Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottels Utlåtande N:o 9

1908-04-07 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1908:9, Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottels Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottels Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1908, kl. 1 e. in.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning af

väckta motioner rörande vissa ändringar i gällande bestämmelser

angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet.

Sammansatta stats- och lagutskottet har till behandling förehaft

tre särskilda af grefve Raoul Hamilton inom Första Kammaren väckta

motioner, n:is 14, 15 och 20, afseende vissa förändringar i gällande bestämmelser

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Motionen n:o 14 om öfverflyttning på staten af kostnaderna för

det allmänna vägunderhållet på landet innehåller:

»Såsom jag uti en vid 1907 års riksdag väckt motion (n:o 46 i

Första Kammaren) haft tillfälle påvisa, är den svenska landsbygden i

hög grad betungad af skatter, särskilt för kommunala och kyrkliga

ändamål samt för vägunderhållet. Enligt Sveriges officiella statistik

utgjorde de på hvarje fyrk i landskommunerna debiterade kommunalskatterna

år 1904 i medeltal 54,8 öre (motsvarande 5 kronor 48 öre per

bevillningskrona — en bevillningskrona är, som bekant, lika med 10

fyrkar) — i stadskommunerna voro samtidigt de debiterade kommunalskatterna,

innefattande i det närmaste alla där utgående skatter, ej

obetydligt lägre eller i medeltal 4 kronor 73 öre per bevillningskrona.

Af prästlöneregleringskommitténs tabeller framgår, att de för jordbruksBih.

till Riksd. Frot. 1908. 4 Samt. 2 Afd. 9 Häft. (N:o 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9.

fastigheter debiterade afgifterna till prästerskapet för ecklesiastikåret

1896 —1897 i medeltal uppgått till 27,3 öre per fyrk (= 2 kronor 73 öre

per bevillningskrona) för landsbygden. Af en genom kungl. jordbruksdepartementets

försorg nyligen af trycket utgifven statistisk tabell,

angifvande för hvarje väghållningsdistrikt och län de allmänna vägarnes

längd och kostnaden för väghållningen m. m. för år 1906, framgår, att

vägskatten sistnämnda år uppgått till i medeltal 9,89 öre per vägfyrk

å jordbruksfastighet med vägunderhåll in natura och 30,58 öre per vägfyrk

å öfriga beskattningsföremål. Den sammanlagda kostnaden för

vägunderhållet för i mantal satt jord motsvarade således en utdebitering

af omkring 5 kronor per bevillningskrona. (På en bevillningskrona

kommer nämligen 162/s vägfyrkar för i mantal satt jord.) Kommunalskatten,

afgifterna till prästerskapet och vägskatten kunna således beräknas

uppgå till i medeltal omkring 13 kronor 20 öre för i mantal

satt jord.

Enligt Sveriges officiella statistik utdebiterades år 1904 å den i

mantal satta jorden öfver 1 krona per fyrk inom icke mindre än 236

af rikets samtiiga 2,386 landskommuner och mellan 76 öre och 1 krona

i 468 sådana kommuner, å jordbruksfastighet utan mantal öfver 1 krona

per fyrk inom 202 och mellan 76 öre och 1 krona i 416 kommuner, å

annan fastighet öfver 1 krona i 231 och mellan 76 öre och 1 krona i

452 kommuner samt å alla öfriga beskattningsföremål öfver 1 krona i

193 och mellan 76 öre och 1 krona i 424 kommuner. Samtidigt utdebiterades

öfver 7 kronor per bevillningskrona, lika å fast egendom

samt å inkomst af kapital och arbete, i endast 3 af landets 93 städer,

nämligen i Örebro, Vadstena och Marstrand, med respektive 7 kronor

25 öre, 7 kronor 55 öre och 7 kronor 65 öre. Icke i någon af landets

20 köpingar öfversteg utdebiteringen 6 kronor per bevillningskrona

med undantag af Figeholms köping i Kalmar län, där bevillningen för

fast egendom uppgick ända till 16 kronor 70 öre per bevillningskrona

(men för inkomst blott till 4 kronor 70 öre). I de största städerna var

utdebiteringen per bevillningskrona ganska måttlig: i Stockholm växlande

mellande 4 kronor 53 öre och 5 kronor 15 öre inom de olika

församlingarna, i Göteborg 5 kronor 64 öre, i Malmö 5 kronor 39 öre

och i Norrköping 5 kronor 50 öre.

De lämnade siffrorna torde bekräfta det kända förhållandet, att

skatterna i allmänhet äro större på landet än i stadssamhällena. Därtill

kommer, att stadsbefolkningen ofta har bättre tillgång på medel att betala

sina skatter, livilka således där jämväl ur den synpunkten verka

mindre tyngande än för landtbefolkningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9. 3

Nu angifva förhållanden leda helt naturligt därtill, att de rörliga

skatteobjekten draga sig till städerna, särskildt de största. Omkring

hälften af Sveriges förmögenhet torde vara samlad i de fyra största

städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Folkökningen

fortgår ock där i allmänhet vida hastigare än annorstädes. Så har folkmängden

i dessa fyra städer under 30-årsperioden 1875—1905 ökats

från 277,052 till 582,558 personer, eller med 110,2 °/0, medan folkmängden

i riket för öfrigt under samma tid stigit från 4,106,239 till 4,612,327

personer eller med endast 12,3 °/0. Vid slutet af år 1890 bodde 81,2 °/0

af rikets invånare på landsbygden och 18,8 °/0 i städerna, däraf 5,15 °/0 i

Stockholm; vid slutet af år 1904 voro motsvarande procenttal 77,39,

22,61 och 6,04.

Då den jordbrukande befolkningen, svårt nedtyngd af skatter, under

nuvarande förhållanden icke är i stånd att gifva sina arbetare så

goda aflöningsförmåner som industriidkarna, har följden blifvit den, att

arbetarna öfvergifva jordbrukets tjänst och strömma i allt större skaror

till de stora industricentra eller emigrera till Amerika. Endast åldringar

och mindre arbetsföra personer stanna kvar i landet, och följden häraf

visar sig snart i jordbrukets tillbakagång och ökade utgifter för fattigvården.

På detta sätt försvåras ytterligare jordbrukarnas redan förut

dåliga ställning och deras belägenhet blir slutligen rent af förtviflad.

För att afhjälpa dessa missförhållanden och åter draga arbetskrafter

till jordbruket är det af vikt att på allt sätt söka göra det möjligt

för jordbrukarna att bereda sina arbetare eu aflöning, som svarar mot

industriarbetarnas. Någon anledning, hvarför afiöningsförmånerna för

jordbruksarbetare skulle vara sämre än för industriarbetare, synes icke

föreligga.

Ett nära till hands liggande medel att i någon mån bringa jordbruket

hjälp står gifvetvis att finna uti ett lindrande af skattebördan,

och har jag därvid i första hand tänkt mig, att staten skulle öfvertaga

kostnaden för underhållet af de allmänna vägarna på landet. Redan i

det föregående har jag lämnat några siffror för att belysa, huru dryg

vägskatten i allmänhet är. Men därtill kommer ock, att den är synnerligen

ojämnt fördelad ej blott inom olika delar af landet, utan jämväl

inom olika väghållningsdistrikt i samma landsända. I sådant afseende

vill jag lämna några uppgifter från år 1906, hämtade från ofvan omförmälda

statistiska tabell.

Den största vägskatten stod att finna i våra nordligaste län. Så

utgick den i ett väghållningsdistrikt inom Norrbottens län med 127,7

öre per vägfyrk (motsvarande 21 kronor 28 öre per bevillningskrona)

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9.

och i ett annat med 126 öre (=21 kronor per bevillningskrona) medan

den i ett tredje distrikt inom samma län stannade vid 30 öre (motsvarande^

kronor per bevillningskrona); inom Västerbottens län uppgick

den till 121,4 öre i ett distrikt och till endast 17 öre i ett till det förra

gränsande distrikt; en i sanning högst afsevärd ojämnhet. Men äfven

i andra trakter af landet förefunnos betydliga växiingar. I Jönköpings

län hade ett väghållningsdistrikt att uppvisa 98 öre per vägfyrk, ett

annat allenast 7 öre, inom Kopparbergs län utdebiterades i ett distrikt

64 öre, i ett annat ingen vägskatt alls, inom Kristianstads län utgick

vägskatten högst i ett distrikt med 81 öre, lägst i ett annat med 25

öre, i Ålfsborgs län fanns ett distrikt med en vägskatt af 66 öre, medan

ett par andra hade endast 14 öre, allt per vägfyrk. Medeltalet af vägskatt

per vägfyrk var högst i Norrbottens län med 76,59 öre, därnäst i

Jämtlands län med 58,17 öre och lägst i Örebro län med 14,44 öre.

Som bekant lämnas numera af statsmedel V20 af uppskattade kostnaden

för underhållet af allmän väg, bro och färja, i riksstaten upptaget

såsom ett förslagsanslag å 1,000,000 kronor. För hvartenda af åren

1907 och 1908 har Riksdagen dessutom anvisat 150,000 kronor till

understöd åt synnerligen betungade väghållsningsdistrikt. Jämväl statsverkspropositionen

till årets Riksdag upptager för år 1909 såväl berörda

förslagsanslag å 1,000,000 kronor som ett belopp af 150,000

kronor såsom understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt.

Att ett belopp af 150,000 kronor om året är alldeles otillräckligt för att

kunna i någon högre grad utjämna de stora olikheterna i vägskatt inom

olika distrikt, är uppenbart. Anslagets ändamål är ju också endast att

lämna »understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt». Detta

framgår så mycket tydligare, då man betänker, att år 1906 kostnaden

för själfva vägunderhållet i hela riket uppgick till 8,332,016 kronor

31 öre och kostnaden för vägbyggnader, förvaltning m. in. till 2,741,590

kronor 54 öre. Af det förra beloppet föll på de väghållningsskyldige

7,687,333 kronor 26 öre och endast 664,683 kronor 5 öre utgick såsom

statsbidrag enligt 60 § väglagen eller eljest. Af kostnaden för vägbyggnader,

förvaltning m. m. drabbade 1,909,843 kronor 23 öre de

väghållningsskyldige och resten, 831,747 kronor 31 öre, inflöt såsom

statsbidrag eller annorledes. Genom de vid 1905 års riksdag beslutade,

sedermera i lagen den 20 juni 1905 intagna förändringar i väglagen har

visserligen statens bidrag till vägunderhållet från och med den 1 januari

1907 i. någon mån ökats, men dock så obetydligt, att det ej kan anses

hafva i nämnvärd grad lättat på vägskattebördan.

Med hänsyn till i det föregående berörda omständigheter har jag

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 9.

funnit det vara på tiden, att staten träder emellan för att lämna vår

af skatter nedtryckta landtbefolkning en verklig och varaktig hjälp

genom att helt och hållet påtaga sig kostnaderna för underhållet af de

allmänna vägarna. Detta torde dock ej böra ske i ett slag, utan synes

saken kunna ordnas så, att staten, såsom nu såsom ofvan är nämndt, bidrager

med %(> eller 15 °/0 af uppskattade kostnaden för underhållet af

allmän väg, bro och färja, ökar detta bidrag med nya 15 °/0 om året

under 5 år och med återstående 10 °j0 det sjätte året. På så sätt skulle

hela kostnaden för underhåll af de allmänna vägarna under loppet af 6 år

vara Överflyttad på staten. Denna ökning i statsutgifterna torde ej komma

att verka synnerligen betungande på budgeten, helst man genom en

dylik öfverflyttning har att motse ett afsevärdt ekonomiskt uppsving

på landsbygden i flera riktningar, minskad emigration och en stegrad

egnahemsrörelse.

Det kan möjligen synas innebära en orättvisa, att städerna, som

hafva att själfva bekosta underhållet af sina gator, sålunda indirekt

jämväl skulle bidraga till vägunderhållet på landet. Emellertid skall

landtbefolkningen allt fortfarande underhålla de enskilda vägarna, och

detta torde i stort sedt motsvara gatuhållningen i städerna. För öfrigt

kan erinras, att det allmänna vägunderhållet på landet bekostas af

staten i flera af våra grannländer, såsom i Tyskland, Danmark och

Norge.

Endast kostnaden för vägunderhållet skall emellertid åligga staten.

På de särskilda väghållningsdistrikten skall det sedan ankomma

att — mot ersättning af statsmedel — ombesörja, att vägarna hållas i

fullgodt stånd. Detta bör lämpligen ordnas på det sätt, att vägunderhållet

inom ett helt väghållningsdistrikt eller delar däraf utbjudes på

entreprenad för viss tid. Erhålles därvid intet antagligt anbud, få de

väghållningsskyldige själfva ombesörja underhållet, till dess ett antagligt

entreprenadanbud inkommer.

Ett fullständigt genomförande af en dylik öfverflyttning på statskassan

af kostnaderna för det allmänna vägunderhållet på landet förutsätter

gifvetvis en del ändringar och tillägg till gällande väglag. Då

emellertid den föreslagna öfverflyttningen är afsedd att ske efter hand,

torde vid denna riksdag endast i 60 § väglagen någon ändring behöfva

vidtagas. Därom kommer jag att väcka särskild motion. Jag har därför

tänkt mig, att, under förutsättning af bifall till nu förevarande förslag,

Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och

framläggande för Riksdagen af förslag till de ytterligare ändringar i

eller tillägg till väglagen, hvartill förhållandena må föranleda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 9.

Vid utarbetande af ett dylikt förslag synes mig jämväl böra komma

i betraktande ett af herr P. O. Lundell vid 1905 års riksdag inom Andra

Kammaren väckt förslag till ändring i grunderna för vägskattens beräkning

(motionerna n:is 206 och 222). Herr Lundells förslag innebar

hufvudsakligen, att hela väghållningskostnaden såväl för vägunderhållet

in natura som eljest inom ett distrikt skulle sammanslås i en summa;

att hvad däraf efter afdrag för statsbidraget och andra tillgängliga

inkomster återstode såsom brist att fylla skulle utdebiteras såsom vägskatt

lika för alla vägfyrkar; samt att enhvar väghållare in natura

skulle genom afräkning vid uppbörden af hans vägskatt och öfriga allmänna

utskylder bekomma full ersättning för värdet'' af den honom

åliggande naturaprestationen, sådan den blifvit af särskilda nämnden

uppskattad. Dessa grunder synas mig böra tillämpas under tiden till

dess staten helt och hållet öfvertagit vägunderhållet.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt

hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att hela kostnaden för underhållet af

allmän väg, bro och färja på landet skall på ofvan angifvet sätt efter

hand öfvertagas af staten; samt

att, vid bifall till punkt 1, Riksdagen behagade i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i eller tillägg till

gällande väglag, hvartill förhållandena må föranleda.»

Motionen n:o 15 med förslag till ändrad lydelse af 60 § i lagen

den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

innehåller:

»Uti särskild vid denna riksdag afgifven motion har jag tillåtit

mig hemställa, dels att Riksdagen ville besluta, att hela kostnaden för

underhållet af allmän väg, bro och färja på landet skulle på visst angifvet

sätt efter hand öfvertagas af staten, dels att Riksdagen i sådant

syfte ville besluta, att det af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

under nionde hufvudtiteln för år 1909 äskade förslagsanslag å 1,000,000

kronor såsom bidrag till vägunderhållet på landet skulle höjas med

1,000,000 kronor till 2,000,000 kronor, dels ock att, vid bifall till punkt 1,

Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de

ändringar i eller tillägg till gällande väglag, hvartill förhållandena

kunde föranleda.

Enligt min tanke skulle staten, som nu, som bekant, bidrager med

3/20 eller 15 °/c af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshott,ets Utlåtande N:o 9.

7

bro och färja, så småningom öka detta bidrag1, nämligen med nya 15 °/0

om året under 5 på hvarandra följande år med början år 1909, samt,

genom att det sjätte året eller år 1914 påtaga sig återstående 10 °/0 af

kostnaden för vägunderhållet, från och med sistnämnda år ensam bestrida

kostnaden därför. Vid bifall till detta förslag måste gifvetvis

väglagen i vissa delar omarbetas. Den enda ändring, som redan vid

denna riksdag skulle blifva erforderlig, torde emellertid bestå uti en

mindre jämkning af ordalagen i väglagens 60 § första punkten. Därest

min förstberörda motion vinner Riksdagens bifall, skulle nämligen redan

under år 1909 s/io af kostnaden för vägunderhållet utgå af statsmedel,

och detta skulle ej stå i öfverensstämmelse med nuvarande ordalagen

i nämnda §.

Med hänsyn härtill får jag, under förutsättning af bifall till min

i det föregående omförmälda motion, vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 60 § i lagen den 23

oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, sådant

detta lagrum lyder enligt lagen den 20 juni 1905, skall erhålla följande

ändrade lydelse, att träda i kraft från och med den 1 januari 1909:

Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och

färja lämnas viss de], minst tre tiondelar, af statsmedel. Därutöfver

— — — tillgång.

Det statsbidrag —--vägstyrelsen.

Den af — — — enhvar af dem.»

Motionen n:o 20 om höjning af anslaget för bidrag till vägunderhållet

på landet innehåller:

»Under åberopande af motiveringen i min motion n:o 14, om öfverflyttning

på staten af kostnaderna för det allmänna vägunderhållet på

landet, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen, i syfte att hela kostnaden för underhållet af allmän

väg, bro och färja på landet skall, på sätt i nämnda motion angifves,

efter hand öfvertagas af staten, ville besluta, att det af Kungl.

Maj:t i statsverkspropositionen under nionde hufvudtiteln för år 1909

äskade förslagsanslag å 1,000,000 kronor såsom bidrag till vägunderhållet

på landet höjes med 1,000,000 kronor till 2,000,000 kronor.»

Motionären har framhållit, att den svenska landsbygden vore i hög

grad betungad af skatter, särskild! för kommunala och kyrkliga ändamål

samt för vägunderhållet. Ett nära till hands liggande medel för

vinnande af lindring i skattebördan anser han stå att finna i statens

öfvertagande af kostnaderna för underhållet af de allmänna vägarna på

Utskottets

utlåtande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 9.

landet. Den fråga, som härigenom blifvit dragen under Riksdagens

pröfning, är af en mer än vanligt omfattande statsekonomisk betydelse.

Redan motionärens egen öfversiht af de nuvarande kostnaderna för vägarnas

byggande och underhåll är härutinnan belysande nog. Samtliga

utgifterna för vägunderhållet under år 1906 utgjorde alltså 8,332,016

kronor 31 öre, och kostnaden för vägbyggnader, förvaltning m.m. belöpte

sig under samma år till 2,741,590 kronor 54 öre. Om man utgår

från dessa siffror och frånräknar dels statens nuvarande bidrag till vägunderhållet

på landet, s/2o af uppskattade kostnaden för underhållet af

allmän väg, bro och färja, hvilket bidrag utgår af ett förslagsanslag å

1,000,000 kronor, dels det till understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt

anvisade anslaget 150,000 kronor samt anslaget för bestridande

af statsverkets andel i kostnaden för vägdelningar, uppgående

till 50,000 kronor, skulle statens öfvertagande af samtliga utgifterna

för vägarnas byggande och underhåll uppenbarligen komma att omedelbart

medföra en ytterligare högst betydande ökning af statens budget.

Det är emellertid af flera skäl att förvänta, att, om staten öfvertoge

samtliga med väghållningsskyldigheten förenade utgifter, de siffror,

som nu beteckna dessa utgifter, komma att visa stark benägenhet

att stiga.

Under nuvarande förhållanden, då de väghållningsskyldiga själfva

få direkt bära den väsentligaste delen af kostnaderna, måste man naturligtvis

förutsätta en sparsamhet och en betänksamhet vid vidtagande

af åtgärder i och för vägarna, som man icke lärer kunna förvänta

komma till synes i samma grad, om utgifterna icke omedelbart drabba

de enskilde.

Det är att börja med antagligt, att kostnaderna för en och samma

arbetsprodukt komme att ställa sig dyrare, om de skola bestridas direkt

af staten, än om de väghållningsskyldiga till största delen skola vidkännas

dem direkt, och detta gäller säkerligen oberoende af det sätt,

hvarpå arbetet med vägarnas underhåll utföres. Motionären har i sådant

hänseende tänkt sig, att vägunderhållet inom ett helt väghållningsdistrikt

eller delar däraf bör utbjudas på entreprenad för viss tid, samt

att, om intet antagligt anbud därvid erhålles, de väghållningsskyldige

själfva få ombesörja underhållet, till dess ett antagligt entreprenadanbud

inkommer. Att arbetets utförande på entreprenad kommer att ställa sig

dyrare, än om, på sätt nu i allmänhet äger rum, den väghållningsskyldiga

med eget folk och egna dragare utför arbetet, ligger i sakens natur.

Men det är också att befara, att, i de fall då de väghållningsskyldiga

själfva skulle få ombesörja underhållet för att därefter erhålla

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ersättning åt staten, arbetsprestationerna skulle komma att värderas högre

än nu är fallet.

Om alltså enligt utskottets förmenande ett arbete af här ifrågavarande

slag måste blifva dyrare om det ersättes af staten än om det

bekostas af de väghållningsskyldige, håller utskottet dessutom för sannolikt

att med statens öfvertagande af kostnaden för vägunderhållet

andra kraf än nu komma att ställas på detsamma. Härvid ligger det

i första hand nära till hands att tänka sig, att den redan nu ofta framställda

fordringen på förbättring af de förefintliga vägarna skall göra

sig gällande med ökad styrka.

Sedan genom nya väglagen principen om statsbidrag till den för

vägunderhåll in natura uppskattade kostnad vunnit tillämpning i vårt

land, har benägenheten att förändra redan befintlig enskild väg till allmän

väg. i alltjämt ökad grad gjort sig gällande. Hvilken verkan den

genom Riksdagens beslut 1905 tillkomna ökningen af statsbidraget från

Vio till 3/ 20 härutinnan medfört, torde visserligen ännu icke kunna sägas,

men det synes utskottet i alla händelser naturligt att, om det jämförelsevis

ringa statsbidraget af 3/io märkbart haft till påföljd en benägenhet

af nyssnämnda beskaffenhet, denna benägenhet skall ytterligare och

väsentligt ökas för det fall att staten öfvertager samtliga kostnaderna

för vägunderhållet. #

I nära samband med frågan om redan befintliga vägars insyning

i det indelta vägnätet står spörsmålet om anläggning af nya vägar.

Att ett behof af sådana i vissa delar af landet särskildt i de norrländska

länen gör sig gällande, kan icke bestridas. Behofvets tillgodoseende

torde också utgöra en nödvändig betingelse för vissa landsändars

utveckling i enlighet med deras naturliga förutsättningar i öfrigt.

Med hänsyn till de kostnader, som häraf skulle tillskyndas de väghållningsskyldige,

möta för närvarande ofta nog betänkligheter mot att i

allo tillgodose sagda kraf. Annorlunda skulle förhållandena otvifvelaktigt

gestalta sig, om staten åtoge sig utgifterna för väghållningen.

Krafven härutinnan skulle tränga sig fram i stegrad grad och tvinga sig

till beaktande afsevärdt lättare än under nuvarande förhållanden. Äfven

om man icke är blind för de fördelar, som häraf skulle vara att vinna för

landet, får man ej heller förbise, att det pris för hvilket dessa fördelar

skulle köpas säkerligen är så dyrt, att det måste mana till största försiktighet,

Det är gifvetvis icke möjligt att i detta stycke göra några fullt

tillförlitliga kostnadsberäkningar, men det synes utskottet icke osannolikt,

att snart nog så stora fordringar härutinnan skulle ställas på staten,

att de icke utan allvarlig olägenhet kunde mötas. I allt fall kan man,

Bill. till Rihsd. Prat. 1908. 4 Sami 2 Afd. 9 Käft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

iO Sammansatta Stats- (och Lag-)utsUottets Utlåtande N:o 9.

enligt utskottets åsikt, utgå från att kostnaderna för anläggande af nya

vägar skulle med statens öfvertagande af utgifterna för väghållningen

väsentligen öfverstiga hvad som nu utgifves för detta ändamål.

Af de olika anledningar som här ofvan utvecklats skulle statens

öfvertagande af väghållningskostnaderna alltså komma att högst väsentligt

öka desamma. I hvilken grad denna ökning skulle komma att äga

rum, kan naturligtvis icke på förhand afgöras. Utskottet anser det

emellertid vara mycket sannolikt, att man snart nog skulle hafva att

räkna med en fördubbling af den nuvarande väghållningskostnaden.

Det bör i detta sammanhang icke lämnas oanmärkt, att de ifrågasatta

synnerligen dryga statsutgifterna skulle göras till förmån för landsbygden,

hvars bevillning för 1907 uppgick till 4,849,102 kronor, utan

att motsvarande fördel bereddes städerna med dess till 7,139,697 kronor

samma år uppgående bevillning, och man lärer icke kunna bortse från

möjligheten att under sådana omständigheter från städernas sida i framtiden

komme att framställas kraf på statens öfvertagande af deras högst

betydande kostnader för gatuhållningen.

Såsom stöd för att staten bör åtaga sig väghållningskostnaderna

hafva åberopats förhållandena i vissa främmande länder, särskildt våra

grannländer Danmark och Norge. Utskottet kan icke tillmäta detta

skäl någon synnerlig betydelse. Hvad beträffar Danmark med dess täta

och ganska jämt fördelade befolkning och dess fögå kuperade terräng

äro betingelserna för väghållningens ordnande i enlighet med principen

om statens ansvar för därmed förenade kostnader uppenbarligen väsentligen

andra än i vårt land, och vidkommande Norge är att märka, att

väghållningskostnaden visserligen bestrides af statsmedel i större utsträckning

än i Sverige, men dock endast till en del, och att det väsentligaste

af utgifterna drabba de enskilde. Anläggningen af liufvudvägarna

till Sverige bekostas sålunda af staten och öfriga hufvudvägar

byggas på amtens bekostnad, under det att anläggning af bygdevägar

som jämväl räknas till allmänna vägar bekostas åt de särskilda distrikten.

I de båda sistnämnda fallen kan staten visserligen lämna bidrag,

då kostnaderna blifva särskildt betungande. Underhållskostnaderna hvila

i det stora hela på distrikten, livilket sakligt sedt betyder de enskilda

jordbrukarne.

Den meningen har i Sverige icke sällan gjort sig gällande, att

staten borde öfvertaga kostnaderna åtminstone för de stora vägarna

mellan landets hufvudpunkter. Det kan emellertid häremot invändas,

att förmånen däraf i främsta rummet skulle komma de ekonomiskt

bättre lottade delarne af landet till godo, och att härigenom aflägset

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9.

11

liggande trakter med otillräckliga och otidsenliga kommunikationer

äfvensom ölandskapen skulle komma att obehörigen åsidosättas.

Med afseende å de synpunkter, som här ofvan framhållits, anser

utskottet, att det icke bör komma i fråga, att staten öfvertager kostnaderna

för väghållningen. Öfver hufvud taget torde statens skyldigheter

i fråga om vägunderhållet i allmänhet icke böra väsentligen utvidgas

utöfver hvad som för närvarande åligger staten i förevarande

hänseende, och detta så mycket mindre som åtskilliga väghållningsdistrikt

förfoga öfver medel i rikligare omfattning än behofven inom

desamma kräfva. Då emellertid väghållningsdistrikt obestridligen på

inånga håll förekomma, som icke befinna sig i denna gynnsamma ställning,

utan för hvilka väghållningsskyldigheten tvärtom utgör en synnerligen

besvärande tunga, anser utskottet, att man inslagit på en rätt väg

genom att understödja de af väghållningsbesväret mest tryckta distrikten.

Med åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att grefve Hamiltons ifrågavarande motioner icke

må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 april 1908.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservation:

af herr A. Wiklund, med hvilken herr Karl Karlsson i Mo förenade

sig:

Den omständigheten, att underhållet af de allmänna vägarne på

landet verkställts af enskilda, innebär icke något bevis för att berörda

underhåll icke skulle vara en statsuppgift. Man kan tvärtom påstå att

redan vid den tid, då detta förhållande uppkom, ansågs vägunderhållet

vara en statsangelägenhet, hvars fyllande emellertid fördelades mellan

landets jordägare. På grund af dåvarande förhållanden hade man skäl

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 9.

antaga, att härigenom skulle eu jämn och rättvis fördelning af vägbördan

åstadkommas. Genom bestämmande af vägunderhållets utgörande

in natura afsåg man därjämte att för jordägarne anvisa den

lindrigaste formen för fyllande af berörda statsbehof. Ej heller under

senare tid har man kunnat förneka vägunderhållets natur af statsuppgift.

Ett erkännande häraf torde väl få anses ligga i det förhållandet,

att staten redan nu lämnar 3/20-delar af den uppskattade underhållskostnaden

samt dessutom bidrag till synnerligen hardt betungade väghållningsdistrikt.

Den utredning, som uti föreliggande motion åstadkommits visar

emellertid, att hittills vidtagna åtgärder icke äro tillfyllest. Uppenbart

torde vara, att berörda åtgärder icke äro ägnade att i någon afsevärd

mån lätta den tryckande skattebörda, som vägunderhållet utgör för

landsbygdens innevånare. Lika litet äro de ägnade att i verksammare

grad utjämna den orättvisa fördelningen af denna skattebörda. Utom

hvad motionen i denna del innehåller, torde böra erinras om den ökning

i den ojämna fördelningen af väghållningsbesväret, som föranledes af

de olika afstånden till vägskiftena för dem underhållet in natura åligger.

De företeelser, som i motionen finnas omförmälda såsom följder af nuvarande

missförhållanden, synas mig icke böra underskattas.

Fullständigt undanröjande af berörda missförhållanden torde

icke kunna ske, utan att staten öfvertager hela kostnaden för väghållningsbesväret

på landet. Därigenom öppnas möjligbet ej allenast

till en jämn och rättvis fördelning af vägbördan efter hvars och ens

förmåga att bära den, utan äfven till ett nedbringande af den totala

kostnaden för vägunderhållet. Med ett väl afvägdt entreprenadsystem,

där frivillig öfverenskommelse ej kan träffas om vägunderhållet, toi''de

detta säkerligen kunna ställas ännu billigare än under nuvarande förhållanden.

En öfverflyttning på statskassan af kostnaderna för vägunderhållet

lärer ock allenast vara ett fullföljande af en princip, som

staten redan erkänt vara riktig.

Det må nu visserligen medgifvas, att frågan om väghållningsbesvärets

utgörande på landet nyligen varit föremål för statsmakternas

beslut och att det vid sådant förhållande kan ifrågasättas, om skäl förefinnas

att redan nu vidtaga ytterligare åtgärder, men å andra sidan

torde ej få förbises, att nu gällande bestämmelser näppeligen kunna

betraktas annat än såsom en öfvergångsform.

De synpunkter, som utskottet framhållit, äro visserligen beaktansvärda,

men synas i allt fall icke innebära tillräckliga skäl för upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande JS’:o 9. 13

skjutande af en fråga, hvars lösning skulle på ett i största möjliga grad

rättvist sätt utjämna och fördela vägbördan.

Ehuru motionärens förslag i vissa hänseenden ansluter sig till

nu gällande bestämmelser, torde emellertid en afsevärd omläggning

angående väghållningsbesvärets utgörande erfordras för ernående af

det mål, som motionären åsyftar. Den utredning, som bör föregå ett

beslut i dessa delar, lärer säkerligen icke annat än genom Kungl. Maj:ts

försorg stå att vinna.

På grund däraf och hvad i öfrigt anförts får jag hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag därom, att kostnaderna för väghållningsbesväret

å landet må af staten öfvertagas eller af

statsmedel bestridas.

Det skulle här antecknas, att herr Lindhagen icke deltagit i detta

ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till liilcsd. Frot. 1908. 4 Sami 2 Afd. 9 Eäft,

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.