt.

Med stöd af hvad som här blifvit anfördt få vi hemställa, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville efter verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag till:

dels bestämmelser uti sjölagen i hvad som bör stadgas beträffande

fartygens logement;

dels sådan ändring uti sjölagen att sjöfolk gifves rätt att, med i

lag bestämd uppsägningstid, afmönstra i inhemsk hamn;

dels sådana ändringar uti sjölagens §§ 101, 102, 303, 304 och

305, som i socialpolitiskt hänseende jämställa sjöfolket med den ilandvarande

arbetarebefolkningen;

dels ock de öfriga föreskrifter, till hvilka hvad i motionen anförts

kan gifva anledning.»

Uti sin förevarande framställning har motionären i flera afseenden

föreslagit ändringar i gällande sjölag och i samband därmed stående

författningar. Det syfte, som därvid ledt motionären, synes hafva varit

att i största möjliga utsträckning åstadkomma öfverensstämmelse mellan

de förhållanden, under hvilka besättningarna å fartyg tillhörande handelsflottan

utföra sitt arbete, och dem, som gälla för arbetarbefolkningen

i land.

Hvad först angår motionärens förslag om införande i sjölagen af

bestämmelser rörande åtgärder för ett bättre tillgodoseende af hygienens

fordringar med afseende å logementen å handelsfartyg, äro onekligen

de föreskrifter angående ombord å fartyg befintliga besättnings
-

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

rum, som för närvarande finnas och som upptagits i kungl. förordningen

angående skeppsmätning den 10 november 1880, § 14, föga

tillfredsställande. De hafva ock meddelats i ett helt annat syfte än

det, hvarom nu är fråga. Det ligger i öppen dag, att på grund

af fartygens begränsade utrymme mycket stora eller rent af oöfvervinneliga

svårigheter skola möta att i den utsträckning, som annars

kunde synas önskvärd, bereda besättningen rymliga sofplatser och

andra för dess begagnande afsedda lokaler. Å de större fartygen, särskildt

å dem, som äro afsedda för transoceanisk fart, torde emellertid

rederierna redan på grund af svårigheten att annars kunna hålla besättningen

fulltalig i regel låta sig angeläget vara att vidtaga åtgärder

för att tillmötesgå alla rimliga anspråk på anordningar för besättningens

trefnad och således äfven sörja för att logementen blifva tillräckligt

stora samt försedda med goda uppvärmnings- och ventilationsanordningar.

I flera fall gäller detta äfven om fartyg af mindre dräktighet.

Å andra sidan kan det enligt utskottets uppfattning icke bestridas,

att i icke få fall, i synnerhet å äldre fartyg samt å fartyg af

ringa storlek, besättningen nödgas hålla till godo med logement, mot

hvilka berättigade anmärkningar kunna riktas. Det må vara sant,

att det friska och härdande lif sjömännen föra är ägnadt att göra dem

mera motståndskraftiga mot de skadliga inflytelser, som må uppkomma

däraf, att de för besättningen afsedda rum ombord äro för små och

för dåligt ventilerade för att medge tillräckligt luftutrymme åt dem,

som däri hafva sina sofplatser. Utskottet vill i detta sammanhang

särskildt erinra, att, då väl i regel endast ungefär halfva besättningen

samtidigt kan vara ledig från tjänstgöringen ombord, logementen i

själfva verket icke äro så otillfredsställande, som det med hänsyn till

besättningens storlek vid första påseendet kan fimefalla. Att dock de

mångenstädes förekommande trånga och osunda skansarna vålla besättningen

obehag och otrefnad och äfven kunna i sin mån bidraga till

spridande af sjukdomar och till förvärrande af redan ådragna sådana,

finner utskottet ingalunda osannolikt. Det vill därför synas, som om

giltiga skäl förelåge för vidtagande af åtgärder i syfte att förekomma

de olägenheter, som med fog kunna anses härflyta af logementens

mindre goda skick, i den mån detta är möjligt utan att kräfva alltför

stora uppoffringar af fartygets ägare. Det har af motionären ifrågasatts,

att i sjölagen skulle inryckas stadganden, som dels förpliktade fartygets

ägare att sörja för att logementen med afseende å storlek samt

anordningar för luftväxling, uppvärmning och belysning uppfyllde

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

vissa i lagen uppställda fordringar, och dels anordnade kontroll å

dylika bestämmelsers efterlefnad. Äfven utskottet håller före, att ett

försök till åstadkommande af lagbestämmelser i denna riktning bör

göras. Förvisso bör dock vid meddelande af föreskrifter rörande logementens

storlek nödig försiktighet iakttagas, så att icke redarens

berättigade intressen komma att lida intrång. I regel torde nämligen

logementen vara förlagda på ett sådant sätt, att i samma mån som

en större del af fartygets utrymme för dem tages i anspråk, i samma

mån minskas den del, som kan användas för intagande af last, och

följaktligen äfven det utbyte redaren kan erhålla af fartyget. I synnerhet

bör det enligt utskottets uppfattning icke ifrågasättas, att ägare

af redan befintliga fartyg skulle tillförbindas att verkställa en förändring

af fartygen endast för åstadkommande af större logement, då sådan

förändring skulle medföra afsevärda kostnader. Beträffande nybyggda

fartyg böra enligt utskottets åsikt ej heller de ifrågasatta bestämmelserna

gifvas ett sådant innehåll, att de blifva alltför kännbara för

redarne. Det är nämligen fara värdt, att, om icke nödig varsamhet

iakttages vid meddelande af ifrågakomna lagbud, de till förfång jämväl

för sjömännen kunna medföra en ofördelaktig inverkan på sjöfarten

samt försätta vår ännu föga starka rederinäring i en alltför ogynnsam

ställning vid konkurrensen med utlandet. Innan några lagbud rörande

storleken af logement ombord å handelsfartyg lämpligen kunna gifvas,

bör därför en utredning förebringas. — Beträffande öfriga förut omförmälda

anordningar för logementens försättande i tillfredsställande skick,

nämligen för åstadkommande af nöjaktig luftväxling, uppvärmning och

belysning, kunna uppenbarligen ofvan framhållna betänkligheter antingen

icke alls eller endast i ringare grad komma i betraktande.

En annan fråga, som beröres i den föreliggande motionen, synes

utskottet i detta sammanhang jämväl vara förtjänt af uppmärksamhet.

Det förefaller nämligen utskottet, som om den för handelsflottan gällande

spisordning af den 17 april 1898 icke skulle vara i tillräcklig

grad anpassad efter de olika förhållanden, till hvilka det blifvit alltmera

nödvändigt att hänsyn tages, sedan vårt land börjat i större utsträckning

taga del i den stora transoceaniska sjöfarten. Det torde

visserligen vara oundvikligt, att kosthållet ombord under längre resor

blifver något enformigt, men å andra sidan är det af vikt, att rimlig

omväxling i kosthållet beredes och att den erhållna maten är af god

beskaffenhet. De mot nu gällande spisordning riktade anmärkningar

lära, såvidt utskottet kan döma, vara åtminstone i någon mån be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

rättigade, i synnerhet som det numera onekligen möter mindre svårigheter

än på den tid spisordningen tillkom att åstadkomma omväxling

1 matordningen å fartygen. Det vill därför synas utskottet, att anledning

icke saknas till att jämväl taga under öfvervägande, huruvida

1896 års spisordning bör underkastas någon revision. Att emellertid

de af motionären uppställda anspråken icke därvid kunna tillfredsställas,

ligger i öppen dag.

Utskottet öfvergår härefter till den ojämförligt mest vidtgående

delen af motionärens framställning, nämligen den, som afser att bereda

sjömännen en lika fri och själfständig ställning gentemot redare och

befälhafvare, som tillkommer den ilandvarande arbetarbefolkningen

gentemot dess arbetsgivare. För uppnående af detta syfte har motionären,

utan att dock härför anföra några närmare motiv, till en början

föreslagit, att sådana ändringar måtte vidtagas i sjölagen, att sjöfolk

gifves rätt att, med i lagen bestämd uppsägningstid, afmönstra i

inhemsk hamn. Med anledning häraf vill utskottet erinra, att, jämlikt

2 § i kungl. förordningen angående sättet och ordningen för sjöfolks

på- och afmönstring samt utfärdandet af sjömansrulla den 4 juni 1868,

sådan denna paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 31

december 1891, besättning må påmönstras antingen för resa till viss

ort eller till viss ort och vidare eller ock för viss tid eller för seglationstiden

under ett kalenderår. Naturligtvis åligger det i regel sjömannen

att kvar stanna i tjänsten under den tid det ingångna aftalet

afser. I vissa, i 82—88 §§ sjölagen omförmälda fall äger emellertid

sjöman påfordra att redan före aftaistidens utgång varda entledigad

från sin anställning å fartyget. Dessa fall äro följande:

Är sjöman förhyrd för viss resa och ändras denna innan fartyget

afgått från förhyrningsorten, äger han där erhålla entledigande; sker

förändringen under resan, skall han åtfölja fartyget till resans slut,

såvida icke, till följd af förändringen, fartyget kommer att gå till

utländsk hamn i stället för inländsk eller till hamn utom Europa i

stället för europeisk hamn, i hvilka fall sjömannen äger rätt till befrielse

från vidare tjänstgöring å fartyget i första hamn, som efter förändringen

anlöpes (82 §)* Har sjöman efter sista påmönstringen varit

i tjänst å fartyget två eller, i vissa fall, tre år, äger han, oberoende

af hvad i liyresaftalet må vara stadgadt, rätt att erhålla entledigande

å första ort, som för lossning eller lastning därefter anlöpes (83 §).

Visar sjöman, antingen att han kan få fartyg att fora, eller, där han

är förhyrd i ringare ställning, att han kan erhålla anställning såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

förste styrman eller ansvarsmaskinist samt sätter annan duglig karl i

sitt ställe, eller utbryter krig, hvilket medför fara för fartygets uppbringning,

eller försälj es fartyget till utländsk man eller uppkör annorledes

att vara svenskt, är lian berättigad att blifva befriad från anställning

ombord (85, 88 §§). Har befälkafvaren mot honom öfvat grof

misshandel eller underlåtit att mot sådan misshandel, som af annan

ombord föröfvats, gifva honom påkalladt skydd, eller har befälhafvaren

förhållit honom försvarlig kost, äger han jämväl rätt till entledigande

(86 §). Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som därmed

skall företagas, och underlåter befälhafvaren att vidtaga den åtgärd,

som för dess försättande i sjövärdigt skick erfordras, äfvensom då befälhafvaren

icke efterkommer af minst halfva besättningen gjord framställning

om verkställande af besiktning af fartyget — där framställningen

göres först efter det last intagits dock endast under förutsättning

att styrman eller maskinist i densamma deltager — äger han

äfven rätt att erhålla afsked (87 §).

Om under andra omständigheter än ofvan nämnts sjöman påkallar

att före utgången af den tid, som blifvit vid påmönstringen fastställd,

lösas från sina förpliktelser enligt aftalet, lärer befälhafvaren i vanliga

fall tillmötesgå denna hans önskan, såvida annan besättningskarl kan

i hans ställe erhållas. Att medgifva en ensidig och ovillkorlig rätt

för sjöman att i strid med ingånget aftal när som helst efter förutgången

uppsägning afmönstra i inhemsk hamn, synes emellertid utskottet

kunna medföra mycket betänkliga konsekvenser. Det gifves nämligen

tillfällen, då befälhafvaren för att icke de, å hvilkas vägnar han äger

att handla, skola tillskyndas synnerligen betydande förluster, måste

påfordra, att förhyrd sjöman kvarstannar i tjänst hela den tid, hvarom

öfverenskommelse träffats. Skulle flere af besättningen på en gångbegagna

sig af rätten att frånträda anställningen ombord och icke

kunna med andra ersättas — hvilket med nu rådande brist på sjöfolk

ingalunda vore osannolikt — skulle resan törhända icke kunna i rätt

tid fortsättas utan fartyget fördröjas så länge, att ingångna förpliktelser

icke kunde uppfyllas. Den omständigheten att andra länder, hvilkas

sjöfart drifves under bättre ekonomiska betingelser än fallet är med

den svenska, i sina sjölagar upptagit stadganden i den riktning motionären

i förevarande hänseende föreslår, kan enligt utskottets uppfattning

icke innebära giltig anledning att inrycka en dylik bestämmelse i

vår sjölag. I vissa fall -—- af hvilka det ojämförligt viktigaste torde

vara det, då anledning finnes till farhåga att fartyget icke är i sjöBih.

till Biksd. Prof. 1908. 7 Sami. 41 Höft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 44-

värdigt skick men minst hälften af besättningen icke förenar sig i

begäran om verkställande af besiktning utaf fartyget — torde sjöman

visserligen kunna anses äga ett berättigadt intresse att erhålla sitt

entledigande. Då emellertid frågan om meddelande af betryggande

bestämmelser angående fartygs sjövärdighet och i samband därmed

stående ämnen, efter af Riksdagen gjord framställning, för närvarande

är under utredning, lärer genom den lagstiftning, som må föranledas

af denna utredning, detta skäl för införande i sjölagen af en föreskrift

utaf den innebörd motionären ifrågasatt komma att bortfalla.

I de öfriga fall, då det kan vara af större vikt för sjöman att erhålla

entledigande, torde det, såsom utskottet redan framhållit, endast undantagsvis

förekomma, att sådant varder honom förvägradt.

Det ligger i sakens natur, att stadgandena rörande påföljden för

rymning och underlåtenhet att vederbörligen inställa sig i tjänstgöring

stå i ett nära samband med bestämmelserna angående rätt till afmönstring.

Beträffande de påföljder, som i nämnda hänseende finnas

föreskrifna i vår sjölag, har motionären såsom sin åsikt framhållit, att

de skulle vara alltför stränga, men såvidt utskottet kan finna, hafva

de af motionären härutinnan framställda anmärkningar icke fog för

sig. Berörda stadganden äro i hufvudsakliga delar icke strängare än

livad man i några oss närstående länder ansett sig böra uti ifrågavarande

afseende föreskrifva. Vår nuvarande sjölag hvilar som bekant

på ett kommittéförslag, som blifvit af svenska, norska och danska

kommitterade gemensamt utarbetadt. Den öfverensstämmer ock i alla

väsentliga delar med de sjölagar, som i början af 1890-talet antogos

i Danmark och Norge, dock att, frånsedt andra afvikelser, straffbestämmelserna

i den norska lagen i åtskilliga fall voro något mildare än

de, som upptogos i vår sjölag. I den nya norska allmänna strafflagen

af den 22 maj 1902 hafva emellertid de i den norska sjölagen intagna

straffbestämmelserna ersatts med andra, hvilka äfven i förhållande til

den svenska rätten innebära en afsevärd och i vissa fall mycket betydande

förhöjning af straffen för i sjöfart sförhållanden begångna förbrytelser.

De i Tyskland gifna lagbestämmelserna rörande dessa förhållanden

öfverensstämma dessutom i väsentliga delar med vår lags stadganden

i ämnet. Det må vara sant, att den engelska och amerikanska

sjörätten intager en mildare ståndpunkt, men därvid bör icke förbises,

att den praxis i fråga om sjöfolkets behandling, hvilken utbildat

sig å handelsfartyg tillhörande dessa länder, lärer vara afsevärdt strängare

än hvad gällande lag ger vid handen. Hvad särskildt beträffar

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

den i 75 § af vår sjölag befälhafvare medgifna rätt att, där sjöman

efter påmönstring icke i rätt tid inställer sig ombord eller går därifrån

utan befälhafvares tillstånd, eller, efter erhållet tillstånd att gå

i land, icke kommer tillbaka å utsatt tid, till hans inställande anlita

vederbörande polismyndighet, återfinnes enahanda bestämmelse i norsk

och dansk sjölag. Om sjöman efter påmönstring utan giltig orsak

undandrager sig att börja eller fortsätta tjänstgöringen ombord, kan han

äfven enligt tysk sjörätt på framställning af befälhafvaren därtill tvingas

vare sig genom sjömanshusets eller, där sådant ej finnes, genom vederbörande

polismyndighets försorg. Jämväl enligt engelsk rätt kan rymmare

i vissa fall genom polismyndighet återföras till fartyget för att

fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet ombord.

Hvad slutligen angår motionärens förslag att sådana ändringar

måtte vidtagas i sjölagens 101, 102, 303—305 §§, som i socialpolitiskt

hänseende jämställa sjömän med den ilandvarande arbetarbefolkningen,

förbiser detsamma fullständigt, att sådana säregna förhållanden råda

och måste råda ombord å fartyg, att där en kraftig disciplin och enhetlig

ledning måste upprätthållas. Om icke de ombordvarandes säkerhet

samt de stora ekonomiska värden, som ligga i fartyg och last,

skola vedervågas i långt större utsträckning än oundgängligt är, måste

befälhafvaren tillerkännas rätt att tillgripa alla de medel, som erfordras,

för att i tjänsten göra sin vilja gällande. Ohörsamhet mot gifna befallningar

och i ännu högre grad våld mot befälhafvare samt myteri

måste på grund af de stora intressen, som därigenom sättas på spel,

anses vara gärningar af så allvarsam natur, att de böra strängt bestraffas.

Gifvet är, att delade meningar kunna förekomma, huruvida

de i gällande sjölag fastställda straffen för förbrytelser af ifrågavarande

art äro väl afvägda för de olika fallen. Såvidt utskottet kan finna,

äro de icke för stränga. Ett stöd för denna sin uppfattning hämtar

utskottet däraf, att såväl dansk som tysk sjörätt för brott mot disciplinen

fastställa straff, hvilka icke förete större afvikelser från vår sjölags

stadganden, äfvensom däraf, att man i Norge, såsom förut påpekats,

funnit sig föranlåten att i den nya allmänna strafflagen betydligt

skärpa straffen äfven för nu ifrågavarande slag af förbrytelser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

På grund af livad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Lindleys

förevarande motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning,

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser, som må finnas erforderliga,

rörande storlek och inrättning i öfrigt af besättningsrum

å handelsfartyg.

Stockholm den 23 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

21

Reservationer:

af herrar Zetterstrand, Widén, Jansson i Edsbäcken och Er sson,

hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Lindleys

motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t,

dels efter verkställd utredning, låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

som må finnas erforderliga, rörande storlek och inrättning

i öfrigt af besättningsrum å handelsfartyg,

dels ock taga under öfvervägande, huruvida en

omarbetning i det i utskottets utlåtande angifna

syfte må äga rum af den för handelsflottan gällande

spisordning.

af herr Lindhagen, som anfört:

»Ämnet för motionärens framställning berör de stora principerna

i socialpolitiken. Frågan gäller de stridiga motsättningarna mellan

människorätt och penningeintresse samt mellan individuell frihet och

samhällstvång. Motionären vill framhålla, att sjöfolkets människorätt

och individuella frihet i svenska sjölagstiftningen icke vunnit tillbörligt

beaktande.

Vid denna frågas bedömande får man först erinra sig, att sjölagen

utgör en undantagslag, som ansetts böra på ett särskildt sätt begränsa

sjöfolkets medborgerliga friheter med hänsyn till de vanskliga förhållanden,

under hvilka verksamheten på detta område äger rum. I detta

afseende är den närmast jämförlig med krigslagstiftningen. Då Riksdagen

år 1901 begärde en revision af den senare framhölls emellertid,

att den ledande synpunkten därvid borde vara, att krigslagstiftningen

såsom en undantagslagstiftning icke finge afvika från den allmänna lagstiftningen

i större mån än som vore oundgängligen nödigt. Detsamma

måste sägas äfven om sjölagstiftningen. Motionären fodrar här till och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

med, att sjöfolket skall, såsom han uttrycker sig, i socialpolitiskt hänseende

jämnställas med den ilandvarande arbetarebefolkningen. Om man

gifvetvis ej kan gå så långt under nuvarande förhållanden och särskildt

med hänsyn till människorna sådana de för närvarande äro, har i alla fall

motionären onekligen genom denna anvisning gifvit ett rättesnöre för

sjölagstiftningens tidsenliga ordnande i förevarande del.

Det lider nu intet tvifvel, att ledmotivet för gällande sjölagstift-''

ning varit icke så mycket en sträfvan att i fråga om sjöfolkets rättsställning

göra undantagslagen så litet afvikande från allmän lag som

möjligt, utan mera den förutfattade från gamla tider nedärfda meningen,

att här gäller det särskildt se till, att det ej kommer att fattas undantagsbestämmelser

och stränga bestämmelser. Detta gäller helt visst

äfven de flesta andra länders sjölagstiftning. Då utskottet därföre

ibland åberopar, att den svenska lagen på detta område i stort sedt icke

är strängare än andra länders motsvarande lagar, bevisar detta icke så

mycket. Ännu mer på villovägar kommer man, ifall många och stränga

undantagsbestämmelser för sjömäns arbetsförhållanden anses erforderliga

af hänsyn till rederinäringens penningeintresse. Ett visst skattande

äfven åt denna synpunkt framlyser understundom i iitskottets framställning.

1 denna antydes till och med att en mindre hänsyn än i

vissa andra länder till jämväl berättigade kraf kan hos oss vara på

sin p>kits på grund däraf, att den svenska sjöfarten skalle drifvas under

sämre ekonomiska betingelser. Den svenska rederinäringens uppgifna

svårigheter, hvilka dock ingalunda bestyrkas af dess synnerliga uppsving

just under senaste åren, afhjälpas säkerligen icke genom att söka,

i strid mot nutidens åskådningssätt upprätthålla onödigt stränga lagar

om sjöfolkets arbetsförhållanden.

Att nu få till stånd en revision af sjöfolkets rättsställning ur ofvan

framhållna synpunkter lär dock icke vara möjligt. Det skulle ju också

betyda, att Sverige bland nationerna ginge i spetsen för ett betydelsefullt

reformsträfvande, en ärelystnad, som gemenligen icke eftersträfvas.

Erfarenheterna från krigslagstiftningen visa också, huru de mest uppriktiga

och löftesrika anlopp mot dylika undantagslagar falla vanmäktiga

tillbaka, när det kommer till utförandet.

Emellertid bör ett bättrande på sjölagstiftningen i angifven riktning

möjligen kunna räkna på något tillmötesgående äfven för närvarande,

i den mån det hela inskränker sig till att med fasthållande af

det bestående systemet afslipa en och annan kantighet i detsamma.

Till detta torde också den med så många förhoppningar motsedda revisionen

af krigslagstiftningen synbarligen komma att i utförandet begränsa sig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Utskottet har sålunda med fog hemställt om lagbestämmelser, som

må finnas erforderliga rörande storlek och inrättning i öfrigt af besättningsrum

å handelsfartyg.

Äfvenledes bör, på sätt utskottet i sin motivering förordat, kunna

ifrågasättas en omarbetning af den för handelsflottan gällande spisordning

i syfte att förbättra kosthållet, för hvilket ändamål torde böra

öfvervägas icke blott bestämmelser om matens beskaffenhet utan äfven

lämpligheten af någon inspektion särskildt å proviant, som medtages

för längre sjöresor. Äfven torde böra komma under bedömande, huruvida

ej å större fartyg afsedda för långturer må såsom kockar anställas

allenast personer, som kunna förete vitsord om någon kompetens i matlagning,

hvilket yrkande i motionen utskottet dock synes vilja redan

nu hafva tagit afstånd ifrån. Dessutom synes utskottets förordande af

spisordningens omarbetning böra på sedvanligt sätt komma till något

uttryck äfven i utskottets slutliga hemställan.

I motionen har vidare påkallats rätt för sjöfolk att med i lagen

bestämd uppsägningstid afmönstra i inhemsk hamn. Denna framställning

grundar sig på det faktiska förhållandet, att med stöd af författningarna

och häfdvunnen praxis sjömannens anställning merendels omfattar

en afsevärdt lång tid. Särskildt vanligt lär vara, att anställning äger

rum för ett år. Under sådana förhållanden har, såsom utskottet anmärkt,

redan i gällande sjölag fastslagits vissa fall, då sjöman äger rätt att

blifva entledigad från sin anställning redan före aftalstidens utgång.

Dessa medgifvanden taga dock mycket litet hänsyn till hans personliga

önskningar i allmänhet. Under en anställning kunna vunna erfarenheter

om fartygets beskaffenhet och det behandlingssätt, som där bestås, uppkommen

sjuklighet och mångahanda personliga förhållanden utgöra särdeles

berättigade skäl för sjömannen att få på vissa betingelser lämna

tjänsten. Då utskottet invänder häremot, att detta ej borde få tillåtas

i strid med ingånget aftal, förbiser utskottet, hur föga frihet i detta fall

den anställde har att själf bestämma tiden för anställningen. Utskottets

hänvisning till, att befälhafvaren lärer vanligen tillmötesgå en sådan

önskan, är icke heller tillfyllestgörande. Detta visar blott, att man anser

en dylik önskan befogad, men då bör så mycket mer ett tillmötesgående

af densamma vara sjömannen tillförsäkradt i lag och ej beroende på enskild!

godtycke. En tidsenlig utvidgning af lagens medgifvanden i förevarande

afseende torde sålunda vara af förhållandena påkallad. Ett öfvervägande

bör därför komma till stånd, huruvida och under hvilka betingelser den af

motionären i sådant hänseende förordade rätten för sjöman att få afmönstra

i inhemsk hamn må kunna förverkligas. Till stöd för detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

förslag har motionären äfven kunnat hänvisa till förebilder från andra

länders sjölagar, hvilka utskottet dock synes ansett förtjänta att åberopas

endast när de kunna tjäna till stöd för ett fasthållande af nu

gällande svenska sjörättsliga stadganden.

I motionen har vidare berörts de straff och andra påföljder, som

enligt sjölagen kunna drabba sjöfolket på grund af deras förhållande

i tjänsten. Man kan vara ganska förvissad om, att här liksom i strafflagen

för krigsmakten mycken gammal surdeg är tillfinnandes. Naturligtvis

är det omöjligt att här öfverskåda hela detta ämne. Några

exempel må dock framhållas med anslutning till motionärens egen framställning

i ämnet.

Sålunda saknas i mycket på detta område, hvad som ock blifvit

anmärkt mot krigslagstiftningen, nämligen likställighet inför lagen

mellan befäl och manskap.

Enligt 78 § af sjölagen är sjöman underkastad förmans befallningar

och arbetsanvisningar under alla förhållanden eller såsom det säges, i

hamn och till sjös, ombord och i land, såväl natt och dag som helg

och söckendag. Jämlikt 101 § äger befälhafvaren i alla dessa fall medels

tvång skaffa sig lydnad. Eu så obegränsad befogenhet måste ju mången

gång kunna leda till missbruk och det måste ju också, särskildt om dylika

missbruk kunna saklöst utöfvas, uppmuntra till otyglad brutalitet från

mången befälhafvares sida. Gifvet är, att ordning och disciplin måste

råda på ett fartyg, men den för sådant ändamål nödiga myndigheten

måste också rimligtvis och rättvisligen omgärdas med garantier. Sådana

gifvas dock icke alls eller ej i erforderlig måtto. De påföljder, som

kunna drabba besättningen, ifall den förgår sig emot befälhafvaren, äga

icke sin motsvarighet i lika omfattande och verksamma påföljder för de

fall, att befälhafvaren förgår sig mot någon af besättningen.

På grund af 102 § äger befälhafvare till och med rätt att ådöma

besättningen böter i form af mistning af hyra ofta för afsevärdt lång tid.

I gällande disciplinstadga för krigsmakten tinnes visserligen också tillagd

förman rättighet att i disciplinväg utdöma ett liknande förmögenhetsstraff

ehuru till vida mindre belopp, och detta har upptagits äfven i

det för innevarande Riksdag framlagda förslaget till strafflag för krigsmakten.

Men emot en dylik anordning ha från olika håll befogade

anmärkningar blifvit framställda.

Uti 303 § af sjölagen straffas olydnad mot befälhafvaren med straff

från böter till straffarbete i högst ett år. Det kan dock ifrågasättas,

huruvida ej en skillnad borde i själfva lagen göras för de fall, att fartyget

vore till sjös eller läge i hamn, samt då olydnaden gäller fartygets

säkerhet eller andra fall.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Under alla förhållanden straffas enligt 304 § besättning om''

den med rätt eller orätt tvingar befälhafvaren till någon tjänsteåtgärd

eller hindrar honom därifrån. Om sålunda befälhafvare, hvarpå exempel

gifvas, seglar vidare från en man, som fallit öfver bord, blott för att

ej uppehålla fartyget eller om han i onyktert tillstånd äfventyrar fartygets

och besättningens säkerdiet, skall besättningen åtminstone enligt

lagens bokstaf straffas, om den på något sätt ingriper häremot. Eu

human och rättrådig lagstiftning borde väl på något sätt angifva, att

besättningen icke vore endast ett viljelöst redskap, hvilket säkerligen

skulle äfven verka hälsosamt på förhållandet mellan besättning och

befälhafvare.

En särskild granskning förtjänar säkerligen också själfva straffmåtten.

En grundlig revidering af desamma förhindras visserligen, så

länge allmänna strafflagen i detta afseende ej undergått en likaledes behöflig

omarbetning. Men utrymme för skäliga nedsättningar af sjölagens extra

ordinära bestraffningar gifves i alla fall lika väl, som dylika nedsättningar

i någon mån ifrågasatts i vissa punkter af det nya förslaget

till strafflag för krigsmakten. Såsom förebilder kunna här tjäna de

engelska och amerikanska sjölagstiftningarna, hvilkas straffbestämmelser,

enligt hvad äfven utskottet vitsordat, äro mycket mildare än de svenska.

I sammanhang med revision af sjölagens förenämnda straffbestämmelser

borde äfven lämpligen komma under eventuellt öfvervägande de af

motionären påyrkade lindringarna i påföljden för rymning och underlåtenhet

att inställa sig i tjänstgöring, i hvilket afseende åberopats den mildare

ståndpunkt, som därutinnan lärer intagas af den engelska och amerikanska

sjörätten. Särskildt synes ett återbud i så pass god tid, att

annan person kunnat anskaffas, till äfventyrs böra godtagas.

På grund af hvad sålunda anförts och med erinran, att den svenska

rederinäringens stora uppsving under senaste åren på den stora fraktfartens

område utgör en ytterligare anledning att tillse det lagens bestämmelser

om besättningens rättsställning äfven följa med sin tid,

hemställes:

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

ville anhålla, att Kung]. Maj:t måtte taga under öfvervägande:
a)

hvilka lagbestämmelser må finnas erforderliga

rörande storlek och inrättning i öfrigt af besättningsrum

å handelsfartyg;

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sand. 41 Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

b) huruvida en omarbetning i ofvan angifna

syften må kunna äga rum af den för handelsflottan

gällande spisordning;

c) huruvida och under hvilka betingelser sjöfolk

må medgifvas rätt att före anställningstidens utgång

afmönstra i inhemsk hamn; samt

d) i hvad mån sjölagens stadganden om de straff

och andra påföljder, som kunna drabba sjöfolk på

grund af deras förhållande i tjänsten må jämte därmed

sammanhängande bestämmelser kunna ur ofvan angifna

synpunkter underkastas nödig omarbetning.

af herr Petterson i Södertälje, som instämt i den uti herr Lindragens

reservation gjorda hemställan.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.