Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N;o 60

1908-05-01 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:60, Lagutskottets Utlåtande N;o 60

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 60.

1

ES:o SO.

Ank. till Riksd. kansli den 5 Maj 1908, kl. 7 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj.t angående dels förslag till lag om besittningsrätt

på längre tid till kronan tillhörig jordegendom, dels ock

utredning, om hvilka nya former för upplåtelse af jord

från stat eller kommun till enskilde må vara särskildt

ur social synpunkt påkallade m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft

en inom Andra Kammaren af friherre Theodor Adelswärd afgifven, till

utskottet hänvisad motion, n:o 101, däruti, med åberopande af motiveringen

till en annan af samme motionär vid innevarande riksdag afgifven motion,

n:o 93, afseende ändring i bestämmelserna angående försäljning af mindre

kronoegendomar, hemställts, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning

och framlägga förslag till Riksdagen om lag angående besittningsrätt på

längre tid af kronan tillhörig jordegendom på grundval af nu gällande

bestämmelser om stadgad åborätt och i öfverensstämmelse i tillämpliga

delar med för stadssamhällen gällande lag om tomträtt,

äfvensom en inom Andra Kammaren af herrar Karl Staafj, Joll. Ström,

J. Bromée, G. Lindgren i Islingby, Jakob Pettersson, S. H. Kvarnzelius,

JBih. till Likså. Prat. 190S. 7 Sami. 57 Häft. (N:o 60). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Herr Adelswärcls

motion.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Th. af Callerhohn, Victor Moll, K. G. Karlsson, Johan Ericsson, G. Jansson,

Ernst Beckman, Karl Starbäck, Carl Carlson Bonde och Fridtjuv Berg

afgifven, likaledes till utskottet hänvisad motion, n:o 128, däruti hemställts,

att Eiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl Maj:t låta allsidigt utreda, hvilka nya former för upplåtelse

af jord från stat eller kommun till enskilde må vara särskildt ur social

synpunkt påkallade och lämpliga, samt därefter för Riksdagen framlägga

förslag i ämnet.

Motiveringen i herr Adélswärds förenämnda motion n:o 93 är af följande

lydelse:

»Yid olika tillfällen har Riksdagen med anledning af kungl. propositioner

medgifvit, att kronan tillhöriga egendomar, hvilkas värde icke

öfverstiger ett visst belopp, finge under vissa villkor af Kungl. Maj:t försäljas

utan Riksdagens särskilda hörande.

På grund af dessa beslut har Kungl. Maj:t föreskrifvit:

enligt kungl. bref af den 29 maj 1874, att »hemman och lägenheter,

för hvilka årliga arrendeafgiften icke öfverstege 200 riksdaler och

hvilkas bibehållande åt kronan icke på grund af befintlig skogstillgång

eller af annan särskild anledning påkallades, måtte — — — — — —

på offentlig auktion till den högstbjudande försäljas» under villkor bland

annat att »köpeskillingen under loppet af sex år med en sjettedel årligen»,

finge erläggas,

enligt kungl. brefvet af den 18 maj 1888 att »söder om Norrland

belägna — — — — — — utarrenderade egendomar, hvilka i arrende

lämna mer än 200 kronor men icke utöfver 400 kronor», efter Kungl.

Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall skall — — — — —- »till större

eller mindre del försäljas» under villkor bland annat »att de. genom försäljning

inflytande medel skola användas för inköp af skogbärande eller

till skogsbörd tjänlig mark»,

enligt kungl. brefvet af den 23 maj 1902 att försäljning skulle äga

rum dels äfven på egendom, »hvilken i arrende lämnade mer än 500

kronor men icke utöfver 600 kronor», dels af »till inköpt skogsegendom

hörande område, som utan olägenhet för skogsskötseln ansåges kunna

afyttras» och vore icke värdt utöfver 600 kronor i arrende.

Yidare har i kungl. bref af den 25 september 1896 meddelats föreskrift

om att styckning och afsöndring af sådan egendom, som skulle försäljas,

finge under vissa villkor äga rum »i syfte att åt mindre bemedlade

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande JSf;o 60.

eller obemedlade bereda tillfälle att bilda egna jordbruk», och skulle dessa

»äga inbetala köpeskillingen under loppet af tio år — — — — —- såvida

han ställde godkänd säkerhet».

Orsaken till här ofvan åberopade kungl. propositioner och riksdagsbeslut

har uppenbarligen varit, att arbetet och kostnaden för förvaltningen

af dessa småhemman ansetts vara för stor i förhållande till afkastningen,

hvartill jämväl på senare tider tillkommit afsikten att bereda ökade tillfällen

till grundande af själfständiga småjordbruk.

Förhållandena hafva emellertid sedan dessa beslut fattades i vissa

afseenden ändrats och en ny uppfattning har ganska allmänt börjat göra

sig gällande både i vårt och andra länder beträffande den enskildes förhållande

till staten och samhället i fråga om besittningsrätt till jorden.

Med tanke på dessa nya åskådningssätt och sannolikheten för deras snara

utbredande och inträngande i det allmänna rättsmedvetandet kan det

ifrågasättas, om det är klokt att staten fortfarande af händer sig jordegendom,

som den redan är i besittning af, och om den ringa afkastningen

af de mindre jordegendomarna i förhållande till förvaltningskostnaderna

kan anses fortfarande utgöra tillräckligt skäl för ett fortsättande

på den inslagna vägen, så mycket mer som förvaltningskostnaderna af

dessa mindre egendomar genom förändrade anordningar torde kunna väsentligt

nedbringas.

I det första här ofvan åberopade kungl. brefvet föreskrifves, att endast

sådana egendomar, »hvilkas bibehållande åt kronan icke på grund af befintlig

skogstillgång — — -— — — — — påkallades», skulle försäljas.

Det förekommer emellertid, att egendomar, hvilkas skogsvärde mångdubbelt

öfverstiger jordbruksvärdet, försäljas. Sådana egendomar inköpas då

af personer, hvilka hafva för afsikt att tillgodogöra sig skogen, och på

grund af försäljningssätt och betalningsvillkor drifves köpeskillingen ofta

så i höjden, att den nye ägaren för att icke göra förlust nödgas —- om

detta också från början icke varit hans afsikt — verkställa skogsafverkningen

så hastigt och på sådant sätt, att den närmast kan betecknas som

total skogssköfling. Om ock detta i regel inträffar beträffande jämförelsevis

små skogsarealer, måste det dock ur skogsvårdssynpunkt sedt betecknas

såsom högst beklagligt. Att staten, som genom lagstiftning,

genom inköp af kalmarker och på annat sätt söker bibehålla skogskapitalet

och befordra en ekonomisk skogsvård, genom sina åtgöranden föranleder

sådan vanvård af skog, kan icke anses lämpligt.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län, som iakttagit detta förhål
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

lande, liar i skrifvelse till kungl. jordbruksdepartementet i början af förlidet

år hemställt om ändrade bestämmelser vid dylika försäljningar till

förekommande af vanvård af skogen, men denna hemställan lär ännu icke

hafva föranledt till någon åtgärd.

Bäst vore utan tvifvel, att äfven sådana mindre skogsarealer icke

försåldes, utan bibehölles åt kronan, som säkerligen genom praktiska förändringar

i skogshushållningsplanerna och förenklingar i skötseln utan alltför

stora kostnader kunde förvalta och tillgodogöra äfven sådan skogsmark.

Men äfven det egentliga jordbruket å mindre kronoegendomar med

eller utan skog borde enligt mitt förmenande utan ekonomisk olägenhet

kunna bibehållas i statens hand.

En förutsättning för att detta skall låta sig göra synes mig dock

vara, att inägorna, det vill säga den odlade jorden och betesmarken, efter

afskiljande af den egentliga skogsmarken i stället för att såsom nu upplåtas

på vanligt 20-årigt arrende öfverlätes med längre och fullständigare

besittningsrätt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som

gälla för stadgad åborätt, en förr mera vanlig och ännu förekommande

form för jordupplåtelse. Att statens förvaltningskostnader genom att tilllämpa

detta sätt för upplåtelse skulle blifva vida mindre än de nuvarande,

torde icke vara tvifvel underkastadt.

Erån och med innevarande år har ett nytt rättsinstitut, tomträtten,

blifvit infördt i vårt rättsväsende. Den medgifver en tryggad besittningsrätt

af fastighet för en längre tidsföljd, är nära besläktad med äganderätten,

i det den berättigar till ett med lagfart motsvarande förfarande,

»inskrifningen», äfvensom inteckning, försäljning o. s. v., samt är till

karaktären motsvarande hvad jag tror vore ett synnerligt ändamålsenligt

rättsinstitut för upplåtelse af besättningsrätt till staten tillhörig jordegendom

i allmänhet, särskildt till de mindre jordbruken.

Det synes mig, att, när principen om sådan form för upplåtelse är

erkänd och tillämpad för visst slag af fastighet, det icke borde föreligga

hinder för, utan fastmer ligga nära till hands att utvidga dess tillämpning

äfven till annat slag af fastighet, så mycket mer som verkliga praktiska

fördelar däraf stå att vinna.

Man har beträffande stadgad åborätt invändt, att, då detta rättsinstitut

mera allmänt förekom, det i vissa hänseenden visat sig innebära olägenheter,

hvilket gjorde att den förlorade den stora allmänhetens förtroende

och kommit ur bruk. Att den ånyo upptagits på dagsprogrammet af dem

som intressera sig för den så kallade jordreformfrågan skulle blott vittna

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

om den kända företeelsen inom det ekonomiska lifvet, att förfaringssätt

och rättsbruk, som under en viss tid tillämpats och visat sig ändamålsenliga,

men så småningom befunnits otidsenliga, betraktats såsom föråldrade

och kommit ur bruk, slutligen etter en viss period ånyo upptagits,

sedan de olägenheter, som häftat vid dem, fallit i glömska. Men om

denna kretsgång kan anses vara en ekonomisk lag, torde den icke kunna

anföras såsom skäl mot återupptagande under modernare former af ett

gammalt, men dock kvarlefvande rättsbruk.

Man anmärker äfven mot besittningsrätt af jord, om än aldrig så utsträckt,

gentemot äganderätten, att besittningsrätten strider mot det

gängse föreställningssättet hos svensken, särskildt hos den svenska allmogen,

om äganderättens företräde, och därför icke kan få någon större

användning eller bör framtvingas.

Jag vill icke förneka, att en sådan föreställning är mycket allmän,

men jag har den uppfattningen, att då det gäller ett viktigt socialekonomiskt

statsintresse, bör icke en fördom — ty så torde detta föreställningssätt

närmast böra betecknas — få inverka på lagstiftningen.

I sak torde för jordbrukaren skillnaden mellan besittningsrätt -—

»stadgad åborätt» i moderniserad form — och äganderätt i vanlig mening

icke vara synnerligen stor. Den består förnämligast däri, att i förra

fallet utbetalas icke kapitalet för jord värdet såsom i det senare, utan sker

godtgörelsen därför i en årlig afgäld. Ägaren af besittningsrätten kan

icke känna det såsom mera förödmjukande eller nedsättande att betala en

sådan afgäld till staten än att betala hvarje medborgare åliggande skatt

till staten. Det finnes intet skäl för att hans själfständighet eller egenskap

af att vara »själfägande» eller »besutten» skall vara mindre än då

han äger jorden — då han ofta får betala än större årliga afgälder till

hypoteksföreningen!

I vissa afseenden ligger det för de mindre bemedlade en större fördel

i att på detta sätt komma till en betryggad besittning af den jord

han brukar än genom ett vanligt köp. För ett sådant förvärf erfordras

mindre kapital, hvilket i de flesta fall är detsamma som mindre skuldsättning.

Förutsättningen för att på detta sätt upplåten jord allt framgent

kommer att tillhöra brukare af densamma är vida större än om den såldes.

I senare fallet komme den ofta rätt snart att öfvergå i händerna på dem,

som köpa jord för kapitalplacering och som sedan i sin ordning på vanligt

sätt utarrendera densamma. Däremot torde besittningsrätt aldrig

blifva något begärligt föremål för kapitalplacering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N;o 60.

Jag vill icke ingå på detaljer i fråga om lydelsen af en lag om

ifrågavarande besittningsrätt eller angående de ändringar i nu gällande

bestämmelser om stadgad åborätt, som kunna anses erforderliga, då jag

med denna motion blott har för afsikt begära utredning om och förslag

till sådan lagstiftning. Till ledning för dylik lagstiftning torde i tilllämpliga

delar kunna läggas den nyligen antagna lagen om tomträtt.

Beträffande omfattningen af besittningsrätten till nu ifrågavarande mindre

kronoegendomar föreställer jag mig såsom lämpligast, att byggnaderna

böra med full äganderätt säljas, men jorden inklusive odlingsvärdet af

den redan odlade jorden upplåtas med besittningsrätt, hvarigenom öfverensstämmelse

vinnes med sådan jord, som upplåtes utan att vara bebyggd.

Det höjda värdet å egendomen, som motsvarar odlingskostnaden för nyodlad

jord, torde böra betraktas såsom tillhörande besittningsrättsinnehafvaren

med full äganderätt.

Jag inser väl, att den så kallade jordreformfrågan, afseende ändringar

i rättsförhållandena angående de enskildes besittnings- och äganderätt till

landets jord, är af den allra största sociala och nationalekonomiska räckvidd,

svår att på förhand öfverskåda. Jag skulle icke heller vilja medverka

till sådana ändringar i lagstiftningen inom detta område, som medföra

tvära omkastningar i nu rådande förhållanden, och som kunde medföra

ekonomiska rubbningar till skada för samhället och det allmänna

välståndet. Ändringar på detta område måste påtagligen ske med varsamhet

och steg för steg. Det synes mig emellertid som genomförandet

af de af mig härofvan uttalade önskemålen i intet afseende kunde innebära

någon fara.

Inom få land torde staten äga så mycket af landets jord som den

svenska staten. Under en lång tidsperiod, mestadels fallande inom det

förra århundradet, då en annan nationalekonomisk uppfattning var förhärskande

än den som nu börjar mer och mer göra sig gällande, afhände

sig staten stora delar af sin jordegendom, ofta mot ringa eller intet vederlag.

Beklaganden öfver att så skett är o icke sällsynta så utom som inom

Riksdagen.

Numera däremot gå statsmakternas åtgärder i riktning att åter komma

i besittning af landets naturtillgångar — företrädesvis skogsmarker och

vattenfall. Konsekvensen i statens jordpolitik kräfver, synes mig, att

staten icke utan tvingande skäl under det den förvärfvar viss jord samtidigt

afhänder sig annan jord eller låter urgamla rättsinstitut förfalla,,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

hvilka tidsenligt tillämpade skulle möjliggöra ett ekonomiskt utnyttjande

af äfven statens mindre jordegendomar.»

Herr Staaff m. fl. hafva till stöd för sin ofvanomförmälda hemställan Herr Staffs

anfört följande:

»Undertecknade, hvilka väckt motion rörande vissa förberedande åtgärder

för upplåtelse i betydande skala af kronoegendomar till bildande

af egna hem och småbruk, tillåta oss härmed att jämväl framställa förslag

om vissa förberedande åtgärder rörande de former, i hvilka den afsedda

upplåtelsen borde kunna ske.

Det torde vara obestridligt, att, om en sådan upplåtelse i stor

skala för socialt ändamål, som vi ifrågasatt, skall komma till utförande,

det skulle vara synnerligen önskvärdt, i fall detta sociala ändamål icke

sedermera kunde genom jordinnekafvarnes åtgärder i större eller mindre

utsträckning gäckas. Men detta skulle kunna blifva fallet, därest egnahemsförvärfvarna

vore oförhindrade att efter eget behag afyttra den från

staten erhållna jorden. Det kunde då hända, att icke blott enstaka genom

statens- omtanke och bistånd igångsatta småbruk utan jämväl hela egnahemskolonier

blefve föremål för köplust från t. ex. någon industris sida

och att den bjudna köpeskillingen blefve så ansenlig, att egnahem sinnehafvaren

funne med sin tillfälliga, ekonomiska fördel förenligt att

sälja. I sådant fall kunde än här än där komma att upprepas hvad

som redan inträflat i Norrland och där framtvungit en särskild förbudslagstiftning.

Men det behöfver väl knappast framhållas, huru önskvärdt det vore

att från början omöjliggöra sådana försäljningar, om hvilka vi här tala,

i stället för att framdeles kanske tvingas till en särskild förbudslagstiftning

beträffande afyttring af småbruken. För det första är en sådan

lagstiftning, om ock nödvändig, ingalunda i och för sig tilltalande. För

det andra kan den ju af mera hänsynslösa spekulanter kringgås. Och

för det tredje kommer den för visso aldrig till stånd, förrän redan en

hel del sådana missbruk ägt rum, mot hvilka den är riktad.

Yi torde icke behöfva säga mera för att motivera det önskemålet,

att sådana former för jordupplåtelse till egna hem kunde utfinnas, hvarigenom

upplåtelsens sociala ändamål blefve för framtiden tillvarataget

eller med andra ord innehafvarens rätt att öfverlåta jorden till annan behörigen

begränsades.

Det är tydligt, att denna begränsning borde afse, att jord, hvarom

m.fl. motion.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

här är fråga, ej finge försäljas till annan köpare än sådan, som stode i

ungefär samma sociala ställning som säljaren.

Emellertid finnas äfven andra önskemål, som, därest det lämpligen

låter sig göra, borde tillgodoses vid utfinnande af nya former för jordupplåtelse,

hvarom här är fråga.

Dels kan man tänka sig möjligheten af att staten själf skulle kunna

komma att i framtiden behöfva den upplåtna jorden. Dels kan upplåten

jord af allehanda orsaker stiga i värde, så att det vore önskligt, om den

åter kunde indragas till det allmänna.

Sådana former, som kunde tillgodose nu antydda syftemål, torde för

närvarande icke finnas. Icke heller torde det vara skäl att återupplifva

den forna, nu nästan utdöda åborätten. Åborätten var nämligen förenad

med för innehafvaren synnerligen betungande bestämmelser i afseende å

kontroll öfver jorden och husen. Men skall jordupplåtelse i det omfång

vi anse eftersträfvansvärdt kunna ske, måste förvisso allt onödigt tvång

helt och hållet förebyggas.

Det har satts i fråga, att det nya tomträttsinstitutet skulle kunna

utsträckas till att användas äfven för upplåtande af jordbrukslägdhheter.

Lagberedningen yttrade emellertid i motiven till den föreslagna, af 1907

års Riksdag i hufvudsak antagna lagen om nyttjanderätt till fast egendom,

att nödig försiktighet syntes bjuda, att innan upplåtelser för så lång tid,

som här vore i fråga, skedde, området planlades och tomtindelning fastställdes.

Lagutskottet ansåg i likhet med lagberedningen, att allenast

tomt inom planlagdt område borde kunna utgöra föremål för tomträttsupplåtelse,

samt tilläde, att institutet enligt sin natur väsentligen vore

afsedt för främjande af bättre bostadsförhållanden å orter med en större,

sammanträngd befolkning.

Vi vilja i detta sammanhang erinra, att tomträtten alltid är inskränkt

till viss, om ock ganska lång tid, medan det åter kan ifrågasättas, huruvida

icke någon form för till tiden oinskränkt egnahems- och småbruksupplåtelse

borde utfinnas. Yi tvifla därför på att tomträttsinstitutet äfven

därest det, kanske med en eller annan förändring, skulle visa sig användbart

för nu ifrågavarande ändamål, skulle vara tillräckligt för detsamma.

Det synes oss sålunda önskligt, att utredningen äfven kunde gå

ut på någon form af tryggad besittning, som utan att vara betungad

med den gamla åborättens svåra olägenheter likväl kunde bevara dess

fördelar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

Äfven synes försäljning med under vissa starkt begränsade villkor

medgifven återköpsrätt böra komma under öfvervägande.

Yi vilja emellertid uttryckligen framhålla, att vår mening icke är,

att all upplåtelse med oinskränkt äganderätt ovillkorligen skulle helt upphöra.

Visserligen anse vi ur ofvan angifna synpunkter det vara lyckligast,

om staten kan behålla hand öfver den upplåtna jorden. Men det

skulle ju kunna vara möjligt, att i vissa trakter obenägenheten för upplåtelse

med inskränktare rätt är så stor, att nästan inga sådana upplåtelser

kunde ske. I sådant fall anse vi ingalunda, att man borde inställa

all upplåtelse, utan finge man där sälja med oinskränkt äganderätt. För

vår del hafva vi svårt att tro, att, därest betryggande former för besittningsrätt

kunde utfinnas, egnahemssträfvarne ändock skulle fasthålla vid

den oinskränkta rätten såsom absolut önskemål. Man får icke af den

på många håll nu rådande opinionen i detta afseende draga några bestämda

slutsatser. Denna opinion kan kanske ofta nog vara påverkad af

en utbredd motvilja mot det gamla åborättsinstitutet. Men på denna

motvilja bör ju icke rätteligen kunna grundas ett motstånd mot helt

andra former af upplåtelse. Framför allt är att märka, att en upplåtelse

under tryggad besittningsrätt möjliggör äfven för den obemedlade att

vinna ett eget hem, medan hittills allenast de, som redan ägt något

kapital, kunnat förvärfva egna hem. Yi fästa slutligen uppmärksamheten

på att vi icke talat om allenast en form utan flera olika former, som

borde utfinnas. Sålunda kunde man ju, såsom vi antydt, bredvid den

tryggade besittningsrätten i egentlig mening tänka sig äganderätt allenast

med den inskränkning, att, i händelse försäljning skedde till annan än

med ägaren socialt likställd köpare, staten skulle äga rätt att återköpa

fastigheten. Den, som icke nöjer sig med den förra rätten och kan betala

för den senare, må ju då välja den.

Till sist vilja vi tillägga, att icke blott staten utan äfven kommunerna

torde böra få befogenhet att begagna de nya former, hvarom här är fråga.»

Såsom motionärerna erinrat, hafva de af dem åsyftade upplåtelser

och styckningar af kronans mindre egendomar, hvarom tid efter annan

Konung och Riksdag beslutit, hittills skett med full äganderätt. Motionärerna

anse nu, att upplåtelserna borde helt och hållet eller delvis försiggå

med inskränktare rätt än äganderätt, och påyrkas i sådant syfte af

friherre Adelswärd, att i lagstiftningen måtte införas en besittningsrätt på

Bih. till Bilcsd. Prof. 1908. 7 Sami, 57 Raft, 2

Vtslcottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

grundvalen af den befintliga stadgade åborättsinstitutionen eller tomträttsinstitutet.

Såsom en utväg för nående af det sökta målet ifrågasättas af

herr Staaff med flere begränsning af köparens försäljningsrätt samt införande

af återköpsrätt för upplåtaren af fastigheten. Det önskade nya

upplåtelseinstitutet borde enligt de sistnämndes framställning kunna användas

jämväl vid upplåtelser från kommuner.

Utskottet vill härvid till en början erinra, huru, såsom motionärerna

också framhållit, det gamla åborättsinstitutet alltmer förlorat i förtroende.

Det har oftast visat sig, att åbohemmanen icke häfdas så, som vore önskligt,

och att åbons intresse för hemmanet icke räckt till för vidtagande

af nyttiga förbättringar å detsamma. Har detta åter varit fallet, har han

koncentrerat sin sträfvan på att kunna skatteköpa hemmanet och sålunda

förskaffa sig den garanti för att hans arbete och nedlagda kostnader å

detsamma skulle komma honom och hans familj till godo, som han ansett

ensamt den fulla äganderätten medföra. I öfverensstämmelse med

denna uppfattning har ock lagstiftningen underlättat skatteköpen, så att

åborättsinstitutet förlorat sin praktiska betydelse. Äfven egnahemsrörelsen

i vårt land har hittills haft till ögonmärke att kunna bereda förvärfvaren

den fulla äganderätten till såväl grund som byggnader. Eget hem på

egen torfva är härvid den princip, som varit rådande och som alltid

vunnit anklang i vårt land. Önskan att besitta innehafvande jord med

full äganderätt är helt visst djupt rotad äfven bland våra småbrukare.

Detta framhölls också vid 1907 års småbrulcarkonferens i hufvudstaden,

hvarvid särskildt uttalades, att upplåtelser till småbruk från kronans mark

borde i allmänhet ske med full äganderätt eller åtminstone med möjlighet

för den, till hvilken upplåtelsen skedde, att förvärfva sådan rätt.

Utskottet kan icke annat än ansluta sig till denna uppfattning om

äganderätten såsom den lämpligaste formen för sådana upplåtelser, hvarom

nu är fråga. Endast med den fulla äganderätten torde nämligen det intresse

för egendomens utveckling och förbättring och den eggelse till egen

förkofran för dess innehafvare kunna påräknas, hvarförutan de ändamål

dessa upplåtelser afse att tillgodose alltid förblifva i större eller mindre

mån ouppfyllda. Den ställning en tomträttshafvare intager till den

bostadslägenhet han innehar å ett planlagdt område synes utskottet föga

jämförlig med innehafvarens af en jordbrulrslägenhet, af hvars brukande

han har sin utkomst. Att ensamt för nu åsyftade fall af upplåtelser

införa en återköpsrätt till fastighet, om en sådan eljest icke anses för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60. 11

enlig med svenska rättsprinciper, torde väl icke vara lämpligt. Lagberedningen

liar i föreliggande del af sitt förslag till jordabalk icke ansett sig

kunna förorda en dylik rätt. Beredningen framhåller emellertid, att den

därmed icke velat uttala något omdöme angående lämpligheten af att i

vår lagstiftning upptaga den med återköpsrätten ofta sammanställda förköpsrätten.

Frågan om införande i civillagen af denna senare rätt lärer

komma att af beredningen upptagas vid dess pågående arbete med förslag

till jordabalk. De fall, där kommuner äga tillgång till jordbrukslägenheter,

som de önska eller behöfva upplåta under nu ifrågasatta former, torde

vara jämförelsevis få.

Med hvad utskottet nu yttrat vill utskottet ingalunda hafva påstått,

att de nu gällande upplåtelse- och betalningsvillkoren i allmänhet

rörande kronans ifrågavarande lägenheter äro odeladt tillfredsställande.

Helt visst skulle t. ex. bland annat för många mindre bemedlade en anordning

vara önskvärd, hvarigenom en lägenhet af ifrågavarande slag upplätes

med nyttjanderätt, men med rätt tillika för nyttjanderättshafvaren

att under fastställda villkor förvärfva fullständig äganderätt till densamma.

Enligt hvad utskottet inhämtat är emellertid frågan om sättet och villkoren

för upplåtelser af mark från kronans ifrågavarande lägenheter för

närvarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning. I anslutning till sitt

yttrande till statsrådsprotokollet den 4 april 1907 vid föredragning af

förslag till förändrade grunder för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen

har nämligen statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

den 14 juni 1907 anmodat domänstyrelsen att verkställa utredning rörande

vidtagandet af åtgärder för att kronans domäner samt lämplig mark från

kronans skogsegendomar skulle kunna i större utsträckning än nu äger

rum upplåtas till egna hem; och skulle denna utredning jämväl afse

rådande af bot å vissa missförhållanden, som visat sig förenade med de

skedda upplåtelserna. Med anledning häraf har domänstyrelsen efterhörande

af samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande i riket den 27

januari 1908 afgifvit underdånigt utlåtande och förslag.

Yid anförda förhållanden och då de väckta motionerna enligt utskottets

mening synas rikta sig mot den gängse uppfattningen, att landets

väl bäst befordras genom att idkarne af jordbruk så vidt möjligt

utgöras af själfägande bönder, som i sin äganderätt hafva värnet för sin

oberoende, själfständiga ställning, får utskottet hemställa,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

att förevarande motioner icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herr Widén, som anfört:

»I sak ansluter jag mig till det uttalande, som gjordes af den år

1907 i Stockholm samlade småbrukskonferensen, hvilket uttalande i utskottets

betänkande beröres. Då jag sålunda i enlighet härmed anser, att

den i motionerna uttryckta önskan bör i viss mån tillmötesgås — hvilket

för öfrigt äfven utskottet synes göra — men ämnet, i hvad det rörer

kronans egendomar, är föremål för utredning af Kungl. Maj:t samt något

skäl till särskild framställning rörande kommuners egendomar icke föreligger,

har jag i utskottet påyrkat den hemställan,

att förevarande motioner för närvarande icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

af herr Lindhagen som anfört:

»Utskottet har mycket litet eller rättare sagdt icke alls sysselsatt sig

med det verkliga innehållet i motionerna. Utskottet har endast eftersagt

den från början af 1800-talet härstammande teoretiska satsen att »den

fulla äganderätten» till jord ensam eggar till egendomens förbättring och

egen förkofran och därför ensam uppbäres af den allmänna uppfattningen

i landet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

I motionerna åter sysslas med det praktiska problemet, huru det allmänna,

stat och kommun, i sin alltmer aktuella uppgift att upplåta egen

jord till småbruk skall bära sig åt för att ändamålet med dessa åtgärder

också skall upprätthållas för framtiden. Man vill gärna gifva brukarne

full äganderätt, eller hvad man vill kalla det, till hvad som är meningen

att upplåta åt dem, men ej en ytterligare oinskränkt rätt för dem och

andra att omintetgöra ändamålet med upplåtelserna.

Detta kan väl anses som ett mycket lofligt förehafvande. Men

rättspraxis inrymmer ej i den juridiska äganderätten möjligheten till att

utöfva en dylik omsorg. Motionärerna begära derför ingenting annat än att

med lagstiftningen måtte införlifvas ett rättsinstitut, som bereder möjlighet

att skydda ändamålet med jordupplåtelser från det allmännas sida,

en anordning, som naturligtvis icke medför skyldighet att i hvarje fall

anlita densamma.

Yi ha sorgliga erfarenheter, hur det ofta går, när man ensidigt

följer den af utskottet anvisade vägen för statens kolonisationspolitik.

Hur gick det med alla dessa nybyggen i de norra provinserna, som upplätos

med full äganderätt? Trävaruindustrien slog dem under sig till stor

del och har därigenom gifvit upphof till den så kallade norrlandsfrågan.

Icke heller känner man så noga, hvilka öden i allmänhet skola vederfaras de

kronodomäner, som nu på en slump säljas till den högst bjudande. Man vet

endast, att egendomarna mången gång inropas af skogssköflare och ibland

förvärfvas på spekulation för att därefter införlifvas med större gods. Belysande

för utvecklingen under den fulla äganderättens hägn är också den

stora omfattningen och alltjämt pågående utvecklingen af bolagens jordförvärf

på en mängd orter jämväl i södra och mellersta delarna af riket.

Den af utskottet åberopade allmänna uppfattningen i detta ämne står

säkerligen ganska främmande för det nya, som det här gäller. Det är

beroendet af jordägaren under hitintills brukliga nyttjanderättsupplåtelser,

som afskräcker. Att de små jordbruken bevaras från att öfvergå i främmande

händer, är däremot säkerligen något hvarmed den allmänna meningen

bör kunna förlika sig. Snarare förhåller det sig kanske så, att

den enarådande fulla äganderätten till jord på många håll värderas högt

just därför, att den lämnar fältet öppet för spekulationer på egendomarne.

Att jordens brukare i en dylik äganderätt ofta äga, icke, såsom utskottet

förmenar, »ett värn för sin oberoende själfständiga ställning», utan en

utsigt att förlora den, visar de ofvannämnda erfarenheterna. Det stora

motstånd, som mött att skydda de norrländska småbönderna i deras ägande
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

rätt och återvinna åt bolagsarrendatorerna deras oberoende, får en egendomlig

belysning i detta samtidigt framförda talet, att de små jordbrukarne

måste alltid begåfvas med full, det vill säga värnlös äganderätt till jorden.

Det önskemål, som här ifrågasatts för jordbruk, har redan fått en

motsvarighet i tomträtten, afsedd för upplåtelse af bostäder på planlagda

områden. Utskottet förnekar befintlighet af denna motsvarighet, men på

hvilka skäl är svårt att förstå. Jämförbarheten framträder bäst däri, att

tillämpandet af tomträtten på vederbörliga orter framkallar där alldeles

samma meningsbrytningar för eller emot den fulla äganderätten.

I en af motionerna har ifrågasatts äfven införandet af återköpsrätt,

hvarom ock vid förra riksdagen förelåg ett särskildt förslag. I många fall

skulle vid upplåtelse af jord från det allmännas sida en sådan rätt vara

särdeles önskvärd. Denna innebär nämligen, att redan vid upplåtelsen

kan betingas de villkor, på hvilka fastigheten skall återgå, i fall ändamålet

med upplåtelsen ej upprätthålles. Men en dylik lagstiftning har

lagberedningen förmält sig ej kunna tillstyrka. Det förespås nu, att i stället

skall komma en af lagberedningen tillämnad lagstiftning om så kallad

förköpsrätt. Därmed skulle visserligen vinnas, att det allmänna kunde

återförvärfva upplåten egendom, om den försåldes. Men denna rättighet

blefve säkerligen mycket betungande och betyder, att det allmänna för att

upprätthålla sina afsikter med upplåtelsen måste för hvarje gång erlägga en

oskälig tribut till spekulationen. Det är karaktäristiskt detta, att ett sådant

rättsinstitut anses kunna godtagas, under det att återköpsrätten, som skulle

kunna upprätthålla ändamålet med upplåtelsen utan att det allmänna därför

behöfde utplundras, anses, såsom utskottet uttrycker sig, icke vara

förenligt med svenska rättsprinciper.

Vid förra Riksdagen väcktes jämväl fråga om upprättandet af tidsenliga

planer för upplåtelser af kronans domäner till tomtmark eller mindre

jordbruk med det sociala ändamålet till ögonmärke. Berörda förslag afsåg

i själfva verket frågan i hela dess vidd nämligen så väl betryggande

åtgärder för försäljningar som nya upplåtelseformer i den riktning nu

blifvit ifrågasatt. På statsutskottets hemställan afslogs motionen, enär

man trodde, att saken inom jordbruksdepartementet var föremål för uppmärksamhet.

Den ''af utskottet åberopade utredning, som därvid kommit

till stånd, visar väl, att man är betänkt på att föreslå några förbättringar

för kronodomäners försäljning. Men några initiativ till en lagstiftning i

den riktning motionärerna föreslagit lärer, åtminstone ej ännu, inom jordbruksdepartementet

ifrågasatts.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

På grund af livad sålunda anförts, hemställes:

15

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner

måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, hvilka

nya former för upplåtelse af jord från stat eller kommuner

må vara särskildt ur social synpunkt önskliga

att kunna i förekommande fall tillämpas samt därefter

för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.

af herr Pettersson i Södertälje, hvilken instämt uti den i herr Lindhagens

reservation gjorda hemställan.

Herrar Budebeck och Gustaf Andersson hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.