Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 55

1908-04-27 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:55, Lagutskottets Utlåtande N:o 55

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

1

Ht® 55.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1908, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj;t angående ersättningen till vittnen och sakkunnige

i rättegångsmål.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren

af herr Carl Lindhagen afgifven motion, n:o 195, af följande

lydelse:

»Uti 17 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas att den, som vittne påkallat,

skall betala vittnets resekostnad och täring ''efter dess värdighet''.

Sämjas de ej därom, skall domaren lägga dem emellan, som skäligt

pröfvas.

Denna gammalmodiga uppfattning, att vittne skall ha betaldt efter

sin värdighet, gör sig jämlikt lagens föreskrift fortfarande gällande på ett

sätt, som verkligen icke är upplyftande hvarken för vittnena, parterna

eller domstolen. Vid domstolens pröfning af vittnesersättningar tagas

ganska allmänt hänsyn till vittnets rang och i synnerhet förmögenhetsställning.

En gammal domstolspraxis är, mångenstädes åtminstone, att ett

vittne, hvars anspråk blifvit bestridt såsom för högt, tillfrågas om beBih.

till Bifcsd. Prot. 1908. 7 Samt. 52 Häft. (N:o 55.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

loppet af sin taxering såsom en värdig mätare på vittnets värdighet.

Lagens bestämmelse har också verkat demoraliserande på den allmänna

uppfattningen i denna fråga. Ett förmöget vittne vet ofta knappast, hur

högt han skall uppskatta sitt inställelsebesvär. Att afläggande af vittnesmål

är en af lagen påbjuden medborgerlig plikt, har nästan fallit i

glömska. En ganska vanlig föreställning är att man, åberopad som vittne,

bör tillåta sig att passa på tillfället och göra en liten affär.

Parterna komma vidare på detta sätt att obehörigen betungas. Det

drabbar dessutom orättvist, då den, som måste åberopa ett förmöget vittne,

får vidkännas en dryg utgift, under det att den, som har turen att kunna

åberopa ett fattigt vittne, slipper undan vida billigare.

Parterna blifva också alltmer utan skydd mot öfverdrifna ersättningsanspråk

från vittnen. Det börjar nämligen bli sed bland sakförarne att

ej vid domstolen framställa någon anmärkning mot de af motparten eller

af vittnen fordrade ersättningar för inställelse vid domstolen. Rättegångskostnaden

ökas på detta sätt afsevärdt.

En välgörande motsättning till detta oefterrättlighetstillstånd möter i

Tyskland, där i rättegångsmål, civila såväl som brottmål, vittnesersättningen

enligt lag skall, oberäknadt resekostnad, i regeln utgå med minst

10 pfennige högst 1 mark per använd timme, dock ej för längre beräknad

tid än tio timmar under en dag. Högsta ersättningen för en vanlig inställelse

är således 10 mark. Taxan för sakkunnige är dubbelt så hög.

Närmare bestämmelser meddelas om ersättningens utmätning inom latituderna

samt om reseersättning.

Uti det ofta på Riksdagens bord hvilande förslaget till ny lagstiftning

om bevisning inför rätta är visserligen i fråga om vittnesersättning

hänvisningen till vittnets värdighet borttagen samt bibehållen endast bestämmelsen,

att domstolen skall bestämma ersättningen efter hvad som

pröfvas skäligt. Detta utgör dock intet hinder för ett fullföljande af nuvarande

praxis, hvilken en gång rotfästad nog kommer att hålla sig vid

lif så länge som möjligt. En reglering i lag däremot af vittnesersättningsbelopp

skulle i ett slag föra domstolarnes praxis in på de rätta

vägarne samt genom sin tillvaro äfven blifva vägledande för de frivilliga

öfverenskommelserna mellan parter och deras vittnen.

I lagen den 4 juni 1886 angående ersättning af allmänna medel till

vittnen i brottmål, bland hvilka äfven inbegripas personer, som af åklagare

eller domstol inkallats för att upplysningsvis höras, har beloppet för själfva

inställelsen fixerats till visst maximumbelopp, nämligen högst tre kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 3

Om detta belopp åter kan man numera säga, att det utan tvifvel är för

lågt. Allmänt klagas af vittnen, som skola enligt nämnda lag erhålla

ersättning af statsmedel, att de ej få sina effektiva utgifter betäckta.

Frånvaro af rätt till reseersättning om våglängden ej uppgår till fulla fem

kilometer uppväcker också ofta missnöje (den tyska lagstiftningen uppdrager

gränser vid två kilometer). Å andra sidan är det naturligtvis af

vikt att spara på statens hårdt anlitade kassa. Men nog förtjänar det

ett öfvervägande, huruvida ej i dessa dyra tider någon lönereglering kan

bestås äfven dessa vittnen. Åtminstone bör hänsyn kunna få tagas till

vissa fall, såsom då ett vittne kan styrka, att det nödgats i sin anställning

leja någon för sig mot högre ersättning än vittnet skulle få uppbära

o. s. v.

Äfven om reglerna för vittnesersättning skulle i anledning af motionen

n:o 194 med förslag till bevisningslag blifva fastslagna på sätt i

nämnda förslag ifrågasatts, bör detta ej få hindra en särskild framställning

om en mera ingående revision af lagstiftningen i denna del och i

sammanhang därmed äfven af bestämmelserna i 1886 års lag.

I en dylik utredning bör inbegripas äfven frågan om reseersättning,

hvarom i allmänhet ej gifvas några vägledande regler, samt godtgörelse

till personer, som inkallas för att utan ed höras upplysningsvis, äfvensom

till sakkunnige, för den händelse förenämnda förslags bestämmelser om

bevisning genom sakkunnige blir antaget.

Grundsatsen bör vara, att vittnen och sakkunnige skola ha tillräckligt

men måttligt betaldt och icke såsom nu hos oss i vissa mål otillräckligt

och i andra godtyckligt och ofta omättligt. Anses ingen höjning

böra ske i de enligt 1886 års lag utgående ersättningarne, är i alla fall

skäl att, på sätt i nämnda författning skett, något reglera ersättningen i

andra mål.

Jag hemställer alltså, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla

om framläggande för Riksdagen af förslag till särskild lagstiftning om

ersättning till vittnen och sakkunnige i rättegångsmål.»

Det allmänna stadgandet rörande skyldighet för den, som är kallad

till vittne, att inställa sig inför domstolen äfvensom om vittnes rätt till

ersättning återfinnes i 17 kap. 5 § rättegångsbalken och är af följande

lydelse: »Ej må någon, som till vittne nämnd varder, draga sig vittnesmålet

undan; gör han det, hafve domaren våld att hålla honom därtill

genom vite eller fängelse, där lian ej orkar höta, Den vittne påkallat,

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N-.o 55.

betale ty sin resekostnad och täring efter dess värdighet. Sämjas de ej

därom; lägge dem domaren så emellan, som skäligt pröfvas.» Enligt

hvad lagrummets ordalydelse gifver vid handen, har lagstiftaren afsett

att tillerkänna vittne endast rese- och traktamentsersättning. Såsom motionären

erinrat, har emellertid, med undantag för de fall, då vittnesersättning,

jämlikt hvad därom är särskildt stadgadt, utgår af allmänna medel,

vid domstolarna utbildat sig en praxis, som går utöfver dessa lagens stadganden.

Sålunda torde, äfven då lätten har att yttra sig öfver vittnesersättningsanspråk,

vittne, som befinner sig i mindre goda ekonomiska

omständigheter, så godt som undantagslöst, efter därom framställd begäran,

för sin inställelse inför rätten tillerkännas ett belopp, hvilket utgör skälig

godtgörelse icke blott för resekostnad och täring utan äfven för tidsförlust

och därigenom förorsakad förlust af inkomst, för vikariatsersättning

och dylikt. Yid åtskilliga domstolar lärer praxis till och med förete en

så stor afvikelse från gällande lag, att äfven vittnen, hvilkas ekonomiska

ställning är mycket god, tilldelas ett rundligt tilltaget belopp, hvari då

ingår ersättning jämväl för tidsförlust m. m. Såvidt utskottet har sig

bekant, torde det dock vara mera sällan, som vittnets förmögenhetsförhållande

fått vara normerande för det vittnet tilldömda beloppets storlek.

Såsom framgår af det åberopade lagrummet, har domstolen att yttra

sig rörande vittnesersättning endast då enighet därom icke kan uppnås.

Det ofta och alltmera allmänt öfverklagade missförhållandet, att rättegångskostnaderna

och däribland vittnesersättningarna i flera fall utgå med

allt för höga belopp, lärer mera sällan förekomma, då domstolen varit i

tillfälle att vid bristande öfverensstämmelse mellan parterna eller mellan

dem och vittnet därom uttala sig. Fastmera torde de mången gång oskäligt

höga rättegångskostnaderna bero därpå, att parterna eller deras ombud

förklara sig icke hafva något att erinra mot de ersättningsbelopp,

som af vittnen eller motparten begäras. Tvifvelsutan bidrager härtill ofta

den förhoppningen, att vid målets slutliga afgörande dessa kostnader skola

stanna å vederparten. Såvidt utskottet kan döma, förekommer det emellertid

icke i så stor utsträckning att oskäliga ersättningsbelopp blifva utdömda,

när parterna sjulfva utföra sin talan, enär dessa hafva större intresse

än ombuden däraf, att rättegångskostnaderna så mycket som möjligt

begränsas, och följaktligen äro mera benägna att hänskjuta de framställda

ersättningsanspråken till domstolens pröfning.

Det torde icke vara något tvifvel underkastadt, att den praxis, som

sålunda vunnit insteg och som synes hota att alltmera gripa omkring sig,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

skall vara ägnad att bortskymma gällande lags uppfattning af vittnesplikten

såsom en allmänt medborgerlig skyldighet, hvars fullgörande visserligen

bör kunna medföra ersättning, men endast med belopp, som skäligen kan

anses motsvara vittnets utgifter för inställelse inför rätten. Yisserligen står

det part öppet att vädja till domstolens afgörande gentemot öfverdrifna

ersättningsanspråk af vittnen och att, om han ej åtnöjes med domstolens

beslut, däröfver föra talan i högre rätt, men, om icke något åtgöres för

att förhindra den praxis i omförmälda hänseende, hvilken uppkommit vid

sidan af gällande lag, är det fara värdt, att parterna i allt mindre omfattning

skola anse sig befogade att framställa någon erinran mot oskäliga

anspråk och därigenom rättegången blifva förenad med onödigt stora kostnader.

I likhet med motionären finner därför utskottet anledning föreligga

för meddelande af lagbud, hvilka fastställa de gränser, inom hvilka

domstol äger att utdöma godtgörelse åt vittne.

Såsom angifvits i förevarande motion, har man i Tyskland sett sig

föranlåten att genom en förordning af den 30 juni 1878 med däri den

17 maj 1898 vidtagna ändringar bestämma vissa latituder för ersättning

åt vittnen och sakkunniga i rättegångsmål. För vållad tidsförlust äger

vittne utfå ersättning med ett belopp, växlande mellan 10 pfennige och

1 mark för hvarje timme. Dylik ersättning bestämmes med hänsyn till

den sysselsättning vittnet nödgas försumma genom sin inställelse och utgår

för en tid af högst 10 timmar för dag. Personer i mindre lycklig

ekonomisk ställning erhålla ofvan angifna minimiersättning, äfven om de

genom inställelsen icke förlorat någon arbetsförtjänst. Reseersättning, uppgående,

där vittnets personliga förhållanden eller yttre omständigheter föranleda

användande af transportmedel, till belopp, som innebär skälig godtgörelse

för vittnets därigenom åsamkade kostnader, och i öfriga fall till

5 pfennige för hvarje påbörjad kilometer, kan tilldelas vittne, som är bosatt

på ett afstånd af minst 2 kilometer från domstolslokalen. Nödgas

vittnet för sin inställelse inför domstolen begifva sig utom sin hemort,

kan vittnet därjämte tillerkännas traktamentsersättning, hvilkens storlek

bestämmes efter hvad med afseende å vittnets personliga förhållanden kan

anses påkalladt, dock ej med högre belopp än 5 mark för hvarje dag och

3 mark för hvarje nattkvarter.

I likhet med motionären finner jämväl utskottet, att föreskrifter i

den riktning, som angifves i berörda tyska förordning, lämpligen bör

meddelas äfven i vårt land. Det synes dock därvid vara erforderligt att

göra latituderna för de olika slagen af vittnesersättningar något vidare,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

för att ett vittne i hvarje fall må kunna erhålla skälig godtgörelse för

sin inställelse. Med vittne bör uppenbarligen i nu ifrågavarande hänseende

likställas person, som inkallats för att utan ed af domstol upplysningsvis

höras.

Uti sin förevarande framställning har motionären jämväl ifrågasatt,

att föreskrifter måtte meddelas rörande ersättning åt sakkunnige i rättegångsmål,

för den händelse det förslag till lag angående bevisning inför

rätta, hvilket vid innevarande riksdag ånyo framlagts till pröfning, varder

af Riksdagen antaget. Då utskottet uti annat, denna dag afgifvet utlålåtande

hemställt, att nämnda lagförslag icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda, kunde utskottet anses sakna anledning att närmare ingå

på denna fråga. Utskottet vill dock erinra, att, om ersättningen till vittne

på ofvan antydt sätt begränsas, särskilda bestämmelser rörande godtgörelse

1 vissa fall åt sakkunniga vittnen blifva erforderliga. Såsom motionären

angifvit, har hänsynen till de sakkunniges särskilda ställning tagit sig

uttryck i ofvan omförmälda tyska förordning, i det att domstolen kan

tillerkänna i rättegångsmål hörd sakkunnig godtgörelse för åsamkad tidsförlust

med dubbelt så högt belopp som tillkommer vittne eller med högst

2 mark i timmen och 20 mark per dag. Beträffande rese- och traktamentsersättning

gälla däremot samma regler som ofvan angifvits i fråga

om vittnen. Dessutom kan den sakkunnige tilldelas ersättning för de

kostnader, som föranledas af förarbetena för det utlåtande, som skall af

honom afgifvas. Yid svårare undersökningar och utredningar kan han

därjämte på begäran erhålla ersättning för sitt arbete med belopp, som

enligt gängse förhållanden kan anses skäligt.

Motionären har vidare ifrågasatt, att bestämmelser måtte meddelas,

enligt hvilka högre ersättning än nu kan utgå jämlikt lagen angående

ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886 må

kunna af domstol tillerkännas personer, hvilka af allmän åklagare eller

domstolen inkallats att såsom vittnen eller upplysningsvis höras i brottmål,

däri allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan. Den ersättning

nämnda personer äga åtnjuta enligt ifrågavarande lag utgöres dels af högst

3 kronor till uppehälle för hvarje dag, som för resan och vistandet vid

domstolen erfordras, dels ock, därest vederbörandes hemvist är beläget på

minst 51 kilometers afstånd från det ställe, där domstolen sammanträder,

af skjutspenningar för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller

ångbåtslägenhet kan för resan eller för någon del däraf begagnas, afgift

för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Såvidt utskottet kunnat finna, kan det icke anses vara ådagalagdt,

att en höjning af ersättningen till omförmälda personer är af behofvet påkallad.

Stadgandena om ersättning af allmänna medel åt vittnen i brottmål

torde hafva tillkommit för att skydda obemedlade personer mot att

fullgörandet af deras medborgerliga vittnesplikt blifver ekonomiskt alltför

kännbar. Om vittnet är bosatt å den ort, där domstolen sammanträder

eller i nära grannskap därintill, förefaller det utskottet, som om en godtgörelse

utgående med belopp intill 3 kronor pr dag skulle vara för ändamålet

tillräcklig. Äfven för de mindre bemedlade vittnen, som bo så

långt ifrån den ort, där vittnesförhöret hålles, att de för att kunna iakttaga

inställelse nödgas ådraga sig kostnader för uppehälle och nattkvarter

utom hemmet, synas nu gällande bestämmelser vara på det hela taget tillfredsställande.

Utskottet har sig ej heller bekant, att något allmännare

missnöje med ifrågavarande bestämmelser gifvit sig till känna. Det synes

därjämte förtjäna erinras, att maximibeloppet för traktamentsersättningen

åt vittnen i brottmål så sent som år 1900 höjdes från 1 krona 50 öre

till 3 kronor för dag. Då därtill kommer, att en ytterligare höjning

sannolikt skulle vålla statsverket afsevärda kostnader icke minst därigenom,

att beloppet för den ersättning, som därefter i regel blefve vittnen tillerkänd,

tvifvelsutan komme att icke oansenligt ökas, har utskottet ansett

sig icke böra förorda motionärens förslag i denna del.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Lindhagens

förevarande motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser rörande

ersättning åt vittnen i rättegångsmål, i de fall då ersättning

icke skall utgå af allmänna medel.

Stockholm den 27 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Reservationer:

af herrar Trygger, Ridderbjelke, Gustaf Andersson och Carl Nyström,

hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att herr Lindhagens förevarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

af herr af Ekenstam, som anfört:

»Det slut, till hvilket utskottet kommit, har synts mig i dubbelt afseende

oriktigt. En höjning af latituden för ersättningsbeloppen till vittnen

i brottmål är möjligen befogad, och skulle jag, om utskottet därom

enat sig, ej ansett mig hafva anledning däremot reservera mig. Men att

å andra sidan göra den hemställan, utskottet nu föreslagit, kan jag icke

finna vare sig nödigt eller ens principiellt riktigt. Något behof af de

föreslagna lagbestämmelserna förefinnes efter min uppfattning icke, enär

det torde vara endast få domstolar, som tillämpat en sådan praxis som

den utskottet omförmält. I allmänhet torde nog domarens processledning

kunna fullt supplera de afsedda lagbestämmelserna. Och där möjligen

denna processledning väl mycket blundat för framkomna otillbörliga anspråk,

torde en erinran, sådan som kan gifvas af t. ex. detta utskottsbetänkande,

vara vida riktigare än en lag.

Däremot torde det alltför mycket strida mot vår rättspraxis i öfrigt,

att icke det skulle kunna stå i parternas skön att, där sådant efter moget

öfvervägande sker, kunna genom gemensam öfverenskommelse bestämma

lönen åt ett vittne.

På grund af det anförda har jag ansett,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda»;

af herrar Rudebeck och Lilliesköld, hvilka i hufvudsak instämt med

herr af Ekenstam;

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

af herr Lindhagen, som yttrat:

»Emot vissa delar af utskottets motivering i de två första styckena

får jag anmäla reservation, nämligen särskild! i anledning af de mot verkliga

förhållandet stridande påståendena, dels att enligt praxis företrädesvis

endast mindre bemedlade vittnen pläga tillerkännas ersättning för tidsförlust

och dels att det endast mera sällan skulle förekomma, att vittnesersättningarna

utgå med allt för höga belopp, då domstolen varit i tillfälle

att vid bristande öfverensstämmelse mellan parterna eller mellan dessa och

vittnet därom uttala sig.

Beträffande utlåtandet i hvad det afser den påyrkade revisionen af

redan lagstadgad begränsning af vittnesersättningar, som skola utgå af

allmänna medel, tillföllo motionens yrkande i denna del vid afgörandet

6 röster, men då någon annan reservation i form af yrkande häremot ej

anmälts till det justerade betänkandet, skall jag låta äfven mitt i motionen

därom framställda påstående förfalla.»

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

detta ärendes behandling inom utskottet, och herr Fahlén, att han icke

deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

Bih. till JRiksd, Prot. 1908. 7 Sami. 52 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.