Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 9

1908-02-17 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1908:9, Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9

1

H:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 18 febr. 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen

med begäran om utredning, huruvida vissa sjukdomar

må utgöra äktenskapshinder och skäl till återgång af

äktenskap m. m.

Till behandling i ett sammanhang har lagutskottet förehaft två inom

Andra Kammaren af herr E. O. V. Wavrinsky i Stockholm afgifna och

till utskottet hänvisade motioner, n:is 2 och 31, om skrifvelse till Konungen

med begäran om utredning angående ändring i de afseenden här nedan

närmare omförmälas af gällande äktenskapslagstiftning.

TJti motionen n:r 2 anför motionären följande:

»I motion n:o 269 år 1904 hemställde herr P. P. Waldenström i

Andra Kammaren på grund af en uppsats i n:o 19 af tidskriften Hälsovännen

år 1896 af öfverkirurgen vid Sabbatsbergs sjukhus d:r Ivar

Svensson, för hvilken i motionen redogöres, ’att Riksdagen må i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka

åtgärder, som må kunna vidtagas till att förhindra smittosam venerisk

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 9 Häft. (N:o 9) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

LagutsJcoftets Utlåtande N:o 9. ■

sjukdoms spridande genom äktenskap af personer, som äro med sådan

sjukdom behäftade, samt att Kungl. Maj:t må förelägga Riksdagen de

förslag, som .af sådan utredning kunna föranledas.’

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott tillstyrkte i sitt utlåtande

n:o 45 motionärens framställning och kammaren godkände enhälligt och

utan debatt utskottets förslag. Första Kammarens tillfälliga utskott däremot

afstyrkte kammaren att deltaga i medkammarens beslut, och denna

kammare följde lika enhälligt och utan debatt -sitt utskott. Men ärendet

föredrogs också gå sent som den 19 maj och kunde således ej påräkna

någon större uppmärksamhet. Utskottet grundade sitt afstyrkande därpå,

att ett bifall till'' motionen skullé föranleda ett inträngande på privatlifvets

mest ömtåliga områden och ett ingripande i de enskilda familjeförhållandena,

som i flera afseenden kunde medföra skadliga följder. Utskottet

hänvisade för öfrigt till den kommitté Kungl. Maj:t tillsatt rörande reglementeringen

af prostitutionen.

Hvaråt syftade då motionären? Han säger själf härom, sedan han

återgifvit några gripande bilder ur d:r Svenssons artikel: ’Men kunna så

statsmakterna någonting uträtta gentemot detta onda? Som svar på denna

fråga tillåter jag mig att hänvisa till de stadgar om hinder för äktenskaps

ingående, som svensk lag innehåller i giftermålsbalken kap. 2. De flesta

af dessa hinder äro af ringa betydelse i jämförelse med här omtalade sak.

Smittosam venerisk sjukdom borde alltså upptagas i vår lag såsom bestämdt

hinder för tillåtelse att ingå äktenskap. Så mycket mindre bör någon

betänklighet däremot möta, som tillvaron af sådan sjukdom, om den efter

äktenskapets ingående upptäckes, är enligt giftermålsbalken kap. 4 § 2

giltig anledning till äktenskaps återgång. Är det då icke mycket naturligare

att göra hvad man kan för att förekomma ett sådant äktenskaps

ingående än att medgifva dess upplösning, sedan den bedragna maken

redan är smittad?’

Motionären finner dock, att det ej för närvarande kan vara att tänka

på en sådan åtgärd, utan han ansluter sig till hvad d:r Svensson i en

senare uppsats i samma tidskrift föreslår: ’Det ofvan anförda torde vara

nog för att motivera behörigheten af fordran på, att blifvande makar skola

hafva kännedom om hvarandras hälsotillstånd, innan deras förbund beseglas

genom vigsel. Till detta ändamål böra båda förete betyg öfver kort tid

före giftermålet undergången läkarebesiktning. Till yttermera visso samt

till ledning och upplysning för den betyg afgifvande läkaren böra de äfven

förete intyg öfver hvad en eller två trovärdiga nära bekanta till dem

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

r *

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

känna i afseende på dera& hälsa — — — — —• — — — —- —

_ _ a. J j_ . ''

Ingen berättigad invändning synes alltså kunna göras mot här yrkade

fordran på betyg af kompetent person öfver hälsotillståndet hos dem, som

ämna gifta sig. Allmänheten, är redan van vid, att läkarebetyg ofta affordras

personer, som önska förändring på ett eller annat sätt i sitt förhållande

till samhället eller till enskilda personer. Så t. ex. erfordras

läkarebetyg för män, som vilja blifva poliskonstaplar, skogvaktare m. m.,

och kvinnor blifva ej antagna såsom seminarie-, barnmorske-^sjuksköterske-,

gymnastiklärarinneelever, kunna ej heller få anställning vid telegrafverket,

vid postsparbanken m. m. utan att hafva undergått läkarebesiktning. Det

vore ett stort misstag att tro, att den nutida fordran på läkarebetyg

minskat antalet af sökande till ofvannämnda eller andra befattningar af

alla slag. Tvärtom är antalet af sökande till alla anställningar nu större

än någonsin förr, och jag har aldrig försport, att fordran på läkarebetyg

har afskräckt någon frisk person från sökande af en anställning. Yid de

nu för tiden så vanliga lifförsäkringarna erfordras ju särdeles noggrann

läkareundersökning af de sökande, såväl män som kvinnor.’

I sin broschyr ''Om äktenskaps ingående. Från hälsans synpunkt’

yttrar professor S. E. Henschen i denna fråga bland annat följande: ’För

att skydda äktenskapet icke blott mot veneriska sjukdomar utan ock mot

alla öfriga sjukdomar fordras främst, att hvarje äktenskapskandidat under ^

går läkareundersökning, som alltså bör vara obligatorisk och ett villkor för

vigsel. Den bör göras kort före giftermålet och är dess mer af nöden,

som mången, som är behäftad med venerisk eller annan sjukdom, ingalunda

vet, att han är för sin make eller maka farlig. Så är särskildt

ofta förhållandet vid latent syfilis, vid kronisk gonorré. Mångtaliga olyckor

i äktenskapet skulle utan tvifvel förekommas genom en dylik obligatorisk

undersökning. Skulle nu vid undersökning venerisk smitta anträffas i

sådan form, att densamma medför fara för äktenskapet, så måste ju läkaren

kraftigt varna för giftermål, tills åkomman är läkt och fara för smitta

är öfverstånden.’ /

Körande d:r Svenssons fordran på intyg öfver hvad en eller två trovärdiga

nära bekanta till kontrahenterna känna i afseende å deras hälsa,

gör professor Henschen följande bemärkning: ’Denna sista fordran är

emellertid lika onödig som olämplig, ity att den lätt föranleder till ett

oberättigadt intrång på äktenskapskandidatens enskilda lif. Därigenom

skulle ock framkallas allehanda förvecklingar och svårigheter, som snart

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

skulle göra hela lagbudet omöjligt att tillämpa. Hvad äktenskapets hygien

fordrar är endast, att den, som gifter sig, ej är behäftad med sjukdom,

farlig för den andra parten, och att parterna känna, hvilken risk ur

hälsans synpunkt de löpa genom att binda sig vid hvarandra’. Och

rörande arten af läkarens attest förklarar professor Henschen, att det,

för att undvika de praktiska svårigheter, som möta läkaren vid afgifvandet

af en detaljerad attest, bör vara nog med ett enkelt intyg, att äktenskapskandidaten

undergått läkareundersökning utan angifvande af resultatet.

''Införandet af obligatorisk, icke kvalificerad attest om undergången läkareundersökning,

såsom villkor för vigsel är’, säger han, ’en enkel hygienisk

åtgärd, som skulle medföra den stora fördelen, att parterna därigenom

finge veta, om de vore behäftade med sådana sjukdomar, som göra äktenskapet

mindre önskligt eller rent af omöjligt, för någon tid, såsom vid

veneriska sjukdomar i smittosamt stadium, eller för alltid, såsom vid framskridna

svåra sjukdomar. Samtidigt kunde den undersökte få ett godt

råd af läkaren, huru han skulle förhålla sig, därest sjukdom påvisats.’

Ehuru det synes mig, att professor Henschen något öfverdrifvet svårigheterna

och vådorna både i afseende å fordran på intyg af trovärdiga

bekanta rörande kontrahenternas hälsa och läkareattesten, anser jag det

dock välbetänkt att stanna vid de fordringar han uppställt. Härigenom

skulle uppnås, att ingen behöfde af okunnighet om sitt hälsotillstånd utsättas

för vådan att begå brott i fråga, och det vädjas i första hand till

rättskänslan.

En annan fråga blir, om äktenskapsförbud vid tillvaro af vissa sjukdomar

bör utfärdas. Så har skett i flera länder. Särskildt torde sådant

kunna ifrågasättas med afseende å sinnessjukdomar. Men här inträder

en pliktkollision för läkaren. Ehuru han i vårt land ej är juridiskt

bunden af något i allmän lag stadgadt tysthetslöfte, är han dock i läkareinstruktionen

ålagd sådan, och han känner en moralisk sådan förpliktelse.

En del sjukdomar äro emellertid, särskildt i vissa stadier, af den art, att

det bör ifrågasättas, om ej tysthetsplikten för läkaren bör vika. Läkaren

har väl också en moralisk förpliktelse mot den, som blir oskyldigt lidande,

därest hänsyn för den sjuke och hans anförvanter får vara allena bestämmande.

En samvetsgrann pröfning torde frågan böra underkastas.

På grund af hvad jag här anfört och under åberopande af motiveringen

till min motion om undervisning rörande de smittosamma och

ärftliga sjukdomarnas natur och verkningar, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, det täcktes

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke obligatoriskt intyg om kort tid

före giftermålet undergången läkareundersökning borde stadgas såsom villkor

för äktenskap, och i samband därmed pröfva om äktenskapsförbud

under vissa sjukdomar eller stadier af sjukdomar må vara af nöden, samt

förelägga Riksdagen de förslag, som af sådan utredning kunna föranledas.»

Motionen n:o 31 är af följande lydelse:

»I motion n:o 2 till detta års Riksdag har jag hemställt om skrifvelse

till Kungl. Maj:t för utredning, huruvida icke obligatoriskt intyg

om kort tid före giftermålet undergången läkareundersökning borde stadgas

såsom villkor för äktenskap och pröfning, om äktenskapsförbud under

vissa sjukdomar eller stadier af sjukdomar må vara af nöden. Härmed

har jag afsett att i verksam grad förebygga, det smittosamma och ärftliga

sjukdomar genom äktenskaps ingående skulle fortplantas. Men en del af

dessa farliga sjukdomar är af en mycket förrädisk natur. De kunna

plötsligt återuppträda efter att en tid hafva legat nere eller äro till sin

natur periodiska samt gå i arf och kunna först vid en senare ålder komma

till utbrott.

De förefinnas därför äfven inom familjer och skulle komma att göra

det äfven, om sådana bestämmelser, jag föreslagit, skulle komma att ingå

i en skyddslagstiftning af detta slag; så mycket mera som makarna ådraga

sig dessa sjukdomar äfven inom äktenskapen. ''

Det enda riktiga vore väl då, att sådana äktenskap upplösas, om

någon af makarna det yrkar, på det att sjukdomen ej vidax-e måtte fortplantas

på deras afkomma.

I min förenämnda motion n:o 2 har jag anfört en del af herr "Waldenströms

motivering till sin motion n:o 269 i Andra Kammaren år 1904,

däri han åberopar G. B. kap. 4 § 2 såsom grund för den uppgiften, att

smittosam venerisk sjukdom, om den efter äktenskapets ingående upptäckes,

är giltig anledning till äktenskapets återgång. Detta synes mig

emellertid vara ett misstag. Det nämnda kapitlet handlar om skillnad i

trolofniugar, och § 2 stadgar, att sjukdomar af ifrågavarande slag kunna

föranleda återgång af ''fästning’. Det 13 kap. handlar om skillnad i

äktenskap och upptager i § 8 bland andra skäl till återgång i äktenskap:

''dragés han eller hon med obotlig smittosam sjukdom, förtiger det, och

svikligen förleder annan till giftermål med sig; varder det fulltygadt,

gånge då äktenskapet åter’.

Men det är lätt att inse, hvilket erfarenheten väl också ådagalägger,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

att för detta offentliga ''fulltygande’ af eländet rygga de flesta tillbaka.

För att ej med rättegångar tillfredsställa skandalhungern borde väl dessa

angelägenheter afgöras under annan mera grannlaga form. Genom den

kungl. förordningen angående äktenskapsskillnader den 27 april 1810 är

ett sådant förfarande också stadgadt för vissa fall, som angifvas, hvaribland

dock icke de nu af mig omhandlade. I anförda fallen må ansökning

om Kungl. Maj:ts nådiga tillåtelse till skillnaden ingifvas till Kungl.

Maj:ts justitierevisions-expedition, men också behöriga bevis efter omständigheterna

företes om undergångna sådana varningsgrader, som G. B.,

Ä. B. samt kyrkolagen anvisa. Och vill Kungl. Maj:t, sedan andra makan

blifvit hörd, samt domkapitlet med vederbörande prästerskaps betyg och

eget underdånigt uttalande inkommit, sitt beslut öfver ansökningarna,

efter högsta domstolens hörande, i statsrådet fatta.

Längre i offentlighet borde väl icke mål af detta slag gå, synes det

mig, och varningsföreslvrifterna kunna väl, åtminstone vidkommande obotliga

sjukdomsfall, ingen tillämpning få.

Till en af de åsyftade sjukdomarna har lagstiftningen intagit en

särskildt markerad ståndpunkt, nämligen till Epilepsia Idiopathica.

Enligt kungl. brefvet af den 25 nov. 1757 utgör sjukdomen Epilepsia

Idiopathica eller den genuina fallandesoten hinder för lysning och

följaktligen för äktenskap. Anledningen till detta stadgande utgjorde den

redan på 1700-talet allmänt kända erfarenheten, att fallandesoten är en

i hög grad ärftlig sjukdom, som ofta öfvergår på barnen. Denna redan

då insedda sanning har alltsedan af vetenskapen besannats. Ehuru det

knappt torde vara af nöden att här framdraga bevis eller fakta, som

ådagalägga sanningen häraf, får jag här framlägga några statistiska uppgifter

i detta hänseende, som ådagalägga i hvilken grad denna sjukdom

af nutida läkare anses ärftlig, och hvilken fara sålunda hotar familjen

och samhället, därest barn födas i äktenskap, där den ena eller bägge

makarna äro behäftade med genuin epilepsi.

I sitt klassiska arbete om Epilepsie (1890) har den franske läkaren

Féré framlagt följande uppgifter rörande afkomman af 62 epileptiska män:

från dem härstammade icke mindre än 147 manliga och kvinnliga individer,

som ledo af svåra former af nerv- och sinnessjukdomar, såsom

epilepsi, konvulsioner, förlamningar, migrän o. s. v. Antalet dödfödde utgjorde

22 och blott 32 friska barn föddes i dessa äktenskap. 11 äktenskap voro

sterila. Enligt samme författare härstammade från 58 kvinnliga epilepticae,

som gift sig, 102 manliga och kvinnliga individer, hvilka voro likaså

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

behäftade med lika svåra nervsjukdomar. Antalet dödfödde utgjorde i

dessa äktenskap 19, och blott 30 normala barn föddes, under det att 8

af dessa äktenskap voro sterila.

Enligt den kände forskaren på detta område Echeverria hade 136

epileptiska (62 män och 74 kvinnor) tillsammans 533 barn; af dessa

voro blott 105 (19 °/0) friska, 27 afledo som barn, alla de öfriga eller

401 voro behäftade med svåra nervsjukdomar, som i ett stort antal fall

vållade afkommans död såsom barn i följd af konvulsioner (195 fall) eller

i moderlifvet (22 fall); 78 blefvo epileptiska, 11 sinnesrubbade, 18 idiotiska,

39 förlamade, 45 hysteriska o. s. v.

Mer än hälften af barnen af epileptiska lida af epilepsi eller likartade

konvulsioner.

Dessa siffror kunna med lätthet kompletteras med uppgifter från andra

forskare på detta område.

Det anförda stadgandet i svensk lag, att epileptici ej få ingå äktenskap,

är därför väl grundadt. Men att icke desto mindre sådana äktenskap

hos oss ingås, är säkert och torde bero på bristande kunskap om

sjukdomens faror, samt i synnerhet därpå, att många epileptici periodvis

kunna vara fria från anfall, under det att anlaget till sjukdomen dock

finnes kvar. Epilepsien kan ock under ogynnsamma omständigheter efter

äktenskapets ingående ånyo utbryta till och med i mycket svår form.

Att samhället i så fall bör söka att skydda sig för aflelsen af barn

behäftade med det svåra anlaget till epilepsi, sinnessjukdomar och dylikt

synes mig i hög grad önskvärdt; och att detta endast kan ske därest

makarne kunna utan svårighet skiljas, det torde vara själfklart.

Men än klarare framstår nödvändigheten af att skilsmässa makar

emellan kan under sådana omständigheter ske utan svårighet, om man

betänker, att epilepsien ofta, ja i regel inverkar på den sjukes hela själslif

på så sätt, att ett lyckligt äktenskap blir omöjligt. Den sjuke blir

ofta antingen förslöad i kroppsligt eller moraliskt hänseende eller vresig,

omotiveradt häftig eller får anfall af raseri utan ringaste anledning. Under

dessa anfall, som ofta följas af hallucinationer och omtöckning, begår den

sjuke ofta de svåraste våldshandlingar, öfverfaller och mördar hustru och

barn utan att däraf efteråt ens ha ett minne. Under långa tider till och

med kan den sjuke därefter vara skenbart frisk, tills ett nytt utbrott

plötsligt påkommer och kan föranleda liknande våldshandlingar. Exempel

på och följderna af dylika beklagansvärda utbrott af den epileptiska

sinnessjukdomen kunna lätt framdragas från vårt eget land.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Den fara, som vid denna sjukdom finnes för den friska maken eller

makan och barnen, är så mycket större, som den epileptiske, som nämnts,

under åratal kan vara skenbart frisk och hans raserianfall oförmodadt

utbryter. Stundom antaga dessa anfall en mildare form och den sjuke

utsätter, utan att ban är omtöcknad, sin familj oupphörligen för lättare

misshandel, enär ban ej är sig själf mäktig. Att ett godt äktenskapligt

samlif under sådana omständigheter ej kan fortgå och att den friska, särskildt

om denna är den till kroppskrafterna svagare parten, nämligen

hustrun, måste befinna sig i en ständig ångest för misshandel, i synnerhet

som den epileptiska sjukdomen förslöar och förråar mannen, är lätt

att inse.

Från såväl statens som familjens synpunkt är det följaktligen önskvärdt,

ja nödvändigt, att tillfälle till skilsmässa gifves och att denna

kan ske utan att den friska maken eller makan nödgas tillgripa de medel

lagen f. n. påbjuder, såsom: stämning för misshandel, varning inför kyrkorådet

och dylikt, hvilket en känslig och om sin familjs anseende och

framtida utkomst mån man eller hustru ej gärna tillgriper utom i yttersta

nödfall, ja i förtviflan.

Svensk lag erkänner emellertid ej epilepsi som giltig grund för skilsmässa

och ej ens epileptisk sinnesrubbning, men väl om en af makarna

''fallit i verklig galenskap, som efter säkra bevis oafbrutet fortfarit i

fulla tre år och enligt behörig läkares intygande någon förhoppning icke

är om den vansinniges återställande till hälsan’ (kungl. förordn. angående

äktenskapsskillnader den 27 april 1810). Till denna form af sinnessjuksjukdom

hör ej den epileptiska formen, enär denna uppträder periodiskt

med fria mellantider.

I afseende å barnens uppfostran är tydligt, att den, som är behäftad

med epilepsi eller epileptisk sinnessjukdom, är olämplig att uppfostra

barnen, och detta desto mera, som de epileptiska anfallen af kramp eller

raseri lätt kunna genom skrämsel framkalla epilepsi hos därtill disponerade

barn, och epilepsien ofta medför hos den sjuke ett förslöande af hans

själsgåfvor och brist på moralisk ansvarskänsla.

När lagen lagt i läkarens hand att helt enkelt förhindra äktenskap

med person, som lider af genuin fallandesot, bör väl också, när läkaren

styrker, att gift person är behäftad med denna hemska sjukdom, den

andra maken genom en enkel åtgärd kunna få sitt äktenskap upplöst.

Det vore således i full analogi med bestämmelsen i kungl. brefvet den

25 nov. 1757, om i 13 kap. 8 § G. B. stadgades: Tider en af makarna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 9

af idiopatisk epilepsi eller har haft anfall af epileptisk sinnessjukdom,

gånge äktenskapet åter, därest en af makarna det yrkar, och äge den af

makarna, som är frisk, rätt att barnen när sig hafva; samt vare kap.

15 § 1 och § 2 giftermålsbalken gällande i afseende å den frånskilda

makens eller makans och barnens rätt till del och underhåll af boet, så

att domaren pröfve, hvad denna och barnen skola åtnjuta till föda och

underhåll.’

Då jag emellertid saknar förutsättningar för att kunna framställa

något förslag till lagformulering och då frågan i sin helhet kräfver en

sakkunnig utredning, får jag, på grund af hvad jag anfört, vördsamt hemställa,

att Eiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvillca smittosamma och ärftliga sjukdomar

må utgöra skäl till återgång i äktenskap och huru skilsmässa därvid

må kunna vinnas utan den offentliga och för familjelifvet sårande handläggning

af dessa grannlaga ärenden, som nu är föreskrifven, samt till

Eiksdagen inkomma med de förslag, som af sådan utredning kunna föranledas.

»

De synpunkter, som af motionären gjorts gällande i nu förevarande

framställningar, äro ovedersägligen i mycket behjärtansvärda. En lagstiftning

af den art motionären ifrågasatt skulle emellertid enligt utskottets

uppfattning stöta på stora svårigheter och i flera fall synnerligen kännbart

ingripa i den enskildes personliga förhållanden. De sociala hänsyn, som

lagstiftaren måste taga, när det gäller att gifva rättsregler å ett område,

där den enskilde i högre grad än eljest har anspråk på att hans rent

personliga intressen icke åsidosättas, resa här så stora hinder, att de icke

böra af lagstiftaren lämnas obeaktade, om icke ett statens ingripande af

förhållandena nödvändiggöres eller detsamma uppbäres af en allmänt

gängse åskådning. Enligt utskottets förmenande äro emellertid dessa betingelser

icke för handen.

Af de omständigheter, hvilka enligt gällande svensk rätt utgöra laga

hinder mot ingående af äktenskap, äro de viktigaste felande äktenskapsålder,

förut ingånget och därefter ej upplöst äktenskap, för omyndig

kvinna bristande samtycke af giftoman, fallandesot, äktenskapsbrott,

bristande afvittring, vissa slag af skyldskap och svågerlag, icke tilländalupen

sorgetid för änkling och änka, samt i allmänhet för det fall, att

äktenskapet upplösts på annat sätt än genom döden, för kvinnan den tid,

JBih. till Eiksd. Frot. 1908. 7 Sarnl. 9 Häft. 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N;o 9.

under hvilken hon kan nedkomma med barn af sitt förra äktenskap.

Vansinne är naturligtvis äfven äktenskapshinder, då den sjuke icke kan

gifva något bindande samtycke till giftermålet.

Uti motionen n:o 2 ifrågasätter nu motionären, att såsom villkor för

äktenskap och följaktligen vid bristande fullgörande såsom äktenskapshinder

borde stadgas skyldighet för nupturienterna att kort tid före giftermålet

underkasta sig läkarbesiktning. Såsom framgår af den motivering,

som motionären lämnat sitt ifrågavarande förslag, afser detsamma i främsta

rummet att förekomma, att personer, som äro behäftade med venerisk

sjukdom, ingå äktenskap och därigenom utsätta den andre maken och de

barn, som födas i äktenskapet, för de svåra följder dessa sjukdomar ofta

draga med sig. Det finnes äfven anledning befara, att den obligatoriska

läkarundersökningen före ingående af äktenskap gemenligen skulle anses

påbjuden just med afseende å dessa sjukdomar. Den föreskrifna undersökningen

skulle därigenom helt säkert i många fall blifva än mera motbjudande

för de blifvande makarna och för mången kännas i hög grad

kränkande. Särskildt i de trakter af landet, där dylika sjukdomar äro

föga utbredda, skulle en lagstiftning af angifven innebörd möta ett bestämdt

motstånd. Till följd af de veneriska sjukdomarnas natur är det

dessutom mången gång omöjligt för läkaren — äfven om han är specialist

å ifrågavarande område — att med säkerhet afgöra, huruvida sjukdomen

befinner sig i ett sådant stadium, att han bör afråda från ingående af

äktenskap, och torde detta äga tillämplighet äfven å andra smittosamma

sjukdomar än de nyss nämnda. För ett effektivt bekämpande af

smittosamma sjukdomar lärer ej heller den föreslagna åtgärden vara erforderlig.

Om skyldighet stadgades för kontrahenterna att före vigseln

låta underkasta sig besiktning af läkare, kunde det dessutom befaras, att

den i vårt land redan nu mycket låga äktenskapsfrekvensen skulle än

ytterligare nedgå. Hvad angår det i motionen anförda uttalandet, att fordran

på läkarbesiktning för dem, som ämna ingå äktenskap, icke borde

möta något motstånd, enär allmänheten redan vore van vid att läkarbetyg

ofta kräfdes för anställning inom vissa statens verk, för genomgående af vissa

undervisningskurser m. m., vill utskottet framhålla, att, med hänsyn till

den stora skillnad i betydelse ett ofördelaktigt resultat af läkarbesiktningen

skulle medföra för den undersökte, en dylik jämförelse synes i

hög grad missvisande.

Beträffande innehållet i det intyg, som skulle af läkaren afgifvas,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

har motionären ifrågasatt, att detsamma i regel endast skulle bestyrka,

att äktenskapskandidaten undergått undersökning utan att angifva resultatet

af densamma. Såvidt utskottet kan finna, skulle ett dylikt intyg

i stort sedt komma att sakna betydelse och den obligatoriska läkarundersökningen

icke medföra det gagn, som man därmed afsett att vinna, då

det skulle stå den undersökte fritt att vid läkarens föreställningar fästa

det afseende ban funne för godt. Den, som vet sig vara behäftad med

en sjukdom, hvilken kan öfverföras på den blifvande maken eller de

barn, som födas i äktenskapet, lärer för öfrigt redan nu i regel låta behandla

sig af läkare före trädandet i äktenskap. En förbättrad undervisning

om de smittosamma sjukdomarnas natur och verkningar samt en

därigenom åstadkommen vidgad kännedom om de faror, de kunna draga

med sig såväl för den sjuke själf som för hans maka och ett kommande

släkte, skola säkerligen i minst lika hög grad som de lagbud,

motionären ifrågaställt, medföra en ökad ansvarskänsla och ett allt allmännare

iakttagande på frivillighetens väg af de fordringar, som kunna

och böra uppställas i nu förevarande afseende. Och enligt utskottets uppfattning

är denna väg till målets uppnående att föredraga framför ett

tvångsbud på ett så ömtåligt område som detta. I hvarje fall finnes

det grundad anledning antaga, att en sådan lagstiftning, som motionären

ifrågasatt, icke skulle komma att visa sig i afsedd grad effektiv.

Med rätta har det nämligen uttalats den farhågan, att de personer, mot

hvilka lagbudet egentligen vore riktadt, och beträffande hvilka motionären

rent af ifrågasatt ett äktenskapsförbud, nog icke skulle låta afhålla sig

från att öfverflytta sin sjukdom på andra blott med den skillnad, att det

skedde utom i stället för inom äktenskapet, samt att de barn, som därigenom

bragtes till världen, skulle komma att utsättas för mera vanvård

och större lidanden, än om de vore födda af en legitim förbindelse.

Hvad vidare beträffar motionärens förslag i afseende å återgång af

äktenskap, kan återgångstalan föras på grund af bristande samtycke hos

nupturient vid vigselns begående eller på grund af sådana här ofvan angifna

äktenskapshinder, hvilka äro af natur att förbjuda ingående af

giftermål, oafsedt med hvem äktenskapet skall afslutas. Sålunda lärer

återgång af äktenskap kunna vinnas, om någon af kontrahenterna redan

före vigseln varit behäftad med fallandesot. Den åsikten har äfven gjorts

gällande att, förutom de i 13 kap. 8 § giftermålsbalken omförmälda anledningar

till bristande samtycke af endera nupturienten, jämväl åtskilliga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

af de genom en senare lagstiftning införda skäl till äktenskapsskillnad,

till den del de förekomma före giftermålets ingående, kunna anses såsom

giltig anledning till äktenskapets återgång. Hvad särskildt angår det i

nyssnämnda lagrum förekommande och af motionären omnämnda uttrycket

»obotlig smittosam sjukdom», synes detsamma, jämfördt med ordalydelsen

i 4 kap. 2 § giftermålsbalken, kunna gifvas enahanda tolkning, som där

angifves.

Mot den af motionären ifrågaställda ändring af hithörande bestämmelser

vill utskottet framhålla såsom sin uppfattning, att det icke finnes

tillräcklig anledning att alltid skilja mellan de fall, då den omständighet,

hvilken åberopas såsom orsak till äktenskapets upplösning, funnits redan

före giftermålets ingående och således anföres såsom skäl till återgång af

äktenskapet, samt de fall, då nämnda omständighet tillkommit under pågående

äktenskap och alltså göres gällande såsom skillnadsgrund. Utskottet

känner sig ej heller öfvertygadt, att åtgärder i af motionären föreslagen

riktning äro erforderliga för att erhålla upplösning af ett äktenskap, där

orsaker af angifven art låta dess upphörande synas önskvärd. Det kan

nämligen icke med fog påstås, att gällande lag och rättspraxis lägga alltför

stora hinder i vägen för den, som påkallar upplösning af sitt äktenskap,

ens i det fall, att hans därom förda talan af den andre maken bestrides.

Yid den allmänna revision af äktenskapslagstiftningen, hvilken

inom kort torde komma att verkställas, lära för öfrigt de af motionären

framställda önskemålen vinna det beaktande, de kunna förtjäna.

Hvad slutligen angår det af motionären ifrågasatta öfverflyttandet

från domstolarna till Kungl. Maj:t af afgöranderätten i frågor rörande

återgång af äktenskap, är detsamma enligt utskottets åsikt icke heller af

beskaffenhet att böra af Eiksdagen bifallas. Den Konungen tillkommande

befogenhet att i vissa fall på administrativ väg meddela skillnad i äktenskap

kan visserligen förklaras af den förutgående rättsutvecklingen, men

då densamma på det närmaste berör ett af de allra viktigaste instituten

på det privaträttsliga området och icke lämnar den garanti för en grundlig

och allsidig pröfning, som måste anses ligga i domstolsförfarandet, bör det

icke ifrågakomma att gifva denna rätt en större omfattning, än den redan

har enligt nu gällande lagstiftning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 13

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:

l:o) att förenämnda motion, n:o 2, icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda,

2:o) att förenämnda motion, n:o 31, icke heller

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

\

af herr Lindhagen, med hvilken herr Pettersson från Södertälje instämt:

»Visserligen har motionären framhållit talande principiella skäl för

att undergången läkarebesiktning borde föreskrifvas såsom villkor för äktenskaps

ingående. På sätt utskottet yttrar, möta dock mot en sådan anordning

många säkerligen oöfverkomliga svårigheter af både allmänt mänsklig

och praktisk natur. Den ifrågasatta läkareundersökningen blefve helt

visst i det stora hela verkningslös.

Däremot synes man ej med utskottet hafva rätt att slå sig till ro

med en förhoppning, att en växande upplysning skall på detta område

inom öfverskådlig tid på frivillighetens väg medföra en ökad ansvarskänsla.

Så länge lagstiftningen ej på något sätt stämplar såsom obehörigt

att genom äktenskaps ingående öfverföra de svåraste sjukdomar på efterkommande,

kan man icke heller begära att individerna skola behärska

sina naturliga instinkter och bättre än statens lagar förstå att vårda sig

om kommande släktens hälsa.

Ett påbud att vissa svårare ärftliga sjukdomar, som obestridligen

fullt utbildade förefinnas hos någondera kontrahenten, böra utgöra hinder

för äktenskaps ingående, synes därför vara på sin plats. En sådan lag skulle

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

äfven verka som en väckelse till eftertanke och såmedelst bidraga till det

af utskottet förordade upplysningsarbetet. Gällande lagstiftning innehåller

för öfrigt redan en sådan föreskrift beträffande fallandesot. Det finns ej

någon anledning, hvarför ej äfven andra svårare ärftliga sjukdomar skulle

utgöra äktenskapshinder. Dylik lagstiftning lärer finnas i flera länder.

Denna del af motionärens förslag har utskottet dock ansett sig böra förbigå

med tystnad, ehuru frågan inom utskottet varit föremål för särskild

öfverläggning och votering.

En gifven konsekvens af det sålunda ifrågasatta äktenskapshindret

är, att sjukdomens förefintlighet må under vissa förutsättningar kunna af

make, som sådant påfordrar, utgöra giltig grund för äktenskapets upplösning.

Någon ovillkorlig skillnad mellan de fall, att sjukdomen uppkommit

före eller efter äktenskapets ingående, synes ej böra göras. Motionären har

icke heller, såsom utskottet antagit, uppdragit en sådan gränsskillnad.

Motionärens framhållande slutligen af den pinsamma procedur, som

enligt gällande lag ofta är förbunden med äktenskapsskillnad, har icke

vunnit något som helst erkännande af utskottet. Kändt är emellertid, att

hvad motionären framhållit är ett särdeles öfverklagadt missförhållande.

Hvad däremot kan anmärkas mot motionärens förslag, är, att hvad han

anfört gäller icke blott de speciella anledningar till skillnad, som beröras

i motionen, utan äfven andra fall af äktenskapsskillnad. Af detta skäl,

och då denna fråga är en sak för sig, synes det vara lämpligast och tillräckligt,

att saken på detta sätt beröres endast i motiven till Riksdagens

framställning. Hur proceduren för äktenskapsskillnad bör närmare ordnas,

kan naturligtvis icke i detta sammanhang närmare undersökas. Att, såsom

.utskottet likväl gjort, i detta afseende betona domstolsförandets företräde

under alla förhållanden, synes mig vara att utan tillräcklig utredning gå

en undersökning härom förhastadt i förväg.

På grund häraf hemställer jag:

1) att Riksdagen i anledning af motionen n:o 2

ville hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad

mån äfven andra svårare sjukdomar än fallandesot, böra

i veterliga fall utgöra äktenskapshinder, samt framläggande

af det lagförslag, hvartill detta öfvervägande

kan föranleda,

2) att Riksdagen i anledning af motionen n:o 31

ville hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

mån ofvansagda sjukdomar, ådragna före eller efter ett

afslutadt äktenskap, må kunna utgöra giltig anledning

för äktenskapets upplösning, samt framläggande för

Riksdagen af det lagförslag, hvartill detta öfvervägande

kan föranleda.»

Herr Widén har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta

ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.