Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11

1908-04-09 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1908:11, Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1908, kl. 3 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 8, i anledning

af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i gällande väglag samt

en med föranledande af propositionen väckt motion.

Genom proposition, n:o 91, af den 6 mars 1908 tiar Kungl. Magt,

under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit Riksdagen

att antaga vid propositionen fogade förslag till lag om ändrad

lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet.

Ifrågavarande lagförslag är af följande lydelse:

”Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891

angående, väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober

1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola erhålla

följande ändrade lydelse:

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 4 Samt. 2 Afd. 11 Höft. (N:o 11)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å

tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden,

varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande

bestämd för hela länet eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före synelorrättningen

och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,

och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då den på

hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje

dag kommer att besiktigas.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje

väglott befunna brister i vägunderhållet med angifvande af det sätt för

deras afhjälpande, som synemännen finna lämpligast.

Underrättelse om nämnda brister och de föreslagna åtgärderna

för deras afhjälpande meddelas de väghållningsskyldiga genom kungörelse,

som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens

slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande med gudstjänst

förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det ställe inom socknen,

som för sådant ändamål af kommunalstämma utses; skolande länsmannen

därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag af kungörelsen,

i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll, som åligger

vägkassan. I kungörelsen utsättes viss dag, ej tidigare än åtta dagar

från kungörelsens uppläsande, då efterbesiktning för utrönande, huruvida de

anmärkta bristerna blifvit botade, skall, på sätt nedan sägs, hållas. Kungörelsen

skall tillika innehålla föreläggande för vederbörande väghållare

eller vägfogde att till nämnda dag hafva bristerna botade, vid äfventyr,

om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd därjämte att

bristerna emot lega afhjälpas.

Efterbesiktningen förrättas af länsmannen med samma antal nämndemän

som förut sagts, öfver besiktningen föres protokoll, hvari antecknas

för hvarje väglott kvarstående brister i vägunderhållet och det

penningbelopp, hvartill kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.

Kan ej för kostnad, som sålunda beräknats, lega af länsmannen

under hand åstadkommas, varde arbetet utbjudet på offentlig auktion,

som hålles af länsmannen och kungöres i sockenkyrkan minst fyra dagar

förut. Göres då ej anbud, som af länsmannen pröfvas antagligt, äge

han på annat lämpligt sätt besörja om arbetets utförande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

Stanna vid vägsyn eller efterbesiktning förrättningsmännen i olika

meningar, galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening,

galle länsmannens.

Nämndeman, som biträder vid vägsyn eller efterbesiktning, skall

för förrättningen åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente, dock

att dagtraktamente ej må beräknas. Den sålunda utgående ersättningen

bestrides till hälften ur vägkassan och till andra hälften af

statsmedel.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall,

där saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmanas

att inom viss kort tid afhjälpa, vid äfventyr som ofvan är nämndt.

Försittes den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess

afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen

på lämpligt sätt bota skadan.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens

föranstaltande utföres, äge han hos vederbörande väghållare

eller vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga

brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning

af kostnadsräkningen, godkänner.

80 §.

Den, som med vägstämmas beslut ej nöjes, äge däröfver anföra

besvär hos Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs;

och varde den tid räknad från det sådant tillkännagifvande att stämma

hållits, hvarom i 52 § förmäles, blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor

uppläst.

I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras

öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden

räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden

erhållit sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas,

samt, där besvären afse annan vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning,

i förra fallet från det kungörelsen om vägdelningens afslutande

och i senare fallet från det den i 51 § omförmälda län skungörelse

blifvit i distriktets kyrkor uppläst.

I alla ofvannämnda fall skola besvären, vid talans förlust, ingifvas,

i mål. från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands

län inom fyrtifem dagar och i mål från öfriga orter inom riket inom

trettio dagar, dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta femton

dagars längre besvärstid.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departements
chefens
yttrande.

Sammansätta Stats- (och Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 11.

Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande

nödigt låta anställa syn; äge Konungens befallningshafvande

förordna ojäfvig landtmätare eller annan lämplig person att med

biträde af två tillkallade jämväl ojäfviga gode män sådan syn hålla.

Kostnaden för förrättningen skall förskjutas af vägkassan, men stannar

på den, som vid sakens slut därtill skyldig pröfvas.

Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med

beslut vid efterbesiktning, hvarigenom han förklarats icke hafva ställt

sig till efterrättelse honom meddeladt föreläggande att bota brist, äge

däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande, i förra fallet

inom femton dagar från den dag, underrättelse om åläggandet blifvit,

på sätt i 35 § sägs, i socknens kyrka uppläst, och i senare fallet inom

samma tid från den dag, då efterbesiktningen förrättats. Ej må klagan,

hvarom nyss är sagdt, verka uppehåll med verkställigheten af åläggande

vid vägsyn eller hindra uttagande af kostnad för väglagning i den

ordning, hvarom i 35 § sista stycket förmäles, med mindre Konungens

befallningshafvande annorlunda förordnar.

Har beslut vid vägsyn eller efterbesiktning fattats i strid mot

länsmannens mening, äger denne underställa detsamma Konungens befallningshafvandes

pröfning.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i

allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.»

Efter att hafva redogjort för Riksdagens i skrifvelse den 20 maj

1903 gjorda framställning om utredning och förslag i fråga om ersättningåt

nämndemän för biträde vid vägsyner samt för de utlåtanden, som i

anledning häraf afgifvits af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i vissa

län samt kammarkollegium och statskontoret m. fl. myndigheter har

departementschefen för egen del anfört följande:

»Såsom af den nu lämnade redogörelsen framgår, har mot förslaget

att tillerkänna nämndemän ersättning för deras bestyr med vägsynen

ur principiell synpunkt anmärkts, att nämndemansbefattningen vore att

betrakta såsom en förtroendesyssla, hvaraf man ansett följa, att ersättning

för biträde vid ifrågavarande förrättningar icke borde tillerkännas

nämndeman. Visserligen är äfven jag af den åsikten, att man icke

bör lämna ur sikte den sålunda framhållna synpunkten. Däraf följer

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

emellertid icke, att samhället bör utan ersättning pålägga nämndemännen

skyldigheter, som för dem medföra mer eller mindre kännbara

ekonomiska uppoffringar. I denna min uppfattning styrkes jag äfven

af den omständigheten, att det torde från början hafva varit meningen,

att nämndemännen genom tingsgästningspenningar, bötesandelar och

befrielse från vissa onera skulle hållas skadeslösa för af uppdraget föranledda

kostnader, ehuru förändrade tidsförhållanden medfört, att i verkligheten

den ersättning, som det sålunda varit afsikten att bereda dem,

blifvit allt mer otillräcklig. Att undanröja detta missförhållande synes

mig vara af vikt jämväl ur den synpunkten, att det är synnerligen angeläget

för det allmänna, att alltid lämpliga personer finnas, som äro villiga

att åtaga sig ifrågavarande uppdrag. Härtill kommer ock, att synerna

å de allmänna vägarna med vägkommunikationernas fortgående utveckling

blifvit ett alltmer kräfvande och omfattande bestyr. Därom bära i

ärendet gjorda uttalanden från skilda orter inom landet så godt som

enhälligt vittnesbörd. Särskilt bör i detta afseende uppmärksammas,

att i de vägdelningar, som i enlighet med 1891 års väglag numera genomförts

i de flesta delar af landet, intagits ett betydande antal vägar,

hvilka förut varit enskilda by- eller utfartsvägar. Genom 1891 års

väglag har därjämte så till vida åstadkommits en ökning af bestyrets

omfattning, att däri uttryckligen stadgats, att vid vägsyn, hvilken förut

flerstädes förrättats af länsman med endast en nämndeman, skola biträda

två nämndemän.

På dessa af mig nu anförda grunder anser jag mig böra biträda

den af ämbetsverken gjorda hemställan, att ersättning måtte tillerkännas

nämndemän för biträde vid vägsyner.

Med den af mig uttalade uppfattningen, att nämndemännen såvidt

möjligt böra besparas kostnader till följd af nämndemansuppdraget, torde

bäst öfverensstämma, att ifrågavarande godtgörelse bestämdes att utgå

med såväl rese- som traktamentsersättning. Då emellertid nämndeman

för förrättning, som afses i kungörelsen den 3 juni 1892 angående utsträckning

af nämndemäns rätt till ersättning för biträde vid rannsakningar

i brottmål, äger uppbära allenast reseersättning, samt den i berörda

kungörelse afhandlade tjänstgöring så till vida är nära jämförbar

med tjänstgöringen vid vägsyner, som båda torde vara hänförliga till de

med nämndemansbefattningen förenade ordinarie bestyr, har jag ansett

äfven ersättningen för tjänstgöring vid vägsyner böra utgå allenast i

form af resekostnadsersättning.

I anslutning till min nyss angifna allmänna uppfattning biträder

jag ämbetsverkens förslag, att resekostnadsersättningen bör utgå oberoende

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

af huruvida tjänstgöringen äger rum inom eller utom det distrikt, för

hvilket nämndemannen blifvit vald, samt beräknas för den i och för

synen tillryggalagda vägsträckan i dess helhet och ej blott för synad väg.»

Resekostnadsersättningen synes böra utgå i enlighet med bestämmelserna

i gällande resereglemente.

I sammanhang härmed anhåller jag få till pröfning upptaga den

af ämbetsverken berörda frågan om den efterbesiktning eller s. k. restsyn,

som enligt gällande praxis verkställes efter den egentliga vägsynen.

Några bestämmelser om denna syn, hvars uppgift är att tillse, huruvida

de vid vägsynen anmärkta brister blifvit behörigen af hjälpta, finnas för

närvarande icke i lag eller författning meddelade. Följden häraf har

blifvit, att på skilda orter olika tillvägagångssätt därvid tillämpats.

Enligt min mening är emellertid efterbesiktningen af den vikt med hänsyn

till åstadkommande af en effektiv kontroll öfver vägunderhållet, att

den bör vederbörligen lagfästas. Det synes mig därvid af skäl, som

föredraganden inför ämbetsverken i sin afvikande mening gjort gällande,

att ändamålet med efterbesiktningen säkrast vinnes genom föreskrift, att

den skall verkställas på samma sätt som den egentliga synen, d. v. s.

af länsman med biträde af två nämndemän. Häraf följer då ock, att

enahanda ersättning, som tillerkännes nämndemännen vid den egentliga

synen, bör komma dem till godo äfven vid efterbesiktningen.

Beträffande spörsmålet, huruvida ifrågavarande ersättning bör gäldas

helt eller delvis af statsmedel eller i sin helhet utgå af vägkassorna,

har jag biträdt ämbetsverkens därutinnan uttalade mening, att den inom

hvarje väghållningsdistrikt för ändamålet erforderliga kostnad lämpligen

bör bestridas till hälften af distriktets vägkassa och till andra hälften

..af statsverket. Äfven om å ena sidan kan sägas, att tillsynen öfver

vägunderhållets fullgörande i främsta rummet är att anse säsong en

distriktens egen angelägenhet och att ur denna synpunkt här ifrågavarande

kostnad bör drabba vägkassorna, måste dock a andra sidan fasthållas,

att staten äger ett stort intresse af att landets vägkommunikationer

behörigen vidmakthållas; och det föreställningssätt torde alltmer

vinna insteg, som i vägväsendets befrämjande ser ett viktigt statsändamål.

Eu annan i detta hänseende beaktansvärd omständighet är,

att den betydande ojämnhet i väghållningsbördans fördelning, som redan

nu förefinnes mellan de särskilda väghållningsdistrikten, genom vägkassornas

betungande med hela ifrågavarande utgift otvifvelaktigt skulle

på många håll ytterligare ökas. Staten deltar, ju för öfrigt redan nu med

vägkassorna i utgifter för vägväsendet, såsom med halfva kostnaden för

vägdelning, då sådan enligt"l891 års väglag äger rum första gången,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

och med viss andel (3/2o) af uppskattade kostnaden för underhållet af

allmän väg, bro eller färja.

De bestämmelser i förevarande syfte, som jag i öfverensstämmelse

med hvad sålunda anförts anser böra åvägabringas, synas mig lämpligen

kunna inrymmas i 35 § af nu gällande väglag. Därvid torde det nu i

nämnda paragraf förekommande stadgandet, att vid den egentliga vägsynen

skall i protokollet antecknas det penningbelopp, hvartill kostnaden

för vid synen befunna bristers afhjälpande uppskattas, kunna utgå, då

det lärer vara mera öfverensstämmande med sakens natur, att denna

uppskattning äger rum vid efterbesiktningen. Däremot torde det vara

lämpligt, att till ledning för vederbörande väghållare och vid efterbesiktningen

i protokollet öfver vägsynen angifves, huru synemännen tänkt

sig, att befunna brister borde af hjälpas, och att underrättelse jämväl i

detta hänseende lämnas de väghållningsskyldiga.

Genomförandet af erforderliga ändringar i 35 § väglagen krafvel’

naturligen ock, att bestämmelsen i 2 .§ af kungörelsen den 30 december

1863 därom, att särskild ersättning till nämndemän för vägsyner icke

utgår af allmänna medel, samtidigt blifver upphäfd. Detta torde emellertid

böra ske i särskild administrativ författning.

För beredande af medel till gäldande af statens andel uti ifrågavarande

ersättning har jag för afsikt att hemställa om erforderlig höjning

i nionde hufvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar;

och torde jag framdeles få underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning

frågan om sättet och ordningen för ersättningens utbetalande till vederbörande,

liksom jag ock är betänkt på att, i anslutning till hvad ämbetsverken

hemställt, föreslå Eders Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder för

åstadkommande af eu ändamålsenlig fördelning af nämndemännens tjänstgöring

vid vägsyner. Beträffande ersättningens utbetalande har jag

tänkt mig eu sådan anordning, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

skulle äga att till vederbörande nämndemän utbetala dem tillkommande

ersättningsbelopp, hvaraf den del, som skulle utgå af ofvannämnda

statsanslag, skulle utanordnas från detta anslag och återstoden

utbetalas såsom förskott, hvarför ersättning uttages hos vägstyrelsen.

Med hänsyn till fördelningen af nämndemännens tjänstgöring vid vägsyner

synes mig åt vederbörande kronofogde eller annan lämplig person

böra uppdragas att för hvarje väghållningsdistrikt årligen i god tid före

vägsynernas hållande bestämma denna fördelning; och torde vid fördelningens

uppgörande böra iakttagas, att till tjänstgöring vid syn å viss

väg företrädesvis indelas närmast boende nämndemän. Stadganden beträffande

såväl ersättningens utbetalande som fördelningen af tjänst
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

I ämnet väckt

motion.

8 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

göringen lära emellertid böra intagas icke i väglagen, utan i särskild

administrativ författning.

Öfver ett inom justitiedepartementet i enlighet med de af departementschefen

här angifna grunder utarbetadt förslag till lag om ändrad

lydelse af 35! § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet inhämtades högsta domstolens yttrande,

hvarefter i anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen

framställdes mot nyssnämnda förslag, detsamma underkastades omarbetning

och erhöll den lydelse, som det här ofvan intagna lagförslaget

utvisar.

I sammanhang med ifrågavarande proposition har utskottet till

behandling förehaft en af herr Nils Larsson i Klagstorp m. fl. inom

Andra Kammaren i anledning af propositionen väckt motion, n:o 266,

hvilken motion är af följande lydelse:

»Uti Kungl. Maj:ts proposition n:o 91 med förslag till lag om

ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891, angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet, föreslår Kungl. Maj:t

i 35 § lagstadgad efterbesiktning å allmänna vägar, och att densamma

skall, i likhet med hvad som sker vid ordinarie vägsyn, förrättas af

länsman med biträde af två nämndemän, och vidare, att »nämndeman,

som biträder vid vägsyn eller efterbesiktning, skall för förrättningen

åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente, dock att dagtraktamente

ej må beräknas», samt »att den sålunda utgående ersättningen

bestrides till hälften ur vägkassan och till andra hälften af statsmedel».

På annat ställe i samma § finnes angifvet, huru första syneförrättningen

skall verkställas och syneförrättarne tillerkännas rättighet

att, om det förefinnes brister i vägunderhållet, ålägga vederbörande

väghållningsskyldige att inom viss dag afhjälpa desamma vid äfventyr

af böter och att vägen iståndsättes på väghållarens bekostnad.

Då efterbesiktningen sålunda hufvudsakligen skall vara till för

att kontrollera, om väghållaren utfört honom ålagd skyldighet; då efterbesiktningen

kan komma att draga lika stora kostnader som den

ordinarie synen, i det att Kungl. Maj:t föreslår, att ersättningen skall

beräknas efter tillryggalagd väg och ej efter den kanhända endast till

några meter uppgående väglängd, som efterbesiktningen gäller, en

kostnad, söm jag såsom sparsamhetsvän anser böra undvikas, och då

väghållare under tiden mellan de årliga synerna kan förständigas afhjälpa

tillfälliga brister, synes mig kontrollen kunna blifva tillräckligt

effektiv, om efterbesiktningen förrättas af länsmannen ensam.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats■ (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

Enligt hvad förut omnämnts, föreslår Kungl. Maj:t, att halfva

kostnaden för vägsyn skall utgå af vägkassan och andra hälften af

statsmedel.

Om detta förslag godkännes, torde följden häraf blifva högre

vägskatter för väghållningsdistrikten. Då landsbygden redan förut är

synnerligen betungad af skatter och då den uppfattningen alltmer

gör sig gällande, att staten, såväl här som i många andra länder, bör

öfvertaga hela vägunderhållet, och då det äfven måste anses vara ett

statsintresse att vägarna hållas i godt skick, torde det allvarligen

kunna ifrågasättas, om icke åtminstone någon lindring för de väghållningsskyldige

kan beredas på det sättet, att hela kostnaden för

vägsyn bestrides med statsmedel.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta, att 35 och 80 §§ i lagen den 23

oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

skola erhålla följande förändrade lydelse, att träda i kraft den 1

januari 1909;

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas — — — eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn — — — kommer att besiktigas.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje

väglott befinna brister i vägunderhållet med angifvande af det sätt

för deras afhjälpande, som synemännen finna lämpligast, och det penning - belopp, hvartill kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.

Stanna synemännen i olika meningar, gälle hvad de flesta säga.

Har hvar sin särskilda mening, gälle länsmannens.

Underrättelse om — — — (lika med Kungl. Maj:ts)--—

emot lega afhjälpas.

Efterbesiktningen förrättas af länsmannen. Öfver besiktningen

föres protokoll, hvari, med ledning af protokollet från första synen, antecknas

för hvarje väglott kvarstående brister i vägunderhållet och

det penningbelopp, hvartill kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.

Kan ej för kostnad — — — (lika med Kungl. Maj:ts)--—

arbetets utförande.

Nämndeman, som biträder vid vägsyn, skall för förrättningen

åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente, dock att dagtraktaBih.

till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 2 Jfd. 11 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

I

Utskottets utlåtande.

10 Sammansätta (Stats- och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

mente ej må beräknas. Den sålunda utgående ersättningen bestrides af

statsmedel.

Tillfälliga emellan — — — (lika med Kungl. Maj:ts) —--

bota skadan.

Kostnad för väglagning---(lika med Kungl. Maj:ts)---

godkännes.

80 §.

Den, som med — — — (lika med Kungl. Maj:ts)---kyrkor

uppläst.

I enahanda — — — (lika med Kungl. Maj:ts) — — — kyrkor

uppläst.

I alla — — — (lika med Kungl. Ma.j:ts)--— besvärstid.

Finner för pröfning---(lika med Kungl. Maj:ts)---

skyldig pröfvas.

Väghållare, — — — (lika med Kungl. Maj:ts) — — — annorlunda

förordnar.

Har beslut vid vägsyn fattats i strid mot länsmannens mening, äger

denne underställa detsamma Konungens befallningshafvandes pröfning.

Öfver Konungens — — — (lika med Kungl. Maj:ts) —--är

stadgad.»

Bland de i propositionen föreslagna nya bestämmelserna i väglagen

bildar föreskriften om rätt för nämndemän att åtnjuta ersättning

för biträde vid vägsyner gifvetvis en centralpunkt.

Ersättningen skulle, enligt förslaget, utgå allenast såsom resekostnadsersättning,

och denna godtgörelse skulle vara oberoende af

huruvida tjänstgöringen ägde rum inom eller utom det distrikt, för

hvilket nämndemannen blifvit vald, samt beräknas för den i och för

synen tillrygga!agda vägsträckan i dess helhet och ej blott för synad

väg, därvid gällande resereglemente skulle läggas till grund för beräkningen.

Kostnaden för ifrågavarande ersättning skulle bestridas till

hälften af distriktets vägkassa och till andra hälften af statsverket.

I sammanhang härmed har jämväl föreslagits, att den enligt gällande

praxis efter den egentliga vägsynen förekommande efterbesiktning

skulle lagfästas och att den skulle verkställas på samma sätt som den

egentliga synen, d. v. s. af länsman med biträde af två nämndemän.

Enahanda ersättning, som nämndemännen skulle äga uppbära för synen,

skulle tillkomma dem jämväl för efterbesiktningen, och kostnaden därför

skulle fördelas på distriktets vägkassa och statsverket på sätt nyss

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

bJifvit omförmäldt. Efterbesiktningens lagfästande skulle medföra ett

uteslutande ur 35 § i gällande väglag af det stadgandet, att vid den

egentliga synen skulle i protokollet antecknas det penningbelopp, hvartill

kostnaden för vid synen befunna bristers afhjälpande uppskattas.

En motsvarande bestämmelse skulle i stället fogas till föreskriften om

efterbesiktning, hvaremot i protokollet öfver synen skulle angifvas, huru

synemännen tänkt sig, att befunna brister borde afhjälpas.

De ofvan refererade bestämmelserna, som samtliga äro inrymda i

35 § väglagen, föranleda jämväl ett par tillägg till 80 § i samma lag.

Det ena af dessa afser rätt för väghållare att föra talan emot beslut

vid efterbesiktning, hvarigenom han förklarats icke hafva ställt sig till

efterrättelse honom meddeladt föreläggande att bota brist. Genom det

andra tillägget skulle den enligt paragrafens nuvarande lydelse länsmannen

tillerkända befogenhet att underställa Konungens befallningshafvandes

pröfning beslut vid vägsyn, hvithet fattats i strid mot länsmannens

mening, tillkomma länsmannen jämväl i fråga om efterbesiktning.

Frågan om beredande af medel till gäldande af statens andel uti

nämndemännens ifrågavarande ersättning har underställts Riksdagens

pröfning i annat sammanhang och är alltså icke föremål för utskottets

behandling.

Beträffande den föreliggande frågan, huruvida någon ersättning

öfverhufvud bör tillerkännas nämndemän för här afsedda uppdrag, är

det till en början att bemärka, att, såsom också chefen för jordbruksdepartementet

framhållit i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, Riksdagen

redan i skrifvelse den 20 maj 1903 uttalat den åsikten, att ifrågavarande

åliggande, i synnerhet å vissa orter, torde vara afsevärdt mer

betungande än före tillämpningen af den nya väglagen. Omdömet äger

obetingadt fortfarande sin fulla giltighet. Man torde också utan tvekan

kunna påstå, att åliggandet är förenadt med så mycken tidspillan och

direkt kostnad för nämndemännen, att det mer än de flesta andra

kommunala uppdrag måste anses utgöra en verklig börda. Utskottet

anser det med hänsyn härtill rimligt, att nämndemännen icke lämnas

utan ersättning för de kostnader, som för dem äro förenade med uppdraget,

Att man härigenom kommer att frångå principen, att de

kommunala uppdragen skola vara oaflönade, finner utskottet så mycket

mindre betänkligt, som här endast är fråga om undantagsbestämmelser,

hvilka påkallas af det ifrågavarande åliggandets obestridliga undantagsställning

bland de kommunala uppdragen.

I fråga om ersättningens omfattning ansluter sig utskottet jämväl

till den i propositionen uttalade mening, att den bör utgå allenast i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

form af resekostnadsersättning. Hvad departementschefen till stöd för

denna begränsning af ersättningen anfört anser utskottet vara af den

vikt, att det bör blifva för frågan afgörande. I afseende å öfriga

grunder för ersättningens bestämmande föranleder förslaget icke någon

erinran från utskottets sida.

Gentemot det i propositionen framlagda förslaget, att kostnaden

för ifrågavarande ersättning till nämndemännen skall bestridas till

hälften af distriktets vägkassa och till andra hälften af statsverket har

herr Nils Larsson i Klagstorp i sin motion hemställt, att ersättningen

i dess helhet skall utgå af statsmedel. Då de utgifter, som här äro i

fråga, ytterst kunna hänföras till väghållningen, om de också skulle

göras allenast för kontrollen å densamma, kan utskottet i fråga om

motionäi’ens nyssnämnda förslag hänvisa till ett uttalande i utskottets

utlåtande n:o *9 i anledning af de af grefve Raoul Hamilton i första

Kammaren väckta motionerna n:is 14, 15 och 20. Utskottet anförde

därvid, att statens skyldigheter i fråga om vägunderhållet icke torde

böra väsentligen utvidgas utöfver hvad som för närvarande ålåge staten

i förevarande hänseende. Med afseende härå kan utskottet icke biträda

motionärens förslag i denna del. För denna ståndpunkt finner utskottet

ett ytterligare skäl i det förhållandet, att åtskilliga vägliållningsdistrikt

förfoga öfver medel i större omfattning än behofven inom desamma

kräfva, och att åtminstone med afseende å dessa distrikt statens öfvertagande

af hela kostnaden för ersättning till nämndemännen för deras

biträde vid vägsyner skulle komma att innebära en förmån, som knappast

är motiverad. Man får emellertid icke förbise, att det å andra

sidan finnes vägliållningsdistrikt, som redan nu äro synnerligen betungade

af kostnader för väghållningen. Närmast med hänsyn till

dessa distrikt kan det sättas i fråga, huruvida icke staten bör öfvertaga

någon del af de utgifter, som komma att föranledas af den föreslagna

bestämmelsen, att nämndemännen skola åtnjuta ersättning för

sina här ifrågavarande bestyr. Härtill kommer, att statens intresse med

afseende å väghållningen, hvilket redan i den nuvarande lagstiftningen

fått ett uttryck i det förhållandet att staten genom sina organ utöfvar

kontroll öfver densamma, är af sådan beskaffenhet, att staten synes

böra påtaga sig någon del af kostnaden för detta intresses bevakande.

De här ifrågavarande utgifterna böra alltså, enligt utskottets mening,

fördelas på staten och väghållningsdistriktet. Propositionens förslag''

härutinnan synes utskottet väl afvägdt.

Beträffande propositionens förslag rörande efterbesiktning af länsman

och två nämndemän har motionären föreslagit den förändringen,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

att förrättningen skulle verkställas af länsman allenast. Efterbesiktning

finnes icke föreskrifven i nu gällande väglag, men förekommer enligt

praxis i skilda delar af landet. Den verkställes visserligen på något

olika sätt i olika landsändar, men då ingen olägenhet häraf försports,

har utskottet icke kunnat öfvertygas om nödvändigheten af en lagförändring

på denna punkt. Då utskottet alltså icke kan biträda vare

sig propositionen eller motionen i denna del, har utskottet låtit sig

bestämmas jämväl däraf, att i fråga om propositionen ett bifall till

denna skulle föranleda en kostnad, som icke synes behöflig, och beträffande

motionen att efterbesiktningen enligt dess förslag knappast

under alla omständigheter skulle blifva effektiv.

Borttagandet ur förslaget af bestämmelserna om efterbesiktning

föranleder i öfrigt några smärre jämkningar i fråga om formuleringen

af 35 § i väglagen. Dessutom bli till följd däraf de föreslagna

förändringarna i 80 § obehöfliga. Hvad det förra lagrummet

beträffar föreslår utskottet, att en bestämmelse införes därom, att i

protokollet öfver syneförrättningen skall ej mindre antecknas det penningbelopp,

hvartill kostnaden för vägbristernas afhjälpande uppskattas, än

äfven angifvas det sätt för deras afhjälpande, som synemännen finna

lämpligast. Den underrättelse, som enligt lagrummets nuvarande lydelse

skall meddelas om bristerna å vägen, bör äfven afse de föreslagna åtgärderna

för deras afhjälpande.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af Ivungl. Maj:ts

ifrågavarande proposition samt herr N. Larssons i

Klagstorps förevarande motion, för sin del antaga

följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 § i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet skall erhålla följande

ändrade lydelse:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 11.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å

tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden,

varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande

bestämd för hela länet eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen

och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,

och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då den på

hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje

dag kommer att besiktigas.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje

väglott befunna brister i vägunderhållet med angifvande af det sätt för

deras af hjälpande, som synemännen finna lämpligast, och det penningebelopp,

hvartill kostnaden för bristernas afhjälpande uppskattas.

Stanna synemännen i olika meningar, gälle hvad de flesta säga.

Har hvar sin särskilda mening, gälle länsmannens.

Underrättelse om nämnda brister och de föreslagna åtgärderna

för deras afhjälpande meddelas de väghållningsskyldiga genom kungörelse,

som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens

slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande med gudstjänst

förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det ställe inom socknen,

som för sådant ändamål af kommunalstämma utses; skolande länsmannen

därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag af kungörelsen,

i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll, som åligger

vägkassan. Kungörelsen skall tillika innehålla föreläggande för vederbörande

väghållare eller vägfogde att inom viss af synemännen föreskrifven

lämplig tid, ej kortare än åtta dagar, hafva bristerna botade,

vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd

därjämte att bristerna emot lega afhjälpas.

Kan ej lega af länsmannen under hand åstadkommas för kostnad,

ej öfverstigande hvad vid synen för bristernas botande beräknats, varde

arbetet utbjudet på offentlig auktion, som hålles af länsmannen och

kungöres i sockenkyrkan minst fyra dagar förut. Göres då ej anbud,

som af länsmannen pröfvas antagligt, äge han på annat lämpligt sätt

besörja om arbetets utförande.

Nämndeman, som biträder vid vägsyn, skall för förrättningen

åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente, dock att dagtrakta
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

mente ej må beräknas. Den sålunda utgående ersättningen bestrides

till hälften ur vägkassan och till andra hälften af statsmedel.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall,

där saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmanas

att inom viss kort tid afhjälpa, vid äfventyr som nyss är nämndt.

Försittes den tid eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess

afhjkipande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen

på lämpligt sätt bota skadan.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens

föranstaltande utfores, äge han hos vederbörande väghållare

eller vägfogde omedelbart uttaga ; dock, hvad angår botande af tillfälliga

brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning af kostnadsräkningen,

godkänner.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.

Stockholm den 9 april 1908.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

Reservationer:

af herr Paulson, med hvilken herr Persson i Borrby instämde:

Bland de i propositionen — —--(lika med utskottets förslag)

— — — — synes utskottet väl afvägdt.

Beträffande propositionens förslag —--(lika med utskottet)

---skilda delar af landet. Den verkställes på olika sätt i olika

landsändar, sålunda i vissaväg distrikt — särskildt i de södra provinserna

— med biträde af nämndemän, i andra distrikt af länsmannen ensam

eller af fjärdingsman. Denna olikhet, som är en naturlig följd af skillnaden

i klimatiska förhållanden i olika delar af vårt land, sträcker sig

jämväl till sättet och tiden för vägarnes lagning samt väglagningsmaterialet.

Ehuru det sålunda för vissa delar af landet visat sig erforderligt,

att nämndemän biträda äfven vid efterbesiktning, synes det

utskottet dock ej vara nödvändigt att göra en sådan efterbesiktning

obligatorisk äfven för de vägdistrikt, där den hittills hållits utan biträde

af nämndemän och ingen olägenhet häraf försports. Det har därför

synts lämpligt, att åt stadgandet beträffande efterbesiktning gifves en

sådan affattning, att det i alla fall kan vinna tillämpning i de orter, där

det anses erforderligt, och har utskottet därför föreslagit, att för de vägdistrikt,

som anse det nödvändigt att nämndemän biträda vid efterbesiktning,

det skulle ankomma på vägstämma att härom besluta. Inom

de vägdistrikt, där ett sådant beslut ej fattades, komme därför härvidlag

ingen förändring i det nu bestående förhållandet att äga rum. Sålunda

har utskottet ej helt kunnat biträda propositionen i denna del och ej

heller kunnat tillstyrka bifall till motionen.

Då bestämmelserna om efterbesiktning enligt utskottets förslag

endast under vissa förhållanden skulle komma att tillämpas, har detta

föranledt dels omarbetning och dels jämkningar i fråga om formuleringen

af 35 § i väglagen. Det har synts utskottet lämpligt, att efterbesiktningen

skulle benämnas formlig efterbesiktning till skillnad från den

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 11. 17

efterbe,siktning, som, ehuru ej i väglagen omnämnd, väl ändå i någon

foim kommer att bibehållas. Som en följd häraf hafva ändringar äfven

vidtagits i 80 §.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen — — — — (lika med utskottet)

— — — för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 och 80 §§ i lagen den 23 oktober

1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola erhålla

följande ändrade lydelse:

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å

tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden,

varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande

bestämd för hela länet eller delar däraf.

På vägstämma ankommer att besluta, att till utrönande af huruvida

vid vägsynen befinna brister blifvit afhjälpta, formlig efterbesiktning

skall äga rum. Sådan besiktning förrättas af länsmannen med

samma antal nämndemän som förut sagts.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen

och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar

offentliggöras, och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen,

Bih. till Itiksd. Prof. 1908. 4 Sami. 2 Afd. 11 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskotteis Utlåtande N:o 11.

då den på hvarje ställe lager sin början, än äfven huru stor del af

vägen hvarje dag kommer att besiktigas.

Vid vägsyn föres protokoll, hvari antecknas för hvarje väglott

befunna brister i vägunderhållet med angifvande af det sätt för deras

afhjälpande, som synemännen finna lämpligast, och det penningbelopp,

hvartill kostnaden för bristernas afhjälpande uppskattas; dock att, där

formlig efterbesiktning skall äga rum, protokollet vid vägsynen allenast

skall innehålla anteckning om bristerna och om lämpligaste sättet för

deras afhjälpande.

Underrättelse om de vid vägsynen befunna bristerna och de föreslagna

åtgärderna för deras afhjälpande meddelas de väghållningsskyldiga

genom kungörelse, som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens

slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande med

gudstjänst förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det ställe inom

socknen, som för sådant ändamål af kommunalstämma utses; skolande länsmannen

därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag af kungörelsen,

i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll, som åligger

vägkassan. I kungörelsen utsättes viss dag, ej tidigare än åtta dagar

från kungörelsens uppläsande, då det åligger väghållare eller vägfogde

att hafva bristerna botade, vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter

enligt 77 § samt påföljd därjämte att bristerna emot lega afhjälpas.

Skall formlig efterbesiktning äga rum, intages i kungörelsen föreläggande

för väghållare eller vägfogde att till dagen för denna förrättning

hafva bristerna botade vid äfventyr, som nyss är sagdt.

Vid formlig efterbesiktning föres protokoll, hvari antecknas, för

hvarje väglott kvarstående brister i vägunderhållet och det penningbelopp,

hvartill kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.

Kan ej för kostnad, som vid vägsyn eller formlig efterbesiktning

beräknats, lega af länsmannen under hand åstadkommas, varde arbetet

utbjudet på offentlig auktion, som hålles af länsmannen och kungöres i

sockenkyrkan minst fyra dagar förut, (föres då ej anbud, som af länsmannen

pröfvas antagligt, äge han på annat lämpligt sätt besörja om

arbetets utförande.

Stanna vid vägsyn eller formlig efterbesiktning förrättningsmännen

i olika meningar, galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda

mening, gälle länsmannens.

Nämndeman, som biträder vid vägsyn eller formlig efterbesiktning,

skall för förrättningen åtnjuta ersättning enligt gällande resereglemente,

dock att dagtraktamente ej må beräknas. Den sålunda utgående ersättningen

bestrides till hälften ur vägkassan och till andra hälften af

statsmedel.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Samansatta Stats- (och Lag-) Utskottets utlåtande N:o 11.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skola,

där saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmana»

att inom viss kort tid afhjälpa vid äfventyr som ofvan är nämndt.

Försittes den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess

afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen

på lämpligt sätt bota skadan.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens

föranstaltande utföres, äge han hos vederbörande väghållare

eller vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga

brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning

af kostnadsräkningen, godkänner.

80 §.

Den, som med vägstämmans beslut ej nöjes, äge däröfver anföra

besvär hos Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs;

och varde den tid räknad från det sådant tillkännagifvande att stämma

hållits, hvarom i 52 § förmärs, blifvit i våghål!ningsdistriktets kyrkor

uppläst.

I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras

öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden

räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden

erhållit sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas,

samt, där besvären afse annan vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning,

i förra fallet från det kungörelsen om vägdelningens afslutande

och i senare fallet från det den i 51 § omförmälda länskungörelse

blifvit i distriktets kyrkor uppläst.

1 alla ofvannämnda fall skola besvären, vid talans förlust, ingifvas,

i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrland»

län inom fyrtiofem dagar och i mål från öfriga orter inom riket inom

trettio dagar, dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta femton

dagars längre besvärstid.

Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande

nödigt låta anställa syn; äge Konungens befallningshafvande

förordna ojäfvig landtmätare eller annan lämplig person att med

biträde af två tillkallade jämväl ojäfviga gode män sådan syn hålla.

Kostnaden för förrättningen skall förskjutas af vägkassan, men stannar

på den, som vid sakens slut därtill skyldig pröfvas.

Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn eller med

beslut vid formlig efterbesiktning, hvarigenom han förklarats icke hafva

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 11.

ställt sig till efterrättelse honom meddeladt föreläggande att bota brist,

äge däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande, i förra

fallet inom femton dagar från den dag, underrättelse om åläggandet

blifvit, på sätt i 35 § sägs, i socknens kyrka uppläst, och i senare

fallet inom samma tid från den dag, då efterbesiktningen förrättats. Ej

må klagan, hvarom nyss är sagd!, verka uppehåll med verkställigheten

af åläggande vid vägsyn eller hindra uttagande af kostnad för väglagning

i den ordning, hvarom i 35 § sista stycket förmärs, med mindre

Konungens befallningshafvande annorlunda förordnar.

Har beslut vid vägsyn eller formlig efterbesiktning fattats i strid

mot länsmannens mening, äger denne underställa detsamma Konungens

befallningshafvandes pröfning.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i

allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1909.

af herrar Wikhmd och K. Karlsson i Mo, som ansett, att den till

nämndemän utgående ersättningen bör af statsmedel bestridas.

Det skulle här antecknas dels att herr Ivar Wijk icke deltagit i

detta ärendes slutliga behandling i utskottet, dels ock att herr Lindhagen

icke närvarit vid ärendets handläggning inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG-, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.