Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 57

1908-05-01 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:57, Lagutskottets Utlåtande N:o 57

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

1

X:» 57.

Ank. till Eiksd. kansli den 1 maj 1908, kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående expropriation af vattenfall.

Lagutskottet har till behandling förehaft en inom Andra Kammaren

af herrar Karl Staaff, Joll. Ström, Ad. Wiklund, J. Bromée, G. Lindgren

i Islingby, Jakob Pettersson, S. H. Kvarnzelius. Aug. Henricson, Victor

Moll, K. G. Karlsson, Johan Ericsson, G. Jansson, Fridtjuv Berg, Ernst

Beckman och Karl Starbäck afgifven, till utskottet hänvisad motion,

n:o 130, samt en likaledes inom Andra Kammaren af herr Carl Lindhagen

afgifven, till utskottet hänvisad motion, n:o 203, båda afseende

skrifvelse till Kungl. Maj:t angående expropriation för det allmännas

räkning af vattenfall.

Herr Staaff s m. fl. motion är af följande lydelse: Serr

»Riksdagen anhöll sistlidne år i skrifvelse till Kungl. Maj:t omTO-^''

framläggande af förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om

grunderna och sättet för bestämmande af lösen vid jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof.

Emellertid vill det synas, som om expropriationslagstiftningen jämväl

i annat afseende än det, som i denna skrifvelse berördes, tarfvade

någon ändring.

Bih. till Eiksd. Prot. 1908. 7 Samt. 54 Häft. (N:o 57).

Staaffs

motion.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

Sålunda synes själfva rätten att expropriera såvidt angår staten och

måhända äfven kommunerna i visst hänseende böra utvidgas. Expropriationsrättens

omfång är i 1 § af kungl. förordningen angående jords eller

lägenhets afstående för allmänt behof sålunda bestämd: »Där Konungen

pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man, menighet eller

inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar, till allmän

väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning

eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning,

till allmän byggnad eller till dylikt allmänt behof, vare ägare

pliktig att afstå hvad för ändamålet fordras; njute dock den, som härigenom

skada lider, ersättning därför.»

Denna bestämmelse är efter vår mening för snäft tilltagen. Sedan

genom senare tiders uppfinningar å elektroteknikens område vårt å vattenfall

ganska rika land erhållit möjlighet att i stor skala förse kommuner,

industri och handtverk med elektrisk kraft, spörjer man sig med stigande

bekymmer, huruvida så som det för närvarande är ställdt med vattenfallen

landets invånare och produktion verkligen skola kunna få den nytta af

ifrågavarande betydande naturrikedom, som vederborde.

Förhållandet är ju nämligen, att allenast en mindre del af vattenfallen

— enligt gjorda beräkningar cirka 12 å 14 pi’ocent af landets hela

vattenfallskraft — befinner sig i statens ägo, medan återstoden, d. v. s.

den vida öfvervägande delen, är underlagd privat äganderätt. Den frågan

framställer sig då, huruvida det är sannolikt, att denna väldiga i privat

ägo befintliga kraft också kommer att användas på det för invånarne och

produktionen mest förmånliga sätt och särskildt, huruvida man kan påräkna,

att den kommer att tillhandahållas till skäligt pris.

I detta afseende måste man tyvärr hysa stora farhågor. Om vattenfallskraften,

förmedlad genom de elektriska ledningarna, kunde sägas vara

underkastad fri konkurrens, är det gifvet, att priset skulle röna hälsosam

inverkan däraf. Men det förhåller sig tydligen icke så. Då kraften icke

lämpligen och utan stora kostnader kan öfverföras annat än till viss utsträckning,

blifver förhållandet i stort sedt, att hvarje vattenfallsägare

ensam så att säga ekonomiskt behärskar ett visst kringliggande område,

där icke konkurrensen utan det faktiska monopolet kommer att råda.

Trots detta skulle det icke vara alldeles uteslutet, att konsumenterna

kunde erhålla kraft för skäligt pris, om man finge förutsätta, att vattenfallen

fått stanna i de ursprungliga ägarnes händer. Men en monopolartad

förvärfskälla drager med magnetisk styrka till sig spekulationen, och

det är väl bekant, att spekulationen i vattenfall i vissa trakter af vårt land

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 3

tagit stark fart. Får detta fortgå i afsevärd tid, torde all förhoppning

vara ute, att vattenkraften, när den utnyttjas, skall betinga rimliga pris.

Och hvad detta betyder i fråga om vår befolknings trefnad samt hela vår

produktion och därmed våra möjligheter såsom industriidkande folk, behöfver

ej sägas.

Under sådana förhållanden se vi ingen annan utväg än att expropriationslagstiftningen

undergår en sådan ändring, att vattenfall kunna, där

det för den allmänna hushållningen finnes nyttigt, exproprieras. Huruvida

några alldeles särskilda villkor för denna form af expropriation böra

uppställas, tilltro vi oss icke att afgöra, utan torde den frågan lämpligen

upptagas vid den utredning, hvarom vi ärna anhålla.

Man kan spörja, huruvida ej en liknande nödvändighet visat sig i

de många länder i Europa, där vattenfall förekomma. Det är då att

märka, att i dessa länder i allmänhet helt andra rättsregler i förevarande

afseende råda än hos oss. Vattenfallen äro där till stor del lagda under det

allmänna. Visserligen anses det allmänna ej alltid hafva på lämpligt och

allmännyttigt sätt begagnat sig af denna fördel utan alltför släpphändt

upplåtit vattenfall till den enskilda spekulationen. En liflig rörelse pågår

därför i åtskilliga länder för rättelse härutinnan. Men hufvudsaken är

likväl, att det allmänna har hand öfver en stor del af landets vattenkraft.

I ett land åter, där vattenfallen i allmänhet utgöra enskild egendom, synes

det första som måste göras vara att bereda möjlighet för det allmänna

att till större utsträckning och för rimligt pris förvärfva vattenfall.

I denna framställning hafva vi visserligen i främsta rummet haft

vår tanke riktad på staten. Dock torde det af lättbegripliga skäl jämväl

böra komma under öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor kommuner

böra erhålla möjlighet till expropriation af vattenfall.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter

nödig utredning framlägga förslag för Riksdagen till sådan ändring i

gällande expropriationslagstiftning, att staten och, därest utredningen därtill

gifver anledning, jämväl kommuner må under de villkor, som kunna

finnas erforderliga, erhålla rätt till expropriation af vattenfall.»

Herr Lindhagen har i förevarande motion, n:o 203, under åberopande

af motiveringen i en af honom vid innevarande års riksdag afgifven

motion, n:o 202, afseende skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning

och beskrifning öfver enskilde och kommuner tillhöriga mera betydande

vattenfall i landet, hemställt, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära

Herr Lindhagens

motion.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

förslås: till lagstiftning i ändamål att enskilde tillhöriga vattenfall må

ö o o O

kunna genom expropriation förvärfvas för det allmänna.

I förenämnda motion, n:o 202, åberopas i sin ordning en vid 1907

års riksdag af herr Lindhagen afgifven motion, n:o 146, som i hithörande

delar är af följande lydelse:

»Till jorden hör äfven vattnet. Det senare bidrager till landets

hushållning med de omfattande realiteterna drifkraft, bevattning, fiske samt

farled och flottled. Från Vattnet vinnes ock jord genom vattenafledning,

utdikning eller invallning.

Det är klart att jämväl i fråga om vattnets tillgodogörande kan

uppstå monopol till skada för det allmännas intressen. Lättast inträffar

detta med vattenfallen och det är därutinnan, som spörsmålet hos oss

äger aktualitet. Vårt land är nämligen rikt på vattenfall och det timras

upp stora hus af förhoppningar för framtiden på dessa kraftkällor. Men

medan man sysselsätter sig med dylika förhoppningar, arbetar jobberiet

oförtrutet för att söka grusa dem. Felet ligger här hos samhällsförhållandena

och något måste väl göras för att mota spekulationen. Det

gäller se till, att ej staten och hela orter blifva för sina oafvisligaste

behof alldeles beroende af enskildes godtycke. Ett allmänt intresse är

det ock, att den oerhörda värdeförhöjning af vattenfallen, som med

visshet kan under tidernas lopp emotses, till afsevärd del blifver en

samhällets egendom. Äfven industrien är här en synnerligen intresserad

part. Ofta sammanblandar man två skilda saker, nämligen industrien

såsom sådan samt enskildes spekulationer i industrivärlden och deras

källflöden, landets naturrikedomar. Dessa sträfvanden blifva allt mer en

öfverhängande fara icke minst för industrien själf. Sedan aktievärdena

uppdrifvits, drager man sig vid gynnsamt tillfälle tillbaka med sin vinst,

kvarlämnande den verkliga industrien att nedtryckas under alltför stora

kapitalutlägg, hvaraf sedan i sin ordning äfven konsumenterna blifva

lidande. Men vattenkraftens ökade värde i framtiden får ej bli företrädesvis

en tillfällig konjunkturvinst för några få, utan skall varaktigt

fördela sig i ökad nytta för konsumenterna och minskade bekymmer

för produktionen. Detta kan i längden ej vara annat än till gagn för

den idoga industrien, om det än framstår såsom en olägenhet för de

omförmälda mellanhänderna.

Under sådana förhållanden vore det väl tryggast, att staten och

kommunerna ägde vattenfallen samt själf va utnyttjade dem eller för

möjligast billiga afgifter upplät kraften för industriella behof och belysningsändamål.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

5

Lyckligtvis äger också staten redan nu många vattenfall. Vattenfallskommittén

har förtecknat såsom staten tillhöriga 271 »mera betydande»

och 105 »mindre betydande». Detta är minimisiffror. Denna

äganderätt grundar sig i en mängd fall därpå, att staten har äganderätt

till själfva stranden. Vidare äger staten vissa själfständiga vattenpossessioner

bestående af vattenrätt med eller utan utmål å stränder

eller holmar. Detta senare innehaf är i södra och mellersta Sverige

merendels kvarlefvor af kronans särskildt under 1500-talet framställda

anspråk på regalrätt till de större vattendragen, hvilka därför ock

i författningarna kallades kronans strömmar. I flera fall är denna rätt

tvistig, och en särdeles stor framgång vann kronan då genom Kungl.

Maj:ts domar den 30 december 1899 samt den 19 augusti och den 27

september 1901 fastslogs, att kronan vore ägare af allt vatten i Trollhätte

strömmar. I norra delen af riket har kronan i de gamla tiderna

förbehållit sig regalrätt till vattnet likaväl som till skogarna. Vid afvittringarna,

hvarigenom kronan afhände sig större delen af sina marker

därstädes, skulle enligt afvittringsförfattningarna kronan förbehållas större

strömfall, som kunde användas till farleders öppnande, sjöars urtappning,

ofvanför belägna ägors befrielse från öfversvämningar m. m. dylikt,

iltskilliga mera betydande vattenfall, ehuru på långt när ej alla, ha på

detta sätt blifvit staten förbehållna, nämligen inom Norrbottens och

Västerbottens län 9 vattenfall utan utmål och 16 vattenfall jämte utmål

samt inom Jämtlands, Gäfleborgs och Kopparbergs län 3 fall med

utmål.

Ett mycket stort antal vattenfall inom landet är emellertid i

enskildes ägo. Men af skäl, som ofvan framhållits, får detta ej föranleda,

att staten lämnar dem utan uppmärksamhet. Det kräfves, att

statsmakten har i sin hand att här ingripa reglerande för ofvan angifna

ändamål. I detta afseende kunna åtskilliga åtgärder ifrågasättas. I detta

afseende ha hitintills nedannämnda åtgärder kommit på tal:

1) Statsinköp af enskilda vattenfall.

Detta är naturligtvis det verksammaste medlet. Med tillfredsställelse

är här särskildt att anteckna 1906 års Riksdags beslut att på

Kungl. Maj:ts begäran anslå 5,000,000 kronor för inköp af sådana helt

eller delvis i enskild ägo befintliga vattenfall, som komma att erfordras

för drift af statens järnvägar och hvilkas inköp anses icke kunna uppskjutas

utan men för staten. Glädjande var också, att Riksdagen

härvid gjorde en början med att gå ifrån de riksdagsbyråkratiska

traditioner, som alltid omöjliggjort för staten att i sina uppgörelser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

med enskilde handla affärsmässigt och med omtanke. Riksdagen underkände

nämligen statsutskottets uppfattning, att hvarje särskildt inköp

borde underställas Riksdagens pröfning.

Expropriation af vattenkraft för allmänt ändamål är också en fråga,

som nog förr eller senare kommer på dagordningen.»

I ofvannämnda, vid innevarande riksdag afgifna motion, n:o 202,

fortsätter därefter motionären:

»Bland de åtgärder, som ofvan framhöllos vara förut antydda,

förekom som sagdt äfven statsinköp af vattenfall vare sig frivilliga eller

medels expropriation, hvarom dock i motionen ej framställdes något bestämdt

yrkande.

Däremot föreslogs bland annat dels en allmän utredning och beskritning

öfver enskilde och kommuner tillhöriga mera betydande vattenfall,

dels ock förslag till åtgärder, bidragande till att dessa kraftkällor,

särskildt enskilde tillhöriga vattenfall, må i möjligaste mån komma landet

och industrien och ej spekulationen till godo.

Denna framställning afslogs i sin helhet af Första Kammaren,

Andra Kammaren åter biföll den i dess första del.

Ett visst sammanhang med denna utredning äger ock frågan om

expropriationsrätt för enskilda vattenfall. De enskilda vattenfallen i

landet äro bäst belägna och utredningen kommer sannolikt att visa, att

en mängd sådana trots efterfrågan för ortens behof få ligga obegagnade.

Under norrlandskommitténs utredningsarbete kom i dagen, att detta

icke minst är händelsen med vattenfall belägna på stora industriidkande

bolags marker. I hvarje händelse är det ett statsintresse att dylika

kraftkällor kunna komma till användning i händelse af behof och på

sådant sätt, att ej spekulationen fördyrar vattenfallen.

Det må härvid erinras, att mot upplåtelserna af rätt att för all

framtid öfverbygga kungsådra hade 1907 års Riksdag ej något att

erinra. Det enskilda intressets inflytande visade sig så starkt, att det

nog ej lönar sig att nu åter uppta den saken. Så mycket har dock

frågans upptagande vid nämnda riksdag åstadkommit, att vattenrättskommittén

omsider låtit förmå sig att hos Kungl. Maj:t åtminstone

begära, att i blifvande koncessioner måtte ingå förbehåll om att koncessionshafvaren

skall underkasta sig en eventuell ny lagstiftning. Detta

är till att börja med så dags med hänsyn till förut beviljade koncessioner.

Ån värre är, att det allmänna på detta sätt i alla fall skänker

bort en tredjedel af vattenkraften i en mängd stora vattendrag. Det

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 7

blir den nya expropriationsrättens uppgift att låta det allmänna få i

många fall betala dryg lösen för dessa gåfvor.»

Det torde vara uppenbart, att det för staten och kommunen af

olika skäl ofta kan vara af synnerlig vikt att besitta erforderlig vattenkraft.

Så hafva t. ex. för att tillgodose statens järnvägars behof i detta

afseende af Riksdagen anvisats betydande medel. Och att städer och

andra samhällen förvärfva vattenkraft, som de för sina ändamål behöfva,

är ju i vår tid en synnerligen vanlig företeelse.

För att underlätta möjligheten för det allmänna att, där så befinnes

behöfligt, åtkomma vattenfall, påyrka nu motionärerna, att expropriationsrätt

af dylika må kunna medgifvas staten och eventuellt äfven kommunerna.

Enligt 1 § af Kungl. förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof den 14 april 1866 är, där Konungen pröfvar

nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet eller

inrättning, skall begagnas antingen till rikets försvar, till allmän väg, bro,

hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning eller

sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till

allmän byggnad eller dylikt allmänt behof, ägaren pliktig att mot ersättning

afstå hvad för ändamålet fordras. Lagen, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar den 27 juni 1902, medgifver expropriation

för framdragande af elektrisk ledning, förutom för någon orts

förseende med belysning eller drifkraft, äfven för beredande af drifkraft

åt industriell anläggning, om densamma blott pröfvas vara af större betydelse

för det allmänna; och i skrifvelse den 19 april 1907 har Riksdagen

hos Kungl. Maj:t anhållit om framläggande för Riksdagen af förslag

till sådan ändring af sist berörda lag, att expropriation af jord må

medgifvas, utom för ledningarnas framdragande, jämväl för kraftstation,

dammfästen, vattenledningar och dylikt.

Enligt gällande rätt torde alltså expropriationsinstitutet öfverhufvud

icke kunna anses användbart såsom medel att enbart förvärfva vattenkraft.

Det råder emellertid enligt utskottets uppfattning icke något tvifvel därom,

att den omständigheten, att en naturlig kraftkälla, som kanske eljest skulle

ligga oanvänd, tvingas in i det allmännas tjänst, kan vara af lika stor

betydelse för det allmänna, som månget sådant allmänt behof, för hvilket

expropriationsrätt nu är medgifven. Härtill komma äfven i betraktande

de af motionärerna framhållna särskilda skäl, som med olika styrka i

olika fall kunna tillkomma och tala för statens eller kommunens förvärf

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

af vattenfall. I detta hänseende vill utskottet åberopa ett uttalande af

den s. k. vattenfallskommittén i dess betänkande af den 17 mars 1903,

där den erinrar om den fara, som kunde ligga däruti, att de enskilda

ägarna af vattenfall åsatte den producerade vattenkraften ett sådant pris,

att landets fördel af att äga rik tillgång på dylik kraft komme att väsentligen

förringas. Kommittén framhåller, att denna fara skulle i många

fall kunna motverkas, om staten själf ägde vattenkraft, som den kunde

upplåta åt enskilda under nyttjanderätt för måttligt pris.

Utskottet anser sig äga så mycket mera skäl att nu förorda en

utvidgning af expropriationsrätten, på sätt motionärerna ifrågasatt, som

Kungl. Maj:t den 13 mars 1908 uppdragit åt en kommitté att verkställa

en revision af expropriationslagstiftningen samt därvid särskildt till behandling

upptaga frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet,

äfvensom att i öfrigt efter verkställd utredning afgifva de förslag,

hvartill särskilda hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar rörande expropriation

kunde föranleda. Bland dessa framställningar, hvaraf fyra utgått

från Riksdagen, är äfven nästlidet års Riksdags skrifvelse angående revision

af gällande bestämmelser om ersättningsbeloppen vid expropriation,

hvilken revision alltså blir af praktisk betydelse äfven för den nu ifrågasatta

expropriationsrätten.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande

motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och

under hvilka villkor staten och eventuellt äfven kommuner

må erhålla rätt till expropriation af vattenfall.

Stockholm den 1 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

Reservation:

9

af herrar Trygger, Ridderbjelke, Gustaf Andersson, Lilliesköld, af

Ekenstam, Carl Nyström, Fahlén och Herden, hvilka ansett att utskottet

bort hemställa,

att förevarande motioner icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

o

Herrar JRudebeck och Åkerlund hafva begärt få här antecknadt, att

de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.