Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till lagstiftning om bevisning inför rätta.

1908-04-27 · 34 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 25 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:54, Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till lagstiftning om bevisning inför rätta.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

1

N:o te.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1908, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till lagstiftning

om bevisning inför rätta.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 194, hafva

herrar Carl Lindhagen, Erik Martin, Jakob Pettersson, Frithiof Söderbergh,

Johan Widén, Sixten Neiglick, G. Kronlund, Bror Petrén, Th. af Callerholm,

Jacob Larsson, B. Lindgren och K. v. Geijer anfört följande:

»Ett bland de bedröfligaste kapitlen i Riksdagens lagstiftningsarbete

på senare tider är bevisningslagens oafbrutna olycksöde. Alla äro eniga

om dess behöflighet särskildt för de många nyttiga föreskrifter den innehåller

i sina detaljer. Knappt någon paragraf plägar föranleda ens diskussion.

Lagförslaget framlägges upprepade gånger och antages hvarje

gång i sin helhet för att sedan, märkligt att säga, omedelbart förkastas.

Med lagen har nämligen sammankopplats en minimal utvidgning af häradsnämndens

befogenhet. Andra Kammaren anser detta vara vida viktigare

än själfva lagen, och Första Kammaren har ansett faran af ett sådant

stadgande så stor, att den ej uppväges af gagnet af den så länge saknade

lagstiftningen.

För vår del anse vi, att en dylik utvidgning af nämndens befogenhet

ej har något med bevisningslagen att skaffa och är för densamma betydelselös.

Det saknas därför fog enligt vår mening för att sammankoppla

dessa frågor. Men å andra sidan synes det oss uppenbart, att den ifrågasatta

utvidgningen af nämndens befogenhet bör ur praktisk synpunkt ej

kunna ingifva några som helst farhågor. Betydelsefullt är däremot att fa

gällande kraft åt hufvudförslagets detaljbestämmelser. Afsaknaden däraf

gör, att en mängd parter årligen gå miste om sin rätt eller få öfvervinna

stora svårigheter för att skaffa sig rättvisa.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sand. 51 Häft. (N:o 54).

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Man kan tröttna på det hopplösa företaget att föra fram denna sak

vidare. Men vid sista riksdagen uppstod en förhoppning om att komma

till en lösning, i det att Första Kammaren genom behjärtade ledamöters

ingripande var nära däran att vinna äran att föra frågan i hamn. Omröstningen

visade nämligen 64 röster för af slag mot 56, h vilka för

den goda sakens skull ej hade någonting emot att gå Andra Kammaren

till mötes.

En sådan ljusning måste man begagna sig af. Lagförslaget i sin

helhet återfinnes senast i lagutskottets utlåtande n:o 34 vid 1907 års riksdag.

Yi hemställa alltså, att Riksdagen ville för sin del antaga ofvannärnnda,

rörande bevisning inför rätta och därmed sammanhängande ämnen

uppgjorda författningsförslag.»

De af motionärerna åsyftade, i lagutskottets omförmälda utlåtande

vid nästlidet års riksdag framlagda författningsförslag utgjordes af förslag

till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899

om handräckning åt utländsk domstol.

Dessa lagförslag äro af följande lydelse:

l:o) Lag

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken

skola upphöra att gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedannämnda

delar af 16, 23. 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla

följande lydelse:

16 KAP.

3 §.

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid

underrätt framställd, gifve rätten så snart ske kan särskildt beslut däröfver.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

3

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag

slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fy 11- nadsed dömes, då äge, såframt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall

förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att däröfver föra särskild

klagan, där han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till

rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller

fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, där ej, då fråga är om rättens

behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner

underrätten hafva bort oberoende af invändning’ visa målet från sig.

o

4 §■

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke

dess mindre vid handläggningen af målet och äge jämväl däri meddela

slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, där det kan

ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall, utan

hinder däraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,

där ej, i tvistemål, andra parten yrkar, att målet skall hvila i afbidan på

utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämpligt.

Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver invändningen

gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed eller fyllnadsed

dömas, förrän i hofrätten utlåtit sig i anledning af förd klagan i invändningsfrågan,

eller ock visaclt blifvit, att sådan klagan ej fullföljts.

9 §•

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.

17 KAP.

Om bevisning inför rätta.

1 §•

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit; och pröfve på grund

däraf hvad i målet bör hållas för sant.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

2 §•

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;

äge rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å

upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare

bevisning därom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet är af

beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall erkännandet

vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande,

pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och

öfriara omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet

genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lämnas utan afseende,

ehvad det återkallas eller icke.

4 §•

I brottmål äge rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i

målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis

må tilläggas parts erkännande.

5 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa, äge begära stämning å vittnet

hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till

rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å vederpart

och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare

äge själf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,

eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet äfvensom

tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller

besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan bekvämligen

infinna sig vid. rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i 11 kap.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 5

8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part äge jämväl tillämpning

i fråga om stämning å vittne.

'' Är någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå

att han ej är stämd, pliktig att aflägga vittnesmål, där rätten så förordnar.

6 §•

Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes och visas

ej laga förfall, dömes att höta tio daler eller mera, högst ett hundra

daler; och förelägge rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid.

Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall vittnet delgifvas. Kommer ej

vittnet ändå, må vittnet till rätten hämtas. I brottmål, däri den tilltalade

hålles häktad, må rätten genast låta hämta vittne, som utan styrkt laga

förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran

om vittnets hörande, eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må

ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva

vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande skall dock

i de fall, då vittnet enligt lag är berättigadt att erhålla förskott å resekostnad,

ej äga tillämpning, med mindre visas, att sådant förskott till

vittnet erlagts eller erbjudits.

7 §.

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

Är den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §■

Äger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

1 mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delägare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,

där han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens

förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af

målets utgång.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Har i brottmål målsägande förklarat sig ej vilja föra talan, må han

ändå ej höras såsom vittne. Ämbets- eller tjänsteman eller den, som är

förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöfva annan

allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,

vare dock ej i egenskap af målsägande jäfvig att om brott, som blifvit

emot honom begånget under utöfningen af ämbetet, tjänsten eller uppdraget,

afgifva vittnesmål, där han förklarat sig ej vilja föra talan och

annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot

två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af

dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet däri, må ej

höras såsom vittne angående brottet.

9 §.

Den, som med part eller med målsägande, hvilken ej förer talan i

målet, eller med annan, som jämlikt 8 är jäfvig däri, är eller varit

förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene

är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn eller är i

svågerlag, ity att. den ene är eller varit gift med den andres syskon,

vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som

blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsägandena

står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om det,

som händt annan målsägande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn

till part eller till målsägande, hvilken ej förer talan, eller till annan, som

jämlikt 8 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna

i hvarje särskildt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som väl å tjänstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet men själf icke äger sådan del i saken, som

enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig

nytta eller skada.

10 §.

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

förtroende, må han såsom vittne höras, där rätten finner det lämpligt;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

7

dock må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande

förpliktas att aflägga vittnesmål.

11

Inrjan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes- Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer

anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet

förebringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras, innan

sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, men kan det icke strax styrka; prof ve

rätten med afseende å de skäl, som för jäfvet anföras, huruvida vittnet

må genast höras eller om med förhöret skall anstå till annan dag; och

förelägge rätten, därest med förhöret skall anstå, den part, som gjort jäfvet,

att å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, styrka jäfvet, vid äfventyr

att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,

då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

12 §•

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;

hvad därom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,

hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande af

vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

13 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken

vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. Är genom allmän lag eller

särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund af

ämbete, tjänst eller annan befattning får sig bekant; må han ej om sådant

höras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordning löst från sin

förpliktelse. Ej heller må den, som blifvit anmodad att föra parts talan i

rättegång eller däri honom biträda, utan partens medgifvande höras såsom

vittne om hvad han i och för sådant uppdrag fått sig meddeladt. Har

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

eljest part i förtroende meddelat annan något angående saken, därom må

ej utan partens medgifvande denne såsom vittne höras.

14 §.

Förrän vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,

aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga

evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad jag vet i

denna sak hän dt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller

förändrar; så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vikt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår

edens vikt, äge rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom

erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, skall vittne utan ed

höras, där icke rätten på grund af särskilda omständigheter finner ed böra

afläggas. Höres vittne utan ed, varde vittnet erinradt, att dess förpliktelse

och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

15 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig

bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till

vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, där ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhämte därefter vittnets förklaring, om dess utsaga är

rätteligen affattad; och värde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förrän i målet är dömdt, gifve det strax

rätten till känna.

16 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller annan

orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess berättelse

genom att falla vittnet i talet eller annorledes; äge rätten förordna, att

parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och äge han därefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

17 §•

Äro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör

med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vittnena

till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, äge

rätten förordna om vittnets inkallande.

IS §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å förut

aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framställd fråga,

pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag däröfver. Förklaras

vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas vittnet ändå,

förelägge rätten vittnet vid vite och, där vittnet ej däraf låter sig rätta,

vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anledning,

som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till högre sammanlagdt

belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte under längre tid än

sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt, skall åter

för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å landet inom fyra veckor;

erfordras fördenskull urtima ting, gälle därom hvad om urtima ting för

rannsakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,

eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må ej sedan beslut, hvarigenom

vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning; är vittne i häkte

insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 51 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

kalladt, dem emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens

beslut blifvit hämtadt, skall själf vidkännas hämtningskostnaden. Kallas

någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget på längre

afstånd än fem nymil från det ställe, där förhöret skall hållas; vare den

part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar

för en häst fram och åter, eller, där järnvägs- eller ångbåtslägenhet

kan för resan eller någon del däraf begagnas, afgift för billigaste

plats å bantåg eller ångbåt. Har rätten, enligt hvad i 17 § sägs, förordnat

om vittnes inkallande, äge rätten jämväl att, efter ty skäligt pröfvas,

bestämma, af hvem ersättningen till vittnet så ock förskott å resekostnad,

där sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af

förd klagan i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, där allmän

åklagare å tjänstens vägnar förer talan, är särskildt stadgadt.

21 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid

rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; äge rätten uppdraga

åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme

tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

Innan uppdrag, som nu sagts, meddelas, skall part, som ej åberopat

vittnet, om så ske kan, lämnas tillfälle att yttra sig om jäf och framställd

jäfsanmärkning pröfvas.

22 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles af

häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

23 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker

att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af

annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; äge rätten,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

11

ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnesförhöret.

Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut afvaktas,

äge rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

24

Har rätten jämlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid

annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för

förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande

tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att

om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan

vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde

förhöret inställdt, där ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, däri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne

höres vid annan domstol än den, där målet är anhängigt, eller skall i

sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser;

åligge den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den

tilltalade, där det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret

inställd, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

25 §.

Vägrar vittne, då det skall höras vid annan rätt än den, där vittnet

åberopats, på grund af jäf, som ej förut pröfvats, eller af annan orsak än

jäf att aflägga vittnesmål, eller vägrar vittnet att besvara framställd fråga,

och finner rätten grundad anledning förekomma, att vittnet äger skäl för

sin vägran; varde förhöret inställdt och parten hänvisad att vid den rätt,

där vittnet åberopats, påkalla pröfning af skälen för vittnets vägran.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför

svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konungens

bemyndigande äger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, där

giltiga skäl visas.

Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse

hvad därom är särskildt stadgadt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

27 §.

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin

domareed, om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner

han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående

omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfven rätten,

huruvida det må ske. Finnes sökandens rätt bero däraf, att vittnet höres,

och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller

skamlig gärning, varde vittnet hördt, där ej jäf kan utletas. Finner rätten

särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lämnas annan, hvars rätt

kan vara beroende af vittnesförhöret, att därvid närvara, läte rätten genom

sökandens försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen

skälig ersättning.

Ej vare någon pliktig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här

är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars

domvärjo han har sitt hemvist.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, där ej

omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras berättelse.

30 §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag

kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, där anledning

är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner

det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller

äkta makar eller syskon mot hvarandra, där ej dödsstraff eller straffarbete

på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. Ar den, som

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar

kan honom ådömas, äge rätten, där han tredskas, förordna, att han

skall till rätten hämtas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 13

I fråga om ersättning för inställelsen äge den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

31 §•

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insikt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhämta yttrande

af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, ämbete- eller tjänsteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan

rörer, eller nämne en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet

kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lämnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att därigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å ämbetets vägnar eller eljest på grund af

allmänt uppdrag" har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja

därtill förpliktas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan

giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, äge rätten

hålla honom därtill medelst vite.

32 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetets vägnar eller eljest

på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, förordne

rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande

eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så förordnar, aflägga ed,

att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som

honom i målet lämnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående

ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,

varde eden därefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt,

som för den sakkunnige är lägligast.

33 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å ämbetes vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, gälle hvad

särskildt stadgas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten

finner därtill skyldig. I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan

i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock äga tillämpning i

fall, då rätten finner nödigt att vid besiktning eller undersökning af visst

föremål anlita biträde af sakkunnig.

35 §.

År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,

gälle därom hvad om vittne är stadgadt.

37 §.

Företer part skriftlig handling att därmed styrka sin talan, pröfve

rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så

ock hvad vitsord den i målet äger.

År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,

handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

38 §.

Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten

såsom ägare af handlingen eller delägare däri eller på grund af aftal eller

särskild! stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller skärskådande,

vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande

målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke, pliktig

att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare beträffande

handelsbok, så ock där annan handling, som af part åberopas, är upprättad

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

15

att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten rörer, eller

den innefattar meddelande, som i fråga om något parternas rättsförhållande

af endera parten aflåtits till den andre eller till någon, som rättsförhållandet

förmedlat, eller af sådan person till någondera parten.

39 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes

i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i

målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock förelägga

den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, • dock ej där

fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl finnes att

antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända

innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § omförmäler,

till skada eller synnerlig olägenhet.

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,

pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.

År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, äge rätten ock lägga vite

före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom

förelagdt.

41 §•

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt

skall ej äga tillämpning å den, som å ämbetes vägnar innehar handling,

hvilken till bevis i målet åberopas.

42 §.

Den, som jämlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den

i hufvudskrift, där ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet till

fyllest. Innehåller handlingen jämväl sådant, som icke rörer saken, och

som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten ingifva utdrag

af handlingen jämte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår

saken, uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,

som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten

pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut

om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i

verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

44 §.

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besiktigar föremål, som ej lämpligen kan

till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, där föremålet finnes, att

hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, äge rättens ordförande, där biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som

jämlikt 34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten

en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten

att därvid biträda; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens

hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten äge

ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen

förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,

och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

46 §.

Ar i allmän las: eller särskild författning’ för visst fall föreskrift

Ö Ö

meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

17

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

uppgiften, ehuru ej styrkt, dock tinnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, äge rätten, till

sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med

ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,

som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,

när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust af

medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda

anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

annan orsak icke antagas äga säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes, må ej till värjemålsed dömas.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund af

egen iakttagelse äger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller

att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas därigenom, att andra parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet; äge rätten tillåta honom att,

om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål,

däri talan om ansvar föres.

49 §.

Då till ed dörnes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, där sakens beskaffenhet därtill

föranleder, att åt parten lämnas öppet att inskränka förnekandet eller bekräftandet

till en del af det eden angår.

50 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, där målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 51 Höft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad, äge rätten tillåta, att eden aflägges

vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på

grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra

framställning därom sist å den dag, då till eden dömes. Ar i mål, som

blifvit anhängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen,. till ed dömdt, förordne

hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till

följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, gälle

hvad angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.

51 §.

Är till ed dömdt genom beslut, hvaremot part äger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. År

viss dag för edgången i beslutet utsatt och varder ej å den dag genom

parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet

vunnit laga kraft, äge rätten antingen uppskjuta målets vidare handläggning

till annan dag eller ock förklara det hvilande. Har målet förklarats

hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,

sätte rätten ut ny dag för edgången, därest den part, hvilken eden ålagts,

ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag

däråt brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud

och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant

mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vikt

och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vikt, äge rätten

hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

53 §.

den dag, då han har att

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å

fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; äge sedan ej gå eden,

där han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det

kungöra.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

54 §.

Är till ed dömdt genom beslut, som äger laga kraft, men har,

förrän tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest

blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,

och den domstol, där målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under

pröfning.

Lag samma vare, där parten är för mened förlustig medborgerligt förtroende

och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

Är part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet

blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden eller

däråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol, där

målet blifvit anhängiggjordt.

Är eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestridande

i målet gälla. Har part brustit åt eden, gälle i fråga om den

omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, fullföljd

i högre rätt; finner rätten edgång ej böra äga rum, och är i målet

ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har afseende,

döme då i hufvudsaken, där så lämpligen ske kan.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målsäganden att edligen bekräfta

hvad han mistat och värdet därå, om det ej annorledes utletas kan; och

pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målsäganden sålunda bekräftat.

Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars

mätas kan.

58 g.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense

att, där ena ”parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,

eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång däraf

beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;

dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened förlustig

medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan synnerlig

våda kunna honom anförtros.

59 §.

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska

språket, må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, där han är skrifkunnig, aflägga ed på det

sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främmande

trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädj er edgång, därom är

särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke

kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

28 KAP.

2 §•

När dom å häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding nämnden

om saken och de skäl däri äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Aro

af nämnd minst tre fjärdedelar från häradshöfding skiljaktiga och om en

mening ense; gälle den mening, och svare de, som därom sig förenat, för

dom sin. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.

25 KAP.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända

till efterrättelse, hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag

i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

lag må särskildt öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.

Lag samma vare, där i fråga, som rörer fullmäktig eller vittne eller

annan, som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt

utslag meddelat beslut af beskaffenhet att, där det under rättegången

gifvits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga

utslag beslut, som, där det under rättegången gifvits, kunnat särskildt

öfverklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd

af talan i hufvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja

talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången

meddeladt.

o O

7 §.

Är part missnöjd med något under rättegången af underätt meddeladt

beslut, däröfver särskild klagan ej är tillåten, äge han allenast i

sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet undei

hofrättens pröfning; dock må, där klagan föres öfver beslut, hvarigenom

blifvit döm dt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang därmed

talan fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att

på frågan om edgången inverka, så ock, dår särskilda besvär anföras öfver

beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet

komma under bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äge han att

till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i

fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

8 §.

Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed

eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan

däremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken

hofrätt ändring bör sökas samt, där talan skall fullföljas genom besvär,

inom hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten

sålunda föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till

efterättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss

är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende

iakttagas bör, varde ock därom underrättelse efter ty nu är sagdt

lämnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,

varde den af honom meddelad.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

30 KAP.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till liofrätten

instämdt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen

fullföljas genom revisionsansökning.

Öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit

till hofrätten eller blifvit dess pröfning underställdt, skall klagan hos

Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver

hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,

så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången

stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt

till värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom

slutligt utslag ansedt.

4 §•

Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må

ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång

inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang

med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till

värjemålsed eller fyllnadsed och på. den grund visat målet åter.

31 KAP.

Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.

1 §•

Har någon försuttit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts

hos domstol eller öfverexekutor, äge, där han tilltror sig visa synnerliga

skäl, att den försuttna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka

resning. Lag samma vare, där någon försuttit tid, som är stadgad för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

23

anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig

förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,

eller för klander af skiljedom.

2 §•

Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors

utslag, som äger laga kraft, bör häfvas, då äge han ock söka resning i

målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,

af annan än den tilltalade sökas, där brottet är sådant, att efter viss tid

straff förfaller i händelse åtal ej ägt rum, eller där fråga är om förräderi

eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott eller brott

mot riksstyrelse eller Riksdagen.

3 §•

Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfvar Konungen

efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.

Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,

huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt

bevaka.

Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, där det ej af

Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet

förut handlagt; och äge den myndighet makt att det förra utslaget ändra,

när skäl därtill äro.

4 §•

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som äger laga kraft,

innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan därmed jämförlig

felaktighet, däraf part lider märkligt förfång, vare honom jämväl tilllåtet

att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig

rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter

ty i 3 § är sagdt.

5 §•

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndigheter

förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,

och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,

förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

6 §.

Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas till

nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.

Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans utredning

särskild undersökning, förordnar Konungen därom.

7 §•

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats

efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, där ej Konungen

annorledes förordnar.

8 §■

I brottmål äge ej allmän åklagare i annat hänseende än såvidt angår

ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom själf söka resning, där han

ej tillika är målsägande. Finner justi ti ekanslern sådana omständigheter

vara för handen, att resning bör sökas, äge han därom förordna.

Hvad nu är stadgadt gälle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Genom denna lag upphäfvas, med däri gjorda undantag, de särskilda

stadgan den, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.

rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock

att hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 maj

1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

Tillika upphäfves förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna

lagens stadgan den om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af

förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad

i afseende därå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i

visst fall göra sig urtjufva.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse

i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1908; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,

äldre lag tillämpas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

25

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes fränder,

att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att

det var kvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och hennes

arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,

och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och

barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar

barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

3:o) Lag

om ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hofrätt,

som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1908; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1908. 7 Sami. 51 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

4:o) Lag

om ändring- i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböeker och

handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§

i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböeker och handelsräkningar

skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall

erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,

skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgången

af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, där ej

annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.j

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

5:o) Lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller

30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest bör såsom

lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder däraf domen i verkställighet såsom

lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes förordnar.

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, därom stadgas i

r ättegångsb alken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i ärenden,

som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

27

6:o) Lag

om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren

dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,

värde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Ar

fråga om granskning af skriftlig handling eller besiktning af annat flyttbart

föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,

att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för

ärendets företagande underrättas, där han ej själ! skall af höras eller något

fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken

dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan

underrättelse.

6 §•

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten därvid bero.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i

ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre, lag tillämpas.

Förslag till ändrade lagbestämmelser angående bevisning inför rätta

hafva förut vid flera särskilda tillfällen varit föremål för Riksdagens

pröfning.

Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag

till lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande

författningar, aflät Kungl. Maj:t till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.

Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagandet af den
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

samma med vissa ändringar, och blef denna hemställan bifallen af Första

Kammaren, hvaremot Andra Kammaren afslog såväl utskottets hemställan

som samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid

nästföljande års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen

af vissa delar utaf det i förberörda proposition innehållna lagförslag

angående bevisning inför rätta, hvarjämte i sammanhang därmed

framlades förslag om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämndens

befogenhet. I anledning af dessa framställningar aflat Riksdagen

på lagutskottets tillstyrkan skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att

förslag till lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för

Riksdagen.

På grund häraf uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag

till lag i ämnet, i vissa afseenden skiljaktigt från det af 1893 års lagutskott

tillstyrkta; och blefvo genom proposition till 1897''års Riksdag

detta förslag äfvensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda

Riksdagen. Äfven denna gång förordade lagutskottet i hufvudsak bifall

till propositionen, och godkändes utskottets hemställan af Första Kammaren,

men blefvo de i ämnet framställda förslag utaf Andra Kammaren

förkastade.

Därefter anhöll Riksdagen i skrifvelse den 23 april 1898, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta

ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen framhöll

därvid tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till förebyggande

af alltför stora olägenheter af vittnespliktens fullgörande, vidtagas

åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående

vittnesbevisnings förebringande.

Vid anmälan i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde

vederbörande departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen

ifrågasatt stode i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden

i ofvannämnda, år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,

att alltså vissa af de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts

å bane, syntes gifva anledning att öfverväga, huruvida icke ämnet i sin

helhet kunde tagas under förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid,

enligt hvad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar

af processlagstiftningen — nämligen frågorna om stämning, om invändningar

i rättegång och om fullföljd af talan i högre rätt — blifvit föremål

för revision; och hade därvid i afseende å de nya bestämmelsernas yttre

form och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångs
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

29

balken i stället för de äldre stadganden, som af dem ersatts. Med hänsyn

härtill syntes det önskvärd!, att jämväl den nya lagstiftningen angående

bevisning — i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen, erhålla

formen af en från rättegångsbalken fristående lag — införlifvades med

sagda balk, där den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden

om bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat

ämne, nämligen om förnyadt upptagande af brottmål, som af domstol afgjorts.

Vid omarbetande af kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå

att till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma

till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens

31 kap. gifna stadganden om återställande af försutten tid och återbrytande

af laga kraft ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade

och delvis komna ur bruk, hade en revision jämväl af 31 kapitlet ansetts

i detta sammanhang böra företagas, därvid de af lagkommittén och äldre

lagberedningen äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande

afgifna förslag funnits kunna tjäna till hufvudsaklig ledning.

Genom proposition till 1902 års Riksdag framlades därefter för

Riksdagen förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,

till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till lag om ändring

i 14 kap. jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse

af 49 § utsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i

lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.

I anledning af propositionen väcktes inom Andra Kammaren en

motion om utsträckande af befogenheten för häradsnämnd vid fällande

af dom.

Lagutskottet, som i dessa ärenden afgaf gemensamt utlåtande, hemställde

därvid dels under punkten a), att Riksdagen, med bifall i hufvudsak

till propositionen, måtte antaga lagar af viss angifven lydelse och dels

under punkten b), att Riksdagen måtte antaga lag angående sådan ändrad

lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, som utvisas af det här nedan

införda förslaget till lag om ändring i vissa delar af nämnda balk i hvad

det afser berörda lagrum.

Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i hufvudsak af kamrarna,

hvilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar

af de under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra

delar till utskottet. Däremot blef utskottets hemställan under punkten

b) visserligen bifallen af Andra Kammaren, men afslogs af Första Kammaren.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Beträffande de förslag, som varit upptagna under punkten a), hemställde

utskottet sedermera i afgifvet memorial, dels i anledning af återremisserna,

dels i ändamål af sammanjämkning, att Riksdagen måtte antaga

lagar af viss ändrad affattning. Frågan om ändring i 23 kap. 2 §

rättegångsbalken däremot hade förfallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Hvad utskottet sålunda föreslagit bifölls af Första Kammaren. Andra

Kammaren åter afslog detsamma, en utgång, hvilken, enligt hvad den

inom kammaren förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren

ansåg friare bevispröfning icke böra genomföras annat än i samband med

sådan ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd

ökad befogenhet vid fällande af dom.

Redan vid 1903 års riksdag blefvo ånyo i två särskilda motioner

framburna förslag i ämnet, det ena af dessa i samma form, hvari det

nästföregående år efter verkställd sammanjämkning förelagts Riksdagen,

med iakttagande dock att i förslaget till lag om ändring i vissa delar af

rättegångsbalken intagits ofvan omförmälda förslag till ändrad lydelse af

23 kap. 2 § nämnda balk. Denna motion blef af lagutskottet enhälligt

tillstyrkt. Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, dock under uttryckligt

tillkännagifvande såsom villkor för godkännandet af öfriga delar

af förslaget, att Första Kammaren biträdde Andra Kammarens beslut beträffande

den ifrågasatta ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken. Då

så ej skedde, hade följaktligen lagförslaget i sin helhet jämväl för den

gången förfallit.

Ett ytterligare försök att få utfyllda luckor i gällande lagstiftning

angående bevisning inför rätta och minska däraf föranledda olägenheter

gjordes af en motionär vid 1905 års riksdag, hvilken föreslog Riksdagen

antaga vissa .utbrutna delar af förut framlagda förslag i ämnet, innehållande

bestämmelser, som enligt motionärens mening icke förutsatte någon

utvidgad frihet med afseende å bevispröfningen och sålunda borde kunna

antagas, utan att Andra Kammaren behöfde uppgifva den fordrade garanti

mot missbruk af en dylik frihet, som kammaren ansåge ligga i den föreslagna

utsträckningen af häradsnämnds domsrätt. Det sålunda väckta förslaget

fann lagutskottet sig icke kunna tillstyrka. Såsom en afgörande

omständighet för utskottets afstyrkande af detsamma framhölls därvid, att

de ur sitt inbördes sammanhang lösryckta bestämmelserna ingalunda erbjöde

samma fördelar, som de skulle hafva såsom del af ett sammanhängande

helt. En vid utskottets utlåtande fogad reservation, däri åtskilliga

af de föreslagna lagbestämmelserna tillstyrktes i form af separatlagar,

vann emellertid Första Kammarens bifall, men föll jämväl detta reservationsvis

framkomna förslag i Andra Kammaren.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Vilåtande N:o 54.

31

Vid 3 907 års riksdag blef det af 1903 års lagutskott tillstyrkta förslaget

ånyo framlagdt till Riksdagens pröfning genom en inom Andra

Kammaren väckt motion. Lagutskottet tillstyrkte fortfarande dess antagande

i oförändradt skick. Vid behandling inom kamrarna af utskottets utlåtande

1 ämnet afslog Första Kammaren den föreslagna förändringen i 23 kap.

2 § rättegångsbalken,, under det att Andra Kammaren gjorde till villkor

för sitt bifall till förslaget, att Första Kammaren antog nämnda § i den

af utskottet förordade lydelsen. 1 öfrigt godkände båda kamrarna samtliga

de ifrågavarande lagförslagen med undantag af 30 kap. 4 § och 31 kap.

8 § rättegångsbalken, hvilka med föranledande af en utaf Kungl. Maj:t

aflåten proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap.

samma balk till utskottet återremitterades. Genom kamrarnas sålunda

fattade skiljaktiga beslut rörande utsträckning af häradsnämnds befogenhet

hade hela frågan ånyo förfallit.

Genom nu förevarande motion har omförmälda lagförslag rörande bevisning

inför rätta och därmed sammanhängande ämnen åter dragits under

Riksdagens pröfning i den form, hvari det af lagutskottet vid 1903 och

1907 års riksdagar blifvit till bifall förordadt.

I själfva hufvudfrågan intager utskottet samma principiella ståndpunkt

som tidigare års lagutskott och anser alltså den fria bevispröfningens

princip, på hvilken förevarande lagförslag, om ock med åtskilliga modifikationer,

väsentligen hvilar, vara riktig. Såsom förut blifvit af utskottet vid

olika tillfällen omförmäldt, har denna grundsats, hvilkens riktighet erkänts

af lagkommittén och äldre lagberedningen, blifvit förordad såväl i det af

nya lagberedningen utarbetade s. k. principbetänkandet som af förstärkta

lagberedningen. Oaktadt nu gällande bestämmelser i 17 kap. rättegångsbalken

har dessutom den fria bevispröfningens grundsats i praxis gjort sig

alltmer gällande vid domstolarna. Det torde till och med kunna sägas, att

förevarande lagförslag endast i ringa mån skulle bereda domaren en vidsträcktare

myndighet i fråga om bevispröfningen, än han för närvarande

faktiskt utöfvar. Dess egentliga betydelse ligger snarare däri, att det fullständigare

reglerar de särskilda bevismedlen.

Innebörden af den fria bevispröfningens princip torde såväl genom

nuvarande domstolspraxis som genom frågans tidigare behandling inom

Riksdagen numera vara så allmänt känd, att något närmare ingående på

denna fråga icke synes utskottet erforderligt. Utskottet anser sig emellertid

böra erinra därom, att det nu föreliggande lagförslaget meddelar åtskilliga

bestämmelser till fyllande af luckor i lagstiftningen, i hvilket hänseende

särskildt må framhållas dess föreskrifter om sakkunnige, om ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

32

gifvandet af handlingar samt om rätt för domstol att bestämma skadestånd

efter skälig pröfning, när part ej kan styrka ett bestämdt belopp.

Oaktadt utskottet sålunda finner, att ett godkännande af det framlagda

förslaget, skulle innebära ett i och för sig önskvärdt lagfästande af

den vid sidan af nuvarande bestämmelser i ämnet uppkomna praxis samt

-dessutom skulle i flera afseenden medföra en icke oväsentlig förbättring af

gällande processregler, har dock utskottet funnit sig icke kunna förorda

förslaget till antagande. De skäl, som därvid varit för utskottet bestämmande,

vill utskottet här i korthet angifva.

Såsom framgår af den redogörelse, utskottet ofvan lämnat rörande

behandlingen inom Riksdagen af frågan om upptagande i lagstiftningen af

ändrade bestämmelser angående bevisning inför rätta, har denna fråga af

Andra Kammaren förknippats med en utvidgning af häradsnämnds befogenhet,

hvilken utvidgning vid 1903 och 1907 års riksdagar af kammaren

gjorts till villkor för antagandet af lagförslag i ämnet af enahanda lydelse

som det nu föreliggande. Enligt utskottets uppfattning, hvilken härutinnan

öfverensstämmer med motionärernas, finnes icke ett så nära samband

mellan dessa frågor, att de med nödvändighet böra samtidigt finna sin

lösning. Då emellertid Andra Kammaren vid nämnda tillfällen. 1903 utan

votering och 1907 med stor majoritet gjort sitt godkännande af förslaget

beroende däraf att nämndens makt utsträckes, synes några utsikter icke

förefinnas för att kammaren skall uppgifva sin sålunda intagna ståndpunkt

och låta det uppställda villkoret falla. För sin del kan dock utskottet

icke tillstyrka ett antagande af lagförslaget under den förutsättning, Andra

Kammaren sålunda uppställt. Genom en sammankoppling af frågan om

den fria bevispröfningens lagfästande med en utvidgning af nämndens

befogenhet skulle nämligen, om lagförslaget i denna del vunne bifall, framtvingas

en ändring af domarens och nämndens inbördes ställning, hvilken

enligt utskottets uppfattning skulle medföra afsevärda olägenheter. Utskottet

ställer sig dock ingalunda principiellt afvisande mot en utsträckning

af lekmannaelementets inflytande inom häradsrätterna. Men vid bedömande

af frågan, huruvida en ökning af nämndens inflytande på clomsresultatet

är befogad eller ej, måste afgörande betydelse gifvetvis tillerkännas

dess sannolika inverkan på rättsäkerheten, på domstolarnas förmåga

att fylla sin uppgift. Så länge dessas nuvarande organisation bibehålies

oförändrad, kan det enligt utskottets åsikt icke vara till gagn för

den rättsökande allmänheten att man gifver nämnden en annan ställning

än den för närvarande har. Vid användandet af fri bevispröfning måste

det nämligen anses vara af ännu större vikt än vid tillämpning af legala

bevisregler, att rättens samtliga ledamöter vid meddelandet af dom hafva

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

33

ett personligt, konkret intryck af den bevisning, som blifvit förebragt i målet.

I synnerhet gäller detta, om nämnden tillerkännes större befogenhet

att mot domarens votum bestämma rättens beslut. Så som de olika

nämndemännens tjänstgöring faktiskt är anordnad vid åtskilliga af våra

landtdomstolar, torde emellertid denna förutsättning för ernående af ett

godt resultat icke vara för handen. Vid flera häradsrätter inträffar det

nämligen icke sällan, att nämndemän, som deltaga i målets afgörande, icke

närvarit vid flera föregående tillfällen, då målet handlagts, eller måhända

icke suttit i rätten förr än vid det sista rättegångstillfället, och följaktligen

hafva att bestämma sitt votum efter en kortfattad framställning från domarens

sida om hvad som förekommit i målet. Enligt utskottets uppfattning

är den nuvarande nämndens uppgift att tillföra domstolen ett ökadt

mått af praktisk insikt, att företräda den rättsuppfattning, som rör sig i

folket, och att utgöra ett korrektiv mot att den formella rätten gör sig

ensidigt gällande på bekostnad af det materiellt rätta. Från denna synpunkt

sedt måste det anses vara riktigt, att nämnden kan öfverrösta domaren

endast när den dom denne vill fälla är så stridande mot den allmänna

rättsuppfattningen, att nämnden står enig om ett annat domslut.

Lämnar man den ståndpunkten, att nämnden bör hafva endast kollektiv

rösträtt, saknar man uppenbarligen en bestämd princip vid fastställande af

det antal nämndemän, som bör fordras för att nämnden skall kunna göra

sin mening gällande gentemot domaren. De betänkligheter, utskottet anfört

mot ett godkännande af det föreliggande lagförslaget i denna punkt,

blifva så mycket mera framträdande som en kvalificerad majoritet af nämnden

enligt detsamma skulle kunna öfverrösta domaren icke blott i fråga

o Ö

om bevispröfningen utan äfven i fråga om tolkningen af gällande lag och

författning.

Ytterligare ett skäl hvarför utskottet icke anser sig kunna förorda

antagandet af ifrågavarande lagförslag ligger däri att det synes utskottet

tveksamt, huruvida detsamma i sin nuvarande affattning står i öfverensstämmelse

med de lagar, som tillkommit under de senare åren. Någon

närmare undersökning i detta afseende har utskottet icke varit i tillfälle

att vidtaga, men det omfattande lagstiftningsarbete, som ägt rum sedan

lagförslaget utarbetades och sist var föremål för en mera ingående granskning,

gifver, såvidt utskottet kan döma, anledning till farhåga, att jämkningar

behöfva företagas såväl i en eller annan af bestämmelserna i förslaget

som äfven i andra lagar och författningar, som efter nämnda tid

utfärdats. Innan en grundlig undersökning blifvit förebragt, i hvad mån

förevarande lagförslag, i den form hvari det underställts Riksdagens pröf
Bih.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 51 Häft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

ning, kan innehålla något mot lagstiftningen i öfrigt stridande, är det därför

enligt utskottets mening icke tillrådligt, att lagförslaget varder af Riksdagen

godkändt.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riks
O
dagens

åtgärd föranleda.

, O Ö

Stockholm den 27 April 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

o

af herrar Zetterstrand, Widén, Åkerlund, Ersson, Jansson i Edsbäcken,

Lindhagen och Pettersson i Södertälje, hvilka anfört:

»På de i motionen anförda skäl hafva vi ansett, att densamma bort

af utskottet tillstyrkas.

Beträffande utskottets förmenande, att ifrågavarande med stor omsorg

utarbetade lagförslag möjligen skulle behöfva i någon punkt jämkas

med anledning af det omfattande lagstiftningsarbete, som ägt rum, sedan

förslaget sist var föremål för en mera ingående granskning, hafva vi ej

kunnat finna, att någon lagstiftning, tillkommen under senaste tider, behöfver

föranleda någon ändrad formulering i lagförslaget, och 1907 års

Riksdag ansåg sig också oförhindrad att godkänna formuleringarna oförändrade,

utom såvidt angick den omtvistade frågan om utvidgad befogenhet

för nämnden.

Det hemställes alltså,

att Riksdagen med anledning af förevarande motion

ville för sin del antaga ofvan intagna särskilda lagförslag;

dock att den i de olika förslagen angifna datum

för lagarnas trädande i kraft, nämligan den 1 januari

1908, ändras till den 1 januari 1909.»

Stockholm 1908. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.