Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 15 kap. 22j)ch 24 §§ strafflagen.

1908-05-15 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:73, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 15 kap. 22j)ch 24 §§ strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

1

H:o 73.

Auk. till Eiksd. kansli den 16 maj 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 15 kap.

22j)ch 24 §§ strafflagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 154, kafva herrar Viktor Larsson, Herm. Lindqvist, Ernst Blomberg,

L. J. Carlsson, Charles Lindley, E. C. Kropp, A. J. Christiernson,

A. Edv. Lindberg, F. W. Thorsson, Bernh. Eriksson, Värner Rydén, E.

H. Leksell, Aug. Nilsson, Hjalmar Branting, K. Tengdahl, A. C. Lindblad

och Nils Persson anfört följande :

Ȁr 1904 frambars af den socialdemokratiska gruppen genom herr

Hj. Branting en motion med hemställan om, att Riksdagen måtte för sin

del besluta, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola åter erhålla

samma lydelse, som de hade före sanktionerandet af den nya lydelsen den

10 juli 1899.

Ur denna motion tillåta vi oss att anföra följande:

''Vid 1899 års riksdag frambars af hr P. Pehrsson i Akarp en motion

om sådan ändring i §§ 22 och 24 i strafflagens kap. 15, att redan

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 68 Häft. (N:o 73.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

försöket att med våld eller hot tvinga någon skulle beläggas med samma

straff som det fullbordade brottet, n. b. endast i det särskilda fall, att försöket

gått ut på att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller

att hindra någon att återgå till arbete eller att öfvertaga erbjudet arbete.

Tillika skulle sådant försök läggas under allmänt åtal.

Det dåvarande lagutskottet fann visserligen, att »man redan nu ingalunda

saknar möjlighet att få den, hvilken genom dylika medel sökt utöfva

tvång mot annan, befordrad till ganska allvarsamt ansvar’. Men

utskottet fann sådant våld eller hot vara af så ''särskildt brottslig och för

samhällets lugna ekonomiska utveckling vådlig’ karaktär, att man gärna

gick med om den föreslagna skärpningen. Visserligen vore sådant Tikställande

af försöket med det fullbordade brottet af vår lagstiftning i regel

icke erkändt’, men staten hade ’ett bjudande intresse af att ingripa strängt

straffande, uteslutande med hänsyn till farligheten i viljan’ i sådana fall.

Man borde på detta sätt ''söka stäfja det ofog, som fackföreningar och

strejkledare bedrifva’, samt skydda ''välsinnade’ arbetare mot ''obehöriga

sidoinflytelser’.

Mot detta utlåtande var reservation anmäld af herrar Husberg, Fröberg

och Trygger, hvarjämte herr Olsson från Växjö anmält frånvaro. Den

25 februari 1899 förekom ärendet i kamrarna. I Första Kammaren utvecklade

herr Trygger, understödd af herr Leman, att denna skärpning

vore obehöflig, obillig och farlig för vårt samhälle. De betonade det juridiskt

ohållbara i lagändringen och varnade för, att under intryck af en

viss, om än aldrig så berättigad, stämning skrifva lag. Däremot förordades

den nya lagen varmt, såsom högst nödig och behöflig för svensk mans

frihet, af'' herrar Carl Pettersson, Dickson, Unger och Wieselgren samt

godkändes utan votering.

I Andra Kammaren fördes en längre debatt i ämnet, hvarur må anföras

följande:

Herr Husberg framhöll det inkonsekventa i den nya lagen. ''Om en

person försöker tvinga en annan att begå mord, men denne står emot och

icke går in därpå, blir försökaren icke med straff belagd. Men om en

person försöker tvinga en annan till arbetsinställelse, blir försöket såsom

sådant belagdt med straff. Lagen innebär »en principiell och genomgående

brytning med de grunder, på hvilka vår lagstiftning hittills varit

byggd i fråga om för söksbrott’. Vidare skulle lagen i sin tillämpning

medföra ganska mycken osäkerhet och oklarhet’; det blir svårt att säga,

''hvar gränsen ligger mellan tvingande hot och ett mer eller mindre ag
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

gressivt försök att inverka på någons öfvertygelse’. Förslaget ’går vida

utöfver hvad från motionärens egen synpunkt bort kunna anses tillräckligt’.

Herr Staaff utvecklade den ofantliga betydelsen af arbetarnes sammanslutning

och kritiserade, att lagutskottet tagit ’en något för utpräglad

ståndpunkt på arbetsgifvarnes sida i fråga om sin syn på fackföreningsväsendet’.

Han fortsatte: ''Jag bar svårt att förstå att den lagstiftning,

som bär sättes i fråga, kan med rätta kallas för annat än en verklig

klasslagstiftning, en fullkomlig undantagslagstiftning. -— Orättvisa beskattningsbar,

som trätfa en viss klass, äro utan tvifvel farliga, äro utan tvifvel

orätta. Men det är värre, ifall man utaf strafflagen, som skulle vara

ett värn omkring samhället i det hela mot dess farliga individer, bygger

palissader mellan den ena klassen och den andra, kring den klass, som

bär makt och som bar egendom, mot den klass, som saknar makt och

saknar egendom».

Herr Lindhagen gaf uttryck åt sin tro, att det är arbetareorganisationen,

som med tiden skall göra arbetarne fria, och jag tror, att just den

skall taga bort allt det ofog, som den fria konkurrensen — hvilken lagutskottet

kallar den lugna ekonomiska utvecklingen — obejdadt ställer till’.

''Hvad den juridiska sidan angår’, fortsatte talaren, ''måste jag med

herr Husberg till alla delar instämma däri, att den föreslagna bestämmelsen

skulle blifva en undantagslag i ett enskildt fall af den mest uppseendeväckande

art. Den strider så fullkomligt mot alla straffregler och

sär skridt mot den rättsuppfattning, som vi i vårt land sedan gammalt haft,

att jag verkligen häpnar, huru man kan vilja införa ett sådant legaliseradt

godtycke i stället för den lagbundna frihet, som varit vår lagstiftnings

främsta princip. Jag kan knappt tänka mig annan förnuftig grund för

ett sådant stadgande, än att man anser, att vi böra träna oss för en eventuell

inkorporering under den ryske tsarens ordhållig^ styrelsesätt. Jag

får verkligen säga, att tiden är så allvarlig för de små folken, att de böra

tänka på viktigare saker än att syssla med småfnaskiga försök att med

strafflagsbestämmelser lösa den sociala frågan. Mera än något annat är

det viktigt, att de små staterna skaffa ett verkligt fädernesland för sina

medborgare, att de på alla sätt vid fäderneslandet binda äfven alla dessa

arbetare, bvilkas blod är godt nog att rinna, då det gäller.’

Herr Elowson såg i förslaget ett försök »att upphäfva en grundsats,

som vunnit häfd i den svenska kriminallagen och som har sitt stöd i den

moderna rättsläran, nämligen att vid straffmätning bör bestämdt skiljas

mellan försök till brott och fullbordadt brott. Herr J. Olsson i Stock
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 73,

holm framhöll olikheten, hvari man ställer arbetare och arbetsgivare, ty

''man har icke föreslagit något straff för arbetsgivare, som försöka tvinga

någon till deltagande i arbete’. Utan detta uppnås icke likhet inför

lagen. Herr Henricson saknade i förslaget det »underlag af rättvisa och

humana principer, hvarpå lagstiftningen borde vara byggd».

Utom af de redan nämnda yrkades afslag i anföranden af herrar

Holmgren i "Värnhem och Eriksson i Elgered, hvarjämte följande medlemmar

af kammaren genom instämmande eller reservationer tillkännagåfvo

sin ställning på afslagssidan: herrar Höjer, Wavrinsky, Branting, Hyström,

Aulin, Zetterstrand, Zotterman, Gethe, Thylander, K. G. Karlsson, Eriksson

i Bäck, Andersson i Uppsala, Hammarström, Broström, D. Persson i

Tällberg, Horman, Hansson i Solberga, Olsson i Mårdäng, Ericsson i Yallsta,

Johnsson i Bollnäs, Waldenström, Centervall, Thor, Styrlander, Ericsson i

Qväcklingen, Bromée och Hörberg.

För motionen uppträdde först motionären, som medgaf det teoretiska

berättigandet i vissa invändningar, men ''från rent praktisk synpunkt’

ansåg fackföreningsrörelsen stå ''under en mycket osund, för att icke säga

samhällsvådlig ledning’, hvilken kräfde särskilda åtgärder. Genom denna

lagändring skulle man ''just vinna det åsyftade målet, träffa egentligen

dessa herrar agitatorer och uppviglare, som ställa till oreda mellan arbetsgivare

och arbetare’. Han sade sig ha framlagt förslaget »i främsta

rummet till arbetarnes bästa» samt slöt med att »gifva till känna, att mitt

lagförslag är visst icke formuleradt af mig själf, utan har blifvit underkastadt

pröfning af jurister, som sannolikt besitta lika stor juridisk kunskap

och som jag vet stå lika högt på ämbetsmannabanan som lagutskottets

vice ordförande’ (dåvarande landshöfding Husberg).

Herr Svensson i Karlskrona såg i den nya lagen ’ett effektivt skydd

för arbetets frihet’, så att icke längre ''dessa strejkledare och deras lejda

bulvaner hindra en ärlig arbetare från att gå till sitt arbete’. Lagen vore

otillräcklig; en för våld tilltalad strejkare i Malmö hade blott kunnat dömas

till 2 månaders fängelse.

Herr Redelius ville likaledes skydda arbetarne, ’ock om det också

blefve till gagn för samhället, så skulle det ju icke vara olämpligt. Men

om det blefve till gagn för strejkledarne och deras bulvaner, det lämnar

jag därhän. Om det skulle bli till skada för dem, så må det så ske, ty

sådana personer äro för samhället att likställa med skadedjur. Jag tror,

att vi böra skydda våra arbetare emot sådana och bereda arbetarne förmånen

att fritt och i stillhet få förvärfva sitt eget bröd.’

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Hr Beethius sökte utveckla, att rätten att icke arbeta kräfde som

fyllnad rätten att arbeta, eljest lämnade man frihetens princip. En lagstiftning

till skydd för denna frihet är ett skydd för arbetarerörelsen.

Talaren fann sig dock ''icke i det hela tilltalad’ af nu föreliggande formulering.

Med 108 röster mot 93 biföll äfven Andra Kammaren lagutskottets

hemställan.

Riksdagens skrifvelse om den för dess del beslutade lagändringen kom

därpå i vederbörlig ordning till högsta domstolen. Allmänna meningen

lugnade sig dock så tämligen angående den som rent omöjlig ansedda

lagen, när det blef bekant, att högsta domstolen enhälligt af st gr Ide sanktion

på densamma. Andra Kammarens under en tillfällig stämning fattade

beslut (närmast föranledt, efter hvad det vill synas, af några händelser

vid Svedalastrejkens början) skulle sålunda komma att få lämna rum för

en nyktrare besinning. Högsta domstolens anmärkningar mot formuleringen,

där ytterligare utvecklades de juridiska invändningar, som framförts

af herrar Husberg, Trygger m. fl., kunde väl så mycket mindre ignoreras,

som, efter hvad det uppgafs, det icke i mannaminne förekommit, att Kungl.

Maj:t i en rent juridisk formfråga behandlat högsta domstolen som luft.

Men denna undantagslag mot arbetarklassens sammanhållningssträfvan

blef äfven i sin egen tillkomst ett undantag från god laga ordning. Dåvarande

justitieministern Annerstedt advocerade med några lugnande anmärkningar

till statsrådsprotokollet mot de svåra invändningar högsta domstolen

gjort. Om ovissheten beträffande försök till tvång genom ''hot''

förmenade han sålunda, att man nog vid lagtillämpningen skulle kunna

utröna, ''huruvida allvar och brottslig afsikt varit förbundna med hotet’.

Det lika straffet vid blott försök och vid fullbordadt brott, hvilket högsta

domstolen anmärkt som orimligt, sökte han försvara med hänvisning till

de låga straffgrader, som kunde ådömas, ''ända ned till 5 kronors böter’.

Behofvet af lagen stödde han för sin del i främsta rummet på det synnerligen

straffvärda i att söka hindra någon att utföra ett arbete, som vore

’nödvändigt’ för vinnande af hans och hans familjs uppehälle. Och mot

högsta domstolens hufvudskäl, att det vore orimligt att upptaga till straffbarhet

försök till tvång genom hot eller våld endast i här afhandladt syfte,

svarade han med en flagrant misstolkning; han ordade om brottsliga syftens

vanlighet, där högsta domstolen erinrat om andra sådanas farlighet.

På detta slags skäl mot ett enhälligt högsta domstols-utdömande af

lagens form, som blott burits upp af ett knappt stämningsflertal i en Andra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Kammare, hvilken redan gått att inför valmännen svara för sitt fögderi,

fann likafullt Kungl. Maj:t den 10 juli 1899 rikets sannskyldiga nytta

bäst främjas af bifall till herr Annerstedts sanktionsyrkande. Så blef

den efter motionären af folkmun döpta så kallade ÅJcarpslagen gällande lag

i Sveriges land.

Denna sanktionering blef följande riksdag helt naturligt föremål för

en efterräkning, ehuru denna, som förhållandena lågo, måste stanna vid protester

till Andra Kammarens protokoll. Det var vid den så kallade déchargedebatten

den 2 maj 1900. Herrar Bran t ing och Staajf förde vid detta

tillfälle folkprotestens talan. Den förre stämplade lagen som »klassuppketsningslag»,

en kränkning af den regeringen åliggande ovälden de olika

samhällsklasserna emellan. Man hade skyndat att pressa igenom hvad

man hade i sin sin hand, ty ett sådant »missfoster till lagförslag» skulle

den nyvalda Andra Kammaren aldrig ha godkänt. Det hela hade för öfrigt

tycke af en politisk bytesaffär med Första Kammaren, två parter, som göra

upp på tredje mans bekostnad: ’i norska frågan kunna vi icke gå eder

till mötes, men här ha vi i stället denna strejklag mot arbetarne’. Herr

Staajf karakteriserade justitieministerns polemik mot högsta domstolen som

tillkommen ’pro forma’. Kegeringen har ’på ett otillbörligt sätt i politiskt

syfte velat smeka en härskande klass’ fördomar och lägga hyende under

ett härskande partis intressen’. Kungl. Maj:ts rådgifvare ha här »icke

iakttagit rikets sannskyldiga nytta».

Åtskilliga instämmanden följde dessa tal, men något yrkande kunde

ju då icke ens framställas.

Historien om tillkomsten af denna så kallade Åkarpslag, som här ofvan

relaterats, är i sig själf af den art, att motiveringen för vårt yrkande kan

utfalla kort. Ty af densamma framgår med all önskvärd klarhet, att denna

lagändring från början burit det förhatliga märket af en undantagslag,

riktad enbart mot de samhällsklasser, hvilka af orättfärdiga rösträttsbestämmelser

hållas utestängda från sitt tillbörliga inflytande på lagstiftningen.

För att icke riskera denna undantagslag i en samvetsgrannare förnyad

pröfning, tvekade man icke att låta en sådan eljest genomgående grundsats

i vår strafflag falla, som att försök till brott och fullbordadt brott icke

böra af lagen straffas lika. Man lät icke heller hejda sig af den juridiska

orimligheten, att försök till tvång i svårt brottsliga syften fortfarande

skulle förbli straff-fria, medan ett enda särskildt syfte, som för en inflytelserik

klass kändes obehagligt, rycktes in under strafflagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Men för oss äro dessa formellt-juridiska brister, så ytterst betecknande

de än må vara för hela lagändringens art och karaktär, dock icke

de främst afgörande skälen, hvarför vi yrka på återgång. Det djupast

upprörande, det som framför allt stämplar denna lagändring som klasslagstiftning

är, att den vänder sin udd ytterst mot själfva syftet att vidmakthålla

solidaritet bland arbetare inbördes.

För en grupp arbetare, som söker gentemot kapitalets öfver mäktiga

tryck försvara eller förbättra sin knappa bärgning, är sammanhållning alldeles

själffallet det enda medlet att vid konflikttillfällen göra sina önskningar

gällande. Ofverlöpare, som bryta sammanhållningen och falla sina

klassbröder i ryggen, bli helt naturligt vid ett sådant socialt krigstillfälle

betraktade med mycket bittra känslor. Det förtjänar för öfrigt anmärkas,

att i den mån organisationstanken och det gemensamma uppträdandet

vinna terräng äfven bland arbetsgifvarne, framträda också bland dem

precis samma slags känslor gentemot sådana dåliga kolleger, som vid

ett afgörande tillfälle gå sin egen väg, och man söker bland annat genom

ytterst kraftigt verkande vitesbestämmelser skydda sig mot mindre pålitliga

kamrater.

Där fackföreningsrörelsen hunnit längre, höjt och fostrat arbetarskarorna,

tar visserligen som regel denna ovilja mot strejkbrytare icke

vidare de brutala former, som den första instinkten anvisar. Arbetarne

lära sig, att de kunna vinna sitt syfte att hålla dylika elementer borta

utan tillgripande af våldsamma medel, hvilka blott kompromettera deras

sak och hela deras klass. Men lika visst som våld och farligt hot måste

anses som förkastliga medel i dylika konflikter, lika visst är det, ehuru

icke försvarligt, dock förklarligt, att sådant emellanåt i upphetsning kan

förekomma.

Hur ställer sig nu vår svenska lag inför dessa förhållanden? Jo så,

att uppsåtlig misshandel, där ringare eller ingen skada följt, försonas i

vanliga fall med böter, i svårare fall med fängelse i högst 6 månader.

Detta gäller äfven när våldet skett fullständigt meningslöst, kanske som

uttryck af ett upphetsadt nidingssinne.

Men har samma slags misshandel, som eljest försonas med t. ex. 50

kronors böter, icke alls varit uttryck för nidingssinne, utan skett i missriktadt

nit om kamraters sammanhållning, då faller arbetaren numera under

Åkarpslagen, då kan han prisa sig lycklig, om det stannar vid några månaders

fängelse eller straffarbete, och han kan straffbeläggas upp till 2 års

straffarbete!

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

Intet under då, att, yi våga säga, hela den själfständiga svenska arbetarklassen

känner tillvaron af denna lag af 10 juli 1899 som en permanent

utmaning, en fortgående kränkning af den likhet inför lagen, som

skulle vara en af det moderna samhällets hörnstenar. Och det nit, hvarmed

åklagarmakten flerstädes sökt under konflikttider göra hvarje kontrovers

mellan strejkande och arbetande till ett s. k. Akarpsmål, har ytterligare

bidragit att befästa lagens dåliga anseende. Ty väl att märka, det är icke

det, som väcker protest, att öfvervåld straffas, äfven då det begås af en

strejkande mot en, som brutit solidariteten, utan den undantag shårdhet,

hvarmed just dessa misshandels- och hotmål af lagen bedömas, den partiskhet

man finner i lagens uppträdande som enkom skyddsmur för strejkbrytande,

dessa »välsinnade» arbetare, som 1899 års lagutskott — sannerligen

tydligt nog — betecknade dem.

Att det syfte, som föresväfvat motionären och 1899 års lagutskott,

att träffa ''strejkledare’ och ''agitatorer'' icke i aflägsnaste mån uppnåtts

genom denna lagändring, det borde till och med de mest fanatiska motståndare

till arbetarnes organisation numera fått klart för sig. Lagen

drabbar liårdt och på måfå ute i själfva massan, den inbjuder genom sin

obestämdhet direkt till missbruk, med ett ord: långt ifrån att, som man

kanske trodde, skydda samhällsfreden, utgör den tvärtom en ständig fara

för densamma, helt enkelt därför att den hvilar på ett ohölj dt klassintresses,

icke på den opartiska rättvisans grund.

Denna motion blef vid behandlingen i lagutskottet afstyrkt. Dock

hade fem af Andra Kammarens ledamöter reserverat sig mot utskottets

beslut och ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.

Motionen afslogs i båda kamrarna, i den Första utan diskussion och

i den Andra efter en längre debatt med 116 röster mot 102, som voro

för bifall till motionen.

Sedan år 1904 har emellertid erfarenheten ytterligare visat såväl behofvet

som lämpligheten af en ändring i nu gällande bestämmelser. Flera

exempel skulle härpå kunna anföras, men vi inskränka oss till att citera

ett af herrar A. Åkerman och Gustaf Olin, i promemoria till civildepartementet

år 1907, afgifvet yttrande i denna sak af följande lydelse:

''Hvilken mening man än omfattar i denna fråga, torde emellertid de mot

1899 års lagändring gjorda anmärkningar gifva anledning till allvarligt

begrundande.

Ser man frågan mot bakgrunden af den moderna industrialismen, med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande No 73. 9

särskild! aktgifvande på den inom de organiserade arbetarnas led starkt

uppdrifna solidaritetskänslan, torde väl oek det spörsmålet kunna uppställas,

huruvida verkligen 1899 års lagstiftare visat full förståelse för denna

känsla. Det torde vidare böra betänkas, att om man vill genom lagstiftning

söka trygga den sociala freden, kan det icke vara likgiltigt, om den

uppfattningen vinner insteg, att arbetsgivare och arbetstagare icke äro

likställda inför lagen.’

Då, som förut nämnts, en stark minoritet i Andra Kammaren ansåg

nödigt och lämpligt att aflägsna denna undantagslag, och då Kiksdagen

sedan 1904 i betydlig mån förändrats till sin sammansättning genom företagna

nya val, anse vi oss ånyo böra framlägga ändringsförslaget till Kiksdagens

pröfning.

Yi hemställa därför, att Kiksdagen måtte för sin del besluta, att 22

och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola åter erhålla samma lydelse, som de

hade före sanktionerandet af den nya lydelsen den 10 juli 1899.»

Det har tämligen allmänt erkänts, att den af de ifrågavarande motionärerna

åsyftade ändring i 22 och 24 §§ af 15 kap. strafflagen, hvilken

genom lag den 10 juli 1899 genomfördes, icke uppfyller de anspråk,

som från formellt juridisk synpunkt ansetts kunna ställas på densamma.

I trots af de hysta farhågorna i detta och andra afseenden, hvilka redan

vid lagens stiftande med skärpa framhöllos, ansågs dock behofvet af ett sådant

straffrättsligt skydd, hvarom här är fråga, vara af den tvingande natur,

att de anförda betänkligheterna måste fara. Den erfarenhet, som numera

vunnits af lagens praktiska tillämpning, torde emellertid icke med fog

kunna påstås hafva i allmänhet besannat de hysta farhågorna. Denna

erfarenhet synes nämligen icke visa, att det här mött större svårigheter

än i andra fall vid lagtillämpningen kunna förefinnas att af omständigheterna

vid en handlings begående med erforderlig säkerhet sluta till förefintligheten

af en sådan rättsstridig afsikt, som i lagrummet förutsättes.

Under lagen har, såvidt utskottet kunnat finna, icke heller hänförts andra

åtgöranden än sådana, som inneburit verklig fara för det viktiga samhällsintresse,

uppehållandet af rätten för den som vill verkställa arbete att utföra

sådant, som man genom den antagna straffbestämmelsen velat skydda.

Men om sålunda erfarenheten angående lagens tillämpning enligt utskottets

mening icke gifvit vid handen, att den drabbat obehörigt eller orättvist

och fördenskull bör bringas ur giltighet, torde erfarenheten beträffande

Uih. till Likså. Prot. 1908. 7 Sami. 68 Häft. 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

behofvet af sådant straffskydd som det bär förevarande ännu mindre

gifva anledning till lagens upphäfvande. I detta afseende synes utskottet

vittnesbörden alltfortfarande vara af den beskaffenhet, att det skydd,

lagen lämnar, icke utan fara kan eller bör af samhället undvaras.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 maj 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herr Zetterstrand, med hvilken herrar Er sson och Nordin instämt:

»Då lagändringen år 1899 inom Riksdagen beslöts, röstade jag mot

densamma under intrycket af att förslaget ej hunnit underkastas den omsorgsfulla

pröfning, som frågans vikt kräfde, samt att åtskilliga fullt befogade

anmärkningar kunde riktas mot detsamma, hvilket ock sedermera vid ärendets

behandling inom högsta domstolen visade sig vara fallet. Hvad so fn

särskildt för mig verkade motbjudande var, att lagens affattning i en uteslutande

mot arbetareorganisationer och ej samtidigt mot arbetsgifvarnes

sammanslutningar riktad form gaf densamma skenet af en klasslagstiftning,

samt att det i lagrummet stadgade straff var alltför högt. Redan därigenom

att straffmaximum satts så högt som till straffarbete i två år, samt

att därvid ej ens angifvits, att någon del af straffskalan afsetts för sådana

fall, där synnerligen försvårande omständigheter förelåge, har straffmedium

kommit att blifva högre, än hvad jag ansett skäligt. Då därtill kommer,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

11

att i lagtexten användts uttrycket »straffes högst med straffarbete i två

år» har en viss benägenhet yppats för den tolkning, att, där förmildrande

omständigheter ej föreligga, straffarbete, låt vara af minsta varaktighet,

företrädesvis bör användas såsom den normala straffsatsen. Under sådana

förhållanden finner jag det ur rättvisans synpunkt med nödvändighet påkalladt,

att stadgandena uti ifrågavarande lagrum underkastas en opartisk

och sakkunnig granskning och omarbetning, samt kan förthy ej biträda

utskottets yrkande om afslag å motionen.

Å andra sidan kan jag ej heller biträda motionärernas framställning,

att ifrågavarande paragrafer skola erhålla samma lydelse som före 1899

års lagändring. Sorgligt nog har nämligen under de år, som sedan dess

förflutit, erfarenheten visat, att i otaliga fall förföljelser och trakasserier

af allehanda slag förekommit ej allenast mot sådana medlemmar af fackförbunden,

hvilka brutit öfverenskommelse om strejk, utan äfven mot sådana

utom dessa organisationer stående arbetare, hvilka ej velat deltaga i

arbetsnedläggelse. Mot dylika kränkningar af den enskildes handlingsfrihet

måste samhället reagera. Nu inser jag fullväl, att bland de medel,

som i sådant fall böra användas, är stadgandet af straffbestämmelser det

måhända minst tilltalande, samt att särskildt undanröjande af anledningar

till missförstånd äfvensom ett bearbetande af den allmänna opinionen i rätt

riktning ur alla synpunkter är att föredraga. Pressen skulle i detta fall

ha en stor och hög uppgift att fylla. Men medan en del af pressen under

sin verksamhet i sådan riktning alltför ofta gör sig skyldig till öfverdrifter

och ser frågan för mycket ur ensidiga arbetsgifvaresynpunkter, finnas

åtskilliga andra pressorgan, som i fanatisk ifver vilja underordna all individuell

frihet under organisationernas kraf, ja, rent af mana till öfverträdelse

af ifrågavarande lagbestämmelser. Så länge ett bearbetande af opinionen

i sistnämnda riktning pågår, kan staten ej underlåta att till den

medborgerliga frihetens skydd vidmakthålla vissa straffbestämmelser af ifrågavarande

art.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, finner jag motionen ej

höra bifallas, men väl föranleda en framställning till Kungl. Maj:t om utredning

i ämnet i afsikt att få lagstadgandena i fråga underkastade en omsorgsfull

omarbetning för undanröjande af de missförhållanden, som med

afseende å desamma dels vid lagens antagande framhållits och dels under’

dess tillämpning yppats. Och då för närvarande en kommitté är af regeringen

tillsatt med uppgift att undersöka möjligheten af en lagstiftning

angående arhetsaftal äfvensom taga i öfvervägande öfriga i samband där
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 73.

med stående frågor, torde det måhända finnas lämpligt att åt denna kommitté

jämväl uppdraga att taga nu föreliggrande fråga under öfvervägande.

På grund häraf får jag hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes

Kungl. Maj:t taga under öfvervägande de jämkningar

uti ifrågavarande lagrum, som kunna finnas påkallade,

samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen

kan föranleda.»

af herrar Lindhagen, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken och

Persson i Malmö, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa om bifall

till motionen.

Herrar Widén

icke deltagit i detta

och Åkerlund hafva begärt få här antecknadt, att de

ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.