Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 68

1908-05-14 · 29 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:68, Lagutskottets Utlåtande N:o 68

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

1

N:o 68.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1908, kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning aj Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1908 dagtecknad proposition, n:o 68,

hvilken blifvit af båda kamrarna till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t

under åberopande af propositionen bilagdt, i statsrådet fördt protokoll

föreslagit Riksdagen antaga här nedan intagna förslag till lag om arrende

af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

I sammanhang med ifrågavarande Kungl. proposition har utskottet

därjämte till behandling förehaft två i anledning af densamma inom Andra

Kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, den ena n:o 257

af herrar Bob. Karlsson i Fjäl, Carl Lindhagen, Adolf Wiklund, S. H.

Kvarnzelius, Joh. Nydal, Bernh. Eriksson, J. Andersson i Baggböle,

J. Bromée, P. Hörnsten, L. J. Carlsson, Linus Lundström, Joh. Er. Nordin,

C. J. Öberg, S. J. Enander, A. A. Eriksson, E. A. Leksell, Halvar

Eriksson, M. Sundström, Joh. Johansson i Ivälkebo, 01. Olsson i See och

G. Kronlund, med hvilka instämt herrar A. J. Hagström, Oswald Emthén,

Joh. Ström, Karl Karlsson i Mo och Fr. Berglund, och den andra,

N:o 262, af herr B. P- Er sson.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 64 Håft. (N:o 68'').

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Herr Karls- Herr Karlssons m. fl. motion är af följande lydelse:

S<motion. »I kungl. propositionen n:o 68 kar för Riksdagen åter framlagts förslag

till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Förslaget sammanfaller denna gång i allt väsentligt’ med 1907 års lagutskotts

förslag, hvilket senare, som bekant, dagt-ingade i flera af de viktigaste

punkterna för bolagsintressena. I sak skiljer sig propositionen från

nämnda förslag endast genom en ytterligare bestämmelse till arrendatorernas

nackdel. 1 24 § har nämligen uteslutits det i förra årets proposition och

lagutskottsutlåtande upptagna stadgandet, att arrendatorn ej skulle svara

för den ökning i skatt och tunga, som kan uppkomma genom taxeringsvärdets

höjande under arrendetiden — en höjning som med hänsyn till

ifrågavarande fastigheters egenskap att företrädesvis vara skogsfastigheter

kan drabba en arrendator lika tungt som obilligt. Skillnaden i öfrigt ut
göres

endast af förtydliganden och beriktiganden föranledda mest af er
inringar

inom Högsta domstolen.

Det nu framlagda regeringsförslaget afstår således från all tanke på

en effektiv lagstiftning till förmån för arrendatorerna och jordbruket på

de norrländska bolagshemmanen. Denna regeringens ståndpunkt belyses

ytterligare särdeles bjärt genom den tillika afgifna förklaringen, att något

förslag till vanhäfdslag icke alls kommer att af regeringen framläggas.

Detta redan vid riksdagens början kända förhållande föranledde väckandet

i Andra kammaren af en motion n:o 206, undertecknad af 31 medlemmar

i kammaren, däri framlades förslag till sådan lag. Från nämnda förklaring

från regeringen voro dock jordbruksministern jämte två af hans kolleger

skiljaktiga, hvilket belyser det stora missförhållandet, att en social fråga,

sådan som den ifrågavarande, icke får föras fram under ansvar af sin

rätte målsman inom regeringen, hvilken i detta fall är jordbruksministern,

utan i stället af formella skäl skall höra under justitiedepartementet, som

företräder i främsta rummet det formellt juridiska åskådningssättet.

Under sådana förhållanden kan det vara skäl något erinra äfven om

den uppfattning, som bland arrendatorerna själfva gör sig gällande i deras

förevarande lifsfråga. Den 14 januari 1908 ingafs nämligen från en

mängd norrländska bolagsarrendatorer till Konungen en petition, tillkommen

närmast med anledning af den utgång, som vid 1907 års riksdag

frågan om lagstiftning rörande arrende och vanhäfd af bolagsjord i de

nordliga provinserna erhållit.

I ingressen till petitionslistorna, ställda till Konungen, yttras om

denna sak följande:

»På Norrlands bolagshemman lefva i denna strand mer än 15,000 familjer

ett beroende lif med mörka framtidsutsikter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

3

I åtskilliga kommuner äro vi, sedan de flesta bondehemman öfvergått i

trävaruindustriens händer, utan något som helst inflytande på kommunens angelägenheter,

och äfven där vi stödjas af en talrik själfägande bondeklass, blir vårt

inflytande utan någon som helst praktisk betydelse. Detta gäller i ännu högre

grad vår ställning i politiskt afseende.

Yi tillhöra en samhällsklass, hvars naturliga och betydelsefulla uppgift

borde vara att föra fram odling och kultur i obygderna, att aftvinga stora arealer

af den ofta fruktbara Norrlandsjorden värdefulla och ymniga skördar, men våra

osäkra besittningsförhållanden, våra oskrifna eller i regeln på .endast 1—5 år affattade

arrendekontrakt omöjliggöra alla bestående arbeten. Äfven om vi af bolagen

muntligen tillförsäkras rätt att bruka vårt arrendehemman så länge vi vilja,

är dock en liten tvist med någon af dess lägre tjänstemän, t. ex. under skogsafverkningens

utförande, tillräcklig anledning att tvinga oss till afflyttning. Därför

fly våra barn föräldrahemmet, så snart de se sig i stånd att erhålla sin utkomst

å annat håll. Trots vår goda vilja kunna vi ej göra några nyodlingar eller bestående

grundförbättringar å den jord vi bruka, ty med jordens förbättring följer

förhöjd arrendeafgift, och vi ha i hvarje fall icke någon som helst garanti för

att vi själfva få njuta frukterna af vårt arbete.

Då Norrland utgör mer än hälften af vårt fosterland, och i Norrlands olika

provinser i medeltal från 24—43 % af den i enskildas händer befintliga jorden

tillhör de stora sågverksbolagen, är ju detta ett förhållande, som ej kan undgå

att utöfva sitt inflytande på hela landets ekonomiska liksom också dess sociala lif.

Ett grundvillkor för vårt lands lugna och lyckliga utveckling är otvifvelaktigt

att den af oss brukade jorden får besittas under så lång tid (helst lifstids

arrende) och på sådana villkor, att vi utan risk kunna lägga allt det arbete på

jorden, som vi äro mäktiga. Därigenom blir hon vår bästa sparbössa. Den korta

arrendetid på 10 år, som utgjorde lagutskottets förslag vid riksdagen 1907, ger

oss icke tillfälle att, med användande af för Norrland passande växtföljder, bruka

jorden mer än under ett omlopp, innan kontraktet återigen skall förnyas, och

detta förtager oss lusten för ingående förbättringar. Kungl. Maj:ts vid riksdagen

1907 framlagda förslag på lifstids eller 20-årig arrendetid anse vi vara välbetänkt

och, i den händelse det upphöjes till lag, ägnadt att afsevärdt trygga

vår ställning, ehuru vi, som sagdt, heist skulle sett, att lagen påbjudit lifstids

arrende.

Näst frågan om arrendetidens längd är rätt till nyodling och rätt till ersättning

för sådan vid afflyttning från arrendehemmanet för oss viktigast. Yi

bedja om rätt att nyodla äfven jord, som ej ingår i arrendet, försåvidt den hör

till den hemmansdel, vi bruka, och odlingsjorden undantagits från arrendet.

Skulle sådan för odling lämplig jord vara skogbeväxt, bör ej detta utgöra hinder

för odling, enär jorden genom att läggas under plog får större värde, och vi just

genom uppodling af god skogsmark mången gång få den bästa åkerjorden

och därmed också den varaktigaste och värdefullaste ökningen af nationalkapitalet.

Med anledning af dessa skäl anse vi odlingsrätten böra vara ovillkorlig

likasom rätten till fullgod ersättning för nyodling och annan jordförbättring vid

afflyttning, enär jordägaren (i detta fall sågverksbolaget) är den, som ytterst har

vinst af fastighetsvärdets förböjning. Däraf föranledd ökning af skatterna torde

jordägaren visserligen böra ansvara för.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Då inneliafvaren af skogsmarken är den i ekonomiskt afseende starkaste,

och afkastningen af jorden väl bör åtminstone i någon mån gagna jordbruket,

vore det lyckligt, om jordägaren ensam vidkändes kostnaderna för tillträdessyn

och afträdessyn. I annat fall är det att befara, att de därmed förenade kostnaderna

skola lägga hinder i vägen för dugliga men medellösa jordbrukare att få

ett arrende. Yår ringa ekonomiska bärkraft bör också göra det angeläget för

lagstiftningen att vid afflyttningen från arrendehemmanet tillförsäkra oss rätt att

vid öfverlåtelse till jordägaren af möjligen öfverblifvet stråfoder få betalning

efter i orten gånghart pris.

För att ej arrendevillkoren skola binda oss på ett sätt, som gör det för en

framsynt jordbrukare omöjligt att tillträda ett bolagshemman, anse vi bestämmelser

nödvändiga, som tillförsäkra oss rätt att efter viss tid uppsäga arrendet

med bibehållen rätt att erhålla lösen för jordförbättringar och stråfoder, som

ofvan sagts.

Rätt till bete är kanhända en af våra viktigaste frågor, då ju vårt jordbruk

till öfvervägande del måste baseras på kreatursskötsel ocb mejeridrift. Då

22 § i det af lagutskottet vid 1907 års riksdag framlagda förslaget till arrendelag

för Norrland icke innehåller några bestämmelser, som berättiga oss att hälla

våra får på skogsbete, vilja vi endast konstatera, att densamma vid sin tillämpning

skulle åsamka oss afsevärda förluster. Liknande förluster skulle tillskyndas

oss, om vår rätt till fiske å arrendehemmanets område ej skulle upprätthållas.

I en blifvande arrendelag synes man oss därjämte böra taga hänsyn till de

förluster, som årligen tillskyndas många af oss, då vi ofta ej i likhet med de

själfägande jordbrukarna kunna framställa några ersättningsanspråk för de skador,

som timmerflottningen förorsakar å våra strandägor.

Skall en norrländsk arrendelag medföra afsedd nytta, bör den gälla för alla

trakter, där sågverksindustrien eller bolag i allmänhet lörvärfvat jordbruksfastigheter,

alltså i hela Norrland och Dalarne, och vi tro, att ändamålet bäst vinnes,

om, utan arrendebestämmelser, lagen gäller jord ’af den omfattning, att själfständigt

jordbruk därå kan idkas’.

Yi kunna nämligen tänka oss fall, t. ex. i närheten af industriplatser eller

andra folkrika trakter, då en familj, som idkar trädgårdskultur, kan få sin bärgning

på två har (Kungl. Maj:ts förslag vid riksdagen 1907), under det att ett

vanskött eller eljest dåligt jordbruk på fyra har (lagutskottets förslag vid riksdagen

1907) ej kan ge sin brukare själfständighet och oberoende. För egnahemsföreningar,

som under arbetet med egendomars uppdelning i jordbrukslägenheter

ofta blifva nödsakade att för längre eller kortare tid utarrendera en hel egendom

eller del däraf, böra vid arrendelags antagande nödiga undantagsbestämmelser

medgifvas.

Då under trycket af en effektiv arrendelag samma lag kan kringgås och

osjälfständiga jordbrukare skapas genom att bolagen utse personer, hvilka såsom

bolagens tjänare nödtorftigt sköta jorden, samtidigt med att de förra innehafvarna

af arrendet drifvas bort, tro vi det vara nödvändigt, att sådan af ett bolag tillsatt

tjänsteman inför lagen betraktas som arrendator.

Vi ha förut framhållit som vår på erfarenhet stödda åsikt, att utsträckt och

bestämd arrendetid i förening med tryggande möjligheter för nyodling utgjorde

själfva grundvalen för norrländsk arrendelagstiftning, och i likhet med frågans

förkämpar i riksdagen anse vi vanhäfdslagen vara ett nödvändigt tillägg till

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande ]V:o 68.

arrendelagen. Då olika meningar äro rådande om när häfdelagen bör komma till

användning, vilja vi instämma med herrar Lindhagen och Bromée, då de i Norrlandskommitténs

betänkande föreslå, ’att vanvård skall anses föreligga, om jordbruket

och byggnaderna äro i sämre tillstånd än det, hvaruti de uti bondehand

varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befinna sig’. Dör att vanhäfdslagen

skall bli af verklig betydelse, måste en effektiv kontroll öfver lagens

efterlefnad äga rum, och torde enda lämpliga formen för sådan kontroll vara i

enlighet med Norrlandskommitténs förslag för de olika orterna utsedda särskilda

j or dbrukskommittéer.

Eders Majestät! De förhoppningar, som under den norrländska arrendefrågans

framförande vid 1907 års riksdag väcktes hos bekymrade arrendatorer,

blefvo för den gången gäckade. Då vi här sökt klargöra våra behof och önskningar,

sker detta under den tillförsikten, att vår nuvarande olidliga ställning i

alla fall genom statsmakternas skyndsamma ingripande snart skall vara en saga

blott och att Eders Kungl. Maj:t ville för ändamålet vid nästa riksdag genomdrifva

en effektiv arrendelag för Norrland och Dalarne.»

Petitionen öfverlämnades till Konungen genom Norrlands skogs- och

landtarbetareförbund, företrädt af en deputation bestående af förbundets

sekreterare torparen Gustaf Johansson, dess förtroendeman C. O. Johansson

samt arrendatorerna Isak Söderholin och Jonas Hellgren.

De ditintills inkomna petitionslistorna, å hvilka på en tid af endast

tre månader insamlats underskrifter af omkring 2,000 arrendatorer, framlämnades

med en särskild, af deputerade å förbundets vägnar undertecknad

skrifvelse af följande innehåll:

»I Norrland bo många tusentals arrendatorer på _ gårdar, som ägts eller

varit afsedda att ägas af en själfständig jordbruksbefolkning, och i de flesta fall

lefva vi och våra familjer ett beroende lif under tryckande bekymmer och utan

några utsikter för framtiden.

Mångenstädes innehafva vi våra hemman endast på obestämd tid efter

muntlig öfverenskommelse, något som gör oss helt och hållet beroende af jordägarens

godtycke. I andra fall äro kontrakten, på hvilkas affattning vi ej kunna

äga något inflytande, formulerade på sådant sätt, att vi äro rättslösa gent emot

bolagen och tjänstemännen. Vi sakna frihet och oberoende.

Detta osäkerhetstillstånd förhindrar oss också från att förbättra våra arrenderade

hemman och från att utvidga åkerarealen genom nya odlingar. Sålunda

hållas vi nere jämväl i fattigdom och folkets söner och döttrar ga miste om de

möjligheter till utkomst, som kunna erbjuda sig inom deras eget fosterland.

Väl förstå vi, att stora omdaningar vilja till för att kunna fullständigt

undanröja orsakerna till så olyckliga missförhållanden. Men åtskilligt kan ju

och bör äfven göras för att bereda den nuvarande generationen en något bättre

ställning och därmed bana väg för ännu bättre lefnadsbetingelser för våra efterkommande.

_ . . .

Med djupt bekymmer erforo vi därför, att de vid sista riksdagen pabörjade

försöken därtill alldeles strandade. Vi behöfva ovillkorligen en arrendelag, icke

sådan som bolagen och Första Kammaren vilja hafva den, utan något, som verkligen

vill gifva oss en afsevärd förbättring i vår betryckta ställning. Med andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

ord en arrendelag af åtminstone det innehåll, som framlades vid 1907 års riksdag,

dock med tillägg af ytterligare några enligt vår uppfattning nödvändiga bestämmelser.

Och likaledes behöfva vi utom annat en häfdelag för bolagshemman,

hvilken gentemot skogsindustriens ensidiga intresse icke blott skyddar oss personligen

från att bortdrifvas från hemmanen i följd af jordägarens ovilja mot en

rättvis arrendelag, utan äfven i all synnerhet skyddar jordbruket, den näring, af

hvilken vi och våra familjer i främsta hand skola hafva vår utkomst.

För att i hvad på oss ankommer ånyo fästa uppmärksamhet på vår sak,

hafva många tänkande bland oss sökt att åstadkomma en petition till statsmakterna

från ett afsevärdt antal arrendatorer. Många svårigheter hafva mött ett

sådant företag. Visserligen veta vi, att alla eller så godt som alla arrendatorer

äro med oss. Men vår fattigdom och arrendatorernas spridda boningsorter utgöra

ett stort hinder, helst tiden, något öfver tre månader blott, varit alldeles för kort.

Rädslan för att bli uppsagd från hemmanet eller förlora skogskörslor eller andra

oundgängliga förmåner har vidare afhållit en mängd arrendatorer från att underskrifva

petitionen. Likaledes har en från bolagshåll samtidigt igångsatt motpetition

i följd af tjänstemännens inflytande öfver sina underlydande blifvit underskrifven

af åtskilliga arrendatorer, dock hafva många sedermera, upplysta om

rätta förhållandet, undertecknat äfven sin egen petition under återkallande af sin

egen underskrift. Mycken likgiltighet tillskapas också af de tryckta förhållanden,

hvarunder vi lefva.

Emellertid hafva ett stort antal arrendatorer med instämmande af åtskilliga

andra personer, lefvande under enahanda förhållanden, undertecknat de hittills

återkomna petitionerna, utgörande endast en mindre del af dem, som redan utsändts.

Dessa listor får Norrlands skogs- och landtarbetareförbund, utgörande en

begynnande sammanslutning mellan bolagsarrendatorer, småbönder och lösa skogsarbetare,

härmed öfverlämna till Eders Kungl. Maj:t.

Vi kunna under hänvisning härtill icke nog betona, hurusom under nuvarande

förhållanden ungdomen, våra söner och döttrar, i allt större utsträckning

lämna de gamla ensamma kvar på bolagshemmanen och söka sig utkomst i främmande

länder.»

Gifvetvis föreställa sig de petitionerande arrendatorerna, att de förmåner,

som enligt en ny lagstiftning tillämnas arrendatorer, skall äfven

tillfalla den nu lefvande generationen. Vid sin granskning hafva de därför

ej särskild! framhållit, att lagstiftningen bör, åtminstone i vissa afseenden,

hafva betydelse för bestående arrendeupplåtelser, såsom Norrlandskommittén

föreslagit, men däremot de kungl. förslagen både 1907 och 1908 utan

motivering motsatt sig.

På grund af hvad sålunda anförts och med åberopande jämväl af

den utförliga motiveringen i herr Lindhagens motion n:o 242 inom Andra

Kammaren vid 1907 års riksdag, få vi hemställa, att Riksdagen, med anledning

af Kungl. Maj:ts proposition n:o 68, ville för sin del antaga följande:
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

7

Lag

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gäjleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län stadgas, som följer:

1 §•

Upplåtes pa arrende bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

tillhörig jord å landet af den omfattning, att själfständigt jordbruk därå

kan idkas, skola de i denna lag stadgade bestämmelser lända till efterrättelse.

Lag samma vare, där jord å landet af den omfattning, nu är sagd,

upplåtes på arrende från fastighet tillhörig enskild person, hvilken icke

är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med

densamma, samt uppenbarligen besitter den hufvudsakligen för att tillgodogöra

sig skog saf kastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet

besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,

skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring

skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

2 §•

Lika med § 1 af Kungl. Maj:ts förslag.

3 §.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tjugu

år; eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid, h vilket

varit gällande tjugu år, må förlängas jämväl för kortare tid. Ar icke

arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för

en tid af tjugu år.

4 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån,

än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas, förbehålla sig eller

annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens

slut.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Arrendatorn äge rätt att, sedan fem arrendeår tilländagått, afträda

arrendet å tid, hvartill det blifvit af honom i laga ordning uppsagdt.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att tidigare uppsäga arrendet,

vare det gällande.

5—17

Lika med 4—16 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

18 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skall jordägaren

vidkännas; dock att, när afträdessyn föranledts där af, att arrendatorn jämlikt

§ 4 uppsagt arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn skall gälda

halfva synekostnaden. Kostnaden för särskild syn skall gäldas enligt de

i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän

gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

19—21 §§.

Lika med 18—20 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

22 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa

nyodling.

Ar upplåtelsen inskränkt till fastighetens odlade mark eller till mark,

hvarå ej erbjuder sig lönande tillfälle till odlingsarbete, eller har arrendatorn

där utfört den odling, som skäligen kan ifrågakomma, vare han berättigad

att till odling intaga äfven annan fastigheten tillhörande mark,

som ej förut blifvit till annan för verkligt brukande upplåten; skolande

område, hvarå odling sålunda påbörjats och sedan bringas till utförande, i

alla afseenden anses inbegripet i arrendet och förty ej få af jordägaren till

annan upplåtas. Sådan rätt, nu är sagd, må dock ej tillkomma arrendator

utan att han vidtagit enahanda åtgärder, som enligt 12 § utgör förutsättning

för rätt att erhålla ersättning för nyodling, och skall intyg, som där

omnämnes, jämväl innehålla vitsord, att det till odling afsedda området

lämpligen kan brukas i samband med den arrenderade inägojorden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

9

Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastigheten svedja

eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade

jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig

fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning

taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande reparationer

äfvensom till hägnader, hässjor och täckdikning samt redskap.

Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under

arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla sitt fulla

virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lämpligt

sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt må arrendatorn ej i annan mån än

arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända

fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

23 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur samt får, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna

jord allenast visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn

berättigad till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som

hör till fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark,

hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle

lida märkbart intrång.

24 §.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del af en fastighet,

vare arrendatorn berättigad att till husbehof begagna den rätt till fiske, som

hör till den öfriga delen af fastigheten. Ej må arrendator förbjudas att

för husbehof nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, och ej

heller af händas rätt till laga ersättning för skada, som må uppkomma genom

flottning. Angående arrendatorns rätt till jakt å fastigheten är särslcildt

stadgadt.

25 §.

Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten

utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad

lag eller författning, åligger brukare, så ock för vägunderhållet in

natura. Okas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga därigenom, att

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 64 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden höjes, vare jordägaren arrendatorn

ansvarig för den sålunda uppkomna ökningen.

26—29 §§.

Lika med 25—28 §§ af Kungl. Maj:ts förslag.

30 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i

denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan, där det ej uppenbarligen

af ser arrendatorns förslag.

31 §•

Lika med 30 § af Kungl. Maj:ts förslag.

32 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen

upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande

därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,

där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu

sagts, må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i

allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej annorlunda

stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909. I afseende å lagens

tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande

till äldre lagstiftning gälle de grunder, hvilka beträffande arrende i allmänhet

finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande

af lagen om nyttjanderätt till fast egendom; dock att där aftal,

som ofvan sägs, afser arrende för arrendatorns lifstid eller på viss tid,

skall för den återstående arrendetiden vara tillämpligt hvad i 4 § 2 mom.,

12 och 22 samt 27—29 §§ stadgas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Med hänsyn till ändringen af paragrafnumren i förestående förslag

kräfves motsvarande ändring i de hänvisningar till andra paragrafer, som

förekomma i de för båda förslagen i öfrigt lika lydande paragraferna, hvilket

härmed ock påyrkas.»

Herr Ersson har i sin motion anfört följande: Herr Ers
»Kungl.

Maj:ts propositon n:o 68 till Riksdagen med förslag till lagsons mo wn''

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne innehåller

många behjärtansvärda förslag och är väl afsedd att afhjälpa kända brister

i vår lagstiftning på ifrågavarande område, men då det icke kan förnekas,

att samma behof förefinnes äfven i andra landsdelar, om också icke lika

kännbart ännu, som i de nordliga länen, där bolagen redan förvärfvat

stora områden jordbruksfastighet allenast i afsikt att tillgodogöra sig

skogen, torde därför lagen böra gifvas den formulering, att den kan tilllämpas

öfver hela landet.

Det lider intet tvifvel om, att denna bolagsrörelse, sedan den numera

icke annat än på omvägar kan förvärfva jordbruksfastighet i Norrland

och Dalarne, kommer att så småningom förlägga sin verksamhet

till sydligare orter, och att nya bolag komma därstädes att bildas i samma

syfte, därtill ha tydliga exempel redan visat sig. Att så skarpt begränsa

lagens omfång, som den kungl. propositionen innehåller, torde därför vara

mindre välbetänkt, och hemställes alltså, att rubriken och ingressen till

lagen måtte erhålla följande lydelse:

Lag

om arrende af viss jord å landet.

Härigenom förordnas att, med afseende å arrende af viss jord å landet,

följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar

inrösningsjord till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid arrendeaftalets

ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma:»

Såsom framgår af det utdrag af statsrådspimtokollet, som åtföljer

ifrågavarande proposition, är förevarande lagförslag ett förnyande i modifierad

form af det förslag i ämnet, som af Kungl. Maj:t framlades för nästlidet

års riksdag. Förslaget öfverensstämmer, såsom i nämnda protokoll

TJtskottds

yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

äfven framhållits, frånsedt ändringar af mera formell natur, med lagutskottets

sammanjämkningsförslag i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut

i frågan vid sistnämnda riksdag. Redan denna omständighet, att förslag

i det förevarande ämnet redan en gång'' af lagutskottet pröfvats och, sådant

det nu föreligger, i det väsentligaste af utskottet godtagits, har för utskottet

varit en anledning att, så långt utskottet ansett det möjligt, nu förorda

detsamma. Den granskning utskottet ägnat förslaget och de omförmälda

motionerna gifver utskottet anledning till följande erinringar.

Ingressen till lagförslaget.

Hvad angår denna del af förslaget synes det utskottet riktigt, att

den ifrågasatta lagen, som är grundad på samma säregna förhållanden,

som föranledt tillkomsten af den redan gällande lagen angående förbud i

vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom af den 4 maj

1906, bör, såsom skett i det kungl. förslaget, gifvas enahanda tillämplighetsområde,

som sistnämnda lag. Af denna anledning har utskottet

hvarken ansett sig kunna biträda herr Karlssons m. fl. hemställan, att

lagen måtte göras gällande för hela Kopparbergs och Gäfleborgs län, eller

herr Erssons yrkande om dess utsträckning till all sådan jord i hela

landet, som äges under här afsedda förhållanden.

Beträffande det i herr Karlssons m. fl. motion framställda, med Norrlandskommitténs

förslag öfverensstämmande yrkande att, utan fastställande

af någon minimiareal för vidden af det jordbruk, hvarå lagen skall tillämpas,

densamma måtte blifva gällande för jord af den omfattning, att själfständigt

jordbruk därå kan idkas — med rätt för Konungens befallningshafvande

att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, därifrån medgifva

undantag — ansågs såväl i den kungl. propositionen nästlidet år som

af samma års lagutskott denna formulering alltför sväfvande. Det ansågs

vara af vikt, att det vid arrendeaftalets ingående vore för kontrahenterna

klart, om arrendet vore sådant, att lagen blefve därå tillämplig eller ej.

Därför bestämdes en viss areal för den jord, som skulle falla under lagen.

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Vidkommande herr Karlssons m. fl. yrkande, att såsom förutsättning

för att lagen skall vara tillämplig, där ägaren af fastigheten är enskild

person, måtte fordras, att ägaren uppenbarligen besitter densamma hufvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsafkastningen, har utskottet ej heller

i denna punkt ansett sig böra frångå det kungl. förslaget, som härutinnan

godkändes af kamrarna nästlidet år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

Lagförslagets särskilda paragrafer.

Hvad angår förslagets särskilda §§ har utskottet icke funnit sig

kunna i någon punkt biträda de af herr Karlsson och medrnotionärer däruti

påyrkade ändringar. Samtliga dessa ändringsförslag, som redan förlidet

år pröfvades af lagutskottet, hafva nämligen synts utskottet antingen

alltför mycket åsidosätta jordägarens rätt eller ock af andra skäl icke

lämpliga.

Beträffande särskildt frågan om arrendetidens längd, hvarom stadgas

i 2 § af det kungl. förslaget, vill utskottet erinra, att den tid af tio år,

som af Kungl. Maj:t föreslagits, är dubbla den tid, som gäller enligt den

allmänna arrendelagen. Den af motionärerna påyrkade arrendetiden på

tjugu år synes utskottet icke kunna verka annat än hindrande såväl för

åvägabringande af arrendeupplåtelser, som äfven för åstadkommande af

önskvärda försäljningar till själfägande af den jord, hvarom här är fråga.

Endast beträffande en §, den ll:e, har utskottet ansett sig böra

förorda en ändring af det kungl. förslaget. Genom denna §, som bör

sättas i sammanhang med 21 §:s bestämmelse, om arrendatorns rätt att å

den arrenderade jorden verkställa nyodling, tillförsäkras arrendatorn rätt

till ersättning vid afträdet för sådan odling, förutom om jordägaren lämnat

skriftligt samtycke till odlingen, äfven om arrendatorn före dess företagande

hos jordägaren anmält sin afsikt att odla samt därvid angifvit

platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet

äfvensom genom intyg, af viss därtill behörig person styrkt, att området

lämpar sig för odling. Utskottet kan icke finna det riktigt, att jordägaren

på sätt, som sålunda föreslagits, ålägges ersättningsskyldighet i fråga om en

nyodling, som skett utan hans medgifvande och kanske alldeles mot hans

önskan och intresse. Det synes utskottet icke heller kunna annat än vara

förenadt med stor svårighet att rättvist värdesätta en dylik odling.

Hvad angår det rörande 21 § af det kungl. förslaget — 22 § af

herr Karlssons m. fl. motion — gjorda yrkande om rätt för arrendatorn

att under viss förutsättning till odling intaga mark, som ej ingår i arrendet,

har utskottet, lika litet nu som förlidet år, kunnat godkänna detta

förslag, hvilket fullständigt bryter med gällande rättsgrundsats om ett

arrendes begränsning till den jord, som arrenderats.

Öfver gångsstadgandet.

Beträffande slutligen det i lagförslaget upptagna öfvergångsstadgandet

hafva herr Karlsson och medrnotionärer yrkat, att vissa af den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

föreslagna lagens bestämmelser måtte gifvas tillämpning å redan afslutade

arrendeaftal. Då en sådan tillämpning skulle stå i uppenbar strid med

den erkända grundsatsen, att civillagar icke böra gifvas återverkande kraft,

samt några tungt vägande skäl för en afvikelse från denna grundsats icke

föreligga, har detta förslag icke kunnat af utskottet biträdas.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med tillkännagifvande att det i

Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade lagförslag

icke kunnat i oförändradt skick af Riksdagen

godkännas, måtte i anledning af den kungl. propositionen

för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

LAG

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å landet

inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Of vanåk ers, Voxna,

Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs

län och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet

omfattar inrösningsjord till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid

arrendeaftalets ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten

eller å fastighet, som är i sambruk med densamma:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen

upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattats

skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig

handling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda

tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling,

må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma,

enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverensstämmer,

finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol medför

samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt, dock

att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må bifallas,

innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §■

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande tio

år, eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket

varit gällande tio år, må förlängas jämväl för kortare tid. Ar icke

arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för

en tid af tio år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån

än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller

annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens

utgång uppsäga arrendet, vare det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med

brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom sex månader

därefter jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt

på tio år.

5 §•

Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara

till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända

till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kung!,. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

till fast egendom stadgas. Annat arbete må ej till tiden så utkräfvas, att

arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att

utöfver fastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på

tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där

legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendatorn åt annan till

brukande upplåta fastigheten eller del däraf.

År arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugo år, och vill

arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga

fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren

det, eller har han ej inom en månad efter det bembudet gjordes

förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta

annan, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga

fastigheten, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen

bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

Ar arrendeaftal gällande för viss tid ej öfverstigande tjugu år, må

arrendatorn jämväl på sätt nu är sagdt lämna från sig arrendet, sedan fem

arrendeår tilländagått. 7

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant

fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,

men delägarne i boet äge i ty fall lämna från sig arrendet på sätt i

6 § sägs, ändå att sådan rätt ej skulle tillkommit arrendatorn; dock åligge

delägarne, där de vilja göra bruk af sin rätt, att inom sex månader efter

dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var

ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver

änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går

hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 68. 17

(.Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

8 §•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för

jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden

nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja

de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga

större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock denne.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn

fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,

inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den

kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskrifven

tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan

det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den

första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,

vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydelse. För

den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning

i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga

mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens

trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnadar, diken, vägar, broar,

brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed

behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må

arrendatorn bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning, efter

tj7 i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag afhjälpande

af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,

eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro

att anse såsom tillfällig lagning. 9

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under

arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda

mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje

stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden

försämras; äge dock till botande af brandskada, som utan arrendatorns

vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå skälig godtgörelse

Bih. till Riksd,. Prot. 1908. 7 Samt. 64 Håft. o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

för kostnaden. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, ersätte

han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

10 §•

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen

bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga

hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda

stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, gälle, såframt ej annorledes är

aftaladt, angående nybyggnads- oeh underhållsskyldighet hvad angående

nödig byggnad är stadgadt.

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra

byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter

han det, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendatorn genom nyodling

eller annan jordförbättring

än sådan, som afser bättrande af

brister efter ty i 8 § tredje stycket

sägs, på ett varaktigt sätt förökat

fastighetens värde, njute han ersättning

därför af jordägaren, när fastigheten

afträdes; dock att ersättning

för nyodling ej utgår med mindre

jordägaren lämnat skriftligt samtycke

till nyodlingen eller arrendatorn

före dess företagande hos jordägaren

anmält sin af sikt att odla

samt därvid angifvit platsen och de

ungefärliga gränserna för det tillämnade

odling sområdet äfvensom

genom intyg af behörig person

styrkt, att området lämpar sig för

odling. Behörig att utfärda intyg,

som nu sagts, är i statens eller

hushållningssällskaps tjänst anställd

§ 11-

Har arrendatorn genom nyodling

eller annan jordförbättring

än sådan, som afser bättrande af

brister efter ty i 8 § tredje stycket

sägs, på ett varaktigt sätt förökat

fastighetens värde, njute han ersättning

därför af jordägaren, när fastigheten

afträdes; dock att ersättning

för nyodling ej utgår med mindre

jordägaren lämnat skriftligt samtycke

till nyodlingen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

landtbruk singenjör, agronom eller

jordbrukskonsulent, så ock annan,

som Konungens befallningshafvande

tillerkänt behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall

beräknas efter det ökade värde,

fastigheten till följd af nyodlingen

eller jordförbättringen kan anses

äga, då den af arrendatorn afträdes;

dock må ersättningen ej öfverstiga

den för arbetets utförande nödiga

kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats

rätt till ersättning för förbättring

i vidare mån än nu är

sagdt, vare det gällande.

Ersättning, som nu sagts, skall

beräknas efter det ökade värde,

fastigheten till följd af nyodlingen

eller jordförbättringen kan anses

äga, då den af arrendatorn afträdes;

dock må ersättningen ej öfverstiga

den för arbetets utförande nödiga

kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats

rätt till ersättning för förbättring

i vidare mån än nu är

sagdt, vare det gällande.

12 §.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten

förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex

månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för

jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad, som på

grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida

nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara

behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, uppgöra

plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid

för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i

arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket

omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där

sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna till*

trädesbrist.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn

tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter

nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och

tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande

fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess

afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,

ålägga arrendatorn att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall

förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn;

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens

återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter

ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så

ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §

andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jordägaren

behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt

åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre därtill utsedde

män, af hvilka jordägaren och arrendatorn välja hvar sin af nämnden

eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar

utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, eller

ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbare,

och de sålunda utsedde tillkalla tredje synemännen. Tredskas part

att utse synemän, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af tredje

synemännen, äge Konungens befallningshafvande eller domaren eller

utmätningsmannen i orten att på ansökning af den, som påkallat syn,

förordna om valet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Den, hvilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande

meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses

vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för

att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän gälle de jaf, som enligt hvad särskildt är stadgadt

gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte tredje synemannen dag för förrättningen

å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemännen

äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera

parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats

om tiden för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve

synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,

fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först

efter synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i

sammanhang med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet

för part att i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om

domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande

tillämpning. Hvad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att synemän,

som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man

vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, värde beloppet

af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, gälle den, hvarom två förena

sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,

som af synemännen undertecknas. Saknas, synemans underskrift,

föranleder detta icke syne han dlingens ogiltighet, där den undertecknats

af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift

saknas, deltagit i synen.

17 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren och

arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

enligt de i 21 kap. 8 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade

grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän

gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på

sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma

vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen

delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd

part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst

belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika

med domstols laga kraft ägande dom.

19 §•

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,

eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,

bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,

hembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

Vill jordägaren lösa, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen

bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,

men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om

nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren

lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes

förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;

återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

Är ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån

bortfördt inom tre månader från det arrendet upphöi’de, tillfälle det

jordägaren utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,

må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad

från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,

där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagdt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(.Knngl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från

fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har

arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda

aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för

dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse

träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna

bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa

nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes

ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens tillstånd må

arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade

jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig

fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning

taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande

reparationer äfvensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt

nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten

under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla

sitt fulla virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn

lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån

än arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända

fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna.jord allenast

visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad

till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hör till

fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark, hvarå i

skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida

märkligt intrång.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

23 §.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är safskildt

stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det

fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår

visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande.

24 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten

utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad

lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet

in natura.

25 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;

sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen,

svare borgenärerna för legoaftalets fullgörande till legotidens utgång eller,

där uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund

däraf aftalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten, äge

därtill rätt, dock, där aftalet var ingånget för viss tid öfverstigande tjugu

år eller gällde för viss kortare tid, hvaraf fem år tilländagått, endast mot

skyldighet att gälda lösen, som i 6 § sägs. Var aftalet slutet med förbehåll

om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar

konkursen efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej

uppsäga aftalet,! där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen

i konkursen gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker

öfverlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, vare han

samma rätt förlustig.

Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad

till skadestånd, utan så är att han själf uppsade aftalet och ägde

rätt därtill endast mot skyldighet att gälda lösen.

26 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att

uppsäga aftalet:

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Bagutskottets Utlåtande N:o 68.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1. om arrendator!! dröjer med erläggande af arrende, som utgår i

penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller,

där arrendatorn äger njuta nedsättning i arrendet enligt 5 § och före

förfallodagen sådant påyrkat, efter det arrendets lägre belopp blifvit slutligen

bestämdt, eller om han undandrager sig att utgöra honom enligt

aftalet åliggande arbete eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,

där jordägaren, efter ty i 2 kap. 24 § i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom "sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk,

eftersätter hvad enligt sagda § åligger arrendator och icke på tillsägelse

vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen

förutsattes eller, där aftalet innefattar bestämmelse angående fastighetens

häfd, afviker från hvad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager

rättelse; n

4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del

däraf utan jordägarens medgifvande eller i fall, som 6 § andra eller tredje

stycket eller 7 § första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan

att där gifna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför stråfoder

eller gödsel;

'' 6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar

åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller öl;

8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som

under 6 eller 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren,

så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart

eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande

måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter

sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendatorn låtit komma sig

till last vara af ringa betydenhet eller har jordägaren i aftalet fritagit arrendatorn

från påföljd af arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas

från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 64 Håft.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

27 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i

26 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse, innan jordägaren gjort

bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 26 § 4, 5,

6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader

från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan

jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande

från arrendet.

28 §.

Sker uppsägning i fall, som 26 § ornförmäler, äge arrendatorn kvarsitta

till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt

ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,

skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader

från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten,

när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns

eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst

efter sex månader från dödsfallet.

29 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i

denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

30 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å

arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stadgandena

i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad

dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,

22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affattats

skriftligen, 30—32 §§, 34 §, 35 §, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga

delar 42 §.

31 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen

upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 68.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande

därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,

där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskildt anses, om

det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,

att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild

person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade området

eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodogöra

sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet

besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,

skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring

skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,

må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller

någon dess föreskrift, gälle i stället hvad om arrende i allmänhet är

stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej

annorlunda stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909. I afseende å lagens

tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande

till äldre lagstiftning gälle de grunder, hvilka beträffande arrende

i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å

införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Stockholm den 14 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande N:o 68.

Reservationer:

A) beträffande 22 §:

1. af herrar Trygg er, Ridderbjelke, Gustaf Andersson, af Ekenstam

och Carl Nystrim, hvilka ansett, att nämnda § bort ur lagen utgå samt i

följd däraf efterföljande §§ erhålla ändrad nummerbeteckning.

2. af herr Lilliesköld, som ansett att ifrågavarande § bort erhålla

följande lydelse:

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar

och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord allenast

visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad

till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hört till

fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark, hvarå i

skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida märkligt

intrång, äfvensom annan mark, som icke erfordras för beredande af

nödigt bete.

B) af herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken,

Ersson, Nordin, Pettersson i Södertälje och Persson i Borrby, hvilka anfört:

Under åberopande af utskottets utlåtande i anledning af det genom

enskilda motioner för Riksdagen framlagda förslaget till lag angående

förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna anse

vi på där framlagda skäl sistberörda lagstiftning vara ett nödvändigt

komplement till arrendelagen. I öfverensstämmelse härmed hålla vi före,

att det nu förevarande förslaget till lag om arrende af viss jord å landet

i Norrland och Dalarna bör antagas allenast under förutsättning att det

omförmälda lagförslaget, angående förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk

i Norrland och Dalarna jämväl varder godkändt i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med lagutskottets berörda hemställan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets utlåtande N:o 68.

Vidare yrka vi, att uti 2 § af lagen orden »tio år» måtte på alla

ställen ändras till »tjugu år».

Slutligen yrka vi, att 11 § måtte antagas med den af Kungl. Maj:t

föreslagna lydelse.

af herr Lindhagen, som dessutom ansett, dels att följande §§ i utskottets

förslag, nämligen: 3, 17, 21, 22, 23 och 24 §§ (motsvarande

4, 18, 22, 23, 24 och 25 i herr Karlssons i Fjäl m. fl. motion), bort erhålla

den i motionen föreslagna lydelse, dels ock att öfvergångsbestämmelserna,

jämväl i anslutning till motionen, bort så affattas:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909. I afseende å lagens

tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande

till äldre lagstiftning gälle de grunder, hvilka beträffande arrende

i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å

införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom; dock att där aftal,

som ofvan sägs, afser arrende för arrendatorns lifstid eller på viss tid,

skall för den återstående arrendetiden vara tillämpligt hvad i 3 § 2 mom.,

11 och 21 samt 26—28 .§§ stadgas.

af herr Ersson, som, utöfver sitt ofvan omförmälda yrkande, ansett,

att utskottet bort hemställa om bifall till den af honom väckta motionen.

Herr Åkerlund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom utskottet, herr af Ekenstam, att han icke

deltagit i behandlingen af 1—19 §§ af lagförslaget, samt herr Rudebeck,

att han icke deltagit i ärendets slutliga handläggning.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 64 Höft.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:184 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Ralarne. a1 i texten