Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 8 § i förordningen angående lagfart ä fång till fast egendom den 16 juni 1875 m. m.

1908-02-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:6, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 8 § i förordningen angående lagfart ä fång till fast egendom den 16 juni 1875 m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlutande N:o 6.

1

N:o 6.

Ank. till Biksd. kansli den 14 febr. 1908 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 8 § i

förordningen angående lagfart ä fång till fast egendom

den 16 juni 1875 m. m.

Uti en inom Första Kammaren af herr Th. af Ekenstam afgifven och

till lagutskottet hänvisad motion, n:r 34, samt en därmed lika lydande

inom Andra Kammaren af herr M. E. Svallingson väckt och till lagutskottet

jämväl öfverlämnad motion, n:r 139, hafva motionärerna föreslagit,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa att, med upphäfvande

af dels hvad som blifvit i Kungl. Maj:ts nådiga bref den 21 maj

1869 föreskrifvet angående naturen af de lägenheter, som afstås från hemman

i följd af vattenaftappningar, dels hvad som stadgas i § 8 af nådiga

förordningen den 16 juni 1875 i fråga om lagfart å fång, som skett i

enlighet med gällande författning om ändring eller utrifning af vattenverk,

Kungl. Maj:t måtte förordna, att, därest ägare af ett hemman eller en

lägenhet i den ordning, som stadgas uti gällande lag om dikning och

annan afledning af vatten, afsagt sig den båtnad, som genom ett vattenafledningsföretag

beredes hans jord, samt till följd häraf utaf hans genom

företaget förbättrade mark vederlagsj ord utbrytes och de kvarstående

deltagarne i företaget tillskiftas, den jord, som af sådan anledning tillBih.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 6 Häft. (N:o 0.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

skiftas kvarstående deltagare, skall anses i allo tillhöra det hemman eller

den lägenhet, för hvilken sådan kvarstående deltagare uti företaget ingått.

Till stöd för detta sitt förslag hafva motionärerna anfört följande:

»Genom kungörelse den 25 juni 1869 har kungl. kammarkollegium till

vederbörandes kännedom och efterrättelse meddelat, att uti väckt och

Kungl. Maj:ts nådiga pröfning af kammarkollegium underställd fråga om

naturen af jordlägenhet, som till följd af vattenafledningsföretag afsöndras

från ett hemman af den orsak, att innehafvaren däraf icke velat i företaget

deltaga, Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 21 maj nämnda år förklarat,

att ifrågavarande slags lägenheter, hvilka, ehvad de. afsöndrats från

krono-, skatte- eller frälsehemman, blifva till naturen lika med jord af den

yppersta frälsenatur och ej ens äro underkastade extra rotering, böra i

jordeboken införas under frälsetitel med anteckning om deras tillkomst

och den frihet de åtnjuta.

För det sålunda utfärdade stadgandet har tydligen den uppfattning

legat till grund, att vederlagsjord, hvilken utbrytes från hemman, som

icke deltager i vattenafledningsföretaget, icke tillfaller de hemman, som

i företaget deltaga, utan dessa senare hemmans ägare.

Öfverensstämmande med denna uppfattning, eller att vederlagsjorden

skall blifva en särskild lägenhet, är stadgandet uti § 8 af kungl. förordningen

angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875, att

därest det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande författningar

om ändring eller utrifning af vattenverk, för lagfarts beviljande

ej är af nöden att med föregående fång lagfares eller att åtkomst styrkes

på sätt i den nyss åberopade paragrafen är föreskrifvet.

Det skulle kunna synas, som om det kunde vara likgiltigt, huruvida

den vederlagsjord, som från de i ett vattenafledningsföretag icke deltagande

hemmanen utbrytes, tillfaller de i företaget deltagande hemmanen eller dessas

ägare personligen, men så är förhållandet icke i verkligheten.

För ådagaläggande häraf må först erinras, att vid behandling af Kungl.

Maj:ts proposition i fråga om ändring af villkoren för lån från odlingslånefonden

år 1901 Riksdagen icke biföll propositionen oförändrad, utan

för sin del beslöt viss ändring af det föreslagna 4:de momentet, och Kungl.

Maj:ts den 14 juni samma år utfärdade nådiga kungörelse angående villkoren

för lån ur odlingslånefonden är äfven i den nämnda punkten affattad

i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut. Men sådant oaktadt har

vid de lånefrågor, som sedermera afgjorts, icke följts de af Riksdagen beslutade

grunderna, utan de grunder, som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition,

d. v. s. att lånen endast beviljats till det belopp, hvartill enligt

den fastställd^ arbetsplanen kostnaden för vattenafledningen och afdik
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

ningen beräknats uppgå ''beträffande de lånesökandes andelar i företaget’,

med iakttagande, bland annat, att lånen ej fått öfverstiga 70 procent af

det jordförbättringsvärde, som belöpt a lånesökandens mark’, under det

att i Riksdagens beslut de här ofvan citerade uttrycken blifvit uteslutna.

Såsom skäl för en sådan inskränkning i lånebeloppen hafva kungl.

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och kungl. landtbruksstyrelsen i deras

utlåtanden anfört, bland annat, att lånesökandenas hemman skulle blifva

belastade med för hög skuldbörda, samt att förut varande inteckningshafvares

inteckningsrätt i dessa hemman förnärmades genom den s. k.

tysta förmånsrätten för odlingslånen.

Sålunda hafva, såsom här blifvit nämndt, i verkligheten odlingslån erhållits

endast för torrläggning af de lånesökandes egen mark, men däremot

icke för torrläggning af den jord, som tillhört sådana hemman, hvilkas

ägare vid tiden för låneansökningen redan på grund af § 76 i dikningslagen

afsagt sig den båtnad, som genom företaget bereddes hemmanets

mark, och ej heller för sådana hemman, hvilkas ägare vid den nämnda

tiden hvarken anmält sig till deltagande i lånet eller afsagt sig båtnaden,

utan begagnat sig af det uppskof med bestämmandet däraf, som det nyss

åberopade lagstadgandet medgifvit.

Följden af ett sådant förfarande vid pröfning af låneansökningarna

måste ofta blifva ganska ödesdiger. Det är nämligen icke underligt, att

vid stora företag åtskilliga delägare så länge som möjligt uppskjuta med

att säga ifrån, huruvida de vilja afsåga sig båtnaden eller icke, för att

under tiden vinna erfarenhet huru företagets utförande utfaller. Stor

ovisshet måste därför alltid blifva rådande hos dem, som önska företagets

utförande, huru stor anslutning till företaget, som slutligen kan påräknas.

Många, icke blott för delägarne, utan äfven för hela orten viktiga

och nyttiga vattenafledningsföretag komma af sådan anledning icke alls

till stånd. Och i sådana fall, där deltagare, äfven där dessa äro ganska

många, verkligen våga sig på företaget, måste för dem de största svårigheter

uppstå för anskaffande af nödiga medel till bestridande af utgifterna,

då odlingslån ej beviljas dem till högre belopp än deras egna andelar i

de beräknade kostnaderna för torrläggningen, oaktadt de måste anskaffa

medel för torrläggningen äfven af de öfriga delägarnes mark.

Annorlunda skulle förhållandet ställa sig, därest odlingslån kunde erhållas

till belopp motsvarande hela vattenafledningskostnaden, förutsatt

denna kostnad icke öfverstege viss procent — i förutnämnda nådiga kungörelse

bestämd till 70 — af det jordförbättringsvärde, som beräknats

vinnas genom torrläggningen dels af lånesökandenas mark, dels af deras

andelar i marken, hvilka afsåga sig båtnaden af företaget.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Ut skott tté

yttrande.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

För att undanröja ett af de väsentligaste hindren för låns beviljande

till sådant belopp, synes det vara af stor vikt, att bestämmelse sker därom,

att den vederlagsjord, som utbrytes från sådana hemman,* hvilka icke

deltaga i ett vattenafledningsföretag, tillfalla de i företaget deltagande

hemmanen och icke endast dessas ägare personligen. Genom en dylik

bestämmelse skulle staten nämligen beredas säkerhet för odlingslånet icke

blott i de hemman, som i företaget deltaga, med det förhöjda värde dessa

hemman erhålla genom det att deras vattensjuka mark torrlägges och odlas,

utan äfven i all den mark, som samma hemman tillskiftas af den vederlagsjord,

hvilken utbrytes från sådana hemman, som icke deltagit i företaget.

Blefve en sådan ändring vidtagen, skulle innehafvarne af inteckningar

uti de i vattenafledningen och lånet deltagande hemman naturligtvis lida

väsentligt mindre af den s. k. tysta förmånsrätt, som odlingslånet beredts,

eftersom det intecknade hemmanet förbättrats såväl därigenom, att

all dess egen förut vattensjuka och därför värdelösa mark torrlagts och

odlats som ock därigenom, att hemmanet erhållit mer mark än tillförene,

också denna torrlagd.

Det torde knappast behöfva erinras, att innehafvare af inteckningar

xrti sådana hemman, hvilkas ägare afsagt sig båtnaden af företaget, icke

skulle lida genom den här ifrågasatta förändringen. I afseende på dessa

hemman skulle nämligen inteckningsförhållandena blifva alldeles oförändrade,

ty äfven med de nuvarande stadgandena måste sistnämnda hemman

afstå vederlagsjord, hvilken jord inteckningen följaktligen sedermera

icke kommer att gravera.

Det i kungl. kammarkollegii ofvan åberopade kungörelse förekommande

uttrycket ''hemman synes lämpligen böra utbytas emot ''hemman

eller lägenhet’, emedan det gifvetvis ofta måste förekomma, att äfven afsöndrade

lägenheter ingå uti vattenafledningsföretag.»

I likhet med motionärerna finner utskottet det vara af stor vikt, att

odlingslånefonden i så vidsträckt omfattning, som är föi*enlig med de af

Konung och Riksdag fastställda grunder för beviljande af lån, kommer de

företag till godo, hvilkas genomförande den är afsedd att främja. De

svårigheter, som möta för igångsättande af ett odlingsföretag, särskildt

där detta är af större omfattning och berör ett flertal jordägare, äro

nämligen så betydande, att måhända hela företaget omöjliggöres, om ej

statslån kan erhållas till belopp, som beräknats med hänsyn tagen jämväl

till förbättringsvärdet af den jord, hvars ägare icke äro definitivt

pliktiga att deltaga i företaget.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Redan den rätt, som under de i 76 § dikningslagen nämnda förutsättningar

tillförsäkrats ägare af jord, som omfattas af företaget, att vinna

befrielse från deltagande däri mot det att lian afsäger sig den båtnad,

som genom företaget beredes hans jord, gör det gifvetvis synnerligen svårt

för sökandena att på förhand beräkna de kostnader, som företaget kan

tillskynda dem; och begagnas nämnda rättighet i större utsträckning, ökas

uppenbarligen i hög grad den ekonomiska risk, som de kvarstående deltagarna

iklädt sig. Såsom motionärerna framhålla, tillfaller den vederlagsjord,

hvilken skall afstås af den, som afsäger sig båtnaden af företaget,

icke de däri deltagande hemman utan dessas ägare personligen.

Denna omständighet synes hafva varit anledning till att odlingslån, oaktadt

nu gällande villkor för erhållande af sådana lån icke innehålla någon

dylik inskränkning, icke utlämnats till högre belopp än som motsvarat

den del af kostnaden för torrläggningen, hvilken beräknats falla å de

lånesökandes egna, i företaget ingående hemman eller lägenheter och med

iakttagande, att lånet icke satts högre än till 70 procent af jordförbättringsvärdet

för dylik mark. Till grund för denna begränsning af lånebeloppen

torde ligga den uppfattningen, att staten icke kan erhålla säkerhet i

dylik vederlagsjord för lån, som utlämnats till företagets understödjande,

utan att lånet kommer att påhvila endast sådana, de lånesökande tillhöriga

hemman eller lägenheter, som kvarstå i företaget.

Det syfte, som motionärerna genom förevarande framställning afse

att vinna, är att undanröja det hinder, hvilket sålunda yppats mot beviljande

af odlingslån till belopp, som motsvarar hela kostnaden för vattenafledningsföretaget

och icke uppgår till mer än 70 procent af det jordförbättringsvärde,

som belöper icke blott å lånesökandenas mark utan äfven å

deras andelar, som afsäga sig nyttan af företaget, i den mån dessa andelar

falla de lånesökande till godo. Det af motionärerna framställda förslaget

har utskottet emellertid funnit sig icke böra till bifall förorda. Mot detsamma

kan med fog anmärkas, att den vederlagsjord, som jordägare,

hvilken afsagt sig båtnaden af torrläggningen, nödgas afstå till de kvarstående

deltagarna, ofta ligger på långt afstånd från det hemman, hvari

den skulle ingå. Det torde därför vara mera ändamålsenligt, att nämnda

vederlagsjord får utgöra en fastighet för sig och icke införlifvas med annat

hemman, af hvars gravationer den då skulle besväras. Enligt utskottets

förmenande påkallas vederlagsj ordens bibehållande såsom särskild lägenhet

äfven af ett allmänt intresse så till vida, soin dylik jord synes utskottet

särskild! ägnad att tagas i anspråk för skapandet af s. k. egna hem. Skulle

vederlagsj orden, såsom motionärerna ifrågasätta, införlifvas med de hemman

eller lägenheter, hvilkas ägare kvarstå såsom delägare i odlingsföretaget,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

måste häraf uppenbarligen påkallas, att utskiftande af ifrågavarande jord,

alltid verkställdes, och torde det i de allra flesta fall, särskildt då vattenafledningsföretaget

hade större omfattning, jämväl blifva nödvändigt att

göra ägoutbyte på sätt skiftesstadgan föreskrifver. Utskottet vill vidare

framhålla, att ett införlifvande af vederlagsjorden med de i företaget deltagande

hemman och lägenheter torde förutsätta äfven andra ändringar i

hithörande stadganden än af motionärerna ifrågasatts samt jämväl påkalla

meddelandet af nya lagbud. Såvidt utskottet kan finna, skulle genomförandet

af motionärernas ifrågavarande förslag icke heller medföra någon

fördel för ägarne till de fastigheter, i hvilka vederlagsj orden skulle uppgå.

För dessa torde det nämligen vara förmånligare, att vederlagsj orden äger

naturen af en gravationsfri afsöndring, enär det då blifver lättare för dem

att afyttra densamma till täckande af de kostnader, som förorsakats af företaget.

Hvad som icke minst föranledt utskottet att afstyrka bifall till motionärernas

förslag, är emellertid, att detsamma icke torde vara af behofvet

päkalladt för vinnande af det angifna syftet. I öfverensstämmelse med

den praxis, som hittills gjort sig gällande vid bestämmande af odlingslånens

belopp, torde det visserligen böra fordras, att staten erhåller fullgod

säkerhet för de utlämnade lånen, men, såvidt utskottet kunnat finna,

synes, äfven om nu gällande bestämmelser i ämnet bibehållas oförändrade,

staten kunna erhålla säkerhet för odlingslånen icke blott i de hemman,

som i vattenafledningsföretaget kvarstå, utan äfven i all den mark, som

jämlikt 76 § dikningslagen utbrytes ur de hemman, hvilkas ägare afsagt

sig båtnaden af företaget. Då den utbrutna vederlagsj orden liksom andra

för alltid afsöndrade lägenheter bör i jordeboken antecknas, synes något

hinder ej föreligga mot att, i enlighet med kungl. kungörelserna den 13

juni 1845 och den 3 november 1848, påföra densamma den därför belöpande

andelen i lånet från odlingslånefonden. Rörande graden af den säkerhet,

som för odlingslån tillkommer staten, äro föreskrifter meddelade i kungl.

förordningen den 20 juli 1855, hvari stadgas att, då, lån utaf allmänna

medel för beredande af odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenaftappningar,

likmätigt kungl. kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3

november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, kronan för de årliga af betalnings-

och räntebeloppen äger lika rätt i det hemman, hvilket lånet blifvit

påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast egendom, efter ty i

17: 6 handelsbalken sägs. Vid nu angifna förhållanden synes det utskottet,

som om giltiga skäl icke förelåge att beräkna odlingslånens belopp med

afseende fäst endast å den kostnad för vattenafledningen och afdikningen,

hvilken beräknas falla å de lånesökandes ursprungliga andelar i företaget,

och ä det jordförbättringsvärde, som kan antagas tillföras deras mark.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Fasthellre torde det med odlingslånefondens inrättande afsedda ändamålet

bäst tillgodoses, om de fastställda villkoren för beviljande af lån från

nämnda fond så tillämpas, att för landet nyttiga odlingsföretag, för hvilkas

genomförande större statslån erfordras än som kan belöpa å den mark,

hvarmed de lånesökande ingått i företaget, erhölle understöd från fonden

utan att lånebeloppen blefve på angifvet sätt begränsade. Det tillkommer

emellertid icke lagutskottet att uti nu ifrågakomna afseende framställa

något förslag.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herr af Ekenstam mot vissa delar af utskottets motivering;

af herr Lindhagen, som anfört:

»Lika med utskottet anser jag det vara af vikt, att odlingsföretag

genom vattenafledning uppmuntras med lån ur odlingslånefonden, beräknade

för hela den jord, som förbättras genom företaget, och att således lånesökande

böra erhålla lån äfven för den förbättrade jord, för hvilken andra

jordägare afsäga sig delaktighet i företaget.

Detta kan ske genom att staten afstår från att för de delar af lånen,

som belöpa på dylik jord, fordra förmånsrätten i själfva jorden. Motionärerna

gå dock ej så långt, utan önska endast en lagstiftning, som bereder

staten tillfälle att erhålla dylik förmånsrätt äfven i den jord, som

afses med motionerna. Förslagsvis ifrågasätta motionärerna för ändamålet,

att jord, som tillskiftas kvarstående deltagare, skall anses tillhöra hemman

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

eller lägenhet, hvarför sådan deltagare ingått uti företaget, och såmedelst

förordningen den 20 juli 1855 om tyst förmånsrätt för odlingslån blifva

tillämplig äfven på sådan jord.

På sätt utskottet utvecklat, synes dock en dylik utväg ej vara att förorda.

Utskottet anser däremot, att den enligt 1855 års förordning stadgade

förmånsrätt för odlingslån bör kunna af staten göras gällande äfven i förevarande

fall. Det måste dock anses ganska tvifvelaktigt, om staten för

utlämnade odlingslån kan med stöd af nämnda författning erhålla förmånsrätt

i fastigheter, som då ej förefinnas utan först långt efteråt tillskapas.

Vederbörande myndigheter finna tydligen en sådan tillämpning ej kunna

äga rum, hvilket ock gifvit anledning till motionerna. 1 hvarje fall behöfver,

synes det mig, en närmare utredning äga rum, huruvida ett tillägg

eller förtydligande till nämnda författning* erfordras för ändamålet. En

riksdagsskrifvelse därom skall ock med större sannolikhet leda till, att

någon åtgärd i ena eller andra afseendet vidtages för att afhjälpa det

förevarande missförhållandet.

Jag hemställer således,

att riksdagen i anledning af förevarande motioner

ville hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, huruvida

och i hvad mån särskild lagstiftning erfordras för

att bereda staten tryggad förmånsrätt för odlingslån till

vattenafledningsföretag i den förbättrade jord, hvarför

jordägare afsäga sig delaktighet i företaget, samt framläggande

för riksdagen af det förslag, hvartill detta

öfvervägande kan föranleda.»

Herrar Widén och Jansson i Edsbäcken hafva anhållit om anteckning

å utlåtandet därom, att de ej deltagit i detta ärendes behandling inom

utskottet.

STOCKHOLM, IVAR HfflGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.