Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni 1906.

1908-05-14 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:71, Utlåtande, i anledning af Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni 1906.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

N:o 71.

Ank. till Riksd. kansli den 15 maj 1908 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Iiungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående

straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum

den 22 juni 1906.

Genom en den 9 nästlidne april aflåten proposition, n:o 175, hvilken

af båda kamrarna till lagutskottet hänvisats, har Kungl. Maj:t, under åberopande

af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 22 juni 1906.

Med ändring af livad 7 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 22 juni 1906 innehåller häremot''stridande,

varder, beträffande sådan fånge, som i nämnda § sägs, förordnadt

som följer:

Vill fånge afsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras,

skall, ehvad skriften är aflattad såsom bref eller ej, fängelsets

styresman öfverlämna den till tillsyningsmannen eller, där sådan ej finnes,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag utskottets Utlåtande N;o 71.

D

Konungens befallningshafvande. Tillsyningsmannen eller befallningshafvanden

har att bestämma, huruvida skriften får afsändas; och må tillstånd

vägras i hvarje fall, då skriften är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande

eljest finnes olämpligt.

Vid anmälan i statsrådet af förevarande inom justitiedepartementet

upprättade lagförslag den 28 sistlidne februari anförde chefen för nämnda

departement följande:

»I alla de författningar, hvilka, sedan cellstraffet hos oss kommit till

allmännare användning, blifvit utfärdade angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum, nämligen förordningen den 21 december

1857, lagen den 29 juli 1892 och lagen den 22 juni 1906, har stadgats

rätt för fängelsefånge att själf anskaffa tjänligt arbete, hvarmed han må

sysselsätta sig; och har därvid ej föreskrifvits annan inskränkning än som

följer af den fängelsets styresman ålagda tillsyn, att rättigheten ej missbrukas

till brottsliga företag. 1906 års lag innehåller äfven uttrycklig

bestämmelse därom, att, i händelse arbete, som fången själf förskaffar sig,

medför inkomst, denna må af fången för egen räkning behållas. Fängelsefånge

torde således i allmänhet hafva full frihet icke blott att i fängelset

syssla med hvilket som helst lämpligt arbete, han kan förskaffa sig, utan

äfven att, för att kunna tillgodogöra sig inkomst af arbetet, från fängelset

afsända dess alster. Denna frihet har emellertid visat sig föranleda missbruk

i vissa fall, då fånge sysselsatt sig med litterär verksamhet.

I sådant hänseende erinrades i en vid 1890 års riksdag väckt motion,

att den, som för brott mot tryckfriheten dömts till frihetsstraff, tillätes

från fängelset sprida skrifter med samma syftning som den skrift, för

hvars innehåll han blifvit fälld. Då fångens rätt att själf förskaffa sig

arbete icke öfverensstämde med grundsatsen, att brottsling, som blifvit

dömd sin frihet förlustig, skulle under den tid, han förvarades i fängelset,

göras oskadlig för samhället, och då den tillsyn, fängelsets styresman borde

utöfva därå, att sagda rätt ej missbrukades till brottsliga företag, visat

sig icke utgöra ett tillräckligt korrektiv mot antydda olägenheter, föreslog

motionären, att Riksdagen ville för sin del besluta upphäfvande af ifrågavarande

rättighet.

I det utlåtande, lagutskottet afgaf i anledning af nämnda motion,

förklarade sig utskottet ej kunna undgå att erkänna riktigheten af motionärens

anmärkningar mot de oegentligheter, hvartill fångens rätt att själf

välja arbeta kunde leda. Då således gällande lagstiftning ej lade hinder

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

i vägen för en person att i fängelset fortsätta en verksamhet, för hvars

utöfvande på brottsligt sätt han underginge bestraffning, och ett sådant

förhållande uppenbarligen stode i strid med straffets ändamål, hemställde

utskottet, som emellertid ansåg sig ej kunna biträda motionärens förslag

om fullständigt upphäfvande af fängelsefånges rätt att själf förskaffa sig

tjänligt arbete, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga

i öfvervägande, huruvida icke någon inskränkning i gällande stadganden

om samma rätt kunde finnas lämplig.

Utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Sedan Riksdagens beslut anmälts i underdånig skrifvelse den 14 maj

1890, infordrade Kungl. Maj:t yttrande i ärendet från fångvårdsstyrelsen,

som i utlåtande den 21 oktober 1890 afstyrkte den ifrågasatta ändringen.

Styrelsen medgaf väl, att, då fånges arbete folie inom skriftställeriets område,

fängelseförvaltningen ej vore i stånd att med tillämpning af de för

fångens arbetsval stadgade villkor afstyra hvarje sådan verksamhet, för

hvars brottsliga utöfning han underginge bestraffning. Men enligt styrelsens

mening hade fängelseförvaltningen ej grundlagsenlig rätt därtill. Om

nämligen fängelsestraffet icke innebure förlust af andra medborgerliga

rättigheter än sådana, hvilka vore beroende af rätten att fritt förflytta sig,

torde äfven fängelsefången äga åtnjuta den hvarje svensk man i § 86

regeringsformen tillförsäkrade rättighet kitt, utan några af den offentliga

makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera endast inför

laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall

kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag’.

Till ''brottsliga företag’, som borde afvärjas, kunde ock svårligen hänföras

en författareverksamhet, som möjligen kunde träffas af påföljd för tryckfrihetens

missbruk. 1 fråga om skrifter, som utarbetats i fängelset, kunde

fängelseförvaltningen således icke hafva annan granskningsrätt än den,

som betingades af omsorgen om ordning och säkerhet inom fängelset eller

åsyftade att hindra brottsliga företag, dessa senare fattade såsom straffbara

dåd, stämplingar eller andra åtgärder. Ej heller kunde fängelsetjänstemännen

i allmänhet antagas vara kompetenta att utöfva en vidare utsträckt

granskning, och deras ansvarsfulla och kräfvande tjänst lämnade dem i allt fall

ej nog mycken tid öfrig för ett sådant uppdrag. Lättare och mera betryggande

än genom någon censur kunde visserligen det af Riksdagen angifna syftemålet

ernås genom att för fängelsefånge alldeles förbjuda skriftställareverksamhet.

Mot sådant förbud talade dock, dels att, medan det för det

öfvervägande flertalet fängelsefångar blefve utan betydelse, det däremot

synnerligen hardt drabbade sådana fångar, hvilka endast genom litterär

verksamhet vore i stånd att förtjäna hvad de behöfde för sitt och de sinas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

1

i»

uppehälle, dels ock att faran för missbruk af rätt till litterärt arbete ej

vore densamma beträffande olika, för tryckfrihetsbrott dömda personer.

För öfrigt kunde — erinrade fångvårdsstyrelsen — tillräcklig garanti mot

det öfverklagade missförhållandet icke vinnas, så länge det i tryckfrihetsförordningen

tillämpade ansvarighetssystemet upprätthölles och det sålunda

ej alltid vore den verkligt brottslige, som träffades af bestraffningen. Ej

heller hade det, fångvårdsstyrelsen veterligen, inträffat, att någon blifvit

tilltalad och dömd för under fängelsetid fortsatt brottslig litterär verksamhet.

Fångvårdsstyrelsens utlåtande anmäldes inför Kungi. Maj:t den 12

december 1902, hvarvid Kungl. Maj:t, på hemställan af dåvarande chefen

för justitiedepartementet, förklarade Riksdagens framställning ej föranleda

någon vidare åtgärd.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, fångvårdsstyrelsen i

nämnda utlåtande gjort gällande, har styrelsen i en den 29 juni 1906 till

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län aflåten skrifvelse

fäst uppmärksamheten därå, att den vederbörande åliggande tillsyn, att

fängelsefånges rätt att sysselsätta sig med tjänligt arbete ej missbrukades

till brottsliga företag, måste lämpas efter gällande tryckfrihetslags undantagslösa

bestämmelse om hvarje svensk mans rättighet att utgifva skrifter

utan några af den offentliga makten i förväg lagda, af tryckfrihetslagen

ej föreskrifna hinder.

Den af fångvårdsstyrelsen lämnade anvisning rörande lagens t.illlämpning

i förevarande hänseende torde allmänt följas af fängelseföreståndarna.

Så har ock skett i ett nyligen inträffadt fall, där olägenheterna

af den utaf styrelsen antagna tolkning framträdt på ett synnerligen stötande

sätt. En person, som dömts till fängelse för det han i ett anförande

sökt förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndighet, fick i det

kronohäkte, där han aftjänade straffet, sysselsätta sig med publicistiskt

och annat litterärt arbete samt från fängelset afsända åtskilliga, för intagande

i en tidning afsedda uppsatser af sådant innehåll, att han kunde

anses genom desamma fortsätta den emot samhällsordningen riktade agitatoriska

verksamhet, hvari han förbrutit sig. Då bland dessa uppsatser

förekom en artikel, hvari bl. a. en med kvarstad belagd skrift, hvars innehåll

sedermera förklarats brottsligt, recenserades och i viss del refererades,

fann jag mig föranlåten infordra upplysningar i saken från fångvårdsstyrelsen.

Justitiekanslersämbetet inhämtade samtidigt förklaring från

fångvårdsmyndigheterna. Af deri sålunda åstadkomna utredningen framgick,

att direktören och tillsyningsmannen vid ifrågavarande kronohäkte

till en början i vissa fall vägrat tillstånd till afsändande från fängelset af

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

tidningsuppsatser, som fången författat, men att, sedan de erhållit kännedom

om fångvårdsstyrelsens berörda skrifvelse den 29 juni 1906, de icke

vidare tilltrott sig att vägra dylikt tillstånd; och har fångvårdsstyrelsen

vidhållit sin i utlåtandet den 21 oktober 1890 uttalade uppfattning.

Sedermera har j ustitiekanslersämbetet i en den 27 november 1907

till Kungl. Maj:t aflåten framställning anfört hufvudsakligen: Tryckfrihetsförordningens

stadgande om hvarje svensk mans rättighet att utan några

af den offentliga makten i förväg lagda, af tryckfrihetslagen ej föreskrifna

hinder utgifva skrifter borde ostridigt tolkas efter sin ordalydelse, och

den genom stadgandet garanterade rättigheten finge således icke utsträckas

utöfver hvad de begagnade ordalagen innebure. Nu talade stadgandet om,

att den offentliga makten ej finge lägga hinder för svensk man att utgifva

skrifter, men det sade icke, att den offentliga makten skulle lämna svensk

man biträde att utgifva skrifter för den händelse, lian försatt sig i den

ställning, att dylikt biträde erfordrades. 1 sådan ställning hade den försatt

sig, som för begånget brott kommit i fängelse, ty det läge i fängelsestraffets

natur, att fången endast genom fängelsets tjänstemän kunde få

hafva förbindelse med personer utom fängelset. Att biträde af dessa

tjänstemän icke genom tryckfrihetsförordningen garanterats fången, berodde

säkerligen icke på glömska af lagstiftaren, utan därpå, att bestämmelserna

om de villkor, under hvilka sådant biträde finge lämnas honom, folie icke

inom tryckfrihetsförordningens utan inom fångvårdsförfattningarnas område.

Åberopade stadgande i tryckfrihetsförordningen syntes således icke lämna

stöd för fångvårdsstyrelsens uppfattning, att fångvårdstjänstemännen på

grund af samma stadgande skulle vara förhindrade att utöfva granskning

af fängelsefångars för offentliggörande genom tryck afsedda skrifter i

vidsträcktare mån än fångvårdsstyrelsen i förenämnda utlåtande angifvit.

Fångvårdsstyrelsens tolkning af tryckfrihetsförordningen ledde till

egendomliga konsekvenser. En fängelsefånge begärde t. ex. att få till

enskild person afsända ett bref af ohöfviskt innehåll. Enligt 7 § i lagen

den 22 juni 1906 vägrade fängelsets styresman att afsända brefvet. Om

fången då ändrade adressen och begärde att få sända brefvet till en tidning

för offentliggörande, skulle styresmannen vara förhindrad vägra brefvets

afsändande. — Nyssnämnda lag gjorde i fråga om fängelsefånges bref

icke någon skillnad mellan bref, innehållande uppsatser, som vore afsedda

för offentliggörande genom tryck, och andra bref. Om båda dessa slag af

bref gällde således lagens ovillkorliga stadgande, att fången icke finge

utan fängelsestyresmannens tillstånd afsända bref. Såsom en brist i lagen

torde kunna betecknas, att i fråga om de grunder, enligt hvilka sådant

tillstånd finge meddelas, lagen blott innehölle, att, där brefvet rörde

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

9

allenast fångens enskilda angelägenheter, tillstånd ej finge vägras, med

mindre brefvet vore ohöfviskt eller innehölle något, hvaraf ordningen eller

säkerheten inom fängelset kunde äfventyras. — Det kunde ifrågasättas,

att med hänsyn till det sätt, hvarpå direktören och tillsyningsmannen i

föreliggande fall tillämpat gällande föreskrifter, justitiekanslersämbetet

borde inskrida mot dem; men då denna tillämpning stode i öfverensstämmelse

med en af den öfverordnade myndigheten, fångvårdsstyrelsen, vid

olika tillfällen uttalad uppfattning och samma uppfattning kunde antagas

ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut den 12 december 1902, hade

justitiekanslersämbetet funnit sig icke böra åtgöra annat än för Kungl.

Maj:t anmäla hvad i ärendet förekommit för de åtgärder, Kungl. Maj:t

kunde finna af förhållandena påkallade.

Den lämnade redogörelsen torde gifva vid handen, att de stadganden

i 1906 års lag, hvilka äga betydelse i fråga om fängelsefånges rätt att från

fängelset utsända skrifter, icke med den tillämpning, som allmänt åt dem

gifvits, äro tillfredsställande. Det synes mig uppenbart, att skrifter, ämnade

att utgifvas genom tryck eller annorledes offentliggöras, ej böra få afsändas

utan tillstånd, meddeladt efter pröfning af omständigheterna i hvarje

särskildt fall. 1 likhet med fångvårdsstyrelsen håller jag före, att en sådan

pröfning icke lämpligen bör ankomma på fängelsets styresman, hvilken har

att utöfva den nu i fråga om bref föreskrifna kontrollen. Prof ningen torde

böra uppdragas åt tillsyningsmannen vid kronohäkte och, beträffande öfriga

fängelser, åt Konungens befallningshafvande. Huru än gällande lag rätteligen

bör tolkas uti förevarande hänseende, lärer således lagstiftningen böra

ingripa för att bestämma gränserna mellan sistnämnda myndigheters och

styresmannens granskningsrätt.

Hvad angår innebörden af den pröfning, jag alltså vill öfverlämna

åt Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen, anhåller jag att

få göra vissa erinringar. Min afsikt är ingalunda att föreslå någon som

helst inskränkning i fångens rätt att syssla med litterärt arbete eller att

hemställa om generellt förbud mot litterära alsters utsändande från fängelset.

Mot stadganden af sådan räckvidd kunde med rätta invändas, att

de skulle försätta fångar, för hvilka författareverksamhet är lämpligt arbete,y

i en särställning, som ej vore af förhållandena betingad. Jag åsyftar endast,

att utsändande från fängelset af skrift, som kan antagas vara ämnad för

offentliggörande, må kunna förhindras, i händelse utsändandet måste med

hänsyn till skriftens innehåll eller affattning anses olämpligt.

Att ett stadgande i sådant syfte skulle innebära ett ingrepp i tryckfriheten,

kan jag ej medgifva. Man skulle otvifvelaktigt kunna, utan att

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 66 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

träda tryckfrihetsförordningen för nära, förbjuda all skriftställareverksamhet

i fängelserna eller afstänga fången från all kommunikation med den

yttre världen. Desto mindre bör tryckfrihetsförordningen anses lägga

hinder i vägen för ett stadgande sådant som det af mig förordade.

I fråga om sättet för lagändringens genomförande må följande anmärkningar

tillåtas mig.

Utan tvifvel kan en skrift, afsedd för offentliggörande, understundom

äga brefs karaktär, och den ifrågasatta regeln om Konungens befallningshafvandes

och tillsyningsmännens pröfning bör alltså gälla äfven bref,

hvarom talas i tredje stycket af 7 § i 1906 års lag. Men då det är

fångens i första stycket af samma § omförmälda rättighet att själf förskaffa

sig arbete och behålla inkomsten däraf, som vållat tvekan om vidden

af styresmannens pröfningsrätt, synes det å andra sidan önskligt att den

nya bestämmelsen blifver omedelbart hänförlig jämväl till denna del af

paragrafen. Med afseende härå har jag trott det vara lämpligast att låta

paragrafens nuvarande affattning förblifva orörd och lämna de nya föreskrifterna

i en fristående lag, hvilken angifves innefatta ändring af 7 § i

1906 års lag.

I enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

uppgöra förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen

angående sträf arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni

1906.*

Ifrågavarande lagförslag har undergått grundlagsenlig granskning i

högsta domstolen, hvarefter en mindre, redaktionell jämkning i detsamma

vidtagits.

Utskottet, som för sin del icke funnit anledning till erinran mot

förslaget, får alltså hemställa,

att förevarande proposition må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

11

Reservation:

af herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken,

Pettersson i Södertälje, Ersson, Nordin och Persson i Malmö, hvilka ansett,

att utskottet bort hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke må

af Riksdagen bifallas.

Till stöd härför har anförts af herrar Zetterstrand, Widén, Jansson,

Pettersson, Ersson och Nordin:

»Enligt vår mening böra sådana missförhållanden, som det i den

kungl. propositionen berörda, med de nu för verkställighet af fängelsestraff

i allmänhet gällande lagbestämmelser, därest de rätt tolkas och tillämpas,

kunna förekommas. Redan af sådan grund synes en ändring i dessa bestämmelser,

som skulle komma att träffa egentligen endast en viss kategori

af fångar, icke böra vidtagas. Härtill kommer, att det föreslagna lagstadgandet

synes vara alltför sväfvande och därigenom lämna alltför stort

utrymme för olika och växlande uppfattningar hos de administrativa myndigheter,

i hvilkas hand pröfningsrätten i detta fall skulle läggas. Äfven

mot lagförslagets affattning i öfrigt synes oss, på sätt i högsta domstolen

framhållits, befogade anmärkningar kunna göras.»

o

Herr Åkerlund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i detta ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:165 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelse a1 i texten