Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6

1908-03-23 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1908:6, Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6.

1

N:o 6.

Ant till Riksd. kansli den 24 mars 1908, kl. 9 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning

af väckta motioner dels om ändring af 2 och 3 §§ i

lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete, dels ock om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

revision af nämnda lag.

Sammansatta stats- och lagutskottet har till behandling förehaft - följande inom Riksdagens Andra Kammare väckta motioner, afseende

dels ändring af 2. och 3 §§ i lagen angående ersättning för skada till

följd af olycksfall i arbete, nämligen motionen n:o 19 af friherre A. T.

Adelswärd, dels ock skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af

samma lag, nämligen motionerna n:is 84 och 151 af herr T. Först.

Friherre Adelswärds motion, n:o 19, är af följande lydelse: Friherre a.

»I lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i A\^oTion,

arbete af den 5 juli 1901 angifvas i § 2 de yrken, inom hvilka arbetare Lagens nuäro

berättigade till olycksfallsförsäkring. Bland de uppräknade saknas

bland annat de, till hvilka ett mycket stort antal arbetare höra, nämligen

jordbruk, handtverkeri, äfvensom det slag af arbetare, som i dagligt

tal benämnes tjänstefolk.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 2 Afd. 6 Häft. (N;o 6.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Orsaker till

lagens begränsning.

Olycksfalls
ersättningens
principer.

Arbetares

olika risk,

Sammansätta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6.

I motiveringarna till såväl kommittébetänkande som den kungl.

propositionen har jag icke kunnat finna mycket vara sagdt om orsakerna

till denna lagens begränsning.

Det säges på ett ställe, att arbetets »farlighet» bör vara afgörande

för ersättningsplikten, och att lagen afser »att komma dem till hjälp,

som i synnerhet äro utsatta för olycksfall». I Kungl. Maj:ts proposition

af år 1890 har jag funnit följande uttalande med afseende på de yrken,

som äro undantagna från ersättningsplikt: »Det står naturligtvis sedermera

lagstiftaren öppet att, i den mån erfarenhet vinnes, under den

obligatoriska försäkringen inrangera äfven dessa yrken» — hvilka emellertid

alltjämt äro undantagna.

Jag tillåter mig ifrågasätta, om icke tiden för denna inrangering

nu lian anses vara inne.

Har principen om olycksfallsersättning en gång blifvit af det allmänna

rättsmedvetandet erkänd och genom lagstiftning tillämpad, finnes

ej något logiskt skäl att vissa arbetare skola komma i åtnjutande af

det skydd den bereder, men andra icke. Det är ringa tröst för den

arbetare, som genom olycksfall skadas, att inom hans yrke jämförelsevis

få olycksfall bruka inträffa. För den skadade är olyckan och förlusten

densamma — han må tillhöra det ena eller andra yrket. Olikheten

i risken inom olika yrken har betydelse endast för försäkringskostnaden,

icke för individen, som med större eller mindre sannolikhet

är utsatt för olycksfall. Ån starkare faller oegentligheten i ögonen, om

man betänker, att den arbetare, som ena dagen utöfvar sitt yrke hos

handtverkaren, den andra dagen hos fabriksidkare!!, i senare fallet har

rätt till olycksfallsförsäkring men icke i det förra.

I visst afseende är risken till och med större för den genom olycka

skadade inom de yrken som blifvit undantagna — på grund af att olycksfall

sprocenten inom dem är mindre — än inom dem, för hvilka lagen

före skr ifver ersättningsplikt. Om till exempel en jordbruksarbetare, en

handtverksgesäll eller en tjänsteflicka blifvit skadad genom olycksfall i

sitt arbete, kan ofta arbetsgifvaren på grund af sin ekonomiskt svaga

ställning, äfven om han det ville, icke lämna godtgörelse under den tid

arbetaren är urståndsutt arbeta och än mindre för framtiden, om skadan

medfört ständig minskning eller förlust af arbetsförmågan. Utsikten för

sådana arbetare att komma på fattighuset är sorgligt stor. Inom eu

industri åter med farligt arbete, men med större ekonomiska resurser

och flera arbetstillfällen, kan en arbetare, som genom olycksfall fått sin

arbetsförmåga nedsatt, hafva utsikt att beredas något lindrigare arbete,

som för honom oaktadt hans lyte är möjligt att utföra.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N;o 6.

I flera motioner, som i frågan under olika riksdagar blifvit väckta,

samt under diskussionen vid lagförslagens behandling i kamrarne hafva w a an en''

också dessa synpunkter vid upprepade tillfällen blifvit framhållna. Särskildt

har detta skett beträffande jordbruksarbetarne. Betecknande är ett af

justitierådet Skarin gjordt uttalande i samband med Kungl. Maj:ts proposition

1901. Uttalandet, som fälldes med hänsyn till ett i det ursprungliga lagförslaget

gjordt, men vid lagens antagande struket, undantag för ersättningsutgifvande

vid arbete inom de ersättningspliktiga yrkena, i de fall då

dessa yrken bedrefves som »binäring till jordbruk», har dock sin fulla

tillämpning jämväl för det egentliga jordbruket, då detsamma jämföres

med annat yrke. Nämnda uttalande lyder sålunda: »I samma mån som

användningen af de för jordbruket och dess binäringar alltmer nödvändiga

maskinerna tilltager, ökas också faran för olycksfall. En sådan

orimlighet, som att för enahanda olycksfall vid till exempel trädfällning,

upptagning af is eller torf, stenhuggning, murning, timring etc. arbetaren

skall stå sin skada själf, när arbetet utförts som binäring till jordbruket,

men däremot vara berättigad till ersättning, om arbetet af arbetsgifvaren

utöfvats såsom själfständigt yrke, lärer ej länge kunna i lagstiftningen

kvarstå.»

Tillämpningen af lagen lärer vara sådan, att om till exempel ett Lagen» taiolycksfall

inträffar vid upptagning af torf vid ett jordbruk, är arbetaren lami,mn3- ersättningsberättigad, om torfven icke blott användes till gårdens behof,

utan äfven till försäljning, men däremot icke, om den endast användes

för gårdens eget behof. Man må icke undra på, om endast detta förhållande

vore nog att föranleda arbetare att lämna jordbruket för

industrien.

Den statistik, som af arbetareförsäkringskommittén förebragts, ut- statistik.

visar, att inom jordbruket inträffa, enligt de uppgifter som af arbetsgivare

kunnat erhållas, på 1,000 jordbruksarbetare 8,90 olycksfall, hvaraf

0,50 medföra döden. Af 2,319 fall under ett år härflyta 341 af yxa,

71 af lie, 142 af tröskverk, 63 af hackelsemaskin, 458 af åkning, stjälpning

o. d., 214 af fallande föremål, 417 af fall o. d. Särskildt torde

observeras de 205 olycksfallen härflytande från frosk- och hackelsemaskin,

hvilka i regel medföra varaktigt men. Inom de flesta andra

yrken är olycksfallsprocenten visserligen större, men detta utgör intet

skäl för att de 2,000 å 3,000 arbetare, som årligen skadas inom jordbruket,

icke skola vara lagligen berättigade till samma sk}Md som deras

kamrater inom andra yrken.

Arbetsgifvaren inom jordbruket har en direkt anledning att själf ArUttgifvarönska

lagens utsträckning till äfven jordbruksarbetaren. Sedan arbetar- af ändring.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N;o 6.

nes lönerörelse från industrien nu äfven spridt sig till jordbruket, där

på grund af denna närings mindre goda ekonomiska bärkraft det är

svårare för arbetsgifvarne att möta arbetarnes kraf på löneförbättring,

bör det vara angeläget att, om det ock icke är möjligt att göra jordbruksarbetarne

likställda med yrkesarbetarne i afseende på lönerna, åtminstone

göra det med afseende på den obligatoriska olycksfall sersättningen.

En dylik förpliktelse blir på grund af den mindre olycksfallsfrekvensen

för arbetsgifvarne inom jordbruket föga betungande, ifall de

kollektivförsäkra sina arbetare.

Redan torde det icke så sällan förekomma, att jordbrukare, oaktadt

någon laglig skyldighet icke förefinnes, olycksfallsförsäkra sina arbetare,

och af de nybildade arbetsgifvareföreningarne inom jordbruket hafva

- åtminstone två — inom Södermanlands och Östergötlands län — upptagit

frågan på så sätt, att föreningen förmedlar olycksfallsförsäkringför

sina medlemmars arbetare för att därigenom underlätta och befordra

denna åtgärd.

^ntn sTiat^ Inom jordbruket synes det mig sålunda, att föreliggande fråga. är

91 mogen för afgörande. Men det förefaller mig, att, om, såsom jaghoppas,

en ändring af lagen med hänsyn till dess omfattning nu kan

komma till stånd, steget bör fagas fullt ut, så att olycksfallsersättningsplikten

för arbetsgivare kommer att omfatta alla arbetare.

Kungi.Maj:ts I motiveringen till kurigl. propositionen af år 1890 anföres, att icke

för undantag, alla yrken medtagits såsom försäkringspliktiga, emedan »särskilda anordningar,

som möta praktiska svårigheter» skulle erfordras, hvarför »bör

tills vidare undantagas jämväl landtbruket — — — — och de egentliga

handtverkerierna».

Praktiska Jag tror, att dessa »praktiska svårigheter» kunna och måste öfver
scanghetei.

v-nnag. ])et fara yärdt, att de numera eljest blefve betecknade såsom

den »obotfärdiges förhinder». Jag tror dessutom, att de icke äro så

störa, sedan olycksfallsförsäkringsverksamheten nått den utveckling den

nu erhållit. De konkurrerande försäkringsbolagen vidtaga säkert gärna

åtgärder för att i möjligaste mån för allmänheten underlätta afslutandet

af olycksfallsförsäkring. Det förefaller äfven sannolikt, att riksförsäkringsanstalten

— hvilken emellertid, märkvärdigt nog, oaktadt statsanslag

till förvaltningskostnaderna i allmänhet, har de dyraste premierna

— skulle kunna genom praktiskt ordnad ombudsverksamhet, genom

anlitande af arbetsgifvareföreningarnes förmedling o. s. v. göra det för

alla arbetsgifvare möjligt att med ringa besvär afsluta försäkringar,

individuella eller kollektiva, för längre eller kortare tid. När det utan

svårigheter låter sig göra att af en hvar lämnas mantalsskrifningsupp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 6.

gifter, borde det icke vara orimligare att kräfva, att för alla arbetare

utfärdas försäkringspoliser.

Det vore frestande att i detta sammanhang äfven, föreslå några

förändringar beträffande lagen i öfrig!, Indika förändringar numera fattning.

synas påkallade, men inskränker jag mig för närvarande till ett förslag

allenast beträffande lagens omfattning.

Jag tillåter mig sålunda vördsamt hemställa, att Riksdagen ville

för sin del besluta, att §§ 2 och 3 i lag angående ersättning för skada

till följd af olycksfall i arbete af den 5 juli 1901 måtte iå följande

lydelse:

§ 2.

Skyldighet att enligt § 1 utgifva ersättning åligge hvar och em

som låter annan för sig mot kontant betalning eller annan öfverenskommen

ersättning utföra arbete, som icke är allenast af tillfällig natur..

Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall i

arbete för arbetsgifvarens räkning.

§ 3.

Hvad i § 2 stadgats gälle ock för stat eller kommun.»

Herr Fursts motion, n:o 84, är så lydande: . ^ZoUmf

ȁr 1884 tillsattes med anledning af motion af A. Hedin en kom- n:0 si

mitté, den så kallado arbetareförsäkringskommittén, hvilken efter ett

synnerligt grundligt förarbete afgaf sina författningsförslag den .28 juli

1888. Bland dessa var äfven ett förslag till »lag om försäkring för

olycksfall i arbete», hvilket var byggdt på försäkringspliktens grund.

Kommittén yttrar härom i sitt betänkande: »Enär en frivillig försäkring

måste anses otillräcklig att i vidsträcktare mån bereda ersättning

vid olycksfall i arbetet, samt detta mål icke heller vinnes genom

att ålägga vederbörande arbetsgifvare en mer omfattande ersättningsskyldighet,

har kommittén icke tvekat att föreslå, det obligatorisk .försäkring

för dylika olycksfall måtte införas. Endast genom en obligatorisk

försäkring erhålla samtliga ersättningsberättigade lika och full

trygghet att utfå hvad dem tillkommer, och förhindras den enskilde arbetsgifvaren

att undandraga sig uppfyllande af sina skyldigheter. Å

andra sidan blifva dessa skyldigheter just genom försäkringen så mycket

lättare att bära.»

Byggdt på detta kommittéförslag inlämnades till 1890 års riksdag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 6.

en kungl. proposition, hvilande på grundsatsen, att arbetare inom vissa

industriella yrken skulle vara på arbetsgifvarnes bekostnad tvångsförsäkrade

mot olycksfall i arbete hos en af staten upprättad riksförsäkringsanstalt.

Detta af Riksdagen förkastade förslag blef föremål för ny behandling,

och den nya arbetareförsäkringskommittén afgaf 1893 ett nytt

betänkande äfven bj^ggdt på tvångsförsäkran, men grundadt på invaliditetsprincipen,

oberoende af om invaliditeten var orsakad af ålderdom

eller olycksfall. Ej heller detta förslag, som i något modifierad form af

Kungl. Maj:t förelädes 1895 ars Riksdag, blef af densamma antaget,

utan anhöll Riksdagen om nytt förslag. Sådant framlades också 1898,

äfven detta byggdt på försäkringstvång, men blef ej heller nu antaget

af Riksdagen, därvid dock Andra Kammaren godkände förslagets 1 §,

eller principen om obligatorisk försäkring.

Sedan Kung], Maj.-t slutligen frångått försäkringspliktens princip

och till 1900 års Riksdag inlämnat förslag till lag angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete, som grundade sig på omedelbar

ersättningsplikt, blef denna svåra fråga löst.

En slutgiltig lösning af olycksfallsersättningsfrågan var därmed dock

icke uppnådd, ty dels sträcker sig lagens giltighet endast till vissa i

lagens 2 § uppräknade yrken, och dels erbjuder den omedelbara ersättningsplikten

ej betryggande säkerhet för utbetalande af ersättning

åt skadad arbetare.

Hvad först beträffar lagens giltighetsområde, torde väl knappast

tvifvel numera råda därom, att allmänna rättsmedvetandet fordrar, att

alla kroppsarbetare komma i åtnjutande af denna lags hägn.

Med nu gällande lag uppstår det förhållande, att en arbetare, t. ex.

inom yrke som omförmäles i lagens 2 § punkt 5, den ena dagen, då

han arbetar hos en arbetsgivare, har rätt till ersättning vid inträffadt

olycksfall, den andra dagen, då han arbetar hos en annan arbetsgivare,

saknar denna rätt, beroende på om rörelsen idkas på sådant sätt och i

sådan omfattning, att den kan anses med fabriksrörelse jämförlig eller

icke.. Svårigheten att afgöra, om en yrkesrörelse tillhör de ersättningspliktiga

yrkena eller icke, är synnerligen stor och vållar ett osäkerhetstillstånd

ej endast för arbetarne, utan äfven för alla mindre yrkesidkare,

hvilka så att säga stå med sina rörelser på gränsen mellan fabrik

och handtverk, och hvarigenom det med ersättningslagen afsedda ändamålet

mången gång förfelas.

I sitt sammandrag af statistiska uppgifter rörande olyeksfallsfrekvonsen

uppgiver 1888 års arbetareförsäkringskommitté, att antalet

olycksfall på 1,000 arbetare under ohservationsåret varit:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:0 6. 7

För råämnes-, förädlings- och tillverkningsindustri,

däri inbegripet jordbruk............................................. 15,28

sjö- och landtransport.................................................. 20,03

stats- och kommunalförvaltning ............................ 12,rs.

Intressant är en i samma kommittés statistiska material å sid. 114

förekommande tabell öfver af läkare behandlade skador orsakade af

olycksfall i arbete, där skadorna fördelats ej endast efter yrken, inom

hvilka de inträffat, utan äfven efter skadans påföljd.

Af denna tabell framgår bland annat, huru inom jordbruksrörelsen

inträffat ett långt större antal döds- och invaliditetsfall än inom industrien,

ett förhållande som äfven framgår af de i Sveriges officiella statistik

intagna siffrorna rörande vid lasarett och sjukstugor behandlade olycksfall.

Härvid bör äfven ur risksynpunkt bemärkas, att på samma gång

arbetareantalet inom jordbruksnäringen är så betydligt mycket större

än inom industrien, så är arbetstiden vid de farliga skördemaskinerna

och tröskverken inskränkt till endast en kortare del af året, medan

industriarbetaren sysselsättes i sitt yrke året om.

De åberopade statistiska uppgifterna gifva vid handen, att för

kroppsarbetaren föreligger en olycksfallsrisk, som ej alltför mycket

varierar antingen han är sysselsatt i industriellt yrke, jordbruk, handel

eller annan näring, och i allt fall ej visar sådan skillnad, som kan berättiga

ett vägrande af rätt till ersättning för olycksfall inträffadt under

arbete i det ena eller det andra yrket.

Mig synes således både allmänt rättsmedvetande och sakliga förhållanden

fordra, att alla kroppsarbetare blifva likställda hvad beträffar

rätt till ersättning vid olycksfall i arbete.

Om nu en sådan rätt skall beviljas hvarje kroppsarbetare, hvilket

den ju bör och förr eller senare måste, så är ett enbart utsträckande

af ersättningsskyldigheten till alla arbetsgifvare ej till fylles, om man ej

nöjer sig med att denna rätt endast blir en rätt på papperet, utan motsvarighet

i verkligheten. Jag vill emellertid därmed ej påstå, att detta

skulle komma att bero på arbetsgifvarnes ovilja att lämna ersättning,

utan snarare på grund af oförutseende och bristande omtanke hos arbetsgifvare,

som i stället för att skydda sig genom försäkring själfva bära

risken. Mången gång kan ju äfven, där tillfällig arbetare antages, en

anmälan till försäkringsbolaget försummas. Härtill kommer att vid bedömandet

af en skadas storlek och det däremot svarande ersättningsbeloppet

vidt skilda uppfattningar kunna och äfven göra sig gällande

inom olika försäkringsbolag, hvarför vid frivillig försäkran, arbetarna

ej äro tillförsäkrade enhetligt bedömande af uppkommen skadas storlek.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N;o 6.

Äfven om bestämmandet af ersättningsbeloppens storlek afgjordes enhetligt,

t. ex. genom riksförsäkringsanstalten, så blefve vinsten därmed .ej

tillräcklig, hvarpå ett fall, som mött mig, lämnar ett påtagligt bevis.

En arbetare fick genom olycksfall under grundläggning sitt ena öga så

skadadt, att det måsto uttagas. Arbetsgifvaren och arbetaren ingingo

till riksförsäkringsanstalten för att i enlighet med lagens 15 § erhålla

densammas utlåtande rörande skadans storlek, hvarigenom ersättningsbeloppet

fastställdes. Riksförsäkringsanstaltens utlåtande afgafs i februari

månad 1907, men arbetaren bär, enligt egen uppgift, ännu ej erhållit

någon ersättning.

Förnekas kan ju ej, att, genom en sådan utsträckning af ersättningen

till alla arbetare, ett stort kraf ställes på särskild! alla . smärre

arbetsgivare, för hvilka utbetalandet af kapitalvärdet för eu helinvalids

lifränta mången gång kan vara ruinerande.

Mot de svårigheter, som således möta såväl arbetare som arbetsgivare,

erbjuder emellertid den obligatoriska försäkringen ett säkert

skydd, och sammanhänga frågorna om giltighetsområdets utsträckande

till alla arbetare och om obligatorisk försäkringsplikt för alla arbetsgivare

så nära med hvarandra, att jag anser dem endast böra och kunna lösas

gemensamt. Det kan ju framställas den anmärkning, att, äfven efter

införd försäkringsplikt, arbetaren kan gå miste om ersättning, om arbetsgifvaren

af någon anledning försummar erlägga stadgad premie. Så

kan naturligen ej blifva fallet, ty försäkringen måste ordnas med efteruttagning

af premien, så att om en arbetare, hvars arbetsgifvare ej

erlagt stadgad afgift, blifver skadad, riksförsäkringsanstalten, efter

erhållen kännedom om densamma, utbetalar ersättningen åt arbetaren

och inkasserar af arbetsgifvaren den premie, som han försummat att

inbetala.

Om jag också icke kan gilla de skål, som anförts mot den obligatoriska

försäkringen, så synes mig dock ett, vid tiden för den nuvarande

lagens antagande, hafva varit befogad!, nämligen den svårighet, som

måste ligga i att på en gång anordna en så omfattande institution, som

riksförsäkringsanstalten vid tvångsförsäkring skulle blifvit. Sedan anstalten

emellertid under en följd af år ordnat och alltmer utvidgat sin

verksamhet, torde inga verkliga svårigheter möta att nu så ordna och

utvidga densamma, att den blir mäktig att fylla de kraf, som tvångsförsäkring

medför.

Jag hemställer därför,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta vidtaga utredning och inkomma

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats- och (Lag) utskottets Utlåtande N:0 6.

med förslag till ny lag om ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete, grundad på principen af alla arbetsgifvares försäkringsplikt i

riksförsäkrings- eller med denna likställd anstalt, så att ersättning för

inträffadt olycksfall beredes åt hvarje kroppsarbetare.»

Den af herr Furst under n:o 151 väckta motionen, uti hvilken fri- Se™g™*lti

herre T. Adelswärd och herr S. H. Kvarnzelius instämt, är af följande n;o isi.

lydelse:

5)1 den nuvarande lagen angående ersättning för skada till följd af

olycksfall i arbete bestämmes ersättningsbeloppet vid invaliditetsfall

genom 4 § till ett fixt belopp lika för alla arbetare och utgörande vid

fullständig invaliditet en årlig lifränta af trehundra kronor samt vid

minskning i arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans

minskning. Vid inträffadt dödsfall är äfven samma belopp

satt som högsta lifränta till den aflidnes efterlefvande.

Det har redan förut vid 1907 års riksdag i herrar A. J. Christiernsons

m. fl. motion framhållits, huru denna lifränta redan från början

visat sig alltför låg och ej kan anses motsvara de ersättningsberättigades

nödvändiga lefnadsbehof, särskildt med hänsyn till de alltjämt

ökade lefnadskostnaderna. Äfven ett annat förhållande torde böra påpekas.

En arbetare med större arbetsduglighet har genom denna kommit

fram till en afsevärdt större aflöning än eu annan samt har som följd

häraf ordnat sina lefnadsforhållanden därefter eller åtnjuter högre aflöning

på grund af högre lefnadskostnader å den ort, där han arbetar.

Vid inträffadt lika olycksfall erhålla bägge samma invaliditetsersättning,

hvilken säkerligen visat sig långt mindre tillfredsställande för arbetaren

med den högre aflöningen än för den med lägre.

Den utländska lagstifningen har också beaktat dessa förhållanden,

och iuom Europa samt, såvidt känd! är, inom hela världen finnes intet

annat land än Sverige, som vid sin ersättningslagstiftning slagit in på

principen om fixt ersättningsbelopp. I samtliga öfriga länder är beloppet

sväfvande och utgår antingen med ett kapital en gång för alla,

såsom i Spanien, Italien och Danmark, eller med en lifränta, såsom i

de flesta länder, i bägge fallen stående i bestämd proportion till den

skadades årslön.

Det kan ifrågasättas, om ej tiden nu är inne att äfven här vid

skadeersättningens bestämmande beräkna dess storlek i proportion

till lönen.

Bill. till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 2 Afd. 6 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Stats- och (Lag ) utskottets Utlåtande N:o 6.

Därvid måste naturligtvis beaktas, att ett minimum i ersättningens

storlek måste bestämmas, för att eu minderårig, som arbetar med en

synnerligen låg löneförmån och därunder blir helinvalid, må skyddas

från att hela sitt återstående lif, genom en oproportionerligt låg lifränta,

tvingas lefva i beroende af anförvandter eller kommun.

Samtidigt bör äfven bestämmas ett maximum i aflöning, efter

hvilken invaliditetsersättningen högst får beräknas, då man dels måste

inom rimliga gränser hålla de med eu sådan ökad ersättning förknippade

kost''naderna och dels äfven kan förutsätta, att en arbetare med aflöning

öfver ett visst belopp bör kunna vara i tillfälle att i någon mån själf

säkerställa sig och de sina.

1 de flesta länder utgår lifräntan vid totalinvaliditet med ett belopp,

som utgör 60 procent af lönen. Som för våra förhållanden lämpligt

minimum å lifräntan torde kunna sättas det i åberopade motion vid

1907 års riksdag begärda beloppet af fyrahundrafemtio kronor, medan

den högsta aflöning, hvarå lifränta finge beräknas, bör kunna sättas till

ett tusen fem hundra kronor, motsvarande vid beräkning efter 60 procent

en lifränta af niohundra kronor.

De olycksfall, som inträffa, kunna efter sina verkningar delas i

tvenne vidt skilda slag, nämligen sådana, som endast medföra öfvergående

skada, och sådana, som förorsaka större eller mindre invaliditet

eller dödsfall.

Ur riksförsäkringsanstaltens berättelser är nedanstående tabell

sammanförd:

År.

Antal

årsarbetare.

Totalkostnader för

Kostnad pr årsarbetare för

Sjukhjälp.

Invaliditet.

Dödsfall.

Sjukbjälp.

Invaliditet.

Dödsfall.

1903

23,629

5,003

81,294

27

13,950

29

_

21

3

44

_

52

1904

26,172

6,732

—

85,415

—

19,983

—

—

25

3

27

—

76

1905

35,895

8,641

—

133,750

—

28,841

—

—

24

3

72

—

80

Af denna tabell framgår tydligt, huru små medeltalskostnaderna

för ersättning för öfvervägande skador enligt den nuvarande lagen

egentligen äro gentemot kostnaderna för invaliditets- och dödsfall.

Af de öfvergående skadorna äro en stor del, särskild! bland de

lättare, sådana som svårligen kunna genom någon åtgärd förebyggas

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6.

11

och synes mig snarast böra jämställas med sjukdomsfall. De inverka

äfven obetydligt på samhällets produktionsförmåga.

Genom invaliditets- eller dödsfall däremot gör samhället ej endast

en direkt förlust i produktiv kraft, utan tvingas äfven att taga vård

om den skadade eller hans efterlefvande. Industrien eller arbetet, som

kräfver dessa offer, har därför äfven plikt att ersätta den förlust, som

så vållas samhället, och denna ersättning bör utgå så, att den åtminstone

täcker den skadades eller de efterlefvandes måttliga behof, så att samhället

i dess helhet ej beröres däraf.

Genom en sådan tillräcklig ersättning, utgående efter t. ex. de

värden som här förut angifvits, drabbas naturligen arbetsgifvaren af

rätt afsevärdt ökade utgifter.

Det synes mig därför böra kunna ifrågasättas att, vid en så afsevärd

ökning af ersättningsbeloppen, begränsa de olycksfall, för hvilkas

omkostnader arbetsgifvaren ensam hade att ansvara, till invaliditetsoch

dödsfall, medan ersättning för olycksfall med öfvergående natur,

såsom till sin art mera öfverensstämmande med sjukdomar, borde sammanföras

med dessa och ej sammanblandas med invaliditets- och dödsfallen,

för hvilka riksförsäkringsanstalten vid sådant förhållande uteslutande

borde ikläda sig risk. Vid ordnande af en tvångsförsäkring

skulle äfven säkerligen en stor svårighet uppstå i att från en central

försäkringsanstalt kunna, så noga som erfordras, följa alla öfvergående

skador, hvilket däremot med lätthet låter sig göra från de lokala sjukkassorna,

ordnade med hänsyn till ett sådant sakernas läge.

Jag hemställer därför,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t vid utarbetande af ny ersättningslag för skador,

till följd af olycksfall i arbete, låta utreda, huruvida och i hvad mån,

1. lifräntebeloppens storlek vid invaliditets- och dödsfall bör

höjas för att motsvara den skadades eller de efterlefvandes måttliga

lefnadskostnader,

2. samma belopp böra göras beroende af och afvägda efter de

skadades eller afiidnas lön och

3. lämpligheten af att ersättning för öfvergående skada sammanföres

med sjukdomsersättning behandlas i samband därmed och bortföres

från riksförsäkringsanstalten.»

I skrifvelse den 22 januari 1907 anmodade statsrådet och chefen

för civildepartementet riksförsäkringsanstalten att till civildepartementet

inkomma med yttrande och förslag beträffande de ändringar i förevarande

Utskottets

utlåtande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6.

lag, som i vissa af departementschefen närmare angifna afseenden eller

eljest kunde finnas vara af behofvet påkallade. _I anledning häraf har

riksförsäkringsanstalten den 10 januari 1908 afgifvit underdånigt utlåtande

i ämnet. Genom detta riksförsäkringsanstaltens utlåtande hafva

redan flera af de frågor, hvilkas lösning åsyftas med de föreliggande

motionerna, blifvit underställda Kungl. Majfls pröfning. I själfva verket

är det, om man räknar jämväl med en af de reservationer, som äro

fogade till utlåtandet, endast två af de genom motionerna å bane bragta

spörsmålen, som icke direkt i förevarande sammanhang framlagts, till

Kungl. Majfls bedömande, och det är dels frågan om införande af obligatorisk

försäkringsplikt för alla arbetsgifvare, dels ock spörsmålet om

lämpligheten af att ersättning för öfvergående skada sammanföres med

Bjukdomsersättning samt behandlas i samband därmed och bortföres

från riksförsäkringsanstalten. Hvad de öfriga frågorna beträffar, tillåter

sig utskottet i korthet omnämna den behandling, för hvilken de, enligt

hvad utskottet inhämtat, varit föremål i riksförsäkringsanstalten.

Det förslag till förändrad lydelse af 2 § i lagen angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, som

riksförsäkringsanstalten afgifvit, afser en utsträckning af ersättningsplikten

till väsentligt flera yrkesgrupper än paragrafen nu upptager.

Ämbetsverket har själft i sitt utlåtande yttrat sig närmare om innebörden

af sitt förslag till ändring af sagda lagrum och därutinnan förklarat

sig anse, att detsamma borde erhålla sådan ändrad lydelse,

att bland de i paragrafen angifna slag af verksamhet, med hvars

utöfvande följer ersättningsskyldighet, upptagas jordbruk, därest fastigheten

har ett taxeringsvärde af minst 20,000'' kronor, verksamhet, i

hvilken explosiva varor användas vid tillverkningen, automobil- och hisstrafik,

åkorirörelse, renhållning af gator, kloakledningar med mera dylikt,

handels-, lager- och magasinsrörelse, där minst tre arbetare vanligen

sysselsättas, rifningsarbete, underhåll och skötsel af kanal- eller annan

vattenbyggnad, måleriarbete, vid hvilket ställning eller annan dylik anordning

användes, samt teater- och därmed jämförlig verksamhet;

att det i paragrafen förekommande uttrycket fabriksrörelse utbytes

mot en allmän bestämmelse af innehåll, att ersättningsskyldigheten afser,

förutom särskildt uppräknade slag af verksamhet, all industriell rörelse,

i hvilken vanligen användes a) annan drifkraft än muskelkraft, för så

vidt den sammanlagdt uppgår till minst tre effektiva hästkrafter, eller

b) ångpanna, hvilken brukas med ett tryck, som med minst ett hälft

kilogram per kvadratcentimeter öfverstiger atmosfärens, eller c) kokare,

hvilken brukas med ett tryck, som med minst ett hälft kilogram per

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Stats- (och Lag-)utsleottets Utlåtande N:o 6.

kvadratcentimeter öfver- eller understiger atmosfärens, eller d) minst

fem arbetare; samt

att ersättningsskyldigheten skall omfatta äfven skada till följd af

olycksfall, som träffa arbetare vid utförande af arbete, hvartill han

utom yrket användes af sin arbetsgifvare.

Såsom man häraf torde finna, hafva de önskemål, åt hvilka friherre

Adelswärds motion ger uttryck, i mycket vidsträckt omfattning

vunnit beaktande i riksförsäkringsanstaltens förslag, och det lärer, med

hänsyn därtill, att enligt motionen skada, som orsakats under arbete af

allenast tillfällig natur, icke skulle ersättas, kunna sättas i fråga, hvilket

af dessa båda förslag, motionärens eller ämbetsverkets, som går

längst i tillmötesgående mot de eventuellt ersättningsbehöfvande.

Herr Furst har i den ena af sina ofvannämnda motioner ifrågasatt

bland annat en utredning, huruvida och i hvad män lifräntebeloppens

storlek vid invaliditets- och dödsfall bör höjas för att motsvara den

skadades eller de efterlefvandes måttliga lefnadskostnader, äfvensom

samma belopp böra göras beroende af och afvägda efter de skadades

eller aflidnas lön. En synnerligen ingående undersökning härutinnan

föreligger nu i riksförsäkringsanstaltens utlåtande. I frågans förra del,

nämligen beträffande lifräntebeloppens ökning för att bringa dem att

motsvara den skadades eller de efterlefvandes måttliga lefnadskostnader,

har ämbetsverket jämväl framlagt positiva förslag. Hvad beträffar

frågan om att gorå beloppen beroende af och afvägda efter de skadades

eller aflidnas lön, har ämbetsverket visserligen ej framställt något

förslag, men ett sådant kan i allt fall anses hafva kommit under Kungl.

Maj:ts pröfning genom en af t. f. öfverdirektören May afgifven reservation,

i hvilken anföres att enligt reservantens åsikt riksförsäkringsanstalten

bort föreslå, att ersättningen i anledning af skada till följd

af olycksfall i arbete ställdes i beroende af den skadade arbetarens

arbetsförtjänst.

Jämväl den af herr Först i hans motion n:o 151 å bane bragta

frågan om lämpligheten af att ersättning för öfvergående skada sammanföres

med sjukdomsersättning samt behandlas i samband därmed och

bortföres från riksförsäkringsanstalten torde kunna antagas vara eller

inom en nära framtid blifva föremål för Kungl. Mapts beaktande, nämligen

i sammanhang med den pågående utredningen rörande sjukkasseväsendets

omorganisation.

Hvad slutligen beträffar den af herr Furst i hans motion n:o 84

äskade utredning i syfte att få till stånd en ny lag om ersättning för

skada till följd af olycksfall i arbete, grundad på principen af alla ar
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 6.

betsgifvares försäkringsplikt, synes det utskottet, som anser, att ifrågavarande

princip möjligen en gång i framtiden bör vinna tillämpning på

förevarande lagstiftningsområde, likväl icke lämpligt att, då Riksdagen

för ej synnerligen länge sedan uttalat sig emot obligatorisk försäkringsplikt,

nu begära en utredning, som afser lagens revision i enlighet

med denna grundsats, och detta så mycket mindre som just en vidlyftig

utredning inledts angående ifrågavarande lagstiftnings revision

på grunden af nu gällande princip om arbetsgifvares ersättningsskyldighet

utan försäkringsplikt.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att friherre Adels.wärds motion, n:o 19, icke

må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda;

b) att herr Fursts motion, n:o 84, icke må till

någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda; samt

c) att herr Fiirsts motion, n:o 151, icke må till

någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1908.

På det sammansatta utskottets vägnar:

G. PIPPING. ''

Keservationer:

af herr Lindhagen, med hvilken herrar T>. Persson, Starbäck och

Neiglick instämt:

Vid antagandet af 1901 års lag angående ersättning för skada i

följd af olycksfall i arbetet stod det klart för säkerligen de flesta, att

lagen betecknade endast ett första steg på vägen. Att lagen till sin

omfattning begränsades på sätt, som skedde, och i sin teknik blef

grundad på ersättningsplikt för arbetsgivare och icke på principen om

försäkringsplikt, berodde därpå, att Håken i sin helhet var både ny och

opröfvad och därför mötte motstånd. Ett mindre steg togs därför, på

det att frågan måtte någon gång bryta igenom och en fast utgångs
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 6. 15

punkt vinnas för ett fortsatt arbete på ifrågavarande sociala lagstiftningsområde.

Ett dylikt fortgående på den inslagna vägen bör nu verkligen vara

på tiden. Därvid blir man äfven i tillfälle att draga nytta af den erfarenhet,

som vunnits rörande åtskilliga detaljer af den förevarande

lagstiftningen. En revision af densamma ur båda dessa synpunkter har

nu påyrkats i förevarande motioner. Denna framställning är således

förtjänt af bifall, och särskildt är det af vikt, att frågan om olycksfallsersättning

kommer under ompröfning samtidigt med de redan igångsatta

utredningarna om lagstiftning rörande ålderdoms- och invaliditetsunderstöd

samt sjukkasseväsendet. Alla dessa ämnen äga nämligen i

själfva verket ett nära sammanhang.

Utskottet synes nu förmena, att ett uttalande i ämnet från Riksdagens

sida borde undanskjutas af den anledningen, att riksförsäkringsanstalten

nyligen inkommit till Kungl. Maj:t med en framställning om

revision i vissa angifna afseenden af 1901 års lag. Det bör dock för

frågans framfärd vara af minst lika stor betydelse, att äfven Riksdagen

uttalar sig i denna viktiga och omfattande angelägenhet. För öfrigt

har anstalten i sin berörda framställning särskildt ansett sig ej kunna

förorda, att den tillämnade utredningen skulle afse införandet af försäkringsplikt,

. hvilket synes vara oafvisligt för att en väsentlig utvidgning

af lagstiftningens omfattning skall komma till stånd. Riksdagen

synes därför böra uttala sig för att utredningen bör omfatta frågan i

hela dess vidd.. Däremot synes Riksdagen ej hafva anledning att taga

ställning till vissa detaljer, såsom exempelvis de i herr Fursts motion

n:o 151, berörda spörsmål, hviika dock synas böra komma under öfvervägande.

Jag hemställer alltså,

att Riksdagen i anledning af förevarande tre

motioner ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta

en allmän revision af 1901 års lagstiftning rörande

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och

därvid särskildt undersöka, i hvad mån och under

hviika villkor lagstiftningen kan utsträckas till nya

arbetsområden samt bör byggas på principen om försäkringsplikt;
af

herr Zetterstrand angående punkt b) i utskottets hemställan:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansätta Stats- och (Lag-) utskottets Utlåtande N-.o 6.

Hvad berr Fursts motion, n:o 84, beträffar, så finnas otvifvelaktigt

skäl som tala för att i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära utredning

i det ämne, som motionen afser. I likhet med motionären anser

iag det vara ömkligt, att eu undersökning åvägabringas om möjligheten

att grunda en lag om ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete på principen om försäkringsplikt.

Det synes ovädersägligt, att en lag på grundvalen af denna pttucip

erbjuder åtskilliga fördelar framför den nu gällande lagen,_ hvilken

som bekant är byggd på grundsatsen om arbetsgiVares ersättmngsplikt

utan försäkringsplikt. Särskildt för de mindre arbetsgifvarne måste

det vara afgjordt gynnsammare med försäkringsplikt än med ersättningsplikt

i enlighet med den nuvarande lagens bestämmelser. Den

ersättning, som en mindre arbetsgivare kan nödgas utgifva i anledning

af ett eller flera olycksfall, kan nämligen lätt nog för hans rörelse

blifva ekonomiskt hinderlig och i många fall rent ruinerande. Något

sådant lärer däremot icke kunna sägas om de premier, som en sådan

arbetsgivare i händelse af försäkringsplikt skulle komma att utbetala.

Den här vidrörda olägenheten af det nuvarande systemet kommer gilvetvis

att göra sig gällande i ökad mån, därest, på sätt blifvit ifrågasatt,

antalet yrkesgrupper, som beröras af lagen, ökas. .

Om jag alltså anser en utredning om ersättmngsplikteno utbytande

mot'' försäkringsplikt önsklig och håller före att Riksdagen bor

besluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran härom, sa torde det

dock icke böra komma i fråga att, såsom motionären föreslagit, i denna

skrifvelse inlåta sig på frågan, om försäkringsplikten bor åligga alla

arbetsgivare eller i motsatt fall hvilka. Den begränsning af skrifvelsens

innehåll, som jag alltså ifrågasätter, motiveras af det af utskottet

redan anmärkta förhållandet, att frågan om utsträckning af lagens giltighetsområde

till ett ökadt antal yrkesgrupper redan ar föremal for Kungl.

Maj:ts pröfning. . . ,

‘ På grund af hvad sålunda anförts, far jag hemställa,

att Riksdagen i anledning af herr Fursts motion, n:o 84, matte

besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhållandet Kungl. Maj: t i

sammanhang med pågående eller blifvande utredning rörande revision

af lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete tacktes

taga i förnyadt öfvervägande, huruvida ifrågavarande lag lämpligen bor

grundas på principen om försäkringsplikt.

Det skulle här antecknas, att herr E. Hammarlund icke deltagit

i förestunda ärendens behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. K. NYMAN» EPTEBTB. 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.