Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ny gruflagstiftning m. m.

1908-04-08 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:53, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ny gruflagstiftning m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

1

N:o 53.

Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående ny gruflagstiftning m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 197, hafva herrar Carl Lindhagen, F. W. Thorsson och

Ernst Blomberg hemställt, att Riksdagen ville

l:o) hos Kungl. Maj: t anhålla om framläggande för Riksdagen

af förslag till ny gruflagstiftning i syfte att inmutningsrätten upphäfves

samt nya fyndigheter af nu inmutbara mineralier i stället skola bearbetas

af staten eller ock af enskilde efter erhållen statskoncession;

2:o) för sin del antaga följande:

Lag angående inskränkning i inmutningsrätten.

Härigenom förordnas som följer:

Inmutning må under tiden intill den 15 maj 1909 ej äga rum, där

ej Konungen därtill lämnar tillstånd.

Rörande inskränkning inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län af inmutning å odisponerad kronojord är särskildt stadgadt.

Denna lag träder genast i kraft.

Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört

följande:

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 50 Höft. (N:o 53.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

v Äfven i tider, då den privata äganderätten till jord som mest

uppburits af lagar ne och åskådningssätten, har det framstått såsom en

fråga för sig, om denna äganderätt äfven rättsligen och rätteligen borde

inbegripa mineralier, som gömdes i jorden. Man har liäfdat, att staten,

icke jordens innehafvare vore ägare till desamma.

Den äldre rättsvetenskapen höll före, att denna statens rätt eller

det så kallade bergsregalet uppstått först på tolfte och trettonde århundradet

genom envåldshärskares maktspråk. Den nyaste rättsforskningen

åter har uppdagat, att statens rätt till mineralierna varit lag

eller häfd mycket långt tillbaka i tiderna hos många olika folk särskildt

under inflytande af phönisisk eller romersk rätt.

Denna rättsuppfattning är naturlig. Den privata äganderätten till

jord skyddas eller angripes allt efter som tillgången på jord öfverstiger

eller understiger den allmänna efterfrågan och behofvet däraf för mänsklig

tillvaro. Då mineralierna hafva stort brukningsvärde, men deras förekomst

är sällsynt, har man ansett det behöfligt och följaktligen äfven

riktigt, att de tillhörde staten det vill säga alla medborgare.

Nämnda åskådning, som framträdt nästan öfverallt, har dock under

vissa tider varit grumlad eller till och med bortglömd. Detta antingen

i följd af den enskilda egennyttans ingripande eller på grund af manehesterprincipens

landvinningar.

Sålunda tillhörde i Storbrittanien mineralierna förr kronan, men

med dess sjunkande makt tillskansade sig jorddrottarne dem. Följden

har blifvit, att enligt nuvarande rätt i England tillhöra endast guld

och silfverfyndigheter ännu kronan, därför att det icke finnes några sådana.

Alla öfriga förefintliga mineralier äro inneslutna i jordäganderätten. Denna

senare rättsuppfattning har öfverförts till Förenta staterna.

I Frankrike tillhöra mineralfyndigheterna sedan gammalt staten.

Äfven här sökte jorddrottarne och förmådde äfven för någon tid tillvälla

sig en del af denna rätt, men kronan lyckades, senast på 1400-talet,

återtaga hvad den förlorat. Under franska revolutionstiden anbefallte

physiokraterna, att grufvorna skulle afstås till jordägarne. Denna lära

bekämpades segerrikt af Mirabeau och nationalförsamlingen förklarade dem

för nationalegendom. Detta är i hufvudsak ännu gällande rätt i

Frankrike. Statskoncession erfordras för att få idka grufdrift och staten

bestämmer villkoren. Hvarken jordägaren eller upptäckaren hafva några

lagliga företrädesrätter till grufdriften.

På enahanda grundsatser, som den fransyska rätten, bygger äfven

gruflagstiftningen i Belgien, Holland, Luxemburg, Spanien, Portugal,

Grekland, Turkiet och Tunis.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Italien har ej någon enhetlig gruflagstiftning. Den sardinska grufstadgan

öfverensstämmer med fransk rätt. På ett par orter tillhöra alla

eller vissa mineralier jordägaren. På öfriga ställen äro de sedan romartiden

skilda från jordegendomen. För ny grufdrift fordras dock öfverallt

statslig koncession. Salt är nationalegendom.

För Tyskland, Österrike och Schweiz gäller, att förfogandet öfver

mineralierna har tillkommit och fortfarande tillkommer staten. Någon

jordägarens rätt eller någon egen rättighet för uppfinnaren finnes icke.

Emellertid har på senare tider särskildt från och med 1850- och 60- talen staten afstått sin företrädesrätt och tillsvidare medgifvit en hvar

att förvärfva rätt till grufvor på vissa i lagarne fastställda betingelser

Särskildt har detta i Preussen mest konsekvent genomförts. Denna rätt

till fri inmutning kallas bergsbrukets friförklaring.

Norsk gruflagstiftning bygger i hufvudsak på den tyska uppfattningen.

Hvilka grundsatser som i Sverige må hafva gällt för grufrätten

från äldsta tider, synas icke vara af forskningen uppdagade. Att regalrätten

till grufvor redan under senare tiden af medeltiden varit genomförd,

antages dock såsom gifvet. Tämligen otvetydigt uttalas detta i

1485 års förordning om malmberg. Under Gustaf den I:ste framträdde

regalrätten tydligt; alla malmberg i Sverige lyda till kronan, heter det

i ett kungligt påbud. Under de följande tiderna stödde sig alla författningar

om bergsbrukets ordnande på uppfattningen af kronan såsom

ägare till mineralierna. Denna regalrätt låg äfven till grund för 1600- talets gruflagstiftning. I en författning från den tiden kallas hela

bergsnäringen för kronans bergverk. Denna regalrätt utöfvades dels så,

att kronan dref bergsbruk för egen räkning — år 1639 ägde kronan

exempelvis i Södermanland 8 grufvor, 5 hyttor och 9 hamrar — och

dels privilegierade personer att idka grufdrift. På 1700-talet började

emellertid äfven här göra sig gällande enahanda strömningar som i

Tyskland till förmån för bergsbrukets friförklaring. I förordningen den

27 augusti 1723 stadgades sålunda, att med ordet regale därefter ej

skulle förstås annat, än att kronan förbehöll sig att privilegiera den,

som hade håg, lust och förmögenhet att idka grufdrift. Uppfinnarens

rätt bestämdes i sammanhang härmed till fjärdedelen af grufvan och

vid vissa ädlare verk till hälften. Med tiden utsträcktes uppfinnareandelen

i allmänhet till hälften. Någon bestämd rätt för jordägaren att

deltaga i arbetet nämnes ej i 1723 års författning. En konsekvens af

densamma var emellertid, att jordägaren skulle medgifvas att för andra

hälften deltaga i grufdriften. Denna konsekvens utdrogs af senare för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

fattningar och gäller äfven för närvarande. Men därvid kvarstår till

följd af regalrätten, att jordägaren ej får förbjuda andra bearbeta mineralfyndigheter

samt måste själf uppträda som uppfinnare och iakttaga därför

stadgade former för att vinna rättighet att bryta mineralier å egen mark.

Af den förestående framställningen framgår således, att hos de

anglosaclisiska, latinska och germaniska folken statsmaktens äganderätt

till mineralierna varit ursprungligen en i det stora hela själfskrifven

och erkänd sak. Med tiden har emellertid förhållandena utvecklat sig

så, att inom England mäktiga jordmagnater usurperade denna rätt från

kronan till förmån för jordägaren, hvilken nya rättsordning ännu bibehållit

sig inom den alltid mycket konservativa anglosaclisiska rätten.

Bland de latinska folken och deras efterliknare har däremot statsmakten,

segerrikt afvisande de enskilda jordägarnes äfven här fr-amkomna anspråk,

ännu in i våra dagar bibehållit sin suveränitet öfver malmfyndigheterna.

Den germaniska rätten slutligen har gått den vägen, att staten utan att

uppgifva regalrätten tillsvidare disponerat densamma på det sättet, att

hvem som helst, som upptäckte en mkieralfyndighet, privilegierats att för

egen räkning bearbeta densamma med eller utan tillåtelse för jordägaren

att till någon del få deltaga i arbetet.

Det är nu så, att hvilket system man än använder i samhällsekonomien

för utnyttjandet af naturens begränsade skatter, har det sina

olägenheter i följd af människosläktets många brister. Man säger således,

att det germaniska bergsregalets omedelbara handhafvande uppgafs därför,

att, såsom en författare uttrycker sig, finansmonopoler äro i allmänhet

en dålig beskattningsmetod och staten är af ålder känd såsom en olycklig

näringsidkare. Statsmaktens förvaltningsorgan ha äfven oftast förstått

att förstöra en god sak. Men äfven den s. k. enskilda företagsamheten

visar mycket snart, att när den lämnas spelrum att sätta ett enskildt

monopol i stället för statsmonopolet, blir den oftast alldeles för lycklig i

sina sträfvanden, att vinna både oförtjänta och farliga fördelar på det

stora flertalet samhällsmedlemmars bekostnad.

Dessa senare erfarenheter hafva verkat, att i länder, där i större

eller mindre mån gjorts afvikelser från den gamla naturliga rättsuppfattningen

i fråga om äganderätt till mineralierna, har man åter börjat

sträfva tillbaka till densamma. Inom England har, om jag ej misstager

mig, frågan om grufvornas nationalisering åtminstone från arbetarehåll

uppförts på dagordningen. Inom Tyskland höjas röster för, att staten

skall återtaga sitt medgifvande om bergsbrukets friförklaring. Denna

sträfvan har i Preussen efter mycket meningsutbyte redan ledt till inskränkning

af inmutningsrätten till kol- och saltfyndiglieter af alla slag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Regeringen liar dessutom i januari 1907 föreslagit landtdagen besluta,

att rätten till att uppsöka och utnyttja sådana fyndigheter skall ensamt

tillkomma staten, som dock kan lämna koncession därtill till andra på

viss tid och mot vederlag. Förnämligaste motivet uppgafs vara att förekomma

monopol på dessa förbruksartiklar.

Hvad svenska förhållanden angår, har man på senare tider

haft mer än tillräckligt med nedslående erfarenheter af den nuvarande

gruflagstiftningens äfventyrliga verkningar. Äfven de, som ej vilja

gifva något erkännande åt synpunkten, att värdeutbytet af mineralierna

bör i möjligaste mån komma nationen i sin helhet till godo, måste dock

medgifva, att det äfven här finnas statsintressen att bevaka, livilka

aldrig komma till sin rätt genom den fria inmutningen. Insikten

härom vaknar också mer och mer om än långsamt. Särskildt kan det

ej undgå uppmärksamheten, att statsmakterna komma i vår tid att

stå allt vanmäktigare gent emot den enskilda obehindrade grufspekulationen

i följd af den växande omfattning, hvari gr afdrift en kan ske

med tillhjälp af allt mer fullkomnade kommunikationer och tekniska

hjälpmedel.

Första reagerandet mot inmutningsrättens olägenheter utgjorde

1886 års lag om eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter.

Denna lag var föranledd af en framställning från 1872 års riksdag.

Lagen upphäfde inmutningsrätten till dylika fyndigheter, livilka nu i stället

få bearbetas endast efter koncession. Hvarken upptäckare eller jordägare

har företräde till koncession. Upptäckare, som ej erhåller sådan, är dock

berättigad till skälig godtgörelse, hvars belopp bestämmes i koncessionen.

Jordägaren har ingen jordägareandel men får rätt att uppbära en mindre

afgift. Man ser således här, att staten, begagnande sig af sin regalrätt

till mineralier, utbytt den fria inmutningsrätten mot en strängare ordning.

Det säges visserligen, att denna särskilda lagstiftning var betingad af

stenkolslagrens stora utbredning och det obehöriga intrång, som skedde

på jordbruket genom ofta olämpliga inmutningar. Men exemplet visar

i alia fall, att det går för sig att af det ena eller andra skälet gå ifrån

inmutning och antaga koncessionssystemet.

År 1889 utfärdades vidare kungörelse, att i mutsedel å odisponerad

kronojord skulle intagas förbehåll om rätt för kronan att delta i grufarbete

enligt blifvande lagstiftning. En sådan lagstiftning kom till

stånd år 1899. Genom den förbehöll sig kronan jordägareandel, som

kronan förut afstått ifrån.

En annan yttring af den senare tidens erfarenheter var det

provisoriska upphäfvande sedan år 1902 af inmutningsrätt för annan än

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

kronans räkning å kronojord, som ej innehafves under ständig besittningsrätt

eller är anslagen till boställe. Denna åtgärd vidtogs på grund

af den inom nämnda län uppkomna stora spekulationen i nya mutsedlar.

Från 1907 liar enahanda förbud utfärdats för Västerbottens och Jämtlands

län närmast med anledning af de spekulationer i nya inmutningar

därstädes, som framkallades af planerna på en inlandsbana.

Ett lika tydligt språk, i hvilken riktning erfarenheten lärt oss, att

gruflagstiftningen nu bör gå, talar den uppgörelse, som på statsmaktens

initiativ år 1907 ägde rum i fråga om statens delägarskap i och lösningsrätt

till järnmalmsförekomsterna i Kiruna och Gellivare.

Det förtjänar också omnämnas, att inom de två nordligaste länen

på senare tider med Riksdagens tillåtelse skett åtskilliga upplåtelser å

kronojord för bearbetande af icke inmutbara bergsprodukter med tillämpning

af koncessionssystemet. Sådana upplåtelser hafva afsett apatit,

marmor och magnesit. Upplåtelsetiderna ha varit begränsade och växlat

från 10 till 50 år i sänder.

Det får väl anses såsom gifvet, att den nya lagstiftning, för

hvilken man velat bereda rum genom partiell suspension af inmutningsrätt

å odisponerad kronojord i tre län, icke under några förhållanden

kan komma att bestå uti ett återupplifvande af nämnda rätt. Det säges,

att i förhoppning om inmutningsrättens återupplifvande många nya

malmupptäckter å kronomark särskildt i Norrbotten hemlighållas tillsvidare

för att sedan tagas i besittning af spekulanterna. Detta är en

ytterligare anledning att icke gifva efter för enskilda intressen. De tre

sakkunniga, som inom justitiedepartementet varit tillkallade för att uppgöra

förslag till ny gruflagstiftning för berörda kronojord, ha — med

reservation för egen del i afseende å inmutningsrättens upphäfvande —

i sitt numera till kommerskollegium remitterade betänkande uppgjort

detaljeradt förslag i ämnet, grundadt på koncessionssystemet. Upptäckare,

som ej erhåller koncession, kan få en viss godtgörelse. Kronan får en

viss andel i företagets afkastning. Upplåtelsetiden är begränsad till

femtio år med företrädesrätt till ny upplåtelse vid upplåtelsetidens slut.

En af de sakkunnige har ansett upplåtelse böra ske utan begränsning

i tiden men med staten förbehållen lösningsrätt.

Någon förnuftig anledning synes vidare ej förefinnas för att ej

utsträcka den nya lagstiftningen till all kronojord. Förenämnda sakkunnige

förorda ock detta i sitt anförda utlåtande, och denna uppfattning

blef i särskild framställning biträdd af kommerskollegium. Men Kungl.

Maj:t framlade dock vid 1907 års riksdag förslag om utsträckning af

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N;o 53.

inmutningsrättens suspension å kronojord allenast till Västerbottens och

Jämtlands län. Såsom skäl anfördes, att enligt meddelad statistik

inmutningen i sistnämnda två län högst betydligt ökats under sista tiden.

Det är dock svårt att förstå, hvarför man för förbudets utsträckning till

flere län först skall afvakta en tidpunkt, då dess uppgift väsentligen

blifvit omintetgjord genom nya inmutningar i betydande omfattning.

Slutligen frågar man sig med rätta, hvarför ej en lika lagstiftning

bör gälla äfven för fyndigheter å enskildes mark. Befallningshafvande

i Norrbottens län har i sina utlåtanden rörande inmutningsrättens suspendering

å kronojord framhållit såsom sin åsikt, att så bör ske. Och

järnkontoret har nyligen i ett utlåtande om nämnda ämne erinrat, att

detta vore en ganska naturlig konsekvens. Märkligt är emellertid, att

vederbörande myndigheter när de komma in på denna sak, utgå från

den förmodan, att inmutningsrättens upphäfvande är liktydig med mineraliernas

öfverlämnande till jordägarens fria förfogande. Såsom hvar

och en bör förstå är den fria inmutningsrätten icke ett utflöde af jordägarerätten

utan ett af de sätt, på hvilka staten begagnat sin regalrätt

till mineralier. Inmutningsrättens upphäfvande betyder därföre, att staten

i stället har att bestämma sig för om den vill drifva grufvorna själf

eller upplåta driften till enskilde mot koncession, hvilket ej hindrar att

på samma gång vissa fördelar kunna fortfarande beredas den verklige

upptäckaren och likaså jordägaren. Så uppfattades ock saken år 1886

hos oss och förra året i Preussen.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas, hurusom under förarbetena

till 1886 års lag om stenkolsfyndigheter uppgjordes år 1882

inom civildepartementet förslag till en förordning om grufvor, enligt

hvilken äganderätt till jord skulle omfatta äfven alla mineralfyndigheter

och af den anledningen inmutning icke vidare få äga rum. Förslaget

framlades dock ej därför att vid dess granskning utröntes, att sympatierna

hos bergsbruksidkarna voro öfvervägande för inmutningsrättens

bibehållande. Uppslaget är kännetecknande för det fullständiga uppgifvande

af statsintressena i jordfrågan, som, grundlagdt tidigare, i hög

grad utmärkte den skandinaviska politiken ännu under större delen af

i 8 80-talet.

En ohållbar konsekvens af inmutningsrättens bibehållande är särskildt

att anteckna.

Sakkunnige intyga nämligen, att en relativt obetydlig del af landet

och i synnerhet af Norrland ännu varit föremål för detaljerade undersökningar

om mineralförekomster. Det är därföre ett förhastadt påstående,

som ofta på lösa antaganden framkastas att icke mycket vidare vore

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

att upptäcka. Professorn vid tekniska högskolan W. Pettersson erinrar i

detta afseende i ett utlåtande öfver förenämnda sakkunniges förslag, hurusom

den ifri ga malmundersökning, som föranleddes af järn vägsbyggandet

Gellivare—Ofoten, resulterade till upptäckandet inom Jukkasjärvi och

Gellivare socknar af en mängd malmfyndigheter inom områden, där

förut inga eller endast enstaka fynd voro kända, såsom Tuollavaara.

Ekströmsberg, Mertainen, Leveäniemi m. fl. Oaktadt denna systematiska

undersökning upptäckas där fortfarande nya fyndigheter.

Man säger nu, att inmutningsrätten är nödvändig för upptäckandet

af nya fyndigheter. Under antagande att ett sådant upptäckande är

särdeles nödvändigt äfven för närvarande, hvarom olika meningar göra

sig gällande, bör detta lika väl kunna ske med koncessionssystemet

såsom erfarenheten ju ock visat. De upptäckter, som göras af grufarbetare

och andra ensamma letare samt af dessa sedan mot en ringa

ersättning öfverlåtas åt andra, som hafva tillfälle att närmare undersöka

saken, kunna och pläga också med konsessionssystemet särskildt honoreras

och detta ofta på ett rättvisare sätt än under köpslående med

förste spekulant, som anmäler sig. En verklig malmundersökning åter

af en trakt kräfver en välutrustad och dyrbar vetenskaplig expedition.

Dylika expeditioner bekostas för närvarande af enskilda kapitalister.

Skulle åter dessa, ifall deras vinst genom koncessionssystemet i någon

mån begränsades, upphöra därmed, hvilket dock icke behöfver blifva

händelsen, ligger det nära till hands, att staten själf utrustar dylika

vetenskapliga expeditioner.

Medel för en början till en dylik expedition beviljades också vid

1907 års riksdag i syfte att åstadkomma utredning rörande malmförekomster

och tekniskt användbara bergarter kring den ifrågasatta inlandsbanan.

Detta beslut föranleddes af ett vid riksdagen framställdt ännu

vidsträcktare yrkande om en undersökning i hela riket af mängden

förefintliga nyttiga mineralier. Uti ett i detta ärende infordradt

yttrande betonade chefen för geologiska undersökningen vikten af sådana

undersökningar, men framhöll tillika nödvändigheten, att med hänsyn

till den knappa tillgången på arbetskrafter till en början koncentrera

arbetet på de grupper af fyndigheter, hvilka mer än de öfriga behöfva

en snar utredning. Såsom en sådan grupp framhöllos först malmförekomster

och tekniskt användbara stenarter kring nämnda bana. I betraktande

af »den omläggning af alla ekonomiska värden», som kommer

att äga rum i de trakter, där banan droges fram, ansåg chefen det vara

förenadt med ett betydande statsintresse att föranstalta en utredning

af dessa fyndigheter. Nästa uppgift af synnerligen stor praktisk be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

tydelse vore en systematisk magnetisk undersökning af mellersta Sveriges

malmtrakter. Såsom sista trängande uppgift angafs en utredning af

stenkoleflötsar och saltlager i Skåne.

Det ligger i öppen dag och medgifves äfven af sakkunniga, att

dylika undersökningar å statsverkets sida icke rimligen låta sig förenas

med tillvaron af inmutningsrätten, med hvars tillhjälp enskilde kunna

obehindradt passa på att okontrolleradt tillgodogöra sig frukterna af

statens utredning. Ur denna synpunkt sedt kan den beslutade statsundersökningen

kring inlandsbanan knappast betecknas annat än som

ett obetänksamt företag. Lika orimligt skulle det varit, om Riksdagen nu

bifallit den likaledes år 1907 väckta motionen, att med statsmedel direkt

understödja enskilda för upptäckande af malmfyndigheter för desses

egen räkning.

Af det anförda framgår, såvidt vi förstå, att tiden nu är

inne i vårt land att indraga inmutningsrätten och återgå till ett mera

kontrolleradt förfogande öfver mineralrikedomarne. Därmed är icke

sagdt, att ej inmutningsrätten varit på sin plats och fyllt sitt värf

under vissa perioder. Men hvarje rättsinstitut är underkastadt förvandlingens

lag. Nya tider och nya förhållanden hafva sina särskilda

kraf. Bergsbrukets redan nådda utveckling, tidens rastlösa sträfvan

att med oanade hjälpmedel skapa enskilda monopol och framkalla rofbrytning,

våra egna erfarenheter i dylika afseenden, allt detta bör ha

uppdagat, att staten bort redan för länge sedan inslagit på andra vägar

i begagnandet af sin regalrätt till mineralierna. Lika väl som man i

Preussen funnit tiden vara inne att skydda landets förnämsta mineraltillgångar

mot den enskilda spekulationen, lika väl bör det gamla järnbärarlandet

bereda sig ett motsvarande skydd för sina återstående främsta

malmtillgångar. Härmed är icke sagdt annat än att man i alla fall både

kan och bör tillgodose såväl uppfinnarens och jordägarens skäliga anspråk

som industriens kraf att erhålla tillräckligt med malm utan byråkratiska

hinder och omgångar.

I yttranden, afgifna i förenämnda till kommerskollegium remitterade

ärende, har till stöd för inmutningsrättens bibehållande äfven å kronojord

inom de tre nordligaste länen erinrats, att i preussiska landtdagen år

1907 försäkrades af vederbörande minister, att det visst ej var någon fara

för att man ville inskränka den fria inmutningsrätten annat än för stenkol

och salt. Men så talar ju oftast en minister till och med i god tro inför

en representantförsamling, hvars medlemmar äro tveksamma mot hans

förslag eller hafva personliga intressen, stridande mot desamma. Någon

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 7 Sami. 50 Hälft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

öfvertygande logik ligger ej heller i ett sådant yttrande. En annan

gång går man i alla fall vidare, om det behöfs och kan genomdrifvas.

En gärna åberopad auktoritet synes också blifva en norsk kommitté,

som år 1907 afgaf ett förslag till gruflagstiftning samt därvid förordade

inmutningsrättens bibehållande. Äfven denna kommitté gör till en början

ett nummer af ofvannämnda preussiska ministers uttalande. I öfrigt

åberopas däremot de outvecklade och brydsamma förhållandena just i

Norge, b vilka äfven framhållas i visst afseende skilja sig från de svenska

på förevarande område. Detta är tydligen icke heller något bevis.

En framställning om nya grunder för gruflagstiftning bör helst

förbindas med ett provisoriskt upphäfvande af inmutningsrätten, ifall

man vill förhindra, att den senare begagnas under väntetiden till att i

afsevärd mån göra den kommande lagstiftningen kraftlös. Ett sådant

förbud, meddeladt för ett år i sänder, finnes som sagdt redan för trakter,

där man har axdedning att tro stora mängder mineralier ligga förborgade.

Så mycket mer anledning har man då att kunna utfärda ett provisoriskt

förbud äfven för öfriga delar af riket. Dock synes i sistnämnda fall

böra lämnas öppet för Konungen att i beaktansvärda fall bevilja inmutning.

Den nu gjorda framställningen behöfver ej utgöra något hinder

att å kronojord i de nordligaste länen utan afvaktan å den nya lagstiftningen

lämna koncession till bearbetande af mineralfyndigheter, därest

detta anses nödvändigt.»

Utskottets

yttrande.

Med afseende å lagstiftningens förhållande till frågan om rätten

att bearbeta och tillgodogöra sig i jorden förekommande metaller och

mineralier torde man kunna särskilja tre väsentligen olika hufvudprinciper,

nämligen >-den engelska, enligt hvilken metallerna och mineralierna i

rättsligt afseende åtfölja den mark, där de förekomma, den franska

eller så kallade koncessionsprincipen, som tillerkänner staten rätt att

bestämma hvem som skall äga utnyttja dem med hänsyn uteslutande

till förmågan hos den, som därtill anmäler sig, och hvarvid upptäckaren

icke har någon gifven företrädesrätt, samt den i den tyska, svenska

och norska m. fl. länders rätt gällande s. k. inmutningsprincipen, enligt

hvilken rättigheten att bearbeta och tillgodogöra sig en mineralfyndighet

i främsta rummet tillkommer dess upptäckare.

I vårt land har inmutningsrätten eller friheten att genom inmutning

förvärfva rätt till grufbrytning djupa rötter. Genom den af

motionären omnämnda kungl. förordningen af den 27 augusti 1723 förklarades

visserligen jordägaren berättigad att, om lian ville och förmådde,

ensam eller med af honom antagna participanter bearbeta de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

fyndigheter, lian å sin mark funnit. Kunde eller ville emellertid jordägaren

ej själf börja grufdrift eller skaffa sig participanter därför, kunde bergsstyrelsen

upplåta rätten därtill åt annan person. Den åter, som å annans

grund fann ett värdefullt mineralstreck, var berättigad att till 1U taga del

i den blifvande grufdriften. Genom kungl. förordningen om grufvors

utmål m. m. den 20 oktober 1741 uttalades, att, därest jordägaren ej

begagnade den rätt att deltaga i grufarbetet, som genom samma förordning

uttryckligen medgafs honom, uppfinnaren fick hela grufvan.

Kungl. förordningen den 6 december 1757 ökade uppfinnarens andel

till hälften i alla slags fyndigheter. I båda dessa förordningar meddelades

närmare föreskrifter om inmutning, som redan förut var känd.

De sålunda uppställda reglerna upptogos äfven i grufvestadgan af den

12 januari 1855, som i sin ordning aflöstes dels af gällande grufvestadga

af den 16 maj 1884, där enahanda principer bibehållits, dels

ock af lagen den 28 maj 1886 angående eftersökande och bearbetande

af stenkolsfyndiglieter. I sistnämnda lag har upptagits den franska

koncessionsprincipen, med rättighet för den som erhåller koncessionen

att mot skälig godtgörelse till upptäckaren och full lösen för nödigt

område å marken bearbeta fyndigheten. Jordägaren är, utom å viss

kronojord, därjämte berättigad att, utan deltagande i kostnaden för

arbetet, af koncessionshafvaren erhålla en afgift, motsvarande värdet

af V75 af de vunna och uppfordrade produkterna.

Skälen till den särställning stenkolen sålunda ansetts böra intaga

hafva hufvudsakligen varit, att det intrång i jordägarens rätt, tillgodogörandet

af stenkolsfyndiglieterna medför, vore för stort för att detsamma

borde lämnas så fritt, som skedde genom inmutning. Dels

vore den mark, hvarest, såvidt man kände, stenkol i vårt land förekomme,

af vida bättre beskaffenhet och högre värde, än de områden, som för

annan grufdrift erfordrades. Dels måste, i följd af stenkolsflötsarnas

vidsträckta utbredning och ringa mäktighet, för desammas bearbetande

tagas i anspråk ojämförligt större vidder än för bergmalmer.

Motionärerna anse nu, att staten i enlighet med den regalrätt till

metallerna och mineralierna, som enligt motionärernas mening skulle

bestå, borde inskränka den nu gällande friheten att tillgodogöra sig en

mineralfyndighet och att åtgärder borde vidtagas för att mineralierna

uteslutande komme statens alla medborgare till godo.

Utskottet vill härvid till en början framhålla, att, alldeles oberoende

af mineraliernas egenskap af en kronans egendom, staten måste med

afseende å dem och deras lämpligaste och bästa tillgodogörande äga

samma rätt och plikt att fastställa regler och former samt undanröja

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

hinder, som i fråga om näringslifvet i allmänhet är staten medgifven.

För en inskränkning i den gällande regeln om mineraliernas fria tillgodogörande,

lärer därför icke behöfvas konstruktionen om mineralierna

såsom i vårt land föremål för kronans äganderätt.

Grufveindustrien har alltid varit och är af en viss riskabel natur.

Med de stora uppoffringar och dryga omkostnader, som ofta utan motsvarande

vinst äro förenade med densamma, måste det därför fordras

en stark uppmuntran för den enskilde, för att han skall drifva den och

stå risken därför. Äfven måste det vara en uppgift för lagstiftningen

angående denna näringsgren att sörja för att de metaller och mineralier,

ett land kan gömma, ej förblifva förborgade skatter, utan att

näringslifvet och befolkningen och därmed samhället i dess helhet få

tillgodonjuta de förmåner, åtkomsten af dessa tillgångar kan medföra.

I båda nu angifna afseenden innebär det enligt utskottets mening en

fara att så kringskära bearbetarens eller upptäckarens rätt, som motionärerna

synas önska. Stor försiktighet härutinnan synes utskottet vara

af nöden. Att grufve- och bergverksindustrien hos oss nått den grad

af utveckling, som skett, därför, håller utskottet före, hafva vi i väsentlig

grad att tacka den princip om upptäckarens rätt och om fri konkurrens

i fråga om denna rätt, som hos oss vunnit häfd.

Den meningen, att inmutningsrätten är af stor nytta för vårt land,

har också ända i senaste tid vunnit erkännande. De af motionärerna

omnämnda sakkunniga, som af regeringen tillkallats för utredningrörande

möjligheten att vid upphäfvande af inmutningsrätten inom

Norrbottens län kunna uppmuntra den enskilda företagsamheten till

upptäckande af malmfyndigheter, hafva i sitt den 7 februari 1907 till

statsrådet och chefen för justitiedepartementet afgifna utlåtande i ämnet

ansett sig böra såsom sin bestämda mening framhålla, att inmutningsrätten

fortfarande vore af den största betydelse för den svenska bergsliandteringen

såväl med afseende å eventuella nya fyndigheter, hvilka

kunde anträffas, som äfven med afseende å sönade eller öfvergifna

fyndigheter, hvilka numera voro värda bearbetning. De sakkunnige

uttalade sig också emot inmutningsrättens upphäfvande å enskild mark

i berörda län. Äfven hafva fullmäktige i järnkontoret i sitt yttrande

öfver de sakkunniges förslag, i motsats mot hvad af motionen synes

framgå, framhållit, att inmutningsrättens upphäfvande skulle i olika

afseenden lända till skada för vårt land; och hafva därför fullmäktige

ansett, att ett upphäfvande af inmutningsrätten, vare sig helt eller delvis,

ej borde förekomma. I fråga särskildt om enskild jord befara fullmäktige,

att inmutningsrättens upphäfvande å sådan jord skulle med
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

föra, att allt malmletande där i regel upphörde. I enahanda riktning

uttalar sig bergmästaren i norra distriktet.

Äfven om man nu i fråga om stenkolsfyndigheter af ofvan angifna

skäl ansett sig höra i vårt land införa ett system, som försätter upptäckaren

af sådana i en mindre god ställning än upptäckaren af inmutningsbara

mineral, men som dock erkänner bearbetarens hufvudsakliga

rätt, och äfven om man å viss kronojord af särskilda skäl ansett sig

böra provisoriskt undanröja möjligheten till inmutning för annan än

för kronans räkning, i afbidan på att man funne en annan och för

staten såsom jordägare mera vinstgifvande metod, lärer i allt fall däraf

icke kunna slutas till någon allmän tendens från svenska statsmaktens

sida i riktning mot något dess anspråk på uteslutande rätt till mineralfyndigheter

i landet öfverhufvud.

Med anledning af hvad motionärerna anfört angående den af dem

förmenta, i Tyskland rådande tendensen till inmutningsrättens generella

upphäfvande anser sig utskottet böra hänvisa på motiven till den

preussiska regeringens af motionärerna omnämnda förslag till inskränkning

i inmutningsrätten beträffande stenkol och salt, där det bland annat

heter, att lagförslaget, bortsedt från dessa ämnen, icke afsåge att upphäfva

den fria rätten till bergverksdrift i fråga om mineralier i allmänhet,

samt att det syntes önskligt att äfven för framtiden uppehålla

den starka sporre till vidare genomforskande af landets tillgång på

dessa mineralier, som läge i den fria inmutningsrätten. I Norge har

inmutningsrättens bibehållande på det bestämdaste förordats af den för

revision af bergverkslagen tillsatta särskilda kommitté, hvilket inhämtas

af dess i juli 1907 afgifna betänkande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Reservation:

af herrar Jansson i Edsbäcken, Lindhagen, Nordin och Pettersson i

Södertälje, livilka anfört:

»De skäl, som åberopats i motionen, synas oss på ett öfvertygande

sätt tala för att ett öfvervägande bör komma till stånd, i hvad mån

gruflagstiftningen må, såsom redan ägt rum i fråga om stenkol, äfven

beträffande andra mineralier byggas på koncessionssystemet i stället

för på fri inmutningsrätt. I Preussen, hvars lagstiftning väsentligen

öfverensstämmer med den svenska, bar så ock nyligen skett beträffande

ett par af landets viktigaste mineral, och i den riktningen åtminstone

kan det med fog ifrågasättas, om ej äfven den svenska gruflagstiftningen

borde gå.

Motionärerna ha äfven föreslagit, att i afvaktan på en dylik lagstiftning

inmutningsrätten skulle, på sätt redan skett för viss jord i de

nordligaste delarna af riket, tills vidare suspenderas, för ett år i sänder

med rätt likväl för Konungen att i särskilda fall gifva tillstånd till

inmutning. Jämväl denna fråga torde dock i ärendets nuvarande skick

helst böra först närmare utredas.

På grund häraf hemställes:

att Riksdagen med anledning af förevarande

motion ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga

under öfvervägande, huruvida, i hvad mån och under

livilka villkor gruflagstiftningen bör, på sätt redan

ägt rum i fråga om stenkolsfyndigheter, äfven be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

träffande andra mineralier byggas på koncessionssystemet

i stället för på inmutningsrätt, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande

kan föranleda.

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.