Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningssta tern a.
1908-05-19 · 255 sidor, varav 238 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 238 av 255 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1908:11, Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningssta tern a.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
1
N:o 11.
Ank. till Riksd. kansli den 19 maj 1908, kl. 12 midd.
Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningssta tern a.
(l:a U. A.)
Pensionsstaten.
l:o) Uti den till Riksdagen den 14 januari innevarande år aflåtna
propositionen angående statsverkets tillstånd och behof har Kungl. Maj :t m pennonei
första punkten under tionde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att höja ''*$«>•
det å ordinarie stat uppförda anslaget för bidrag till pensionering af tefat ochundtränkor
och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén, vid armin.
nu 116,804 kronor, med 680 kronor till 117,484 kronor. L ''
Enligt ett vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet
öfver landtförsvarsärenden för den 31 december 1907 har t. f. chefen
för landtförsvarsdepartementet, hans excellens herr statsministern Lindman
angående detta ämne anfört följande:
»Sedan innevarande års Riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts
därom gjorda framställning, å extra stat för år 1908 anvisat ett förslagsanslag
å 2,350,000 kronor dels till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering och dels till fyllnadspensioner i enlighet med
*) Angifver punkt i statsverkspropositionen.
Bih. Ull Biksd. rrot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. (N:o 11.)
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners utgående,
bär direktionen öfver nämnda kassa uti skrifvelse den 18 nästlidne
november i underdånighet anhållit, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå näst
sammanträdande Riksdag att jämväl för år 1909 för ofvanberörda ändamål
bevilja ett förslagsanslag å enahanda belopp.
I sammanhang härmed har direktionen gjort underdånig framställning
om höjning af det å ordinarie stat under riksstatens tionde
hufvudtitel anvisade bidraget till pensionering af änkor och barn efter
befäl och underbefäl med vederlikar vid armén. Jämlikt Riksdagens
skrifvelse den 13 juni 1883 skulle detta statsbidrag utgå med 1 V* procent
årligen på summan af de löner och beklädnadsbidrag, livilka enligt
gällande stater kunde läggas till grund för bestämmandet af fyllnadspension,
och måste alltså röna inverkan af hvarje förändring i lönestaterna.
Sammanlagda beloppet af berörda löner och bidrag uppginge,
enligt 1908 års stater, för arméns befäl och underbefäl med vederlikar
samt för de från armén till kustartilleriet Överflyttade, vid delaktighet
i arméns nya änke- och pupillkassa fortfarande bibehållna löntagare till
7,832,295 kronor, hvarå 1 V* procent utgjorde i helt krontal 117,484
kronor; och föreslår direktionen, att anslaget i 1908 års riksstat uppföres
med detta belopp.
Ifrågavarande anslag hade i riksstaten för år 1908 uppförts med
116,804 kronor, beräknade på grund af de då kända, i 1907 års stater
upptagna löner. Enär emellertid åtskilliga nya beställningar tillkommit
för år 1908, borde anslaget, såsom nyss angifvits, rätteligen hafva
bestämts till 117,484 kronor. Direktionen anhölle därför, att, i likhet
med hvad förut ägt rum, framställning måtte hos Riksdagen göras om
beviljande på extra stat för år 1909 af ett särskildt anslag å 680 kronor,
motsvarande skillnaden mellan sistnämnda två belopp, till förstärkande
af det för år 1908 utgående statsbidraget till pensionering
af änkor och barn efter befäl och underbefäl vid armén.
Uti häröfver den 3 innevarande månad afgifvet utlåtande har
armé förvaltningen förklarat sig icke hafva något att anmärka mot de
af direktionen föreslagna beräkningarna rörande nu anmälda anslagsbehof.
I samband med detta ärende anhåller jag att få för Eders Kungl.
Maj:t anmäla en annan fråga, som med den nu föredragna äger viss
gemenskap. Det år 1907 församlade krigsbefälet har nämligen till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
8
Eders Kung
I lensionskass
direktionen
ställande direktör, dels oc
:»f H.OOO kronor.
för sin del beslutat, bland annat, dels att
kassa skulle äga att inom sig utse en verk•k
att till denne skulle utgå ett årligt arfvode
samt en assistent. Dessa tjänstemän åtnjuta aflöning från en åt krigsbefälet
eller arméns fullmäktige fastställd lönestat, hvilken ej underställes
Kungl. Maj:ts pröfning.
Inrättandet af ett verkställande direktörskap inom pensionskassan
hade, enligt hvad krigsbefälet i motiven till det nya reglementsförslaget
anför, synts ändamålsenligaste utvägen för erhållande åt en person,
som ledde och dagligen hade tillsyn öfver förvaltningen samt dessutom
utöfvade förmanskapet öfver tjänstemännen och biträdde direktionen.
Nödvändigheten att befria byråchefen från en del af de göromål, som
nu ålåge honom, hade jämväl bidragit till förslagets framläggande. Då
nämligen ytterligare arbetskraft befunnits erforderlig, hade krigsbefälet
trott sig endast uppskjuta själfva lösningen åt frågan om arbetsbördans
rätta fördelning, om krigsbefälet föreslagit, att ytterligare en tjänsteman
skulle anställas. Att en kassadirektör eller endast en jourhafvande
direktör skulle utöfva verkställande direktörskapet, hade krigsbefälet icke
funnit lämpligt, emedan ändamålet med tillsättandet af en verkställande
direktör, nämligen att på en inom direktionen utsedd verkställande
direktör från en af direktionen utsedd tjänsteman kunna öfverflytta
chefskapet öfver verket och handläggningen af lånefrågor äfvensom
utöfvandet af kontrollen, därmed skulle förryckas.
Hvad beträffade den aflöning, som föreslagits åt den verkställande
direktören, hade krigsbefälet ansett ett arfvode af 6,000 kronor erforderligt,
om en person med de egenskaper, innehafvandet och utöfvandet
af verkställande direktörskapet kräfde, skulle finna med sin fördel förenligt
att åtaga sig denna befattning. Krigsbefälet hade utgått från
det antagandet, att till verkställande direktör skulle utses en pensionär
i kassan. Därigenom skulle, enligt krigsbefälets förmenande, kunna uppställas
fordran på att verkställande direktören uteslutande ägnade sin
tid och sitt arbete åt förvaltningen af arméns pensionskassa samt änkeoch
pupillkassa.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Anställandet af en verkställande direktör inom arméns pensionskassa
samt bestämmandet af dennes aflöning likasom uppgörandet i allmänhet
af stat för kassans förvaltning skulle utan tvifvel kunna anses
vara en kassans enskilda angelägenhet, uti hvilken staten icke i vidsträcktare
mån, än som föranledes af reglementets stadgande, att kassans
öfverstyrelse förordnar om dess förvaltning under Kungl. Maj:ts stadfästelse,
borde ingripa, därest kassan af egna medel bestrede alla sina
utgifter. Så är dock icke förhållandet. Af direktionens öfver arméns
pensionskassa till krigsbefälet aflämnade redogörelse för kassans förvaltning
under de senare åren framgår, att kassans utgifter, som varit
i ständigt stigande, icke kunnat betäckas af dess inkomster, utan att
afsevärda bidrag därtill måst lämnas af nu ifrågavarande under riksstatens
tionde hufvudtitel uppförda extra anslag för upprätthållande af arméns
pensionskassas egen pensionering och till fyllnadspensioner. Sålunda
uppgingo t. ex. under
år
1902 utgifterna
till
760,345
kronor
80
öre
statsbidraget
11
207,032
11
49
ii
11
1903 utgifterna
11
813,520
11
62
ii
statsbidraget
11
244,618
11
04
ii
11
1904 utgifterna
11
856,282
11
38
ii
statsbidraget
11
270,116
11
37
ii
11
1905 utgifterna
11
873,384
11
94
ii
statsbidraget
11
285,646
11
86
ii
11
1906 utgifterna
11
875,858
11
34
ii
statsbidraget
11
285,844
11
86
ii
I ofvan
angifna utgiftsposter
ingå jämväl kassans
on
valtningskostnader (arfvoden åt direktionens medlemmar, aflöning åt ordinarie
tjänstemän och vaktmästare samt ersättning åt konsulent och extra
biträden), hvilka uppgått under
år 1902 till 35,900 kronor
„ 1903 „ 41,540 „
„ 1904 „ 48,190 „
„ 1905 „ 48,760 „
„ 1906 „ 54,620 „
För egen del har jag icke något att erinra mot den föreslagna
reglementsändringen. På de af krigsbefälet anförda skäl anser jag nämligen
det för förvaltningen af och kontrollen å kassan vara önskvärd!,
att ett verkställande direktörskap där inrättas, liksom redan skett inom
civilstatens pensionsinrättning. Då emellertid fråga nu föreligger att
genom inrättandet af en ny befattning inom kassan ytterligare öka
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. °
förvaltningskostnaderna och därmed jämväl statsbidraget till kassan,
torde med slutlig- pröfning åt reglementstörslaget tå anstå, till dess förhållandet
bringats till Riksdagens kännedom.»
Enligt hvad af statsrådsprotokollet inhämtas, har det år l!)07 församlade
krigsbefälet för sin del beslutat, att direktionen öfver arméns
pensionskassa skulle äga att inom sig utse eu verkställande direktör,
hvilken skulle erhålla ett årligt arfvode af G,000 kronor. Då genomförandet
af detta förslag skulle öka kassans förvaltningskostnader och
därmed jämväl kassans behof åt statsbidrag, både tillförordnade departementschefen
velat bringa förhållandet till Riksdagens kännedom.
Vid behandlingen af denna fråga har utskottet icke kunnat underlåta
att fästa sig vid den omständigheten, att förvaltningen af arméns
pensionskassa drager afsevärdt högre kostnader än förvaltningen af
andra pensionsinrättningar af jämförlig storlek. Pa grund häraf synes
det utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke arméns pensionskassas
förvaltning skulle kunna ordnas så att kostnaderna blefve betydligt
nedbragta. Med hänsyn till de stora belopp, som årligen från statsverket
utgå såsom understöd till kassan, har utskottet jämväl ansett
sig böra framhålla önskvärdheten däraf, att åtgärder måtte vidtagas i
ändamål att statsmakterna i högre grad än hittills erhålla inseende och
kontroll öfver kassans förvaltning. För detta ändamål torde bland
annat lönestaten böra underställas Ivungl. Maj:ts pröfning och godkännande
samt Kungl. Maj:t erhålla rätt att i direktionen insätta en
eller flera ledamöter.
Då det emellertid med hänsyn till förvaltningen af kassan synes
vara välbetänkt att under nuvarande förhallanden inrätta ett
ställande direktörskap, har utskottet icke velat motsätta sig, att eu
sådan anordning tills vidare må vidtagas.
I fråga om den i statsrådsprotokollet omförmälda beräkningen
af anslagen till kassan har utskottet icke funnit anledning till erinran.
Under hänvisning till hvad utskottet här ofvan anfört, får utskottet
hemställa,
att Riksdagen må höja det under riksstateus
tionde hufvudtitel å ordinarie stat uppförda anslaget
för bidrag till pensionering af änkor och barn efter
befäl och underbefäl med vederlikar vid armén, nu
116,804 kronor, med 680 kronor till 117,484 kronor.
Utskottets
yttrande.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang. ändring
i gällande
grunder för
''pensionering
af arméns befäl
och underbefäl
med
vederlikar.
2:o) Uti särskild proposition af den 20 mars innevarande år (n:o
183) liar Kung!. Magt föreslagit Riksdagen medgifva, dels att punkten
9 i de utaf Kung!. Maj:t med Riksdagen antagna grunder för pensionering
af arméns befäl och underbefäl med vederlikar måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
; i 0.
Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt
dessa grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.
Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension från
andra allmänna medel än dem, som för arméns pensionering äro anvisade,
skall i fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande två
femtedelar af hvad han sålunda från annat håll uppbär; skolande dock,
ifall den andra pensionen utgår enligt de i lagen angående civila
tjänsteinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade
grunder, minskning i fyllnadspensionen icke äga rum.»
dels ock att föreskrift meddelas därom, att de nya bestämmelserna
i denna punkt skola tillämpas från och med den 1 januari 1908.
Till det propositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
för nämnda dag har departementschefen härom yttrat
följande.
»Enligt de af Kung''!. Magt med 1877 års Riksdag fastställda
grunder för pensioneringen af arméns befäl och underbefäl ''med vederlikar
tillkommer armén tillhörande ämbets- och tjänstemän pension dels
i form af sådan förmån från arméns pensionskassa, dels såsom fyllnadspension
af statsmedel. Jämlikt föreskrifterna i nionde punkten af
nämnda grunder, sådan denna punkt lyder enligt nådiga cirkuläret den
29 november 1878, får den pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed
pensionsrätt enligt samma grunder är förenad, icke uppbära fyllnadspension.
Den åter, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension
från andra allmänna medel än dem, som för arméns pensionering äro
anvisade, skall i fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande två
femtedelar af hvad han sålunda från annat håll uppbär.
Då ifrågavarande bestämmelse, hvars tillämpning verkade tyngre i
den mån pensionen vore mindre, syntes innebära en obillighet i synnerhet
mot de lägst pensionerade, gjorde arméns år 1903 församlade fullmäktige
uti underdånig skrifvelse den 28 november samma år framställning
därom, att Kung!. Magt täcktes taga under nådigt öfvervägande, huru
-
Statsutskottets Utlåtande. A’:o 11.
7
vida icke donna föreskrift kunde så ändras, att däri stadgadt pcnsionsafdrag
bestämdes efter eu fallande skala och de lägst pensionerade
lielt och hållet befriades därifrån.
Sedan direktionen öfver arméns pensionskassa den 14 november
1906 häröfver afgifvit underdånigt utlåtande, har arméförvaltningen uti
yttrande den 31 december sistnämnda år anfört, att den gjorda framställningen
icke syntes böra för det dåvarande föranleda någon Kung!. Maj ds
åtgärd, enär ett under utarbetande varande förslag till lag om det civila
pensionsväsendet dessförinnan borde pröfvas af Kungl. Majd och Riksdag.
Åtskilliga vid rikets allmänna läroverk anställda gymnastiklärare
hafva sedermera anhållit om befrielse för dem att vidkännas något afdrag
från dem tillkommande militär pension. De hafva därvid erinrat, att
de, enligt bestämmelsen i § 16 punkt 3 i den nya civila pensionslagen
af den 11 oktober 1907, vid uppnådda 62 lefnadsår och 30 tjänsteår
äga uppbära endast en tredjedel af den för gymnastiklärare bestämda
pensionen. Då dessutom jämlikt nu gällande pensioneringsgrunder för
armén de skola vidkännas afdrag på den intjänta militära pensionen
med två femtedelar af hvad de uppbära i lön eller komme att uppbära
i pension såsom gymnastiklärare, hafva dessa bestämmelser, sammanställda
med hvarandra, synts dem icke vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande.
Jämväl 1907 års krigsbefäl har uti underdånig skrifvelse den 11
november 1907 gjort framställning om enahanda befrielse från pensionsafdrag
för de pensionärer med lön eller pension på rikets stat af andra
än för armén afsedda medel, Indika genom utfärdandet af den nya lagen
angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension ur ekonomisk synpunkt
kommit i en sämre ställning än förut.
Öfver berörda framställningar har statskontoret den 6 nästlidne februari
afgifvit yttrande. Däri har statskontoret först erinrat, hurusom enligt
16 § i förenämnda lag angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension
den 11 oktober 1907, hvilken lag brådt i kraft den 1 januari innevarande
åi'', vore medgifvet att i vissa fall förena pension, utgående för tjänst,
som i pensionslagen afsåges, med lön eller pension för annan sådan
tjänst eller annan statstjänst, men att vid sådant förhållande två tredjedelar
af den förstnämnda pensionen skulle innehållas.
Statskontoret har vidare erinrat om den motivering, som den för afgifvande
af förslag till denna lag tillsatta kommittén i förevarande afseende
anfört. Efter att hafva framhållit, hurusom det principiellt icke borde
kunna anses oriktigt, vare sig att eu person, som innehaft och fått uppbära
aflöning för tvenne ordinarie statstjänster af den beskaffenhet, att
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
därtill hörande göromål samtidigt kunnat af honom skötas, äfven linge
komma i åtnjutande af pension särskildt för en hvar af dessa tjänster,
därest han i afseende å hvardera uppfyllt villkoren för pensions erhållande,
eller att en sådan tjänsteinnehafvare Unge lämna den ena tjänsten
med den pension, hvartill han för denna kunde vara berättigad,
och likväl bibehålla den andra tjänsten med densamma åtföljande lön,
yttrade kommittén att, då emellertid ett förenande af flera ordinarie statstjänster
på en hand redan i och för sig måste betraktas såsom undantag
från den allmänna regeln, och då på ett sådant undantagsförhållande
icke borde få grundas nya fördelar i vidare mån, än dessa kunde anses
påkallade af rättvisa och billighet, kommittén visserligen anslöte sig till
den uppfattning, att det borde vara förbjudet att förena pension för
tjänst, som i pensionslagen afsåges, med lön eller pension för annan
sådan tjänst eller annan statstjänst, men att dock med hänsyn till det
förhållande att tjänsteinnehafvare, å hvilken pensionslagen komme till
tillämpning, skulle vara skyldig erlägga afgifter för blifvande pension,
honom icke borde betagas möjlighet att få åtnjuta fördel af inbetalda
afgifter. Kommittén, som utginge från förutsättningen att dessa afgifter
skulle i genomsnitt motsvara en tredjedels pension, hade sålunda föreslagit
bestämmelser, livilka åsyftade att åt tjänsteinnehafvare, hvarom
vore fråga, alltid bevara rätten till bekommande af nämnda pensionsålder
såframt de för pensions erhållande stadgade förbehåll eljest
blifvit behörigen uppfyllda.
Förutsättningen för de af kommittén förordade och sedermera definitivt
antagna bestämmelserna i 16 § pensionslagen hade enligt statskontorets
förmenande uppenbarligen varit, att pensionstagaren icke skulle
behöfva vidkännas något afdrag å den honom från annat håll tillkommande
lön eller pension för statstjänst samt att således de pensionsbestämmelser,
som till äfventyrs stadgade sådant afdrag, borde ändras med
hänsyn till den civila pensionslagens föreskrifter. Statskontoret ansåge
det därför ligga i öppen dag, att punkt 9 i förenämnda cirkulär den
22 juni 1877, sådan denna punkt lyder i cirkuläret den 29 november
1878, borde gifvas den förändrade lydelse, som påkallades af innehållet
i 16 § af 1907 års pensionslag för civila tjänsteinnehafvare; och hölle
statskontoret före, att syftet med denna förändring skulle kunna vinnas
genom att göra följande tillägg till andra stycket i berörda punkt 9:
»skolande dock, ifall den andra pensionen utgår enligt de i lagen angående
civila tjänsteinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907
stadgade grunder, minskning i fyllnadspensionen icke äga rum.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 9
BlefVe ett sådant tillägg af Eders Kuugl. Maj:t och Riksdagen
beslutadt, syntes det statskontoret böra i sammanhang därmed stadgas,
att den förändrade lydelsen af punkt 9 skulle tillämpas från den tid,
då berörda pensionslag trädde i kraft, eller från och med den 1 januan
1908.
Arméns fullmäktige och jämväl 1907 års krigsbefäl hafva emellertid
med sina förenämnda framställningar åsyftat att bereda lindring i pensionsafdrag
för pensionstagare, som med militär fyllnadspension förenar,
vare sig lön eller pension på rikets stat af andra än från annons pensionskassa
anvisade medel. Statskontorets förslag berör dock icke det
förhållande, att militär pension och civil lön samtidigt uppbäras, kör
afgifvande af förslag till ändrade bestämmelser i sådant afseende föreligger
icke nu erforderlig utredning och torde därför med frågans afgörande
i denna del få tills vidare anstå. .
I likhet med statskontoret finner äfven jag, att eu ändring i nu
gällande bestämmelser angående skyldighet för pensionstagare att vidkännas
afdrag å militär fyllnadspension med hänsyn till de i 16 § åt
pensionslagen för civila tjänstinnehafvare införda nya föreskrifter ar
nödvändig. Och biträder jag statskontorets förslag såväl till ändring i
nu gällande pensioneringsgrunder för armén som ock i fråga om tiden
för tillämpningen af den föreslagna nya bestämmelsen.»
Då den här föreslagna förändringen i gällande regler för pensionering
af arméns befäl och underbefäl med vederlikar torde få anses påkallad
af innehållet i 16 § af 1907 års lag, angående pension för civila
tjänstinnehafvare, har utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till namnda
förändring; och får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen må medgifva,
dels att punkten 9 i de utaf Kungl. Maj:t med
Riksdagen antagna grunder för pensionering af arméns
befäl och underbefäl med vederlikar måtte erhålla följande
förändrade lydelse:
»9.
Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt
enligt dessa grunder är förenad, får icke
uppbära fyllnadspension.
Bih. till Riksd. Prof. 1908■ 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft.
UUhMett
yttrande.
2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Bidrag till
flottans pensionskassas
gratialfond.
'' [2-1
Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat delpension
från andra allmänna medel än dem, som för
arméns pensionering äro anvisade, skall i fyllnadspensionen
lida en minskning, motsvarande två femtedelar
af hvad han sålunda från annat håll uppbär;
skolande dock, i fall den andra pensionen utgår enligt
de i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, minskning
i fyllnadspensionen icke äga rum.»
dels ock att föreskrift meddelas därom, att de
nya bestämmelserna i denna punkt skola tillämpas
från och med den 1 januari 1908.
3:o) Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen under punkt 2 af
tionde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att bevilja flottans pensionskassa
bidrag af statsmedel, motsvarande en och en half procent årligen på
summan af de aflöningsförmåner, hvilka enligt gällande stadganden
kunna läggas till grund vid bestämmande af fyllnadspension för befäl
och underbefäl med vederlikar vid flottan, samt för sådant ändamål å
riksstatens tionde hutvudtitel för ar 1909 uppföra, under benämning
»bidrag till flottans pensionskassas gratialfond», ett ordinarie anslå» af
35,000 kronor.
Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 31 december
1907 innehåller härom följande anförande af departementschefen:
»I sin underdåniga berättelse den 2 november 1904 i anledning
af fullbordad granskning af flottans pensionskassas förvaltning hafva
samma års fullmäktige i pensionskassan anfört hufvudsakligen följande.
b örutvarande fullmäktige hade i betraktande af gratialfondens
dåliga ställning funnit sig nödsakade att besluta dels en betydlig höjning
af gratialafgifterna och dels eu sänkning af gratialen. Fullmäktige'' hade
visserligen nu beslutit att åter höja gratialen, men gratialafgifterna vore
fortfarande oproportionerligt höga i förhållande till gratialen. Man hade
ansett sig hafva utsikt att, därest den nyligen förda rättegången mellan
kronan och pensionskassan angående äganderätten till galervarfvet blifvit
afgjord till kassans förmån, kunna åter sänka gratialafgifterna till rimliga
belopp. Sedan det omtvistade området tilldömts kronan, hade
emellertid denna utsikt blifvit betydligt förminskad, och någon möjlighet
att så ordna dessa afgifters erläggande, att desamma, i likhet med
11
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
hvild fallet vore inom armén, skulle vara slutbetalade vid delägares ålgång
ur tjänsten, syntes nu ej häller förefinnas, da ett ytterligaie höjande
af de redan alltför höga afgifterna skulle blifva alltför betungande. På
grund häraf och då det dessutom syntes fullmäktige vara med lull rättvisa
förenadt, att flottans pensionskassa finge komma i åtnjutande al
samma förmåner från statens sida, som redan komme arméns änke- och
pupillkassa till del, hade fullmäktige beslutit, _ hos Kungl. Maj :t gorå
underdånig anhållan om utbetalande af ett ärligt statsbidi ag att- utgå
enligt samma grunder som dylikt bidrag till arméns änke- och pupillkassa.
Sedan denna anhållan blifvit. i infordradt underdånigt utlåtande
tillstyrkt af direktionen öfver flottans pensionskassa, anbefallde Kungl.
Maj:t genom nådig remiss statskontoret att inkomma med underdånigt
utlåtande i ämnet. Till åtlydande häraf har statskontoret i utlåtande
af den 9 december 1905 anfört följande:
Till en början ville statskontoret erinra, att, då arméns nya änkeoch
pupillkassa år 1883 bildades, densamma enligt Kungl. Maj.ts och
Riksdagens beslut erhöll bidrag af statsmedel, motsvarande 1 ''/, procent
årligen på summan af de löner och beklädnadsbidrag, hvilka enligt
gällande stadganden kunde läggas till grund vid bestämmande af fyllnadspension
för befäl och underbefäl med vederlikar vid hären, hvaremot
i stället det förut utgående anslaget å 50,000 kronor till »pensionsstaten
för militära ämbets- och tjänstemäns samt underofficerares änkor
och barn» ur riksst-aten uteslöts. Nämnda statsbidrag till armens nya
änke- och pupillkassa uppgick för år 1884 till 67,708 kronor och hade
sedermera stigit så, att för år 1906 vore för ändamålet anvisadt ett
belopp af 114,082 kronor. _ .
Då nu fullmäktige i flottans pensionskassa ansett rättvisan påkalla,
att denna kassa komme i åtnjutande af statsanslag enligt enahanda
grunder som arméns nya änke- och pupillkassa, torde i afseende härå
böra framhållas, att, då sistnämnda kassa bildades, statsbidrag befunnits
oafvisligen nödvändigt för att kassan skulle kunna medgifva utbetalandet
af de betydligt förhöjda pensioner, som genom kassans bildande komme
armébefälets änkor och barn till del, medan däremot flottans pensionskassas
gratialfond haft sådana tillgångar, att den kunnat allt hitintills
utan statsbidrag bestrida pensioneringen af kassans delägares änkor
och barn med belopp, hvilka icke syntes understiga de pensioner, som
utginge från arméns nya änke- och pupillkassa. Skulle det emellertid
befinnas, att flottans befäl och underbefäl nödgades vidkännas i förhållande
till de åt deras änkor och barn utgående pensionerna högre
afgifter för denna pensionering än arméns befäl och underbefäl, så
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
syntes onekligen billigheten fordra, att genom ett statsbidrag till gratialfonden
möjlighet bereddes till sådan sänkning af gratialafgifterna, att
flottans befälspersonal i fråga om dylika afgifter blefve likställd med
armébefälet. Då emellertid frågan härom kräfde en ganska vidlyftig
utredning, som i afseende å det eventuella statsbidragets belopp måste
vara grundad på vetenskapliga beräkningar, samt sådan utredning
ännu icke förebragts, funne sig statskontoret — som ansåge utgången
af den mellan kronan och flottans pensionskassa om äganderätten till
galérvarfvet förda rättegång icke kunna inverka på föreliggande frågas
bedömande — förhindradt att i ärendets för banden varande skick
tillstyrka bifall till fullmäktiges anhållan om statsbidrag: till gratialfonden.
I anledning af hvad statskontoret sålunda anfört uppdrog Kungl.
Maj:t åt den under den 3 november 1905 tillsatta kommitté för omarbetande
af reglementet för flottans pensionskassa m. m. att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet i det af statskontoret
angifna syfte; och anförde sagda kommitté uti på grund häraf
den 2 maj 1907 afgifvet utlåtande följande.
För fullgörande af ifrågavarande uppdrag hade kommittén hän-''
vändt sig till professorn vid Stockholms högskola I. Fredholm, som i
ärendet afgifvit begärdt yttrande.
Af detta yttrande, hvilket bifogades utlåtandet, framginge, att
de kostnader, som delägarna i flottans pensionskassa med nu bestämda
afgifter för grundläggande af änke- och barnpension finge vidkännas,
vore så mycket högre än de afgifter, som erlades enligt bestämmelserna
för arméns nya änke- och pupillkassa, att, för grundläggande af
samma pensionsbelopp, inom sistnämnda kassa skulle erfordras allenast
ett afgiftsbelopp, hvilket vore omkring 70 % af det belopp, som behöfde
erläggas i flottans pensionskassa, och att sålunda ett årligt bidrag till
flottans pensionskassas gratialfond, hvarigenom delägarna i denna kassa
bereddes likställighet med delägarna i arméns nya änke- och pupillkassa,
skulle motsvara omkring 30 % af nu bestämda afgifter till
gratialfond eu.
Inom kommittén hade jämväl upprättats vid utlåtandet fogade tre
tabeller, Indika i sin mån belyste förhållandet mellan de afgifter, som
för änke- och barnpensionering inbetalades af delägare i flottans pensionskassa
och af delägare i arméns nya änke- och pupillkassa.
Dessa tabeller åberopades för att praktiskt påvisa, att, om hänsyn
toges till summan af de afgiftsbelopp, som erlades i flottans pensionskassa,
delägare i denna kassa finge vidkännas väsentligt högre afgifter
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 13
för sin änke- och barnpensionering, iin hvad förhållandet vore i arméns
nya änke- och pupillkassa, och syntes af dessa tahellei jämväl, att
änke- och barnpensionerna i sistnämnda kassa vore afsevärdt högre än
motsvarande pensioner i flottans pensionskassa. 1 fråga om olikställigheten
emellan delägarna i de båda kassorna, sedd urförsäkring steknisk
synpunkt, hänvisade kommittén till de resultat, hvartill professor b redliolm
kommit.
Emellertid kunde kommittén icke underlntM att luir erinra, att den
bristande likställigheten emellan delägarna i flottans och armens pensionskassor
med hänsyn till änke- och barnpensionering icke inskränkte
sig till hvad ofvan angifvits. För att undvika vidlyftighet och komplicerade
beräkningar hade professor Fredholms utredning — liksom äfven
nyssnämnda tabeller — begränsats till att omfatta den personal, hvilkens
avgifter grundade sig på § 24 af 1899 års reglemente för flottans pensionskassa.
De delägare i denna kassa, hvilkas delägarskap grundade
sig på 1838 och 1892 års reglementen, intoge emellertid en ogynnsammare
ställning och erlade förhållandevis högre afgifter än delägare enligt
1899 års reglemente, och ville kommittén härom anföra följande.
Vid de undersökningar åt flottans pensionskassas ställning, som
föregingo utfärdandet af 1899 års reglemente, framgick, att i kassan
ur försäkringsteknisk synpunkt — förefanns en brist, som efter en
räntefot af 3 7, procent beräknades vid 1898 års utgång uppgå till
omkring 990,000 kronor.
Professorn A. Lindstedt, som slutförde de matematiska beräkningar,
på hvilka sagda siffror grundade sig, anförde i sitt till 1898 års kommitté
afgifna yttrande, att bristen måste täckas genom uppoffringar
från de dåvarande delägarnas sida, »så vida kassan ej kan motse understöd
eller ökad tillgång från annat håll», och samma kommittés förslag
rörande afgifterna till kassan hvilade också på den mening, att den
uträknade bristen måste betäckas, men att blifvande delägare borde
vara befriade från skyldigheten att bidraga härtill. I följd häraf och
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommitténs förslag till åtgärder
för bristens täckande bestämdes genom 1899 års reglemente,
dels att gratialen efter delägare enligt 1838 och 1892 års reglementen
skulle minskas med 5 procent,
dels ock att delägare enligt 1838 års reglemente skulle erlägga
30 procent och delägare enligt 1892 års reglemente 20 procent af
grundlagdt gratial, under det att delägare enligt 1899 års reglemente
skulle erlägga afgifter med 15 procent af gratialet.
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Då det öfvervägande flertalet delägare i flottans pensionskassa
vunnit delägarskap innan 1899 års reglemente börjat tillämpas och sålunda
i afseende å dessförinnan grundlagdt gratial erlade högre afgifter
än de, som legat till grund för ofvannämnda tabeller (vissa delägare
till och med dubbelt så höga), framginge än ytterligare den oförmånliga
ställning delägare i flottans pensionskassa i fråga om änke- och barnpensionering
intoge i jämförelse med delägarna i arméns nya änkeoch
pupillkassa. Härvid ville kommittén likväl erinra, att de för äldre
delägare förhöjda afgifterna i viss mån motsvarades af förmånen dels
att ej hafva behöft erlägga retroaktivafgift, och dels att delägare enligt
1838 års reglemente grundlagt gratial, som komme deras ogifta döttrar
till godo, så länge de lefde ogifta, under det att rätten till gratial
eljest upphörde för barn, då de fyllde 21 år eller dessförinnan trädde
i äktenskap.
Då det skulle vara förenadt med nrycket stora svårigheter att nu
exakt uppgifva, hvilken inverkan på olikställigheten mellan delägarna
i de båda kassorna, som kunde utöfvas af det anförda förhållandet beträffande
de äldre delägarna i flottans pensionskassa, och då professor
Fredholms utredning varit tillfyllest för att, äfven utan att denna för
flertalet delägare i nyssnämnda kassa betungande omständighet toges i
beräkning, påvisa billigheten och rättvisan af det af fullmäktige begärda
statsanslaget, hade kommittén ansett sig kunna i detta afseende inskränka
sig till hvad nu anförts.
Professor Fredholms utredning åsyftade icke att täcka den brist,
som enligt ofvan sagda beräkningar ansetts förefinnas i gratialfonden.
Denna brist skulle fortfarande godtgöras dels, på sätt ofvan angifvits,
genom tillskott af delägarna m. m., dels genom det årliga anslag af
statsverket å 16,650 kronor, som för närvarande utginge såsom ersättning
för eu del gratialfonden af staten tillförsäkrade, numera indragna
inkomster, dels ock därigenom att en del af gratialfonden tillfallande
vitesmedel toges i anspråk för ändamålet. Dock hade professor Fredholm
åsyftat, att äfven äldre delägare skulle blifva delaktiga af ett
blifvande statsbidrag enligt samma grund som öfriga delägare, och
skulle de äldre delägarna därigenom i de tyngande afgifterna erhålla
en lättnad, som särskild! vore önskvärd beträffande ur tjänsten afgångna.
Såsom eu ytterligare omständighet, hvilken tjänade att belysa den
bristande likställigheten emellan delägarna i de båda kassorna, ville
kommittén anföra, att på grund af den gynnsamma ekonomiska ställning,
till hvilken väl i sin män bidragit det statsunderstöd, som arméns
änke- och pupillkassa under en följd af år fått uppbära, denna kassa
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
15
utbetalade, förutom i reglementet fastställda pensionsbelopp, äfven s. k.
pupilltillägg, som för närvarande utginge med 50 kronor för hvarje
officersbarn och med 20 kronor, allt för år, för hvarje underofficersbarn.
blottans pensionskassa däremot vore icke blott ur stånd att lämna dylika
extra pensionsbidrag utan hade sedan 1894 till och med varit förhindrad
att utbetala de reglementariskt bestämda gratialens fulla belopp, i det
att — såsom redan nämnts — alla gratial, som grundlagts före år 1900,
tills vidare utginge med endast 95 procent af sitt värde.
Dessutom både kommittén inhämtat, att den s. k. befordringsafgiften,
som nu erlades af vissa delägare inom arméns nya änke- och
pupillkassa, vore endast en tillfällig afgift, som beräknades kunna upphöra
inom ej allt för aflägsen framtid.
I fråga om sättet för beräknande af statsbidraget till flottans
pensionskassa hade kommittén tagit i öfvervägande olika alternativ, som
för sådant ändamål kunde ifrågasättas, nämligen bidragets beräknande
i förhållande till storleken af grundlagda gratial eller för hvarje år erlagda
afgifter, eller ock i förhållande till beloppet af de aflöningsförmåner,
som läge till grund för beräknandet af delägares fyllnadspension.
Då beloppet af såväl grundlagda gratial som till kassan inflytande
gratialafgifter kunde förutsättas vara afsevärdt växlande under hvarje
år samt Riksdagen icke utöfvade något inflytande på berörda förhållande,
hade kommittén ansett de båda förstnämnda beräkningssätten mindre
lämpliga. Det sist angifna sättet åter öfverensstämde med hvad som
tillämpades beträffande arméns nya änke- och pupillkassa, och syntes
denna beräkningsgrund böra komma till användning jämväl för bestämmande
af statsbidrag till flottans pensionskassa.
Af professor Fredholms yttrande framginge äfven, att ett statsbidrag,
utgående med en och eu half procent på summan af de aflöningsförmåner,
Indika enligt gällande stadganden kunde läggas till grund vid
bestämmande af fyllnadspension, skulle helt nära motsvara 30 procent
af samtliga afgifter till gratialfonden.
Fn utlåtandet bifogad från direktionen öfver flottans pensionskassa
infordrad uppgift utvisade, att de enligt 1907 års stater utgående
aflöningsförmåner, som jämlikt gällande stadganden kunde läggas till
grund för bestämmande af fyllnadspension, utgjorde 2,321,602 kronor.
Med tillämpning af ofvan angifna beräkningsgrund och 1907 års
aflöningsstater skulle sålunda det bidrag af statsmedel, som för flottans
pensionskassas gratialfond årligen erfordrades för att delägarna i nämnda
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
UUlcotteU
yttrande.
kassa måtte blifva med hänsyn till kostnaderna för grundläggande af
änke- och barnpension jämnställda med delägarna i arméns nya änkeoch
pupillkassa, uppgå till ett belopp af i rundt tal 35,000 kronor.
Sedan den föreslagna utredningen sålunda blifvit verkställd, anbefallde
Ivungl. Magt statskontoret att ånyo yttra sig i ämnet och
anförde bemälda ämbetsverk uti med anledning häraf den 16 september
1907 afgifvet underdånigt utlåtande att, då utredningen syntes gifva
vid handen, att det icke vore annat än med billigheten öfverensstämmande,
om flottans pensionskassas gratialfond erhölle ett årligt statsbidrag
enligt samma grunder som det alltsedan år 1883 till arméns
änke- och pupillkassa utgående, ämbetsverket tillstyrkte, att nådig framställning
i sådant syfte måtte till nästkommande Riksdag aflåtas.
Uppenbart är, att flottan med afseende å pensioneringen af änkor
och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar befinner sig i ett
afgjordt ogynnsammare läge än armén. Jag tillåter mig härvid erinra,
att det belopp å 16,650 kronor, som utgår till flottans pensionskassas
gratialfond, ej torde få anses vara ett statsbidrag i vanlig bemärkelse,
då beloppet åtminstone hufvudsakligen utgör ersättning för kassan
fordom tillförsäkrade inkomster, som sedermera antingen på grund af
förändrade förhållanden bortfallit eller i en eller annan form indragits
till statskassan, och får jag i afseende å den närmare beskaffenheten
af berörda inkomster i underdånighet hänvisa till det utdrag af statsrådsprotokollet
öfver sjöförsvarsärenden den 31 januari 1876, hvilket
är bifogadt den nådiga propositionen af samma dag till Riksdagen angående
pensioneringen af flottans befäl och underbefäl med vederlikar
samt af flottans och lotsverkets gemenskap.
Det torde ovedersägligen vara med billighet öfverensstämmande,
att armén och flottan i möjligaste män varda uti ifrågavarande hänseende
jämnställda.»
Med hänsyn till hvad i föreliggande ämne blifvit anfördt har utskottet
ansett med billighet öfvensstämmande, att flottans pensionskassas
gratialfond i likhet med arméns änke- och pupillkassa må af statsverket
erhålla ett bidrag, beräknadt efter 1 V* procent af summan af de aflöningsförmåner,
hvilka enligt gällande stadganden kunna läggas till grund för
bestämmande af fyllnadspension för befäl och underbefäl med vederlikar,
eller till i rundt tal 35,000 kronor. Då emellertid redan nu till gratial
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. *■*
fonden utgår ett årligt anslag af statsverket å 10,650 kronor och utskottet
icke äger kännedom om de särskilda villkor och bestämmelser,
som till äfventyrs kunna vara gällande i fråga om sistnämnda belopp,
hav utskottet ansett det nya statsanslaget böra för närvarande begränsas
till det belopp, som erfordras för att gratialkassan inberäknadt nämnda
16,650 kronor må åtnjuta ett statsbidrag af sammanlagdt 35,000 kronor,
eller till 18,350 kronor. Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen må under benämning »bidrag till
llottans pensionskassas gratialfond» a riksstatens tionde,
hufvudtitel för år 1909 uppföra ett ordinarie anslag af
18,350 kronor.
4:o) Uti särskild proposition den 9 april innevarande år (n:o 187), ^J*,**!*
angående ändring i gällande grunder för pensionering al flottans befäl ^,inrfer för
och underbefäl med vederlikar, bär Kung! Maj:t föreslagit Riksdagen
medgifva, oc^ un^ei’~
dels att följande punkt i de af Kungl. Maj:t med Riksdagen antagna
grunder för pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar
måtte erhålla följande ändrade lydelse:
»9.
Den, som åtnjuter lön på rikets stat eller pension från andra allmänna
medel än dem, som för pensionering af flottans befäl och underbefäl
med vederlikar äro anvisade, är icke berättigad till fyllnadspension,
såvida icke för det fäll, att pension af andra allmänna medel åtnjutes,
denna utgår enligt de i lagen angående civila tjänsteinnehafvares rätt
till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder.»
dels ock att föreskrift meddelas ej mindre att denna bestämmelse
skall tillämpas från och med den 1 januari 1908 än äfven att densamma
skall gälla jämväl för sådan personal, i fråga om hvilken särskild t förklarats,
att''de fastställda grunderna för pensioneringen af flottans befäl
och underbefäl med vederlikar skola tillämpas.
Till det uti propositionen åberopade statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden
den 9 april 1908 bär departementschefen rörande denna
fråga anfört följande:
»Enligt de för pensionering af arméns befäl och underbefäl med
vederlikar gällande grunder skall den, som åtnjuter pension flan andia
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami, 1 Afd. 11 Höft. 3
18 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
allmänna medel än dem, som äro för arméns pensionering1 anvisade,
lida minskning i honom af statsmedel tillkommande fyllnadspension,
motsvarande två femtedelar af hvad han sålunda från annat håll uppbär.
Af anledning att i lag angående civila tjänsteinnehafvares rätt till
pension den 11 oktober 1907, § 16, stadgas, att för den, som vid afgång
från tjänsten åtnjuter eller sedermera erhåller pension för statstjänst,
å hvilken nämnda lag icke äger tillämpning, pension för den
förra tjänsten Unge utgå i allmänhet med en tredjedel af det belopp,
som eljest skolat utgå, hade åtskilliga vid rikets allmänna läroverk anställde
gymnastiklärare, enär nämnda bestämmelser, sammanställda med
hvarandra, synts dem icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
hos Kungl. Maj:t anhållit om befrielse för dem att vidkännas
något afdrag för dem tillkommande militär pension. Framställning i
liknande syfte har äfven gjorts af 1907 års krigsbefäl.
I det yttrande öfver berörda 1 ramställningar, som statskontoret den
6 nästlidne februari afgifvit, har statskontoret erinrat, bland annat, om
den motivering, som den för afgifvande af förslag till nämnda lag tillsatta
kommittén i förevarande afseende anfört. Efter att hafva framhållit,
hurusom det principiellt icke borde kunna anses oriktigt, vare sig
att en person, som innehaft och fått uppbära aflöning för tvenne ordinarie
statstjänster af den beskaffenhet, att därtill hörande göromål samtidigt
kunnat af honom skötas, äfven finge komma i åtnjutande af
pension särskildt för en hvar af dessa tjänster, därest han i afseende å
hvardera uppfyllt villkoren för pensions erhållande, yttrade kommittén
att, då emellertid ett förenande af flera ordinarie statstjänster på en hand
redan i och för sig måste betraktas såsom undantag från den allmänna
legeln, och da joa ett sadant undantagsförhallande icke borde få grundas
nva fördelar i vidare mån, än dessa kunde anses påkallade af rättvisa
och billighet, kommittén visserligen anslötc sig till den uppfattning, att
det borde vara förbjudet att förena pension för tjänst, som i pensionslagen
afsåges, med pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst,
men att dock med hänsyn till det förhållande att tjänsteinnehafvare,
å hvilken pensionslagen komme till tillämpning, skulle vara skyldig
erlägga utgifter. för blifvande pension, honom icke borde betagas
möjlighet att få åtnjuta fördel af inbetalda afgifter. Kommittén, som
utginge från förutsättningen att dessa afgifter skulle i genomsnitt motsvara
en tredjedels pension, hade sålunda föreslagit bestämmelser, hvilka
åsyftade att åt tjänsteinnehafvare, hvarom vore fråga, alltid bevara rätten
till bekommande af nämnda pensionsandel, såframt de för pensions
erhållande stadgade förbehåll eljest blifvit behörigen uppfyllda.
19
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Förutsättningen för de af kommittén förordade och sedermera definitivt
antagna bestämmelserna i 16 § pensionslagen hade enligt statskontorets
förmenande uppenbarligen varit, att pensionstagaren icke skulle
behöfva vidkännas något afdrag å den honom från annat håll tillkommande
pension för statstjänst samt att således de pensionsbestammelser,
som till äfventyra stadgade sådant afdrag, borde ändras med hänsyn till
den civila pensionslagens föreskrifter. Statskontoret ansåge det därför
lio-o-a i öppen dag, att omförmälda bestämmelse om minskning i militär
fyllnadspension borde gifvas den förändrade lydelse, som påkallades åt
innehållet i IG § af 1907 års pensionslag för civila tjänsteinnehalvare;
och hölle statskontoret före, att syftet med denna förändring skulle
kunna vinnas genom att gorå följande tillägg till nämnda bestämmelse,
»skolande dock, ifall den andra pensionen utgår enligt de i lagen angående
civila tjänsteinnehafvares rätt till pension den 11 oktober låU
stadgade grunder, minskning i fyllnadspensionen icke äga rum». _
° Blefve ett sådant tillägg beslutadt, syntes det statskontoret höra i
sammanhang därmed stadgas, att den förändrade lydelsen af ifrågavarande
stadgande skulle tillämpas från den tid, då berörda pensionslag
trädde i kraft, eller från och med den 1 januari 1908.
Statskontoret förklarade därjämte, att det likaledes syntes statskontoret
gifvet, att bestämmelserna för pensionering af flottans personal
borde underkastas en revision med hänsyn till den civila pensionslagens
stadgande i 16 §. , ^ , rr i åt • +
I nådig proposition den 20 nästlidne mars har Eders Kung!. Maj .t
på chefens för landtförsvarsdepartementet föredragning föreslagit Riksdagen
medgifva en sådan ändring af omförmälda, för armén gällande
bestämmelse rörande minskning i fyllnadspensions belopp, som af statskontoret
ifrågasatts, äfvensom att denna ändring skulle tillämpas tran
och med den 1 januari 1908. , , „
Enligt nådig kungörelse den 24 november 1876 angående den 6
förutgångne oktober meddelad fastställelse af grunder för pensionering
af flottans befäl och underbefäl med vederlikar tillkomma kungl. flottans
officers- och underofficerskårer jämte vissa flottans stater dels pension
ur flottans pensionskassa och ''dels fyllnadspension. Af sammanlagda
beloppet af pension jämte fyllnadspension utgöra enligt berörda grunder
två tredjedelar pension och återstående tredjedelen fyllnadspension.
Fyllnadspensionen bestrides af statsverket genom nämnda kassa; och
utgå härför erforderliga medel af det ordinarie förslagsanslaget till pensionering
af flottans befäl och underbefäl med vederlikar.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Nionde punkten af nyssnämnda grunder, sådan samma punkt lyder
enligt kungl. kungörelsen den 6 juni 1879, innehåller det stadgandet,
att den, som åtnjuter lön på rikets stat eller pension från andra allmänna
medel än dem, som för pensionering af flottans befäl och underbefäl
med vederlikar äro anvisade, icke är berättigad till fyllnadspension.
Af det föregående torde utan vidare framgå, att detta stadgande
skäligen icke bör äga tillämpning för det fall, att den andra pensionen
utgår enligt de i förenämnda pensionslag för civila tjänsteinnehafvare
stadgade grunder; hvarför ett tillägg till ifrågavarande punkt lärer böra
göras af följande innehåll: »såvida icke för det fall, att pension af andra
allmänna medel åtnjutes, denna utgår enligt de i lagen angående civila
tjänsteinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder».
Detta stadgande torde böra tillämpas från och med innevarande
år, med hvars ingång nyssnämnda pensionslag trädt i kraft.
På grund af särskilda medgifvanden af Riksdagen har tid efter
annan förklarats, att de den 3 oktober 1876 fastställda grunder för
pensioneringen af flottans befäl och underbefäl med vederlikar skulle
tillämpas å viss annan personal än den, som i nådiga kungörelsen den
24 november 18 <6 angifvits. A issa undantag från dessa grunder hafva
visserligen därvid stadgats, men hafva dessa undantagsbestämmelser dock
ej gällt nionde punkten. Det är tydligt, att det nu ifrågasatta tillägget
till nämnda punkt äfven bör komma sistberörda personal till godo; och
synes det mig att, för undvikande af hvarje tvekan i detta hänseende,
sådant bör uttryckligen utsägas.»
Den här föreslagna förändringen i gällande bestämmelser för pensionering
af flottans befäl och underbefäl med vederlikar öfverensstämmer
med den af utskottet här ofvan under punkt 2 tillstyrkta förändringen
af motsvarande bestämmelser för armén; och får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen må medgifva,
dels att följande punkt i de af Kungl. Maj:t med
Riksdagen antagna grunder för pensionering af flottans
befäl och underbefäl med vederlikar måtte erhålla
följande ändrade lydelse:
»9.
Den, som åtnjuter lön på rikets stat eller pension
från andra allmänna medel än dem, som för pensio
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
21
nering af Hoftång befäl och underbefäl med vederlikar
äro anvisade, är icke berättigad till fyllnadspension,
såvida icke för det fall, att pension af andra allmänna
medel åtnjutes, denna utgår enligt de i lagen angående
civila tjänsteinnehafvares rätt till pension den 11 oktober
1907 stadgade grunder.»
dels ock att föreskrift meddelas ej mindre att
denna bestämmelse skall tillämpas från och med den
1 januari 1908 än äfven att densamma skall gälla
jämväl för sådan personal, i fråga om hvilken särskildt
förklarats, att de fastställda grunderna för pensioneringen
af flottans befäl och underbefäl med veder
O
likar
skola tillämpas.
5:o) Uti en inom Riksdagens.Andra Kammare väckt motion (n:o 196)
hafva herrar G. A. Lindhagen och E. F. W. Blomberg föreslagit, att
Riksdagen i ny pensionsstat måtte bestämma pensionsstaten för daglönare
vid flottans stationer sålunda:
för förmän och sjukvaktare:
lista klass ............................................... kronor 750: —
2:dra klass .............................................. „ 600: —
3:dje klass ........................... ,, 450: —
4:de klass ................................................ „ 300: —
öfriga
daglönare:
lista klass .............................................. kronor 500: —
2:dra klass ......... „ 400: —
3:dje klass ............................................. „ 350: —
4:de klass ................................................ „ 300: —
med rätt att åtnjuta pension enligt dessa fyra pensionsklasser efter
respektive 40, 35, 30 och 25 tjänstår.
Med afseende å de skäl motionärerna anfört till stöd för i motionen
framställdt förslag tillåter sig utskottet hänvisa till själfva motionen.
Senast vid nästlidet års riksdag förelåg en motion om höjning
af de för ifrågavarande personal bestämda pensionsbelopp, och yttrade
utskottet i anledning däraf, att utskottet icke funnit tillräckliga skäl
anförda för ändring af den för berörda personal gällande, så nyligen
som år 1904 fastställda pensionsstat. Motionen blef äfven på utskottets
hemställan af Riksdagen afslagen.
Ang. en inom
Andra Kammaren
vackt
motion.
Utikottets
yttrande.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Any.
beredande af
ålderdoms,
understöd åt
äldre barnmorskor.
Utskottet finner ej heller nu anledning att frångå den sålunda
uttalade och af Riksdagen gillade uppfattningen; och får utskottet
alltså hemställa,
att herrar Lindhagens och Blombergs ifrågavarande
motion icke må af Riksdagen bifallas.
G:o) I en särskild, till Riksdagen den 21 februari innevarande år
afbiten proposition (n:o 55), angående beredande af ålderdomsunderstöd
åt äldre barnmorskor, har Kung!. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen att godkänna följande grunder för beredande
af ålderdomsunderstöd åt äldre barnmorskor.
Rätten till inträde i barnmorskornas pensionsanstalt utsträckes att
omfatta äfven de barnmorskor, som den 1 januari 1905 redan uppnått
50 års ålder och hvilka, då bestämmelserna om samma utsträckningträda
i kraft, innehafva sådan anställning hos kommun eller å barnbördshus,
som enligt gällande reglemente för pensionsanstalten medför
tillträde till densamma.
Pensionstagarna fördelas med afseende å åtnjutande af pension
i två klasser, den ena med rätt till pension å 100 kronor och den andra
med rätt till pension å 150 kronor om året.
Inträde i pensionsanstalten med rätt till pension å 100 kronor erhålles
af till inträde eljest berättigad barnmorska, om den kommun
eller det barnbördshus, där barnmorskan är anställd, förbinder sig att
till pensionsanstalten inbetala de afgifter, som, efter försäkringstekniska
grunder beräknade, motsvara en tredjedel af kostnaden för den pension,
som skall utgå till barnmorskan.
Inträde med rätt till pension å 150 kronor medgifves åter, om
kommunen eller barnbördshuset förbinder sig att till pensionsanstalten
inbetala de afgifter, som, efter enahanda grunder beräknade, motsvara
hälften af samma kostnad.
Anmälan om inträde i pensionsanstalten skall af den kommun eller
det barnbördshus, där barnmorska är anställd, för henne göras före den
1 januari 1910.
Rätt att komma i åtnjutande af pension inträder för barnmorska,
för hvilken föreskrift^ inbetalningar fullgjorts, efter 20 års yrkesmässig
verksamhet såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning
hos kommun eller å barnbördshus, som medför tillträde till pensionsanstalten,
och sedan hon uppnått en lefnadsålder af 65 år; dock, att
Statsutskottets Utlutande N:o 11.
23
barnmorska, som af kommunen anställts utan fast arfvode, men mot
bestämd ersättning- för hvarje förrättning-, må kunna i särskilda fall af
pension sans tältens styrelse tillerkännas rätt till pension, äfven om hon
icke under 12 år haft den årsinkomst af denna kommunala anställning-,
som i reglementet bestämts.
Till gäldande af utgående pensioner skola i första hand användas
de utgifter, hvilka, på sätt nämnts, skola inbetalas af kommun eller
barnbördshus och hvilka särskild! för sig förvaltas.
Staten åtager sig den återstående kostnaden för pensionernas
utgående.
I öfrigt skola beträdande anmälan om inträde i anstalten, förlust
af rätt till delaktighet däri och förlorande af rätt till pension i tillämpliga
delar gälla de af Riksdagen tidigare godkända grunder för barnmorskornas
pensionsanstalt; dock att pensionsanstalternas styrelse må
kunna medgifva barnmorska, som af kommun anställts utan fast arfvode,
men mot bestämd ersättning för hvarje förrättning, rätt att i anstalten
kvarstå, oaktadt hennes årsinkomst af denna kommunala anställning icke
uppgått till 200 kronor, samt att vid förlust af rätt till delaktighet i
pensionsanstalten eller af rätt till pension återgäldande af inbetalningar,
som gjorts för delägare, äger ruin endast i fråga om de belopp, med
hvilka delägare visas hafva bidragit till de af kommun eller barnbördshus
gjorda inbetalningarna.
Till det i propositionen åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen
anfört följande:
»I enlighet med hvad Kungl. Maj:t i proposition till 1904 års Riksdag
föreslagit har Riksdagen nämnda år godkänt vissa grunder för
inrättande af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor
samt i sammanhang därmed å riksstatens tionde hufvudtitel
anvisat dels för bestridande af statens bidrag till pensioneringen enligt
dessa grunder ett förslagsanslag å 20,000 kronor, dels till gäldande
af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas pensionsanstalt ett
förslagsanslag å högst 11,000 kronor att årligen utgå från och med
år 1905. Den 31 december 1904 har därefter Kungl. Magt utfärdat
reglemente för nämnda pensionsanstalt, hvilken skulle träda i verksamhet
med år 1905.
Enligt reglementet är skyldighet stadgad att inträda som delägare
i pensionsanstalten för hvarje legitimerad barnmorska, som, efter
det anstalten trädt i verksamhet, i en ålder, ej uppgående till 45 år,
erhåller anställning hos kommun eller å barnbördshus mot åtnjutande
af årslön, ej understigande 200 kronor, hvari värdet af bostad, vedbrand
24 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
och andra naturaförmåner må inräknas med sammanlagdt högst 75 kronor.
Berättigad att såsom delägare inträda i anstalten är ej mindre hvarje
legitimerad barnmorska, som, då anstalten trädde i verksamhet, redan
innehade sådan anställning hos kommun eller å barnbördshus, som nyss
är nämnd, och icke uppnått en lefnadsålder af 50 år, eller, sedan anstalten
trädt i verksamhet, i en ålder, öfverstigande 45 år, men icke
uppgående till 50 år, erhållit dylik anställning, än äfven hvarje legitimerad
barnmorska, som af kommun anställts mot bestämd ersättningför
hvarje förrättning, såframt hon af anstaltens styrelse pröfvas af
denna kommunala anställning hafva eu årsinkomst, ej understigande
200 kronor, och som icke uppnått en lefnadsålder af 50 år; ankommande
dock på anstaltens styrelse att, då särskilda lokala förhållanden därtill
föranleda, på framställning af vederbörande kommun och efter medicinalstyrelsens
hörande, meddela legitimerad barnmorska, som är anställd
hos kommun, inträde i anstalten, älven om hennes löneförmåner skulle
understiga 200 kronor om året.
Delägare är pliktig att årligen till och med det år, hvarunder hon
fyller 64 år, till anstalten inbetala 10 kronor, dock icke under längre
tid än 20 år.
Den kommun eller det barnbördshus, där barnmorskan har anställning,
eller, där anställningen är fästad vid två eller flera kommuner
gemensamt, den folkrikaste bland dem ansvarar för afgiftens behöriga
erläggande.
Det ankommer på kommun eller barnbördshus att bestämma om
erläggande af årsbidrag till pensionering af barnmorska, anställd hos
kommunen eller å barnbördshuset, dock med iakttagande däraf att
minsta årsbidraget utgör 10 kronor.
Delägare må, utöfver henne åliggande årsafgift, göra frivilliga
insatser för beredande af högre pension; dock ma under ett och samma
kalenderår dessa frivilliga insatser icke uppgå till högre belopp än
100 kronor.
För hvarje i anstalten delaktig barnmorska betalar statsverket såsom
bidrag till hennes pensionering ett belopp lika stort med de insatser
tillsammantagna, hvilka under året blifvit åt eller för henne gjorda,
dock att statens årsbidrag icke för någon utgår med högre belopp än
25 kronor eller under längre tid än 20 år.
Anmälan om inträde i anstalten göres för barnmorska af vederbörande
kommun eller barnbördshus, skolande denna anmälan vara åtföljd
af, förutom handlingar, som visa, att barnmorskan är skyldig
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
25
eller berättigad att inträda i anstalten, ej mindre kommunens eller
barnbördshusets uttryckliga förklarande, huruvida kommunen eller barnbördshuset
förbinder sig- att lämna årsbidrag till barnmorskans pensionering
eller icke, än äfven, där barnmorskan icke är skyldig att
vara delägare i anstalten, barnmorskans skriftliga tillkännagifvande, att
hon önskar inträda såsom delägare i densamma.
Delägare, som icke vidare innehar sådan anställning hos kommun
eller å barnbördshus, som medför tillträde till pensionsanstalten, upphör
att vara delägare i anstalten, men är berättigad att utbekomma sitt på
egna insatser grundade tillgodohafvande hos anstalten med därå upplupen
ränta; dock äger barnmorska, som i 12 år varit delägare i anstalten
och därunder fullgjort föreskrifna inbetalningar, kvarstå såsom
delägare.
Barnmorska, som blifvit förklarad förlustig rätten att utöfva barnmorskekonsten,
upphör ock att vara delägare i anstalten, men äger att
återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta.
Rätt att komma i åtnjutande af pension från anstalten inträder för
delägare, som fullgjort föreskrifna inbetalningar, efter 20 års yrkesmässig
verksamhet såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning
hos kommun eller å barnbördshus, som medför tillträde till
pensionsanstalten, och sedan hon uppnått en lefnadsålder af 65 år eller,
i händelse hon genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt
att vidare utöfva barnmorskeyrket, 55 år, i hvilket senare fall
tjänstetiden kan inskränkas till förenämnda 12 tjänstår hos kommun
eller å barnbördshus.
Pensionen, hvilken icke må uppbäras förr än från och med månaden
näst efter den, hvarunder den pensionsberättigade frånträdt den befattning,
på grund hvaraf hon senast åtnjutit delägarskap i anstalten,
utgår i form af årlig lifränta, hvars belopp enligt försäkringstekniska
grunder är beroende på storleken af hvad för henne blifvit öfverfördt
till pensionsfonden.
Pensionstagare, som genom laga kraftvunnet utslag förklarats förlustig
medborgerligt förtroende, har förlorat all rätt till pension, men
äger återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta, och
jämväl med afdrag af hvad såsom pension uppburits.
Pensionsanstalten förvaltas af riksförsäkringsanstalten, dock med
den inskränkning, att det tillkommer postsparbanken att mottaga insättningar
och utbetala pensioner samt styrelsen för postsparbanken
att förvalta pensionsanstaltens medel.
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
På sätt af det föregående framgår, äro de barnmorskor, som den
1 januari 1905 redan uppnått 50 års ålder, uteslutna från delaktighet
i den redan anordnade pensioneringen.
Beträffande dessa barnmorskor hade i det af medicinalstyrelsen
upprättade förslag, hvilket lag till grund för förenämnda proposition,
framhållits, att, då dessa barnmorskor ej lämpligen kunde inpassas i
det uppgjorda förslaget, annan utväg ej återstode än att i fråga om
dem söka åstadkomma en undantagsanordning. Medicinalstyrelsen föreslog
därför ett för alla dessa barnmorskor till beloppet lika understöd
af 150 kronor om året att utgå efter uppnådda 65 lefnadsår, eller,
i händelse af invaliditet, vid fyllda 55 år samt under förutsättning af
minst 30 tjänstår, förvärfvade genom anställning hos kommun eller å
barnbördshus; och borde äfven dessa barnmorskor likasom de öfriga i
förslaget afsedda bidraga till sin pensionering med en årsafgift, till
anstalten af tio kronor.
Emot antagande af ett öfvergångsstadgande af detta innehåll framhölls
emellertid, att de barnmorskor, hvilka vid pensionsanstaltens trädande
i verksamhet öfverskridit 50 år, enligt detsamma komme i en
väl mycket gynnad ställning gentemot öfriga delägare.
Föredragande departementschefen anförde i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,
som åtföljde Kung!. Maj:ts förenämnda proposition,
beträffande förslaget i denna del, att, då de bidrag till pensioneringen,
hvilka från omförmälda äldre åldersgrupp af barnmorskor komme att
utgå, blefve synnerligen obetydliga, komme denna pensionering till
allra största delen, och i många fall helt och hållet, att drabba statsverket;
och huru önskvärdt departementschefen än ansåge det skulle
vara, om äfven åt dessa öfveråriga barnmorskor kunde beredas ålderdomsunderstöd,
kunde han likväl icke finna det annat än principiellt
oriktigt, att statsverket skulle, på sätt som föreslagits, så godt som
ensamt åtaga sig pensioneringen af kommunala tjänsteinnehafvara.
Sedermera har Riksdagen på grund af enskilda motioner i skrifvelse
den 14 april 1905 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
om och i hvad mån ålderdomsunderstöd skulle kunna beredas åt barnmorskor,
som vid den tid, då barnmorskornas pensionsanstalt trädde i
verksamhet, fyllt femtio år, och, i den händelse utredningen därtill
gåfve anledning, med framställning i ärendet till Riksdagen inkomma.
I denna skrifvelse har Riksdagen framhållit, att billighet och rättvisa
syntes kräfva, att äfven dessa kvinnor, som i en lång tid utöfvat
ett samhällsnyttigt och ansvarsfullt, men såsom regel föga inkomst
-
27
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
bringande yrke, orliölle någon del al den förmån, som beredts deras
yngre kamrater. Ett beslut härom skulle också stå i lull öfverensstämmelse
med hvad i likartade tall redan förut åtgjorts, nämligen i
fråga om lärare och lärarinnor vid rikets lolkskolor och småskolor, i
det att dels 1884, dels 1898 af Riksdagen beviljats särskilda rätt betydande
anslag för beredande af understöd åt sådana personer inom
dessa kårer, som icke varit berättigade till pension enligt de för folkskollärarnas
pensionsinrättning gällande bestämmelser. Beredandet åt
ett sådant ålderdomsunderstöd åt äldre, hos kommun eller a barnbördshus
anställda barnmorskor skulle också komma att medföra påtagliga
fördelar icke blott för ifrågavarande barnmorskor, utan äfven för allmänheten,
för hvilken det måste vara af vikt, att en barnmorska icke af
ekonomiska skäl tvingades att fortsätta sin ansträngande och maktpåliggande
tjänstgöring allt för långt in på ålderdomen. Kostnaderna
för en sådan anordning borde emellertid enligt Riksdagens åsikt icke
uteslutande drabba statsverket.
Genom nådig remiss den 25 maj 1905 bär Kung!. Maj:t anbefallt
riksförsäkringsanstalten att verkställa den i Riksdagens berörda skrifvelse
afsedda utredning samt därmed äfvensom med det förslag, som
däraf kunde föranledas, till Kungl. Maj:t inkomma.
Till följd häraf har riksförsäkringsanstalten inkommit med underdånigt
utlåtande och förslag i ämnet af den 30 december 1905.
Riksförsäkringsanstalten har därvid, enär staten ansetts böra medverka
till beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor hufvudsakligen
af den anledningen, att det vore af vikt att en barnmorska icke
af ekonomiska skäl tvingades att fortsätta sin ansträngande och maktpåliggande
tjänstgöring alltför långt in på ålderdomen, funnit sig vid
ifrågavarande utredning icke böra taga hänsyn till andra barnmorskor
än sådana, som fortfarande äro i tjänst och utöfva yrket; och af samma
skäl, som föranleda att delaktighet i den upprättade pension sans tälten
för barnmorskor icke medgifvits alla i kommuns tjänst eller hos barnbördshus
anställda barnmorskor, utan endast dem, som åtnjuta en viss
minimilön, anser riksförsäkringsanstalten vidare utredningen böra begränsas
till de barnmorskor, som skulle varit berättigade till delaktighet
i barnmorskornas pensionsanstalt, därest de icke pa grund af sin
ålder varit därifrån uteslutna.
Riksförsäkringsanstalten bär med ledning af de uppgifter, som i
enlighet med bestämmelserna i 4 § af reglementet för barnmorskornas
pensionsanstalt inkommit till riksförsäkringsanstalten från kommunerna
28 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
och barnbördshusen, verkställt en beräkning af antalet barnmorskor,
som den 1 januari 1905 redan fyllt 50 år och som hade anställning
hos kommun eller barnbördshus på sådana villkor, att de skulle vara
berättigade till inträde i barnmorskornas pensionsanstalt, om åldern ej
lågt hinder i vägen; och framgår af denna utredning, att antalet dylika
barnmorskor utgjorde 43G, af hvilka 78 vore öfver 65 år.
Beträffande det nuvarande antalet sådana barnmorskor samt dessas
fördelning å de olika åldersklasserna får jag hänvisa till den af riksförsäkringsanstalten
lämnade sammanställningen, som lag längre fram
skall återgifva. 8
Da ofvan anförda siffror, yttrar vidare riksförsäkringsanstalten,
gåfve vid handen, att ett rätt afsevärdt antal barnmorskor, som den
1 januari 1905 fyllt 50 år, fortfarande äro i det allmännas tjänst anställda,
synas samma skäl, som föranledt staten att anordna pensionering
för de yngie barnmorskorna, tala för, att staten vidtager någon åtgärd,
så att de i Riksdagens skrifvelse af den 14 april 1905 afsedda barnmorskor
icke af ekonomiska skäl hindras från att i tid afgå från sina
befattningar.
Riksförsäkringsanstalten erinrar vidare, att den ena af motionärerna
i föievaiande ärende vid 1905 års Riksdag ifrågasatt, att, därest genom
statens medverkan ålderdomsunderstöd bereddes åt de äldre barnmorskorna,
detta understöd borde utgå allenast till dem, som vore behöfvande,
och att ett dylikt villkor gäller i fråga om de till en de!
förutvarande folk- och småskollärare utgående ålderdomsunderstöd. I)å
emellertid här skulle vara fråga om fortfarande i tjänst varande barnmorskor,
har riksförsäkringsanstalten ansett någon ’ begränsning till de
äldie,. behöfvande barnmorskorna af rätten till delaktighet i den pensioneiiug,
som kunde komma att anordnas, icke böra göras. Oafsedt
den omständigheten, att afgörandet, huruvida barnmorska bör anses
vara behöfvande eller ej, skulle kunna äga rum, först då pension till
henne skulle börja utgå, och efter det, därest pensioneringen komme
att ordnas i enlighet med nedan angifva grunder, afgifterna för hennes
Pensionering i de flesta fall redan borde vara erlagda, synes det, säger
riksförsäkringsanstalten, för Girigt möta svårighet att rättvist bestämma,
hvilka barnmorskor skulle anses befinna sig i behöfvande omständigheter;
och antalet af de barnmorskor, som kunde sägas icke behöfva
understöd på sin ålderdom, tox-de, uppger riksförsäkringsanstalten vidare,
vara ganska ringa.
Däremot har riksförsäkringsanstalten af, bland andra skäl, hänsyn
till kostnaderna ansett rätten till delaktighet i eu blifvande pensionering
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
29
för äldre barnmorskor böra, i likhet med hvad medicinalstyrelsen i sitt
förut omförmälda förslag hemställt, begränsas till de barnmorskor, som
det år, då de bestämmelser, som kunna komma att meddelas om utvidgning
af rätten till delaktighet i barnmorskornas pensionering, träda
i kraft, ännu icke uppnått 65 år eller först samma år fyllde 65 är.
Beträffande i öfrigt villkoren för rätt till delaktighet i en blifvande
pensionering anser riksförsäkringsanstalten bestämmelserna i reglementet
för barnmorskornas pensionsanstalt af den ol december 1904 böra i
den mån sådant låter sig göra komma till tillämpning; och pensioneringen
borde följaktligen omhänderliafvas af nämnda pensionsanstalt
samt skötas af riksförsäkringsanstalten jämte postsparbanken.
Rätt till inträde i pensionsanstalten borde medgifvas ej mindre
hvarje legitimerad barnmorska, som, då den ifrågasatta utvidgningen af
rätten till inträde i pensionsanstalten trädde i verket, redan innehade
sådan anställning hos kommun eller å barnbördshus, som omförmäldes
i reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt, och icke uppnått en
lefnadsålder af 65 år eller först det år, utvidgningen ägde rum, fyllt
65 år, än äfven hvarje legitimerad barnmorska, som af kommun anställts
mot bestämd ersättning för hvarje förrättning, så framt hon åt anstaltens
styrelse pröfvades af denna kommunala anställning hafva eu årsinkomst,
ej understigande 200 kronor, och som befunne sig i ofvan angifna ålder.
Anmälan om inträde i anstalten borde göras för barnmorska åt
vederbörande kommun eller barnbördshus. Det borde bestämmas, att
anmälan till inträde skulle ske inom viss tid, som syntes böra sättas
till ett år efter det utvidgningen af rätten till inträde i pensionsanstalten
trädt i verket, emedan eljest ett för kostnaderna ofördelaktigt
urval bland de till inträde berättigade barnmorskorna kunde tänkas
komma att äga rum.
De närmare villkoren för pensions erhållande har riksförsäkringsanstalten
funnit böra vara i hufvudsak desamma, som gällde enligt
reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt; dock syntes med hänsyn
till kostnaderna pension icke höra i något fall utgå, förrän delägare
uppnått eu lefnadsålder af 65 år. Rätt att komma i åtnjutande af
pension från anstalten skulle således inträda för delägare, för hvilken
föreskrifna inbetalningar fullgjorts, efter 20 års yrkesmässig verksamhet
såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning hos kommun
eller å barnbördshus, som medförde tillträde till pensionsanstalten, och
sedan hon uppnått en lefnadsålder af 65 år. Emellertid framhåller riksförsäkringsanstalten,
att någon eftergift i särskilda fall borde medgifvas
i afseende å villkoret, att barnmorska skulle under minst 12 år hafva
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
innehaft sådan anställning hos kommun eller å barnbördshus, som medförde
tillträde till pensionsanstalten. Eljest skulle möjligen ett flertal
barnmorskor, för hvilka aflöningen först under senare år höjts till 200
kronor, blifva uteslutet från rätt till pension.
Hvad angår kostnaderna för pensioneringen, har riksförsäkringsanstalten
funnit det vara mest ändamålsenligt, att frågan härom så
ordnas, att, därest kommun eller barnbördshus önskar bereda barnmorska
pension, till hvilken staten skall lämna bidrag, kommunen eller
barnbördshuset skall — i sammanhang med barnmorskans anmälan till
inträde i pensionsanstalten — skriftligen förbinda sig att till pensionsanstalten
inbetala de utgifter, som komma att för delägare stadgas. På
kommunen eller barnbördshuset skulle sedan ankomma att, om eådant
skulle anses nödigt, söka bereda sig ersättning för de häfda utgifterna
genom bidrag antingen från vederbörande barnmorska eller från annat håll.
Vid förlust af rätt till delaktighet i pensionsanstalten eller rätt till
pension borde återbetalning af inbetalningar för delägare äga rum
endast med afseende å de belopp, med hvilka delägare visades hafva
bidragit till de af kommun eller.barnbördshus gjorda inbetalningar.
Rörande det belopp, hvarmed pensionen borde utgå, och den del af
kostnaderna för pensioneringen, som borde af statsmedel bestridas, har
det synts riksförsäkringsanstalten icke finnas någon anledning att bereda
ifrågavarande äldre barnmorskor en gynnsammare ställning än deras
yngre kamrater. Om en barnmorska, som enligt nu gällande bestämmelser
vore berättigad till delaktighet i barnmorskornas pensionsanstalt,
under sitt femtionde år anmäldes till inträde i pensionsanstalten, och
om för henne under de femton år, som återstode till uppnådd pensionsålder,
årligen inbetalades 25 kronor, skulle för samma tid af statsmedel
utgå högsta årliga bidraget eller 25 kronor, och hennes pension skulle
nPPgå till ungefär 100 kronor. Riksförsäkringsanstalten har därför
förordat, att storleken af den årliga pensionen till de äldre barnmorskorna
bestämmes till 100 kronor, och att staten, under förutsättning
att vederbörande kommun eller barnbördshus förbinder sig att betala
hälften af kostnaderna för nämnda pension, ikläder sig kostnaden fölåterstående
hälften.
Riksförsäkringsanstalten bär tänkt sig, att de från kommun eller
barnbördshus utgående bidrag till barnmorskas pensionering i regel
skulle uttagas i form af årliga afgifter med på förhand bestämda belopp.
Antalet barnmorskor, som kan komma att anmälas till inträde i
pensionsanstalten, låter sig, säger riksförsäkringsanstalten, emellertid
icke i förväg beräknas, utan är synnerligen ovisst och blir i hvarje
fall jämförelsevis ringa. På grund häraf kunde man antaga, att af
-
Statsutskottets Utlutande N:o kl.
31
gången bland de barnmorskor, om livilka voro fråga, icke komme att
med någon större säkerhet följa den dödlighetstabell, som legat till
grund för beräkningarna af nedan angifna utgifter från kommun eller
barnbördshus. Då dessa utgifter alltså i åtskilliga fall kunde tänkas i
verkligheten icke komma att förslå till täckande åt halfva pensionsbeloppet,
anser riksförsäkringsanstalten nödvändigt, att staten tillika
åtager sig garanti, att pensionerna i hvarje fall till sitt fulla belopp
utginge till de pensionsberättigade.
Hufvudsakligen på grund af samma skäl, som föranleder, att staten
måste ikläda sig garanti för de årliga pensionsbeloppens utgående,
anser riksförsäkringsanstalten det icke böra medgifvas kommun eller
barnbördshus att genom större inbetalningar söka bereda barnmorska
högre årlig pension än 100 kronor. Eljest måste staten ikläda sig
garanti jämväl för de högre pensionerna, eller dessas belopp jämkas
efter omständigheterna; och påpekar riksförsäkringsanstalten, att det
för kommun eller barnbördshus alltid står öppet att på annat sätt tillförsäkra
vederbörande barnmorska, utöfver pensionen, kontanta eller in
natura utgående förmåner och därigenom än ytterligare betrygga hennes
ålderdom, om sådant skulle finnas önskligt och behöflig^.
Utgående från ett årligt pensionsbelopp af 100 kronor, bär riksförsäkringsanstalten
på grundvalen af en af professorn A. Lindstedt
upprättad dödlighetstabell för kvinnor och med antagande af en räntefot
af 3,5 procent verkställt en beräkning af kostnaden för ifrågavarande
pensionering.
Enligt denna skulle kapitalvärdet den 1 juli 1906 af pensioner å
100 kronor om året efter uppnådda 65 år till alla de barnmorskor, som
enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle ingå i den ifrågasatta
pensioneringen, eller 358, utgöra 268,410 kronor.
De årsafgifter, för hvilka kommun eller barnbördshus skulle åtaga
sig ansvar och som enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle
täcka hälften af kostnaden för en halfårsvis utgående pension af 100
kronor om året, skulle för barnmorskor med nedan angifna ålder vid
inträdet blifva följande.
Ålder vid inträdet.
Årsafgift.
Antal ärsafgifte:
52
Kronor.
29,00
13
53
32,10
12
54
35,90
11
55
40,60
10
56
46,30
9
57
53,40
8
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
vid inträdet.
Årsafgift.
Kronor.
Antal årsafgifter.
58
62,7 0
7
59
75,20
6
60
92,70
5
61
119,oo
4
62
163,io
3
63
251,50
2
64
517,40
1
65
547,80 l
Såsom nämnts har riksförsäkringsanstalten icke ansett, att de barnmorskor,
som tidigare än under det år, då pensioneringen träder i verksamhet,
uppnått 65 års ålder, borde medtagas i pensioneringen. För
den händelse det emellertid skulle befinnas lämpligt att medtaga äfven
dessa, har riksförsäkringsanstalten verkställt en beräkning jämväl af
kostnaden för pensionering af dessa barnmorskor, anställda hos kommun
eller barnbördshus och med en årsinkomst af anställningen ej understigande
200 kronor om året.
Kapitalvärdet den 1 juli 1906 af pensioner å 100 kronor om året
till alla dessa barnmorskor skulle utgöra 72,370 kronor.
Den inbetalning för en gång, kommun eller barnbördshus skulle
för barnmorskor med nedan angifna ålder vid inträdet hafva att göra,
skulle uppgå till följande belopp.
vid inträdet.
Inträdesafgift.
Kronor.
66
528,90
67
510,oo
68
491,io
69
472,30
70
453,6 0
71
435,oo
72
416,60
73
398,4 0
74
380,4 0
75
362,70
76
345,5 0
77
328,io
78
311,70
79
295,50
80
279,70
81
264,30
82
249,4 0
Statsutskottets Utlutande N:o 11.
33
Hvad därefter angår sättet för utgörande af statens bidrag till den
ifrågasatta pensioneringen har riksförsäkringsanstalten icke ansett, att
staten, såsom skedde i fråga om de nu till inträde i barnmorskornas
pensionsanstalt berättigade och anmälda barnmorskorna, årligen borde
inbetala ett belopp, motsvarande de till barnmorskorna gjorda insatserna,
och ej heller att från början borde afsättas en fond, motsvarande
statens andel i kapitalvärdet för utgående pensioner. En dylik årlig
inbetalning eller genast börjande fondbildning skulle enligt riksförsäkringsanstaltens
åsikt i förevarande fall vara mindre lämplig, särskilt
då staten, såsom förut angifvits, måste ikläda sig garanti att pensionerna
hölles vid ett belopp af 100 kronor.
Två metoder för utgående af statens bidrag kunna då, säger riksförsäkringsanstalten,
tänkas lämpligen böra ifrågasättas. Antingen
skulle staten för hvarje år betala hälften af de utgående pensionerna,
eller ock skulle statens utbetalningar börja, först då de från kommunerna
influtna pensionsafgifterna blifvit konsumerade. Den senare metoden
har synts riksförsäkringsanstalten vara att föredraga, särskildt från
den synpunkten att staten måste ikläda sig garanti för pensionsanstaltens
förbindelser, och då denna senare anordning dessutom medför den praktiska
fördelen, att fondbildning undvikes, skötsel och bokföring förenklas
samt särskilda fondberäkningar blifva obehöfliga. Med en dylik anordning
skulle medel från staten till pensioneringen icke behöfva under
de närmaste åren anvisas.
Till följd af nådig remiss har medicinalstyrelsen afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande i ärendet af den 28 februari 1906 och därvid förklarat,
att, i det läge frågan nu befunne sig, medicinalstyrelsen kunde
sluta sig till riksförsäkringsanstaltens mening i allt utom i två punkter.
Medicinalstyrelsen har till en början funnit det vara uppenbart, att
endast ett fåtal kommuner skulle finnas villiga att för eu gammal barnmorskas
pensionering vidkännas så dryga utgifter, som riksförsäkringsanstaltens
förslag i denna del innebure, och medicinalstyrelsen, som
befarade, att, om nämnda förslag antoges, pensioneringen i verkligheten
i de flesta fall skulle komma att uteblifva, har därför hemställt, att eu
mindre del, högst en tredjedel, af pensionskostnaderna ålades kommunerna.
Medicinalstyrelsen har vidare ansett anledning saknas att utesluta
de barnmorskor, hvilka, då bestämmelserna om utvidgad rätt till inträde
i pensionsanstalten skulle träda i kraft, öfverskridit en ålder af 65 år.
Rättvisa och billighet s}''ntes nämligen fordra, att äfven dessa barnmorskor
erbölle möjlighet till samma förmån som deras ämbetssystrar.
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Medicinalstyrelsen hemställer på sådan grund, och då det utan tvifvel
skulle vara af värde att kunna förmå dessa gamla barnmorskor att upphöra
med sin verksamhet, att äfven de bland dem, för hvilka vederbörande
kommuner ville bestrida tredjedelen af hela kostnaden för deras
pensionering, måtte liksom de andra tillerkännas en årlig pension under
sin återstående lefnad af 100 kronor.
Slutligen har medicinalstyrelsen hemställt, att bestämmelsen i
reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt, att anstaltens styrelse,
då särskilda lokala förhållanden därtill föranleda, kan på framställning
af vederbörande kommun och efter medicinalstyrelsens hörande meddela
barnmorska rätt till pension, äfven om hennes löneförmåner icke uppgå
till 200 kronor om året, måtte tillämpas äfven i fråga om nu ifrågavarande
äldre barnmorskor.
Statskontoret har afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ärendet
af den 23 februari 1907 och därvid förklarat sig anse det af riksförsäkringsanstalten
framlagda förslag till ordnande af jämväl de äldre
barnmorskornas pensionering innebära en på det hela tilllfredsställande
lösning af den föreliggande frågan och kunna genomföras utan att
någon part oskäligt betungades. Skulle emellertid lindring i den för
kommunerna beräknade kvot af understödskostnaden anses erforderlig,
har denna lindring synts statskontoret lämpligen kunna beredas genom
antagande af medicinalstyrelsens i sådant syfte framställda förslag om
nämnda kvots nedsättning från hälften till tredjedelen.
Då med hänsyn till den allmänna hälsovårdens befrämjande önskligt
syntes vara, att de öfveråriga barnmorskornas verksamhet inskränktes
så mycket som möjligt, hade statskontoret icke något att erinra mot
de modifikationer i riksförsäkringsanstaltens förslag, hvilka blifvit af
medicinalstyrelsens förordade.
Hvad slutligen vidkomme sättet för statsbidragets utgående, anser
statskontoret i likhet med riksförsäkringsanstalten, att, då staten enligt
det föreliggande förslaget komme att garantera pensionerna, lämpligast
vore, att, så länge utgifterna kunna bestridas med inflytande pensionsafgifter
från kommunerna, något statsanslag för ändamålet icke å riksstaten
uppföres, utan att med frågan härom får anstå till närmare den
tidpunkt, då behof af dylikt anslag kommer att föreligga.
Riksförsäkringsanstalten har meddelat, att enligt till riksförsäkringsanstalten
insända uppgifter angående inom kommunerna boende och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 3o
å barnbördshus anställda barnmorskor följande före den 1 januari
1855 födda barnmorskor äro anställda hos kommun eller barnbördshus
mot åtnjutande af årslön, ej understigande 200 kronor.
Födelseår. Antal barnmorskor.
1854 ................................................ 44
1853 ................................................ 45
1852 ................................................ 25
1851 ............................................... 36
1850 ............................................... 27
1849 ............................................... 32
1848 ............................................... 20
1847 .............................................. 23
1846 .............................................. 20
1845 ................................................ 20
1844 ............................................... 23
1843 ............................................... 20
1842 ............................................... 12
1841 ............................................. 20
1840 ................................................ 18
1839 ............................................. 12
1838 ............................................... 7
1837 ................................................ 5
1836 ................................................ 10
1835 ................................................ 1
1834 ............................................... 3
1833 .............................................. 2
1832 ................................................ 3
1831 .............................................. 2
1830 ................................................ —
1829 ............................................... 1
1828 ............................................... 1
1827 ............................................... 1
1826 ................................................ —
1825 ............................................... 1
Summa 434
Antalet af dessa öfveråriga barnmorskor skulle sålunda vara 434,
af hvilka 335 vid 1908 års ingång ej fyllt 65 år.
36 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
JnVcheflns- ,F°r min d.el biträder jag hvad Riksdagen uttalat om det behjäryttrande.
tansvärda däruti, att äfven ifrågavarande äldre kategori af de i kommunernas
tjänst arbetande barnmorskor, hvilkas ålder hindrat dem att
blifva delaktiga af de förmåner i pensionshänseende, som beredts större
delen af kåren, få del af dessa förmåner; och anser jag det riktigt och
lämpligt, att staten i detta syfte understöder och samverkar med kommunerna
genom anvisande af medel för beredande af ålderdomsunderstöd
jämväl åt dessa barnmorskor.
Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, synes det mig vidare
riktigt, att villkoren för understödets åtnjutande så nära som möjligt
anpassas efter livad som redan enligt reglementet för pensionsanstalten
gäller i fråga om större delen af barnmorskekåren.
Sålunda torde det vara klart, att för rätt till understöd bör erfordras
att innehafva och under viss tid hafva innehaft anställning hos
kommun eller barnbördshus mot löneförmåner på grund af anställningen,
tih 200 kronor om aret, sa beräknade, som i reglementet
för pensionsanstalten angifvits, och med endast den afvikelse därifrån,
som i reglementet upptagits, att under minst 20 år hafva utöfvat yrkesmässig
verksamhet såsom barnmorska samt att hafva uppnått G5 års
ålder.
Af de af riksförsäkringsanstalten anförda skäl synes mig ej heller
barnmorskas karaktär af mer eller mindre behöfvande böra öfva inflytande
pa hennes rätt till sådant ålderdomsunderstöd, hvarom här
är fråga.
Beträffande de barnmorskor, som redan uppnått G5 års ålder,
men det oaktadt ännu kvarstå i tjänst, anser jag dessa barnmorskor
icke böra förmenas rätt att under enahanda villkor som de öfriga
erhålla pension.
Hvad angår sättet och formerna för den ifrågasatta pensioneringens
genomförande ansluter jag mig till de af riksförsäkringanstalten i sådant
hänseende föreslagna allmänna principer: på förhand bestämda pensionsbelopp,
^ ingen fondbildning eller fondberäkning samt bidrag från staten,
först da kom munernas eller barnbördsliusens afgifter för pensioneringen
äro konsumerade.
Hvad därefter beträffar fragan om storleken af de pensioner, som
skola utgå, samt med huru stor del staten bör bidraga till dem, kan
ju med visst skäl göras gällande, att en pension å 100 kronor ej är
så stor, som önskligt kunde vara.
Å andra sidan är det enligt mitt förmenande otvifvelaktigt, att de fölen
pension å detta belopp af riksförsäkringsanstalten från kommunerna
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
37
beräknade bidragen komma, såsom också blifVit framhållet, att på många
håll verka afskräckande. Det vore också, synes mig, önskligt, om man
vid bestämmandet af pensionernas belopp kunde i någon mån afpassa
detta efter barnmorskornas olika löner. Att aliöningarna äro synnerligen
växlande i olika kommuner, framgår af den i mitt yttrande till
statsrådsprotokollet förut i dag vid fråga om skyldighet för kommun
att anställa och aflöna barnmorska häröfver intagna tablå, till hvilken
jag i detta sammanhang får hänvisa. Såsom riksförsäkringsanstalten
framhållit, föreligger ju visserligen möjlighet för en kommun att genom
lämpliga naturaförmåner utöfver den kontanta pensionen bereda barnmorskan
en förbättrad ställning. Men äfven där så konnne att ske,
torde barnmorskan ofta behöfva och kommunen äfven understundom
vara villig bidraga till ett högre, efter hennes tilläfventyrs utgående
högre lön eller andra förhållanden afpassadt understöd på ålderdomen.
Med hänsyn till det anförda har jag till en början ansett det icke
kunna undgås, att statens bidrag till pensioneringen sättes något högre
än riksförsäkringsanstalten föreslagit.
Det har vidare synts mig lämpligt, att större och förmögnare
kommuner, som så önska, beredas tillfälle att genom förhöjda afgifter
till pensionsanstalten bereda högre pension åt sin barnmorska, som ju
äfven själf kan vara i tillfälle att lämna ett jämförelsevis högt bidragför
ändamålet. I detta fall bör då statsbidraget vara proportionellt
mindre.
Jag har alltså ansett mig böra föreslå, att två olika pensionsklasser
anordnas med hvar sina pensionsbidrag och pensionsbelopp.
Enligt mitt förslag skulle då pensioneringen så ordnas, att pensionerna
utgå med antingen 100 kronor eller 150 kronor och att staten åt barnmorska
garanterar den lägre pensionen af 100 kronor, om kommunen
bidrager med en tredjedel af hela den för en sådan pension erforderliga,
efter försäkringstekniska grunder beräknade kostnaden. För att staten
åter skulle garantera en årlig pension af 150 kronor, skulle kommunen
bidraga med hälften af den härför erforderliga, efter enahanda grunder
beräknade totalkostnaden.
Genom mitt förslag försättas visserligen de nu ifrågavarande
barnmorskorna i en något bättre ställning med hänsyn till statsbidrag
än de till delaktighet i barnmorskornas pensionsanstalt redan berättigade,
som äro födda under åren 1855—1859. Vid en uträkning visar det
sig nämligen, att dessa barnmorskor, om de år 1905 fått inträde i
pensionsanstalten, på grund ensamt af dem tillkommande högsta möjliga
ärliga statsbidrag, 25 kronor, icke komma till den pension, som enligt
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
mitt senare alternativ skulle för äldre barnmorskor betalas af staten,
d. v. s. 75 kronor. Häremot svarar dock den större möjligheten för
nämnda, under åren 1855—1859 födda barnmorskor att genom flera
eller större egna afgifter eller kommunala bidrag till pensionsanstalten
bereda sig häraf betingad högre pension. Härvid må ytterligare bemärkas,
att ensamt det enligt reglementet för pensionsanstalten från staten
utgående högsta pensionsbidraget för barnmorska, 25 kronor under
20 år, enligt den af riksförsäkringanstalten använda dödlighetstabellen
och med en räntefot af 3,5 procent, gifver, om det börjar utgå vid
45 års ålder, en årlig pension efter uppnådda 65 år af 9 kronor 61
öre och, om det börjar utgå vid 25 års ålder för att utan afbrott få
fortfara under 20 år, en årlig pension af 184 kronor 80 öre.
Storleken af kommunernas pensionsafgifter enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag — d. v. s. halfva kostnaden för pension å 100 kronor
— samt enligt de af mig ifrågaställa alternativen framgår af följande
i riksförsäkringsanstalten gjorda sammanställning.
Statsutskottets inlåtande N:o 11.
39
Ålder vid inträdet.
Pensionsal
T
l/« af kost- naden för
pensioner ä
100 kronor.
Kronor.
gifter för tä
‘/a af kost- naden för
pensioner å
100 kronor.
Kronor.
okande af
l/a af kost- naden för
pensioner å
150 kronor.
Kronor.
Anmärkningar.
54 ..........................................
35
90
23
94
1
53
85
56 .........................................
40
60
27
07
60
90
56 ..........................................
46
30
30
87
69
45
57 ..........................................
53
40
35
60
80
10
68 ..........................................
62
70
41
80
94
06
Årsafgifler.
59 ..........................................
75
20
50
14
112
80
60 ..........................................
92
70
61
80
139
05
61 ..........................................
119
00
79
34
178
50
62 ..........................................
163
10
108
74
244
65
63 ..........................................
251
50
167
67
377
25
64 ..........................................
517
40
344
94
776
10
j
65 ..........................................
547
80
365
20
821
70
66 .........................................
528
90
352
60
793
35
67 .........................................
510
00
340
00
765
00
68 ..........................................
491
10
327
40
736
65
69 .......................................
472
30
314
87
708
45
70 ..........................................
453
60
302
40
680
40
71 .........................................
435
00
290
00
652
50
72 ..........................................
416
60
277
87
624
90
73 .........................................
398
40
265
60
597
60
Afgifter för en gång.
74 ..........................................
380
40
253
60
770
60
75 ..........................................
362
70
246
80
544
05
76 .........................................
345
50
230
34
518
25
77 ..........................................
328
10
218
74
492
60
78 ..........................................
311
70
207
80
467
55
79 ..........................................
295
50
197
00
443
25
80 .........................................
279
70
186
I47
419
55
81 ..........................................
264
30
176
20
396
45
82 .........................................
249
40
166
27
374
.10
Ifrågavarande pensionsafgifter äro beräknade under förutsättning
att inträdet i pensionsanstalten sker under den månad, då vederbörande
fyller år. Sker inträdet senare, jämkas afgiften därefter.
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Kapitalvärdet den 1 juli 1908 af pensioner å 100 kronor åt alla
de nu ifrågavarande barnmorskorna utgör 358,496 kronor. Skulle staten
bidraga till pensioneringen med halfva kostnaden för pensioner å detta
belopp, skulle alltså statens kostnad samma dag för pensioneringen
komma att utgöra högst 179,248 kronor.
Bidroge staten med två tredjedelar af hela kostnaden, skulle statens
kostnad utgöra högst 238,997 kronor.
Indelas pensionstagarna, såsom jag föreslagit, i två grupper, och
antages, att halfva antalet i hvarje åldersklass af alla de ifrågavarande
barnmorskorna pensioneras med rätt till pension af 100 kronor, däraf
staten bidrager med två tredjedelar, och halfva antalet med rätt till
pension å 150 kronor, däraf staten bidrager med hälften, blir kapitalvärdet
den 1 juli 1908 åt statens kostnader för pensioneringen högst
253,935 kronor.
Under det mera sannolika antagandet, att tre fjärdedelar af barnmorskorna
i fråga pensioneras med pension å 100 kronor och en fjärdedel.
med pension å 150 kronor, blir statens kostnader för pensioneringen
enligt mitt förslag högst 246,514 kronor.
Vare sig frågan ordnas enligt riksförsäkringsanstaltens förslag
eller på sätt jag hemställt, dröjer det emellertid åtskilliga år, innan
kommunens utgifter konsumerats och statens bidrag måste börja utgå.
En inom riksförsäkringsanstalten i sådant afseende gjord uträkning har
gifvit vid handen, att, om pensioner å 100 kronor skulle utgå till alla
ifrågavarande barnmorskor och staten bidrager med hälften af kostnaderna,
statens bidrag skulle börja utgå efter 11 å 12 år. Om pensionärerna
indelas i grupper, såsom jag föreslagit, och lika många pensionärer
skulle komma att tillhöra de båda grupperna, börjar statens
bidrag att utgå efter 9 å 10 år. Skulle åter tre fjärdedelar af barnmorskorna
pensioneras med pension å 100 kronor och en fjärdedel med
pension å 150 kronor, börjar statsbidraget tagas i anspråk efter 9 år.
Luder antagande att alla de nu ifrågavarande barnmorskorna pensioneras,
skulle antalet pensionärer under första året blifva 119 och
därefter så. småningom stiga till tolfte året, då högsta antalet, 306,
beräknas blifva uppnådt. Därefter minskas antalet efter hand.
Såsom ofvan erinrats, gäller enligt reglementet för barnmorskornas
pensionsanstalt, att delägare, som icke vidare innehar sådan anställning
hos kommun eller å barnbördshus, som medför tillträde till pensionsanstalten,
upphör att vara delägare i anstalten, men är berättigad att
utbekomma sitt på egna insatser grundade tillgodohafvande hos anstal
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
41
ten med därå upplupen ränta; dock äger barnmorska, som i 12 år varit
delägare i anstalten och därunder fullgjort föreskrifna inbetalningar,
kvarstå såsom delägare.
Detta stadgande bar sin grund däruti att, om eu barnmorska ej
under viss minimitid, 12 år, innehaft sådan anställning hos kommun
eller barnbördshus, som i reglementet afses, hon ansetts ej hafva i
den allmänna hälsovårdens intresse utöfvat så mycket arbete, att staten
bör bidraga till hennes ålderdomsförsörjning.
Riksförsäkringsanstalten har i fråga om de nu förevarande barnmorskorna
föreslagit, att rätt till pension borde i särskilda fall kunna
af pensionsanstaltens styrelse medgifvas, äfven om barnmorska icke
under 12 år haft sådan årsinkomst på grund af sin anställning, som
i reglementet bestämts.
Emellertid synes mig uppenbart, att det normala ifråga om dessa
barnmorskor gifvetvis bör vara, att de redan vid inträdet i pensionsanstalten
i minst 12 år innehaft sådan anställning, som berättigar till
inträde i pensionsanstalten.
De yngsta bland dem, d. v. s. de som äro födda år 1854, hafva
redan uppnått 54 års ålder, då den nya anordningen skulle träda i
kraft. Den tid, som ligger emellan deras inträde i pensionsaustalten
och pensionsåldern, 65 år, är således mindre än 12 år. Beträffande
alla de ifrågavarande barnmorskorna måste det alltså, om villkoret af
12 års kommunal anställning för rätt till pension öfver hufvud skall
uppställas, redan vid pröfning af frågan om rätt för dem till inträde i
pensionsanstalten kunna bedömas, huruvida med afseende å dem villkoret
kan uppfyllas eller icke. Har det vid denna pröfning visat sig, att så
ännu icke skett, men väl kan ske, och har inträde i pensionsanstalten
beviljats dem, är det, om de innehafva anställning med fast lön, synnerligen
osannolikt, att den lön, de på grund af anställningen uppbära,
sänkes under den erforderliga eller att de lämna sin anställning före
uppnådd pensionsålder eller innan de under sammanlagdt 12 år tjänat
den kommun, som förbundit sig att bidraga till deras pensionering. Då
vidare beträffande de ifrågavarande äldre barnmorskorna staten skall
garantera en till beloppet på förhand bestämd pension, hvartill staten,
om pensionsrätt öfver hufvud inträder, alltid bidrager med ett afsevärdt
belopp, synes det i fråga om dessa barnmorskor riktigt, att staten såsom
villkor för sagda garanti fordrar viss minimitid af sådant kommunalt
arbete, som pensioneringen afser att belöna.
Endast beträffande de barnmorskor, som, utan att innehafva anställning
med fast arfvode hos någon stad eller socken, biträda stadens
Bih. till Likså. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft. 6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
eller den närliggande socknens fattiga vid förlossningar mot ersättning
af kommuner efter taxa för hvarje förrättning, och där barnmorskans
årsinkomst på grund häraf är synnerligen växlande, synes en eftergift
i sagda afseende vara af behofvet påkallad. Beträffande dylika barnmorskor
synes mig kunna öfverlämnas åt riksförsäkringsanstalten att,
sedan de en gång enligt gällande stadganden om rätt till inträde i
pensionsanstalten erhållit inträde i densamma, efter pröfning af förekommande
omständigheter i särskilda fall bestämma, huruvida och under
hvilka villkor de må där kvarstå, fastän deras inkomst af sådana
förrättningar, som nyss nämnts, för visst år icke uppgått till 200 kronor.
Hvad beträffar de för genomförande af den nu ifrågavarande pensioneringen
af de äldre, hos kommun eller å barnbördshus anställda
barnmorskorna erforderliga förvaltningskostnaderna, får jag erinra, att
1904 års Riksdag till gäldande af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas
pensionsanstalt å tionde hufvudtiteln anvisat ett förslagsanslag
å högst 11,000 kronor att årligen utgå från och med år 1905.
Genom nådigt bref den 31 december 1904 har Kungl. Maj:t häraf ställt
till förfogande åt riksförsäkringsanstalten högst 7,600 kronor och åt
postsparbanken högst 3,400 kronor. Under år 1907 har häraf tagits
i anspråk af riksförsäkringsanstalten 6,423 kronor 82 öre och af postsparbanken
1,612 kronor 35 öre.
Riksförsäkringsanstalten har meddelat, att, såvidt nu kan bedömas,
den ifrågasatta pensioneringen icke hvad riksförsäkringsanstalten angår
kommer att föranleda någon ökning af de till förvaltningen af barnmorskornas
pensionsanstalt anvisade medel.
Enahanda upplysning bär för postsparbankens vidkommande meddelats
mig från postsparbanken.
Innan jag lämnar förevarande ämne, tillåter jag mig att med
några ord beröra en fråga, som därmed äger nära sammanhang.
I en till Eders Kungl. Maj:t ställd skrift har Stockholms stads
hälsovårdsnämnd i underdånighet anhållit, att Eders Kungl. Magt måtte
taga i öfvervägande, huruvida icke ändring lämpligen kunde ske i
gällande reglemente för barnmorskornas pensionsanstalt i syfte att rätten
för barnmorska att vinna inträde och kvarstå i anstalten må erhålla en
vidsträcktare omfattning än nu är förhållandet.
Till följd af nådiga remisser hafva riksförsäkringsanstalten och
medicinalstyrelsen häröfver afgifvit underdåniga utlåtanden, däri tillstyrkts
lindringar i gällande bestämmelser om rätt för delägare att
Statsutskottet» Utlåtande N:o 11.
43
kvarstå i pensionsanstalten, oaktadt hon ej innehar anställning, som
berättigar till inträde däri.
Sedermera hafva i en till Kungl. Maj:t ingifven skrift biträdande
läraren vid barnmorskeundervisningsanstalten i Stockholm, medicine
doktor E. Alin och ordföranden i svenska barnmorskeförbundet, praktiserande
barnmorskan Hanna Qvarzell å de svenska barnmorskornas
vägnar framhållit önskvärdheten däraf att tillträde till barnmorskornas
pensionsanstalt måtte beredas äfven de enskildt praktiserande barnmorskorna,
äfven om något statsbidrag till deras pensionering ej kunde
erhållas.
Ifrågavarande framställningar, hvilka lämpligen synas böra afgöras
i ett sammanhang, anser jag vara förtjänta af det största beaktande.
Emellertid skulle för genomförande af dessa förslag, särskilt det sistnämnda,
kräfvas en väsentlig omarbetning af nu gällande grunder för
barnmorskornas pensionering. I sådant hänseende är jag icke beredd
att nu förelägga Eders Kungl. Maj:t något förslag, utan är min afsikt
att uppdraga åt riksförsäkringsanstalten att utarbeta ett dylikt. Därest
det förslag till lag angående kommuns skyldighet i fråga om anställande
af barnmorska, som Eders Kungl. Maj:t förut denna dag besluta förelägga
Riksdagen, vinner dess godkännande, lärer vid berörda omarbetning
böra tagas hänsyn jämväl till innehållet i samma lag.
Nu tillåter jag mig emellertid i underdånighet hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
godkänna följande grunder för beredande af ålderdomsunderstöd
åt äldre barnmorskor.
Rätten till inträde i barnmorskornas pensionsanstalt utsträckes att
omfatta äfven de barnmorskor, som den 1 januari 1905 redan uppnått
50 års ålder och hvilka, då bestämmelserna om samma utsträckning
tråda i kraft, innehafva sådan anställning hos kommun eller å barnbördshus,
som enligt gällande reglemente för pensionsanstalten medför
tillträde till densamma.
Pensionstagarna fördelas med afseende å åtnjutande af pension i
två klasser, den ena med rätt till pension å 100 kronor och den andra
med rätt till pension å 150 kronor om året.
Inträde i pensionsanstalten med rätt till pension å 100 kronor erhålles
af till inträde eljest berättigad barnmorska, om den kommun
eller det barnbördshus, där barnmorskan är anställd, förbinder sig att
44 Statsutskottets Utlåtande N-.o 11.
till pensionsanstalten inbetala de afgifter, som, efter försäkringstekniska
grunder beräknade, motsvara en tredjedel af kostnaden för den pension,
som skall utgå till barnmorskan.
Inträde med rätt till pension å 150 kronor medgifves åter, om
kommunen eller barnbördshuset förbinder sig att till pensionsanstalten
inbetala de afgifter, som, efter enahanda grunder beräknade, motsvara
hälften af samma kostnad.
Anmälan om inträda i pensionsanstalten skall af den kommun eller
det barnbördshus, där barnmorska är anställd, för henne göras före
den 1 januari 1910.
Rätt att komma i åtnjutande af pension inträder för barnmorska,
för hvilken föreskrifna inbetalningar, fullgjorts, efter 20 års yrkesmässig
verksamhet såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning
hos kommun eller å barnbördshus, som medför tillträde till
pensionsanstalten, och sedan hon uppnått en lefnadsålder af 65 år;
dock att barnmorska, som af kommunen anställts utan fast arfvode,
men mot bestämd ersättning- för hvarje förrättning, må kunna i särskilda
fall af pensionsanstaltens styrelse tillerkännas rätt till pension,
äfven om hou icke under 12 år haft den årsinkomst af denna kommunala
anställning, som i reglementet bestämts.
Till gäldande af utgående pensioner skola i första hand användas
de afgifter, hvilka, pa sätt nämnts, skola inbetalas af kommun eller
barnbördshus och hvilka särskild! för sig förvaltas.
Staten åtager sig den återstående kostnaden för pensionernas utgående.
I öfrigt skola beträffande anmälan om inträde i anstalten, förlust
åt rätt till delaktighet däri och förlorande af rätt till pension i tillämpliga
delar gälla de af Riksdagen tidigare godkända grunder för barnmorskornas
pensionsanstalt; dock att pensionsanstaltens styrelse må
kunna medgifva barnmorska, som af kommun anställts utan fast arfvode,
men mot bestämd ersättning för hvarje förrättning, rätt att i anstalten
kvarstå, oaktadt hennes årsinkomst af denna kommunala anställning
icke uppgått till 200 kronor, samt att vid förlust af rätt till delaktighet
i pensionsanstalten eller af rätt till pension återgäldande af inbetalningar,
som gjorts för delägare, äger rum endast i fråga om de belopp, med
hvilka delägare visas hafva bidragit till de af kommun eller barnbördshus
gjorda inbetalningarna.
I den mån de afgifter, som komma att till pensionsanstalten inbetalas
af kommun eller barnbördshus, icke förslå till täckande af de
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
45
för pensioneringen erforderliga kostnader, torde Eders Kungl. Magt
komma att framdeles af Riksdagen äska därför erforderligt anslag.»
1 detta sammanhang liar utskottet till behandling förehaft en Jng. entoom
inom Andra Kammaren af herr S. T. Palme väckt motion (n:o 123), Kammaren
däri hemställts, att Riksdagen för sin del ville besluta, att samtliga vackt motion.
legitimerade barnmorskor i riket, Indika icke uppnått en lefnadsålder
af 50 år och livilka på sätt Konungen bestämmer styrka sig fortfarande
utöfva sitt kall, måtte berättigas att såsom delägare inträda i barnmorskornas
pensionsanstalt, eller, därest Riksdagen icke ansage sig
kunna bifalla berörda framställning, besluta,
att samtliga legitimerade barnmorskor i riket, livilka icke uppnått
en lefnadsålder af 50 år, och Indika på sätt Konungen bestämmer styrka
sig fortfarande utöfva sitt kall, måtte berättigas att såsom delägare inträda
i barnmorskornas pensionsanstalt, dock utan rätt till statsbidrag
för andra än dem, som jämlikt nu gällande reglemente äro därtill berättigade,
samt
att delägare i pensionsanstalten, som innehaft, men icke vidare
innehar sådan anställning, som medför skyldighet eller rätt till delägareskap,
berättigas att i anstalten kvarstå, därest hon fortfarande
erlägger stadgad årsafgift, dock utan rätt för henne att för den tid,
nämnda förhållande är för handen, komma i åtnjutande af bidrag af
statsmedel till pensionering, såframt hon icke efter vunnen delaktighet
i anstalten under sammanlagdt tolf år innehaft anställning, hvarom
förut nämnts.
I fråga om de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning,
hänvisar utskottet till själfva motionen.
Emot den i förevarande proposition föreslagna utsträckningen af utckotut»
rätten till delaktighet i barnmorskornas pensionsanstalt har utskottet yUrandeicke
funnit anledning till erinran.
Herr Palme har i sin omförmälda motion ifrågasatt ytterligare
utsträckning af rätten till delaktighet i anstalten. Enligt hvad af ofvan
intagna statsrådsanförande framgår, hafva framställningar i liknande
syfte gjorts hos Kungl. Maj:t, och har departementschefen i anledning
däraf förklarat, att han funnit dessa förslag förtjänta af det största
beaktande och hade för afsikt att föranstalta om den omarbetning af
gällande grunder för barnmorskornas pensionering, hvilken för genomförande
af berörda förslag vore af nöden.
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Då det på grund af hvad sålunda förekommit torde få förväntas,
att framställning om ytterligare utsträckning af rätten till delaktighet i
barnmorskornas pensionsanstalt i sinom tid af Kungl. Maj:t kommer
att göras hos Riksdagen, som då får tillfälle att inlåta sig på närmare
pröfning af frågan, har utskottet ansett sig för närvarande icke kunna
förorda motionärens förslag; och får utskottet alltså hemställa,
a) att Riksdagen må godkänna följande grunder
för beredande af ålderdomsunderstöd åt äldre barnmorskor.
Rätten till inträde i barnmorskornas pensionsanstalt
utsträckes att omfatta äfven de barnmorskor,
som den 1 januari 1905 redan uppnått 50 års ålder
och hvilka, då bestämmelserna om samma utsträckning
träda i kraft, innehafva sådan anställning hos kommun
eller å barnbördshus, som enligt gällande reglemente
för pensionsanstalten medför tillträde till densamma.
Pensionstagarna fördelas med afseende å åtnjutande
af pension i två klasser, den ena med rätt till
pension å 100 kronor och den andra med rätt till
pension å 150 kronor om året.
Inträde i pensionsanstalten med rätt till pension
å 100 kronor erhålles af till inträde eljest berättigad
barnmorska, om den kommun eller det barnbördshus,
•där barnmorskan är anställd, förbinder sig att till pensionsanstalten
inbetala de avgifter, som, efter försäkringstekniska
grunder beräknade, motsvara en tredjedel
af kostnaden för den pension, som skall utgå till barnmorskan.
Inträde med rätt till pension å 150 kronor medgifves
åter, om kommunen eller barnbördshuset förbinder
sig att till pensionsanstalten inbetala de afgifter,
som, efter enahanda grunder beräknade, motsvara
hälften af samma kostnad.
Anmälan om inträde i pensionsanstalten skall af
den kommun eller det barnbördshus, där barnmorska
är anställd, för henne göras före den 1 januari 1910.
Rätt att komma i åtnjutande af pension inträder
för barnmorska, för hvilken föreskrifna inbetalningar
fullgjorts, efter 20 års yrkesmässig verksamhet såsom
Statsutskottets Utlåtande JS:o 11.
47
barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning
hos kommun eller å barnbördshus, som medför tillträde
till pensionsanstalten, och sedan hon uppnått eu
lefnadsålder af 05 år; dock att barnmorska, som af
kommunen anställts utan tast arfvode, men mot bestämd
ersättning för hvarje förrättning, må kunna i
särskilda fall af pensionsanstaltens styrelse tillerkännas
rätt till pension, äfven om hon icke under 12 år haft
den årsinkomst af denna kommunala anställning, som
i reglementet bestämts.
Till gäldande af utgående pensioner skola i första
hand användas de afgifter, hvilka, på sätt nämnts, skola
inbetalas af kommun eller barnbördshus och hvilka
särskildt för sig förvaltas.
Staten åtager sig den återstående kostnaden för
pensionernas utgående.
1 öfrigt skola beträffande anmälan om inträde
i anstalten, förlust af rätt till delaktighet däri och
förlorande af rätt till pension i tillämpliga delar gälla
de af Riksdagen tidigare godkända grunder för barnmorskornas
pensionsanstalt; dock att pensionsanstaltens
styrelse må kunna medgifva barnmorska, som af kommun
anställts utan fast arfvode, men mot bestämd
ersättning för hvarje förrättning, rätt att i anstalten
kvarstå, oaktadt hennes årsinkomst af denna kommunala
anställning icke uppgått till 200 kronor, samt
att vid förlust af rätt till delaktighet i pensionsanstalten
eller af rätt till pension återgäldande af inbetalningar,
som gjorts för delägare, äger rum endast i
fråga om de belopp, med hvilka delägare visas hafva
bidragit till de af kommun eller barnbördshus gjorda
inbetalningarna;
b) att herr Palmes förevarande motion icke måtte
vinna Riksdagens bifall.
7:o) Uti en till Riksdagen den 24 april innevarande år aflåten
proposition (n:o 210) har Kung!. Maj:t föreslagit Riksdagen att dels
antaga följande förslag till ändrad lydelse af 2, 8, 10 och 16 §§ i lagen
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907:
Ang. visna
ändringar i
lagen om civila
tjänstinnehafvares
rätt till
pension.
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
s §•
Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsråds- ock justitierådsämbete,
civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa,
tjänst vid telegrafverket, statens järnvägstrafik eller Trollhätte
kanal- och vattenverk, ej heller i fråga om befattning, som är uteslutande
prästerlig, utan gälle i afseende å dem hvad i fråga om pension nu
är eller framdeles må varda stadgadt.
8 §•
Tjänstinnehafvare, som afgår från tjänsten utan att därtill vara
skyldig enligt bestämmelserna i 6 §, vare icke berättigad till pension,
innehafvare af domarämbete den honom enligt 5 § tillförsäkrade rätt
dock oförkränkt; ägande innehafvare af sådant ämbete, om han vid
afgång från tjänsten uppnått sextiosju lefnads- men icke trettiofem
tjänstår, åtnjuta afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal,
ifall detta icke understiger tio.
10 §.
Tjänstinnehafvare skall såsom bidrag till kostnaden för beredande
af pension erlägga pensionsafgift till årligt belopp af nedan angifna
procent å det för honom gällande pensionsunderlag.
Afgiftsprocenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade
högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent för hvarje
helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent.
Afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön åtpjutes,
äfvensom för månad, under hvilken, på grund af tjänstledighet eller i
följd af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.
Pensionsafgift erlägges å tid och på sätt, som af Konungen
bestämmes.
16 §•
Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för
erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med
lön eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom
i de fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 49
l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för
annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten
åtnjutes, utgå med eu tredjedel af det belopp, som enligt denna, lags
bestämmelser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen
och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som
eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med
skillnaden; .
2:6) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension
för annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda
tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre åt de
pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med en tredjedel a et
lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena
af dem, ökadt med en tredjedel.; o .
3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller
sedermera erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke
äger tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med en.tredjedel
af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att,, därest härigenom
de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,
pensionen må ökas med hvad som motsvarar skillnaden,
4:o) att, därest med tillämpning af de i l:o), 2:6) och 3:o) åt
denna paragraf gifna bestämmelser sammanlagda beloppet af lönen
och pensionen eller af de båda pensionerna understiger tre tusen
kronor, afdrag å pensionsbeloppet skall äga rum endast i den mån, som
erfordras för att pensionen tillsammans med lönen eller den andra pensionen
icke må öfverstiga tretusen kronor;
dels ock besluta
ej mindre att den sålunda förändrade lydelsen åt 2, 8, 10 och lo gg
i pensionslagen skall tillämpas för tiden från och med den 1 januari 1908,
än äfven att den bland villkoren för åtnjutande af de i 1905 års
aflönin^sstat för styrelsen och tjänstemännen vid Trollhätte kanal- och
vattenverk upptagna löneförmåner för en del tjäns innehafvare stadgade
skyldighet att å de bestämda löneförmånerna vidkännas afdrag till vissa
angifna belopp, skall äfven efter den 1 januari 1908 kvarstå och tilllämpas.
Enligt ett vid propositionen fogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 24 april 1908 har departementschefen
rörande Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning anfört följande:.
»Den 11 oktober 1907 utfärdades lag angående civila tjänstinne
Bih.
till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Raft. 7
50 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
hafvai-es rätt till pension, hvilken den 1 januari innevarande år trädt
i kraft.
Ehuru lagen sålunda först helt nyligen trädt i tillämpning, har
jag likväl, funnit anledning att för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag
till vissa ändringar i lagen, delvis föranledda af i sådant afseende
gjorda framställningar.
En af dessa rör tjänstemännen vid Trollhätte kanal- och vattenverk,
beträffande hvilkas ställning i pensionshänseende styrelsen för
nämnda verk gjort framställning om meddelande af vissa förändrade
bestämmelser.
Innan jag öfvergår härtill, torde det emellertid tillåtas mig att
erinra om följande.
.Enligt § 12 i det kontrakt, som med nya Trollhätte kanalbolag
på sin tid afslöts och den 31 maj 1904 å Kungl. Maj:ts och kronans
vägnar undertecknades, angående förvärfvande för kronans räkning af
Trollhätte kanalverk jämte annan nämnda kanalbolag tillhörig egendom,
tillförsäkrades de i bolagets tjänst anställda personer, hvilka funnos
upptagna å en vid kontraktet fogad förteckning, rätt att öfvergå i
statsverkets tjänst utan minskning i de en hvar af dem enligt samma
förteckning tillkommande aflönings- och pensionsförmåner och utan att
i'' öfrigt inträda, i försämrad tjänsteställning, dock med förbehåll, att de
skulle åtnöja sig med de med deras då innehafvande befattningar jämförliga
sådana, som vedei’börande statsmyndighet ansåge lämpligt att
åt dem anförtro, samt att de skulle vara skyldiga underkasta sig alla
för statens personal i jämförliga tjänster då eller framdeles gällande
reglementen. och instruktioner samt villkor för antagande, bibehållande
vid anställning, befordi-an och entledigande, i den män samma i’eglenienten,
. instruktioner och villkor förklarades vara med afseende å dem
tillämpliga.
I samma kontrakt stadgades jämväl, att alla vid kanalverkets
öfverlämnande till kronan i kanalverkets tjänst genom kontrakt anställda
vakter och arbetare med flera tillförsäkrades de dem enligt anställningskontrakten
tillkommande aflönings- och pensionsförmåner.
I den sedermera, år 1905, fastställda aflöningsstaten för styrelsen
och tjänstemännen vid Trollhätte kanal- och vattenverk upptogos —
förutom en verkställande direktör, fyra styrelseledamöter och en protokollsförai''e
följande tjänstemän, nämligen: eu öfveringenjör, en kamrerare,
en kassör och bokhållare, en kontrol[inspektor och materialförvaltare,
tillika bokhållare, en bokhållare samt två kanalinspektorer.
51
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Död sålunda i staten uppförda tjänstepersonalen motsvarade med
undantag af kassören, hvilkens tjänstebefattning var ny, i hufvudsak
den för kanalverkets skötsel förut hos bolaget anställda personal; dock
öfverflyttades ett par förut befintliga tjänstebefattningar å öfvergångsstat.
För åtnjutande af i aflomagsstaten för ifrågavarande tjänstemän
fastställda aflöningsförmåner stadgades, bland annat, såsom villkor,
att tjänstinnehafvare skulle vara förpliktad att, öfveringenjören,
då han uppnått 05 lefnads- och minst 30 tjänstår, samt annan tjänstinnehafvare,
då han uppnatt 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, med
oafkortad lön såsom pension från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller
styrelsen, där det tillkomme styrelsen att afskedet utfärda, dock obetaget
att låta med detsamma anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
pröfvades kunna i befattningen pa ett tillfredsställande sätt
gagna det allmänna och kunde finnas villig att i densamma kvarstå;
och skulle vid beräkning af tjänståren inräknas den tid, under hvilken
tjänstinnehafvaren kunde hafva varit anställd såsom tjänsteman hos
nya Trollhätte kanalbolag; att tjänstinnehafvare skulle vara skyldig
underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som
kunde varda stadgade; samt att, intill dess ny allmän författning angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension trädt i kraft, å de
bestämda löneförmånerna för en hvar af förut nämnda tjänstemän skulle
afdragas och till statsverket ingå vissa för en hvar tjänstinnehafvare
närmare angifna belopp.
I sammanhang med aflöningsstatens fastställande stadgades jämväl,
att tjänsteman, som vid kanalverkets öfvergång till kronan var vid
verket anställd och enligt § 12 i det emellan kronan och nya Trollhätte
kanalbolag den 31 maj 1904 afskräde kontrakt ägde rätt att utan
minskning i honom tillkommande aflönings- och pensionsförmåner öfvergå
i statens tjänst, icke, med mindre han före den 1 januari 1906 förklarat
sig villig ingå på den nya staten, ägde uppbära andra löne- eller
pensionsförmåner än dem, som genom nämnda kontrakt blifvit honom tillförsäkrade.
. .
I lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension hafva
från lagens tillämpning tjänsterna vid Trollhätte kanal- och vattenverk
icke blifvit från lagens tillämpning undantagna. Da emellertid lagen
endast gäller innehafvare af tjänst, hvarmed är förenad lön, följer
däraf, att hvarken verkställande direktören, styrelseledamöterna eller
protokollsföraren, hvilka samtliga enligt aflöningsstaten åtnjuta ersättning
i form af arfvode, äro underkastade pensionslagens bestämmelser.
Öfriga i aflöningsstaten upptagna tjänstemän, hvilka alla åtnjuta lön
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
och tjänstgöringspenningar, äro däremot, såvidt de ingått på samma
lönestat, underkastade pensionslagen.
Med erinran härom har i underdånig skrifvelse den 31 december 1907
styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk, under framhållande att 1907
års pensionslag syntes medföra åtskilliga rubbningar i de vid aflöningsstaten
för verket fästade villkor och bestämmelser, hvilka rubbningar
delvis syntes för verkets förhållanden mindre väl lämpade eller stode i
strid med de förutsättningar, som legat till grund för aflöningsstatens
uppgörande och ordnande af verkets räkenskapsförhållanden in. in., gjort
framställning om meddelande af vissa närmare föreskrifter i förevarande
hänseenden.
Styrelsen har i sådant afseende anfört till eu början, att tjänstemän,
. å hvilka, enligt hvad förut nämnts, lagen vore tillämplig, eller
öfveringenjören, kamreraren, kassören, kontrollinspektoren, bokhållaren
och kanalinspektorerna, enligt lagens 5 § blefve berättigade till åtnjutande
af full pension först efter uppnådda 67 lelnads- och 35 tjänstår, medan
däremot enligt aflöningsstatens bestämmelser pension tillfölle den vid
verket anställde öfveringenjören vid 65 lefnads- och minst 30 tjänstår
och de öfriga vid 65 lefnads- och minst 35 tjänstår. Den för'' öfveringenjören
gällande undantagsbestämmelsen — anför styrelsen vidare —
hade tillkommit på den grund, att antagligt vore, att öfveringenjören
först vid högre ålder än den för inträde i statens tjänst vanliga finge
anställning vid kanalverket, och att möjlighet borde föreflnnas att besätta
öfveringenjörsplatsen med lämplig person, oafsedt om denne förut varit
anställd i statens tjänst eller icke. Då detta skäl fortfarande ägde
giltighet, syntes det styrelsen, som om öfveringenjören lämpligen borde
upptagas bland dem, i fråga om hvilka undantag i afseende å den
för pensionsrätt bestämda åldern vore stadgade i lagens 5 §. Styrelsen
kunde ej heller underlåta att framhålla, att bland de öfriga tjänstemännen
åtminstone kontrollinspektoren, bokhållaren och kanalinspektorerna,
hvilka hade regelbunden nattjänst, borde kunna anses hafva
tjänat ut vid. 65 lefnadsår, och att någon förmån för staten att behålla
dem längre i tjänst icke syntes förefinnas.
Eu annan förändring mot förutvarande förhållanden innebure den
nya lagen därutinnan, att enligt dess 11 § pensionsafgifterna skulle
ingå till en särskild fond för pensionering af civila tjänstinnehafvare.
Hittills hade emellertid såväl verkställande direktörens som tjänstemännens
pensionsafgifter med i aflöningsstaten bestämda belopp redovisats
bland verkets inkomster, af hvilka nettobehållningen inginge till handelsoch
sjöfartsfonden.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
53
I betraktande af nu nämnda förhållanden och af Trollhätte kanal - och vattenverks säregna ställning, anför styrelsen vidare, kunde det
måhända linnas lämpligt, att tjänsterna vid verket undantoges från lagens
tillämpning, i likhet med hvad i § 2 för, bland andra, tjänsterna vid
telegrafverket och statens järnvägar vore föreskrifvet. Då det likväl
svntes vara önskligt, att de verk, som undantoges från lagen, blefve så
lä som möjligt, och då dessutom de i lagen inrymda bestämmelserna
om rätt till af kortad pension måste anses innebära eu principiell förbättring,
ansåge styrelsen det vara att föredraga, att lagen tillämpades
jämväl på tjänsterna vid Trollhätte kanal- och vattenverk. För sådant
fall ville emellertid styrelsen dels framhålla önskvärdheten af en ändring
i fråga om den i allmänhet fastslagna pensionsåldern beträffande verkets
tjänstemän, dels ifrågasätta, huruvida icke pensionerna vid verket i första
hand borde utgå af verkets medel, i likhet med hvad för post- och tullstaterna
vore föreskrifvet.
Därjämte syntes det, ifall pensionslagen fortfarande ansåges böra
äga tillämplighet å verkets tjänstemän, erforderligt, att vissa förklarande
bestämmelser meddelades dels i fråga om sättet för pensionsunderlagets
beräknande dels äfven beträffande tjänstårens beräkning.
I förstnämnda hänseende har styrelsen erinrat, hurusom samtliga
tjänstemännen vid verket åtnjöte förmånen af boställe eller fri
bostad järnte bränsle och de vid Trollhättan boende äfven elektrisk belysning.
Visserligen funnes icke — såsom 3 § i pensionslagen förutsatte
för en af dylik anledning beräknad ökning i pensionsunderlaget
— i aflöningsstaten angifvet något belopp, med livilket lönen i anledning
af berörda förmåner minskats, men ledning för bedömandet af förmånernas
värdering funnes i den lönestat, som för kanalbolagets tjänstemän
varit gällande och hvilken legat till grund vid uppgörandet af förslaget
till lönereglering för det af staten öfvertagna kanal verket; och
kunde det enligt styrelsens mening därför ifrågasättas, huruvida icke
verkets tjänstemän borde vid pensionslagens tillämpning anses berättigade
att vid pensionsunderlagets beräkning få tillgodoräkna sig det uppskattade
värdet af åtminstone boställe eller fri bostad.
Beträffande tjänstår sberäkningen har styrelsen erinrat, att enligt
pensionslagens 17 § endast anställning i statens tjänst finge medräknas,
medan däremot i det kontrakt, hvarigenom kanalverket af kronan öfvertagits,
bolagets tjänstemän vid öfvergång till statens tjänst tillförsäkrats
rätt att räkna sig till godo sin tjänstetid hos bolaget, en föreskrift
som ock upptagits i den för verket år 1905 fastställda aflöningsstat.
Äfven härutinnan kräfdes alltså, ifall pensionslagen skulle å verkets
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
tjänstinnehafvare fortfarande äga tillämpning, en modifierande bestämmelse.
På grund af nådig remiss har statskontoret den 6 februari innevarande
år afgifvit underdånigt utlåtande öfver nu ifrågavarande af styrelsen
för Trollhätte kanal- och vattenverk gjorda framställning; och har
statskontoret därvid hemställt, att tjänsterna vid Trollhätte kanal- och
vattenverk måtte, i likhet med hvad som vore föreskrifvet för, bland
andra, tjänsterna vid telegrafverket och statens järnvägar, undantagas
från pensionslagens tillämpning.
Flera viktiga omständigheter, anför statskontoret, talade för en
sådan undantagsställning. Redan verkets egenskap af en industriell
anläggning med dess afskilda drätsel syntes hänvisa dess personal till en
särställning i förevarande hänseende. I betraktande syntes äfven böra
tagas det förhållande, att utom den jämförelsevis fåtaliga personal, för
hvilken den vid 1905 års Riksdag antagna lönestat gällde, till detta
verk vore att räkna ett betydande antal kroppsarbetare och andra löntagare
med mer eller mindre fast anställning, för hvilkas pensionering
i en eller annan form verket säkerligen finge vidkännas utgifter. Då
pensionslagen icke ägde tillämpning å verkställande direktören, måste
en pensionering vid sidan af den i pensionslagen stadgade i alla händelser
fortfarande förekomma vid detta verk. Det hade framhållits,
hurusom det, ifall pensionslagen fortfarande skulle å verkets tjänstemän
äga tillämpning, skulle blifva nödigt att i lagen införa en del nya bestämmelser,
som hade särskildt afseende å tjänstinnehafvare vid "Trollhätte
kanal- och vattenverk. Äfven om man i likhet med styrelsen
funne önskligt, att de verk, som undantoges från pensionslagen, blefve
så få som möjligt, ansåge dock statskontoret, att det å andra sidan
icke finge förbises, att det kunde vara olämpligt att belasta lagen med
allt för många specialbestämmelser.
I likhet med statskontoret finner jag, med hänsyn till den särskilda
ställning, Trollhätte kanal- och vattenverk inom statsförvaltningen intager,
och därmed sammanhängande af statskontoret påpekade förhållanden,
lämpligast, att verkets tjänstemän undantagas från pensionslagens tilllämpning.
Man undslipper ock därigenom, att i lagen inrymma en hel
del undantagsbestämmelser, som eljest synas oundgängliga att där
införa.
Därest, i enlighet med hvad jag sålunda tillstyrkt, ifrågavarande
tjänstinnehafvare undantagas från pensionslagens tillämpning, utgör
detta, såsom statskontoret ock i sitt förenämnda utlåtande erinrat, natur
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 55
ligtvis intet hinder för att genom tillägg till eller ändringar i de i
sammanhang med den för Trollhätte kanal- och vattenverk fastställda
lönestat vidtaga de jämkningar, som må finnas lämpliga och skäliga.
Huruvida och i hvilken omfattning dylika jämkningar böra äga rum,
är emellertid eu fråga, hvilken icke torde behöfva i nu förevarande
sammanhang till pröfning upptagas.
Jag finner mig alltså böra förorda sådan förändrad lydelse af 2 §
i pensionslagen, att bland tjänster, å hvilka lagen icke skall äga tillämpning,
upptages jämväl tjänst vid Trollhätte kanal- och vattenverk.
Därest detta förslag vinner godkännande, torde, på sätt statskontoret
jämväl tillstyrkt, i sammanhang därmed böra beslutas, ej mindre att
den förändrade lydelsen af berörda § skall tillämpas från och med den
1 januari 1908, då pensionslagen trädde i kraft, än äfven att den bland
villkoren för åtnjutande af de i 1905 års aflöningsstat för styrelsen och
tjänstemännen vid Trollhätte kanal- och vattenverk upptagna löneförmåner
för en del tjänstinnehafvare stadgade skyldighet att å de bestämda löneförmånerna
vidkännas afdrag till vissa angifna belopp skall äfven efter
den 1 januari 1908 kvarstå och tillämpas.
Äfven i ett annat hänseende än det, hvarom jag hittills talat,
torde ändring i pensionslagen redan nu få anses påkallad. Jag syftar
härvid på bestämmelserna i lagens 16 §.
Innan jag öfvergår härtill, må det tillåtas mig erinra om följande.
Såsom chefen för landtförsvarsdepartementet vid underdånig föredragning
den 20 nästlidne mars af frågan om ändring i gällande grunder
för pensionering af arméns befäl och underbefäl med vederlikar anmälde,
hafva ej mindre arméns år 1903 församlade fullmäktige än äfven 1907
års krigsbefäl gjort underdånig framställning i syfte, att gällande föreskrift
därom, att pensionär af ifrågavarande kategori, hvilken jämte
pension från arméns pensionskassa åtnjuter lön på rikets stat eller pension
från andra allmänna medel än dem, som äro anvisade för arméns pensionering,
skall vidkännas minskning i den honom jämte förstnämnda
pension tillkommande fyllnadspension af statsmedel, måtte mildras eller
upphäfvas; och anfördes till stöd för en dylik åtgärd, bland annat, att
16 § 3 mom. af 1907 års civila pensionslag försatt ifrågavarande
pensionärer i en sämre ställning än tillförne, i ty att dylik pensionär,
jämte det han måste lida sådant afdrag, som nyss nämnts, i den militära
fyllnadspensionen, enligt den i nämnda lagrum meddelade föreskrift icke
finge uppbära mer än en tredjedel af den honom eljest enligt samma
lag tillkommande pension.
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Öfver berörda framställningar afgaf statskontoret den 6 sistlidne
februari underdånigt utlåtande, därvid statskontoret, under framhållande
att bestämmelserna i 16 § pensionslagen uppenbarligen förutsatte, att
pensionstagaren icke skulle behöfva vidkännas något afdrag i den
honom på grund af andra bestämmelser än pensionslagens tillkommande
lön eller pension för statstjänst, samt att således de pensionsbestämmelser,
som tilläfventyrs stadgade sådant afdrag, borde ändras med hänsyn till
den civila pensionslagens föreskrifter; och hemställde statskontoret därför
om sådan ändring i förenämnda för pensionering af arméns befäl och
underbefäl med vederlikar gällande grunder, att eljest föreskrifven
minskning i fyllnadspensionen för pensionär, som utom den militära
pensionen åtnjöte pension äfven af andra allmänna medel än dem, som
vore afsedda för arméns pensionering, icke skulle äga rum, ifall den
andra pensionen utginge enligt 1907 års pensionslag för civila tjänstinnehafvare.
I enlighet med statskontorets berörda hemställan beslöt ock Eders
Kungl. Maj:t den 20 förberörde mars aflåtande till Riksdagen af nådig
proposition i ämnet.
I samband med behandlingen af nyssberörda ämne har statskontoret
i sitt omförmälda utlåtande ifrågasatt vidtagande af viss ändring i 16 §
pensionslagen.
Nämnda paragraf har nu följande lydelse:
Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för
erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med lön
eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom i de
fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas, nämligen:
l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för
annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten åtnjutes,
utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags
bestämmelser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen
och lönen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som
eljest skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden;
2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension
för annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda
tjänsterna med ett sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de
pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med en tredjedel af det
lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena
af dem, ökadt med en tredjedel;
3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera
erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke äger
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
57
tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med eu tredjedel
af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de
båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,
pensionen må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.
Statskontoret har nu, med framhållande att ifrågavarande stadgande
nära öfverensstämde med motsvarande bestämmelser i det förslag till
pensionslag, som den 7 november 1902 afgifvits af den för utarbetande
af sådant förslag tillsatta kommitté och i hufvudsakliga delar lagts till
grund för den år 1907 utfärdade lagen i ämnet, erinrat, hurusom kommittén
till stöd för förslaget i denna del till en början anfört, att det
visserligen principiellt icke kunde anses oriktigt, vare sig att en person,
som innehaft och fått uppbära aflöning för tvenne ordinarie statstjänster
af den beskaffenhet, att därtill hörande göromål samtidigt kunnat af
honom skötas, äfven finge komma i åtnjutande af pension särskildt.
för en hvar af dessa tjänster, därest han i afseende å hvardera uppfyllt
villkoren för pensions erhållande, eller att en sådan tjänstinnehafvare
finge lämna den ena tjänsten med den pension, hvartill han för denna
kunde vara berättigad, och likväl bibehålla den andra tjänsten med
densamma åtföljande lön. Då emellertid, hade kommittén vidare anfört,
ett förenande af flera ordinarie statstjänster på en hand redan i och
för sig måste betraktas såsom undantag från den allmänna regeln, och
då på ett sådant undantagsförhållande icke borde få grundas nya fördelar
i vidare män än dessa kunde anses påkallade af rättvisa och billighet,
anslöte sig kommittén visserligen till den uppfattning, att det borde
vara förbjudet att förena pension för tjänst, som i pensionslagen afsåges,
med lön eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst,
men ansåge kommittén, med hänsyn till det förhållande att tjänstinnehafvare,
å hvilken pensionslagen komme till tillämpning, skulle vara
skyldig erlägga afgifter för blifvande pension, att honom icke borde
betagas möjlighet att få åtnjuta fördel af inbetalda afgifter, hvadan
kommittén, som utginge från förutsättningen att dessa afgifter skulle
i genomsnitt motsvara en tredjedels pension, föreslagit bestämmelser,
hvilka hade till syfte att åt tjänstinnehafvare, hvarom fråga vore, alltid
bevara rätten till bekommande af nämnda pensionsmedel, så framt de för
pensions erhållande stadgade förbehåll eljest blifvit behörigen uppfyllda.
För egen del har statskontoret i sitt ifrågavarande utlåtande
framhållit, hurusom billigheten syntes kräfva, att utöfver de i pensionslagens
16 § till förmån för vederbörande pensionstagare gjorda
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 8
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
jämkningar, något ytterligare medgifvande gjordes i afseende å förbudet
mot förening af pension enligt pensionslagen med lön eller annan
pension. Redan i pensionskommitténs berörda betänkande hade, anför
statskontoret, erkänts, att det under viss förutsättning icke kunde anses
principiellt oriktigt, att två pensioner eller en lön och en pension samtidigt
förenades på en hand; och ännu så sent som år 1904 hade Kungl.
Maj:t och Riksdagen fattat ett beslut, med tillämpning hvaraf en öfningslärare
vid folkskoleseminarium ägde uppbära pension både i nämnda
egenskap och för annan statstjänst, dock med den inskränkning, att
sammanlagda af statsmedel utgående pensionsbeloppet icke finge öfverstiga
3,000 kronor. Härigenom vore således, om ock i indirekt form, medgifvet,
att en afvikelse från den eljest häfdade principen om förbud mot
förening af flera pensioner, under viss förutsättning, kunde anses vara
på sin plats. Och ett sådant medgifvande, lämnadt uteslutande till
förmån för de små lön- och pensionstagarna, syntes statskontoret vara
förtjänt att utsträckas att tillgodokomma statens tjänstinnehafvare i
allmänhet. Med fästadt afseende å de i 17 § andra stycket i 1907 års
pensionslag lämnade föreskrifter beträffande tjänstårsberäkning i fall,
hvarom här vore fråga, syntes all fara för missbruk af ett medgifvande
i nu antydd riktning få anses utesluten.
På grund af hvad sålunda anförts, har statskontoret ansett, att
ett tillägg till 16 § i pensionslagen borde i lagen införas af innehåll
att, därest med tillämpning af de i l:o, 2:o och 3:o i samma paragraf
gifna bestämmelserna sammanlagda beloppet af lönen och pensionen
eller af de båda pensionerna icke öfverstege tretusen kronor, afdrag å
pensionsbeloppet skulle ske endast i den mån, som erfordrades för att
pensionen tillsammans med lönen eller den andra pensionen icke öfverstege
tretusen kronor.
I detta sammanhang torde jämväl böra omförmälas, hurusom åtskilliga
vid rikets allmänna läroverk anställda gymnastiklärare i en den
1 november 1907 dagtecknad petition, med förmälan att de jämte sin
gymnastiklärarlön uppbure pension från arméns pensionskassa, samt
under erinran om den försämring i pensionshänseende, som för tjänstemän
i deras ställning inträdt genom bestämmelserna i 16 § punkt 3 i
den nya civila pensionslagen, i underdånighet anhållit, att berörda bestämmelse
måtte förklaras icke äga tillämpning å de gymnastiklärare,
som redan före den 1 januari 1908, då nämnda lag trädde i kraft, varit
i åtnjutande af pension från arméns pensionskassa, samt att dessa tjänstemän
måtte tillförsäkras rätt att från arméns och civilstatens pensionskassor
få i pension uppbära eu hvar sammanlagdt minst det belopp,
Statsutskottets Utlåtande N:o It.
59
som han skulle hafva fått uppbära, om lian kunnat som gymnastiklärare
afgå med rätt till pension före sistnämnda dag.
Med anledning af berörda framställning har infordradt underdånigt
utlåtande afgifvits af ej mindre öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
den 18 sistlidne februari än äfven statskontoret den 28 i samma
månad.
Förstnämnda myndighet har därvid, under erinran att ny lönestat
för de allmänna läroverken fastställts att gälla från och med år 1905,
hemställt, att berörda framställning måtte på det sätt bifallas, att sökandena
bfefve i förevarande hänseende likställda med befattningshafvare,
som under åren 1905—1907 blifvit pensionerade såväl från gymnastiklärarbefattning
vid allmänt läroverk som ock från militär tjänst, eller,
därest detta icke kunde bifallas, att dem tillförsäkrades enahanda pensionsförmåner,
som skulle hafva kommit dem till godo, om de icke ingått på
den nya aflöningsstaten för de allmänna läroverken.
"Statskontoret har däremot icke ansett sig kunna tillstyrka sådana
personliga undantag från den civila pensionslagens tillämpning som
dem, hvilka blifvit af sökandena ifrågasatta, men, med åberopande
af sitt förenämnda den G sistlidne februari afgifna underdåniga utlåtande
i fråga om afdrag i militär fyllnadspension, erinrat, att, därest ämbetsverkets
i samma utlåtande framställda förslag vunne godkännande,
förbättring därigenom skulle vinnas äfven i sökandenas pensionsförhållanden.
För egen del finner jag, i likhet med statskontoret, det icke böra
ifrågakomma att i pensionslagen införa en undantagsbestämmelse af
det innehåll, som i förenämnda petition blifvit ifrågasatt. Däremot
anser jag den af statskontoret tillstyrkta tilläggsbestämmelsen till 16 §
i samma lag innefatta en af billighetsskäl i hög grad påkallad jämkning
i nu gällande bestämmelser, hvarför jag på det lifligaste tillstyrker, att
eu dylik tilläggsbestämmelse i lagen införes.
Därest denna min hemställan gillas, torde ifrågavarande bestämmelse
böra förklaras äga tillämpning redan från och med den 1 januari 1908.
Slutligen har jag att föreslå ett par ytterligare ändringar, dock
endast af formell art, i ifrågavarande lag, nämligen i dess 8 och 10 §§.
8 § är nu af följande lydelse:
Tjänstinnehafvare, som afgår från tjänsten utan att därtill vara
skyldig enligt bestämmelserna i 6 §, vare icke berättigad till pension;
dock att innehafvare af domarämbete, som uppnått sextiosju lefnads
-
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
men icke trettiofem tjänstår, må, därest tjänståren icke understiga tio,
äga erhålla afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal.
Då i förevarande § stadgats, att tjänstinnehafvare, som afgår från
tjänsten utan att därtill vara skyldig enligt bestämmelserna i 6 §, icke
är berättigad till pension, har meningen därmed gifvetvis icke varit
att betaga innehafvare af domarämbete den honom redan i 5 § tillförsäkrade
rätt till hel pension vid afgång från tjänsten vid uppnådda 67
lefnads- och 35 tjänstår.
Enär emellertid 8 § erhållit en härutinnan otydlig affattning, torde
åt nämnda lagrum böra gifvas en förtydligad redaktion, hvartill jag
låtit utarbeta förslag.
10 § lyder nu på följande sätt:
Tjänstinnehafvare skall såsom bidrag till kostnaden för beredande
af pension erlägga pensionsafgift till årligt belopp af nedan angifna
procent å det för honom gällande pensionsunderlag.
Afgiftsprocenten beräknas efter beloppet af det för tjänsten stadgade
högsta pensionsunderlag och utgör en tiondedels procent för hvarje
helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent å
nämnda pensionsunderlag.
Afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken lön åtnjutes, äfvensom
för månad, under hvilken, på grand af tjänstledighet eller i följd
af ådömd mistning af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.
Pensionafgift erlägges å tid och på sätt, som af Konungen bestämmes.
I första stycket af nämnda paragraf har sålunda meddelats föreskrift,
att pensionsafgift skall utgå med viss procent af det för vederbörande
tjänstinnehafvare vid hvarje tid gällande pensionsunderlag. I
andra stycket i samma paragraf, med hvilket åsyftas att stadga det
procenttal, som vid berörda beräkning skall användas, föreskrifves åter,
att detta tal skall utgöra Vio procent för hvarje helt hundratal af det
för tjänsten stadgade högsta pensionsunderlag, dock icke i något fall
mindre än 3 procent. Genom tillägget i slutet af andra stycket af orden
»å nämnda pensionsunderlag» har emellertid meningen något förryckts.
Visserligen torde den rätta betydelsen af stadgandet framgå af paragrafens
lydelse i öfrigt, jämförd med det formulär till redogörelse för
enligt lagen utgående pensionsafgifter, som finnes fogadt vid den under
den 11 oktober 1907 utfärdade nådiga kungörelsen med föreskrifter om
verkställighet af lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.
Men till förekommande af misstydning torde dock den rättelse i para
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
61
grälens lydelse böra vidtagas, att nyssnämnda ord i sintet åt paragrafens
andra stycke ur paragrafen utgå.
Jämväl den sålunda förändrade lydelsen af 8 och 10 §§ torde böra
förklaras skola tillämpas från och med den 1 januari 1908.»
På grund af hvad i statsrådsprotokollet blifvit upplyst, har utskottet
ansett Kungl. Maj:ts förevarande proposition böra vinna Riksdagens
bifall, och får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen må
dels antaga följande förslag till förändrad lydelse
af 2, 8, 10 och 16 §§ i lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension den 11 oktober 1907:
2 §•
Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsråds-
och justitierådsämbete, civil tjänst med pensionsrätt
i arméns eller flottans pensionskassa, tjänst vid
telegrafverket, statens järnvägstrafik eller Trollhätte
kanal- och vattenverk, ej heller i fråga om befattning,
som är uteslutande prästerlig, utan gälle i afseende
å denna hvad i fråga om pension nu är eller
framdeles må varda stadgadt.
8 §.
Tjänstinnehafvare, som afgår från tjänsten utan
att därtill vara skyldig enligt bestämmelserna i 6 §,
vare icke berättigad till pension, innehafvare af domarämbete
den honom enligt 5 § tillförsäkrade rätt ..dock
oförkränkt; ägande innehafvare af sådant ämbete, om
han vid afgång från tjänsten uppnått sextiosju lefnadsmen
icke trettiofem tjänstår, åtnjuta af kortad pension
i förhållande till tjänstårens antal, ifall detta icke
understiger tio.
10 §.
Tjänstinnehafvare skall såsom bidrag till kostnaden
för beredande af pension erlägga pensionsafgift,
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
till årligt belopp af nedan angifna procent å det för
honom gällande pensionsunderlag.
Afgiftsprocenten beräknas efter beloppet af det
för tjänsten stadgade högsta pensionsunderlag och utgör
en tiondedel procent för hvarje helt hundratal
kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent.
Afgiften erlägges för hvarje månad, för hvilken
lön åtnjutes, äfvensom för månad, under hvilken, på
grund af tjänstledighet eller i följd af ådömd mistning
af tjänsten för viss tid, lön icke uppbäres.
Pensionsafgift erlägges å tid och på sätt, som
af Konungen bestämmes.
16 §.
Pension för tjänst, som i denna lag afses, må,
ändock att de för erhållande af pension föreskrifna
villkor uppfyllts, icke förenas med lön eller pension
för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom
i de fall och med de inskränkningar, som här nedan
stadgas, nämligen:
l:o) att för den, som vid afgång från tjänsten
åtnjuter lön för annan tjänst, pension må, för den tid
lönen för den andra tjänsten åtnjutes, utgå med en
tredjedel af det belopp, som enligt denna lags bestämmelser
eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom
pensionen och lönen tillsammans icke uppgå
till beloppet af den pension, som eljest skolat för förstnämnda
tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden;
2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten
åtnjuter pension för annan tjänst, som i deiina lag
afses, pension må utgå för båda tjänsterna med ett
sammanlagdt belopp, motsvarande det högre af de
pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med en
tredjedel af det lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen
äro lika, motsvarande det ena af dem, ökadt
med en tredjedel;
3:o) att för den, som vid afgång från tjänsten
åtnjuter eller sedermera erhåller pension för statstjänst,
å hvilken denna lag icke äger tillämpning, pension
63
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
för den förra tjänsten må utgå med eu tredjedel af
det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest
härigenom de båda pensionerna icke skulle tillsammans
uppgå till nämnda belopp, pensionen må ukas
med hvad som motsvarar skillnaden;
4:o) att, därest med tillämpning af de i l:o),
2: o) och 3: o) af denna paragraf gifna bestämmelser
sammanlagda beloppet åt lönen och pensionen ellei
af de båda pensionerna understiger tre tusen kronor,
afdrag å pensionsbeloppet skall äga rum endast i den
män, som erfordras för att pensionen tillsammans ined
lönen eller den andra pensionen icke må öfverstiga
tre tusen kronor;
dels ock besluta,
ej mindre, att den sålunda förändrade lydelsen
af 2, 8, 10 och 16 §§ i pensionslagen skall tillämpas
för tiden från och med den 1 januari 1908,
än äfven att den bland villkoren för åtnjutande
af de i 1905 års aflöningsstat för styrelsen och tjänstemännen
vid Trollhätte kanal- och vattenverk upptagna
löneförmåner för en del tjänstinnehafvare stadgade
skyldighet att å de bestämda löneförmånerna vidkännas
afdrag till vissa angifna belopp skall äfven efter
den 1 januari 1908 kvarstå och tillämpas.
8:o) I statsverkspropositionen har Kungl. Magt under tionde Ångbad*»
hufvudtiteln, punkten 3, föreslagit, ningen af små
att
Riksdagen, i afseende å kostnaderna för sm åskollärares in. fl.
ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1909, domsunder
må
medgifva: .. 1 1
att Kungl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som Ld-J
för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga; samt
att de för berörda förvaltningskostnader och för anstaltens utgifter
i öfrigt under samma år erforderliga medel må af Kungl. Maj:t, i den
mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel
såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter, i den
mån de under året ingå, eller, därest dessa afgifter skulle för året befinnas
härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.
Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 december
1907 har departementschefen härom anlört följande:
64
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
»Med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning medgaf
1907 års Riksdag i afseende å kostnaderna för småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1908:
att Kungl. Maj:t finge för sistnämnda år bestämma de belopp,
som för bestridande af anstaltens förval tningsbestyr blefve erforderligasamt
& ’
att de för berörda förvaltningskostnader och för anstaltens utgifter
i öfrigt under samma år erforderliga medel finge af Kungl. Maj:t, i
den mån influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas af tillgängliga
statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter i
den mån de under året inginge, eller, därest dessa afgifter skulle för
året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.
Direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning, åt hvilken
förvaltningen af såväl småskollärarnas m. fl. ålderdomsunderstödsan stalt
som döfstumlärarnas pensionsanstalt äfvensom en del andra pensionsanstaltei
är anförtrodd, har den 10 december 1907 inkommit med
förslag till definitivt ordnande af förvaltningen af samtliga under direktionen
stående pensionsanstalter jämte förslag till lönestat för tjänstemännen.
Detta förslag har remitterats till statskontoret för afgifvande
af underdånigt utlåtande i ärendet, men ovisst är, om detsamma kan
blifva slutbehandladt så tidigt, att det kan genom nådig proposition
föreläggas 1908 års Riksdag.»
Mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning, som öfverensstämmer
med hvad Riksdagen under en följd af år beslutat, har utskottet icke
haft något att erinra; och får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen må i afseende å kostnaderna för
småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning
och verksamhet under år 1909, medgifva:
att Kungl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma
de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr
blifva erforderliga; samt
att de för berörda förvaltningskostnader och för
anstaltens utgifter i öfrigt under samma år erforderliga
medel må af Kungl. Maj:t, i den mån influtna
afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga
statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda
afgifter, i den mån de under året ingå, eller,
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
65
därest dessa afgifter skulle för året befinnas härtill
otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.
9:o) I eu till Riksdagen den 28 februari 1908 afbiten proposition
(n:o 70) har Kung!. Maj:t föreslagit Riksdagen att dels medgifva, att
tillförordnad rektor vid institutet för blinda å Tomteboda, hvilken uppnått
65 lefnads- och 35 tjänstår, skall, därest han minst 15 år innehaft
rektorsförordnande vid nämnda institut, vara berättigad att i pension
uppbära sin lön såsom rektor oafkortad; dels ock föreskrifva, att från
och med den tid, då beslutet om pensionsrätten varder till efterrättelse
meddeladt, ej mindre å de för tillförordnad rektor vid blindinstitutet
bestämda löneförmånerna skall afgå ett belopp, motsvarande den i lagen
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober
1907 stadgade pensionsafgift, för att tillgodoföras den i samma lag omförmälda
fonden för pensionering af civila tjänstinnehafvare, än äfven
hvad i öfrigt genom nämnda lag blifvit stadgadt skall i tillämpliga delar
gälla tillförordnad rektor vid blindinstitutet.
Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 28 februari
innevarande år innehåller i denna fråga följande yttrande af departementschefen:
»I
underdånig skrifvelse den 9 december 1907 har direktionen
för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda hemställt om beredande
af pensionsrätt för tillförordnad rektor vid institutet, och har
direktionen till stöd härför anfört följande.
Såväl 1894 som 1902 års pensionskommittéer både, såsom af bilagorna
till deras betänkanden framginge, ansett rektor vid institutet
för blinda berättigad till pension. Genom Kung! Maj:ts nådiga beslut
den 21 december 1904 vore emellertid rektorsbefattningen numera tillsatt
på förordnande på fem år, och det synes på grund häraf ovisst,
huruvida förefintliga bestämmelser om civila tjänstinnehafvares rätt till
pension vore tillämpliga i fråga om rektor vid blindinstitutet, så mycket
hellre som han ej funnes upptagen bland de tjänstinnehafvare, hvilka
i nådiga kungörelsen angående tillämpligheten af lagen angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension å vissa tjänster den 11 oktober 1907
vore omnämnda såsom pensionsberättigade. Enär emellertid såsom
kompetens till rektorsbefattningen vid institutet, jämlikt nådiga stadgan
för läroanstalter för blinda den 29 maj 1896, § 6, fordrades att hafva
aflagt de prof, som vore stadgade för behörighet att utnämnas till lektor
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 9
Ang. pensionsrätt
för rektor
vid institutet
för blinda ä
Tomteboda.
66
Statsutskottets Utlåtande N;o 11.
eller adjunkt vid allmänt läroverk eller vid folkskoleseminarium, syntes
rektor vid institutet vara närmast jämställd med tillförordnade rektorer
vid rikets allmänna läroverk och därför böra i likhet med dessa vara
berättigad till pension.
Direktionen ville fördenskull hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes förklara tillförordnade rektorn vid institutet för blinda — i analogi
med hvad som stadgades i nådiga kungörelsen angående nv löneoch
pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk
den 27 augusti 1904 mom. F c) — berättigad att åtnjuta sin lön
oafkortad som pension vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår, därest
han i minst 15 år tjänstgjort som rektor, samt mot de afdrag å lönen,
som stadgades i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension
den 11 oktober 1907.
På grund af härå erhållen nådig remiss har statskontoret den 6
februari 1908 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid förklarat
sig icke hafva något att erinra mot att pensionsrätt blefve äfven
tillförordnad rektor vid institutet för blinda tillagd enligt samma grunder,
som för sådan förmåns åtnjutande vore stadgade för tillförordnade
rektorer vid rikets allmänna läroverk och folkskoleseminålder.
Enligt nådiga stadgan för läroanstalter för blinda tillsättes rektorstjänsten
vid institutet för blinda allenast på förordnande. Vid sådant
förhållande torde innehafvaren af nämnda tjänst icke på grund af lagen
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907
vara berättigad till pension. Då dylik förmån förut tillerkänts tillförordnade
rektorer vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna,
anser jag denna förmån under enahanda villkor, som stadgats för bemälda
rektorer, äfven böra beredas tillförordnad rektor vid blindinstitutet.
I fråga om löneförmånerna vid tjänsten anser jag mig böra erinra,
att dessa nu utgöra, förutom boställsvåning med vedbrand och möjligen
planteringsland, lön 3,000 kronor och tjänstgöringspenningar 1,500 kronor
jämte rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, samt att enligt
det förslag till lönereglering för blindläroverken, som uti innevarande
års statsverksproposition förelagts Riksdagen, aflöningen upptagits till,
jämte boställsrum med värme och planteringsland, lön 3,700 kronor
och tjänstgöringspenningar 1,800 kronor, tillhopa 5,500 kronor, med
rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, af hvilket belopp
350 kronor skola utgöra lön och 150 kronor tjänstgöringspenningar.
Med sistberörda aflöningsförmåner skulle hel pension för ifrågavarande
tjänstinnehafvare blifva 4,400 kronor.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
67
Då utskottet icke haft något att emot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag erinra, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må dels medgifva, att tillförordnad
rektor vid institutet för blinda å Tomteboda, hvilken
uppnått 65 lefnads- och 35 tjänstår, skall, därest han
minst 15 år innehaft rektorsförordnande vid nämnda
institut, vara berättigad att i pension uppbära sin lön
såsom rektor oafkortad;
dels ock föreskrifva, att från och med den tid, •
då beslutet om pensionsrätten varder till efterrättelse
meddeladt, ej mindre å de för tillförordnad rektor vid
blindinstitutet bestämda löneförmånerna skall afgå ett
belopp, motsvarande den i lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension den 11 oktober 1907
stadgade pensionsafgift, för att tillgodoföras den i
samma lag omförmälda fonden för pensionering af
civila tjänstinnehafvare, än äfven hvad i öfrigt genom
nämnda lag blifvit stadgadt skall i tillämpliga delar
gälla tillförordnad rektor vid blindinstitutet.
10:ö) I eu till Riksdagen den 28 februari innevarande år aflåten ^ng. ddaktigproposition
(n:o 81) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, lärarlagenatt
folkskollärare eller folkskollärarinna, som af svenska kyrkans mission siominrätteller
enskildt mission ssällskap utsändes till hedniska länder för att under- alltför
visa svenska missionärers barn, må, under de villkor Kungl. Maj:t efter svenska misunderdånig
ansökning i hvarje särskild^ fall föreskrifver, vinna del- ZiMuZlfoit
aktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning. skollärare och
folkskol
lärarinnor.
Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden samma dag har
departementschefen, jämlikt propositionen bilagd t utdrag af berörda
protokoll, rörande ifrågavarande framställning anfört följande:
»I underdånig skrifvelse den 6 augusti 1907 har svenska missionsförbundet
anhållit om aflåtande af nådig proposition till Riksdagen
därom, att folkskollärare eller folkskollärarinna, som af svenska kyrkans
mission eller enskildt missionssällskap utsändes till hedniska länder för
att undervisa svenska missionärers barn, måtte under vissa förutsättningar
kunna förklaras berättigad att räkna tjänstår och äga pensionsrätt i;
likhet med hvad som gäller för svensk folkskolas lärare och lärarinnai
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Såsom stöd härför anför missionsförbundet: Den omfattande missionsverksamhet,
som från Sverige utginge till olika delar af hednavärlden,
särskilt Afrika. och Asien, skedde dels genom svenska statskyrkan
dels genom enskilda missionssällskap, såsom svenska missionsförbundet
evangeliska fosterlandsstiftelsen m. fl. En mycket stor del af missionärerna
vore gifta och hade barn i olika åldrar. Att skaffa dessa barn
nödig skolundervisning hörde till de största svårigheter, hvarmed missionen
hade att kämpa. För närvarande skedde det så, att missionärerna sände
sina barn till Sverige, där de inackorderade dem i familjer. Men dels
blefve detta mycket slitande för föräldrahjärtat, dels blefve det ganska
kostsamt. Ett ytterst viktigt önskemål vore därför att erhålla&lärare
eller lärarinnor, som kunde gå ut på de olika missionsfälten för att
taga hand om missionärernas barn och gifva dem den undervisning,
som svenska folkskolan afsåge att bibringa svenska barn i allmänhet!
Men att erhålla sådana lärare vore hart när omöjligt, emedan de, som
annars vore villiga^ att gå ut, hindrades däraf, att de i sådant fall icke
Ange räkna tjänstår i Sverige eller vara delägare i pensionskassan —
en förmån, som de icke ansåge sig kunna afstå. Då det emellertid
här gällde barn af svenska medborgare, som offrade sig själfva i alla
afseenden för ett af de högsta mål, som gåfves för mänsklig verksamhet,
så syntes det icke vara mer än rimligt, att de lärare eller lärarinnor!
som eventuellt vore villiga att gå ut för att åtaga sig missionärsbarnens
undervisning, blefve bibehållna vid de rättigheter och förmåner, som
de enligt lag skulle hafva, om de verkade vid en folkskola i Sverige.
Det borde icke heller förbises, att, där svensk mission bedi-efves, vanligen
äfven andra svenska familjer än missionärernas funnes, för hvilka
det vore en ovärderlig förmån att få begagna sig af samma undervisning,
som meddelades missionärernas barn.
Svenska missionsförbundet anhölle därför, det Kung! Maj:t i nåder
ville behjärta denna sak samt förelägga Riksdagen proposition därom,
att folkskollärare eller folkskollärarinna, som af svenska kyrkans mission
eller enskildt missionssällskap utsändes till hedniska länder för att undervisa
svenska missionärers barn, skulle, under förutsättning att vederbörande
missionsstyrelse betalade dem den i lag för lärare vid svensk
folkskola stadgade lönen samt erlade föreskrifven afgift till folkskollärarnas
pensionskassa, kunna, efter underdånig ansökan och Kung!
Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall, förklaras berättigad att räkna
tjänstår och äga pensionsrätt, i likhet med hvad som gällde för svensk
folkskolas lärare och lärarinnor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
69
Efter nådig remiss har direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning
den 31 augusti 1007 i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande
och därvid, särskildt med hänsyn därtill att ifrågavarande lärare eller
lärarinnor icke kunde anses vara anställda för folkundervisningen i riket,
hemställt, att förevarande ansökning icke måtte föranleda någon Kung!.
Mapts åtgärd.
Sedan härefter svenska missionsförbundet erhållit nådig befallning
att inkomma med uppgifter angående antal och beskaffenhet af de lärartjänster,
för hvilka delaktighet söktes uti folkskollärarnas pensionsinrättning,
samt angående omfattningen af och årliga tiden för den undervisning,
som meddelades, jämte förslag angående afgifvande och kontrollerande
af de årliga uppgifter, hvilka vore föreskrifna i det för pensionsinrättningen
gällande reglementet, har missionsförbundet inkommit med
en underdånig skrifvelse, uti hvilken anföres följande.
Det vore för tillfället endast eu lärarinna, för hvilken svenska missionsförbundet
ämnade söka delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning,
därest missionsförbundets framställning vunne Eders Kungl.
Maj:ts och Riksdagens bifall. En väl vitsordad lärarinna, som hade
ordinarie anställning vid Stockholms folkskolor, vore redan utsänd. Hon
hade tjänstledighet för ett år i afvaktan på Eders Kungl. Maj:ts och
Riksdagens beslut. Hennes station skulle blifva i Ichang i provinsen
Hupeh i Kina, där förbundet i förbindelse med sin missionsstation hade
ett till skola för missionärers barn lämpligt hus. Ändamålet vore att
meddela missionärernas barn de kunskaper, som inginge i en fullständig
svensk folkskolebildning, äfvensom någon undervisning i engelska,
ett språk, som missionärernas barn i allmänhet talade jämte svenska
och kinesiska. Årliga tiden för undervisningen skulle blifva ungefär
densamma som den i Sverige föreskrifna, men för fördelningen af undervisningstimmar
om dagen äfvensom terminer måste, af klimatiska skäl,
någon frihet medgifvas. De årliga uppgifter, som pensionsreglementet
föreskrefve, skulle afgifvas på tid, som pensionsinrättniugens styrelse
kunde bestämma. De skulle kontrolleras af stationens föreståndare samt,
om så önskades, af den årligen samlade svenska missionärskonferensen.
Skulle flera lärarkrafter behöfva utsändas, komme, enligt förbundets
underdåniga skrifvelse den 5 augusti 1907, pensionsrätts medgifvande
att bero på underdånig ansökan och Eders Kungl. Maj:ts pröfning i
hvarje särskildt fall. Och ansåge förbundet, att däri läge fullt tillräcklig
garanti mot hvarje missbruk.
70
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Slutligen har missionsförbundet meddelat, att, sedan missionsförbundet
utsändt förutnämnda lärarinna, ett annat svenskt missionssällskap,
som kallade sig svenska missionen i kina, begärt rättighet för sin amissionärers
barn att deltaga i den af förbundet anordnade undervisningen.
Direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning, som anbefallts
att i anledning af det från svenska missionsförbundet infordrade yttrandet
afgifva det förnyade underdåniga utlåtande, hvartill nämnda yttrande
kunde föranleda, har den 21 januari 1908 afgifvit sådant utlåtande.
Direktionen förklarade sig till en början vidhålla sitt den 31 augusti
1907 afgifna utlåtande. Skulle emellertid Eders Kungl. Maj:t finna
ansökningen böra till någon vidare åtgärd föranleda, ansåg direktionen,
att det måste tagas under öfvervägande, under hvilka villkor här afsedda
delaktighet skulle kunna förvärfvas.
I detta afseende erinrade direktionen om de bestämmelser, som
plägade meddelas med hänsyn till medgifven delaktighet för vissa lärartjänster
här i riket, hvilka ej vore att hänföra till folkskollärartjänster i
egentlig mening. Dessa bestämmelser plägade innehålla, att tjänsten i
fråga icke besattes med annan person än den, som aflagt behörig folkskollärarexamen,
och att tjänstinnehafvaren städse finge åtnjuta löneförmåner
fullt motsvarande dem, som enligt gällande författningar tillkomme
ordinarie folkskollärare; att förordnande för läraren icke utfärdades,
förrän skolrådet i distriktet förklarat sig icke hafva något att erinra
mot utnämningen; att undervisningen meddelades, såvidt möjligt, i
samma utsträckning som vid vanlig egentlig folkskola och i öfverensstämmelse
med de i gällande författningar angående folkskoleundervisningen
meddelade föreskrifter; att behöriga pensionsafgifter inom föreskrifven
tid erlades till pensionsanstalterna; samt att likaledes vederbörliga
årsuppgifter ingåfves till direktionen. Dessa villkor, med undantag
dock af bestämmelsen om skolråds befattning med tjänstens tillsättande,
ansåg direktionen böra stadgas såsom allmänna betingelser
för nu ifrågasatta delaktighet, hvarförutom — på sätt missionsförbundet
jämväl hemställt — det borde förbehållas Eders Kungl. Maj: t att
i hvarje särskildt fall afgöra, huruvida öfver hufvud taget och under
hvilka ytterligare villkor dylik delaktighet borde medgifvas.
Såsom jag redan nämnt, har direktionen för folkskollärarnas pensionsinrättning
hemställt, att missionsförbundets ifrågavarande ansökning icke
måtte föranleda någon Kungl Maj:ts åtgärd. Hvad direktionen till stöd
härför anfört anser jag dock icke utgöra tillräckligt skäl för ett afslag å
denna framställning, Syftet med densamma är att göra det möjligt för
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 71
de afsedda svenska missionärerna att åt sina barn bereda den undervisning'',
som den svenska folkskolan är afsedd att lämna, utan att, såsom
hittills skett, behöfva för detta ändamål sända barnen till hemlandet. Det
är tydligt, att det skall vara synnerligen svårt att förmå en examinerad
folkskollärare eller folkskollärarinna att begifva sig till missionsfältet för
att där lämna barnen undervisning, därest han eller hon icke, efter återkomsten
till hemlandet och därstädes vunnen anställning vid folkskola,
får räkna tjänstgöringen i utlandet sig till godo i och för pension.
Väl är det sant, att dessa lärare och lärarinnor under nämnda tid
strängt taget icke varit anställda för folkundervisningen i riket, men
deras verksamhet har dock gått ut på att åt svenska undersåtars barn
meddela den svenska folkskolans utbildning. Ett bifall till framställningen
kan ock anses såsom ett erkännande från statens sida åt missionärernas
uppoffrande och oegennyttiga verksamhet.
Såsom villkor för de ifrågavarande lärarnas och lärarinnornas delaktighet
i folkskollärarnas pensionsinrättning och i följd däraf eventuellt
jämväl i folkskollärarnas änke- och pupillkassa anser jag böra i hufvudsak
uppställas enahanda bestämmelser, som pläga meddelas,, då dylik delaktighet
medgifves för vissa lärartjänster här i riket, hvilka ej äro att
hänföra till folkskollärartjänster i egentlig mening. Dock torde det
lämpligen böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att efter ansökning
i hvarje särskildt fall närmare bestämma villkoren för delaktigheten.»
Af handlingarna i ärendet inhämtas, att direktionen öfver folkskollärarnas
pensionsinrättning i sitt här ofvan omförmälda utlåtande
den 31 augusti 1907 anfört, att direktionen vid ett föregående, tillfälle
i anledning af en liknande ansökan yttrat, att direktionen särskildt med
hänsyn därtill, att i berörda ansökning afsedda lärarinnor icke kunde
anses vara anställda för folkundervisningen i riket, funne sig icke kunna
tillstyrka ansökningen, att samma ansökning jämväl blifvit af Kungl.
Maj:t den 26 april 1905 afslagen, samt att direktionen med åberopande
af samma skäl hemställde, att den här ifrågavarande ansökningen icke
måtte föranleda till någon åtgärd.
Då utskottet delar den af pensionsinrättningens direktion sålunda
uttalade åsikten, får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke
måtte vinna Riksdagens bifall,
Utskottets
yttrande.
72
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
förvaltningen . ... 111:o) U^er tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t vidare uti punkten
af döfstum- 4 föreslagit Riksdagen medgifva, att Kungl. Maj:t må för år 1909 dels
l7™aLZT bestämma de belopp, som erfordras för bestridande af kostnaderna för
[4.] förvaltningen af döfstumlärarnas pensionsanstalt, dels ock, därest dessa
kostnader icke kunna bestridas af influtna afgifter, anvisa erforderligt
belopp af förslagsanslaget »Bidrag till döfstumlärarnas pensionsanstalt».
Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 december
1907 har departementschefen rörande föreliggande fråga erinrat, hurusom
1907 års Riksdag, pa framställning af Kungl. Maj:t, i afseende å
kostnaderna för döfstumlärarnas pensionsanstalts förvaltning medgifvit,
att Kungl. Maj:t finge för år 1908 dels bestämma de belopp, som erfordrades
för bestridande af kostnaderna för förvaltningen af anstalten,
dels. ock, därest dessa kostnader icke kunde bestridas af influtna afgifter,
anvisa erforderligt belopp af förslagsanslaget ''Bidrag till döfstumlärarnas
pensionsanstalt’.
Utskottet, som ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande framställning, hemställer,
o att Riksdagen må medgifva, att Kung]. Maj:t må
för år 1909 dels bestämma de belopp, som erfordras
för bestridande af kostnaderna för förvaltningen af
döfstumlärarnas pensionsanstalt, dels ock, därest dessa
kostnader icke kunna bestridas af influtna afgifter,
anvisa erforderligt belopp af förslagsanslaget ''Bidrag
till döfstumlärarnas pensionsanstalt’.
Ang. ombud- 12:o) Uti särskild proposition den 31 december 1907 (n:o 45),
na» vid de- angående ombildning af lärarnas vid elementarläroverken änke- och
mentaridro- pupillkassa, har Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt
och pupill- afdrag statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma dag,
kassa. föreslagit Riksdagen att för ombildning af lärarnas vid elementarläro[o
] verken änke- och pupillkassa i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
af tillkallade sakkunnige uppgjorda grunder, sådana de af departementschefen
förordats, under förutsättning att den rätt till tjänstår, som
enligt prästerskapets privilegier tillkommer stärbhus efter ämneslärare
vid de allmänna . läroverken, blifver i vederbörlig ordning upphäfd —
höja det såsom bidrag till pensionering af änkor och barn efter lärare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 7S
vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. in. uppförda anslaget,
nu 95,258 kronor, med 79,252 kronor, eller till 174,510 kronor.
Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande:
»Departementschefen anmälde:
l:o) eu underdånig ansökning, dagtecknad den 27 mars 1905, åt
svenska lärarsällskapets styrelse angående ändrade bestämmelser för
lärarnas vid elementarläroverken iinke- och pupillkassa;
2:o) eu underdånig ansökning den 9 juni 1906 åt styrelsen för
Chalmers tekniska läroanstalt om delaktighet i nämnda änke- och pupillkassa
för vissa lärare vid läroanstalten;
3:o) betänkande och förslag angående nytt reglemente för lärarnas
And elementarläroverken änke- och pupillkassa, afgifna af enligt nådigt
beslut den 27 april 1906 tillkallade sakkunnige; samt
4:o) de underdåniga utlåtanden af vederbörande myndigheter,
som infordrats öfver berörda ansökningar och betänkande.
Härefter anförde departementschefen:
»I den nådiga proposition angående en pensionskassa för änkor
och barn efter präster och elementarlärare, som den 9 januari 1874 framlades
för Riksdagen, redogjordes för de mått och steg, som under den
föregående tiden vidtagits i detta syfte, samt föreslogs, att Riksdagen
— jämte det att till bildande af eu pensionskassa för änkor och barn
efter präster och elementarlärare, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ett af utsedda kommitterade utarbetadt och af kyrkomötet godkändt
förslag, ansloges dels emeritikassornas behållning, med skyldighet
för pensionskassan att ansvara för de förbindelser, hvari emeritikassorna
häftade, dels ett års behållen inkomst af hvarje prästerlig
beställning i riket, hvilken inkomst i allmänhet borde utfalla, då eu
viss beställning första gången efter pensionsreglementets fastställande
blefve ledig, dels ock all behållen inkomst vid prästsyssla, hvilken i
följd af tvist eller annan omständighet komme att stå ledig utöfver
den lagliga tillträdestiden, äfvensom vederlag under extra nådår
tillika måtte såsom bidrag till pensionsfonden för elementarlärarnas
änkor och barn å riksstatens nionde hufvudtitel uppföra ett årligt
anslag af 45,000 riksdaler.
Sitt svar å denna nådiga proposition meddelade Riksdagen i
skrifvelse den 17 maj 1874, däri Riksdagen yttrade:
’För såvidt detta nådiga förslag afser inrättande af eu pensionskassa
för änkor och barn efter präster, har Riksdagen detsamma godBih.
till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 10
Kassans upp
komst och ut
veckling.
74
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
känt; dock har därvid synts böra uttryckligen fästas såsom villkor,
att extra nådår icke vidare må beviljas, så snart pensionerna kunna
med fulla beloppet utgå.
Hvad åter angår förslaget om bildande af eu pensionskassa för
elementarlärares änkor och barn, har Riksdagen visserligen ansett äfven
denna fråga vara af den vikt för det allmänna, att staten icke bör
undandraga sig att lämna det direkta bidrag, som för en sådan inrättning
är oundgängligen behöflig!, men Riksdagen har af ett annat
skäl funnit sig förhindrad att för närvarande det nådiga förslaget i
denna del godkänna. Detta förslag förutsätter nämligen, att elementarlärarna
skulle för sina änkor och barn bibehålla rätt till det så
kallade privilegienådåret. Då, med undantag af några mindre betydliga
jordar samt kontanta bidrag af vissa städer, elementarläroverkens
lärare åtnjuta kontant aflöning af statsmedel, och således nådåret
innebär ett af statsmedel den aflidne lärarens änka och barn
lämnadt understöd, vore det, enligt Riksdagens åsikt, synnerligen oegentlig!,
att ett sådant understöd skulle fortfarande utgå på samma gång
staten lämnade bidrag till en för samma personer afsedd pensionskassa.
Det skäl, som för bibehållande af prästerskapets nådårsrätt kan hämtas
därifrån, att de äro med boställen försedda, förefinnes icke i afseende
ä elementarlärare, hvarförutan för tillsättande af dylika lärareplatser
icke erfordras den långa tid, som under närvarande förhållanden åtgår
för besättande af en prästerlig beställning. Oberäknadt af hjälpandet
af den olägenhet, som för undervisningen måste uppstå därigenom,
att lärarbeställningar måste under nådår uppehållas på förordnande,
skulle det uppenbarligen vara vida redigare, att det bidrag af allmänna
medel, som må för elementarlärarnas änkor och barn finnas erforderligt,
lämnades under en form och med ett till siffran bestämdt
belopp. I sådant afseende vore det, enligt Riksdagens åsikt, mest
lämpligt, om, emot det att elementarlärarna frånträdde den dem genom
prästerskapets privilegier tillförsäkrade rätt till nådår, staten lämnade
det bidrag, som funnes erforderligt för bemälda lärares inträde i civilstatens
pensionsinrättning, där dymedelst jämväl deras änkor och barn
erhö]le pensionsrätt. Då elementarlärarna numera äro såväl i afseende
på aflöningsförhållanden som i fråga om pensionsrätt likställda med
civila tjänstemän i allmänhet, synes någon giltig anledning icke förefinnas,
hvarför en änke- och pupillkassa för bemälda lärare företrädesvis
skulle med en dylik för prästerskapet afsedd anstalt förenas. Härförutan
har Riksdagens uppmärksamhet fästats därå, hurusom billigheten
synes fordra, att elementarlärarnas rätt till delaktighet i före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
7-*
nämnda pensions förening icke göres beroende däraf, huruvida de äga
prästerlig tjänstårsberäkning, utan torde de så kallade öfningslärarna böra
blifva uti ifrågavarande hänseende med de öfriga lärarna likställda.''
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt biföll Riksdagen hvad
Kungl. Maj:t föreslagit med afseende å bildande af en pensionskassa
för änkor och barn efter präster, men ansåg sig för tillfället icke böra
bifalla den nådiga framställningen om bidrag af statsmedel till eu
pensionsfond för elementarlärares änkor och barn, utan förklarade, att,
för den händelse bemälda lärare frånträdde den genom prästerskapets
privilegier deras änkor och bara tillförsäkrade nådårsrätt, Riksdagen
vore benägen att till civilstatens pensionsinrättning lämna af statsmedel
det bidrag, som utöfver den återstående delen af emeritikassorna
kunde vara för elementarlärarnas äfvensom de så kallade öfningslärarnas
inträde i nämnda pensionsanstalt erforderligt. Och anhöll
Riksdagen, att Kungl. Magt täcktes, efter vederbörandes hörande och
ärendets utredning i öfrigt, till Riksdagen göra den förnyade framställning
i ämnet, hvartill förhållandena kunde föranleda.
I anledning af detta Riksdagens uttalande anbefalldes direktionen
för civilstatens pensionsinrättning att i berörda ärende afgifva underdånigt
utlåtande samt att därjämte inkomma med en utredning af beloppet
utaf det årliga statsanslag, som skulle erfordras för pensionering
genom civilstatens pensionsinrättning af såväl lärarna vid elementarläroverken
som lärarna vid vissa pedagogier, vid seminariet för bildande
af lärarinnor samt vid folkskollärar- och folkskollärarinneseminarierna
äfvensom af dessa lärares änkor och barn. Bemälda direktion
sammanfattade sitt yttrande i denna fråga sålunda, att för de
vid samtliga förutnämnda läroverk anställda lärares, jämväl öfningslärarnas,
inträde i civilstatens pensionsinrättning till vinnande af därmed
förenade förmåner af pensionsrätt icke blott för lärarna själfva,
utan ock, efter deras frånfälle, för änkor och barn, skulle utöfver en
fjärdedel af behållningen i stiftens emeritikassor och jämte delägarnas
afgifter, erfordras af statsmedel ett årligt bidrag af 164,774 eller i
rundt tal 165,000 kronor.
Då emellertid denna anslagssumma syntes alltför hög i jämförelse
med det belopp, som af Kungl. Maj:t år 1874 äskades såsom bidrag
till elementarlärarnas då föreslagna pensionsfond, uppdrogs med Kungl.
Maj:ts tillstånd åt särskilda kommitterade att ytterligare taga ifrågavarande
ärende i öfvervägande. Denna kommitté föreslog i sitt den 2 3
november 1876 afgifna betänkande bildandet af en särskild änke- och
pupillkassa för elementarlärarnas med fleras änkor och barn.
76
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Hufviidgrunderna i dessa kommitterades förslag, hvilket förutsatte
nådår sr ättens upphörande för delägare i kassan, voro i öfrigt följande.
Delägare i kassan skulle vara samtliga ordinarie ämnes- och öfningslärare
vid elementarläroverken, pedagogierna, folkskoleseminarierna och
seminariet för bildande af lärarinnor, dock med de dåvarande lärarna
öppen lämnad rätt att välja, om de önskade vinna delaktighet i kassan
eller ej. Pensionerade lärare skulle äga enahanda rättigheter och skyldigheter
med afseende å inträde i pensionskassan som de i tjänst varande.
Pensionsberättigade skulle vara efterlefvande änka och barn,
de senare i regel intill fyllda 21 år. Pensionen skulle vara för lektors
änka 15 procent af lönen i den högsta lönegrad, mannen enligt gällande
lönetur varit berättigad att uppnå, för annan ämneslärares änka
16 2/s procent och för öfmngslärares 20 procent af mannens lön, på
enahanda sätt beräknad; dock att ingen pension finge undersiga 50 kronor.
Lefde pensionsberättigade barn efter jämte änkan, skulle pensionen
höjas med minst 30 procent, högst 50 procent. Funnes endast
pensionsberättigade barn efter, skulle de äga uppbära moderns hela
pension, om de vore två eller flera; ett barn skulle få hälften af
moderns pension. Delägarnas årsafgifter till kassan skulle utgå för i
tjänst varande lärare med 2 procent af lönen i den högsta lönegrad,
hvilken han enligt gällande lönetur vore berättigad att uppnå, och för
pensionerad lärare med 2 procent af den pension, han vore berättigad
att å allmänna indragningsstaten uppbära efter lön i högsta lönegraden.
För lärarinna skulle afgiften beräknas efter samma grunder, men endast
till en procent af lön eller pension. Kassan skulle förvaltas af direktionen
för folkskollärarnas pensionsinrättning; och förvaltningen skulle
årligen granskas af revisorer, utsedda dels af Kungl. Magt, dels af delägarna
efter särskild ordning mellan stiften.
Det erforderliga statsbidraget hade kommitterade beräknat till
60,000 kronor årligen förutom 4.000 till 5,000 kronor i förvaltningskostnader.
Sedan öfver kommitterades förslag yttranden afgifvits af direktionen
för folkskollärarnas pensionsinrättning, samtliga domkapitel i riket, direktionerna
öfver Stockholms stads undervisningsverk, öfver Nya elementarskolan
och öfver seminariet för bildande af lärarinnor äfvensom
vederbörande läroverkskollegier samt från de lärare, hvilka för sina
änkor och bara, ifall de efterlämnade sådana, voro berättigade till
nådårsförmån, särskildt infordrats förklaring, huruvida de vore villiga
att afstå berörda förmån, mot det att dem bereddes tillfälle till inträde
Statsutskottets Utlutande N:o 11. 77
i pensionsinrättning, byggd på dessa hufvudgrunder, förelädes ärendet
1877 års Riksdag.
[ sitt anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 8 januari 1877 anställde föredraganden, efter att hafva meddelat nu
angifna förhållanden, en jämförelse mellan kommitterades ifrågavarande
förslag å ena sidan samt förslaget om lärarnas inträde i civilstatens
pensionsinrättning och det för 1874 års Riksdag framlagda å andra
sidan. Han fann därvid, att genomförandet af förslaget om lärarnas
inträde i civilstatens pensionsinrättning skulle kräfva ett årligt statsanslag
af 100,000 kronor mera än genomförandet af kommitterades
förslag, utan att några väsentliga, fördelar därigenom tillskyndades
lärarna. Jämfördes åter kommitterades förslag med det af år 1874,
visade det sig, att änkepensionen enligt det förra förslaget uppginge
till något högre belopp och därjämte redan från början af pensionsanstaltens
verksamhet skulle utgå med fulla beloppet, medan däremot
1874 års förslag förutsatte, att pensionerna först efter hand under de
tjugu första åren af kassans tillvaro komme att stiga till det belopp, hvilket
antagits såsom normalt. Härmed hade afsetts att bereda någon ersättning
för minskningen af de förmåner, nådåret innebure. Till denna ersättning
skulle bidrag lämnas dels af lärarna själfva genom högre pensionsafgifter,
hvilka enligt kommitterades förslag skulle beräknas efter lärarens
lön i högsta lönegraden, men efter 1874 års förslag endast efter den
lön, lian vid afgiftens erläggande innehade, dels ock af staten genom ökadt
årligt anslag. Denna ökning i statsbidraget, hvilket i 1874 års förslag
upptogs till 45,000 riksdaler, utgjorde, anslaget till förvaltningskostnaderna
inbegripet, 20,000 kronor. Af dessa beräknades dock omkring
5,000 kronor vara erforderliga för att, i enlighet med Riksdagens
önskan, bereda öfningslärarna en pensionsrätt, som eljest icke varit dem
tillämnad. 15,000 kronor vore alltså den årliga utgift, hvarigenom
det allmänna skulle tillvinna sig fördelarna af nådårets upphörande.
Och själfva denna utgift motsvarades till fullo af den besparing, som
bereddes statsverket därigenom, och lönen till en nyutnämnd lärare utginge
med lägre belopp än det, som en till högre lönegrad hunnen
lärares stärbhus ägde att under nådåret uppbära, Denna besparing
hade af kommitterade beräknats till något öfver 15,000 kronor årligen.
Ehuru föredraganden icke förbisåge, att de höga årsafgifter, kommitterade
föreslagit, komme att för mången lärare i de lägre lönegraderna
kännas betungande, funne han sig dock med afseende därå, att
det långt öfvervägande flertalet af de dåvarande lärarna ansett det för
sig och de sina förmånligare att äfven med detta villkor afstå sitt nåd
-
78
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
årsprivilegium, äfvensom i betraktande af de fördelar, hvilka skulle
tillskyndas den offentliga undervisningen genom nådårsrättens upphörande,
böra förorda bifall till kommitterades förslag.
Då emellertid lärames rätt till nådår grundade sig på ett stadgande
i prästerskapets privilegier, kunde denna rätt icke upphöra,
innan kyrkomötet därtill lämnat sitt bifall.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt föreslog Kungl. Maj:t
Riksdagen att — under förutsättning att den rätt till nådår, som enligt
prästerskapets privilegier tillkomme änkor och barn efter lärare
vid elementarläroverk och pedagogik’, blefve i vederbörlig ordning upphäfd
— dels såsom bidrag till pensionering af lärares vid nämnda läroverk
och vid seminarierna änkor och barn, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med kommitterades förslag, bevilja ett årligt anslag af 60,000
kronor äfvensom 5,000 kronor till förvaltningskostnadernas bestridande,
dels medgifva, att för samma ändamål måtte få användas den andel af
stiftens emeritikassor, som icke redan tagits i anspråk för bildandet af
prästerskapets änke- och pupillkassa, dock med skyldighet för elementarlärarnas
änke- och pupillkassa att ansvara för de förbindelser, hvari
nämnda andel af emeritikassorna kunde häfta.
Denna proposition blef af Riksdagen bifallen; och sedan 1878 års
kyrkomöte på därom af Kungl. Maj:t gjord framställning lämnat sitt
samtycke till upphäfvande af den genom prästerskapets privilegier den
16 oktober 1723 elementarlärarnas änkor och barn tillförsäkrade nådårsrätt,
dock att sådant icke skulle leda till rubbning i den rätt, som
tillkomme änkor och barn efter de dåvarande lärare, hvilka icke befunnes
villiga att ingå på den föreslagna anordningen, utfärdade Kungl.
Maj:t, efter det förut direktionen för folkskollärarnas pensionsinrättning
med underdånigt utlåtande i ärendet inkommit, nådigt reglemente för
lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa den 11 oktober
1878.
Sedermera utvidgades kassans verksamhet därigenom, att åtskilliga
lärare vid andra läroanstalter än de, för hvilka kassan ursprungligen
var afsedd, äfvensom tjänstemän och betjänte vid folkskollärarnas pensionsinrättning
upptogos såsom delägare i kassan eldigt nådiga beslut
och sedan Riksdagen beviljat erforderliga anslag för att hålla kassan
skadeslös vid upptagande af berörda nya delägare i kassan.
Så upptogos såsom delägare i lärarnas vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa genom nådiga kungörelsen den 29 oktober 1880
rektorer och lektorer vid de tekniska elementarskolorna i Norrköping,
Malmö, Örebro och Borås samt föreståndare och lektorer vid Chalmer
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
7!)
ska slöjdskolan i Göteborg, genom nådiga kungörelsen den 6 november
1891 öfverlärare och lärare vid gymnastiska centralinstitutet, genom
nådiga kungörelsen den 9 februari 1903 rektor och lektorer vid tekniska
elementarskolan i Härnösand samt genom nådiga brefvet den 31
maj 1888 tjänstemän och betjänte vid folkskollärarnas pensionsinrättning.
Dessutom hafva såsom delägare i kassan mottagits innehafvare
af nyinrättade lärarbefattningar vid de läroanstalter, som tillhöra kassan,
dels med, dels utan af Riksdagen beviljade anslag för deras inträde i
kassan.
I öfrigt hafva ändringar i kassans reglemente vidtagits genom
nådiga blefven den 8 augusti 1885 och den 9 november 1888 samt
genom nådiga kungörelserna den 22 september 1882, den 20 oktober
1899, den 15 juni 1900 och den 18 november 1904. Sistnämnda förändringar
hafva emellertid varit antingen af formell natur eller af
ringa betydelse, och i det hela taget har kassan fungerat i öfverensstämmelse
med de vid dess stiftande gjorda beräkningar samt till delägarnas
belåtenhet.
De förändringar i de ekonomiska förhållandena, som inträdt under
de sista årtiondena, hafva fört med sig, att de från kassan utbetalade
pensionerna visat sig icke kunna fylla därmed afsedda ändamål. Med
anledning häraf har Svenska lärarsällskapets styrelse i underdånig skrifvelse
den 27 mars 1905 framhållit, att, då numera en väsentlig löneoch
pensionsförbättring kommit lärarna till godo, någon förhöjningborde
ske i deras till kassan ingående afgifter, så att därmed någon
ökning måtte vinnas i de ur kassan utgående pensionernas belopp,
hvilkas otillräcklighet, ju mera lefnadskostnaderna stigit, blifvit allt
påtagligare, hvarför styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes förordna
om åtgärders vidtagande
dels för vinnande af nödig utredning rörande kassans ställning
samt storleken af de pensioner, hvilka skulle komma att utgå under
förutsättning af pensionsafgifternas höjning till de olika belopp, som
ansåges kunna ifrågakomma, så att exempelvis pensionsbeloppen för
änkor och barn efter i tjänst varande lektor och adjunkt beräknades
under förutsätnitng af pensionsafgifternas eventuella höjning till 2 V2,
3 eller 3 7S procent af lönen i högsta lönegraden;
dels för utarbetande af förslag till de ändringar i nådiga reglementet
för änke- och pupillkassan, som kunde anses behöfliga såväl i
fråga om pensionsafgifternas och pensionernas storlek som i fråga om
andra bestämmelser.
Föreslagna
ändringar.
80
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Genom från sällskapets lokalföreningar inhämtade yttranden hade
styrelsen sökt vinna kännedom om de åsikter, som i dessa frågor förefunnes
bland de allmänna läroverkens och seminariernas lärare, och
ville för egen del uttala sig i hufvudsak för följande ändringar i reglementet
för änke- och pupillkassan:
1) pensionsafgiften borde höjas så, att den för i tjänst varande
ämneslärare icke understege 3 procent af lönen i högsta lönegraden;
2) för i tjänst varande öfningslärare borde pensionsafgiften bestämmas
till minst 3 procent af det högsta aflöningsbelopp, som enligt
gällande lönebestämmelser kunde tillkomma sådan lärare;
3) för pensionerad lärare borde afgiften bestämmas på samma sätt
som för närvarande, dock att procenttalet höjdes från 2 till 2 V.,;
4) för sådan delägare, hvarom i § 3 mom. 2 säges — d. v. s.
delägare, som frånträder sin lärarbefattning genom befordran till någon
statens tjänst, med hvilken delaktighet i annan änke- och pupillkassa
icke är förenad, men kvarstår såsom delägare i lärarnas änke- och
pupillkassa — borde afgiften sättas till minst 3 procent af lönen i
högsta lönegraden för den tjänst, han frånträdt;
5) i tjänst varande ordinarie eller tillförordnad rektor borde erlägga
afgift, beräknad på rektorslön i högsta lönegraden och efter enahanda
procent, som bestämts i fråga om ämneslärares afgift; ordinarie
lärare, som under minst 15 år innehaft förordnande som rektor, borde
äfven efter frånträdandet af rektorsförordnandet vara berättigad att
erlägga den pensionsafgift, som ålåge rektor, för att därigenom kunna
tillförsäkra änka och barn det motsvarande högre pensionsbeloppet;
6) pensionsafgiften borde erläggas på det sätt, att ena hälften
däraf af rektor insändes till direktionen före maj månads utgång och
och andra hälften före november månads utgång;
7) vid pensionsbeloppens bestämmande borde jämförelsevis större
förmån beredas änka med flera barn, exempelvis så, att änkans pension
förhöjdes för ett barn med 30 procent och för hvarje följande barn
med 20 procent, dock så att hela förhöjningen icke öfverstege 100 procent.
Den proportion, som nu förefunnes mellan de procenttal, hvilka
lades till grund för beräkningen af lektorsänkors, adjunktsänkors samt
öfningslärares änkors pensioner, funne styrelsen icke böra undergå någon
förändring till förfång för de senare båda grupperna af pensionstagare.
Då emellertid statsanslaget till kassan för närvarande uppginge
till ungefär samma belopp som lärarnas sammanlagda afgifter, skulle
höjningen i pensionerna, enligt styrelsens mening, blifva relativt liten,
därest ej statsbidraget till kassan höjdes i samma proportion, hvarför
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
si
styrelsen i underdånighet anhöll, att Kung]. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke det till kassan nu utgående statsbidraget kunde
för ändamålet höjas.
Slutligen ansåg sig styrelsen böra framhålla önskvärdheten af, att
nyssnämnda utredning och förslag förelädes deltagarna i den så kallade
femmannarevision, som skulle sammanträda i augusti 1905, så att de
kunde, jämlikt § 40 i gällande reglemente, till Kung], Maj:t afgifva
yttrande öfver desamma och eventuellt föreslå de förändringar, som de
ansåge af behofvet påkallade, hvarefter änke- och pupillkassans delägare
kunde blifva satta i tillfälle att i underdånighet yttra sig öfver
samtliga sålunda i frågan afgifna förslag.
Öfver denna framställning af Svenska lärarsällskapets styrelse afgaf
kassans direktion den 26 april 1905 infordradt underdånigt utlåtande,
hvari direktionen förklarade sig väl anse, att de af styrelsen
föreslagna åtgärder borde utan dröjsmål vidtagas, men tillika finna
önskvärdt, att till en början en matematisk-statistisk undersökningrörande
kassans ställning under den närmaste tiden åvägabragtes, för
att därigenom en rätt uppskattning måtte kunna ske beträffande det
inflytande, eventuella förändringar i reglementets bestämmelser kunde
hafva å kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser.
Genom nådigt bref den 9 juni 1905 bemyndigade Kungl. Maj:t
direktionen att, sedan nödig bearbetning af det statistiska materialet
först skett, genom sakkunnig person låta verkställa den ifrågasatta
utredningen samt förordnade tillika, att framställningen från Svenska
lärarsällskapets styrelse skulle delgifvas änke- och pupillkassans därnäst
sammanträdande revisorer. Med anledning häraf uppdrog direktionen
åt filosofie doktorn H. A. J. Tiselius att verkställa de för utredning
i ärendet nödiga matematiska beräkningar.
1905 års revisorer upptogo sedermera de af lärarsällskapets styrelse
väckta frågor till pröfning samt anförde i sin revisionsberättelse med
afseende därå i hufvudsak följande.
Eevisorerna utginge från den förutsättningen, att lärarna vid de
allmänna läroverken, sedan de genom den år 1904 beslutade löneregler
ringen fått en väl behöflig och länge efterlängtad förbättring af sin
ekonomiska ställning, äfven önskade att åt sina närmaste efterlefvande
bereda större pensionsförmåner, än hittills varit att påräkna, och att
de vore villiga att för detta ändamål erlägga större afgifter till änkeoch
pupillkassan. Huru stor denna höjning af pensionsafgifterna lämpligen
borde vara, vore en fråga, som revisorerna sökt besvara på följande
sätt.
Bih. till Riksd. Prat. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 11-Höft.
11
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Dä kassan bildades genom nådiga reglementet den 11 oktober
1878. förordnades i dess § 6. att pensionsafgiften skulle för i tjänst
varande lärare utgå med 2 procent af lönen i högsta lönegraden. Vid
denna tidpunkt, då den så kallade löneförbättringen ännu icke blifvit
införd, både emellertid lönen varit detsamma som hela aflöningen, och
pensionsafgiften hade alltså utgått med 2 procent af hela aflöningen i
högsta lönegraden. Eftersom denna procentsats af hela aflöningen då
ansetts såsom lämplig pensionsafgift, och revisorerna icke funne några
skäl, som talade för en förändring härutinnan, ville revisorerna föreslå,
att pensionsafgiften för i tjänst varande adjunkt eller lektor fortfarande
måtte utgå med 2 procent af hela aflöningen i högsta lönegraden, hvilken
han enligt gällande bestämmelser vore berättigad att uppnå. Därigenom
skulle pensionsafgifterna för i tjänst varande adjunkt och lektor
komma att utgöra respektive 100 och 120 kronor, det vill säga att
höjas med 30 kronor hvardera.
Beträffande i tjänst varande öfningslärare ville revisorerna äfvenledes
uttala sig för fasthållande af den principen, att pensionsafgiften
skulle utgå med 2 procent af hela aflöningen i högsta lönegraden. På
grund af den norm, efter hvilken dessa lärares aflöning bestämdes,
måste emellertid denna princip undergå någon modifikation. Hvad då
först anginge teckningslärare vid högre läroverk, komme hela aflöningen
vid sådana läroverk, där öfvertimmar ej förekomme, att vara 2,000
kronor, betingande eu pensionsafgift af 40 kronor, medan däremot vid
sådana läroverk, där största möjliga antal öfvertimmar förekomme,
denna aflöning uppginge till 4,125 kronor, betingande en pensionsafgift
af 82 kronor 50 öre. Då det emellertid å ena sidan skulle vålla mycken
svårighet och oreda att sätta pensionsafgifterna för dessa olika
aflönade teckningslärare till olika belopp, och då å andra sidan intetdera
af de nämnda beloppen kunde vara lämpligt för dem alla, ville
revisorerna föreslå, att för alla teckningslärare vid högre läroverk pensionsafgiften
bestämdes till ett och samma belopp, utgörande ett medelvärde
mellan de båda nämnda beloppen. Detta medelvärde borde uppenbarligen
bestämmas med hänsyn till relativa antalet läroverk med större
och mindre antal öfvertimmar. I brist på nödiga uppgifter hade revisorerna,
för att vinna en ungefärlig föreställning om de olika pensionsafgifternas
inbördes storlek, tagit det aritmetiska mediet och alltså
provisoriskt satt den nu ifrågavarande pensionsafgiften till 61 kronor
25 öre. Härigenom komme pensionsafgiften för dessa lärare att höjas
med ungefär samma belopp som för lektorer och adjunkter eller vid
pass 30 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11■ cd
På samma sätt kunde, enligt revisorernas mening, pensionsafgifterna
för ofri ga öfningslärare bestämmas.
Pensionerad lärare skulle fortfarande såsom hittills i pensionsafgift
erlägga 2 procent af den högsta pension, som kunde åtfölja den
af honom inneliafda befattningen. För pensionerad lektor och adjunkt
skulle alltså pensionsafgiften utgå med respektive 80 och G8 kronor.
För pensionerade öfningslärare af en och samma kategori skulle
pensionsafgifterna efter denna beräkningsgrund blifva olika stora vid
olika läroverk, hvadan revisorerna ansåge lämpligt, att äfven för dem
en medelpensionsafgift bestämdes på samma sätt som för i tjänst varande
öfningslärare.
I fråga om pensionsafgiften för i tjänst varande ordinarie eller
tillförordnad rektor ville revisorerna påminna därom, att i 1899 års
revisionsberättelse blifvit anmärkt, att enligt gällande föreskrifter tillförordnad
rektors vid de allmänna läroverken ställning till kassan vore
ogynnsammare än rektorernas vid folkskoleseminarier, högre lärarinneseminariet
med dera uppräknade läroanstalter, samt att på anförda
skäl blifvit hemställdt, att, när af annat skäl en utredning af kassans
ställning företoges, den frågan komme under pröfning, huruvida icke
tillförordnad rektor, som i denna egenskap tjänstgjort ett visst antal
år, borde för sin änka och sina barn erhålla rätt till pension, beräknad
efter den af honom innehafda rektorslönens högsta lönegrad, samt Indika
pensionsafgifter, som af dylik rektor för ändamålet borde erläggas.
Med afseende härå framhålla 1905 års revisorer, att om pensionsafgiften
för rektor, likasom för adjunkt och lektor, sattes till 2 procent af
hela adöningen i högsta lönegraden, densamma skulle för rektor vid
realskola utgå med 110 kronor och för rektor vid högre allmänt
läroverk med 130 kronor. Härvid vore emellertid att erinra, att, om
samma procentsats skulle tillämpas för rektorer vid folkskoleseminarierna,
högre lärarinneseminariet och de tekniska elementarskolorna,
pensionsafgifterna för dem skulle blifva respektive 120, 130 och 140
kronor, motsvarande en maximiaflöning åt respektive 6,000 6,500 och
7,000 kronor. Det kunde nu enligt revisorernas mening ifrågasättas,
om det icke vore lämpligt att för dessa olika kategorier af rektorer
fastställa icke fyra utan två olika delaktighetsbelopp, det ena för rektorer
vid realskolorna och folskoleseminarierna, det andra för rektorer
vid de högre allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet och de
tekniska elementarskolorna, Då det emellertid vore omöjligt för revisorerna
att förebringa någon tillfredsställande utredning härutinnan,
84
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
såge revisorerna sig nödsakade att inskränka sig till ett påpekande
af de nämnda sakförhållandena.
I hvarje fall syntes det revisorerna vara lämpligt, att ordinarie lärare,
som under minst tio år innehaft förordnande som rektor, erhölle rättighet
att, äfven efter frånträdandet af rektorsförordnandet, erlägga den pensionsafgift,
som ålåge rektor, för att därigenom kunna tillförsäkra änka och
barn det motsvarande högre pensionsbeloppet. Dessutom syntes det
rimligt, att, om särskilda bestämmelser komme att gälla för ordinarie
lärare, som förordnades till rektor, stadganden af motsvarande art komme
till stånd för ordinarie lärare, som förordnades till öfverdirektör eller
ledamot i öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.
I fråga om pensionernas storlek vore i reglementets § 24 fö reskript,
att pensionen för barnlös änka efter lektor, adjunkt och öfningslärare
skulle utgöra respektive 15, 162/3 och 20 procent af delaktighetsbeloppet.
Med afseende å dessa stadganden uppställde sig två frågor
till besvarande, nämligen dels huruvida de nämnda procentsatserna efter
de nya pensionsafgifternas införande borde bibehållas, sänkas eller höjas,
dels ock huruvida deras inbördes storlek borde lämnas oförändrad. Den
första af dessa frågor kunde icke med bestämdhet besvaras, förrän den
matematiska utredning af kassans ekonomiska ställning blifvit utförd,
som genom direktionens beslut blifvit satt i verket. Beträffande åter
procentsatsernas inbördes storlek, vore det tydligt, att den nuvarande
olikheten dem emellan hade sin grund däri, att det vid kassans bildande
ansetts, att, om samma procentsats tillämpats för alla tre kategorierna,
de båda senares och särskilt den sistas pensioner, på grund af de mindre
delaktighetsbeloppen, blifvit alltför obetydliga i jämförelse med den
förstas. Enligt revisorernas mening måste det emellertid erkännas, att
trots den högre procentsatsen de till öfningslärares änkor utgående
pensionerna i vissa fall blifvit relativt alltför små. Men då delaktighetsbeloppet
enligt revisorernas provisoriska förslag blifvit proportionsvis
mera höjdt för adjunkterna än för lektorerna och ännu mera för öfningslärarna,
ansåge revisorerna, att det borde tagas i öfvervägande, huruvida
icke de här ifrågavarande tre procentsatserna kunde något närmas
till hvarandra.
De stadganden, som enligt reglementets §§25 och 26 för när''
arande gällde för änka med pensionsberättigade barn och för föräldralösa
barn, ansåge revisorerna om möjligt böra undergå en förändring i
den riktningen, att storrå hänsyn än nu toges till den efterlefvande
familjens storlek. Vid valet mellan de olika sätt, på Indika denna tanke
kunde förverkligas, hade revisorerna särskildt uppmärksammat de mot
-
Statsutskottets Utlutande N:o 11. 85
svarande bestämmelser, som innehölles i § 13 af reglementet för prästerskapets
änke- och pupillkassa. 1 öfverensstämmelse därmed skulle de
ifrågavarande stadgandena erhålla ungefär följande lydelse: Änka med
ett pensionsberättigadt barn åtnjute 30 procents förhöjning å den i föregående
§ bestämda pension, änka med två pensionsberättigade barn 50
procents förhöjning, änka med flera än två pensionsberättigade barn
10 procents ytterligare förhöjning för hvarje följande barn. Har delägare
icke efterlämnat änka utan endast barn, som äro till pension
berättigade, åtnjute ett barn 50 procent af den pension, som skulle
modern tillfalla, två barn moderns hela pension, tre barn samma pension
med 30 procents förhöjning, fyra barn pensionsbeloppet med 50 procents
förhöjning, flera än fyra barn ytterligare 10 procents förhöjning för
hvarje barn utöfver nämnda antal. Detta förslag hade redan framställts
inom den kommitté, hvars betänkande lades till grund för kassans
bildande, men denna kommitté hade på anförda skäl ansett sig icke
kunna tillstyrka detsamma. Emellertid hölle rerisorerna före, att den
ifrågasatta förändringen icke skulle blifva synnerligen betungande för
kassan. Eu verkställd beräkning både nämligen visat, att utgifterna
för åren 1903 och 1904 härigenom skulle hafva ökats med respektive
kronor 3,072,70 och 3,167,50 eller med omkring 2 procent af den
summa, som livartdera året utbetalades i pensioner.
I det underdåniga utlåtande, som direktionen öfver elementarlärarnas
änke- och pupillkassa, jämlikt nådig remiss, den 16 oktober 1905 afgift^
i anledning af 1905 års revisorers omförmälda revisionsberättelse,
hemställde direktionen på anförda skäl, att Kungl. Maj:t täcktes uppdraga
åt särskildt förordnade kommitterade att, med hänsyn till den
omreglering af aflöningarna, som för det stora flertalet af delägarna i
elementarlärarnas änke- och pupillkassa numera trädt i kraft, uppgöra
förslag till ändrade bestämmelser såväl angående hvad i det för samma
kassa nådigst fastställda reglemente innehölles angående beräkning af
pensionsafgifter och pensioner som ock i andra afseenden, hvari ändringar
af samma reglemente kunde finnas af omständigheterna påkallade.
Vid underdånig föredragning af detta ärende den 27 april 1906 beslöt
Kungl. Maj:t, som med hänsyn till de under de senare åren ej blott vid
rikets allmänna läroverk utan äfven vid vissa andra läroanstalter, hvilkas
lärarpersonal vore delaktig i lärarnas vid elementarläroverken änkeoch
pupillkassa, vidtagna löneregleringar, funnit önskvärdt, att eu
fullständig utredning åvägabragtes, rörande den förändring af delägarnas
i änke- och pupillkassan ställning till kassan, som kunde vara
af omständigheterna påkallad, att bemyndiga chefen för ecklesiastik
-
86
Statsutskottets Utlåtande N:o It.
Sakkunniges
fritänkande.
departementet att tillkalla högst fem sakkunnige för att inom departementet
biträda vid verkställande af en dylik utredning samt uppgörande
af förslag till de ändringar i reglementet för kassan, som kunde
påkallas genom en förändring af delägarnas ställning till kassan eller
i öfrigt befinnas lämpliga.
På grund häraf tillkallade bemälde departementschef genom
beslut den 28 april 1906 för sagda ändamål såsom sakkunnige f. d.
kanslirådet E. F. Gustrin, rektorn vid högre allmänna läroverket i
Örebro K. W. Helander, adjunkten vid folkskoleseminariet i Lund L. T.
Larsson, teckningsläraren vid högre allmänna läroverket i Karlstad
K. H. Segerborg och numera byrådirektören i riksförsäkringsanstalten
K. Dickman.
Dessa sakkunnige afgåfvo den 8 april 1907 betänkande och förslag
angående nytt reglemente för lärarnas vid elementarläroverken änkeoch
pupillkassa; och häröfver hafva sedermera hörts öfverstyrelsen för
rikets allmänna läroverk, vederbörande domkapitel och Stockholms
stads konsistorium, direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk
och öfver gymnastiska centralinstitutet, styrelserna för de tekniska
elementarskolorna och Chalmers tekniska läroanstalt äfvensom vederbörande
läroverkskollegier, kassans direktion och statskontoret.
Sakkunnige utgå från den uppfattningen, att jämte den gamla
änke- och pupillkassan måste upprättas en ny sådan kassa, som skulle
öfvertaga alla den gamla kassans tillgångar och inkomster samt ansvara
för fullgörandet af alla dess förbindelser, och som skulle stå under
samma förvaltning och revision som den gamla kassan men vara skild
från densamma med afseende å delägare och delaktighetsbelopp, änkeoch
barnpensioner, pensionsafgifter med flera omständigheter. Då det
är att förutse, att ett visst antal delägare i den gamla kassan icke komma
att öfvergå till den nya, i synnerhet sådana, som vid framskriden ålder
sakna pensionsberättigade anhöriga, och då dessutom pensionstagarna
i den gamla kassan fortfarande måste tillhöra densamma, så måste
nämligen den gamla änke- och pupillkassan bestå, äfven sedan den
nya blifvit upprättad.
Skyldighet att vara delägare i den nya kassan skulle, enligt sakkunniges
förslag, åligga enhvar, som den dag, då reglementet för
denna kassa trädde i kraft, eller därefter genom befordran eller transport
blefve rektor eller ordinarie ämneslärare eller pensionsberättigad
öfningslärare vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium, rektor,
lektor eller adjunkt vid högre lärarinneseminariet i Stockholm samt
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
87
vid tekniska elementarskolorna i Norrköping, Malmö, Örebro, JJoräs
och Härnösand, föreståndare eller lektor vid Chalmers tekniska läroanstalt,
öfverlärare eller lärare vid gymnastiska centralinstitutet, kamrerare
eller kassör och bokhållare eller sekreterare och ombudsman
eller vaktmästare vid folkskollärarnas pensionsinrättning.
Delägare, som erhållit afsked med pension, skulle vara skyldig
att fortfarande kvarstå i kassan.
Rättighet att blifva delägare i den nya kassan skulle åter tillkomma
enhvar, som är delägare i den gamla kassan, med undantag
af lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarium och dem, som
erhållit afsked med pension före år 1905. Sådan rättighet skulle äfven
tillkomma hvar]a blifvande lärarinna med ordinarie tjänst vid något
af förutnämnda seminarier.
Att lärarna i trädgårdsskötsel vägrats inträde i den nya kassan
har, såsom i det följande kommer att framhållas, sin förklaring i det
sätt, hvarpå sakkunnige bestämt delaktighetsbeloppen i den nya kassan.
Då ombildningen af den nuvarande änke- och pupillkassan är föranledd
af de ökade aflöningsförmåner, som från och med år 1905 beredts flertalet
af de lärarkategorier, som tillhöra kassan, hafva sakkunnige ansett,
att öfvergång till den nya kassan ej bör förvägras dem, som erhållit
afsked med pension efter inträdet af år 1905, men väl dem, som pensionerats
före detta år och således icke kunnat blifva delaktiga af den
nya löne- och pensionsregleringen. Den nya läroverksstadgans bestämmelse,
att blifvande lärarinna vid allmänt läroverk skall vara ogift,
hafva de sakkunnige funnit lägga hinder i vägen för sådan lärarinna
att ingå i kassan, men blifvande lärarinna med ordinarie tjänst vid
seminarium hafva de ansett fortfarande såsom hittills böra äga rätt
till inträde i densamma. För närvarande är emellertid ingen ärnneslärarinna
delägare i kassan.
Beträffande delaktighetsbeloppen i den nya kassan yttra sakkunnige:
Hittills har delaktighetsbeloppet i kassan utgjort den i stat upptagna
lönen i högsta lönegraden för hvarje befattning. Och då för de
ursprungliga delägarna i kassan aflöningen icke var delad i egentlig
lön och tjänstgöringspenningar, så sammanföll i allmänhet lönen i
högsta lönegraden med högsta aflöningen. Undantag från detta förhållande
ägde blott rum beträffande vissa öfningslärare, hvilka utöfver
den i stat upptagna lönen uppburo särskild! arfvode för mer ansträngande
arbete eller arbete å Övertid. För dessa utgjorde nämligen
Delakligheti
belopp.
88
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
blott den å stat uppförda lönen i högsta lönegraden delaktighetsbeloppet.
Bland de sedermera upptagna nya slagen af delägare i kassan hade
öfverlärare och lärare vid gymnastiska centralinstitutet samt kassans
tjänstemän och betjänte sin aflöning delad i egentlig lön och tjänstgöringspenningar,
och för dessa blef den egentliga lönen i högsta lönegraden
delaktighetsbelopp.
Numera hafva emellertid genom de under de senare åren skedda
löne- och pensionsregleringarna nästan alla kassans delägare fått sin aflöning
delad i lön och tjänstgöringspenningar. Detta är visserligen icke
uttryckligen utsagdt beträffande öfningslärarna vid de allmänna läroverken
och seminarierna, men ser man på det sätt, hvarpå pensionen för dem
bestämmes, kommer man lätt till den uppfattningen, att de arfvoden,
som komma dem till godo, helt eller delvis äro att betrakta såsom
tjänstgöringspenningar. Ty under det att öfriga erhålla den egentliga
lönen i pension, utgör pensionsbeloppet för ordinarie öfningslärare vid
allmänt läroverk två tredjedelar af de löneförmåner, han under de sista
tio åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den
händelse han hela tiden själf bestridt sin tjänst, dock icke lägre belopp
än lönen oafkortad; och för öfningslärare vid folkskoleseminarier utgör
pensionsbeloppet för de till pension å allmänna indragningsstaten berättigade
tre fjärdedelar af det befattningen åtföljande arfvodet med
ålderstillägg af dessa bestämmelser jämte dem, som gälla med afseende
på utgående af extra arfvoden åt öfningslärare vid allmänna läroverk,
framgår, att nämnda arfvoden icke utöfva något inflytande på pensionsbeloppet
utom för vissa teckningslärare, hvarför de extra arfvodena för
musik- och gymnastiklärare helt och hållet äro att betrakta såsom tjänstgöringspenningar
och för teckningslärare till viss del. För öfningslärare
vid seminarierna blir åter en fjärdedel af det ordinarie arfvodet jämte
de extra arfvodena tjänstgöringspenningar.
Därigenom, att aflöningen delas i lön och tjänstgöringspenningar,
kan tydligen den förra bestämmas efter jänstens allmänna karaktär,
under det att mera tillfälliga omständigheter, såsom arbetstidens splittring
och ökning under vissa tider, representationskostnad in. in. kunna tagas
i betraktande vid bestämmandet af tjänstgöringspenningarna. Såsom
regel gäller därför också, att den egentliga lönen utgör pensionsbeloppet
vid afskedstagande^ Då således det med en viss befattning förenade
pensionsbeloppet kan antagas bäst angifva befattningens karaktär och
ställning, hafva sakkunnige ansett sig böra föreslå, att delaktighetsbeloppet
i élementarlärarnas nya änke- och pupillkassa skall utgöra det pensionsbelopp,
Statsutskott et fy Utlåtande N:o 11.
89
som är bestämdt för befattningen i dess högsta lönegrad, dock ej öfverstigande
4,000 kronor.
En svårighet möter härvid häruti, att teckningslärarna vid de
allmänna läroverken komma att uppbära pensioner, växlande vid de
högre läroverken från 2,000 till 2,750 kronor och vid de lägre från
000 till 2,360 kronor, beroende på det antal extratimmar, som ålegat
teckningsläraren under de tio sista åren af hans tjänstgöring. Det är
därför i själfva verket omöjligt att på förhand afgöra, huru stor pension
en sådan teckningslärare kan komma att erhålla. Men orättvist skulle
det utan tvifvel vara att af denna anledning bestämma berörda lärares
delaktighetsbelopp vare sig till det högsta eller till det lägsta af de
belopp, som kunna ifrågakomma, ty i förra fallet skulle de ålagda
pensionsafgifterna kunna blifva oformligt stora i förhållande till den
uppburna aflöningen och i senare fallet skulle änkepensionerna blilva
alltför låga för åtskilliga lärare, hvilka i följd af de många extratimmarna
kunna anses fullt upptagna af sin tjänstgöring vid läroverket.
För att undgå dessa svårigheter hafva sakkunnige föreslagit två olika
delaktighetsbelopp för teckningslärarna vid de högre och tre för dem vid
de lägre läroverken. Dessa delaktighetsbelopp skulle vara för lärarna
vid de högre läroverken 2,750 kronor och 2,000 kronor samt för dem vid
de lägre 2,000 kronor, 1,350 kronor och 900 kronor. Det större beloppet
vid de högre läroverken skulle tillkomma lärare, som tillträdde befattning
eller vid öfvergången till den nya kassan tjänstgjorde vid läroverk,
där undervisningstimmarna för teckningsläraren under de sist förflutna
fem åren i medeltal uppgått till minst 27. Öfriga teckningslärare vid
högre läroverk skulle hafva det mindre delaktighetsbeloppet. Vid lägre
läroverk skulle åter ett delaktighetsbelopp af 2,000 kronor tillkomma
lärare, som tillträdde befattning eller vid öfvergången till den nya
kassan tjänstgjorde vid läroverk, där teckningslärarens undervisningstimmar
under de sista fem åren i medeltal utgjort minst 22, under det
att teckningslärare vid dylika läroverk, som tillträdde befattning eller
vid öfvergången till den nya kassan tjänstgjorde viol läroverk, där teckningslärarens
undervisningstimmar under de sista fem åren i medeltal
uppgått till 15 men ej till 22, skulle erhålla ett delaktighetsbelopp af
1,350 kronor. Öfriga teckningslärare vid lägre läroverk skulle hafva
ett delaktighetsbelopp af 900 kronor.
Talet 27 har valts därför, att pensionsbeloppet för en teckningslärare
vid högre läroverk med 27 undervisningstimmar utgör medeltalet
mellan det högsta och det lägsta pensionsbelopp, som i föreliggande
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sand, 1 Afd. 11 Höft. 12
90
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
fall kan ifrågakomma. En tjänstgöring af 27 timmar i veckan kan
också betraktas såsom full tjänstgöring. Utgående från denna siffra
hafva sakkunnige beräknat, att af de 37 högre läroverken 28 med
manliga lärare och 1 med kvinnlig lärare skulle komma att tillhöra
gruppen med det högre delaktighetsbeloppet, under det att 3 läroverk
med manliga och 5 med kvinnliga lärare skulle komma att tillhöra
gruppen med det lägre delaktighetsbeloppet.
Svårare har det visat sig vara att beräkna tjänstgöringstiden för
teckningslärare vid lägre läroverk, real- och samskolor. Ty då läroplanen
för dessa skolor upptager 10 timmar obligatorisk teckning och 5
timmar välskrifning i veckan, så skulle teckningsläraren vid sådan skola
utan parallellafdelningar få 10 eller, om frivillig teckning förekomme,
högst 12 undervisningstimmar, ifall ämneslärare skötte undervisningen
i välskrifning, men öfverlätes åter alla välskrifningstimmarna på
teckningsläraren, skulle hans tjänstgöring komma att uppgå till 15
eller 17 timmar i veckan. Och då endast ett fåtal af dessa skolor hafva
konstanta parallellafdelningar, skulle flertalet af ifrågavarande lärare få
nöja sig med eu egen pension och ett delaktiglietsbelopp af 900 kronor,
under förutsättning, att den principen gjorde sig gällande, att ämneslärarna
vid'' dessa skolor borde öfvertaga undervisningen i väl skrifning
under det att i motsatt fall pensionsbeloppet komme att väsentligen
höjas, hvaraf åter blefve en följd, att delaktighetsbeloppet borde vederbörligen
ökas. Jämte det lägsta delaktighetsbeloppet 900 kronor hafva
därför sakkunnig ansett sig böra upptaga ett delaktighetsbelopp af
1.350 kronor för minst 15 timmars tjänstgöring. Men äfven detta belopp
skulle blifva för litet för de största skolorna af detta slag, där
teckningslärarens undervisningstid uppgår till 22 timmar i veckan och
därutöfver. För dessa hafva sakkunnige därför föreslagit ett delaktighetsbelopp
af 2,000 kronor, eller samma belopp, som tillkommer teckningslärarna
vid de mindre bland de högre läroverken. Sålunda anse sig
sakkunnige hafva bättre sörjt för teckningslärarna och deras ställning
till kassan, än som skulle hafva skett genom ett förslag i den riktning
1905 års revisorer antydt.
I åtskilliga änke- och pupillkassor, som åtnjuta bidrag af stat
eller kommun, och för Indika reglementen på senare tider utfärdats,
har man fastställt en öfre gräns för delaktighetsbeloppet och därmed
för änkepensionens storlek. Fn dylik öfre gräns föreslog äfven
den år 1891 i nåder tillsatta pensionskommittén i sitt år 1894
afgifna förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för änkor
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stat stil.skottets Utlåtande S:o It. !,1
och barn, ehuru statsbidrag för denna kassa icke förutsattes. I andra
änke- och pupillkassor har man sökt vinna ungefär samma mål genom
att för de högre aflönade tjänsterna sänka den procent, efter hvilken
man af delalctighetsbelÖppet beräknar änkepensionen. Sakkunnige hafva
ansett det förra sättet vara att föredraga och hafva såsom öfre gräns
för delaktighetsbeloppet föreslagit 4,000 kronor. Att denna siffra valts,
har berott därpå, att en stor delägargrupp har just detta delaktighetsbelopp,
under det att det fåtal, som skulle vara berättigadt till ett
högre, nästan helt och hållet består af rektorer, som tillsättas på förordnande
på viss tid, och som, om deras rektors förordnande upphörde,
egentligen skulle återgå till det delaktighetsbelopp af 4,000 kronor,
som de före förordnandet i regel hade. De bland dessa, som önska
bereda sina efterlefvande större förmåner än dem kassan erbjuder, kunna
ock lätt göra det genom att i allmänna änke- och pupillkassan eller
dylik anstalt insätta den summa, som besparas dem därigenom, att
pensionsafgiften beräknas efter ett lägre i stället för efter ett högre
delaktighetsbelopp.
En följd däraf, att sakkunnige föreslagit, att delägarnas pensionsbelopp
skola utgöra deras delaktighetsbelopp i den nya kassan, blir
tydligen, att de måste från denna utesluta tjänstinnehafvare, hvilkens
befattning icke är af den vikt eller fasthet, att den ansetts böra medföra
pensionsrätt för innehafvaren själf. Skulle lärare utan pensionsrätt,
som längre tid tjänstgjort vid läroverken, förklaras skyldig eller
berättigad att inträda i kassan, så borde detta tydligen företrädesvis
gälla de extra ordinarie ämneslärarna, tv sedan de inträdt i tjänstgöring
vid läroverken, fortsätta de i regel därmed, tills de erhålla
ordinarie anställning, hvithet ofta kan dröja många år. Men då ansökning
i detta syfte någon gång gjorts, har den städse blifvit afslagen,
till och med då det gällt af eforus tills vidare förordnad rektor, som
i denna egenskap tjänstgjort lång tid. Nekas kan ej heller, att upptagandet
af en med all sin konstans dock så rörlig kår skulle vålla
kassan mycken osäkerhet och oreda.
Bland delägarna i den gamla kassan skulle blott en lärargrupp,
nämligen lärarna i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarierna, af den
ifrågavarande bestämmelsen hindras att öfvergå i den nya kassan. I
olikhet med de öfriga öfningslärare vid folkskoleseminarierna erhöllo
nämligen lärarna i trädgårdsskötsel icke rätt till pension vid 1904 års
Riksdag, utan det bestämdes med afseende på dem blott att för uppehållande
af undervisning i trädgårdsskötsel och trädplantering må utgå
ett arfvode af 1,200 kronor, dock att, därest undervisningen ej med
-
92
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
delas i full utsträckning eller är fördelad på två personer, ersättningen
må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande utgå enligt dittills gällande
grunder. Tydligt är, att på så vaga bestämmelser angående tjänstgöring
och aflöning icke ett fixt delaktighetsbelopp kan grundas, likasom
att det icke kan vara lämpligt, att två lärare erhålla inträde i kassan
på samma plats. Därest åter lärarna i trädgårdsskötsel i likhet med
öfriga öfningslärare vid folkskoleseminarierna erhålla pension, försvinner
tydligen hindret för deras mottagande i den nya kassan.
I sammhang härmed yttra sig sakkunnige angående en till dem
öfverlämnad underdånig ansökning af styrelsen för Chalmers tekniska
läroanstalt om delaktighet i kassan för de lärare vid anstalten, som
blifvit tillerkända ålderstillägg, nämligen verkmästaren, andre lärarna
} byggnadskonst, i matematik, i kemi och i skeppsbyggeri samt läraren
i frihandsteckning. Till stöd härför framhåller styrelsen, att orsaken
därtill, att bemälda lärare icke på samma gång som lektorerna erhållit
delaktighet i kassan, torde hafva varit, att de ej ansetts lika
fast bundna vid anstalten, och att deras platser ej räknats som ordinarie
tjänster, men att dessa platser sedermera vuxit ut till sådan
omfattning, att deras innehafvare måste anses hafva sin hufvudsakliga
sysselsättning och sitt hufvudsakliga uppehälle uti dem, något som äfven
blifvit af Kungl. Maj:t och Riksdagen erkändt därigenom, att ålderstillägg
blifvit tilldelade dessa lärare. Också hade styrelsen i underdånig
skrifvelse den 16 maj 1905 hemställt, att dessa lärare skulle få
antagas med fullmakt i stället för medelst förordnande, och att de
skulle berättigas till pension på allmänna indragningsstaten efter de i
analoga fall gällande villkoren.
Då emellertid denna hemställan ännu icke vunnit nådigt bifall,
och då bemälda lärare således fortfarande saknade pensionsrätt, ansåge
sig sakkunnige icke för närvarande kunna tillstyrka deras upptagande
i kassan och det så mycket mindre, som Kungl. Maj:t den 13 juli 1906
tillsatt en kommitté för afgifvande af utlåtande och förslag till ordnande
af den högre tekniska undervisningen. Det syntes nämligen icke
osannolikt, att ifrågavarande lär arbefattningar i en nära liggande framtid
komme att förändras'' till art och omfattning. Skulle emellertid så
icke blifva fallet, utan dessa befattningar komme att bibehållas och
tillerkännas pensionsrätt, funne sakkunnige hinder icke böra möta för
berörda lärares inträde i kassan, naturligtvis under förutsättning, att
erforderligt statsbidrag beviljades för deras mottagande.
Slutligen föreslå sakkunnige att för delägare, som innehar två eller
Stutsutskottets Utlåtande N:o 11.
93
/lera befattningar, hvilka tillhörn kassan, skall delaktighelsbeloppet utgöra
stimman af de särskilda befattningarnas delaktig!)etsbelopp, dock icke öfver
3,000 kronor.
Vid bestämmande af de pensionsbelopp, som skulle föreslås, hafva
sakkunnige utgått från den uppfattningen, att änkepensionen borde
höjas i ungefär samma proportion som lönerna blifvit höjda vid den
år 1904 skedda eller därefter vidtagna löneregleringar. Till stöd för
denna sin uppfattning anföra sakkunnige:
Den tidens dyrhet, som föranleda, att aflöningen betydligt ökats
för nästan samtliga här ifrågavarande tjänsteinnehafvare, verkar tydligen
lika kraftigt, eller snarare än kraftigare på deras efterlefvande
änkor och barn, så att det måste blifva lika svårt, för att icke säga
lika omöjligt för dessa att reda sig med de gamla pensionerna, som
det varit för tjänstinnekafvarna själfva att draga sig fram med den
förra aflöningen. Och då det är lifsmedel och bostad, hvilkas pris i
synnerhet stegrats, är det tydligt, att den inträdda dyrtiden i främsta
rummet drabbar dem, som i följd af sina inkomsters knapphet måste
inskränka sig till det oundgängliga. Sakkunnige hade därför gärna
önskat öka samtliga änkepensionerna ännu mer, men hafva afhållits
därifrån af de dryga kostnader, det skulle hafva medfört. I stället
hafva sakkunnige sökt afhjälpa de mest framträdande olägenheterna
af änkepensionernas knapphet genom att föreslå dels änkepensionernas
höjning icke blott för ett eller två barn utan äfven för öfriga
minderåriga barn, dels en betydligare ökning af de lägre allönade
delägarnas änkepensioner. Uppenbart torde nämligen vara, att en
pension, som nödtorfteligen räcker till för änka med två barn, måste
blifva alldeles otillräcklig för änka med till exempel sju eller åtta
minderåriga barn, samt att eu pension, som är någorlunda tillräcklig
för två föräldralösa barn, blir fullkomligt otillräcklig, om den måste
delas på tre eller fyra gånger detta antal. Sakkunnige hafva därför
i likhet med 1905 års revisorer föreslagit att den förhöjning af
änkans pension, som enligt det gamla reglementet äger rum med 30
procent för ett och med 50 procent för två eller fena minderåriga barn,
skulle ytterligare ökas med 10 procent för hvarje minderårigt barn utöfver
de två, äfvensom att, då enligt det gamla reglementet ett föräldralöst
barn erhåller 50 procent af den pension, som skulle hafva tillkommit
modern, samt två eller flera föräldralösa barn moderns hela pension, skulle
framdeles samma bestämmelser gälla med afseende på ett och två så
-
Pensions
beloppen.
94
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
dana barn, men tre föräldralösa barn skulle erhålla moderns pension med
30 procents förhöjning, fyra samma pension med 50 procents förhöjning
samt fem eller flera föräldralösa, minderåriga barn ytterligare 10 procents
förhöjning för hvarje barn öfver fyra.
De minsta pensioner, som hittills utgått ur kassan, äro 50 kronor
och de därnäst 60, 90 och 120 kronor. Nekas kan icke, att dessa
små belopp i vår tid, då existensminimum torde hafva stigit i större
proportion än lefnadskostnaderna i allmänhet, äro för obetydliga för
att kunna anses lämna en verksam hjälp till den pensionerades uppehälle.
De behöfva därför utan tvifvel väsentligen höjas för att motsvara
sitt ändamål.
Såsom skäl för en större förhöjning af pensionerna för de lägre
aflönades efterlefvande kan äfven anföras, att de lägre aflönade befattningarna
i regel tillträdas vid yngre ålder än de mer aflönade, hvarför
ock innehafvarna af förstnämnda befattningar i allmänhet hafva
betalt pensionsafgifter under längre tid och därför kunna anses berättigade
till jämförelsevis högre pensioner.
För att å ena sidan höja änkepensionerna i ungefär samma förhållande
som lönerna vid den sista löneregleringen blifvit ökade, och
å andra sidan kraftigt tillgodose de lägre aflönade delägarnas änkepensioner,
hafva sakkunnige föreslagit, att hvarje änkepension skall bestå
af två delar, en, som till samma belopp ingår i alla pensioner, och
som kunde kallas grundpension och en, som utgör en viss procent af delaktighetsbeloppet,
och som kunde benämnas tilläggspension. Såsom grundpension
hafva sakkunnige antagit 100 kronor och såsom tilläggspension
20 procent af delaktighetsbeloppet. Därigenom att grundpensionen till
lika stort belopp ingår i alla pensioner, höjer den de lägre pensionerna
i större förhållande än de högre, och sakkunnige hafva därför ansett
sig kunna underlåta att föreslå olika procent vid bestämmande af tillläggspensionen
för de högre och lägre delaktighetsbeloppen.
För att ådagalägga, i hvad mån sakkunnige lyckats i denna afsikt,
hafva de sammanställt följande tabell:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förhållandet mellan maximiaflöningar och änkepensioner.
Rektor vid högre allmänt läroverk eller högre lärarinneseminarium
.............................................
Rektor vid realskola .........................................
Lektor vid högre allmänt läroverk eller högre lära
rinneseminarium
...........................;•••■;............
Adjunkt vid allmänt läroverk eller seminarium ......
Teekningslärare vid högre allmänt läroverk............
» » » » » .....-.....
*. » realskola .............................
Musiklärare vid högre allmänt läroverk ..........
» » realskola ...............................
Gymnastiklärare vid högre allmänt läroverk ....
» » realskola ........................
Rektor vid folkskoleseminarium .....................
Teekningslärare vid folkskoleseminarium .........
Musiklärare » » .........
Gymnastiklärare » » .........
Manlig slöjdlärare vid » .........
Föreståndare vid Chalmers tekniska läroanstalt
Lektor » » »
Rektor vid teknisk elementarskola..................
Lektor » » » ...........
öfverlärare vid gymnastiska centralinstitutet ...
Lärare » » *
» » » »
Kamrer vid folkskollärarnas pensionsinrättning
Kassör » » »
Sekreterare vid » »
Vaktmästare » » »
!
Maximi-
aflöningen
Före- 1
slaget
delaktig-
hets-
belopp
1
Änke- pensionen |
Maximi- aflöningens S
ökning i
procent af
''ärra maximi- aflöningen 1
1
Änke- pensionens
ökning i
procent af
nuvarande
änkepension
förr
nu
den nu
gällande
den före-;
slagna j
1 I
2
1
3 1
4
5
6
7
5,000
6,300
4,000
675
900
26-o
33-3
4,000
5,365
3,700
600
840
34-1
40-o
4,500
5,840
4,000
675
900
28* s
33-a
3,500
4,885
3,400
584
780
39-6
33*6
3,200
4,065
2,750
300
650
27*o
1 16*7
2,600
3,315
2,000
300
500
27*5
66*7
2,400
3,515
2,000
120
500
46*5
316*7
1,575
2,305
1,350
120
370
46*3
208-3
1,050
1,535
900
120
280
46-2
133-3
1,250
2,025
1,700
250
440
62-o
76-0
450
1.060
750
90
250
135-6
1 i i *8
2,100
2,590
2,000
300
500
23-3
66* 7
000
1,325
900
120
280
120-8
133-3
4,500
5,840
4,000
675
900
29-8
33* s
1,200
1,770
1,050
240
310
4i-5
29*2
1,500
2,160
1,350
300
370
44-o
23*3
118m
675
1,675
975
135
295
148-1
675
1,575
975
135
295
133-a
118-r.
6,000
7,000
4,000
900
900
16-T
—
4,500
6,000
4,000
675
900
38*3
33-3
5,000
6,800
4,000
750
900
36-o
20-o
4,000
5,840
4,000
600
900
46-0
50-o
5,500
5,500
4,000
600
900
—
50-o
3.000
3,000
2,200
367
540
—
47*1
2,500
2,500
2,000
334
500
—
49-7
5,500
| 5,500
4,000
600
900
—
;)0-o
3,000
i 3,000
2,000
334
500
—
49-:
1,800
| 1,800
1,200
240
340
—
41*7
800
800
600
120
220
—
83*o
so
ca
Statsutskottets Utlåtande N:o 11
96
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Utsträckning
af pensionsrätter).
I fråga om denna tabell är att märka, att vid angifvande af nuvarande
maximiaflöning afdrag gjorts för de afgifter för delägarnas egen
pensionering, som vid senaste löneregleringar för dessa delägare fastställts,
hvarjämte de sakkunnige beträffande föreståndare och lektorer
vid Chalmers tekniska läroanstalt anmärka, att de vid angifvande af nuvarande
maximiaflöning medräknat den tillfälliga löneförbättring, som
af 1906 års Riksdag beviljats, ehuru den blott afsett ett år.
Sakkunnige framhålla vidare, att det yrkande från flera håll framställts,
att pensionsberättigade anhöriga till delägare i kassan, hvilka
aflidit sedan början af år 1905, då den nya löneregleringen för flertalet
af kassans delägare blef gällande, och intill dess den nya änke- och pupillkassan
träder i verket, måtte komma i åtnjutande af de förbättrade
pensioner, som skulle hafva tillkommit dem, om bemälde bortgångna
delägare varit i tillfälle att inträda i den nya kassan. Såsom ett härmed
likartadt fall hade härvid anförts, att åtskilliga änkor efter lärare,
som aflidit under åren 1877 och 1878, då frågan om inrättande af lärarnas
vid elementarläroverken änke- och pupillkassa låg under behandling,
tilldelats pensioner ur kassan, ehuru något mindre än de, som eljest
enligt reglementet skulle utgått.
Hvad som här åsyftades vore tydligen det nådiga beslut, som meddelades
kassans direktion genom nådiga brefvet den 2 maj 1879. I detta
bref förklaras nämligen att, sedan åtskilliga änkor efter lärare vid de allmänna
läroverken och folkskoleseminarierna i underdånighet anhållit, att
sökandena, hvilkas män aflidit under åren 1877 och 1878, innan reglementet
för lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa blifvit utlärdadt
och sålunda denna pensionsinrättning, i hvilken de i lifstiden förklarat
sig villiga att, med afstående af sina efterlefvandes rätt till nådår,
ingå såsom delägare, trädt i full verksamhet, måtte beredas pension från
nämnda kassa, Kung!. Maj:t medgifvit, att bemälda änkor finge från berörda
änke- och pupillkassa åtnjuta pension med två tredjedelar af det belopp,
som skulle tillkommit dem, därest de enligt kassans reglemente varit
pensionsberättigade, dock under villkor, att de delägare i stärbhusen efter
dessa.lärare, hvilka vore lagligen berättigade till nådårs åtnjutande, afstode
från inkomsterna däraf samt till vederbörande domkapitel återbure för att
till statsverket redovisas, hvad de af sådan inkomst uppburit, med afdrag
al hvad till vikariens aflönande under nådårstiden blifvit af dem utbetaldt.
Trots de olikheter, som onekligen förefinnas mellan detta fall och
det nu föreliggande, finna sakkunnige det dock icke kunna bestridas,
att likhet äger rum däruti, att det i båda fallen är fråga om att bereda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o ll
<*7
änkor cell barn, livilkas män eller fäder med döden afgått under den
tid respektive änka- och pupillkassor varit i förberedelsens stadium, vissa
förmåner ur kassorna. Sakkunnige behjärta ock lifligt ifrågavarande
änkors och barns behof af förbättrade pensionsförmåner och finna det
hardt, att änkor och barn, livilkas män eller fäder afiidit helt kort förrän
de varit i tillfälle att öfvergå i den nya kassan, måste för framtiden
vara inskränkta till den mindre pension, som den gamla kassan erbjuder;
i synnerhet gäller detta öfningslärare, livilkas nuvarande änkepensioner
utgå med så små belopp som 90 kronor, 120 kronor eller högst 300
kronor. Sakkunnige hafva därför ansett sig böra föreslå, att äukot och
barn efter delägare i gamla kassan, hvilka aflida under tiden från början
afl år 1905 till slutet af år 1908, må från början af år 1909 komma i
åtnjutande af den pension i nya kassan, som skulle hafva tillkommit dem,
om bemälda delägare i densamma vunnit inträde, men med skyldighet för
vederbörande stärbhus att afstå från detsamma eventuellt tillkommande rätt
till tjänstår, för så vidt detta folie inom år 1909.
Med afseende å erforderliga pensionsafgifter anföra sakkunnige
följande. .
De pensionsafgifter, som hittills utgått till kassan, hafva alla vant
af ett slag, nämligen sådana, som helt och hållet bestämts efter hvais
och ens delaktighetsbelopp, hvilket åter utgjorts af lönen i högsta lönegraden
eller den pension, nämnda lönegrad betingat, Vid pensionsafgiftens
bestämmande har således intet afseende blifvit fästadt vid
delägarens lefnads- eller tjänstålder och ej heller vid hans civilstånd,
tiden för äktenskaps ingående eller åldersskillnad mellan makarna. Denna
anordning har fört med sig, att alla innehafvare af samma befattning
eller af samma pension erlagt lika stora pensionsafgifter, att pensionsafgiften
visserligen varit ganska dryg, under det att delägaren tillhört
de lägre lönegraderna, men å andra sidan icke ökats pa samma gång
familjen vuxit, utan hela tiden förblifvit oförändrad, samt att de efterlefvandes
pension blifvit lika stor, närhelst delägare efter flera eller
färre års tjänstgöring med döden afgått. Dessa fördelar, särskild! den
i sista rummet nämnda, äfvensom den omständigheten, att i följd af
den grundfond, som vid kassans stiftande tilldelades densamma, och
det statsbidrag, som beviljats den, den pension, som af kassan tillförsäkrats
de efterlefvande, städse varit större än den, som genom den
erlagda afgiften kunnat erhållas i annan anstalt, torde hafva föranleda
att några klagomål öfver eller några förslag till ändring af berörda anBih.
till iksd. Prof. 1908. 4 Sami 1 Afd. 11 Höft. 13
Pensions
afgifter.
98 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
ordning icke försports. Sakkunnige hafva icke heller ansett sig hafva
skäl att föreslå någon ändring i detta afseende.
Visserligen hade inom sakkunnige väckts förslag därom, att en
inträdesafgift, till sin storlek beroende på vederbörandes ålder, borde
åläggas delägarna i den gamla kassan vid öfvergång till den nya.
Delägarna i den gamla kassan hafva nämligen under en längre
eller kortare tid erlagt den mindre afgiften för den mindre pensionen
och komma därför att under så mycket kortare tid erlägga den högre
afgiften, men skola det oaktadt komma att för sina efterlefvande åtnjuta
den föreslagna högre pensionen, under det att nytillträdande delägare
hela tiden komma att betala den högre afgiften. Det kunde därför synas
befogad!, att delägarna i den gamla kassan vid öfvergången till den
nya erlade en inträdes- eller retroaktivafgift, motsvarande skillnaden
mellan den nya och den gamla änkepensionen, och för den tid, enhvar
tillhört den gamla kassan.
Häremot erinrades emellertid, att vid kassans stiftande ingen
inträdes- eller retroaktivafgift bestämdes för då i tjänst varande eller
redan pensionerade lärare, utan alla upptogos i kassan oberoende af
lefnads- och tjänstålder, civilstånd och andra omständigheter och utan
annan skyldighet än att betala den årliga pensionsafgiften och detta,
ehuru de förmåner i pension för efterlefvande, som då vunnos, för de
allra flesta voro vida större än den ökning af dessa förmåner, hvarom
det nu är fråga. Icke heller vid upptagande af nya delägargrupper i
kassan har eu dylik afgift satts i fråga. Vidare skulle eu sådan afgift, i
synnerhet som den för somliga måste blifva ganska stor, säkerligen
hindra många att öfvergå till den nya kassan, hvarför denna icke komme
att göra det gagn och vinna den utveckling, som afsetts. Slutligen
skulle det blifva ganska svårt att rättvist bestämma storleken af berörda
inträdesafgift. Ty att helt enkelt beräkna den efter skillnaden i änkepensionerna
och tjänståldern eller den tid, vederbörande tillhört den
gamla kassan, vore tydligen högst orättvist, då därigenom den, som
tidigt erhållit plats och i många år erlagt afgift till kassan, skulle
komma att få betala mer än den jämnårige, som vid sen ålder vunnit
ordinarie tjänst. Att åter vid beräkningen lägga t. ex. lefnadsåldern
till grund utan att taga hänsyn till åldersskillnaden mellan makarna skulle
äfven leda till ett otillfredsställande resultat, helst dessa omständigheter
eljest icke tagas i betraktande vid bestämmande af pensionsafgiften, och
det torde vara vanskligt att afgöra, i hvad mån statsbidraget och kassans
grundfond böra räknas de särskilda delägarna till godo. Med anledning
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
99
af hvad sålunda blifvit invändt mot den ifrågasatta ölVergångsafgiften,
hafva sakkunnige ansett sig böra afstå därifrån.
Beträffande de årliga pensionsafgifternas storlek, synes det sakkunnige
billigt, att pensionsafgifterna höjas ungefär i samma proportion som lönerna
och de föreslagna änkepensionerna blifvit ökade. Detta skulle kunna
ske genom att bestämma pensionsafgiften för i tjänst varande delägare
till 3 procent och. för pensionerad delägare till 2 procent af hvars och ens
delaktighetsbelopp.
Pensionsafgiften för pensionerad delägare har i den gamla kassan
utgjort 2 procent af den honom tillkommande pensionen, och denna
har i allmänhet utgått med samma belopp som lönen, då denna ej
öfverstigit 3,000 kronor, men vid högre lön med 80 procent af densamma.
Vid de nya löneregleringarna har aflöningen i allmänhet delats i
fast lön och tjänstgöringspenningar, och har härvid den fasta lönen
vid afskedstagandet fått utgöra pensionens belopp.
Och då den fasta lönen i högsta lönegraden i regel är mindre än
80 procent af totalaflöningen i samma lönegrad, så blir häraf en följd,
att den nya pensionen, som antagits såsom delaktighetsbelopp i den
nya änke- och pupillkassan, utgör en mindre procent af totalaflöningen
än den gamla pensionen var af dåvarande total aflöning. Då nu sakkunnige
föreslagit, att pensionerad lärare skall i pensionsafgift erlägga
2 procent af delaktighetsbeloppet, under det att i tjänst varande delägare
skall betala 3 procent af detsamma, kommer således pensionerad
lärare med afseende på pensionsafgiftens storlek i ett gynnsammare
läge i den nya än i den gamla kassan. I den nya kassan kommer
nämligen pensionerad delägare städse att betala 66 % procent af hvad
han erlagt såsom i tjänst varande, under det att pensionerad delägare
till den gamla kassan erlagt från 80 till 100 procent af hvad han betalt
under sin tjänstetid. Den lindring, pensionerad delägare sålunda vunnit,
hafva sakkunnige ansett billig med anledning af den jämförelsevis
mindre pension, han enligt den njm löneregleringen erhållit.
För att klargöra resultatet från olika synpunkter af en förhöjning af
pensionsafgiften till 3 procent af delaktighetsbeloppet för i tjänst varande
delägare hafva sakkunnige upprättat följande tabell.
100
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Förhällandet mellan aflöning-, pen
-
Pensionsafgiften
Pensionsafgiften
den
nuvarande.
den
föreslagna.
den nuva- rande i % af
max.-aflönin- gen förr.
I den föreslagna j
1 i % af max.- 1
aflöningen nu. ''
1
1.
2.
3.
4.
Rektor vid h. allm. lärov. eller h. lär.-sem..........
90
120
1.8
1.9
Rektor vid realskola .....................................
80
in
o
2.1
Lektor vid h. allm. lärov. eller Ii. lär.-sem..........
90
120
2
2.1
Adjunkt vid allm. lärov. eller seminarium .........
70
102
2
2.1
Teckningslärare vid högre allm. läroverk............
30
82.50
0.9
2
» » » » » ............
30
00
1.2
1.8
> » realskola ...........................
12
60
0.5
1.7
» » > ........................
12
40.50
0.8
1.5 j
» » » ...........................
12
27
i.i
1.8
| Musiklärare vid högre allm. läroverk ...............
25
51
2
2.5
* » realskola.................................
9
22.50
2
2.1
Gymnastiklärare vid högre allm. läroverk .........
30
BO
i.i
2.8
» » realskola..........................
12
27
2
2
Rektor vid folkskoleseminariuin........................
90
120
2
2.1
Teckningslärare vid folkskoleseminarium............
24
31.50
2
1.8 [
Musiklärare » » ............
30
40.50
2
1.9
Gymnastiklärare » » ............
13.50
29.25
1.7
Manlig slöjdlärare vid » ...........
13.50
29.25
1.9
Föreståndare vid Chalm. läroanst......................
120
120
2
1.7
Lektor » » » .....................
90
120
2
2
Rektor vid teka. elem.-skola .........................
100
120
2
1.8
Lektor » » > ........................
80
120
2
2.1
Öfverlärare vid gynna centralinstitutet...............
80
120
1.5
2.2
Lärare » » » ..............
44
66
1.5
2.2
D:o » > » ...............
40
60
1.0
2.4
Kamrer vid folkskolehs pensionsinrättning .........
80
120
1.5
2.2
Kassör » » » ........
40
60
1.3
2
Sekreterare vid » » .........
24
36
1
1.3
2
Vaktmästare »» » .........
12
18
1.5
2.3 I
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
101
sionsafgift och änkepension.
Minimiaflöningen
förr. nu.
...........- |
Pensionsafgiften
.......7"...... !
(len nuvarande , den föreslagna j
% af min.-af-! i % af min.-af- löningen förr. 1 löningen nu.
! !
Pensionsafgiften
1
(lön nuvarande i den föreslagna
% af nuvarande! % af föreslagna1
änkepensionen. I änkepensionen, i
Pensionsafgif- tens ökning i %
af nuvarande
pensions- afgiften.
5.
6.
7.
8.
9. i
10.
1J.
4,500
5,820
2
2.1
13.3
13.3
33.3
3,500
4,885
2.3
2.3
13.3
13.2
38.8
2,500
3,900
3.6
3.1
13.3
13.3
33.3
1.500
2,935
4.7
3.5
12
13.1
45.7
1,000 1
2,320
1.0
3.6
10
12.7
175
1,000
1,360
a
4.4
10
12
100
1,650
1,800
0.7
3.3
10
12
400
1,125
1,240
3.3
10
10.9
237.5
tiOO
680
2
4
10
9.6
125
750
1,070
3.3
4.8
10
11.6
104
450
535
2
4.2
10
9
150
1,100
1,360
3
4.4
10
12
100
600
680
2
4
10
9.6
125
3,500
4,865
2.o
2.5
13.3
13.3
33.3
800
980
3
3.2
10
10.2
31.3
1,100
1,370
2.7
3
10
10.9
35
675
880
2
3.3
10
9.9
116.7
675
1,080
2
2.7
10
9.9
116.7
5,000
6,000
2.4
2
13.8
13.3
0
3,500
5,000
2.0
2.4
13.3
13.3
33.3
4,000
4,870
2.5
2.5
13.3
13.3
20
3,000
3,900
2.7
3.1
13.3
13.3
50
5,000
5,000
1.6
2.4
13.3
13.3
50
3,000
3,000
1.5
2.2
12
12.2
50
2,500
2,500
1.6
2.4
12
12
50
5,000
5,000
1.6
2.4
13.8
13.3
50
2,500
2,500
1.6
2.4
12
i J2
50
1,600
1,600
1.5
2.3
10
10.6
50
700
700
1.7
2.6
10
8.2
50
102
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Utom denna för alla delägare gemensamma, årliga pensionsafgift
hafva emellertid sakkunnige föreslagit ännu ett par afgifter.
För att skydda kassan för den förlust, som kan förorsakas densamma
genom delägares sent ingångna äktenskap med stor åldersskillnad mellan
makarna, hafva nämligen sakkunnige föreslagit, att delägare, som efter
fyllda 65 år ingår äktenskap, skall för att erhålla pensionsrätt för sina
efterlefvande erlägga en tillag g saf gift, beräknad efter mannens ålder och
åldersskillnaden mellan makarna, Och vidare borde kostnaderna för den
förhöjning i pensionen, som ifrågasatts för änkor och barn efter delägare,
som aflidit under åren 1905—1908, enligt sakkunniges mening icke fördelas
på samtliga delägare i den nya kassan utan till väsentlig del bestridas
af de nuvarande delägare i den gamla kassan, hvilka öfverginge i
den nya. Dessa kunde nämligen lätt tänka sig, att, om de själfva aflidit eller
komme att aflida under nämnda tid, deras egna efterlefvande skulle
vara eller komma att blifva i samma belägenhet, som nu ifrågavarande
änkor och barn. Och då delägarna i den gamla kassan vunne inträde
i den nya utan särskild inträdesafgift, hvarigenom flertalet bland dem
skördade en ej obetydlig förmån, så kunde man hoppas, att de villigt
skulle åtaga sig den mindre retroaktivafgift, som för sagda ändamål
blefve erforderlig. Denna retroaktivafgift skulle utgå för åren 1905—
1908 och utgöra skillnaden mellan den pensionsafgift, delägare skulle
erlagt till den nya kassan, om han vid ingången af år 1905 eller vid
senare skedd utnämning inträdt i densamma, och den, som för hvarje
af nämnda år erlagts till den gamla kassan. Inbetalningen af berörda
retroaktivafgift skulle ske under år 1909 med en tolftedel för hvarje
månad. Dylik retroaktivafgift skulle äfven erläggas af vederbörande
änka och barn från början af år 1905 till mannens eller faderns död.
Räntefot och
statistiskmatematisk
utredning.
På anförda skäl (S. B. sid. 67—68) hafva sakkunnige besluta, att
till grund för den direkta beräkningen af kassan skulle läggas en räntefot
åt 4 procent, men att därjämte skulle genom en approximativ beräkning
ådagaläggas, hvilket inflytande användandet af en lägre räntefot
skulle utöfva på de särskilda förhållandena inom kassan. Och sedan
sakkunnige för sig fastställt antalet delägare, delaktighets- och pensionsbelopp
samt pensionsafgifter i den nya kassan äfvensom räntefoten för
dess direkta beräkning och öfriga omständigheter, som kunde inverka
på den erforderliga statistisk-matematiska utredningen, uppdrogo de
verkställandet af denna utredning åt sin ledamot byrådirektören K.
Diekman. Den af honom på angifna grunder utarbetade statistisk
-
Statsutskottets Utlåtande N:o It.
103
matematiska utredningen af kostnaden för genomförande af sakkunniges
förslag linnes upptagen såsom bilaga 2 till sakkunniges betänkande.
För att komma till klarhet beträffande’de förändringar, som inträffat
med afseende å antalet delägare och deras delaktighetsbelopp,
hafva sakkunnige utgått från en förteckning öfver delägare och delaktighetsbelopp
vid kassans stiftande, eller då en ny delägargrupp i
kassan upptogs, samt därpå i särskilda tabeller uppfört nytillkomna
delägare, höjda delaktigbetsbelopp samt sådana delägare, som i följd af
deras befattningars indragning från kassan afgått.
Sålunda upptaga sakkunnige först i en tabell antalet delägare och
de delaktighetsbelopp, för hvilka kassan ursprungligen beräknats. Dessa
delägare voro alla lärare vid allmänna läroverk, pedagogier, högre
lärarinneseminariet eller folkskoleseminarierna. Därpå redogöres för de
ändringar i bemälda delägares antal och deras delaktighetsbelopp, som
inträffat under perioden 1878—1897. Och härvid angifvas först under
perioden nytillkomna delägare och tiden för deras befattningars upprättande,
vidare redogöres för den ökning af delaktighetsbeloppet, som
vunnits af redan förhandenvarande delägare, och slutligen upptagas de
delägare, som under perioden afgått genom indragning eller ombildning
af läroverk eller lärarbefattningar (S. B. sid. 36—41).
På grund af dessa ändringar i lärarpersonalen och dess aflöning
har, såsom särskilda tabeller (S. B. sid. 42—43) ådagalägga, det delaktighetsbelopp,
för hvilket kassan är ansvarig, å ena sidan ökats med
en summa af 320,075 kronor, men å andra sidan minskats med ett
belopp af 80,300 kronor, hvadan den definitiva höjningen af samma
delaktighetsbelopp utgjort 239,775 kronor.
En granskning af primärtabellerna visar äfven, att största delen af
denna ökning i delaktighetsbeloppet ägt rum i slutet af 1870- och början
af 1880-talet, då den ökning, som ägde rum i början af 1890-talet, i väsentlig
män motväges af den indragning af läroverk och lärarplatser, som
vid denna tid skedde. Kassan har således vid början af år 1909 i omkring
25 år måst dragas med denna ökning i delaktighetsbeloppet utan
att hafva erhållit något däremot svarande statsbidrag, hvilket enligt sakkunniges
mening i sin mån bidragit till kassans i det hela svaga ställning.
På samma sätt redogöres för ändringarna i delägarnas antal och
delaktighetsbelopp under perioden 1898—1907 (S. B. sid. 44—46).
Sakkunnige framhålla, att af de under denna period tillkomna delägare
statsbidrag erhållits för 3 rektorer vid femklassiga läroverk, 32 lektorer och
129 adjunkter, 3 tecknings-, 3 musik- och 3 gymnastiklärare vid femklassiga
Statsbidrag!
för nytillkomna
befattningar
och
Ökade delaktighetsbelopp.
104
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
läroverk, jämte den nytillkomna lärarpersonalen vid folkskoleseminarierna,
hvaremot statsbidrag vid tiden för afgifvandet af sakkunniges betänkande
ej erhållits för 2 rektorer vid högre läroverk och 14 rektorer vid femklassiga
läroverk (real- och samskolor) samt för 2 lektorer, 25 adjunkter,
2 öfningslärare af hvardera slaget vid högre läroverk och 14 öfningslärare
af hvartdera slaget vid femklassiga läroverk (real- och samskolor).
Vid nuvarande tjänsteinnehafvares afgång kunna åter afföras såsom
delägare 17 rektorer vid treklassiga läroverk, 3 rektorer vid tvåklassiga
pedagogier och 1 pedagog vid enklassig pedagogi samt 17 öfningslärare
af hvartdera slaget vid treklassiga läroverk äfvensom 3 musik- och 3
gymnastiklärare vid tvåklassiga pedagogier.
Genom dessa ändringar i lärarpersonalen under perioden hade delaktighetsbeloppet
i kassan ökats med en summa af 193,100 kronor, utan
att motsvarande statsbidrag vid tiden för afgifvandet af sakkunniges
betänkande erhållits. Å andra sidan hade emellertid delaktighetsbeloppet
genom indragning och ombildning af läroverk och lärarbefattningar
minskats med 88,300 kronor (S. B. sid. 48), hvadan såsom ökning af
delaktiglietsbeloppen utan statsbidrag återstå 104,800 kronor.
Slutligen upptagas i särskild tabell (S. B. sid. 49) de delägare,
som förutom lärarpersonalen vid allmänna läroverk, pedagogier och
seminarier tillhöra kassan, jämte deras delaktighetsbelopp. För samtliga
dessa delägare har statsbidrag erhållits.
Då kassan stiftades, beviljade Riksdagen den ett årligt anslag af
60,000 kronor äfvensom 5,000 kronor till förvaltningskostnadernas bestridande.
Sedermera har statsbidraget ökats dels för upptagande i kassan
af delägare, hörande till andra anstalter än dem, för Indika kassan ursprungligen
bildades, dels för upptagande af nytillkomna lärarbefattningar
vid anstalter, som redan tillhörde kassan. På sådant sätt har statsbidraget
åren 1880, 1888, 1891, 1901, 1903, 1905 och 1906 ökats med
sammanlagdt 26,737 kronor. (S. B. sid. 51—52).
De nya delägare, för hvilkas upptagarde i kassan nyss angifna
statsbidrag beviljats, inträdde i kassan med delaktighetsbelopp å tillhopa
806,225 kronor. (S. B. sid. 53).
Mot ett sammanlagdt delaktighetsbelopp af 806,225 kronor har
således svarat ett statsbidrag af tillsammans 26,737 kronor, hvadan statsbidraget
i medeltal utgjort 3,316 procent af delaktighetsbeloppet.
Såsom i det föregående blifvit påvisadt, hafva emellertid nya delägare
tillförts kassan och äldre delägare fått ökadt delaktighetsbelopp,
utan att motsvarande statsbidrag erhållits. Det sålunda tillkomna delaktighetsbeloppet
utgör, med afdrag af delaktighetsbeloppet för sådana
105
Statsutskottets Utlåtande N:o H
befattningar,
som blifvit indragna oeli från kassan aflörts, lör perioden
1878—1897 239,775 kronor och för perioden 1898 — 1907 104,800 kronor.
Beräknar man de statsbidrag, som svara emot dessa delaktighetsbelopp,
enligt den förut angifna medelprocenten, får man lör ett Öelaktighetsb
el opp af 239,775 kronor ett ärligt statsbidrag af 7,951 kronor och för
ett delaktighetsbelopp af 104,800 kronor ett statsbidrag af 3,475 kronor.
I)å emellertid det iorra af dessa delaktighetsbelopp till största
delen tillförts kassan i slutet af 1870-talet, och början åt 1880-talet,
linner man vid eu närmare granskning af primärtabellerna och om hänsyn
tages därtill, att många innehafvare af indragna befattningar nppförts
på indragningsstat och fortfarande tillhöra kassan, att det statsbidrag åt
7,951 kronor, som svarar mot sistberörda delaktighetsbelopp, vid 1909
års början minst i 24 år borde hafva kommit kassan till godo. Den
förlust, som tillfogats kassan därigenom, att nämnda statsbidrag icke
begärts och beviljats, kan därför med antagande af 4 Vs procent ränta
på ränta (hvilket något understiger kassans medelräntefot under den
förflutna tiden) beräknas år 1908 ha ett värde af 324,387 kronor.
Eller om, såsom lämpligast torde vara, i stället för detta kapitalbelopp
sättes ett årligen från och med år 1909 utgående belopp, skulle
detta, beräknadt efter 4 procent, blifva 12,975 kronor.
Då genom nådig proposition till 1907 års Riksdag begärts en ökning
i statsbidraget till kassan af 3,521 kronor för genom 1906 års Riksdags
beslut tillkomna nya lär arbefattningar, och detta belopp i det närmaste
motsvarar det, som enligt sakkunniges beräkning bort tillkomma kassan
för perioden 1898—1907, blefve, under förutsättning af Riksdagens
bifall till denna proposition, det ytterligare statsbidrag, hvarpå den
gamla kassan skulle kunna göra anspråk
dels för upptagande af nya delägare och höj dt delaktighetsbelopp
för äldre delägare under perioden 1878—1897 ........ kronor 7,951: —
dels såsom ersättning för den kapitalförlust, kassan
lidit därigenom att den år 1908 i 24 år måst umbära
det nämnda beloppet ............................................................ » 12,975: —
eller tillsammans kronor 20,926: —
1 afseende å detta belopp yttra sakkunnige ytterligare:
Då Riksdagen erkänt det berättigade däri, att kassan vid mottagande
af nya delägare eller delägargrupper erhåller eu däremot svarande ökning
i statsbidraget, och utan tvekan beviljat de bidrag, som af sådan anledning
begärts, hysa de sakkunnige intet tvifvel därom, att Riksdagen skall
befinnas villig att bevilja såväl det statsbidrag, hvarom nådig framställBih.
till Biksd. Prof. 1908. i Sand. 1 Afd. 11 Höft. 14
Afätning af
rätten till
tjänttdr.
106
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
ning gjorts till 1907 års Riksdag, som det, livilket har sin grund i under
aldre tider upptagna nya delägare och ökade delaktighetsbelopp. Sant
ar visserligen, att kassan tidigare borde hafva gjort framställning i detta
afseende, och att kassan, ehuru detta statsbidrag icke kommit den till
godo, dock icke anses hafva kommit på obestånd. Men förbiseendet i
detta hänseende torde. kunna förklaras däraf, att redan under de första
j kassans stiftande, innan man ännu hunnit komma fullt in i
förhållandena, åtskilliga nya platser inrättades och löneförhöjningar vidtogos.
Redan 1890 års revisorer anmärka emellertid, att kassans ställning
°1be1rr,“.''dei;''f r“kfot™s sjunkande, försvagats, utan att dock angifva något
skal därtill. 1893 års revisorer konstaterade en ytterligare försämring
i kassans ställning utan att angifna någon förklaringsgrund. Senare revisorer
uttala sig mer förhoppningsfullt angående kassans ställning och finna
förklaringen därtill i den minskade dödligheten. Sannolikt är äfven, att
den skenbara förbättringen i kassans ställning har sin grund häruti. Tv
därigenom att dödligheten bland männen minskas, blir antalet pensionerade
ankor och barn årligen något mindre än som beräknats. Men att denna
förbättring antagligen blott varit skenbar, framgår däraf, att dödligheten
bland de ankor, som tillhöra kassan, minskats vida mer än dödligheten
bland kassans manliga delägare, hvarför ock särskild mortalitetstabell för
kvinnor mast vid kassans beräkning upprättas. I samma mån som de
pensionerade änkornas lifslängd ökas, försämras således kassans ställning,
ehuru det ännu icke blifvit synbart, så att det vid en approximativ beräkning
kunnat markas, utan först vid en noggrannare statistisk-matematisk
undersökning kommer i dagen. Det ifrågavarande statsbidraget är
darfor val behöflig! för kassans k onsoli derin o
Ö
*
Vidare föreslå sakkunnige eu aflösning af rätten till tjänstår och
anföra till grund härför följande.
Då lärarna vid elementarläroverken och pedagogierna i öfverensstämmelse
med 1877 års Riksdags och 1878 års Kyrkomötes beslut frånträdde
ratten till det sa kallade pnvilegienådåret, bibehöllo de fortfarande rätten
till det sa kallade tjänst året. Angående detta tjänstårs början och slut
åberopa sakkunnige innehållet i nådiga brefvet den 28 januari 1697
enligt hvithet Kung!. Maj :t på framställning af domkapitlet i Göteborg!
huru forfaras skulle i ett föreliggande fall, då eu kyrkoherde aflidit den
1 maj, förklarat, att om tjänstinnehafvaren dör den 1 maj och icke
dagen före, bör änkan åtnjuta det första året såsom tjänstår och det andra
därefter såsom nådår. I enlighet med detta stadgande har sedermera
tjanstaret raknats från tjanstmnehafvarens död till den 1 därpå följande
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
107
maj. Och lull- aflöningen vid befattningen för denna tid uppburits af
den aflidnes stärbhns, äfven då änka eller omyndiga barn icke funnits,
men med skyldighet för stärbhnset att gälda kostnaderna för befattningens
vederbörliga uppehållande.
Såsom skäl för upphäfvande af lärarnas nådårsrätt anfördes å ena
sidan, att undervisningen i skolan måste lida däraf, att lärarbefattningar
under eu längre tid uppehölles af ofta växlaude vikarier, samt att de
extra ordinarie lärarnas befordran därigenom oskäligt fördröjdes; och å
andra sidan framhöll Riksdagen i sin skrifvelse den 17 maj 1874, att
det enligt Riksdagens förmenande vore synnerligen oegentligt, att det
understöd af statsmedel, som genom nådåret kom den aflidne lärarens
efterlefvande till godo, skulle utgå samtidigt därmed, att staten under
eu annan form lämnade bidrag till en för samma personer afsedd pensionskassa,
samt att det vore vida lämpligare, att allt det understöd,
som från statens sida borde komma änkor och barn efter elementarlärare
till godo, utginge under en form.
Då de skäl, som sålunda blifvit anförda mot lärarnas rätt till nådår
lika väl gälla med afseende å deras rätt till tjänstår, hafva sakkunnige
ansett sig böra föreslå, att den rätt till tjänstår, som för närvarande tillkommer
ämneslärarna vid de allmänna läroverken, må mot tillbörligt vederlag
upphäfvas. Den förlust, som frånträdandet af rätten till tjänstår
skulle förorsaka bemälda lärarkår, är ingalunda ringa, men då det är
omöjligt för den enskilde läraren att veta, om och i hvilken mån hans
efterlefvande skola komma i åtnjutande af den på nämnda rätt grundade
fördel, så anse sakkunnige troiigt, att de allra flesta af de allmänna
läroverkens ämneslärare skola vara villiga att afstå från sin rätt till
tjänstår, om de därigenom kunna vinna förhöjda pensioner åt änkor och
barn, utan att dem åliggande pensionsafgifter alltför mycket ökas.
Enligt gjord beräkning (S. B. sid. 156—159) skulle frånträdande! af
rätten till tjänstår medföra en årlig förlust för ämneslärarna vid de allmänna
läroverken af 21,006 kronor. En ökning af statsbidraget Bil änkeoch
pupillkassan med detta belopp skulle dock ej vara ett tillräckligt
vederlag för tjänståret. Ty detta vederlag, som i sin helhet borde komma
ämneslärarna vid de allmänna läroverken till godo, skulle genom att utgå
såsom ökning af statsbidraget till änke- och pupillkassan komma att
fördelas äfven på icke tjänstårsberättigade delägare, hvarför de förra
skulle göra en uppoffring till de senares förmån. Rättvist torde därför
vara, att kassan för de icke tjänstårsberättigade erhåller ett belopp, svarande
emot det vederlag, som beräknats böra tillkomma ämneslärarna vid
108 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
de allmänna läroverken för afstående af rätten till tjänstår. Detta belopp
skulle enligt nyss angifna beräkning utgöra'' 4,627 kronor, och
hela den ökning af statsbidraget till kassan, som upphäfvandet af rätten
till tjenstår skulle kräfva, skulle således uppgå till 25,633 kronor,
bitan detta statsbidrag torde en ökning af änkepensionerna i föreslaget
omfång icke kunna ifrågakomma.
Ytterligare
statsbidrag,
Enligt den på sakkunniges uppdrag af byrådirektören Dickman
utförda statistisk-matematiska utredningen skulle, om sakkunnio-es förslag
antoges, kassans ställning blifva följande:
Kronor
Kronor
Kronor
Passiva.
I. Pensionsfonden. \
1- Änkor med eller utan barn:
a) pensionerade före år 1905 eller
hvilkas män pensionerats före
1905 och dött under detta år 1.901,000 —
b) pensionerade under år 1905 och'' 1 i
hvilkas män ej före 1905 pensionerats
....................................|_ 125,000 —j 2,029,000 -
2. Föräldralösa barn:
a) minderåriga................................| 17,000
b) sjukpensioner............................| 32,i
II. Delägarfonden för nuvarande
delägare.
1. Pensionerade delägare:
a) pensionerade före år 1905 ... 258,(
b) ,, under år 1905....j 149J
2. Tjänstgörande delägare (excl. befordran)
........................................| _
III. Delägarfonden för blifvande delägare.
1. Första innehafvare af de vid
1900 års början obesatta platser
(excl. befordran) ........................1 _
2. Öfriga blifvande delägare (incl.j
befordran).................................... _
Transport — j ~f " j riM37,000 —,
)00 —
49,000 — | 2,078,000''
»00
00 —
407,000;—;
— 3,913,000 - 4,350,000 —
483,000—;
4,226,000 —| 4,709.000
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
109
1
Kronor
Kronor
Kronor
Transport
11,137,000
IV. Ökning af pensionerna för flera
syskon ............................................
V. Framdeles be viljade sjukpensioner
—
_
166,000
samt för oförutsedda behof
—
—
—
—
159,000
—
VI. Ökning af pensionerna för pen-
sionsberättigade anhöriga till del- ägare, som tjänstgjort efter 1904
och dött under perioden 1905—1908
207,000
S
VII. Förvaltningskostnadernas värde
—
—
—
—
128,000
—
Summa kronor
—
—
_
—
11,797,000
—
Aktiva.
I. Afgifter af nuvarande delägare:
1. pensionerade före år 1905........
33,000
2. „ under år 1905 ....
18,000
51,000
—
3. tjänstgörande ............................
1,199,000
—
minskning på grund af att icke
alla därtill berättigade delägare
öfvergå till den nya kassan ....
4S,000
1,151,000
1.202,000
II. Afgifter af blifvande delägare:
1. första innehafvare af nu obe-
satta platser................................
—
—
228,000
—
2. öfriga blifvande delägare ........
—
—
2,063,000
—
2,291,000
III. Bet utgående statsbidragets värde
—
—
—
2,339,000
_
IV. Betroaktivafgifter............................
—
—
—
—
124,000
V. Behållning den 31 december 1905
—
—
—
—
4,186,000
_
Summa kronor
—
—
10,142,000
—
Brist .................................................................................................
i Bristen motsvarar ett årligt belopp från och med år 1909 af
Till fyllande af denna brist erfordras:
l:o) det statsbidrag, hvarom nådig framställning gjorts till 1907 års
Riksdag................................................................................................
2:o) det statsbidrag, som skulle tillkomma kassan för mottagande af
nya delägare och höjning af åtskilliga delägares delaktighetsbelopp
under tiden 1878—1897,^tillsammans............................................
8:o) det såsom aflösning af tjänståret beräknade statsbidraget ........
4:o) Ett ytterligare statsbidrag af............................................................
livilket tillsammans utgör kronor
1,655,000
72,890
3,521
20,926
25,633
22,810
72,890j
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Vidkommande det i sista rummet upptagna statsbidraget å 22,810
kronor säga sig sakkunnige af flera skäl hysa den förhoppning, att
Riksdagen skall vilja medgifva detsamma. Redan 1874 års Riksdag uttalar
med afseende på förslaget om bildande af en pensionskassa för elementarlärares
änkor och barn, att Riksdagen ansett denna fråga vara af den
vikt för det allmänna, att staten icke bör undandraga sig att lämna det
direkta bidrag, som för en sådan inrättning är oundgängligen behöfligt.
Och 1880 års Riksdag yttrar med anledning af en till densamma gjord
nådig framställning om delaktighet i lärarnas vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa för lektorerna vid de tekniska elementarskolorna
och Chalmerska slöjdskolan att, då samma skäl, hvilka föranledt inrättandet
af änke- och pupillkassa för lärarna vid allmänna läroverk,
pedagogier och seminarier, synts tala för beredande af därmed afsedda
förmåner äfven åt lektorerna vid förevarande läroverk, hvilka numera
blifvit i fråga om såväl lärarbefattningarnas egenskap af ordinarie tjänster
som aflöningsvillkor hufvudsakligen likställda med lektorerna vid
de allmänna läroverken, Riksdagen funnit skäl bevilja den för sagda
ändamål äskade ökning i statsbidraget till kassan. Riksdagen har
således visat sig inse och erkänna värdet och betydelsen för det allmänna
däraf, att eu effektiv pensionering af änkor och barn till här
ifrågavarande personal kommer till stånd.
Skulle emellertid nu omhandlade brist täckas annorlunda än genom
ökadt statsbidrag, måste, enligt sakkunniges mening, för dess fyllande
anlitas någon af följande utvägar, nämligen antingen att minska de
föreslagna änkepensionerna eller att ålägga nuvarande delägare betydande
inträdesafgifter vill öfvergången till den nya kassan eller slutligen
att höja pensionsafgiften för samtliga delägare i kassan, såväl de
nuvarande som de blifvande.
Att sänka änke- och barnpensioner under hvad som blifvit föreslaget
skulle dock göra desamma alldeles otillräckliga, och hela reformen
skulle därigenom blifva förfelad. Ty det torde ej vara svårt
att förutse, att i dessa dyra tider, hvilka tyckas blifva värre och värre,
det måste blifva ganska vanskligt för många af pensionstagarna att
äfven med de föreslagna pensionerna nödtorfteligen draga sig fram.
Att åter ålägga delägarna i den gamla kassan vid öfvergången
till den nya en så stor inträdesafgift, att därigenom den nu ifrågavarande
bristen skulle fyllas, skulle, såsom af sakkunnige blifvit framhållet,
(S. B. sid. 71) föranleda mycket afsevärda olägenheter och utan tvifvel leda
därtill, att det stora flertalet funne sig förhindradt att åtaga sig de retroaktivafgifter,
som erfordras, för att änkor och barn efter delägare, som afli
-
Statsutskottets Utlåtande N:o tl.
111
dit under åren 1905—1908. må erhålla förbättrade pensionsförmåner.
En dylik inträdesafgift skulle också hårdast drabba äldre lärare, som
länge tjänstgjort under den tid, lärarnas löner voro synnerligen knappa.
Hvad vidare den tredje utvägen beträffar, har beräkningen visat
(S. B. sid. 161), att för åstadkommande af de erforderliga medlen,
22,810 kronor årligen, erfordras att afgifterna för samtliga delägare i
den nya kassan höjas med 0,6 procent, eller från 3 till 3,c. procent af
hvars och ens delaktighetsbelopp.
En sådan höjning af pensionsafgiften skulle, enligt hvad eu meddelad
tabell (S. B. sid. 90) utvisar, föranleda, att pensionsafgiften komme
att utgöra: för de stora grupperna, lektorer och adjunkter, 2,5 procent,
för åtskilliga öfningslärare 2,8 procent och 3 procent och för öfriga
delägare mellan 2 och 2,9 procent af maximiaflöningen, under det att
af en jämförelse mellan pensionsafgiften och minimiaflöningen framgår,
att pensionsafgiften af denna aflöning skulle komma att utgöra
för lektorer 3,7 procent, för adjunkter 4,2 procent, för åtskilliga
öfningslärare upp till 5,:> och 5.7 procent samt för öfriga delägare
från 2,4 till 5 procent. I hvithet förhållande ifrågavarande pensionsafgift
står till de föreslagna änkepensionerna och de förutvarande
pensionsafgifterna framgår äfven af berörda tabell.
Tager man hänsyn därtill, att flertalet af delägare och särskildt
alla de, för livilka pensionsafgiften utgör eu anmärkningsvärdt hög
procent af aflöningen, blifvit ålagda afgifter för sin egen pensionering,
finner man lätt, att de afdrag af lönen, som härigenom förorsakas,
måste blifva synnerligen kännbara.
Slutligen vilja sakkunnige fästa uppmärksamheten därpå, att
största delen af de statsbidrag, som utgå och enligt sakkunniges förslag
skulle ytterligare utgå till kassan, vidkommande ämneslärarna vi de
allmänna läroverken, äro att betrakta, såsom ersättning för privilegieförmåner,
som eljest skulle hafva tillkommit dem.
På grund af hvad de sakkunnige sålunda anfört, finna de sig
öfvertygade, att Kungl. Maj:t och Riksdagen skola behjärta önskvärdheten
däraf, att en tillfredsställande pensionering berecles här bemälda
lärarpersonals efterlefvande och äfven bevilja nu omhandlade statsbidrag.
Skulle emellertid så icke blifva förhållandet, anse sig sakkunnige
höra tillstyrka antagandet af det sist anförda alternativet och, föreslå,
att den årliga pensionsafgiften höjes till 3,6 procent af delaktiglietsbeloppet
för i tjänst varande delägare. Ty detta förfaringssätt stämmer
bättre öfverens med de principer, hvarpå lärarnas vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa vid dess stiftande grundades, än påläggande af en
dryg inträdesafgift , och delägarna själfva skola säkerligen hellre åtaga sig de
Departemtnt
»chefens
yttrande.
Delägare i
den nya
kassan.
112 Statsutskottets Utlåtande N:o 11-
tunga pensionsafgifter, som däraf måste blifva eu följd, än underkasta
sig en minskning i de föreslagna pensionerna för sina efterlefvande.
I dessa tider, då de ekonomiska förhållandena föranledt och föranleda
förbättrade löne- och pensionsförmåner för flertalet af statens
tjänstemän, har tydligen beliofvet af förbättrade pensionsvillkor äfven
för dessas efterlefvande gjort sig gällande. Också hafva delägare i
lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa, kort efter det
att ny löne- och pensionsreglering för hufvudgrupperna af denna kassas
delägare blifvit antagen och trädt i verket, gjort underdånig framställning
i detta syfte. I denna framställning hafva kassans direktion äfvensom
1905 års revisorer af kassans räkenskaper på det lifligaste instämt.
Frågan har därefter blifvit grundligt utredd genom för ändamålet tillkallade
sakkunnige, och det af dessa afgifna förslag, för hvars hufvudpunkter
jag i det föregående redogjort, har i hufvudsak tillstyrkts
samt vunnit stor anslutning såväl af kassans delägare som af de myndigheter,
som däröfver yttrat sig.
För egen del har jag funnit sakkunniges förslag i alla väsentliga
delar tidsenligt och väl afvägdt. Särskildt vill jag framhålla såsom enligt
min mening fullt riktiga sakkunniges grundsatser, att änkepensioner
och pensionsafgifter böra höjas i ungefär samma proportion, som delägarnas
löner genom de senast skedda löneregleringarna blifvit höjda,
men beträffande änkepensionerna för de svagast aflönade höjningen göras
större, att vid bestämmandet af pensionens storlek hänsyn tages icke
blott till ett och två utan äfven till öfriga efterlefvande omyndiga barn,
att till grund för delaktighetsbeloppets storlek lägges den pension, som
tillkommer delägaren själf, om han åtnjuter lön i högsta lönegraden,
samt att tjänstårsprivilegiet mot vederbörligt vederlag upphäfves.
Mot vissa punkter i sakkunniges förslag hafva i de afgifna yttrandena
framställts anmärkningar. De viktigare af dessa vill jag här
upptaga till skärskådande.
Lärarkollegiet vid folkskoleseminariet i Uppsala, med livilket Uppsala
domkapitel instämt, har ifrågasatt, att en hel grupp af lärare,
nämligen lärarna vid folkskoleseminarierna, skulle tills vidare undantagas
från tillämpningen af det föreslagna nya reglementet i afbidan på den
nu arbetande seminariekommitténs utlåtande, då detta förmodades komma
att afse jämväl en förbättring af seminarielärarnas löneförhållanden.
Hvad sålunda ifrågasatts afstyrkes emellertid af kassans direktion i
dess utlåtande i ämnet, då tydligt vore, att seminarielärarnas uteslutande
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
113
— låt vara blott tills vidare — från den nya änke- och pupillkassan
skulle väsentligt rubba de beräkningar, som lagts till grund för sakkunniges
förslag, och då för (ifrigt en utaf eu eventuell lönereglering
påkallad förändring af ifrågavarande lärares ställning till kassan syntes
kunna utan olägenhet särskildt för sig genomföras. Denna direktionens
uppfattning anser jag mig böra biträda.
Hvad rättigheten till delaktighet i den nya änke- och pupillkassan
beträffar, har af några domkapitel och lärarkollegier vid folkskoleseminarier
yrkats, att äfven lärarna i trädgårdsskötsel vid seminarierna
måtte erhålla rätt till sådan delaktighet, oaktadt icke dessa lärare,
liksom öfriga öfningslärare vid seminarierna, genom 1904 års lönereglering
tillerkänts pensionsrätt.
Af skäl, som sakkunnige till stöd för sitt förslag härutinnan anfört,
kan jag dock icke förorda bifall till detta yrkande; och vill jag tilllägga,
att det torde kunna antagas, att seminariekommittén i sitt blifvande
utlåtande torde utreda frågan om ifrågavarande lärares löneoch
pensionsförhållanden.
Af fyra läroverkskollegier har ifrågasatts, att delaktighet i kassan
äfven borde tillkomma de extra ordinarie lärarna vid de allmänna läroverken.
Beträffande denna fråga yttrar öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk, att öfverstyrelsen, som i öfrigt gärna skulle sett, att pensionsförmån
kunnat beredas nu ifrågavarande lärares stärbhus, emellertid i
likhet med sakkunnige ansåge, att en sådan anordning, hvilken för
öfrigt strede mot i detta afseende hittills tillämpade principer, på grund af
den extra ordinarie lärarpersonalens rörlighet och obestämdhet icke skulle
kunna genomföras utan att vålla kassan mycken osäkerhet och oreda.
Lika med de sakkunnige och öfverstyrelsen finner äfven jag, att
genomförandet af berörda förslag skulle möta betydande svårigheter,
men jag anser därjämte, att en sådan anordning numera är mindre
behöflig, än den förut varit. Ty genom Riksdagens villighet att bevilja
nya ordinarie lärarbefattningar, då sådana visa sig erforderliga, måste
såväl extralärarnas antal som tiden för deras tjänstgöring såsom sådana
högst betydligt minskas.
Med" anledning af sakkunniges afstyrkande af den utaf styrelsen
för Chalmers tekniska läroanstalt gjorda ansökning om delaktighet i
kassan för vissa lärare vid anstalten har styrelsen i sitt utlåtande i
frågan ansett sig endast böra erinra om, att de ifrågavarande lärarna
äro på ordinarie stat uppförda, och att de af dem innehafda platserna
således måste räknas såsom ordinarie tjänster.
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami, 1 Afd. 11 Höft.
15
114
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Delakiighetsoch
pensionsbelopp.
Då emellertid de lärare, om hvilka här är fråga, fortfarande äro i
saknad af pensionsrätt, samt härtill kommer, att, såsom sakkunnige påpekat,
en kommitté för ordnandet af den högre tekniska undervisningen för
närvarande är i verksamhet och möjligen kommer att föreslå väsentliga
ändringar i ifrågavarande befattningars beskaffenhet och aflöning, synes
det mig vara föga lämpligt att nu göra framställning om dessa lärares
upptagande i kassan.
Med afseende på rektorernas delaktighetsbelopp och änkepensioner
hafva anmärkningar blifvit gjorda dels af styrelser och lärarkollegier
vid tre tekniska elementarskolor dels af läroverksöfverstyrelsen och två
rektorer vid högre allmänna läroverk. Från de tekniska elementarskolornas
sida har yrkats, att för dessa skolors rektorer, åtminstone de
nuvarande, delaktighetsbeloppet sättes till 4,500 kronor, motsvarande
pensionens belopp i högsta lönegraden, och änkepensionen således till
1,000 kronor. Såsom stöd härför anföres, att, enär af sakkunniges betänkande
framginge, att för lektor vid teknisk elementarskola änkepensionen
skulle ökas med 50 procent, under det att maximiaflöningen
blifvit ökad med 46 procent, med afseende å dem således blifvit följd
den af sakkunnige uttalade uppfattningen, att änkepensionen borde
höjas i ungefär samma proportion, som lönerna blifvit höjda. Hvad
rektorerna vid samma skolor anginge, hade deras maximiaflöning höjts
med 36 procent, men änkepensionen föreslagits att ökas med blott 20
procent. Inkonsekvensen häruti hade äfven uppmärksammats af sakkunnige.
Ty sedan de såsom öfre gräns för delaktighetsbeloppet föreslagit
4,000 kronor, säga de: »Att denna siffra valts, har berott därpå,
att en stor delägargrupp har just detta delaktighetsbelopp, under det
att det fåtal, som skulle vara berättigadt till ett högre, nästan helt
och hållet består af rektorer, som tillsättas på förordnande på viss tid,
och som, om deras rektorsförordnande upphörde, egentligen skulle återgå
till det delaktighetsbelopp af 4,000 kronor, som de före förordnandet
i regel hade». Denna motivering ägde emellertid ej tillämplighet
på de tekniska elementarskolornas rektorer, hvilka icke voro tillsatta
på förordnande, hvarjämte äfven borde ihågkommas, att samma rektorer
hittills erlagt en årlig pensionsafgift af 100 kronor, under det att lektorerna
erlagt 80 kronor. Rättvist syntes därför vara, att för rektorerna
vid de tekniska elementarskolorna och särskildt de nuvarande rektorerna
delaktighetsbeloppet och änkepensionen bestämdes till nyss angifna belopp.
Öfverstyrelsen, som förklarat sig finna de af sakkunnige föreslagna
pensionsbeloppen vara med synnerlig omtanke afvägda, säger i sitt ut
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
115
låtande, att öfverstyrelsen gärna skulle sett, att den pensionsförmån, som
föreslagits för rektorernas vid de högre allmänna läroverken efterlefvande,
stått i samma förhållande till rektorernas egen pension, som öfriga föreslagna
änkepensioner stå till de respektive befattningshafvarnas egna pensioner.
Vikten af att till bestridande af rektorstjänsterna vid de högre
allmänna läroverken kunna påräkna verkligen goda krafter, gjorde det
till en tvingande nödvändighet att söka åt innehafvarna af nämnda tjänster
bereda sådana ekonomiska förmåner, att tjänsterna därigenom blefve
eftersträfvansvärda. Öfverstyrelsen ansåge sig därför böra framhålla önskvärdheten
af, att det måtte tagas i öfvervägande, huruvida icke, utan att
grunderna för de gjorda beräkningarna därigenom i det hela behöfde
rubbas, åtgärder skulle kunna vidtagas i syfte att bereda rektorernas vid
de högre allmänna läroverken efterlefvande en pensionsförmån, som vore
analog med den, som förslaget upptager för änkor efter rektorerna vid
realskolorna.
Hvad nu först angår rektorerna vid de tekniska elementarskolorna,
hafva de i den gamla kassan intagit en exceptionellt gynnsam ställning,
i det att de haft högre delaktighetsbelopp och änkepension än rektorerna
vid de högre allmänna läroverken och seminarierna. Detta har dock
icke berott därpå, att deras befattningar ansetts vara viktigare och
mera ansvarsfulla än de senares, utan haft sin grund däri, att rektorerna
vid de tekniska elementarskolorna hittills varit fast anställda och saknat
fri bostad eller hyresersättning, men i stället åtnjutit större kontant
aflöning. Hade man afräknat från deras aflöning värdet af fri bostad
eller hyresersättning, något som med skäl skulle kunnat göras, då- denna
förmån för öfriga rektorer icke inräknats i lönen såsom grundlag för delaktighetsbeloppet
i kassan, så hade deras delaktighetsbelopp och änkepension
högst uppgått till samma belopp, som gäller för lektorer vid
allmänna läroverk, och i sådant fall hade den nu föreslagna höjningen
af deras änkepension, liksom för bemälda lektorer, utgjort 33,3 procent.
Tydligt är emellertid, att om en grupp delägare, i följd af tillfälliga omständigheter,
blifvit särskildt gynnad i den gamla kassan, detta förhållande
icke kan berättiga den att i nya kassan erhålla samma förmån.
Snarare skulle jag anse billigt, att undantag i detta afseende
gjordes för rektorerna vid de högre allmänna läroverken. Ty deras totalaflöning,
om man till penningeaflöningen lägger förmånen af fri bostad
eller hyresersättning, öfverstiger betydligt rektorernas vid de tekniska
elementarskolorna, hvarförutom äfven andra skäl kunde för en sådan
åtgärd anföras. Jag anser mig dock böra afstyrka äfven detta yrkande.
116
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ett genomgående drag i på senare tider fastställda reglementen för
af stat eller kommun understödda änke- och pupillkassor torde vara, att
de svagare aflönades efterlefvande beredes eu gynnsammare ställning än de
högre aflönades. Detta genomföres på olika sätt. I lärarnas nuvarande
änke- och pupillkassa sker det därigenom, att alla betala pensionsafgifter
med samma procent af delaktighetsbeloppet, under det att änkepensionen
utgår med 20 procent af delaktighetsbeloppet för de svagast aflönade,
med 16 2/s procent för dem därnäst och med 15 procent för de högst
aflönade. Ännu skarpare framträder detta förhållande i det för arméns
nya änke- och pupillkassa den 30 december 1905 fastställda reglemente.
Enligt detta utgår änkepensionen med 26 procent af delaktighetsbelopp
till och med 2,500 kronor, därefter minskas procenten på samma gång
som delaktighetsbeloppet växer, så att den för delaktighetsbelopp af
öfver 6,500 kronor sjunker till 15 procent.
Ett annat sätt, som verkar i samma riktning, är att fastställa
en grundpension, som till samma belopp ingår i alla änkepensioner.
Såsom ett dylikt sätt kan äfven betraktas bestämmandet af en fix
öfre gräns för delaktighetsbeloppet och därmed äfven för änkepensionen.
Ty vid en sådan bestämmelse medgifves det de högre aflönade att vara
delägare i kassan blott för eu del af sin aflöning, under det att de
lägre aflönade få delaktighet för hela sin lön. Anledningen till en dylik
bestämmelse torde vara att söka däruti, att den understödjande myndigheten
icke vill lämna understöd till pensioner utöfver ett visst belopp.
Detta förfaringssätt har kommit till användning i änke- och pupillkassan
vid Stockholms stads ämbetsverk och i änke- och pupillkassan
för Göteborgs stads ämbets- och tjänstemän samt betjänte. I reglementet
för den förra af dessa kassor, fastställ dt den 9 maj 1902, föreskrifves
nämligen, att delägarrätt i kassan icke kan vinnas för högre belopp än
4,800 kronor, hvadan den, som erhåller högre lön eller pension, för öfverskottet
hvarken erlägger i reglementet omförmälda utgifter eller äger
motsvarande pensionsrätt för änka och barn. Och i reglementet för den
senare kassan, fastställdt den 10 november 1899, bestämmes, att delaktighet
i kassan åtnjutes af hvarje delägare för beloppet af den pension,
som enligt gällande bestämmelser tillkommer innehafvare af delägarens
befattning, men att delaktighet i kassan icke må åtnjutas för högre
belopp än 4,000 kronor. Af pensionsstaten för Göteborgs stads ämbetsoch
tjänstemän samt betjänte framgår emellertid, att ett flertal ämbetsmän
där åtnjuta högre pension, uppgående för åtskilliga till 6,000 kronor.
Sakkunnige hafva i sitt förslag bragt till användning båda de sist
omnämnda förfaringssätten. Och att deras uppfattning i detta afseende
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
117
vunnit anslutning af det stora flertalet åt kassans delägare torde framgå
däraf, att anmärkningar mot sakkunniges förslag i denna del blifvit
gjorda endast från några få håll.
Att åter, såsom från något håll yrkats, höja den öfre gränsen för
delaktighetsbeloppet till 4,500 kronor, skulle i själfva verket vara detsamma
som att upphäfva hvarje öfre gräns, då en sådan bestämmelse för
närvarande skulle äga tillämpning blott på en enda delägare i kassan.
Med anledning af hvad sålunda andragits, anser jag icke lämpligt
att i berörda hänseende göra afvikelse från hvad sakkunnige föreslagit.
Äfven i fråga om en annan grupp af delägare har sakkunniges
förslag, i hvad det angår delaktighetsbelopp och änkepensioner, i de
öfver förslaget afgifna yttrandena blifvit föremål för kritik. Flera
domkapitel och lärarkollegier vid folkskoleseminarier hafva nämligen
anmärkt, att öfningslärarna vid dessa seminarier, särskilt musiklärarna
och teckningslärarna, genom det föreslagna sambandet emellan delaktighetsbelopp
och änkepension, å ena sidan, samt delägarens egen
pension, å andra sidan, i detta afseende skulle komma i en missgynnad
ställning i den nya änke- och pupillkassan. Några lärarkollegier hafva
därför yrkat sådan ändring i de sakkunniges förslag, att ifrågavarande
öfningsiärare måtte åtminstone blifva likställda med öfningslärarna vid
de högre allmänna läroverken.
Det är ganska naturligt, att berörda anmärkning framkommit. De
sakkunnige hafva själfva medgifvit, att seminarieöfningslärarnas ställning
till kassan blir relativt ogynnsam, men påpekat, hurusom detta beror
på de nu gällande bestämmelserna rörande delägarnas egen pensionering.
Under det att för ordinarie öfningsiärare vid allmänt läroverk pensionsbeloppet
utgör två tredjedelar af de löneförmåner, han under de tio sista
åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse
han hela tiden själf bestridt sin tjänst, dock icke lägre belopp än lönen
oafkortad, utgör nämligen för de till pension å allmänna indragningsstaten
berättigade öfningsiärare vid folkskoleseminarier pensionsbeloppet
tre fjärdedelar af det befattningen åtföljande arfvodet med ålderstillägg.
Om det sålunda icke kan bestridas, att fog för nyssberörda anmärkning
förefinnes, så torde det dock, då seminariekommittén icke lärer
underlåta att taga dessa förhållanden i öfvervägande och med afseende
därå framställa förslag, som utan tvifvel komma att vederbörligen beaktas,
icke vara tillrådligt att nu föregripa kommitténs utredning och
förslag genom ett godtyckligt bestämmande i dessa hänseenden, helst
det icke°är uteslutet, att ändring kommer att föreslås äfven beträffande
ämneslärarnas lönevillkor, samt öfningslärarna vid seminarierna i den nya
118
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
kassan fått änkepensionerna afsevärdt förhöjda, om också icke på långt
när i samma mån som vissa teckningslärare vid de allmänna läroverken.
Mot sakkunniges förslag, att för delägare, som innehar två eller flera
befattningar, Indika tillhöra kassan, delaktighetsbeloppet skall utgöra summan
af de särskilda befattningarnas delaktighetsbelopp, dock icke öfver
8,000 kronor, anmärker kassans direktion, att något giltigt skäl, hvarför
delaktighetsbeloppet i förevarande fall ej finge öfverstiga 3,000 kronor,
icke blifvit anfördt. Om en lärare under lifstiden tillåtits förena tjänster’
hvillcas sammanlagda delaktighetsbelopp faktiskt öfverstege nämnda
siffra, vore det svårt att förstå, hvarför det icke äfven skulle stå honom
öppet att bereda sina efterlefvande en motsvarande pension. Direktionen
föreslår därför, att ifrågavarande gräns, 3,000 kronor, ändras till det
för delaktighetsbelopp i allmänhet stadgade maximum 4,000 kronor.
Anledningen till sakkunniges förslag i anmärkta afseende torde
hafva varit, att genom 1904 års löne- och pensionsreglering för rikets
folkskoleseminarier bestämts, att för öfningslärare, som uppbär pension
för annan statens tjänst, sammanlagda af statsmedel utgående pensionsbelopp
icke må öfverstiga 3,000 kronor.
Då öfningslärartjänster torde vara de enda till kassan hörande
befattningar, som få med hvarandra förenas, och då en sådan förening
i regel äger rum sålunda, att en öfningslärare vid allmänt läroverk tillika
är öfningslärare vid ett folkskoleseminarium, samt då i detta fall den
sammanlagda pensionen för innehafvare!! icke får öfverstiga 3,000 kronor,
så blir det en omedelbar följd af sakkunniges princip, att delaktighetsbeloppet
i kassan skall utgöra den egna pensionens belopp, att i berörda
fall det sammanlagda delaktighetsbeloppet för de förenade befattningarna
icke må öfverstiga 3,000 kronor. Att föreskrifva andra bestämmelser,
om båda tjänsterna tillhörde de allmänna läroverken, skulle tydligtvis
icke vara lämpligt. Härvid torde äfven böra erinras, att en adjunkts
delaktighetsbelopp ej är större än 3,400 kronor, hvarjämte jag vill
framhålla, att reglementen för andra änke- och pupillkassor i detta
afseende innehålla ännu strängare bestämmelser. Så föreskrifves i reglementet
för arméns nya änke- och pupillkassa, att, om afliden delägare
samtidigt erlagt afgifter för mer än en befattning, pension dock må
uppbäras endast för den, hvilken medgifver den högsta pensionen. För
de af mig förut omförmälda änke- och pupillkassorna i Stockholm och
Göteborg gäller det åter, att innehafvare af två eller flera tjänster skall
till kassan utgöra afgifter endast för eu lön, eller, om lönerna äro
olika, för den högsta lönen, efter hvilken pensionen jämväl beräknas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11-
119
Hvad härefter beträffar de af sakkunnige föreslagna bestämmelser
rörande pensionsafgifter, så hafva myndigheternas uttalanden härutinnan
varit något delade. Med afseende härå yttrar öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk följande.
Sakkunnige hafva, under förutsättning att Riksdagen skall finnas
villig att bevilja det för kassan af sakkunnige ifrågasatta statsbidraget
22,810 kronor, föreslagit, att pensionsafgift skall för delägarna utgå med
3 procent af (let delaktighetsbelopp, som tillkommer hvar och en af dem.
Mot detta förslag hafva i det hela inga väsentligare invändningar
framställts, äfven om från något enstaka håll anmärkts, att den föreslagna
afgiften i visst fall kunde synas väl hög. Emellertid hafva
sakkunnige ansett sig icke kunna lämna ur räkningen det fall, att
Riksdagen icke skulle befinnas villig att tilldela kassan det ifrågasatta
statsbidraget. Då sakkunnige under förutsättning af ett sådant fall
icke ansett sig böra vare sig föreslå sänkta pensioner eller ifrågasätta
erläggande af inträdesafgifter till kassan, hafva sakkunnige funnit sig
nödsakade att alternativt föreslå, att afgifterna för samtliga delägare
i den nya kassan, under den nyss gifna förutsättningen, höjas med 0,5
procent eller från 3 till 3,5 procent af hvars och ens delaktighetsbelopp.
Mot sistnämnda förslag hafva från åtskilliga läroverkskollegier
starka invändningar blifvit gjorda. Den uppfattningen har blifvit uttalad,
att, då numera lärarna själfva måste bidraga till sin egen pensionering*
och för detta ändamål redan vidkännas ett ej obetydligt afdrag å sina
löneinkomster, en till 3,6 procent höjd pensionsafgift skulle komma
att i så hög grad inkräkta på nämnda löneförmåner, att den genom
den senast genomförda regleringen vunna löneförbättringen i vissa fall
blefve hart när illusorisk.
Öfverstyrelsen, som ej kunnat undgå att finna, att de gjorda
invändningarna äro i väsentlig mån berättigade, anser sig därför böra
på det kraftigaste framhålla vikten af, att de till 3 procent föreslagna
pensionsafgifterna ej måtte under några omständigheter ytterligare höjas.
Då öfverstyrelsen därjämte delar sakkunniges uppfattning af olämpligheten
såväl däraf, att de föreslagna pensionsbeloppen sänkas, som ock
däraf, att särskilda inträdesafgifter åläggas kassans delägare, vågar
öfverstyrelsen uttala den lifliga förhoppningen, att Riksdagen, som
städse visat sig inse och erkänna värdet och betydelsen för det allmänna
däraf, att en effektiv pensionering af änkor och barn till här
ifrågavarande tjänst- och befattningshafvare komme till stånd, äfven
i detta fall måtte träda emellan genom att bevilja det af sakkunnige
ifrågasatta, oundgängligen erforderliga statsbidraget.
Peyisionsaf
(jifter.
120
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Statskontoret yttrar däremot i denna fråga: Sakkunnige kafva
förordat bestämmelser i sådant syfte, att pensionsafgiften skulle utgöra
för i tjänst varande manlig delägare 3 procent och för pensionerad sådan
delägare 2 procent af det honom tillkommande delaktighetsbeloppet,
under det att dessa utgifter skulle för kvinnlig delägare utgå med
hälften af det för manlig delägare stadgade beloppet. Då dessa afgifter för
närvarande utgöras med 2 procent af delaktighetsbeloppet för en hvar
såväl i tjänst varande som pensionerad manlig delägare samt med 1
procent af delaktighetsbeloppet för kvinnlig delägare, är det i själfva
verket endast för de i tjänst varande manliga delägarna, som förhöjning
af procentsatsen föreslagits. Bemärkas bör äfven, att då delaktighetsbeloppet
enligt det nya förslaget skulle beräknas efter en annan
och lägre beräkningsgrund än den nuvarande, hvad det öfvervägande
flertalet af delägare beträffar, så innebär den för i tjänst varande delägare
föreslagna ökning af pensionsafgiftsprocewb:» ingalunda, att pensionsafgiftens
belopp komme att för samtliga dessa delägare undergå
en däremot svarande förhöjning. Sålunda skulle en lektor, livilkens
delaktighetsbelopp för närvarande anses utgöra 4,500 kronor med eu
årlig pensionsafgift af 90 kronor, enligt sakkunniges förslag erhålla
ett delaktighetsbelopp af 4,000 kronor med eu pensionsafgift af 120
kronor om året; och för eu adjunkt med nuvarande delaktighetsbelopp
af 3,500 kronor och årsafgift af 70 kronor skulle motsvarande
siffror blifva 3,400 kronor och 102 kronor. Däremot skulle en pensionerad
lektor, som nu erlägger i pensionsafgift 72 kronor mot 90
kronor, som han erlagt under sin tjänstetid, enligt de föreslagna nya
grunderna få afgiften nedsatt från 120 kronor till 80 kronor; och eu
pensionerad adjunkt, som nu erlägger 60 kronor mot 70 under tjänstetiden,
komme enligt det nya förslaget att erlägga i pensionsafgift 68
kronor mot den afgift af 102 kronor, som bort utgå under hans tjänstetid.
Den lindring i pensionsafgift, som blifvit för pensionerad delägare
föreslagen, hafva sakkunnige ansett billig med anledning af den i förhållande
till totalaflöningens ökning jämförelsevis mindre pensionsökning,
han genom nya löneregleringen vunnit. Med skäl torde dock
kunna ifrågasättas, huruvida hvad sakkunnige sålunda andragit må
befinnas utgöra ett tillräckligt motiv för så stor lindring i pensionerad
delägares afgifter. Särskildt anmärkningsvärdt synes detta förhållande
vara, då hänsyn tages till de delägare i den nuvarande pensionskassan,
Indika såsom pensionerade öfvergå till den nya kassan och därmed åt
sina efterlefvande vinna de betydligt större pensionsförmåner, som den
nya kassan är afsedd att lämna.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
121
Vid nu anmärkta förhållande och då delägarnas a igifter äfven
med den höjning, som ansetts erforderlig, därest ifrågakomma 22,810
kronor icke blefve såsom ytterligare statsanslag anvisade, knappast
torde kunna betraktas såsom oskäligt höga, jämförda med dem, som
uttagas af delägare i andra för statstjänstemäns änkor och barn inrättade
pensionsanstalter, synes det statskontoret tveksamt, huruvida
tillräckliga skid föreligga att hos Riksdagen ilska bidrag med så stort
belopp, som här blifvit af sakkunnige begärdt.
Med afseende å hvad statskontoret sålunda anfört, vill jag framhålla,
att, enligt gällande reglemente, delaktiglietsbeloppet är för i
tjänst varande delägare lönen i högsta lönegraden men för pensionerad
delägare den pension, som motsvarar lönen i högsta lönegraden, samt
att pensionen vid tiden för kassans stiftande utgjorde hela lönen, då
denna ej öfversteg 3,000 kronor men eljest 80 procent däraf, dock ej
understigande 3,000 kronor. Enligt sakkunniges förslag skulle däremot
delaktighetsbeloppet alltid bli detsamma för i tjänst varande och pensionerad
delägare, hvarför nedsättningen i afgiften måste ske genom
nedsättning af procenten. Och denna procent har af sakkunnige blifvit
så vald, att förhållandet mellan inkomsten och afgiften blifvit i det
närmaste detsamma enligt de gamla och de föreslagna bestämmelserna.
Så utgjorde en lektors pension enligt de gamla bestämmelserna 80
procent af hans aflöning såsom i tjänst varande och pensionerad lektors
afgift till änke- och pupillkassan utgick med 72 kronor eller 80 procent
af den afgift, 90 kronor, som han betalade under sin tjänstetid.
Enligt de nya bestämmelserna utgör en lektors pension, om man bortser
från afgiften för hans egen pensionering, 66,6 7 procent af hela
aflöningen, och afgiften till änke- och pupillkassan har för pensionerad
lektor föreslagits till 80 kronor eller 66,6 7 procent af den afgift, 120
kronor, han har att betala under sin tjänstetid. På samma sätt gäller
med afseende å adjunkt, att hans pension enligt äldre bestämmelser
utgjorde 85,7 procent af hans aflöning såsom, i tjänst varande och i
följd däraf hans afgift till kassan såsom pensionerad 85,7 procent af
hvad han betalat under tjänstetiden. Enligt de nya bestämmelserna
är adjunkts pension 68 procent af hans aflöning i högsta lönegraden,
och hans afgift till kassan har föreslagits till 66,6 7 procent af hvad
han såsom i tjänst varande erlagt. Närmare torde man i ifrågavarande
fall icke kunna komma.
Hvad åter angår den förmån, som beredts pensionerad delägare
att på samma villkor som i tjänst varande få öfvergå i den nya kassan,
så hänger detta förhållande på det närmaste tillsammans med den princip,
Bill. till Rilcsd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 16
122
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Undantagsbestämmelser
till förmån för
änkor och barn
efter vissa
delägare, som
aflida före
nya kassans
tillkomst.
på hvilken såväl den gamla kassan som den nya är byggd. Ty enligt
densamma måste de äldres ställning till kassan blifva gynnsammare än
de yngres, något, som har sin förklaring i sättet för kassans tillkomst
och utveckling.
Sant är visserligen, att, äfven om i tjänst varande delägare i nu omliandlade
kassa finge i pensionsafgift betala 3,6 procent af delaktighetsbeloppet,
flertalet af dem dock icke skulle vara sämre ställda än delägarna
i åtskilliga andra för statstjänstemäns änkor och barn inrättade pensionsanstalter.
Men härvid vill jag dels erinra om hvad sakkunnige framhållit,
nämligen att största delen af de statsbidrag, som utgå och enligt sakkunniges
förslag skulle ytterligare utgå till kassan, vidkommande ämneslärarna
vid de allmänna läroverken, äro att betrakta såsom ersättning
för privilegieförmåner, som eljest skulle hafva tillkommit dem, dels fästa
uppmärksamheten på, att om delägarna i kassan betungas med alltför
dryga afgifter på samma gång som tiderna med hvarje år blifva allt
dyrare, så torde detta i sin mån komma att bidraga därtill, att de för
flertalet af delägarna i kassan under åren 1904 och 1905 verkställda
löneregleringar icke komma att för dessa tjänstinnehafvare innebära den
förbättring i deras lönevillkor, som med dessa löneregleringar afsetts
att ernå.
Den punkt i sakkunniges förslag, som uti de i ärendet afgifna
yttrandena vunnit minsta anslutning, är den, som innebär, att pensionsberätttigade
anhöriga till delägare i kassan, hvilka aflidit sedan början
af år 1905, då den nya löneregleringen för flertalet af kassans delägare
blef gällande, och intill dess den nya änke- och pupillkassan träder i
verket, måtte komma i åtnjutande af de förbättrade pensioner, som
skulle hafva tillkommit dem, om bemälda bortgångna delägare varit i
tillfälle att inträda i den nya kassan. Först anhåller jag att få erinra
om denna frågas förhistoria.
I en underdånig ansökning af den 1 augusti 1905 framhöllo åtskilliga
teckningslärare vid allmänna läroverk dessa lärares ytterst ogynnsamma
ställning till lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa, i det
att de med en löneinkomst, som för många af dem uppgått till 3,000—
4,000 kronor, i änkepension hade att påräkna blott 120 eller högst 300
kronor. De anhöllo därför, att Kungl. Maj:t, intill dess en förändring i
gällande reglemente för nämnda kassa hunne genomföras, täcktes vidtaga
åtgärder, att änka efter den teckningslärare, som från och med år 1905
tillhört den nya lönestaten, vare sig han vid sin död kvarstått i tjänst
eller på grund af sin ålder nödgats taga afsked, måtte i anseende till det
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
123
rådande öfvergångsstadiet beredas eu förbättring i pensionsvillkor, så att
de komme att stå i någorlunda, rättvist förhållande till mannens i lifstiden
uppburna löneförmåner, eller ock att hon, mot skyldighet att från och med
år 1005 erlägga retroaktiv förhöjning i nu gällande pensionsafgifter,
måtte tillerkännas rätt att för sin återstående lifstid uppbära den pension,
som i det blifvande nya pensionsreglementet komme att fastställas.
Samtliga de myndigheter, som hördes öfver denna ansökning,
nämligen kassans direktion, statskontoret och öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk, tillstyrkte densamma; och direktionen föreslog, att
under öfvergångstiden änka efter teckningslärare vid realskola skulle
erhålla 300 kronor och sådan efter teckningslärare vid högre allmänt
läroverk 500 kronor, bådadera med den fastställda förhöjningen för ett
och två pensionsberättigade barn, samt att pensionsafgiften för teckningslärare
vid realskola skulle liöjas till 30 kronor och för dylik lärare vid
högre allmänt läroverk till 50 kronor.
Vidare yttrade direktionen, att dess mening vore, att de sålunda
ifrågasatta pension svillkoren skulle komma till godo hvarje sådan teckningslärares
efterlefvande, som med eller efter ingången af år 1905
inträdt å den nya lönestaten, ehvad han vid frånfället vore i tjänst
eller därifrån med pension afgått, och att således härunder skulle inbegripas
äfven det fall, att någon af de ifrågavarande delägarna aflede,
innan nådig föreskrift af det innehåll, som föreslagits, hunnit att meddelas.
Emellertid ansåge direktionen, att det kunde fordras, att pensionärerna
för tillgodonjutande af en så exceptionell förmån skulle vidkännas
en viss retroaktivafgift.
Statskontoret förklarade sig anse, att direktionens förslag till undantagsbestämmelser
till förmån för teckningslärarnas änkor och barn vore
efter förhållandena väl afpassadt, hvarför det ville för sin del förorda
detta förslag. Enligt statskontorets mening läge det i sakens natur,
att hvarje delägare i kassan, som komme att beröras af eu sålunda
förändrad pensionsberäkning, borde vidkännas en mot pension sförbättringen
svarande förhöjning af den årliga pensionsafgiften. Och mot
de föreslagna bestämmelserna i detta syfte hade statskontoret intet att
erinra. Däremot kunde statskontoret icke understödja förslaget om
retroaktiva pensionsafgifters erläggande af änka efter teckningslärare,
som åtnjutit aflöning enligt 1904 års stat men aflidit, innan nu ifrågasatta
undantagsbestämmelser trädt i kraft, och alltså icke kommit att
erlägga föreslagen förhöjd pensionsafgift.
Statskontoret ville såsom stöd för sin uppfattning härutinnan erinra,
hurusom, då genom 1904 års Inne- och pension sreglering för lärarna vid
124
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
de allmänna läroverken och andra läroanstalter pensionerna för lärarna
själfva icke obetydligt förhöjdes, såsom villkor för denna förmån icke föreskrifvits
skyldighet att hafva någon tid erlagt de i sammanhang med
nämnda reglering införda pensionsafgifter, hvadan också ett flertal af dessa
lärare knnde omedelbart efter den nya regleringens tillämpning komma i
åtnjutande af därmed förenad rätt till högre pension å allmänna indragningsstaten,
än som kunnat tillfalla dem, om de afgått före nämnda tidpunkt.
Icke heller borde lämnas obemärkt, att de nu ifrågasatta höjda änkepensionerna
icke skulle komma att beräknas retroaktivt i den mening, att,
om änka, hvarom här vore fråga, redan fått sig tillagd pension enligt nu
gällande beräkningsgrund, denna pension skulle utgå med det högre
beloppet jämväl för tid, som förflutit, innan bestämmelse om förhöjd
pensionsberäkning meddelats, samt att retroaktivafgifter öfver hufvud
taget icke förekomme i det afgiftssystem, som tillämpades inom ifrågavarande
änkc- och pupillkassa.
Genom beslut den 9 mars 1906 fann emellertid Kungl. Maj:t berörda
ansökning ej föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Detta
torde kunna antagas hafva berott därpå, att Kungl. Maj:t icke velat
allenast för en mindre grupp af delägare i kassan bereda den föreslagna
undantagsställningen.
Sakkunnige hafva nu behjärtat de skäl, som anförts för att änka
och barn efter sådan teckningsiärare, som här afses, måtte erhålla förbättrade
änke- och barnpensioner, men de hafva ansett, att samma förmån
borde komma äfven öfriga delägare i kassan till godo. Tv om än teckningslärarnas
ställning till den nuvarande kassan vore och länge varit synnerligen
ogynnsam, så vore öfriga öfningslärares pensionsförhållanden föga
mer tillfredsställande. Så åtnjöte ensam änka efter en musiklärare vid
realskola 90 kronor men skulle i den nya kassan erhålla 250 kronor,
och änka efter en musiklärare vid högre allmänt läroverk både nu 250
kronor men skulle få 440 kronor. Att åter medgifva öfningslärarna
den ifrågavarande förmånen men vägra ämncslärarna densamma skulle
vara orättvist, då ämneslärarna vid de allmänna läroverken genom att
till förmån för kassan afstå nådår och tjänstår samt emeritikassorna lämnat
de största bidragen till kassan och därtill betalade större pensionsafgifter
i förhållande till hvars och ens änkepension än öfningslärarna.
Mot hvad sakkunnige härutinnan föreslagit hafva invändningar
blifvit framställda från ett stort antal läroverkskollegier. Dessa hafva
i allmänhet funnit de föreslagna retroaktivafgifterna alltför betungande
och därför antingen yrkat, att de ifrågavarande bestämmelserna skulle
helt och hållet utgå, eller ock ifrågasatt, att afgifterna skulle fördelas
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
125
på längre tid än den af sakkunnige föreslagna, i allmänhet synas
nämnda kollegier dock hafva behjärtat bemälda änkors och barns behof
af förbättrade pensionsförmåner men varit af den meningen, att den
ekonomiska uppoffring, som för sådant ändamål vore nödig, icke borde
fordras af lärarna, utan att staten här borde träda hjälpande emellan.
Öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk yttrar om denna fråga
följande. Vid öfvervägande af hvad sakkunnige föreslagit och af hvad
däremot blifvit invändt, hade öfverstyrelsen, som visserligen i likhet
med sakkunnige varmt behjärtade ifrågavarande änkors och barns behof af
ytterligare understöd, icke kunnat undgå att finna, att de af sakkunnige
föreslagna retroaktivafgifterna skulle för vederbörande delägare i den
gamla kassan blifva alltför betungande, i synnerhet om de skulle utgå
under ett enda år. Det skulle nämligen då kunna inträda, att vissa delägare
komme att i sammanlagda pensions- och retroaktivafgifter under
ett och samma år (1909) erlägga ända till 240 kronor. Och då vissa af
dessa dessutom hade att för egen pensionering erlägga en afgift ända
till 200 kronor, skulle sammanlagda beloppet af de pensionsafgifter, han
hade att under nämnda år erlägga, belöpa sig ända till 440 kronor
eller i det närmaste till ett helt ålderstillägg. Eu så stor uppoffring
från den enskildes sida ansåge öfverstyrelsen svårligen böra ifrågakomma.
Däremot syntes det öfverstyrelsen förefinnas goda skäl för, att
det allmänna här trädde emellan. Det gällde nämligen ett synnerligen
behjärtansvärdt och för staten ingalunda betydelselöst ändamål, något,
som också 1907 års Riksdag i princip syntes hafva erkänt, da Riksdagen
i anledning af en nådig proposition medgifvit åt vissa änkor och barn
efter delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa en förmån, som
vore besläktad med den nu ifrågasatta, äfven om den icke i och för
sig påkallat direkt statsunderstöd.
Det torde — yttrar vidare öfverstyrelsen — likaledes vara skäl att
erinra därom, att Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 2 maj 1879 förklarat
vissa änkor och barn efter lärare, som aflidit under åren 1871
och 1878, eller före den gamla kassans inrättande, berättigade att erhålla
viss pension ur nämnda kassa och detta utan att för sådant ändamål
retroaktivafgifter ifrågasatts. Kungl. Maj:t hade dock därvid tillika
såsom villkor för sådan pensions åtnjutande föreskrifvit, att de delägare
i stärbhusen efter sagda lärare, hvilka vore lagligen berättigade till
nådårs åtnjutande, skulle afstå från inkomsterna däraf samt till vederbörande
domkapitel återbära för att till statsverket redovisas, hvad de
af sådan inkomst uppburit, med afdrag af hvad till vikariens aflönande
under nådårstiden blifvit al dem utbetaldt. Med afseende på de stärb
-
126 Statsutskottets Utlåtande N:ö 11.
hus, för hvilka sakkunnige föreslagit förmånen af delaktighet i den nya
pensionskassan, hade sakkunnige inskränkt sig till att uppställa såsom
villkor, att de skulle afstå från desamma eventuellt tillkommande rätt
till tjänstar, för så vidt detta folie inom år 1909. Under sådana förhållanden
skulle emellertid samtliga de stärbhus, som under åren 1905,
1906, 1907 och 1908 varit eller komme i åtnjutande under tjänstår af
löneinkomsterna vid de af vederbörande delägare i lifstiden iunehafda
tjänster, fortfarande få vara bibehållna vid nämnda inkomster samt därutöfver
åtnjuta den nya pensionen. Eu sådan anordning kunde öfverstyrelsen
icke finna tillfredsställande. Äfven om öfverstyrelsen lifligt
behjärtade de ifrågavarande änkornas och barnens behof af ökadt understöd,
kunde öfverstyrelsen dock icke finna tillbörligt, att desamma skulle
komma i åtnjutande af en förmån, som vore större än den, som från
och med 1909 komme att beredas blifvande änkor.
Öfverstyrelsen ansåge sig därför böra hemställa, att, därest den
af sakkunnige föreslagna pensionsförmånen bereddes vederbörande stärbhus,
det måtte såsom villkor föreskrifvas, att nämnda stärbhus skulle
afstå från den inkomst, de möjligen haft af åtnjutet tjänstår, samt antingen
till statsverket återbära hvad de af sådan inkomst uppburit, med
afdrag åt hvad till vikariens aflönande under tjänstårstiden blifvit af
dem utbetaldt, eller ock af de följande årspensionerna vidkännas ett afdrag
motsvarande sagda inkomst. Öfverstyrelsen ville därfär hemställa
om utredning i fråga om beloppet af det statsbidrag, som skulle — sedan
de återburna tjänstårsinkomsterna blifvit afdragna — erfordras för beredande
af de ifrågasatta förbättrade pensionsförmånerna åt änkor och
barn efter delägare i gamla kassan, hvilka aflidit under tiden från början
af år 1905 till slutet af år 1908, samt tillika föreslå, att Kungl. Maj:t
måtte hos Riksdagen göra framställning om så stor ökning i det af
sakkunnige ifrågasatta statsbidraget, som af den verkställda utredningen
kunde framgå såsom erforderlig.
Statskontoret åter säger angående denna sak följande. Skyldigheten
för delägarna i den nuvarande kassan att för vinnande af inträde
i den nya underkasta sig viss retroaktiv afgift hade gjorts beroende af
och uppställts såsom villkor för att vissa redan vid tiden för den nya
kassans trädande i verksamhet pensionerade änkor skulle kunna få komma
i åtnjutande af pensionsförhöjning enligt de för den nya kassan gällande
grunder. Då något som helst omedelbart samband mellan berörda tvenne
frågor icke ^ torde kunna uppvisas, syntes det hafva varit riktigast, att
hvardera Irågan blifvit betraktad för sig. Tv om det vore nödigt, att
de nuvarande delägarna i kassan, för att åt sina efterlefvande bereda
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
127
ökade pensionsförmåner, vidkändes retroaktivafgift, sa torde också donna
afgift böra af dem uttagas. Och, ä andra sidan, om de änkor, hvilkas
pensionsförmåner man afsåge att förbättra genom att på dem tillämpa
de nya grunder, som kunde varda fastställda, kunde ernå dessa förmåner,
utan att utomstående för detta ändamål betungades med särskilda
af gifter, och utan att andra pensionsberättigade därigenom lede förfång,
så torde därom intet vara att säga. Öfverstyrelsens förslag att påkalla
statens medverkan för detta ändamål ansåge sig dock statskontoret af
principiella skäl icke kunna biträda.
Bäst hade utan tvifvel varit, om det nya reglementet för kassan
hade kunnat tillämpas samtidigt med att de nya lönerna började utgå
eller från och med den 1 januari 1905. Då sa icke kunnat ske, hafva,
såsom mig synes, sakkunnige genom nu omhandlade bestämmelser på
lämpligt sätt sökt åstadkomma samma verkan, så att de, hvilkas män
eller fäder aflidit efter 1905 års ingång, erhålla den nya högre pensionen,
och af t den nya kassans samtliga delägare betala de nya högre pensionsafgifterna
från och med samma år. Därmed är dock det omedelbara
sambandet mellan bemälda efterlefvandes förbättrade pensionsförmåner
och delägarnas retroaktivafgifter angifvet. Att dessa retroaktivafgifter
för åtskilliga af kassans delägare skola blifva ganska kännbara, vill jag
icke bestrida, men då jag ser på de fördelar, som den nya kassan har
att erbjuda, kan jag dock icke föreställa mig, att någon skulle af berörda
jämförelsevis skäligen obetydliga utgifter afskräckas från att söka
inträde i densamma, i synnerhet om den ändring i sakkunniges förslag
vidtoges, att inbetalningen af nämnda utgifter finge fördelas på två år,
i stället för att, såsom sakkunnige föreslagit, verkställas under ett år.
Kassan komme visserligen härigenom att tillskyndas någon ränteförlust,
men denna är så pass obetydlig, att den ej bör kunna rubba kassans
beräkning-.
Öfverstyrelsens yrkande, att vederbörande efterlefvande, som skola
komma att åtnjuta den föreslagna pensionsförbättringen, böra afstå från
den inkomst, ''de möjligen haft af åtnjutet tjänstår, finner jag på af
öfverstyrelsen angifna skäl riktigt och billigt, men anser rättvist, att
afdrag må göras icke blott för hvad till vikariers aflönande af dem utbetalats
utan äfven för hvad de under tjänstårstiden skulle hafva i
pension uppburit ur änke- och pupillkassan, därest de icke åtnjutit
tjänstårsinkomsten. Vidare anser jag lämpligast, att såväl de retroaktivafgifter
som de tjänstårsmedel, kvilka det åligger bemälde efterlefvande
att inbetala, erläggas på det sätt, att vid utbetalning af dem tillkommande
pension inneliålles skillnaden mellan den nya och den gamla
128
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ökning af
statsbidraget.
pensionen, intill dess att hela deras skuld blifvit gulden. Kassans
direktion skulle det åligga att årligen inbetala till statskontoret, för att
tillgodoskrifvas reservationsanslaget till de allmänna läroverken, från
b vilket anslag aflöningsmedlen under tjänståret utgått, hvad den sålunda
under det föregående året uppburit af återburna tjänstårsmedel. Genom
en sådan anordning kunde ifrågavarande änkor och barn utan risk åtaga
sig att återbetala hvad de erhållit af tjänstårsmedel och hade till sitt
uppehälle alltid den gamla pensionen oafkortad.
I de afgifna yttrandena hafva framställts åtskilliga andra anmärkningar
mot sakkunniges förslag till reglemente för den nya kassan,
men då dessa anmärkningar afse sådana punkter, som icke torde behöfva
underställas Riksdagens pröfning, torde det icke vara erforderligt att
nu redogöra härför, utan lärer detta böra ske, när frågan om utfärdande
af reglemente för den nya kassan föreligger till slutligt afgörande.
Jag vill endast i förbigående nämna, att det af sakkunnige föreslagna
namnet å den nya kassan »lärarnas vid elementarläroverken nya
änke- och pupillkassa» ansetts böra utbytas mot något mera lämpligt
och tidsenligt.
Slutligen återstår att yttra sig rörande den ökning af statsbidraget
till kassan, som ett genomförande af sakkunniges förslag påkallar.
Enligt den i det föregående meddelade tablån öfver kassans
ställning skulle för sådant ändamål från och med början af år 1909
erfordras ett årligt belopp af 72,890 kronor. Denna summa skulle
fyllas genom
l:o det statsbidrag, hvarom nådig framställning gjorts
till 1907 års Riksdag ..................................................... kronor 3,521: —
2:o det statsbidrag, som skulle tillkomma kassan för
mottagande af nya delägare och höjning af åtskilliga
delägares delaktighetsbelopp under tiden
1878—1897 ....................................................................... „ 20,926: —
3:o det såsom aflösning af tjänstårsprivilegiet beräknade
statsbidraget ............................................................ 25,633:_
samt 4:o ett ytterligare statsbidrag af ........................ „ 22,810: —
Det under l:o upptagna statsbidraget har, sedan sakkunniges
förslag afgifvits, blifvit af Riksdagen beviljadt.
Angående de under 2:o och 3:o upptagna beloppen yttrar statskontoret:
Då de skäl, som af sakkunnige anförts till stöd för be
viljande
åt kassan af de anslag, som skulle utgöra dels ersättning för
upptagande af nya delägare i kassan och förhöjning i delaktighets
-
129
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
beloppen för förutvarande delägare, utan att statsbidrag för dem hittills
erhållits, dels ock vederlag för afstående för framtiden af rätt till
åtnjutande af tjänstår efter aflidna lärare, synas statskontoret äga
giltighet, har statskontoret ingenting att erinra mot att framställning
göres hos Riksdagen om beviljande åt kassan af de i berörda hänseenden
föreslagna årliga statsbidragen, tillsammans utgörande 46,559
kronor.
Mot den föreslagna aflösningen af tjänstårsprivilegiet hafva åtskilliga
läroverkskollegier gjort invändningar. Med anledning häraf
bär öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk uttalat, att dessa invändningar
så till vida äro af betydelse, som de ådagalägga det värde,
som af lärarkåren tillägges den ifrågavarande förmånen, och som också
sakkunnige själfva framhållit. Det berättigade i sakkunniges förslag
att af staten fordra ett bestämdt, fixeradt vederlag vinner äfven därigenom
i styrka. Hvad återigen själfva förmånen beträffar, så är öfverstyrelsen
af den meningen, att den lämpligen bör aflösas på sätt sakkunnige
föreslagit. Det sätt att aflöna lärare, för hvilket tjänstårsrätten
är ett uttryck, utgör en kvarlefva från en tid, då lärarnas aflöning
utgick på helt annat sätt och efter andra grunder än nu.
Redan denna omständighet äfvensom den ojämnhet, med hvilken förmånen
träffar de särskilda lärarnas stärbhus, äro enligt öfverstyrelsens
förmenande starka anledningar att söka en mera tidsenlig och mera
rättvis form för den ekonomiska förmån, nämnda rätt åsyftat bereda
lärarnas stärbhus. Därtill komma ytterligare de af sakkunnige framhållna,
för afskaffande af den tidigare, med tjänstårsrätten nära besläktade
nådårsförmånen redan af statsmakterna godtagna skälen.
På de grunder, som anförts såväl af sakkunnige som af statskontoret
och öfverstyrelsen, finner äfven jag billigt och lämpligt, dels
att kassan erhåller ersättning för de nya delägare, den utan statsbidrag
måst mottaga, och de höjda delaktiglietsbelopp, den måst medgifva
vissa delägare, dels ock att den tjänst år srätt, som tillkommer
ämneslärarna vid de allmänna läroverken, på angifvet sätt aflöses.
Och har jag lika litet som statskontoret något att invända mot de
föreslagna beloppen. Skulle Riksdagen bevilja det äskade vederlaget
för tjänstårsprivilegiet, torde nådig framställning om privilegiets upphäfvande
böra göras hos härnäst sammanträdande kyrkomöte.
Hvad myndigheterna anfört beträffande statsbidraget å 22,810
kronor har jag redan omnämnt i sammanhang med anmärkningarna
mot de af sakkunnige föreslagna pensionsafgifterna. Och då jag för
min del förordat sakkunniges förslag därutinnan, framgår däråt, att
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 17
130
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Utskottets
yttrande.
jag anser, att framställning hos Riksdagen bör göras om beviljande
äfven af nämnda statsbidrag.
Ytterligare statsbidrag till kassan bör emellertid äskas. Enligt
medgifvande af 1907 års Riksdag har Kungl. Maj:t genom nådigt beslut
den 23 augusti 1907 förordnat om upprättande af 63 nya adjunktsbefattningar,
hvilkas innehafvare böra blifva delägare i kassan. Kostnaden
för deras mottagande har af byrådirektören Dickman enligt
uppdrag beräknats och, under förutsättning att pensionsafgiften för i
tjänst varande manliga delägare bestämmes till 3 procent af delaktighetsbeloppet,
befunnits utgöra 9,883 kronor.
För genomförande af sakkunniges förslag till kassans ombildning
kräfves således, att Riksdagen beviljar
för mottagande af nya delägare och höjning af åtskilliga
delägares delaktighetsbelopp under tiden
1878—1897 .................................................................. kronor 20,926: —
såsom aflösning af tjänstårsprivilegiet ........................ ., 25,633: —
för att pensionsafgiften må kunna bestämmas till
3 procent af delaktighetsbeloppet för i tjänst
varande delägare ......................................................... 22,810: _-
för mottagande af innehafvare af de år 1907 upprättade
63 nya adjunktsbefattningarna ............... ,, 9,883: —
eller tillsammans kronor 79.252: —
Till sist vill jag omnämna, att statskontoret beträffande den vid
sakkunniges beräkning af kassan använda räntefoten, 4 procent, yttrat,
att denna räntefot efter statskontorets uppfattning torde få anses för
närvarande innebära fullt tillräcklig trygghet; och delar jag denna
statskontorets åsikt.»
Lärarnes vid elementarläroverken änke- och pupillkassa beviljades
vid dess bildande ett årligt anslag af 65,000 kronor, däraf 5,000 kronor
till förvaltningskostnadernas bestridande. Sedermera har kassans verksamhet
utvidgats därigenom, att dels vissa klasser nya delägare lämnats
tillträde till kassan, dels ock innehafvarne af nyinrättade lärarebefattningar
mottagits såsom delägare i densamma. För dessa nytillkomna
delägare har i allmänhet hos Riksdagen begärts och äfven erhållits motsvarande
ökning i statsbidraget, så att detta för närvarande utgår med
sammanlagdt 95,258 kronor.
För genomförande af det af de sakkunniga framlagda förslaget
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 131
för kassans ombildning äskas nu ökning af berörda anslag med följande
belopp, nämligen:
för mottagande af nya delägare ocli höjning af åtskilliga
delägares delaktiglietsbelopp under tiden 1878—1897 kronor 20,926: —
såsom aflösning af tjänstårsprivilegiet.............................. » 25,633: —
för att pensionsafgiften må kunna bestämmas till 3
procent af delaktighetsbeloppet för i tjänst varande
delägare .............................................................................. » 22,810: —
för mottagande af innehafvarna af de år 1907 upprättade
63 nya adjunktsbefattningarna........................ » 9,883: —
eller tillsammans kronor 79,252: —
Hvad beträffar det första af dessa belopp, ingår däri, enligt livad
af statsrådsprotokollet framgår (sid. 33) dels för upptagande af nya
delägare och liöj dt delaktiglietsbelopp för äldre delägare
under perioden 1878—1897 ............................... kronor 7,951: —
dels såsom ersättning för den kapitalförlust,
kassan lidit därigenom, att den år 1908 i 24 år måst
umbära nämnda belopp......................................................... kronor 12,975: —
eller tillsammans kronor 20,976: —
Då Riksdagen vid flera tillfällen och senast år 1907 vid tillförandet
till kassan af nya delägare beviljat en motsvarande ökning i statsbidraget,
torde jämväl det årliga anslag af 7,951 kronor, som begärts
för de under åren 1878—1897 tillkomna delägare in. in., böra tillerkännas
kassan.
Då framställning om beviljande af detta belopp icke förr än nu
gjorts hos Riksdagen, torde däremot fog saknas för det framställda
yrkandet om ersättning för den förlust, kassan må hafva lidit genom
"att under en följd af år hafva varit utan nämnda bidrag; och har utskottet
fördenskull icke ansett sig kunna tillstyrka beviljandet af omförmälda
belopp af 12,975 kronor.
Kungl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att till aflösning af
den rätt till tjänstår, som för närvarande tillkommer ämneslärarna vid
de allmänna läroverken, bevilja ett årligt anslag till pensionskassan af
25,633 kronor, men har utskottet icke ansett tillräckligt tungt vägande
skäl anförda för bifall till denna framställning.
Utskottet har ej heller kunnat tillstyrka den gjorda framställningen
om beviljande af 22,810 kronor, för att därigenom pensionsafgiften
måtte kunna bestämmas till 3 procent af delaktighetsbeloppet för i tjänst
varande delägare. Utskottet delar nämligen den af statskontoret uttalade
132
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
åsikten, att äfven med" den förhöjning af delägarnas afgifter till 3,<>
procent af delaktighetsbeloppet, hvilken enligt de sakkunnigas utredning
skulle erfordras, därest sistnämnda anslagsökning icke kunde påräknas,
dessa afgifter icke kunna betraktas såsom oskäligt höga, jämförda med
dem, som uttagas af delägarna i andra för statstjänstemäns änkor och
barn inrättade pensionsanstalter. Såsom ett stöd för denna åsikt vill
utskottet framhålla, att de sakkunniga själfva anfört (sid. 25), att i följd
af den grundfond, som vid kassans stiftande tilldelats densamma, och
det statsbidrag, den beviljats, den pension, som af kassan tillförsäkrats
de efterlefvande, städse varit större än den, som genom den erlagda
afgiften kunnat erhållas i annan anstalt.
Hvad slutligen beträffar det äskade beloppet af 9,833 kronor för
mottagande af innehafvarna af de år 1907 upprättade 63 nya adjunktsbefattningarna,
har utskottet, ehuru beräkningsgrunden synes väl hög,
på de här ofvan i dylikt afseende anförda skäl ansett sig böra tillstyrka
dess beviljande.
Enligt hvad utskottet här ofvan uttalat, skulle alltså det för när
-
varande till kassan utgående statsbidraget.................. kronor 95,258: —
ökas med dels för mottagande af nya delägare under
tiden 1878—1897 m. m.......................................... „ 7,951: —
dels för mottagande af de år 1907 upprättade 63 nya
adjunktsbefattningarna ............................................. „ 9,883: —
eller således till ................................................................ kronor 113,092: —
Mot ombildning af pensionskassan i den mån den kan verkställas
med det af utskottet här ofvan förordade anslagsbeloppet har utskottet
icke något att erinra; och får utskottet alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen höjer det såsom
bidrag till pensionering af änkor och barn efter lärare
vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. in.
uppförda anslaget, nu 95,258 kronor, med 17,834 kronor
till 113,092 kronor.
13:o) I afseende å öfriga anslag under pensionsstaten har någon
förändring icke ifrågasatts; och får utskottet alltså hemställa,
att samtliga de anslag under pensionsstaten, i
afseende å hvilka förändring icke blifvit här ofvan
ifrågasatt, må i 1909 års riksstat upptagas med oförändrade
belopp.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
133
Indragningsstaten.
l l:o) Uti eu den 24 april innevarande år ailåten proposition Avg. beredande
(n:o 197) liar Kungl. Maj it föreslagit Riksdagen medgifva, att för de i
Hans Maj:t Konung Oscar Il:s tjänst tidigare anställda personer, hvilka i bland framlidne
ett propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finans- £™ngMtt£c''ttr
ärenden nämnda dag närmare angåfves, måtte iå å allmänna indrag- //.« tjänare.
ningsstaten uppföras pensioner, för enhvar till belopp, som af riksmarskalksämbetet
föreslagits att utgå från och med den 1 maj 1908
under deras återstående lifstid, under det villkor dock för pensionernas
fortsatta åtnjutande, att pension minskades eller upphörde, i den mån
inneliafvaren undfinge af allmänna medel motsvarande eller högre löneförmåner.
Åberopade statsrådsprotokollet innehåller rörande Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag följande uttalande af departementschefen:
»I särskilda underdåniga skrifvelse!- den 19 nästlidne mars och den
9 innevarande april har riksmarskalksämbetet gjort framställning om
aflåtande till Riksdagen af nådig proposition i syfte, att pensioner måtte
af allmänna medel beredas vissa af de personer, som varit anställda i
framlidne Hans Maj:t Konung Oscar II:s tjänst.
I förstberörda skrifvelse den 19 nästlidne mars har riksmarskalksämbetet
till en början erinrat, hurusom det varit vanligt, att vid kungliga
personers frånfälle pensioner af allmänna medel beredts dem af deras
tjänare, som ansetts hafva gjort sig däraf förtjänta och varit i behof
af dylikt understöd. Det vore ock, framhåller ämbetet, naturligt och
billigt, att personer, som under en lång följd af år varit i en konungs
tjänst och därunder oförvitligt fyllt sina åligganden, icke vid hans frånfälle
lämnades utan understöd, synnerligen om de vid denna tid uppnått
en lefnadsålder, då minskade krafter gjorde det vanskligt för dem att
genom arbete å andra platser förskaffa sig sitt uppehälle. Riksmarskalksämbetet
hade därför ansett sig pliktigt att efter Hans Maj:ts Konung
Oscar II:s timade frånfälle inkomma med underdånig framställning om
beviljande af pensioner åt dem af den aflidne Konungens tjänare, som
på grund af lefnadsålder och tjänstår samt väl vitsordadt förhållande
ansetts vara däraf mest förtjänte.
De personer, hvilka enligt samma skrifvelse ansetts böra ifrågakomma
till erhållande af statspension, hafva upptagits å en skrifvelsen
bifogad, af chefen för hofförvaltningen efter samråd med cheferna för hofhållningens
olika grenar uppgjord förteckning, hvilken jämväl för en hvar
af de föreslagna pensionärerna angifver dessas födelse- och anställningsår
samt de ifrågasatta pensionernas ärliga belopp. En af de i förteckningen
134
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
upptagna personer, hofkvartermästaren Johan August Jansson, har emellertid,
enligt hvad riksmarskalksämbetet i skrifvelse den 24 nästlidne mars
anmält, efter aflåtande! af ämbetets förstberörda underdåniga skrifvelse
aflidit, i följd hvaraf frågan om beviljande af pension åt honom förfallit.
Såvidt angår öfriga af de föreslagna pensionärerna, har förenämnda
förteckning följande lydelse:
Statspensio-
Född
Anställd
nens årliga
i tjänst
belopp
Kr.
Aldfrun Amelie Wiedberg ...................................
1848
; 1883
1,000
Köksmästaren August Ekberg..........................
1851
1867
1,000
—
Kocken Alphonse Baudoin ...................................
1851
| 1878
1,000
—
Vaktmästaren Axel Asbersr .......................
1846
! 1868
1885
800
500
Köksj ungfrun Amelie Wall.............................
1856
_
Silfvertvätterskan Mathilda Pettersson............
1838
1872
500
_
Fatbursförestånderskan Edla Sarr Augusta
Jacobsson ..............................................
1833
1873
1,000
—
Städerskan Anna Broman .........
1845
1866
500
-.
Kammarvaktmästaren Johan Carlsson ..
1843
1874
800
_
Slottsvaktmästaren Johan August Ohlsson ..
1850
1876
800
_
Lifpostihonen Sven Andersson ...............
1847
1858
1871
800
800
T. f. Vagnmästaren Lars Erik Pettersson .. ..
1880
_
Sadelmakarmästaren Johan Hansson ...............
1851
1877
800
_
Gaständaren Per Magnus Jansson ...............
1843
1871
800
_
Slottsknekten Karl Fredrik Eriksson ............
1842
1873
600
_
,, Erik Konrad Lundquist..............
1844
1874
600
—
„ Axel Alfred Dahlgren ................
1843
1885
600
—
Hoflakejen Carl Fredrik Berg.........................
1843
1878
800
—
,, Oskar Bergman.................................
1854
1882
800
—
Fatbursdrängen Gustaf Hedlund ..................
1854
1884
600
—
Strykerskan Anna Karlsson ...........................
1862
1892
300
—
Tvätterska!! Carolina Johansson .......................
1850
1890
300
_
Sömmerskan Maria Charlotta Sundberg...........
1844
1878
500
_
Vaktmästaren Nils Ohlin.................
1849
1876
800
—
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
135
Summan af de sålunda föreslagna pensionerna uppgår alltså till
17,000 kronor.
Å berörda förteckning hade — anför riksmarskalksämbetet vidare
i sin förevarande underdåniga skrifvelse — med några få undantagupptagits
endast sådana personer, som antingen uppnått 60 lefnadsår
eller också genom eu tjänstetid af 25 år eller däröfver ansetts vara förtjänta
af understöd.
Vidkommande de af de å förteckningen upptagna personer, hvilka
ännu ej uppnått vare sig 60 lefnads- eller 25 tjänstår, nämligen köksjungfrun
Amelie Wall, fatbursdrängen Gustaf Hedlund, strykerskan
Anna Karlsson och tvätterska^ Carolina Johansson, hafva vid riksmarskalksämbetets
skrifvelse fogats af medicine doktorn Karl Rudberg
utfärdade läkarintyg, utvisande att Amelie Wall, som år 1903
drabbats af lindrig hjärnblödning med förlust af talförmåga och
som för denna sjukdom vårdats å sjukhus samt i sin bostad under ett
hälft år och sedan dess skött sin tjänst, icke är fullt arbetsför, att
Hedlund, som sedan några år lider af nedsatta arbetskrafter på grund
af sjuklighet, är oförmögen att för framtiden sköta sin tjänst, att Anna
Karlsson, som lider af kronisk rheumatism, är mindre arbetsför, samt
att Carolina Johansson, som i sitt arbete för fem år sedan ådragit sig
högersidigt ljumskbråk, för hvilken sjukdom hon undergått operation,
lider af kronisk biåskatarr med åtföljande blödningar och rheumatism.
Hvad angår de föreslagna pensionernas belopp, har riksmarskalksämbetet
påpekat, hurusom pensionerna för att i möjligaste mån begränsa
det anslag, som skulle behöfva begäras af statsverket, upptagits
till jämförelsevis låga belopp, hvilket möjliggjorts därigenom, att delägarna
i Konung Oscars dödsbo förklarat sig vilja af boets medel anslå
erforderliga tillägg till de särskilda pensionerna. Af en utaf chefen
för hofförvaltningen den 13 nästlidne mars afgifven, vid riksmarskalksämbetets
skrifvelse fogad promemoria inhämtas ock, att bemälda stärbhusdelägare,
hvilka ansett, att, utöfver de ifrågasatta statspensionerna,
pensioner borde beviljas dels omedelbart till ett belopp af 23,400 kronor
dels vid vissa funktionärers inom viss tid inträffande afskedstagande till
belopp af 10,700 kronor, förklarat sig vilja bestrida utbetalningen af dessa
pensionsbelopp. I nyssnämnda belopp å 23,400 kronor ingå, enligt hvad
jag inhämtat, de åsyftade tilläggen till nu ifrågavarande pensionärer.
I detta sammanhang anser jag mig böra erinra, att, enligt hvad
chefen för hofförvaltningen i en annan, likaledes den 13 nästlidne
mars afgifven, med riksmarskalksämbetets skrifvelse öfverlämnad promemoria
upplyst, sammanlagda beloppet af de årliga pensioner, Eders
136
Statsutskottets Utlåtande N.H 11.
Kungl. Maj:t öfvertagit efter framlidne Hans Maj:t Konung Oscar II
uppgår till ett belopp af 82,351 kronor.
Till jämförelse med de belopp, kvilka af riksmarskalksämbetet
föreslagits skola såsom statspensioner utgå, erinrar riksmarskalksämbetet,
hurusom vid nedanbemälda kungl. personers frånfälle pensioner åt i
deras tjänst anställda personer blifvit af allmänna medel beviljade till
— i nuvarande mynt — följande årliga belopp, nämligen efter Konung
Carl XIII 50,363 kronor 71 öre, efter Änkedrottning Hedvig Elisabeth
Charlotta 25,000 kronor, efter Prinsessan Sophia Albertina 21,000 kronor,
efter Konung Carl XIV Johan 28,895 kronor, efter Änkedrottning
Desideria 12,171 kronor, efter Konung Oscar I 19,600 kronor och efter
Konung Carl XV och hans nyss förut aflidna gemål 39,750 kronor.
Summan af de nu föreslagna pensionerna vore, anför riksmarskalksämbetet,
sålunda lägre än hvar och en af de vid nyss omförmälda tillfällen
beviljade, med undantag endast af pensionsstaten efter änkedrottning
Desideria; och framginge häraf, att vid uppgörandet af ifrågavarande
förslag allt afseende blifvit fästadt därå, att beloppet af det
anslag, som skulle för ändamålet begäras af statsverket, blefve, såvidt
möjligt, nedbragt.
Beträffande den tidpunkt, från hvilken de ifrågasatta statspensionerna
skulle utgå, har riksmarskalksämbetet, i enlighet med hvad chefen
för hofförvaltningen i en den 7 nästlidne mars till ämbetet aflåten
skrifvelse föreslagit, hemställt, att pensionerna måtte få beräknas från
den 1 nästinstundande maj, till hvilken dag ifrågavarande liksom öfriga
stärbhusets tjänare blifvit uppsagda från sina tjänster.
Därjämte har riksmarskalksämbetet hemställt, att de föreslagna
pensionerna måtte få utgå efter hufvudsakligen enahanda grunder, som
blifvit vid föregående dylika tillfällen tillämpade. I detta hänseende
tillåter jag mig erinra, hurusom, då vid 1873 års Riksdag pensioner
beviljades åt åtskilliga vid framlidne Deras Majestäter Konung Carl XV:s
och Drottning Lovisas tjänst anställda personer, det tillika bestämdes, att
pensionerna skulle utgå under det villkor för pensionernas fortsatta
åtnjutande, som för löners bibehållande på indragningsstat i allmänhet
vore gällande, nämligen att pension skulle minskas eller upphöra i den
mån innehafvaren undfinge af allmänna medel motsvarande eller högre
löneförmåner.
öfver riksmarskalksämbetets ifrågavarande framställning har statskontoret
den 26 nästlidne mars afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
och därvid, på de af riksmarskalksämbetet anförda skäl och då anledning
till anmärkning mot de föreslagna pensionsbeloppen icke syntes
Statsutskottets Utlåtande N:o 11-
137
föreligga, tillstyrkt, att nådig7 proposition i det af ämbetet angifva
syfte måtte till Riksdagen aflåtas.
Härefter bär riksmarskalksämbetet i underdånig skrifvelse den 9
innevarande april, med åberopande af hvad i ämbetets skrifvelse den
19 nästlidue mars blifvit anfördt, hemställt., att pensioner af allmänna
medel måtte beredas åt ytterligare två personer, som varit anställda i
framlidne Hans Maj:t Konung Oscar II:s tjänst, nämligen vaktmästaren
I. A. Hjelm och städerskan Maria Svensson, hvilka, enligt hvad intygats
i en af Konung Oscars förste hofmarskalk aflåten, af chefen för hofförvaltningen
med skrifvelse till ämbetet den 7 berörde april öfverlämnad
framställning i ämnet, nödgats på grund af sjuklighet anhålla
om entledigande från sina befattningar.
Enligt hvad af handlingarna framgår, har vaktmästaren Hjelm
och städerskan Svensson, som äro födda, den förre år 1855 och den
senare år 1851, antagits i tjänsten, Hjelm år 187G och städerskan
Svensson år 1885.
I handlingarna bifogade, af med. doktorn Rudberg utfärdade
läkarbetyg vitsordas, att båda de sålunda föreslagna pensionärerna, åt
hvilka Hjelm år 1897 vårdats å serafimerlasarettet för blodpropp i
vänstra benet samt lider af nervositet och hjärtklappning vid kroppsansträngning
och städerskan Svensson lider af höggradigt åderbråck å
högra underbenet, äro mindre arbetsföra. Båda hafva de, enligt hvad
förste hofmarskalken i sin förenämnda framställning intygar, med ordning
och nit fullgjort sina tjänsteåligganden samt städse iakttagit en
hedrande vandel.
I afseende å de för ifrågavarande två personer begärda pensionernas
belopp har riksmarskalksämbetet, i enlighet med hvad chefen för hofförvaltningen
föreslagit, hemställt, att desamma måtte bestämmas,
pensionen för Hjelm till 800 kronor och för städerskan Svensson till
300 kronor om året.
Jämväl öfver denna riksmarskalksämbetets framställning har statskontoret
afgifvit underdånigt utlåtande och därvid, under hänvisning
till sitt förberörda den 26 nästlidne mars afgifna yttrande, tillstyrkt,
att äfven de sålunda ifrågasatta pensionsbeloppen måtte föreslås till
utgående från samma anslag och under enahanda villkor, som de i
riksmarskalksämbetets underdåniga skrifvelse den 19 nästlidne mars
afsedda pensionerna.»
BIL till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 11 Höft.
18
138
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Pension åt
kokerskan vid
indragna
länsfängelset
i Göteborg
Brita Kajsa
Börjcsdotter.
[6.]
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må medgifva, att för de i Hans
Maj:t Konung Oscar II:s tjänst tidigare anställda
personer, hvilka i statsrådsprotokollet öfver finansärenden
den 24 april 1908 närmare angifvas, må
få å allmänna indragningsstaten uppföras pensioner,
för enhvar till belopp, som af riksmarskalksämbetet
föreslagits, att utgå från och med den 1 maj 1908
under deras återstående lifstid, under det villkor dock
för pensionernas fortsatta åtnjutande, att pension minskas
eller upphör, i den mån innehafvaren undfår af allmänna
medel motsvarande eller högre löneförmåner.
15:o) Uti punkt 6 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen medgifva, att kokerskan vid indragna länsfängelset i
Göteborg Brita Kajsa Börjesdotter måtte berättigas att från och med
den 1 mars 1908 under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
erhålla årlig pension med 400 kronor.
Enligt vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 13 januari innevarande år har
departementschefen rörande Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag anfört
följande:
»Uti underdånig skrifvelse den 19 april 1907 hemställde fångvårdsstyrelsen,
att Kungl. Maj:t täcktes medgifva, att till kokerskan
vid länsfängelset i Göteborg Brita Kajsa Börjesdotter finge från tiden
för då förestående indragning af nämnda fängelse af tillgängliga medel
utbetalas ett mot kokerskearfvodet svarande belopp af 400 kronor för
år eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t behagade bestämma.
Handlingarna i detta ärende utvisade, att Brita Kajsa Börjesdotter.
som är född den 14 april 1838, alltsedan början af år 1865 varit vid
nämnda fängelse anställd, först såsom biträdande kokerska och från
den 11 maj 1875 såsom kokerska, men att hon på grund af sjukdom
och sin höga ålder varit oafbrutet tjänstledig från och med den 1
maj 1905.
Till stöd för ofvanberörda framställning åberopade fångvårdsstyrelsen,
att, efter fängelsets utrymmande och därvarande fångars
öfverflyttande till det nya centralfängelset å Härianda, mattillredningen
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
139
;''it fångarno kolumn att ombesörjas utan biträde af kokerska, hvadan
det i staten för länsfängelset upptagna kokerskearfvode ej vidare skulle
för sitt ändamål tagas i anspråk. Vid sådant förhållande skulle Brita
Kajsa Börjesdotter, som, då hennes syssla icke finnes uppförd å fångvårdens
ordinarie anslag utan å förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll, icke är berättigad till pension samt på grund af otjänstbarhet
icke heller kan användas i annan befattning, blifva på sin ålderdom
lämnad utan existensmedel. Då emellertid Kungl. Magt genom
nådiga bref den 30 november 1893 och den 21 december IDOG, för det
fall att vid fängelse anställd kokerska af ålder eller sjukdom hindras
att förrätta tjänsten, medgifvit, att till aflönande af vikarie för henne
må utgå, efter fångvårdsstyrelsens begrafvande, bidrag med belopp,
motsvarande högst det i stat för kokerskegöromålen uppförda arfvode,
torde, enligt hvad fångvårdsstyrelsen framhöll, den omständigheten, att
kokerskesysslan nu skulle indragas, ej böra försätta Brita Kajsa Börjesdotter
i sämre läge än annan otjänstbar fängelsekokerska, synnerligast
som hon under 42 år haft anställning vid fångvården och härunder
tjänat troget och väl.
Statskontoret, som hörts i ärendet, har lika med fångvårdsstyrelsen
funnit Brita Kajsa Börjesdotter böra vid kokerskebefattningens
indragning för sin återstående lifstid erhålla understöd af statsmedel.
Då emellertid hvarken förslagsanslaget till fångars vård och underhåll
eller något annat å riksstaten uppfördt anslag torde kunna användas
för ifrågavarande ändamål, borde, enligt statskontorets åsikt, framställning
göras hos Riksdagen om beredande af pension å allmänna indragningsstaten
åt Brita Kajsa Börjesdotter att utgå från och med
månaden näst efter den, hvarunder hon entledigats från sin befattning,
och har statskontoret i afseende härå åberopat, att 1897 års Riksdag
på Kungl. Maj:ts framställning beviljat pensioner å sagda stat åt vissa
vid centralfängelset å Norrmalm vid tiden för dess indragning anställda
vaktkvinnor med flera. Pensionens belopp syntes statskontoret skäligen
böra bestämmas till detsamma som kokerskearfvodet eller 400 kronor
för år.
I anledning af hvad statskontoret sålunda anfört, anbefalldes fångvårdsstyrelsen,
enligt nådig remiss den 30 augusti 1907, att efter verkställd
närmare utredning af frågan till Kungl. Maj:t inkomma med
det yttrande, hvartill omständigheterna kunde föranleda.
Till åtlydnad häraf har fångvårdsstyrelsen med underdånig skrifvelse
den 22 oktober 1907 öfverlämnat yttranden i ärendet från Eders
opaginerad Kontrollera mot PDF
Pension åt
vakt
konstapeln
Johan Petter
Hanssons
änka Helena
Margareta
Hansson.
[7-]
1^0 Statsutskottets Utlåtande N:o 11-
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs- och Bohus län samt
direktören vid centralfängelset å Härianda.
I)å något annat sätt än det af statskontoret omförmälda, hvarpå
Brita Kajsa Börjesdotter skulle kunna erhålla understöd af statsmedel
för sin återstående lifstid, icke torde finnas, har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, under vitsordande af Brita Kajsa Börjesdotters
plikttrohet under hennes långa tjänstetid samt hennes behof af understöd,
tillstyrkt framställning om beredande af pension åt henne under
hennes återstående lifstid med minst det belopp, hvartill hennes kokerskearfvode
uppgått.
För egen del har fångvårdsstyrelsen, under erinran om Brita
Kajsa Börjesdotters långvariga och trogna tjänstgöring och de ömmande
omständigheter, hvari hon befinner sig, sedan hon med utgången af
maj månad 1907 entledigats från kokerskesysslan, tillstyrkt statskontorets
förslag rörande hennes pensionering å allmänna indragningsstaten.
På grund af nu anförda förhållanden anser jag, i likhet med de
i ärendet hörda myndigheterna, framställning böra göras hos Riksdagen
om beredande af årlig pension åt Brita Kajsa Börjesdotter till föreslaget
belopp. Då emellertid Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 20 september
1907 på underdånig framställning tilldelat Brita Kajsa Börjesdotter
en nådegåfva af 300 kronor, torde pensionen lämpligen böra
beviljas att utgå från och med den 1 mars 1908.»
Utskottet, som icke haft något att erinra emot förevarande förslag,
hemställer,
att Riksdagen må medgifva, att kokerskan vid
indragna länsfängelset i Göteborg Brita Kajsa Börjesdotter
må berättigas att från och med den 1 mars
1908, under sin återstående lifstid, å allmänna indragningsstaten
erhålla årlig pension med 400 kronor.
16:o). Uti punkt 7 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen medgifva, att aflidne vaktkonstapeln Johan Petter
Hanssons änka Helena Margareta Hansson måtte berättigas att från och
med den 1 januari 1908, under sin återstående lifstid, å allmänna indragningsstaten
erhålla årlig pension med 200 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
141
Till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden den IP»
januari innevarande år liar departementschefen anfört följande:
»På underdånig ansökning af aflidne vaktkonstapeln vid länsfängelset.
i Härnösand Johan Petter Hanssons änka Helena Margareta
Hansson tilldelade Kung], Maj:t enligt nådigt bref den 7 oktober 1904
änkan Hansson ett understöd för en gång af 300 kronor att utgå af
andra hufvudtitelns anslag till extra utgifter. På förnyade underdåniga
ansökningar har Kungl. Maj:t sedermera enligt särskilda nådiga bref
den 27 april 190G och den 3 maj 1907 tilldelat änkan Hansson ytterligare
nådegåfvor, hvardera gången till belopp af 200 kronor.
Öfver samtliga dessa ansökningar hafva utlåtanden infordrats från
fångvårdsstyrelsen och statskontoret, därvid ansökningarna af ämbetsverken
tillstyrkts. Hedan i sitt utlåtande öfver den första ansökningen
yttrade emellertid statskontoret, att de i ärendet förekomna omständigheterna,
enligt statskontorets åsikt, vore af den art, att, därest fråga
väckts om att hos Eiksdagen begära årlig pension åt änkan Hansson,
statskontoret icke skulle hafva hyst någon tvekan att tillstyrka en sådan
framställning. I sammanhang med tillstyrkandet af den närmast därpå
följande ansökningen erinrade statskontoret, att, i fall änkan Hansson
funnes böra fortfarande åtnjuta understöd från det allmänna, statskontoret
ansåge riktigast, om detta skedde i form af pension. I sitt
den 23 april 1907 afgifna utlåtande öfver den senaste ansökningen
yttrade statskontoret slutligen, att då änkan Hanssons behof af understöd
ej torde vara af blott tillfällig natur, det syntes mindre lämpligt,
att år efter år understöd lämnades henne i form af nådegåfva, utan
ansåge statskontoret, att, om efter skedd utredning änkan Hansson befunnes
vara i behof af fortsatt understöd af allmänna medel, framställning
borde göras hos Eiksdagen om beredande af pension åt henne.
I anledning af den af statskontoret sålunda väckta fråga om beredande
af pension åt änkan Hansson anbefalldes fångvårdsstyrelsen,
enligt nådig remiss den 3 maj 1907, att efter verkställd utredning till
Kungl. Maj:t inkomma med det yttrande, hvartill fångvårdsstyrelsen
funne omständigheterna föranleda.
Sedan fångvårdsstyrelsen till åtlydnad häraf infordrat yttrande i
ärendet från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Yästernorrlands
län, har fångvårdsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 29 augusti 1907,
med öfverlämnande af detta yttrande jämte tillhörande handlingar,
hemställt, att, för den händelse fortsatt beviljande af understöd i form
af nådegåfva icke skulle anses lämpligt, framställning måtte göras hos
Eiksdagen om beredande af pension åt änkan Hansson.
142
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Af handlingarna i ärendet inhämtas, att Hansson, som var född
1848, den 2 mars 1878 antagits till extra vaktkonstapel vid ofvannämnda
länsfängelse samt den 11 oktober samma år å nämnda befattning
erhållit fångvårdsstyrelsens konstitutorial. Befattningen i fråga
innehade han fortfarande, då han den 21 oktober 1903 afled, hvadan
han alltså vid sitt frånfälle i det närmaste 25 år innehaft ordinarie
anställning i statens tjänst. Fängelsets direktör har vitsordat, att
Hansson skött sina åligganden med aldrig svikande plikttrohet och
ordning samt fört en exemplarisk vandel.
Änkan Hansson är född 1852. I äktenskapet hafva födts tretton
barn, af hvilka emellertid fem redan före faderns död aflidit. Två
söner, som efter aflagd mogenhetsexamen inskrifvits som studerande vid
Uppsala universitet afledo båda kort efter fadern. Af de öfriga barnen,
två söner och fyra döttrar, hade vid faderns frånfälle ingen ännu uppnått
myndig ålder. De tre yngsta af dessa, en son, född 1891, samt
två döttrar, födda 1888 och 1892, vistas fortfarande hemma hos modern.
Hansson var icke delägare i civilstatens pensionsinrättning. Den efter
honom upprättade bouppteckning utvisade brist i boet. Änkan Hanssons
fattigdom samt behof af understöd har af pastorsämbetet vitsordats.
Enligt egen uppgift är hennes arbetsförmåga numera i hög
grad nedsatt.
I afgifvet yttrande öfver änkan Hanssons förstberörda ansökan
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, under vitsordande af
Hanssons nitiska och i allo berömligt förhållande under hans tjänstetid,
därjämte framhållit, bland annat, att Hansson, med den ringa löneinkomst,
som hans vaktkonstapelslön inbragte, under ett lif af de största
försakelser sökt bereda uppehälle åt sig och sin familj samt uppfostran
åt sina barn; att änkan Hansson och barnen vid mannens och de ofvannämnda
två sönernas frånfälle lidit brist å hvad till lifvets uppehälle
med nödvändighet erfordras, hvadan till lindring i deras nöd en skyndsam
insamling måst inom Härnösands stad anordnas; att det utan fara
för misstag kunde påstås, att den sjukdom (tuberkulos), hvari flera af
barnen aflidit, varit en följd af armod och bristande lifsuppehälle; samt
att, om någonsin anledning till understöd finge anses föreligga, detta
vore förhållandet i föreliggande fall. Under åberopande af innehållet i
sistberörda yttrande har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sitt
af fångvårdsstyrelsen nu öfverlämnade utlåtande tillstyrkt utverkande af
rätt till pension åt änkan Hansson.
Lika med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag sådana
omständigheter föreligga, att för änkan Hansson bör å allmänna indrag
-
Statsutskottets Utlåtande N:o It.
143
ningsstaten uppföras årlig pension, hvars belopp synes inig lämpligen
kunna bestämmas till 200 kronor eller samma belopp, hvarmed det beviljade
understödet de senaste åren utgått.
Jag erinrar i detta sammanhang, att 1890 års Riksdag beviljat
pension till enahanda belopp åt änkan efter en vaktmästare vid tekniska
högskolan. Äfven vid 1902, 1903, 1904 och 1905 års Riksdagar hafva
i liknande fall pensioner beviljats, därvid beloppen utgjort lägst 110
och högst 320 kronor. Pensionen torde böra bestämmas att utgå från
och med den 1 januari 1908.»
På grund af hvad i ärendet förekommit, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att aflidne vaktkonstapeln
Johan Petter Hanssons änka Helena Margareta
Hansson må berättigas att från och med den
1 januari 1908, under sin återstående lifstid, så länge
hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver, å allmänna
indragningsstaten erhålla årlig pension med 200 kronor.
17:o) Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen under tionde liufvudtiteln,
punkten 8, föreslagit Riksdagen medgifva, att aflidne förre
fanjunkaren Vilhelm Ludvig Nottbergs änka Josefina Mathilda Nottberg,
född Lilja, måtte berättigas att från och med den 1 april 1908, under
sin återstående lifstid, å allmänna indragningsstaten erhålla årlig pension
med 200 kronor.
Statsrådsprotokollet öfver justitieärenden den 13 januari 1908
innehåller härom följande uttalande af departementschefen:
»På underdånig framställning af aflidne förre fanjunkaren vid tvångsarbetsanstalten
i Karlskrona, Vilhelm Ludvig Nottbergs änka Josefina
Mathilda Nottberg, född Lilja, tilldelade Kungl. Maj:t enligt nådigt bref
den 31 augusti 1906 änkan Nottberg en nådegåfva af 200 kronor att
utgå af andra hufvudtitelns anslag till extra utgifter. På förnyad underdånig
ansökning har Kungl. Magt enligt nådigt bref den 14 juni 1907
ytterligare tilldelat änkan Nottberg en nådegåfva till enahanda belopp.
öfver båda dessa ansökningar hafva utlåtanden infordrats från
fångvårdsstyrelsen och statskontoret, därvid ansökningarna af ämbetsverken
tillstyrkts. Sedan emellertid statskontoret i sitt utlåtande öfver
den senare ansökningen uttryckligen åberopat ämbetsverkets ofvan omförmälda
utlåtande den 23 april 1907 angående änkan Helena Hanssons
Centim åt
förre fanjunkaren
Vilhelm
Ludvig Nollberg»
änka
Josefina
Mathilda Nottberg,
född
Lilja.
[8-]
144
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
ansökning om understöd, anbefalldes fångvårdsstyrelsen genom nådig
remiss den 29 juni 1907 att, efter verkställd utredning rörande änkan
Nottbergs behof af fortsatt understöd af allmänna medel, till Kungl.
Maj:t inkomma med det utlåtande, hvartill nämnda utredning kunde
föranleda.
Till åtlydnad häraf har fångvårdsstyrelsen, med öfverlämnande af
ett utaf ordföranden i Karlskrona fattigvårdsstyrelse utfärdadt intyg,
den 27 augusti 1907 afgifvit underdånigt utlåtande, däri fångvårdsstyrelsen
hemställt, att, därest Kungl. Magt ej skulle finna lämpligt att
vidare bevilja änkan Nottberg understöd i form af nådegåfva, framställning
måtte göras hos Riksdagen om beredande af pension åt henne.
Af handlingarna inhämtas att Nottberg, som var född den 20
mars 1838, den 7 november 1859 inträdt i statens tjänst som furir vid
marinregementet, därifrån han den 13 februari 1864 undfick afsked.
Den 1 maj 1863 anställdes han vid fångvården med förordnande som
underofficer vid det i Karlskrona förlagda femte kronoarbetskompaniet.
Efter att hafva erhållit transport till enahanda befattning vid dåvarande
straffängelset i Karlskrona erhöll han den 31 maj 1875 fångvårdsstyrelsens
förordnande såsom fanjunkare vid samma fängelse, i hvilken
befattning han, jämväl efter fängelsets förändring till tvångsarbetsanstalt,
kvarstod till den 1 juni 1903, då han med pension å allmänna indragningsstaten
afgick ur tjänsten. Under sin långa tjänstetid ådagalade
Nottberg sådan plikttrohet och duglighet, att han år 1894 tilldelades
guldmedalj af femte storleken för nit och redlighet i rikets tjänst.
Nottberg afled den 16 mars 1906, efterlämnande hustru och två
döttrar. Enligt hvad direktören vid tvångsarbetsanstalten intygat, hade
Nottberg, som ej ägde enskild förmögenhet, utan var hänvisad att med
den lön han erhöll i fångvårdens tjänst, försörja sig och sin familj,
icke varit i tillfälle att göra några besparingar, och då han ej var delägare
i civilstatens pensionsinrättning, liar änkan ej kunnat erhålla
pension. Änkan Nottberg, som är född den 5 mars 1835, saknar, enligt
hvad i ärendet blifvit upplyst, medel till sitt uppehälle samt är på grund
af ålderdom och sjuklighet oförmögen att genom arbete försörja sig.
Med hänsyn till föreliggande omständigheter och med åberopande
af hvad jag ofvan i fråga om pension åt änkan Helena Margareta
Hansson anfört, anser jag, att äfven för änkan Nottberg bör å allmänna
indragningsstaten uppföras årlig pension till belopp af 200 kronor.
Då det sammanlagda understödsbelopp, änkan Nottberg hittills uppburit,
utgör 400 kronor, torde pensionen böra bestämmas att utgå från
och med den 1 april 1908.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
145
Då utskottet icke haft något att erinra mot hvad Kungl. Magt
under denna punkt föreslagit, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att aflidne förre
fanjunkaren Vilhelm Ludvig Nottbergs änka Josefina
Mathilda Nottberg, född Lilja, må berättigas att från
och med den 1 april 1908, under sin återstående lifstid,
så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,
å allmänna indragningsstaten erhålla årlig pension
med 200 kronor.
18:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion
(n:o 120) har herr J. A. Lundgren föreslagit, att Riksdagen måtte besluta
att för förre vaktkon stapeln Johan August ^Vinberg höja pensionen
från 240 kronor till det belopp, hvar och en af de tre äldste väktkonstaplarne
vid straffängel set å Varbergs f. d. fästning uppburit, eller
320 kronor, jämte ett i betraktande af nuvarande höga lefnadskostnader
skäligt tillägg af 80 kronor, eller tillsammans 400 kronor om året.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för denna sin
framställning, tillåter sig utskottet att hänvisa till själfva motionen.
Enligt beslut af 1886 års Riksdag åtnjuter ^Vinberg å allmänna
indragningsstaten en årlig pension å 240 kronor. Kungl. Maj:t hade
föreslagit pensionens belopp till 320 kronor, men statsutskottet nedsatte
beloppet till 240 kronor, hvilket äfven blef Riksdagens beslut.
På grund häraf torde anledning saknas att på framställning af
enskild motionär höja det af Riksdagen en gång bestämda beloppet;
och får utskottet alltså hemställa,
att hen- Lundgrens ifrågavarande motion icke
må vinna Riksdagens bifall.
19:o) Uti punkten 9 under förevarande hufvudtitel har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att konsulatrådet Carl Martin Laurentius
Fallenius’ änka Carolina Hedvig Julia Fallenius, född Juhlin-Dannfelt,
må från och med år 1908, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd
förblifver, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af
800 kronor.
Bih. till Riksd, Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 19
Ang. en
inom Andra
Kammaren
väckt motion.
Utskottets
yttrande.
Pension St
konsulatrådet
C. M. L.
Fallenius’ änka
Carolina
Hedvig Julia
Fallenius, född
JuhlinDannfelt.
[9.1
146
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Rörande denna framställning innehåller statsrådsprotokollet öfver
ntrikesdepartementsärenden den 31 december 1907 följande uttalande
af ministern för utrikes ärendena:
»I underdånig skrifvelse den 20 nästlidne november har fru Carolina
Hedvig Julia Fallenius, född Juhlin-Dannfelt, änka efter den 27 juli
1907 aflidne konsulatrådet vid Eders Kung]. Maj:ts beskickning i Paris
C. M. L. Fallenius, ajjhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till instundande
Riksdag aflåta nådig proposition om beviljande åt henne af pension
för hennes återstående lifstid.
I öfver ansökningen afgifvet underdånigt utlåtande har statskontoret
meddelat, att, enligt hvad af handlingarna i ärendet framgår,
sökandens aflidne man, som var född den 2 oktober 1858, inträdt i
statens tjänst såsom amanuens i finansdepartementet den 16 januari
1884; att han efter tjänstgöring dels i kommerskollegium och dels vid
åtskilliga konsulat, därunder lian vid flera tillfällen uppehållit generalkonsulsbefattningen
i London, år 1897 utnämnts till vicekonsul i Cardiff;
att, sedan han en kortare tid varit förordnad såsom chef för utrikesdepartementets
dåvarande konsulatafdelning, han den 29 juni 1900 utnämnts
till kansliråd och chef för nämnda afdelning; att han sedermera
utnämnts år 1904 till generalkonsul i Helsingfors och år 1906
till konsulatråd i Paris; att han såsom stärbhusdelägare efterlämnat
sökanden och en år 1897 född son; samt att bouppteckningen efter den
aflidne utvisade en behållning i boet till belopp af 35,923 kronor 6 öre.
För egen de! har statskontoret anfört, att ämbets- och tjänstemännen
i utrikesdepartementet samt därunder lydande stater hittills saknat rätt
till delaktighet i civilstatens pensionsinrättning. Sådan befattnings
liafvares
änka och barn hade därför icke kunnat komma i åtnjutande
af pension från civilstatens änke- och pupillkassa. I stället hade, enligt
hvad statskontoret inhämtat, af Eders Kungl. Maj:t plägat beviljas
motsvarande pension att utgå från endera af de under utrikesdepartementet
ställda kabinetts- och konsulskassorna, och hade beloppet af sålunda
tilldelad pension åt änka efter befattningshafvare i Fallenius’
tjänsteställning utgjort 800 kronor, motsvarande det högsta pensionsbelopp,
som enligt hittills gällande bestämmelser kunnat erhållas i änkepension
från civilstatens änke- och pupillkassa. Efter den såsom en
följd af upplösningen af unionen mellan Sverige och Norge verkställda
omorganisation af utrikesdepartementet samt därunder lydande stater
disponerade emellertid departementet icke längre några medel för
dylikt ändamål. Å andra sidan blefve den till departementet och nämnda
stater hörande personal icke förr än år 1908 delaktig i civilstatens änke
-
147
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
och pupillkassa. Genom det nya reglementet för nämnda kassa, hvilxet
trädde i kraft med ingången af år 1908, vore nämligen delaktighet i
kassan beredd jämväl för personalen i utrikesdepartementet samt å beskick - ningarnas och konsulatens stater. Beloppet af den pension, som tillkomme
änka, vore enligt berörda reglemente bestämdt till en femtedel
af aflidne mannens pensionsunderlag, enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension den 11 oktober 1907, hvartill för efterlefvande
barn intill 21 års ålder komme ett pensionsionsbelopp, motsvarande
hälften af änkepensionen. Därest alltså konsulatrådet Fallenius,
hvilken i sådan egenskap åtnjutit — förutom hyresbidrag och ortstillägg
— lön till belopp af 5,400 kronor, blifvit i tillfälle att vinna delaktighet
i civilstatens änke- och pupillkassa, skulle hans änka och son kommit
i åtnjutande af pensioner till sammanlagdt belopp af 1,620 kronor.
Den synnerligen ogynnsamma ställning i nu ifrågavarande afseende,
hvari sökanden kommit, därigenom att hennes man aflidit under mellantiden
efter berörda omorganisation och innan delaktighet vunnits i
nämnda änke- och pupillkassa, påkallade enligt statskontorets mening med
nödvändighet en åtgärd i det uti förevarande ansökning angifna syfte.
På grund af hvad sålunda anförts och med erinran att åtskilliga
pensioner, som af Eders Kungl. Maj:t beviljats att utgå från kabinettseller
konsulskassan och hvartill i sammanhang med berörda omorganisation
1906 års Riksdag anvisat särskilda extra anslag för år 1907 under tredje
hufvudtiteln, enligt innevarande års Riksdags beslut komma att från och
med år 1908 utgå från allmänna indragningsstaten, har statskontoret,
som ansett det icke vara annat än billigt, att åt sökanden bereddes ett
understöd från allmänna indragningsstaten till belopp, ej understigande
den pension å 800 kronor, som Eders Kungl. Maj :t plägat från kabinettseller
konsulskassan tilldela änka efter tjänsteman vid svenska och norska
utrikesrepresentationen, i underdånighet hemställt, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att för änkefru Fallenius å allmänna indragningsstaten
uppföra en årlig pension å 800 kronor, att utgå från och med
år 1908.»
Utskottet, som icke haft något att erinra mot förevarande framställning,
hemställer,
att Riksdagen må medgifva, att konsulatrådet
Carl Martin Laurentius Fallenius’ änka Carolina Hedvig
Julia Fallenius, född Juhlin-Dannfelt, må från och
148
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
med år 1908, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd
förblifver, å allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig pension af 800 kronor.
Ftmion k 20:6) Under tionde hufvudtiteln, punkt 10, har Kungl. Maj:t
o. a. °Täl” föreslagit Riksdagen medgifva, att f. d. konsuln Carl August Titz’
änka Olga änka Olga Titz, född Hesselberg, må från och med år 1908, så länge
iUs> eller g. ^10U; i nuvarande änkestånd förblifver, å allmänna indragningsstaten
[10.] åtnjuta en årlig pension af 800 kronor.
Det under föregående punkt åberopade statsrådsprotokollet öfver
utrikesdepartementsärenden innehåller rörande föreliggande fråga följande
yttrande af departementschefen:
»I underdånig skrifvelse den 15 maj innevarande år har änkan efter
den 30 nästförutgångna april aflidne f. d. konsuln i Riga C. A. Titz,
fru Olga Titz, född Hesselberg, anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes aflåta
nådig proposition till Riksdagen angående beviljande åt henne från och
med år 1908 af en pension af 800 kronor om året.
I öfver denna ansökning den 24 innevarande månad afgifvet underdånigt
utlåtande har statskontoret anfört, att statskontoret inhämtat,att
sökandens man, född den 26 maj 1829, år 1861 utnämnts till kanslist i
kommerskollegium, hvarest han sedermera under åren 1870—1882 uppehållit
en notarietjänst; samt att han sistnämnda år utnämnts till svensk och
norsk konsul i Riga, från hvilken befattning han år 1903 erhållit afsked
med pension från konsulskassan till belopp af 4,000 kronor. Af den underdåniga
ansökningen med bilagor äfvensom statskontoret sedermera tillhandakomna
handlingar framginge, att f. d. konsuln Titz efterlämnat
såsom stärbhusdelägare änkan äfvensom afkomlingar efter en förut afliden
syster; att bouppteckningen efter Titz upptoge eu behållning i boet till
belopp af 46,470 kronor 50 öre; att enligt inbördes testamente mellan
makarna Titz sökanden skulle äga att taga hela kvarlåtenskapen i
besittning och däröfver fritt förfoga; att emellertid beträffande bland
tillgångarna i boet upptagna aktier och obligationer till sammanlagd!
värde af inemot 55,000 kronor, hvilka af f. d. konsuln Titz i lifstiden
deponerats hos skandinaviska kreditaktiebolaget, tvist om bättre rätt
yppat sig, i anledning hvaraf nämnda bolag vägrat att till sökanden
utgifva berörda värdehandlingar eller afkastningen af dem, intilldess
genom laga kraft ägande dom förklarats, att sökanden vore därtill
berättigad.
Statsutekottete Utlåtande N:o 11■ 149
Såsom af eu i statskontorets underdåniga utlåtande samma dag i
fråga om beredande af pension åt änkan efter konsulatrådet Fallenius
meddelad redogörelse framginge, hade tjänsteman vid konsulsstaten hittills
saknat rätt till delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa, och hade
i stället pension till sådan tjänstemans linka beredts från medel, ställda
under ulrikesdepartementet. Beloppet af sålunda tilldelad pension åt
änka efter tjänsteman i Titz’ ställning hade utgjort 800 kronor, motsvarande
det högsta pensionsbelopp, som enligt hittills gällande bestämmelser
kunnat erhållas i änkepension från civilstatens änke- och pupillkassa.
Då emellertid utrikesdepartementet numera efter omorganisationen
icke disponerade medel för dylikt ändamål, samt af Eders Kungl. Maj:t
från utrikesdepartementets medel förut beviljade pensioner, däraf en å
800 kronor till framlidne generalkonsuln G. Hegardts änka, enligt innevarande
års Riksdags beslut skulle från och me dår 1908 utgå från allmänna
indragningsstaten, syntes jämväl åt sökanden billigtvis böra beredas
dylik förmån å nämnda stat, i följd hvaraf statskontoret i underdånighet
hemställt, att Eders Kungl. Maj:ts täcktes föreslå Riksdagen
att för f. d. konsuln Titz’ änka å allmänna indragningsstaten uppföra
eu årlig pension å 800 kronor, att utgå från och med år 1908.»
På grund af hvad sålunda till statsrådsprotokollet blifvit anfördt
finner utskottet sig böra tillstyrka bifall till förevarande framställning;
och får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att f. d. konsuln
Carl August Titz’ änka Olga Titz, född Hesselberg,
må från och med år 1908, så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förblifver, å allmänna indragningsstaten
åtnjuta eu årlig pension af 800 kronor.
21:o) Uti statsverkspropositionen har Kungl. Maj:t under punkten
11 af denna hufvudtitel föreslagit Riksdagen medgifva, att kanslivaktmästaren
Franz Dillers änka Florentine Diller måtte från och med år
1908, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve, å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 400 kronor.
Till statsrådsprotokollet öfver utrikesdepartementsärenden den 31
december 1907 har ministern för utrikes ärendena i denna fråga anfört
följande.
»Med skrifvelse den 29 november 1907 har Eders Kungl. Maj:ts
minister i Berlin insändt och förordat en af kanslivaktmästaren vid
Fe »stött åt
kanslivaktmästaren
Fram Dillers
änka^Flo ventil?
e Diller.
[ il-]
150
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
beskickningen i Berlin Franz Dillers änka, Florentine Diller, gjord
underdånig ansökning om erhållande af årlig pension.
Till stöd för ansökningen har änkan Diller anfört, att hennes man,
hvilken afled den 4 augusti 1905, antagits till kanslivaktmästare vid
beskickningen i Berlin i juli månad 1886, men att han emellertid dessförinnan
under många år, då icke någon af staten aflönad vaktmästare
fanns anställd vid beskickningen, i själfva verket i egenskap af betjänt
hos ministern friherre Bildt gjort tjänst som kanslivaktmästare. Hans
aflöningsförmåner utgjorde till 1899 års utgång 90 mark i månaden samt
en julgratifikation af 25 mark, därefter 100 mark i månaden och en julgratifikation
af 50 mark. Vid omorganisationen af diplomat- och
konsulatväsendet år 1906 tilldelades den nuvarande kanslivaktmästaren
ett belopp af 150 mark i månaden, hvilken summa emellertid äfven den
understege hvad de vid öfriga främmande beskickningar i Berlin anställda
vaktmästare uppbure.
Med den aflöning, hennes man åtnjutit, hade det icke varit honom
möjligt att göra några besparingar, och följden vore, att vid hans död
sökanden med två minderåriga söner stode utan några som helst medel.
Hon hade sedan dess sökt förvärfva sitt lifsuppehälle medelst uthyrning
af ruin, men skulle säkerligen hafva varit fullständigt hemfallen åt nöden,
därest icke den enskilda hjälpsamheten bisprungit henne och hon erhållit
ett månatligt understöd af 15 mark från svenska understödsföreningen
i Berlin, ett understöd, som hon på grund af de stora anspråk, som
ställdes på föreningen, icke kunde påräkna för all framtid.
Öfver ifrågavarande ansökning har statskontoret afgifvit underdånigt
utlåtande och därvid anfört, att, då Franz Diller under lång tid
tjänstgjort såsom kanslivaktmästare vid beskickningen i Berlin, samt
hans änka, enligt hvad svenska ministern därstädes vitsordat, befunne
sig i synnerligen torftiga omständigheter och syntes väl förtjänt af ett
årligt understöd, det icke kunde anses annat än billigt att såsom bidragtill
hennes och två minderåriga söners uppehälle bereddes något understöd
från allmänna indragningsstaten; och har statskontoret hemställt,
det- Eders Kungl. Magt. täcktes föreslå Riksdagen, att för änkan Diller
må å allmänna indragniiigsstaten uppföras en årlig pension till belopp
af 400 kronor, att utgå från och med år 1908.»
Då, enligt hvad utskottet inhämtat, hvarken änkan Diller eller
hennes aflidne man någonsin varit svenska medborgare, har utskottet
ej ansett sig böra tillstyrka nämnda änkas uppförande på allmänna
indragningsstaten; och får utskottet alltså hemställa,
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
151
att Kung!. Maj:ts förevarande framställning icke
må vinna Riksdagens bifall.
22:o). Uti punkten 12 af tionde hufvudtiteln bär Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att f. d. musiksergeanten Carl Peter
Tilhnan må från och med år 1908 å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 400 kronor.
Rörande denna framställning innehåller statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden den 18 oktober 1907 följande anförande af departementschefen
:
»Uti eu till Kungl. Maj:t ingifven skrift har f. d. musiksergeanten
Carl Peter Tillman i underdånighet anhållit, att nådig proposition måtte
aflåtas till Riksdagen om anvisande åt honom af årlig pension.
Af handlingarna inhämtas, att sökanden, som är född den 18
december 1868, antogs till spel i nummer vid Kronobergs regemente
den 1 april 1882, befordrades till fältmusikant därstädes den 18 januari
1896 och erhöll afsked den 14 september 1900; att han därefter den
12 april 1901 antagits till musiksergeant i Smålands grenadjärkår, från
hvilken beställning han, efter denna kårs uppgående i Karlskrona
grenadjärregemente, afskedades den 13 oktober 1903, hvarefter han
från den 17 maj 1906 till den 22 sistlidne april innehaft anställning
såsom musiksergeant öfver stat i första lifgrenadjärregementet samt att
lian nu enligt läkarbetyg lede af lungtuberkulos och till följd däral
hade en betydligt minskad förmåga att genom aidiete förskaffa sig sitt
uppehälle.
Direktionen öfver arméns pensionskassa har meddelat, bland annat,
att Tillman under innehafvandet af fältmu si kanttjänsten vid Kronobergs
regemente varit delägare i arméns pensionskassa och arméns nya änkeoch
pupillkassa, men att han efter afskedstagandet från denna beställning
och under sin anställning såsom musiksergeant öfver stat icke varit
eller ägt rätt att vara delägare i arméns pensionskassa samt att på grund
häraf och då Tillman vid sitt afsked räknade en lefnadsålder af endast
34 år 10 månader och en tjänstetid i statens tjänst af 20 år 11 månader
14 dagar, däraf 16 år 3 månader 2 dagar efter adertonde åldersåret,
Tillman icke kunde i strid mot föreskriften i 48 § pensionsreglementet
beredas någon pension från arméns pensionskassa.
Framställningen är tillstyrkt af chefen för första arméfördelningen,
men afstyrkes af medicinalstyrelsen på grund däraf, att Tillmans sjukdom
icke kan anses förvärfvad i tjänsten. Statskontoret har uti under
-
Ang.
beredande af
pension från
allmänna indragning
sstaten
åt f. d.
musiksergeanten
C. P. Tillman.
[12.j
152
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang, pension
d allmänna
indragningsstaten
åt förra
arbetcrskan
vid ammunitionsfabriken
Henriks Karin
Nilsdotter,
(fånigt utlåtande den 27 sistlidne april anfört, att billigheten syntes
kräfva, att sökanden, hvilken efter en nära 21 årig, väl vitsordad tjänstetid
till följd af sammanslagningen af Smålands grenadjärkår och Blekinge
bataljon till Karlskrona grenadjärregemente utan eget förvållande förlorat
den anställning såsom musiksergeant, han förut innehaft, erhölle
något understöd för sin återstående lifstid, helst hans förmåga att genom
eget arbete förvärfva sitt uppehälle blifvit genom sjukdom betydligt
förminskad; och hemställer statskontoret med anledning häraf, det
Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten
för sökanden uppföra pension med fyrahundra kronor årligen, hvilket
belopp ungefärligen motsvarade hälften af den musiksergeant af andra
klassen tillkommande lön. Föredraganden i statskontoret ansåg dock
för sin del Tillmans ansökning icke böra föranleda åtgärd till beredande
åt honom af årligt understöd, men fann goda skäl föreligga för beviljande
af understöd för eu gång åt honom med belopp, som skäligen
kunde bestämmas till 300 kronor.»
Emot Kungl. Mapts förevarande framställning har utskottet icke
haft något att erinra, och får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att f. d. musiksergeanten
Carl Peter Tillman må från och med år
1908 å allmänna indragningsstaten uppbära eu årlig
pension af 400 kronor.
23:o). I en till Riksdagen den 18 januari innevarande år affåten
proposition (n:o 33) har Kungl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen
bilagd t utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att förra arbeterskan vid ammunitionsfabriken
Henriks Karin Nilsdotter må under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af trehundra kronor,
att beräknas och utgå från och med den 1 oktober 1907.
Till åberopade statsrådsprotokollet har t, f. departementschefen
anfört följande:
»Efter framställning af styresmannen för ammunitionsfabriken har
arméförvaltningen å artilleridepartementet i underdånig skrifvelse den
3 oktober 1907 anhållit, det Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen utverka
pension från allmänna indragningsstaten å 300 kronor årligen från och
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
153
med den 1 nämnda månad åt förra arbeterskan vid fabrikens afdelning
å Marieberg Henriks Karin Nilsdotter.
Arméförvaltningen bär därvid — med öfverlämnande af frejd-,
läkar- och arbetsbetyg — anfört, att Henriks Karin Nilsdotter, som
vore född den 9 maj 1843, antagits vid fabriken den 2 mars 1875,
hvarest hon sedermera med undantag af omkring 4 7» år varit anställd
till den 1 oktober 1907, att hon på grund af kronisk magkatarr och
neurasteni samt allmän svaghet vore mindre arbetsför, samt att hon
under anställningen vid fabriken erhållit vitsord om ett hedrande uppförande
och om utmärkt arbetskunnighet, hvarjämte arméförvaltningen
meddelat, att hennes aftoningsförmåner under år 1906 uppgått till
570 kronor 80 öre, däri inbegripen hennes till 60 kronor uppskattade
förmån af bostad vid fabriken.
Efter nådig remiss har statskontoret den 5 december 1907 afgifvit
underdånigt utlåtande i detta ärende och därvid, med erinran att 1906
års Riksdag under omständigheter likartade med de förevarande beviljat
förra arbeterskan vid ammunitionsfabriken Bengts Karin Ersdotter en
årlig pension af 300 kronor, hemställt om nådigt bifall till arméförvaltningens
framställning.
Denna har jämväl af medicinalstyrelsen uti infordradt utlåtande
af den 18 december 1907 förordats.
Departementschefen ansåge jämväl för egen del Henriks Karin
Nilsdotter på grund af hennes tjugu åttaåriga anställning i statens tjänst
böra, då hon numera till följd af sjuklighet och minskad arbetskraft
icke längre kunde genom arbete försörja sig, från staten erhålla understöd
för sitt uppehälle.»
Med anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag får utskottet
hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att förra arbeterskan
vid ammunitionsfabriken Henriks Karin Nilsdotter
må under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 300
kronor, att beräknas och utgå från och med den 1
oktober 1907.
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
20
154
Statsutskottets Utlåtande N:o 11-
redande''af . 24:0) Kungl. Maj:t har har vidare uti en till Riksdagen den
pension frän 18 januari innevarande år aflåten proposition (n:o 60) föreslagit Riksdagen
medgifva, att enhvar af följande personer, nämligen: stalldrängen
staten åt en Nils Henrik Karlsson,''kakelugnsmakaren Karl August Magnusson, handräckde\ort
fZl." ningskarlen Frans Oskar Johansson, smeden Otto Fridolf Spångberg,
tingsbyggnad timmermannen Ola Abrahamsson, timmermannen Johan Algot Johansson,
antårlldm.aflbe'' snickaren Anders Gustaf Andersson, stalldrängen Karl Johan Johansson,
handräckningskarlen Johannes Andersson, stalldrängen Per Johan Johanson,
handräckningskarlen Anders Gusta f Johansson, renhållerskan Charlotta
Gustafsson, biträdande skogvaktaren Lars Thorsell och skogvaktaren
Ludvig Pettersson må från och med månaden näst efter den, hvarunder
entledigande från innehafvande anställning erhållits, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af trehundra kronor.
Till det uti förevarande proposition åberopade statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden för nämnda dag har tillförordnade departementschefen
anfört följande:
»Uti underdånig skrifvelse den 22 oktober 1907 har arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet gjort framställning om beredande
af pensioner åt en del vid Karlsborgs fästningsbyggnad anställde arbetare
m. fl.
Enligt hvad fortifikationsbefälhafvaren å Karlsborgs fästning hos
arméförvaltningen anmält, beräknades de till utförande för extra ordinarie
anslagsmedel beslutade fästningsbyggnadsarbetena att med 1907
års utgång blifva afslutade. Då härtill komme, att enligt numera gällande
bestämmelser underhållet och vården af därvarande kasernetablissemang,
hvilka arbeten dittills ombesörjts med fästningsbvggnadens arbetare,
skulle öfvertagas af vederbörande kårförvaltningar, hade de underhållsarbeten,
hvilka hädanefter skulle utföras af ifrågavarande arbetare,
undergått en högst betydlig förminskning. Fortifikationsbefälhafvaren,
som emellertid funne det obilligt att lämna de arbetare, som med anledning
häraf inom den närmaste tiden måste afskedas, utan understöd,
har hos arméförvaltningen anhållit, att åtgärder måtte vidtagas förberedande
af pensioner åt följande personer, nämligen:
1) stalldrängen Nils Henrik Karlsson, 59 år gammal, hvilken
sedan år 1872 varit anställd vid fästningsbyggnaden och hvilkens aflöning
uppgått till omkring 600 kronor årligen;
2) kakelugnsmakaren Karl August Magnusson, 58 år gammal, som
alltsedan år 1872 varit anställd vid fästningsbyggnaden samt i aflöning
Statsutskottets Utlåtande N:o 11-
155
åtnjutit år 1904 1,049 kronor, hvilken arbetsförtjänst likväl till följd
af Magnussons sjuklighet nedgått år 1905 till 331 kronor och år 1906
till endast 187 kronor;
3) handräckningskarlen Frans Oskar Johansson, som är 58 år
gammal och innehaft anställning vid fästningsbyggnaden sedan år 1873
och i aflöning åtnjutit omkring 575 kronor om året;
4) smeden Otto Fridolf Spångberg, 56 år gammal och anställd
vid fästningsbyggnaden sedan år 1872 mot aflöning under de senare
åren af i medeltal 934 kronor;
5) timmermannen Ola Abrahamsson, 55 år gammal, hvilken sedan
år 1886 varit anställd vid fästningsbyggnaden och dessförinnan tjänat
vid sappörbataljonen under något öfver 10 år samt i aflöning såsom
fortifikationsarbetare under de senare åren åtnjutit i medeltal 771
kronor;
6) timmermannen Johan Algot Johansson, 55 år gammal och alltsedan
år 1872, dock med ett och ett hälft års uppehåll, anställd vid
fästningsbyggnaden mot aflöning, som under de senare åren i medeltal
uppgått till 731 kronor;
7) snickaren Anders Gustaf Andersson, 57 år gammal och anställd
vid fästningsbyggnaden sedan år 1878 mot en aflöning, som de senare
åren uppgått i medeltal till 779 kronor;
8) stalldrängen Karl Johan Johansson, som är 58 år gammal och
varit anställd vid fästningsbyggnaden sedan år 1875 samt de senare
åren i aflöning åtnjutit i medeltal 873 kronor;
9) handräckningskarlen Johannes Andersson, nära 61 år gammal
och anställd vid fästningsbyggnaden sedan år 1877, ehuru med två års
uppehåll, mot aflöning, som de senare åren uppgått i medeltal till
580 kronor;
10) stalldrängen Per Johan Johansson, nära 57 år gammal, hvilken
varit anställd vid fästningsbyggnaden sedan år 1872 och de senare
åren åtnjutit i aflöning i medeltal 586 kronor;
11) handräckningskarlen Anders Gustaf Johansson, 55 år gammal
och sedan år 1872, dock med två års uppehåll, anställd vid fästningsbyggnaden,
hvarest han i aflöning de senare åren åtnjutit i medeltal
588 kronor; samt
12) renhållerskan Charlotta Gustafsson, född Karlsdotter, nära 69
år gammal, hvilken varit anställd vid fästningsbyggnaden sedan år
1883 och i aflöning under de senare åren åtnjutit i medeltal 217 kronor.
Därjämte har fortifikationsbefälhafvaren föreslagit, att pension
måtte beredas åt biträdande skogvaktaren Lars Thorsell, hvilken är 81
156
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. -
år gammal och haft anställning först vid fästningsbyggnaden sedan år
1857 såsom timmerman och sedan, från och med år 1874, såsom biträdande
skogvaktare, men nu på grund af ålderdomssvaghet måste
afgå samt, enligt företedt läkarbetyg, endast i ringa män kunde genom
arbete bidraga till sin framtida bärgning.
Arméförvaltningen har för egen del anfört, att, med hänsyn till
hvad fortifikationsbefälhafvaren anmält och i betraktande af de goda
vitsord, som lämnats ifrågavarande arbetare om välförhållande i tjänsten,
arméförvaltningen ansåge med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att understöd bereddes dessa ålderstigna arbetare, hvilka, efter att
hafva under många år i kronans tjänst förbrukat sina bästa krafter,
dels för ålderdom och bräcklighet, dels till följd af minskade arbetstillfällen
å fästningen måste inom kort afskedas och hvilka därigenom
ginge förlustiga en arbetsförtjänst, som de vid framskriden ålder och
minskade arbetskrafter svårligen kunde på annat håll vinna eller påräkna;
och har arméförvaltningen på grund häraf i underdånighet
hemställt, att till Riksdagen måtte aflåtas nådig proposition om beviljande
å allmänna indragningsstaten af pension å 300 kronor till
enhvar af dem.
Statskontoret har uti afgifvet underdånigt utlåtande tillstyrkt,
att pensioner till föreslaget belopp måtte beredas ifrågavarande personer,
hvarvid statskontoret erinrat, att Riksdagen, med anledning af
Kungl. Maj:ts därom aflåtna nådiga propositioner, under liknande förhållanden
beviljat pensioner åt arbetare vid Karlsborgs fästningsbyggnad
äfvensom åt järnvägsarbetare.
Beträffande renhållerskan Charlotta Gustafsson har statskontoret
anfört, att hon, enligt infordrade prästbetyg och yttrande från fortifikationsbefälhafvaren,
vore gift med förre renhållaren Gustafsson, med
hvilken hon dock icke lefde tillsammans, samt att mannen, som vore
höggradig alkoholist och ur stånd att försörja vare sig hustrun eller
sig själf, åtnjöte fattigunderstöd. Vid sådant förhållande och ehuru
den aflöning, hon under de senare åren i medeltal uppburit eller 217
kronor, vore mindre än den för henne föreslagna pensionen, ansåge sig
statskontoret, med hänsyn till henne tillkommande förmån af fri bostad
och vedbrand i kronans hus och då det låga aflöningsbeloppet torde
få anses vara en naturlig följd af hennes med åren aftagande arbetsförmåga,
böra förorda jämväl henne till erhållande af pension till föreslaget
belopp; och hade samma synpunkter för statskontoret gjort sig
gällande beträffande biträdande skogvaktaren Lars Thorsell, hvilkens
aflöning under de senare åren i medeltal uppgått till allenast 132
kronor.
157
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
1 sammanhang härmed har arméförvaltningen, i anledning af därom
af fortifikationsbefälhafvaren likaledes gjord framställning, hemställt, att
jämväl skogvaktaren vid Karlsborg Ludvig Pettersson, som vore född
den 1 februari 1846 och varit anställd därstädes såsom skogvaktaie
sedan år 1879 och dessförinnan såsom extra kronojägare i Vartofta
revir, måtte, efter erhållet afsked, från allmänna indragningsstaten beredas
pension af 300 kronor. Arméförvaltningen har därvid erinrat,
hurusom Kungl. Maj:t< i nådig proposition till 1907 års Riksdag föieslagit
Pettersson till erhållande af dylik pension, men att Riksdagen
icke funnit skäl bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning. Riksdagen
hade nämligen ansett, att Kungl. Maj:ts förslag icke stod i full
öfverensstämmelse med den af samma års Riksdag antagna lag angående
civila tjänsteinnehafvares rätt till pension samt att i öfrigt hvarken
genom läkarbetyg vore styrkt, att Pettersson lede af svår sjukdom,
eller af annat betyg framginge, att hans tjänst inom skogsstaten varit
för lians hälsa särskildt nedsättande.
Sedan emellertid genom ett den 22 augusti 1907 af batalj onsläkaren
A. Lillieroth utfärdadt läkarbetyg blifvit ådagalagdt, att Pettersson
lede af kronisk ledgångsreumatism och på grund däraf vore till
fortsatt tjänstgöring såsom skogvaktare oförmögen, hade arméförvaltningen
funnit grundad anledning att ånyo hos Kungl. Maj:t föreslå, att
en årlig pension utverkades åt ifrågavarande skogvaktare.
Statskontoret har, särskildt med hänsyn till det företedda läkaibetyget,
tillstyrkt arméförvaltningens i afseende å Pettersson gjorda
hemställan.
Äfven jag anser mig böra biträda ämbetsverkens hemställan i fråga
om beredande af pension åt ifrågavarande arbetare m. fl., då de vid
framskriden ålder och efter långvarig tjänst nu snart måste lämna sin
anställning.
Hvad särskildt skogvaktaren Pettersson beträffar, så är han enligt
förenämnda läkarintyg till vidare tjänstgöring oförmögen. Därest han
innehade ordinarie tjänst, erbjöde sig den utvägen att bevilja honom
tjänstledighet med bibehållande af någon del af honom tillkommande
aflöning, intill dess han uppnådde den lefnadsålder, som för erhållande
af rätt till pension är för likställda tjänstinnehafvare föreskrifven. Då
emellertid hans befattning icke är å stat uppförd och han således bestrider
sin tjänst allenast på förordnande, finnes icke denna möjlighet
för tjänstens uppehållande tills vidare. Å andra sidan är det, enligt hvad
158
Utskottets
yttrande.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
jag inhämtat, af stor vikt såväl för den vidsträckta skogens skötsel och
vård som ock för dess bevakning, att tjänsten innehafves af en fullt
tjänsteduglig person. Under sådana förhållanden finner jag såväl rättvisa
och billighet gent emot Pettersson som ock nödig hänsyn till statens
bästa kräfva, att Pettersson beredes möjlighet att afgå från tjänsten
därigenom att pension tillerkännes honom vid afskedet, och anser
jag mig fördenskull böra tillstyrka Eders Kung!. Maj:t att ånyo till
Riksdagen afgifva förslag härom.»
På grund af hvad i statsrådsprotokollet blifvit anfördt har utskottet
ansett sig böra tillstyrka Kung], Maj:ts förslag, att ifrågavarande
personer måtte beredas pension å allmänna indragningsstaten. Det
begärda beloppet, 300 kronor, är detsamma, som af nästlidet års Riksdag
bestämdes för likartade fall, och synes fördenskull ingen annan
ändring däri böra ifrågasättas, än att renhållerskan Charlotta Gustafsson,
hvilkens aflöning under de senare åren enligt statsrådsprotokollet
uppgått till i medeltal endast 217 kronor, icke torde böra tillerkännas
pension med högre belopp än 200 kronor.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att följande personer,
nämligen: stalldrängen Nils Henrik Karlsson,
kakelugnsmakaren Karl August Magnusson, handräckningskarlen
Frans Oscar Johansson, smeden Otto
Fridolf Spångberg, timmermannen Ola Abramsson,
timmermannen Johan Algot Johansson, snickaren Anders
Gustaf Andersson, stalldrängen Karl Johan Johansson,
handräckningskarlen Johannes Andersson, stalldrängen
Per Johan Johansson, handräckningskarlen
Anders Gustaf Johansson, renhållerskan Charlotta
Gustafsson, biträdande skogvaktaren Lars Thorsell och
skogvaktaren Ludvig Pettersson, må från och med
månaden näst efter den, hvarunder entledigande från
innehafvande anställning erhållits, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu
årlig pension af Charlotta Gustafsson 200 och enhvar
af de öfriga 300 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
159
25:o) I särskild den 28 februari innevarande år till Riksdagen Änkepension
afbiten proposition (n:o 92) bär Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen med- indragning».
gifva, att förre muraren Jonas Peter Lindbäck må från och med år staten åt forte
1908 å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af tre- mu’LinTbäck.
hundra kronor.
Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden nämnda dag innehåller
rörande denna framställning följande uttalande af departementschefen
:
»Med förmälan att förre muraren vid fästningsbyggnadsarbetena
Jonas Peter Lindbäck från Åsheda församling af Kronobergs län anhållit
att blifva tillerkänd någon pension eller annat understöd, har
arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet i underdånig skrifvelse
den 4 december 1907 hemställt, att proposition måtte till Riksdagen
aflåtas om beviljande åt Lindbäck af en årlig pension, att med 300
kronor utgå från och med år 1908.
Enligt hvad i ärendet blifvit upplyst har Lindbäck, som är född
den 10 januari 1829, varit anställd i kronans tjänst i 34 år, dels vid
fortifikationsarbetena å Vaxholms fästning under hela murningstiden
åren 1846, 1853—1857 och 1859—1862 samt under en del af somrarna
1847 och 1858, dels vid befästningsarbetena i Karlskrona under murningstiderna
åren 1865 —1867 samt 1874 —1881, hvarest han varit
anförtrodd förmanskap för murarne, till dess arbetenas fullbordande
gjort hans anställning därstädes obehöflig, dels ock slutligen vid Karlsborgs
fästningsbyggnad under somrarna 1882—1894.
Arméförvaltningen har vidare anfört, att Lindbäck, som är väl
vitsordad i afseende å arbetsskicklighet, nit, plikttrohet och ordning,
år 1884 erhöll sällskapet Pro Patrias silfvermedalj, samt att han, ehuru
han år 1894 vid anställningstidens slut hade uppnått en ålder af 65 år,
ej förr än nu, då ålderdomssvaghet och fattigdom inträdt, ifrågasatt
att komma i åtnjutande af hjälp.
Statskontoret har uti infordradt underdånigt utlåtande af den 17
innevarande månad ansett sig särskilt med hänsyn till den långa tid
Lindbäck under en del af året, då murningsarbete kunnat utföras,
arbetat vid fästningsbyggnaderna, böra tillstyrka nådigt bifall till arméförvaltningens
förevarande framställning, hvarvid statskontoret tillika
erinrat, att 1907 års Riksdag under liknande förhållanden beviljat
muraren L. P. Eriksson pension till enahanda belopp.
I likhet med myndigheterna anser jag, att Lindbäck gjort sig
förtjänt af den för honom föreslagna pensionen, för hvilkens beviljande
160
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang. pension
ä allmänna
indragningsstaten
åt musiksergeanten
Carl August
Almqvist.
synnerligen ömmande omständigheter, såsom hans höga ålder och fattigdom,
äfven tala.»
Med anledning af hvad till stöd för denna Kungl. Maj:ts framställning
anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att förre muraren
Jonas Peter Lindbäck må från och med år 1908 å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af trehundra kronor.
26:o) Kungl. Maj:t har under åberopande af statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 13 mars innevarande år uti en samma
dag till Riksdagen aflåten proposition (n:o 216) föreslagit Riksdagen
medgifva, att musiksergeanten af andra klassen vid Första lifgrenadjärregementet
Carl August Almqvist må, därest han erhåller afsked efter
den 7 april 1909, men innan han är berättigad till fyllnadspension, från
och med månaden näst efter den, i hvilken afskedet beviljas, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension, beräknad efter 780 kronor intill den 1 maj 1914 samt efter
660 kronor från och med sistnämnda dag.
Statsrådsprotokollet för nämnda dag innehåller angående förevarande
framställning följande yttrande af statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet:
»På anhållan af musiksergeanten af andra klassen vid Första lifgrenadjärregementet
Carl August Almqvist har chefen för nämnda regemente
uti underdånig skrifvelse den 29 november 1907 gjort framställning
därom, att åt Almqvist, hvilken på grund af sjukdom vore
till krigstjänst oduglig, måtte beredas pension från allmänna indragningsstaten
till belopp af 780 kronor.
Af den underdåniga skrifvelsen inhämtas, att Almqvist, som är
född den 11 januari 1860 och i februari månad 1884 kommit i tjänst,
den 29 september 1887 förordnades till sergeant i regementet och den
10 oktober 1894 till fältmusikant vid regementet samt befordrades den
2 mars 1902 till musiksei’geant af andra klassen, i hvilken sistnämnda
egenskap han uppbär en lön af 780 kronor.
Enligt läkarintyg lider Almqvist af hjärtfel och njursten samt är
till följd däraf till all krigstjänst oduglig.
Chefen för Andra arméfördelningen har tillstyrkt framställningen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o It
1G1
och därvicl framhållit, att musikens vid regementet tjenstbarhet kräfde,
att Almqvist ersattes med en tjänstduglig person.
Arméförvaltningen har likaledes förordat framställningen samt
erinrat, att Riksdagen aren 1906 och 1907, på framställning af Kungl.
Maj:t, under likartade omständigheter beviljat musiksergeanter pension
från allmänna indragningsstaten.
Uti afgifvet underdånigt utlåtande har direktionen öfver arméns
pensionskassa vitsordat uppgifterna angående Almqvists ålder och tjänstgöringstid
samt meddelat, att Almqvist erlagt behöriga pensionsafgifter
till såväl arméns pensionskassa som arméns nya änke- och pupillkassa,
men att han ännu icke uppnått för rätt till pension från förstnämnda
kassa föreskrifna lefnads- och tjänstår. För förvärfvande af dylik rätt
erfordrades, att Almqvist kvarstode i tjänst till den 7 april 1909,
hvilken dag han räknade 25 tjänstår samt att han därefter genom
expektansafgifters erläggande löste de bristande tjänståren; och skulle
Almqvist under nämnda förutsättning från och med den 1 maj 1914 äga
uppbära en årlig pension af 120 kronor i tionde klassen af arméns
pensionskassa.
Härjämte upplyste direktionen, att Almqvist för erhållande af
fyllnadspension från statsmedel, hvilken för musiksergeant af andra
klassen utgjorde 660 kronor, jämlikt grunderna för arméns pensionering
af den 22 juni 1877 med däruti gjorda ändringar skulle kvarstå i tjänst
till den 7 april 1914.
Uti infordradt underdånigt yttrande har statskontoret, med fästadt
afseende å föreliggande omständigheter och under förutsättning att det
af hänsyn till regementets fördel pröfvades nödigt att lämna Almqvist
tillfälle” att redan nu från sin tjänst afgå, i likhet med arméförvaltningen
hemställt, att proposition måtte till Riksdagen afiåtas om uppförande
å allmänna indragningsstaten åt Almqvist af en årlig pension
af 780 kronor, motsvarande det belopp, hvarmed pension från arméns
pensionskassa jämte fyllnadspension skulle utgå, därest Almqvist vore
därtill berättigad.
På grund af hvad nämnda myndigheter sålunda yttrat och hemställt,
synes det mig nödigt att genom utverkande af pension åt Almqvist
gifva honom tillfälle att afgå från tjänsten, och anser jag, att
ett mot full pension svarande belopp eller 780 kronor bör honom tillerkännas
vid afskedstagande!. I)å emellertid Almqvist blifver berättigad
till pension från arméns pensionskassa, därest han erhåller afsked
först den 7 april 1909 och sedermera till den 1 maj 1914 erlägger
Bill. till Biksd. B rot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 21
162
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
stadgad expektansafgift, som, enligt hvad direktionen öfver arméns
pensionskassa upplyst, uppgår till 14 kronor 40 öre för år räknadt,
och denna förmån skäligen bör tagas i beräkning vid bestämmandet
af pensionsbeloppet från allmänna indragningsstaten, torde detta vid
den tidpunkt, då ifrågavarande pension får tillträdas, böra minskas
med hvad som motsvarar pensionen från arméns pensionskassa eller
120 kronor.»
Utskottet, som icke haft något att emot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning erinra, hemställer,
att Riksdagen må medgifva, att musiksergeanten
af andra klassen vid Första lifgrenadjärregementet
Carl August Almqvist må, därest han erhåller
afsked efter den 7 april 1909, men innan han
är berättigad till fyllnadspension, från och med månaden
näst efter den, i hvilken afskedet beviljas,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension, beräknad efter 780
kronor intill den 1 maj 1914 samt efter 660 kronor
från och med sistnämnda dag.
Ang. petition ^7m) Uti en till Riksdagen den 3 april innevarande år aflåten
iJJlTZin™ ProPosition (n:o 184) liar Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
tmlniiTd. att f- d- skvadronstrumpetaren vid'' Lifregementets dragoner Gustaf
sqvadron»- Teodor Westerlerg må från och med den 1 januari 1908 å allmänna
Qustaf Teodor i^dragningsstaten uppbära en årlig pension af trehundra kronor.
Westerberg.
m Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för ofvannämnda
dag innehåller rörande denna framställning följande yttrande af departementschefen:
2>Uti
en till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift har f. d. skvadronstrumpetaren
vid Lifregementets dragoner Gustaf Teodor Westerberg i
underdånighet anliallit att komma i åtnjutande af någon pension.
Af handlingarna inhämtas, att sökanden, som är född den 11 januari
1864, under tiden från och med den 14 maj 1877 till och med den 11
januari 1886 varit anställd såsom trumslagare vid Svea lifgarde; att
han den 14 februari sistnämnda ar antagits till extra trumpetare vid
Lifregementets dragoner och därstädes befordrats till skvadronstrumpetare
den 16 maj 1887, hvarefter han den 11 juli 1890 erhållit sergeants
Stut ant skottets Utlåtande N:o //.
163
grad, samt att lian enligt ett den 15 februari 1905 utfärdadt läkarintyg
förklarats vara på grund af nervsjukdom till krigstjänst oduglig,
livarjämte hans arbetsförmåga af samma anledning och till följd åt ett
under tjänstgöring uppkommet ljumskbråck vore betydligt nedsatt.
Enligt gällande föreskrifter är med sökanden likställd personal
berättigad till pension efter uppnådda 50 lefnadsår och 30 tjänstår
efter tjugonde åldersåret.
Direktionen öfver arméns pensionskassa har uti atgifvet underdånigt
utlåtande den 12 sistlidne februari förklarat, att, då Westerberg vid
erhållet afsked endast uppnått en lefnadsålder af 41 år och eu tjänstetid
af 28 år, däraf 21 år efter tjugonde åldersåret, lian alltså icke vore
berättigad till någon pension från nämnda kassa eller fyllnadspension
af statsmedel.
Uti underdånigt yttrande den 4 mars innevarande år har statskontoret
meddelat, att sökanden den 23 maj 1905 erhållit afsked från
krigstjänsten, att han såsom skvadronstrumpetare åtnjutit aflöning af
statsmedel till belopp af 360 kronor, hvartill kommit fyllnad från regementets
musikkassa, så att aflöningen i sin helhet motsvarat sergeants
af andra klassen lön, samt att, därest han varit berättigad till pension
vid afskedet, pensionsbeloppet skulle hafva utgjort 360 kronor, däraf
75 kronor i elfte klassen af arméns pensionskassa och 285 kronor fyllnadspension
af statsmedel.
Då sökanden således efter en långvarig tjänstetid nödgats på
grund af sjukdom lämna sin befattning såsom skvadronstrumpetare vid
Lifregementets dragoner och det kunde antagas, att han af sådan anledning
fortfarande och för framtiden vore mindre arbetsför, har statskontoret
ansett det vara med billighet öfverensstämmande, att sökanden,
som syntes vara i behof af hjälp, erhölle något understöd af statsmedel.
Beloppet af detta understöd, som lämpligen borde beredas honom i
form af pension, har synts statskontoret skäligen kunna bestämmas till
300 kronor, motsvarande ungefär den på statsmedlen belöpande delen
af den pension, hvaraf sökanden kommit i åtnjutande, om han kunnat
kvarstå i tjänst till uppnådd pensionsålder; och har statskontoret alltså
hemställt, att framställning måtte till Riksdagen göras om beviljande
åt honom från allmänna indragningsstaten af pension till nämnda belopp.
I likhet med statskontoret anser jag, att Westerberg, som enligt
behörigt intyg är obemedlad, med hänsyn till sin 28-åriga anställning
i statens tjänst, från hvilken han till följd af sjukdom måst afgå, bör
komma i åtnjutande af pension till föreslaget belopp.»
Ang. pension
å allmänna
indragnings•
staten åt f.
amanuensen
Gustaf Albert
Thimgren.
164 Statsutskottets Utlåtande N:o 11-
Utskottet hemställer
att Riksdagen må medgifva, att f. d. skvadronstrumpetaren
vid Lifregementets dragoner Gustaf Teodor
Westerberg må från och med den 1 januari 1908 å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
af 300 kronor.
28:o) Uti en till Riksdagen likaledes den 3 april innevarande år
afbiten särskild proposition (n:o 217) har Kungl. Maj:t, under åberopande
af ett propositionen bilagdt utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att förre amanuensen
hos arméförvaltningen Gustaf Albert Thimgren måtte under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
af ettusentvåhundra kronor, att beräknas och utgå från och med den
1 mars 1908.
Till det åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen
rörande denna framställning yttrat följande:
»Uti en åt arméförvaltningen öfverlämnad skrift har förre amanuensen
hos ämbetsverket Gustaf Albert Thimgren i underdånighet anhållit,
att framställning måtte göras till Riksdagen om utverkande för honom
af en pension åt 1,200 kronor å allmänna indragningsstaten.
Till stöd för denna sin anhållan har sökanden, bland annat, anfört,
att han, som vore född den 8 februari 1843 och den 20 december 1864
antagits till^ e. o. kammarskrifvare i dåvarande krigskollegium, år 1878,
efter att således hafva därstädes och i arméförvaltningen tjänstgjort
under fjorton år, varit i tur att befordras till ordinarie kammarskrifvare,
men att han, med anledning däraf att fråga då förelåg om arméförvaltningens
omorganisation och att på grund af nådig föreskrift i ledigblifvande
tjänster därstädes icke skulle med ordinarie innehafvare besättas,
endast erhöll förordnande å en kammarskrifvartjänst, med hvilket
dock varit förenade de till tjänsten hörande rättigheter och skyldigheter.
Genom detta förordnande blef han jämlikt § 9 af då gällande reglemente
för civilstatens pensionsinrättning den 30 november 1877 delägare
i pensionsinrättningen, till hvilken han alltsedan den 1 september
1878 erlagdt stadgade pensionsafgifter, och vore han numera enligt
samma nådiga reglemente berättigad till en årlig pension af 600 kronor.
Sedan i följd af arméförvaltningens omorganisation förutvarande kammarskrifvartjänster
med ingången af år 1881 indragits, erhöll han från
Statsutskottets Utlåtande N:o IT.
165
sistnämnda tid förordnande såsom amanuens hos ämbetsverket med ett
årligt arfvode af 1,200 kronor, motsvarande livad lian såsom t. f.
kammarskrifvare uppburit, och hade lian innehaft denna amanuensbefattning
till den 29 februari 1908, dä han efter uppnådda 65 lefnadsår
på egen begäran entledigats därifrån.
Arméförvaltningen har vid öfverlämnandet af ifrågavarande ansökan
tillstyrkt nådigt bifall till densamma och därvid vitsordat, att sökanden
under sin långa tjänstetid visat berömvärd ordentlighet och plikttrohet
samt städse ådagalagt ett i allo hedrande uppförande.
Jämväl statskontoret har uti underdånigt utlåtande den 21 nästlidne
mars förordat bifall till ansökningen.
Enligt hvad jag inhämtat har Thimgren genom styrelsens för
civilstatens änke- och pupillkassa beslut den 16 mars 1908 blifvit tillerkänd
pension från civilstatens pensionsinrättnings tjänstemannafond
till årligt belopp af 600 kronor, räknadt från nämnda månads ingång.
Därest pension från allmänna indragningsstaten varder honom tilldelad,
kommer, enligt uppgift från pensionsinrättningen, den honom från
nämnda fond tillerkända pension att jämlikt bestämmelsen i § 11 i
nådiga reglementet för civilstatens pensionsinrättning den 9 juni 1899
samtidigt indragas.
Ehuru den befattning såsom amanuens hos arméförvaltningen,
hvilken Thimgren under en följd af år innehaft, ej är å ordinarie stat
uppförd och sålunda ej heller enligt gällande bestämmelser förenad med
pensionsrätt, torde emellertid, med hänsyn till Thimgrens långa, väl
vitsordade tjänstetid och öfriga förut omförmälda förhållanden, starka
skäl tala för, att pension tillerkännes honom. Därest vid arméförvaltningens
omorganisation år 1881 dåvarande kammarskrifvartjänster ej
blifvit indragna, hade Thimgren efter befordran till sådan tjänst vant
berättigad till pension från allmänna indragningsstaten.»
Enligt hvad af statsrådsprotokollet framgår, åtnjuter Thimgren
för närvarande pension från civilstatens pensionsinrättning, hvilken pension
emellertid enligt § 11 i det för inrättningen gällande reglemente
skulle komma att indragas, därest han tilldelades pension från allmänna
indragningsstaten. Till följd häraf skulle alltså Riksdagen, därest Thimgren
ansåges vara förtjänt af en pension åt 1,200 kronor, blifva nödsakad
att tilldela honom hela detta belopp och således komma att på
grund af bestämmelserna i ett reglemente, på hvars fastställande Riksdagen
icke har något inflytande, årligen skänka inrättningen ett belopp, motsvarande
de 600 kronor, Thimgren genom sina inbetalningar blifvit be
-
Utskottets
yttrande.
An g. en inom
Andra Kammaren
väckt
motion.
Ang. pension
å allmänna
indragningjetaten
till J.
extra läraren
vid navigationitkolan
i
Stockholm
Chrutian
Sjögren.
166 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
rättigad att därifrån uppbära. Att Riksdagen till följd af en dylik bestämmelse
skulle underkasta sig någon inskränkning i sin handlingsfrihet,
liai utskottet dock för sin del ansett icke kunna ifrågasättas-; och
får. fördenskull utskottet, som anser Thimgren skäligen böra komma i
åtnjutande af pension till sammanlagdt belopp af 1,200 kronor, tillstyrka,
att han å allmänna indragningsstaten tillerkännes en pension af 600
kronor under villkor, att han jämväl får uppbära samma belopp från
pensionsinrättningen.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen må medgifva, att förre amanuensen
hos arméförvaltningen Gustaf Albert Thimgren
må under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 600 kronor, att
beräknas och utgå från och med den 1 mars 1908, dock
under villkor, att Thimgren fortfarande bibehålies vid
den honom af civilstatens pensionsinrättning tillerkända
pensionen å samma belopj).
29:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (n:o
173) har herr A. A. Eriksson i Rödsta föreslagit,
att Riksdagen ville till framlidna regementskommissarien O. Gyllanders
dotter ogifta Helma Helena Gyllander, så länge hon förblefve
ogift, bevilja en årlig pension af 250 kronor att utgå från och med år 1908.
Hvad beträffar de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning,
tillåter sig utskottet att hänvisa till själfva motionen.
Då det icke synes kunna ifrågasättas att, såsom i motionen föreslagits,
på allmänna indragningsstaten uppföra pension åt en numera
63-årig dotter till en för 48 år sedan afliden statstjänsteman, får utskottet
hemställa,
att herr Erikssons ofvanberörda motion icke må
vinna Riksdagens bifall.
30:o) I en till Riksdagen den 14 februari innevarande år aflåten
proposition (n:o 64) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att å
rikets allmänna indragningsstat för förre extra läraren vid navigationsskolan
i Stockholm Christian Sjögren under hans återstående
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
167
lifstid uppföra eu årlig- pension af 1,200 kronor, att utgå från och med
månaden näst efter den, hvarunder hans anställning vid navigationsskolan
upphört.
Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden för ofvannämnda daginnehåller
följande yttrande af departementschefen:
»I underdånig skrifvelse den 21 juni 1907 liar marinförvaltningen
gjort framställning om beredande af pension åt förre extra
läraren vid navigationsskolan i Stockholm, civilingenjören Christian
Sjögren.
Af handlingarna i detta ärende inhämtas, bland annat, att
Sjögren, som är född den 6 september 1843, den 30 augusti 1878
antagits till lärare i ångmaskinlära, fysik och mekanik vid navigationsskolan
i Stockholm och den 12 december 1890 förordnats att från
och med år 1891 tillsvidare och intill sex månader efter skedd uppsägning
vara extra lärare i samma ämnen vid skolans maskinistafdelning;
att hans aflöning under de senare åren uppgått till 1,800 kronor
jämte dyrtidstillägg med 180 kronor; att examinatorn vid den under
mars månad 1907 förrättade examen med eleverna i maskinistafdelningen
vid nämnda skola i sin jämlikt § 23 af förnyade nådiga reglementet
för navigationsskolorna i riket den 6 juni 1890 till inspektören för
dessa skolor afgifna berättelse framhållit, att Sjögren på grund af
kroppslig svaghet borde till nästkommande läsår ersättas med en yngre
förmåga, samt på det varmaste förordat Sjögren till erhållande af en
välbehöflig pension; att bemälde inspektör med anledning häraf i
skrifvelse till marinförvaltningen den 1 april 1907 hemställt, att Sjögren
måtte blifva uppsagd från sin innehafvande extra lärarebefattning; att
sedan direktionens öfver navigationsskolan yttrande öfver denna framställning
blifvit af marinförvaltningen infordradt, direktionen till marinförvaltningen
öfverlämnat en af Sjögren gjord ansökning att sex månader
från den 26 mars 1907 blifva entledigad från sin lärarebefattning,
hvilken ansökning den 7 därpåföljde maj af marinförvaltningen bifallits;
samt att direktionen, då krafterna att längre verka numera började
svika ingenjören Sjögren, för egen del förordat, att åt honom måtte
vid hans afgång ur tjänsten utverkas pension från allmänna indragningsstaten
till belopp af 1,200 kronor och att direktionen därvid erinrat,
att den f-ålunda föreslagna pensionen motsvarade hälften af den pension,
som den af Kungl. Maj:t den 25 maj 1905 tillsatta kommitté för afgifvande
af förslag till erforderliga förbättringar i utbildningen af
handelsflottans befäl och underbefäl m. in. i afgifvet underdånigt be
-
168
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
tänkande föreslagit för lärare vid navigationsskola efter en tjänstetid
af 35 år.
Marinförvaltningen liar i sin ofvanberörda underdåniga skrifvelse,
efter inhämtande af yttrande i ärendet från inspektören för navigationsskolorna
i riket, hvilken för sin del tillstyrkt pensionsansökningen, anfört,
att, då Sjögren vid sitt afskedstagande under en tid af 29 år
tjänstgjort såsom lärare vid Stockholms navigationsskola och därunder,
enligt hvad direktionen för skolan vitsordat, på ett utmärkt nitiskt och
samvetsgrant sätt fullgjort sina åligganden så långt hälsa och arbetskrafter
räckt, samt då härtill komme, att, enligt hvad skolans direktion
jämväl framhållit, den befattning, som Sjögren uppehållit under så lång
tid, blifvit af förenämnda s. k. navigationsskolekommitté i dess den 30
oktober 1906 afgifna betänkande föreslagen att uppföras på ordinarie
stat samt sålunda, därest förslaget godkändes, komme att för sin innehafvare
medföra rätt till ålderstillägg och pension, syntes det marinförvaltningen,
som fordrade billigheten, att Sjögren efter sitt långvariga
och väl vitsordade arbete under utöfvande af en tjänst, som numera
ansåges vara af den vikt, att den för framtiden borde besättas med
ordinarie innehafvare, erhölle något understöd på ålderns dagar. På
grund häraf och då det af skolans direktion föreslagna beloppet, 1,200
kronor, syntes vara ett efter omständigheterna väl afvägdt pensionsbelopp,
har marinförvaltningen hemställt, att eu årlig pension af 1,200
kronor måtte Sjögren beredas från allmänna indragningsstaten, att från
och med månaden näst efter den, hvarunder Sjögren fyller 65 år, utgå
under hans återstående lifstid.
Efter erhållen nådig remiss har jämväl statskontoret yttrat sig i
ärendet och därvid anfört, att då Sjögren efter en 29-årig lärår verksamhet,
hvilken af samtliga myndigheter, som i ärendet yttrat sig, väl
vitsordats, numera på grund af försvagade kroppskrafter nödgats afgå
från sin tjänst, statskontoret, i likhet med marinförvaltningen, funne
billigheten fordra, att Sjögren af statsmedel bereddes något understöd
på sin ålderdom. Beträffande storleken af detta understöd syntes det
statskontoret, som om det i sådant hänseende föreslagna beloppet af
1,200 kronor årligen, med hänsyn ej mindre till Sjögrens aflöning
såsom extra lärare än äfven till hvad direktionen och marinförvaltningen
framhållit i afseende å den s. k. navigationsskolekommitténs
förslag angående de med ifrågavarande tjänst förenade aflönings- och
pensionsförmåner, vore synnerligen måttligt tilltaget, hvadan statskontoret
för sin del icke hade något att däremot erinra. Då emellertid
Sjögren, på sätt ofvan omförmälts, nödgats afgå från tjänsten, innan
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 169
lian uppnått 05 urs ålder, torde det, enligt statskontorets åsikt, ej
förefinnas skälig anledning till att han ej, på sätt i allmänhet ägde
ruin, skulle få uppbära sin pension från och med månaden näst efter
den, hvarunder hans anställning vid skolan upphört. På grund af hvad
sålunda blifvit anfördt har statskontoret i underdånighet hemställt, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att
å allmänna iudragningsstaten bevilja Sjögren under hans återstående
lifstid en årlig pension af 1,200 kronor, att utgå från och med månaden
näst efter den, hvarunder hans anställning vid navigationsskolan
upphört.
Med afseende å hvad sålunda förekommit och då jag lika med
statskontoret anser civilingenjören Sjögren böra få komma i åtnjutande
af pension till föreslaget belopp från och med månaden näst efter den,
hvarunder hans anställning, på sätt i ärendet blifvit upplyst, upphört,
får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att å rikets allmänna indragningsstat för förre extra
läraren vid navigationsskolan i Stockholm, civilingenjören Christian
Sjögren under hans återstående lifstid uppföra en årlig pension af 1,200
kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder hans
anställning vid navigationsskolan upphört.»
Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
får utskottet hemställa,
att Riksdagen må årikets allmänna indragningsstat
för förre extra läraren vid navigationsskolan i Stockholm
Christian Sjögren under hans återstående lifstid
uppföra en årlig pension af 1,200 kronor, att utgå
från och med månaden näst efter den, hvarunder hans
anställning vid navigationsskolan upphört.
31:o) Uti en till Riksdagen den 28 februari innevarande år aflåten
proposition (n:o 80) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
att arbetsförmannen vid Karlskrona fästningsbyggnad Peter Johansson
må från och med månaden näst efter den, i hvilken han varder entledigad
från sin anställning i statens tjänst, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 300 kronor.
Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden för nämnda dag innehåller
härom följande yttrande af departementschefen:
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Raft. 22
Ang. pension
å allmänna
indragningsstaten
åt
arbetsförmannen
vid Karlskrona
fästningsbyggnad
Peter Johansson.
170
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
»I fortifikationens tjänst anställde arbetsförmannen Peter Johansson,
som uppnått en ålder af 61 år och alltsedan år 1872, med undantag
allenast af vintern 1881, då han haft anställning på flottans varf i
Karlskrona, haft arbete vid Karlskrona fästningsbyggnad, har uti eu
till chefen för fortifikationen ställd skrift förmält, att han nu på grund
af sin höga ålder och däraf följande oförmåga till kroppsarbete ämnade
afgå, samt med bifogande af prästbevis, tjänstgöringsbetyg och medellöshetsintyg,
anhållit om bemälde chefs medverkan för beredande af
ett årligt understöd åt honom.
Fortifikationsbefälhafvaren i Karlskrona, som öfverlämnat ansökningen
till chefen för fortifikationen, har därvid, då af de betyg, som
vid ansökningen fogats, framginge, dels att Johansson länge och troget
tjänat i innehafvande anställning, som han till följd af framskriden
ålder och därigenom minskad arbetsförmåga såge sig nödsakad att
snart lämna, dels att han städse fört en hedrande vandel, dels ock att
han, förutom sin arbetsförtjänst, icke ägde några tillgångar, hemställt
om åtgärders vidtagande för att Johansson, i likhet med hvad i dylika
fall förut plägat ske, måtte tillerkännas ett årligt understöd af 300
kronor. Uti skrifvelse till marinförvaltningen den 19 november 1907
har chefen för fortifikationen sedermera, under åberopande af Johanssons
långvariga anställning vid fortifikationens arbeten och de hedrande
vitsord, han af såväl nuvarande som föregående fortifikationsbefälhafvare
erhållit, samt det vid anställningen fogade intyget om hans medellöshet,
anhållit, att förvaltningen måtte åt sökanden utverka ett årligt
understöd af statsmedel till belopp af 300 kronor att utgå från och
med månaden näst efter den, i hvilken han erhölle entledigande från
sin innehafvande anställning.
Med öfverlämnande af handlingarna i ärendet, har marinförvaltningen
i underdånig skrifvelse den 6 december 1907 hemställt, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes, i likhet med hvad förut ägt rum och senast
framställts i nådiga propositionen till 1907 års Riksdag angående
beredande af pensioner åt tretton arbetare, som haft anställning vid
Karlsborgs fästningsbyggnad, hvilken framställning af Riksdagen bifallits,
i nådig proposition föreslå Riksdagen att i anseende till Johanssons
långa och väl vitsordade anställning i fortifikationsarbete samt hans
medellöshet och då åldern kräfde hans tillbakaträdande från den verksamhet,
han hittills haft, bevilja honom en årlig pension af 300 kronor
å allmänna indragningsstaten.
Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 20 innevarande
februari biträdt marinförvaltningens hemställan.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
171
Då af hvad i ärendet blifvit anfördt synes framgå, att Johansson
icke, såsom fallet varit med de i statsrådsprotokollet omförmälda vid
Karlsborgs fästningsbyggnad anställda personer, till följd af afslutandet
af det arbete, där han är anställd, måste afskedas, samt icke visats,
att Johansson, som är 61 år gammal, till följd af sjukdom eller af
annan anledning är oduglig till arbete, har iitskottet ansett sig för
närvarande icke kunna tillstyrka hans öfverförande på allmänna indragningsstaten.
Utskottet får alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts framställning om uppförande
å allmänna indragningsstaten af pension åt arbetsförmannen
vid Karlskrona fästningsbyggnad Peter
Johansson icke må af Riksdagen bifallas.
32:o) Uti eu inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion An9''A™irl’lom
(n:o 116) har herr A. J. C. Christiernson föreslagit, att Riksdagen ville Kammaren
besluta, att f. maskinisten Otto Konrad Leonard Bränn, som vid kolgas- vaekt moUonexplosion
ombord å pansarbåten »Äran» den 31 juli 1905 erhöll svåra
skador med framtida men, måtte från och med år 1908 under sin
återstående lifstid eller till dess han bevisligen återvunnit sin fulla
arbetsförmåga, å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
af 400 kronor.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning,
tillåter sig utskottet hänvisa till själfva motionen.
Enligt hvad utskottet inhämtat, har Braun af vederbörande myndighet
på grund af ifrågavarande honom ågångna skada, jämlikt 35
§ i värnpliktslagen och enligt gällande grunder för pensionering af
flottans manskap, tilldelats eu årlig pension af 100 kronor.
Uti § 46 i samma lag stadgas emellertid härjämte, att värnpliktig,
som skadats under tjänstgöring, utan rubbning i den honom enligt
35 § tillkommande rätt till understöd må kunna erhålla sådant jämväl
från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond. Enligt från sjöförsvarsdepartementet
meddelad uppgift har någon ansökning om understöd
till Braun på grund af sistnämnda stadgande dock icke dit
inkommit, till följd hvaraf frågan om tillerkännande åt Braun af ytterligare
understöd icke varit föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.
172
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Då Braun med hänsyn till sist berörda stadgande i värnpliktslagen
synes kunna, om framställning i vederbörlig ordning göres, utan Riksdagens
ingripande erhålla ytterligare understöd af allmänna medel, har
utskottet ansett sig icke för närvararande böra tillstyrka bifall till
motionärens förevarande framställning; och får utskottet alltså hemställa,
att herr Christiernsons omförmälda motion icke
måtte vinna Riksdagens bifall.
it^xtra^di. 33:°) Uti en till Riksdagen den 6 mars innevarande år aflåten
närig kontors- P1 oposition (n:o 79) bär Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva
AmMaarB?at« att extra ordinarie kontorsskrifvaren vid statens järnvägar änkan Amalia
Wilhelmina Beata U ilhelmina Barthelson, född Lindstedt, må från och med månaden
fmiiafdstedt na8^ e^er den> da hennes anställning vid statens järnvägar upphör,
under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension från allmänna
indragningsstaten till belopp af 900 kronor.
Enligt utskottet tillhandakommet meddelande har änkan Barthelson
aflidit den 31 mars innevarande år och påfordrar alltså förevarande
framställning icke någon åtgärd af Riksdagen, hvilket utskottet
skolat härmed för Riksdagen
anmäla.
Ang pension 34:o) I en till Riksdagen den 20 mars innevarande år aflåten
provinsial- proposition (n:o 99) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
läkaren Oskar att, under villkor att Norrbottens läns landsting beviljar förre extra
Sk^rin. provinsialläkaren Oskar Leonard Skärm från och med år 1908 pension
till belopp af 500 kronor om året, Skarin må räknadt från och med
nämnda år under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension från
allmänna indragningsstaten af 750 kronor.
Statsrådet och chefen för civildepartementet har beträffande
denna framställning till statsrådsprotokollet öfver civilärenden ofvannämnda
dag anfört följande:
»Uti en till Kungl. Maj:t ställd, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län med förord öfverlämnad skrift har nämnda läns
landsting hemställt om utverkande af pension åt förre extra provinsialläkaren
i Arvidsjaurs distrikt Oskar Leonard Skarin å ett belopp af
Statsutskottets Utlåtande N:o It.
173
1,000 kronor årligen att utgå under hans återstående lifstid från 1908
års ingång.
Af handlingar i ärendet inhämtas hufvudsakligen följande.
Skärm, som är född den 8 september 1856, aflade den 30 maj
1891 medicine licenciatexainen. Efter att kortare tider hafva tjänstgjort
såsom tillförordnad extra provinsialläkare förordnades Skärm den
10 maj 1892 att vara extra provinsialläkare i Arvidsjaurs distrikt,
omfattande Arvidjaurs och Arjepluogs socknar. Sedan Arjepluogs socken
från och med 1902 kommit att bilda eget extra provinsialläkardistrikt,
har Skarin fortfarande varit anställd såsom extra provinsialläkare i
Arvidsjaurs af socknen med samma namn bestående distrikt intill 1906
års slut, då hans förordnande utgick.
Skarin har under denna tid i årliga aflöningsförmåner uppburit
3,750 kronor, hvaraf vederbörande kommun bidragit med 1,000 kronor
jämte 750 kronor i hyresersättning, landstinget med 500 kronor och
statsverket med 1,500 kronor. Skarin har såsom extra provinsialläkare
varit berättigad att räkna tjänstår lika med civila läkare i statens
tjänst.
I maj 1904 träffades Skarin af en hjärnblödning, som bröt hans
arbetskraft. Sedan dess har han åtnjutit tjänstledighet till och med
den 31 december 1906, då hans förordnande, såsom nämndt, utgick.
Detta förordnande har därefter icke förnyats, enär han till följd af
sjukdomen ansågs icke kunna blifva i stånd att vidare bestrida någon
läkarebefattning.
Enligt ett i januari månad 1908 utfärdadt läkarebetyg lider Skarin
af högersidig förlamning med motorisk afasi och något nedsatt intelligens.
Skarin, som är ogift, saknar, enligt hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande
upplyst, egna medel till sitt uppehälle.
Förste provinsialläkaren i länet har meddelat, att, enligt de upplysningar
han erhållit under sina resor inom Arvidsjaurs distrikt, Skarin
med största plikttrohet skött sin befattning såsom extra provinsialläkare.
Skarin hade ej skytt stora kroppsansträngningar och umbäranden
under utöfvandet af sitt kall inom det på grund af naturförhållanden
svårskötta distriktet; långa färder på skidor genom obygder eller
många mils vandring hade han välvilligt företagit för att komma
till sina patienter. Till och med sedan han blifvit sjuk hade han, då
annan läkare ej kunnat erhållas, ej dragit sig för att trots sin sjukdom
och däraf föranledda ofärdighet skynda till sjuka sockenbors bistånd
så godt hans krafter och förmåga räckt till.
174
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Arvidsjaurs socknemän hafva å kommunalstämma den 5 juli 1907,
med anledning af Skarins begäran om pension å 2,000 kronor och
med hänsyn till den ansenliga tid han tjänstgjort inom distriktet, beslutit
bidraga till hans pensionering med 500 kronor samt att hos
länets landsting göra framställning, att landstinget ville bidraga med
lika stort belopp äfvensom hos Kungl. Maj:t utverka pension af statsmedel
till belopp af 1,000 kronor årligen.
Landstinget har sedermera den 17 september 1907, under villkor
att Riksdagen tillerkände Skarin en årlig pension af 1,000 kronor, för
sin del beviljat 500 kronor för år räknadt såsom pension att utgå från
samma tid som Riksdagen bestämde.
Tillika beslöt landstinget bevilja Skarin ett understöd af 1,000
kronor att utgå kvartalsvis under år 1908, intill dess den af Riksdagen
möjligen beviljade pensionen kunde utfalla.
Till följd af nådig remiss har medicinalstyrelsen den 27 januari
1908 i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande och därvid — efter erinran
att Skarin varit anställd såsom extra provinsialläkare uti Arvidsjaurs
aflägsna, vidsträckta och mycket ansträngande distrikt inom Norrbottens
län i nära 13 år, samt att hans tjänstgöring varit väl vitsordad
— vidare anfört.
Pensionsbidrag af statsmedel hade visserligen icke förut medgifvits
extra provinsialläkare, men i förevarande fall förefunnes uppenbarligen
synnerligen ömmande och i öfrigt behjärtansvärda undantagsförhållanden,
hvilka förmått till och med en af skatter så betungad kommun
som Arvidsjaurs att lämna ett afsevärdt pensionsbidrag. För statens
mellankomst kunde äfven åberopas, att Skarin under afsevärdt lång tid
på ett förtjänstfullt sätt fullgjort inom ett af öfre Norrlands mest besvärliga
distrikt enahanda åligganden, som tillkomme provinsialläkare.
Då Skarin såsom sökande till provinsialläkartjänst åi’en 1903 och 1904
erhållit förslagsrum, kunde det också antagas, att han, därest icke sjukdomen
mellankommit, nu skulle hafva varit befordrad till sådan befattning.
Genom sin iråkade sjukdom vore han för all framtid urståndsatt
att genom läkarverksamhet förvärfva en nödtorftig utkomst.
På grund af hvad sålunda anförts har medicinalstyrelsen tillstyrkt
nådigt bifall till den underdåniga ansökningen.
Uti afgifvet underdånigt utlåtande af den 28 februari 1908 har
statskontoret, enär statsverket med 1,500 kronor årligen bidragit till
aflöningen vid den extra provinsialläkartjänsten i Arvidsjaurs distrikt
Statsutskottets Utlåtande N:o 1/.
175
samt med hänsyn till de i ärendet förekommande särskilda omständigheter,
hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:t i proposition föreslå
Riksdagen att såsom bidrag till Skarins pensionering anvisa å
allmänna indragningsstaten enahanda belopp, som af Arvidsjaurs socken
och Norrbottens läns landsting tillsammans för ändamålet beviljats eller
1,000 kronor att från och med innevarande år utgå under Skarins
återstående lifstid.
Till en början skall jag tillåta mig att med några ord beröra
karaktären af den befattning, extra provinsialläkartjänst, Skärm innehaft.
Inrättandet af extra provinsialläkartjänst beror på Kungl. Maj:ts
pröfning i hvarje särskilt fall. Framställning härom skall göras af
kommun eller, därest bidrag till läkarens lön af landsting beviljats, åt
detta, och kan afse antingen endast rätt för tjänstinneliafvaren att vid
befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst eller
ock, jämte dylik rätt, statsbidrag till läkarens aflöning. Statsbidraget,
som utgår från ett af Riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ståltät
förslagsanslag, beviljas till i allmänhet samma belopp, som från orten
utgår, men i intet fall till mera än 1,500 kronor för år. Förordnande
å tjänsten meddelas, därest statsbidrag beviljats, af medicinalstyrelsen,
men eljest af en på särskilt af Kungl. Maj:t föreskrift sätt tillsatt
distriktsstyrelse.
Extra provinsialläkaren bär inom sitt tjänstgöringsområde en provinsialläkares
skyldigheter och tjänstgör således såsom ett statens organ.
Hans ställning, såsom förordnad på en tid af fem år i sänder, är emellertid
synnerligen osäker och han saknar pensionsrätt.
Den af Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för utredning angående
omreglering af rikets indelning i läkardistrikt liar också uti sitt den
17 juli 1907 afgifna betänkande behjärtat dessa läkares ställning och
föreslagit inrättande af eu pensionskassa för dem, till hvilken jämväl
staten skulle lämna bidrag. Därjämte bär kommittén föreslagit, att
fem års tjänstgöring såsom extra provinsialläkare skulle i pensionshänseende
få räknas som tjänstår för förste provinsialläkare och provinsialläkare.
Hvad nu Skärm beträffar, bär han, såsom framgår af den förut
lämnade redogörelsen, under åren 1892—1906 på grund af medicinalstyrelsens
förordnande varit anställd såsom extra provinsialläkare i
Arvidsjaurs distrikt med rätt att räkna tjänstår lika med civila läkare
i statens tjänst; och bär under denna tid statsverket bidragit till hans
aflöning med 1,500 kronor om året. Det har vidare blifvit tillförlit
-
176
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
ligen utredt, att Skärm på grund af sjukdom för framtiden är oförmögen
till tjänstgöring.
Med hänsyn till de ömmande omständigheter, som här föreligga,
och den plikttrohet, hvarmed Skärm skött sin mycket ansträngande
tjänst, synes mig skäligt och billigt, att staten, som bidragit till hans
aflöning, äfven lämnar bidrag till hans pensionering. Några vidtgående
konsekvenser för framtiden torde ej följa häraf, då väl endast i
undantagsfall extra provinsialläkare icke befordras till ordinarie provinsialläkartj
änst.
Beträffande beloppet af statsbidraget kan jag emellertid icke
tillfullo biträda hvad landstinget och vederbörande myndigheter härutinnan
föreslagit, utan synes mig härvid böra tillämpas liknande grunder,
som om Skärm med en aflöning från statsverket af 1,500 kronor
varit berättigad till pension enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension. Hel pension skulle under sådant förhållande
jämlikt B § b) och 4 § i nämnda lag utgått med 1,000
kronor. Då emellertid Skarin icke innehar så många tjänstår, som
skulle berättigat honom till hel pension, lärer pensionen icke böra beräknas
till större belopp än som skulle jämlikt pensionslagen tillfallit
honom, därest han nödgats afgå på den grund att han, efter att under
fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom varit ur stånd att
tjänstgöra, funnits vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen. Jämlikt
7 § i samma lag skulle pensionen i sådant fall uppgått till sjuttiofem
procent af hel pension, det vill säga 750 kronor; och får jag för
min del förorda, att en årlig pension till nämnda belopp utverkas
för Skarin.
Då emellertid landstinget fästat såsom villkor för sitt bidrag till
Skarins pensionering att af statsmedel skulle beviljas en pension å
1,000 kronor, men jag icke ansett mig kunna tillstyrka detta, synes
mig lämpligt, att Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen å sin sida för
statspensioneringen fäster såsom villkor, att Norrbottens läns landsting
beviljar Skarin en årlig pension af 500 kronor.
Med hänsyn till de rörande förevarande fall förebragta synnerligen
ömmande omständigheter har utskottet icke velat motsätta sig
beviljandet af det begärda beloppet; och får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att, under villkor
att Norrbottens läns landsting beviljar förre extra
provinsialläkaren Oskar Leonard Skarin från och med
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
177
år 1908 pension till belopp af 500 kronor om året,
Sk ari n må räknadt från och med nämnda år under
sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension från
allmänna indragningsstaten af 750 kronor.
35:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 112) har
herr P. Nilsson i Bonarp föreslagit, att Riksdagen ville åt f. d. landt- maren väckt
brefbäraren Nils Tufvesson, Herrevadskloster, bevilja en årlig pension motion.
af trehundra kronor att från och med 1909 års början utgå på allmän
indragningsstat under hans återstående lifstid.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning,
tillåter sig utskottet hänvisa till själfva motionen.
Enligt hvad af de vid motionen fogade intyg synes framgå, har vtt^°^‘
Tufvesson under en följd af år jämlikt kontrakt ombesörjt postföringen y ,an
å vissa sträckor. Då han således icke varit anställd i postverkets
tjänst och det torde få antagas, att han utom postföringen äfven haft
annan sysselsättning, har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
hans uppförande å allmänna indragningsstaten; och får utskottet alltså
hemställa,
att herr Nilssons omförmälda motion icke må
vinna Riksdagens bifall.
36:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 162) har Ang. en inom
herr S. H. Kvarnzelius föreslagit, att Riksdagen måtte besluta att tilldela
arbetaren Jonas Alin från Yalknyt, Sköns socken, Västernorrlands motion.
län, ett årligt understöd af 450 kronor att utgå från och med 1909
på extra stat från riksstatens tionde hufvudtitel, samt att Riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att af tillgängliga medel utbetala till
Alin ett lika stort belopp för 1908.
Af de vid motionen fogade bilagor har utskottet inhämtat, att
under det Alin jämte derå andra arbetare den 8 eller den 9 augusti v ran e''
1901 varit sysselsatt med brunnsgräfningsarbete för statens järnvägars
räkning vid Sandträsks station, uppkommit ett häftigt åskväder, i anledning
hvaraf han jämte sina arbetskamrater måst söka skydd i stationsbyggnaden;
att Alin, hvilken uppehållit sig i väntsalen invid biljettBih.
till Rilesd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. _ 23
178
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang. pension
ht registratorn
Wilhelm
Swalins änka
Dorotea Maria
Swalin, född
Folli??.
luckan, därvid af en blixt, som banat sig väg genom de elektriska
apparaterna i biljettrmnmet och passerat helt nära förbi Alin, blifvit
bländad, med påföljd att han därefter blifvit fullständigt blind på båda
ögonen; att Alin, då omförmälda skada icke träffat honom under själfva
utförandet af arbete för statens järnvägars räkning, icke knnnat erhålla
årligt understöd enligt vid tiden för olycksfallet gällande bestämmelser;
samt att Alin på framställning af järnvägsstyrelsen ett hvart af åren
1906 och 1907 af Kungl. Maj:t tillerkänts en gratifikation af 150 kronor.
Då gällande lag angående ersättning för olycksfall i arbete icke
synes vara å Alin tillämplig men utskottet funnit, att i detta fall så
ömmande omständigheter föreligga att understöd bör af allmänna medel
beviljas, har utskottet, som förutsätter att enahanda gratifikation, som
utgått till Alin under åren 1906 och 1907, må honom tilldelas äfven
för år 1908, ansett ett årligt understöd böra från och med år 1909
Alin tillerkännas att med 300 kronor årligen utgå från allmänna indragningsstaten.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen, i anledning af herr Kvarnzelius’
ifrågavarande motion, må medgifva att arbetaren
Jonas Alin må å allmänna indragningsstaten från och
med år 1909 under sin återstående lifstid uppbära
ett årligt understöd af 300 kronor.
37:o) Uti en till Riksdagen den 24 april 1908 afbiten proposition
(n:o 189) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen medgifva, att afiidne registratorn i patent- och registreringsverket
Wilhelm Swalins änka Dorotea Maria Stvalin, född Follin,
må från och med år 1908, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd
förblifver, från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af
400 kronor.
Åberopade statsrådsprotokollet innehåller följande uttalande af
departementschefen:
»I en till patent- och registreringsverket ingifven, af nämnda
ämbetsverk med underdånig skrifvelse den 31 sistlidne januari öfverlämnad
skrift har registratorn Wilhelm Swalins änka, Dorotea Maria
Swalin, född Follin, gjort framställning i syfte, att åt henne måtte utverkas
någon pension af statsmedel.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
179
Till stö<l för berörda framställning har åberopats, att sökandens
aflidne man varit anställd i statens tjänst omkring trettio ar, däraf
öfver tjugu år såsom registrator hos patent- och registreringsverket,
utan att han under denna långa tjänstetid kunnat vinna inträde i
civilstatens pensionsinrättning. Vid berörda ansökning hafva fogats
dels prästbevis för sökanden, utvisande att hon är född den 25 mars
1870, samt att hennes bemälde man aflidit den 4 september 1907, dels
ock transumt af den efter Swalin upprättade bouppteckning, utvisande
en brist i boet af 3,330 kronor 40 öre.
Med förmälan att Swalin, som var född den 10 december 1851,
inträdt i statens tjänst såsom extra ordinarie kanslist i landtförsvarsdepartementet
den'' 15 juni 1877 och efter tjänstgöring under åren
1877 — 1886 i nämnda departement och kommerskollegium den 1 april
1886 förordnats till registrator i patentbyrån, hvilket förordnande förnyats,
då patentbyrån med ingången af år 1896 förändrats till patentoch
registreringsverket, samt att Swalin sedermera, då nämnda verk
från och med år 1899 uppförts på ordinarie stat, utnämnts till registrator
i verket, har patent- och registreringsverket för egen del i ärendet
anfört följande.
Vid tiden för Swalins frånfälle hade patent- och registreringsverkets
personal, oaktadt ämbetsverket gjort allt hvad i dess förmåga
stått för att åt personalen utverka pensionsrätt samt rätt till delaktighet
i civilstatens pensionsinrättning, saknat dylik rätt. Enär denna
omständighet syntes patent- och registreringsverket vara af afgörande
betydelse för bedömande af befogenheten af sökandens ifrågavarande
framställning, har ämbetsverket ansett sig böra i korthet erinra om
hvad som tidigare förekommit i fråga om beredande af pensionsrätt
för patent- och registreringsverkets ordinarie personal.
I sådant hänseende framhåller ämbetsverket, hurusom, då i den
till 1898 års Riksdag aflåtna nådiga propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof förslag framlades om patent- och registreringsverkets
uppförande på ordinarie stat, bland villkoren för åtnjutande
af de i aflöningsstaten för ämbetsverkets ordinarie personal uppförda
löneförmåner upptagits bestämmelser om pensionsrätt i öfverensstämmelse
med hvad som vore gällande för andra centrala ämbetsverk,
dock med det tillägg, att tjänstemän och betjänte skulle vara underkastade
de ändrade bestämmelser i fråga om pensionsrätt, som framdeles
kunde komma att meddelas. I skrifvelse den 11 maj 1898 angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel
hade emellertid Riksdagen förklarat, att Riksdagen, som visserligen
medgåfve det berättigade däri, att patent- och registreringsverkets ordi
-
180
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
narie personal, i likhet med öfriga å ordinarie stat uppförda tjänstemän
och vaktbetjänte, tillerkändes pensionera^, likväl ansett frågan
härom böra tillsvidare anstå, helst ämbetsverkets personal räknade så
få tjänsteår, att pensionering af densamma först efter lång tid kunde
antagas ifrågakomma. I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sålunda
beslutit hade ock i nådiga kungörelsen den 27 maj 1898 angående
villkoren för åtnjutande af de från och med år 1899 fastställda
löneförmåner för patent- och registreringsverkets ordinarie personal
intagits det stadgande, att i allmänhet gällande bestämmelser i fråga
om tjänstemäns och vaktbetjäntes rätt till pension icke skulle vara
å nu ifrågavarande tjänstemän och betjänte tillämpliga.
Under framhållande att denna undantagsställning i pensionshänseende
medförde, att för patent- och registreringsverkets tjänstemän
och betjänte utvägen vore stängd att vinna delaktighet i civilstatens
pensionsinrättning med rätt att deltaga i civilstatens enskilda änke- och
pupillfond, både patent- och registreringsverket därefter i underdånig
skrifvelse den 29 oktober 1900 gjort förnyad framställning om beredande
af pensionsrätt åt dess personal. Sedan med anledning häraf statskontoret
i afgifvet infordradt underdånigt utlåtande anfört, att statskontoret
funne dåvarande förhållanden icke utesluta möjligheten för patent- och
registreringsverkets ordinarie personal att för änkor och barn vinna
inträde i civilstatens pensionsinrättning, därest fråga härom i vederbörlig
ordning väcktes, hade Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning den 11
januari 1901. med hänsyn till hvad statskontoret sålunda anfört, ansett
frågan om berörda pensionsrätt icke redan då böra återupptagas.
På grund af hvad sålunda förekommit hade patent- och registreringsverket
i underdånig skrifvelse den 12 juli 1901 hemställt, att Kungl.
Maj:t täcktes, oberoende af frågan om pensionsrätt för ämbetsverkets
personal, bereda patent- och registreringsverkets ordinarie tjänstemän
och betjänte rätt till delaktighet i civilstatens änke- och pupillfond.
Sedan direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning i häröfver afgifvet
underdånigt utlåtande, med erinran hurusom framställningen syntes
afse vinnande af delägarskap i civilstatens enskilda änke- och pupillfond
men däremot icke i civilstatens pensionsinrättning, anfört, att,
då enligt § 28 i gällande reglemente för civilstatens änke- och pupillkassa
icke någon kunde deltaga i civilstatens enskilda änke- och pupillfond,
hvilken icke vore eller varit delägare i civilstatens pensionsinrättning,
nämnda paragraf finge anses innebära ovillkorligt hinder för
bifall till framställningen, hade patent- och registreringsverket i underdånig
skrifvelse den 2 augusti 1902, efter erhållen nådig befallning att
afgifva yttrande öfver hvad direktionen öfver civilstatens pensions
-
181
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
inrättning sålunda anfört, hemställt, att Kung!. Maj:t mätte, oberoende
af frågan om pensionsrätt i öfrigt, bereda verkets ordinarie tjänstemän
och betjänte rätt till delaktighet saväl i civilstatens pensionsimättniug
som i civilstatens enskilda änke- och pupillfond. Icke heller denna
framställning hade emellertid ledt till önskadt resultat, utan både frågans
lösning fått bero i afvaktan på omordnandet af det civila pensionsväsendet.
Saknaden af delaktighet i civilstatens pensionsmrättmng hade,
anför patent- och registreringsverket vidare, gjort sig kännbar äfven
vid ett föregående tillfälle, i det att före Swalin en å ordinarie stat i
verket anställd tjänsteman aflidit samt efterlämnat hustru och barn i
ömmande omständigheter, men som detta dödsfall inträffat redan inom
två månader efter det tjänstemannen i fråga vunnit ordinarie anställning
och han endast eu kortare tid varit anställd i statens tjänst, hade
ej clå någon framställning om beredande af pension åt hans änka och
barn ifrågasatts. Swalin däremot hade. som nämnts, Aid sitt frånfälle
varit i statens tjänst öfver 30 år, och hade han allt sedan den 1 april
1886, först på grund af förordnande och sedan 1899 såsom ordinarie
tjänsteman, städse med godt vitsord uppehållit registratorsbefattningen
hos ämbetsverket. Med hänsyn till denna lians långa och plikttrogna
tjänstgöring inom verket och med fåstadt afseende a den i boet efter
honom yppade brist syntes sökandens framställning om erhållande af
pension vara synnerligen behjärtansvärd; och ansåge sig ämbetsverket
höra förorda densamma till bifall.
Jämte meddelande att, enligt hvad patent- och registreringsverket
inhämtat, sökanden icke ägde delaktighet i någon allmän eller enskild
pensionskassa och ej heller enskild förmögenhet, samt med erinran hurusom.
därest Swalin vid sin död varit delägare i crv ilstatens pensionsinrättning
och varit i tillfälle att erlägga femton års pensionsafgifter,
hans änka skulle varit berättigad till en årlig pension från civilstatens
enskilda änke- och pupillfond af 400 kronor, har patent- och registreringsverket
föreslagit, att enahanda belopp matte sökanden såsom pension
beredas, hvarjämte ämbetsverket hemställt, att nämnda pension
måtte få utgå från och med år 1908, så länge sökanden i sitt nuvarande
änkestånd förblefve.
Under åberopande, hurusom enligt föreskrift i nådiga kungörelsen
den 11 oktober 1907 de pensioner, som med tillämpning af lagen af
samma, dag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension komme
att beviljas, skulle till tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets
stat utgå från »patent- och varumärkesafgifters samt registrerings
-
182
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
afgift ers fond», bär patent- och registreringsverket slutligen ifrågasatt,
huruvida icke jämväl det nu föreslagna pensionsbeloppet borde utgå
från nämnda fond.
På grund af nådig remiss har statskontoret den 20 sistlidne februari
afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid anfört, att
då Swalin varit i statens tjänst anställd under en tid af 30 år, däraf
åtskilliga såsom tjänsteman å ordinarie stat, men af orsak, som i patentoch
registreringsverkets förenämnda underdåniga skrifvelse framhållits
icke kunnat bereda sin änka pension från civilstatens änke- och pupillkassa,
samt sökanden, enligt hvad handlingarna gåfve vid handen,
vore i saknad af tillgångar till sitt uppehälle, förelåge enligt statskontorets
mening fullt skäl att genom framställning hos Riksdagen söka
bereda henne något understöd. Mot det af patent- och registreringsverket
föreslagna pensionsbeloppet, hvilket motsvarade hvad änka efter
en i civilstatens pensionsinrättning delaktig tjänsteman i Swalins ställning
skulle hafva bekommit i pension från civilstatens änke- och pupillkassa,
syntes så mycket mindre vara något att erinra, som pensionsbeloppen
enligt det den 21 december 1907 utfärdade nya reglementet
för civilstatens änke- och pupillkassa blifvit icke oväsentligt förhöjda.
Däremot funne statskontoret mindre lämpligt, att, såsom patent- och
registreringsverket föreslagit, den ifrågasatta pensionen bestämdes att
utgå från patent- och varumärkesafgifters samt registreringsafgifters
fond. utan syntes pensionen böra såsom änkepensioner i allmänhet anvisas
att utgå från allmänna indragningsstaten.
Lika med ämbetsverken och på af dem anförda skäl anser äfven jag
sådana omständigheter föreligga, att framställning bör hos Riksdagen
göras om beredande åt sökanden af pension af allmänna medel. Mot
det föreslagna pensionsbeloppet samt tiden, för hvilken pensionen föreslagits
att utgå, har jag icke heller något att erinra. Beträffande sättet
för pensionens anvisande anser jag, i likhet med statskontoret, lämpligast,
att pensionen bestämmes att utgå från allmänna indragningsstaten.»
Med tillstyrkande af bifall till hvad Kung], Maj:t i förevarande
proposition föreslagit, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att aflidne registratorn
i patent- och registreringsverket Wilhelm
Swalins änka Dorotea Maria Swalin, född Follin, må
från och med år 1908, så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förblifver, från allmänna indragningsstaten
åtnjuta eu årlig pension af 400 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
1S3
38:o) Uti punkten In under tionde liufvudtitehi af statsverks- Petition åt
propositionen har Ivungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att förra J *
biträdet vid naturhistoriska riksmuseets evertebratafdelning Alma Erika [13.]
Eklund, född Setterström, måtte å allmänna indragningsstaten under
sin återstående lifstid uppbära pension till belopp af 350 kronor årligen
att utgå från och med månaden näst efter den, hvari hennes befattningvid
naturhistoriska riksmuseet upphört.
Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 december
1907 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:
»1 underdånig skrifvelse den 13 november 1907 har vetenskapsakademien
hemställt om proposition till Riksdagen, afseende beredande
åt förra biträdet vid naturhistoriska riksmuseets evertebratafdelning Alma
Erika Eklund, född Setterström, af årlig pension till belopp af 350 kronor.
Vetenskapsakademiens berörda skrifvelse föranleddes närmast al
en utaf intendenten vid museet, professorn Hjalmar Théel hos akademien
gjord framställning, däri anförts, att Alma Erika Eklund, som vore
född den 3 januari 1860, alltsedan november 1874 varit anställd såsom
biträde vid riksmuseets evertebratafdelning med en slutlig månadslön
af 85 kronor. Under en tid af 25 år hade Alma Erika Eklund på ett
oklanderligt och mycket berömvärdt sätt skött sina åligganden, hvilka
mestadels bestått i grofsortering af djur, förvarade i sprit eller formalin,
samt i att ombesörja nödig spritpåfyllning i museet. Under de sista 7
å 8 åren hade emellertid hennes arbetsförmåga efter hand så aftagit,
att hon med 1907 års början måst lämna sin plats. Bifogad afskrift
af ett läkarintyg utfärdadt af medicine doktorn E. Norden son utvisade,
att hon af ögonsjukdom vore oförmögen att med handarbete bidraga
till sitt uppehälle. Då Alma Erika Eklund tillika vore i saknad af alla
medel att lifnära sig och sina två oförsörjda barn, så ville Théel vördsamt
anhålla, att akademien i underdånighet hemställde, det täcktes
Kungl. Maj:t till 1908 års Riksdag aflåta proposition om att ett årsunderstöd
af 350 kronor måtte tilldelas Alma Erika Eklund.
Vid Théels framställning voro fogade vederbörligt frej dbetyg för
Alma Erika Eklund, det i framställningen omförmälda läkarintyg, utfärdadt
den G november 1907, af innehåll att Alma Erika Eklund hade
hornhinnefläckar på båda ögonen och höggradig närsynthet med så nedsatt
synförmåga, att hon vore oförmögen att med handarbete bidraga
till sitt uppehälle, äfvensom ett af vederbörande roteman den 8 november
1907 utgifvet intyg därom, att Alma Enka Eklund vore stadd i fattiga
omständigheter.
184
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Statskontoret har uti infordrad t, den 5 december 1907 afgifvet
underdånigt utlåtande anfört, att statskontoret med hänsyn till såväl
Alma Erika Eklunds långa, väl vitsordade tjänstgöring vid naturhistoriska
riksmuseet som ock hennes styrkta fattigdom och af ögonsjukdom föranledda
oförmåga att numera med handarbete bidraga till sitt uppehälle
ansåge, att något understöd borde åt henne beredas. Statskontoret, som
icke funnit anledning till erinran mot det i sådant afseende af vetenskapsakademien
föreslagna årliga belopp, 350 kronor, ville därför i
underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition
föreslå Riksdagen att bevilja Alma Erika Ekhmd en årlig pension från
allmänna indragningsstaten af 350 kronor att utgå från och med månaden
näst efter den, hvari hennes befattning vid naturhistoriska riksmuseet
upphört.
Med anledning af hvad sålunda förekommit får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva
att förra biträdet vid naturhistoriska riksmuseets evertebratafdelning
Alma Erika Eklund, född Setterström, må å allmänna indragningsstaten
under sin återstående lifstid uppbära pension till belopp af 350
kronor årligen att utgå från och med månaden näst efter den, hvari
hennes befattning vid naturhistoriska riksmuseet upphört.»
Emot livad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit har utskottet icke haft
något att erinra, och får utskottet därför hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att förra biträdet
vid naturhistoriska riksmuseets evertebratafdelning
Alma Erika Eklund, född Setterström, må å allmänna
indragningsstaten under sin återstående lifstid uppbära
pension till belopp af 350 kronor årligen att utgå
från och med månaden näst efter den, hvari hennes
befattning vid naturhistoriska riksmuseet upphört.
Understöd åt
äldre behöfvande
folkskollärare.
[14.]
39:o) Uti punkten 14 under ifrågavarande hufvudtitel har Kungl.
Maj:t vidare föreslagit Riksdagen medgifva, att för år 1909 måtte å
allmänna indragningsstaten anvisas ett anslag å 5,600 kronor, att enligt
de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna godt meddela,
användas till understöd af högst 400 kronor åt sådana äldre behöfvande
folkskollärare, Indika oförvitligt skött sin tjänst, men därifrån erhållit
afsked före år 1867.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
185
I denna fråga innehåller statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 21 december 1907 följande yttrande af departementschefen:
»För att bereda understöd åt äldre behöfvande folkskollärare,
hvilka icke kunna erhålla pension från folkskollärarnas pensionsinrättning,
har för hvart och ett af åren 1885—1904 å allmänna indragningsstaten
anvisats ett anslag å 10,000 kronor. För åren 1905, 1906 och
1907 bestämde Riksdagen anslagets storlek till respektive 7,000 kronor,
6,650 kronor och 4,900 kronor, hvilket sistnämnda belopp blifvit bestämdt
äfven för år 1908. Maximibeloppet för hvarje understödstagare,
hvilket till år 1899 var 250 kronor, höjdes af 1898 års Riksdag till
800 kronor och af 1900 års Riksdag till 350 kronor. På grund af
inom 1907 års Riksdag väckt motion höjdes maximibeloppet till 400
kronor. Med godkännande häraf täcktes Kungl. Maj:t den 28 juni 1907
utfärda kungörelse i ämnet. Under år 1907 hafva 14 understödstagare
erhållit understöd till ett sammanlagdt belopp af 4,900 kronor.»
Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning öfverensstämmer med
Riksdagens nästlidet år i samma ärende fattade beslut; och får utskottet
alltså i anledning af berörda framställning tillstyrka,
att Riksdagen må för år 1909 å allmänna indragningsstaten
anvisa ett anslag å 5,600 kronor, att
enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan
finna godt meddela, användas till understöd af högst
400 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskollärare,
hvilka oförvitligt skött sin tjänst men därifrån erhållit
afsked före år 1867.
40:o) Uti punkten 15 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Magt föreslagit
Riksdagen att för år 1909 å allmänna indragningsstaten anvisa och
till Kungl. Maj:ts disposition ställa ett anslag af 18,000 kronor för
beredande af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor vid småskola
eller mindre folkskola samt biträdande och extra ordinarie lärare
och lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst femton års
tid oförvitligen tjänstgjort, afgått från tjänsten utan att erhålla understöd
enligt kungl. reglementet den 22 juni 1892, samt under enahanda
villkor och bestämmelser i öfrigt, som beträffande det för år 1908 uti
förevarande afseende beviljade anslag blifvit af Riksdagen stadgade,
nämligen:
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft.
Understöd åt
äldre behöfvande
tmåskol
Lärare
med flera.
[15.]
24
186
Statsutskottets Utlåtande N:o It.
Motioner inom
Andra Kammaren.
att lärares eller lärarinnas tjänstgöring afslutats så tidigt, att
ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda nådiga reglemente icke kunnat
honom eller henne beviljas, eller före utgången af år 1891;
att sådan från tjänsten afgången lärare eller lärarinna uppnått en
lefnadsålder af minst femtiofem år;
att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande omständigheter;
att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas, bestämmes
till 100 kronor årligen; samt
att Kungl. Maj:t må äga att meddela de närmare föreskrifter
i ämnet, hvilka befinnas erforderliga.
Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 21 december
1907 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:
»För att bereda ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor
vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande och extra ordinarie
lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst femton
års tid oförvitligen tjänstgjort, afgått från tjänsten utan att erhålla
understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892, samt under
vissa angifna villkor och bestämmelser i öfrigt, har för åren 1902—
1905 å allmänna indragningsstaten anvisats ett anslag å 19,400 kronor
årligen. För hvardera af åren 1906, 1907 och 1908 anvisade Riksdagen
för samma ändamål 18,000 kronor. Under år 1907 bär häraf
tilldelats åt 160 understödstagare, hvaraf 8 för året nytillkomna, ett
sammanlagdt belopp af 16,000 kronor. Ehuru antalet understödstagare
under år 1907 utgjort allenast 160, torde dock anslaget icke
höra nedsättas, då något belopp bör afses för nya ansökningar.»
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande
inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen:
n:o 48, däri herr K. V. Rydén, med instämmande af herr A.
Lundblad m. fl., hemställt, att Riksdagen ville för år 1909 å allmänna
indragningsstaten anvisa och till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett
anslag af 36,000 kronor för beredande af ålderdomsunderstöd åt sådana
lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande
och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter att
hafva i minst femton års tid oförvitligen tjänstgjort, afgått från tjänsten
utan att erhålla understöd enligt kungl. reglementet den 22 juni 1892,
och under villkor:
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
187
att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas, bestämmes
till 200 kronor; samt att i öfrigt åt'' Kung-]. Magt föreslagna bestämmelser
och villkor af Riksdagen godkännas;
n:o 49, i hvilken samme motionär, jämväl med instämmande åt
herr A. Lundblad in. fl., föreslagit, att Riksdagen måtte för år 1909 å
allmänna indragningsstaten anvisa ett anslag å 13,000 kronor att, enligt
de grunder Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt meddela, användas till
understöd af 50 kronor till hvar och eu af sådana äldre behöfvande
lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande
och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskola, Indika, efter
oförvitlig tjänstgöring, erhållit understöd från småskollärarnes m. flis
ålderdomsunderstödsanstalt enligt kungl. reglementet den 22 juni 1892,
men erhållit afsked före utgången af år 1900; samt
n:o 118, däri herr G. Kronlund hemställt, att Riksdagen ville medgifva,
att extra folkskollärarinnan Edla Davida Garp må kunna erhålla
understöd af ofvan förmälda anslag, utan hinder däraf att hennes tjänstgöringstid
såsom lärarinna icke uppgått till femton år.
Såsom stöd för sina omförmälda framställningar har herr Rydén
anfört hufvudsakligen, att de för närvarande till ifrågavarande understödstagare
utgående beloppen, livilka redan från början varit synnerligen
knappt tillmätta, med hänsyn till de senare årens stora prisstegring
å lifsförnödenheterna blifvit alldeles otillräckliga.
Beträffande de skäl, herr Kronlund anfört såsom grund för sin
ofvanberörda motion, tillåter sig utskottet att hänvisa till själfva motionen.
Vid pröfning af här ofvan omförmälda framställningar har utskottet
först, hvad angår herr Rydéns i motionen n:o 49 framställda
förslag om beviljande af ett ytterligare understöd af 50 kronor till en
hvar af vissa pensionärer, hvilka på grund af kungl. reglementet den
22 juni 1892 åtnjuta understöd från småskollärarnas m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
ansett sig icke kunna förorda denna framställning.
Densamma innebär nämligen en ändring i de enligt nämnda reglemente
gällande bestämmelser, hvilken icke synes böra beslutas utan föregående
fullständig utredning rörande de följder, en sådan ändring kan komma
att medföra i fråga om andra närstående klasser af understödstagare.
Vidkommande härefter samme motionärs i motionen n:o 48 gjorda
framställning, att understöd till vissa lärare och lärarinnor, hvilka afgått
från tjänsten utan att vara berättigade till understöd enligt nyssnämnda
reglemente, skulle få utgå med högst 200 kronor i stället för med högst
100 kronor, såsom Kungl. Maj:t i öfverensstämmelse med hvad för när
-
Utskottets
yttrande.
188
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
varande är stadgadt föreslagit, har utskottet ansett någon höjning af
maximibeloppet, ehuru icke så stor som motionären föreslagit, vara af
förhållandena skäligen påkallad. Här ifrågavarande understödstagare,
hvilka icke uppfylla de i ofvanberörda reglemente stadgade villkor för
rätt till understöd, synas nämligen icke böra erhålla högre understöd
än det högsta, som enligt samma reglemente utgick före år 1901, eller
150 kronor; och har utskottet fördenskull ansett sig böra tillstyrka,
att det högsta belopp, till hvilket understöd må kunna meddelas de
i motionen n:o 48 afsedda understödstagare, bestämmes till 150 kronor.
Till följd häraf torde en förhöjning af det af Ivungl. Maj:t för
ifrågavarande ändamål begärda anslaget af 18,000 kronor böra äga
rum, ehuru icke till så stort belopp, som harr Rydén föreslagit. Enligt
hvad af statsrådsprotokollet framgår, har nämligen af det för år
1907 för samma ändamål anvisade beloppet åtgått endast 16,000 kronor,
ehuru samtliga understödstagare fått uppbära det högsta medgifna
understödsbeloppet; och synes alltså en förhöjning af anslaget för år
1909 till! 24,000 kronor böra vara fullt tillräcklig.
\idkommande
utskottet icke ansett Riksdagen böra för enstaka fall frångå de för
åtnjutande af understöd från ifrågavarande anslag stadgade villkor, till
följd hvaraf utskottet måste afstyrka berörda framställning.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
a) att Riksdagen må, i anledning af Kungl.
Maj:ts förevarande framställning och herr Rydéns
ofvannämnda motion n:o 48, för år 1909 å allmänna
indragningsstaten anvisa och till Kungl. Maj:ts disposition
ställa ett anslag af 24,000 kronor för beredande
af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor
vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande
och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskola,
hvilka, efter att halva i minst femton års tid oförvitligen
tjänstgjort, afgått från tjänsten utan att erhålla
understöd enligt kungl. reglementet den 22 juni
1892, samt under enahanda villkor och bestämmelser
i öfrigt, som beträffande det för år 1908 uti förevarande
afseende beviljade anslag blifvit af Riksdagen stadgade,
nämligen:
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 189
att lärares eller lärarinnas tjänstgöring afslutats
så tidigt, att ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda
reglemente icke kunnat honom eller henne beviljas,
eller före utgången af år 1891;
att sådan från tjänsten afgången lärare eller
lärarinna uppnått en lefnadsålder af minst femtiofem år;
att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande
omständigheter;
att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas,
bestämmes till 150 kronor årligen; samt
att Kungl. Maj:t må äga att meddela de närmare
föreskrifter i ämnet, hvilka befinnas erforderliga;
b) att herr Rydéns ofvanberörda motion n:o 49
icke må vinna Riksdagens bifall; samt
c) att herr Kronlunds förevarande motion icke
heller må varda af Riksdagen bifallen.
41:o) Kungl. Maj:t har vidare i statsverkspropositionen under
tionde Imfvudtiteln, punkten 16, föreslagit Riksdagen medgifva, att
vaktmästaren vid zoologiska museet i Uppsala Johan Bergqvist måtte från
och med månaden näst efter den, i hvilken han varder entledigad från
sin vaktmästarsyssla, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära pension till belopp af 400 kronor årligen.
Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 31 december
1907 har departementschefen i denna fråga anfört följande:
))I skrifvelse till kanslern för rikets universitet den 23 november
1907 har det större akademiska konsistoriet i Uppsala, med öfverlämnande
af en utaf vaktmästaren vid det zoologiska museet därstädes
Johan Bergqvist gjord ansökning, hemställt, att kanslern måtte ingå
till Kungl. Maj:t med underdånig anhållan om aflåtande af proposition
till Riksdagen om beviljande åt Bergqvist af pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 600 kronor för år.
Vid ansökningeu voro fogade präst- och läkarbetyg med flera
handlingar, af hvilka inhämtas:
ätt Bergqvist är född den 23 juni 1839 och alltså uppnått en
ålder af 68 år;
att han börjat tjänstgöra vid zoologiska museet i Uppsala höstterminen
1886, då stora omflyttningar af samlingarna ägde rum i
Pension åt
vaktmästaren
vid universitetet
i Uppsala
J. Bergqvist.
[16.]
190
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
sammanhang med den då pågående grundliga omändringen af Gustavianum;
att
han år 1887 blifvit anställd som extra vaktmästare vid museet
och i universitetets redogörelser för läsåren 1888—89 och 1889—90
upptagits såsom vikarierande vaktmästare, i hvilken egenskap han tjänstgjort
till ordinarie vaktmästaren vid museet F. Lindbergs död under
förra hälften af år 1895;
att Bergqvist under denna tid haft i det allra närmaste full tjänstgöring,
då Lindberg till en början föga och sedan så godt som alls
icke kunnat deltaga i arbetet vid museet;
att hans arfvode under denna tid utgjorts dels af ett anslag från
reservfonden, i regel 200 kronor, dels af den del utaf lönen, som
Lindberg afstått, det hela belöpande sig under åren 1887—90 till
ungefär 400 kronor samt under åren 1891—94 till 500 kronor för år;
att Bergqvist förordnats till ordinarie vaktmästare vid museet den
14 september 1895;
att han skött sina åligganden till vederbörandes synnerliga belåtenhet,
alltid visat den största plikttrohet och ådagalagt ett aldrig
tröttnande nit, hvilket bland annat visat sig däri, att han under bråda
tider ej frågat efter, huru lång arbetsdagen blifvit, och detta äfven
när hans arfvode uppgått endast till 400 å 500 kronor om året; äfvensom
att han numera på grund af sjuklighet, ledgångsreumatism och
allmän nervsvaghet vore oförmögen att fullgöra sin tjänstgöring.
Ansökningen var försedd med påskrift den 20 november 1907 af
universitetets drätselnämnd, att drätselnämnden tillstyrkte ansökningen
under upplysning, att Bergqvist åtnjöte lön af 700 kronor och två
ålderstillägg hvartdera å 100 kronor samt med förklarande att universitetet
icke af egna medel kunde bestrida den begärda pensionen.
Med öfverlämnande af konsistoriets skrifvelse jämte därvid fogade
handlingar har universitetskanslern uti underdånigt utlåtande den 6
december 1907 hemställt om proposition till Riksdagen angående pension
å 600 kronor för år åt Bergqvist.
Uti infordradt, den 13 december 1907 afgifvet underdånigt utlåtande
bär härefter statskontoret anfört, att statskontoret ansåge sig
böra tillstyrka framställningen om beredande af pension åt Bergqvist,
men att statskontoret med hänsyn till den korta tjänstetiden däremot
icke kunde biträda förslaget om att pensionen bestämdes till 600
kronor,_ eller lika mycket som enligt 1906 års Riksdags beslut tillerkänts
universitetsbiblioteksvaktmästareu P. Eriksson, hvilken visserligen åt
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11■ 191
njutit samma lön som Bergqvist eller 900 kronor, men däremot vid
afsked stagand et varit 73 år gammal och räknat 33 tjänstår. Statskontoret
ansåge därför, att pensionen skäligen borde bestämmas till
400 kronor för år och tillstyrkte nådig framställning till Riksdagen
härom.»
Utskottet får, med tillstyrkande af bifall till hvad Kungl. Maj:t
sålunda föreslagit, hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att vaktmästaren
vid zoologiska museet i Uppsala Johan Bergqvist må
från och med månaden näst efter den, i hvilken han
varder entledigad från sin vaktmästarsyssla, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära
pension till belopp af 400 kronor årligen.
42:o) Uti punkten 17 af samma hufvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att för rektorn Ernst Hjalmar Sjövan å allmänna
indragningsstaten uppföra ett belopp af 3,500 kronor att af Sjövall
årligen åtnjutas från och med den 1 juli 1908.
Rörande denna Kungl. Maj:ts framställning har statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 31 december 1907 anfört följande:
»Sedan 1904 års Riksdag i anledning af Kungl. Maj:ts därom
gjorda framställning medgifvit, att åtskilliga allmänna läroverk, däribland
treklassiga läroverket i Trelleborg finge under viss förutsättning
ombildas till sexklassiga samskolor, förordnade Kungl. Maj:t genom
nådigt beslut den 17 augusti 1906, att ombildningen af nämnda läroverk
skulle taga sin början höstterminen 1906. På sätt inhämtas af
det statsverkspropositionen till 1907 års Riksdag bilagda utdrag af
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 januari 1907, punkt
17, hemställde öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk uti underdånig
skrifvelse den 28 september 1906, bland annat, att den genom
1904 års Riksdags beslut fastställda nya löne- och pensionsreglering
för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk måtte genomföras
med afseende å lärarpersonalen vid återstående 5 läroverk, som enligt
samma Riksdags beslut skulle ombildas till samskolor, däribland läroverket
i Trelleborg. Sedan 1907 års Riksdag, med bifall till Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet, för genomförande af den för lärarpersonalen
Rektor E. IT.
Sjövalls tipp*
förande å allmänna
indragning
sstaten.
[17-]
192
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
vid de allmänna läroverken fastställda nya löne- och pensionsregleringen
med afseende, bland annat, å rektorsbefattningarna vid omförmälda 5
samskolor, höjt reservationsanslaget till de allmänna läroverken med
visst belopp, lät Kungl. Maj:t den 28 juni 1907 utfärda nådig kungörelse,
däri utom annat förordnades, att ifrågavarande löne- och pensionsreglering
skulle från och med år 1908 gälla för af Kungl. Maj:t befullmäktigade
eller af Kungl. Maj:t tillförordnade rektorer vid ifrågavarande
fem samskolor.
I mitt yttrande i denna fråga till nämnda statsrådsprotokoll antydde
jag, att en af de rektorstjänster, för hvilkas öfverförande på ny
stat medel borde äskas hos Riksdagen, vore besatt med ordinarie innehafvare.
Jag syftade därvid på rektorn vid läroverket i Trelleborg
Ernst Hjalmar Sjövall, som erhållit fullmakt å sin rektorstjänst af domkapitlet
i Lund.
Genom nådigt beslut den 28 juni 1907 anbefallde Kungl. Maj:t, i
sammanhang med fördelning på olika läroverk af vissa nyupprättade
lärare- och lärarinnetjänster m. in., bland annat öfver styr elsen att från
vederbörande infordra och med eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma
med erforderliga upplysningar i fråga om Sjö valls villighet att mottaga
utnämning till adjunkt vid allmänt läroverk och om de löneförmåner,
som kunde anses böra tillkomma honom, därest han öfverflyttades å indragningsstat.
Med underdånigt utlåtande den 1 augusti 1907 har nu öfverstyrelsen
till Kungl. Maj:t öfverlämnat yttrande i ämnet från Sjövall.
Denne har förklarat att han, som i 82 terminer oafbrutet och oförvitligt
tjänat staten som lärare vid allmänt läroverk, däraf 68 terminer
såsom rektor vid Trelleborgs lägre allmänna läroverk, icke gärna kunde
förklara sig villig till den sänkning i socialt och ekonomiskt afseende,
som innebures uti en villighetsförklaring att efter en så lång tjänstetid
som rektor återgå till adjunktsstadiet.
Beträffande de löneförmåner, som skulle tillkomma honom, därest
han öfverflyttades på indragningsstat, säger sig Sjövall antaga, att de
icke kunde föreslås till lägre belopp än hans nu innehafvande lön 3,500
kronor samt hans till 500 kronor taxerade fria bostad, eller inalles till
4,000 kronor om året.
Ofverstyrelsen har i sitt underdåniga utlåtande till en början
erinrat, att Sjövall, som först under år 1907 uppnådde 63 lefnadsår,
icke uppfyllt villkoren för erhållande af pension.
Då emellertid Sjövall, såsom af hans yttrande framginge, icke
syntes vara villig att mottaga utnämning till adjunkt, ansåge öfver
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11-
193
styrelsen, med hänsyn till hans långa och hedrande tjänstgöring som
rektor, skäligt, att möjlighet bereddes honom till öfverflyttning å indragningsstat
med bibehållande af honom såsom ordinarie rektor vid treklassigt
läroverk tillförsäkrade löneförmåner.
Beträffande af Sjövall ifrågasatt ersättning för den fria bostad,
som han författningsenligt åtnjöte af kommunen, hänvisade öfverstyrelse!)
därtill, att 1907 års Riksdag icke ansett liknande ersättning böra utgå
till rektorerna C. V. Hagberg, A. J. R. Danielsson och C. J. Callin,
hvadan öfverstyrelsen icke funne sig kunna tillstyrka åtgärder för beredande
af sagda ersättning åt Sjövall.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställde öfverstyrelsen,
det Kung!. Maj:t täcktes, i syfte att bereda Sjövall möjlighet att öfverflyttas
å indragningsstat, föreslå Riksdagen att för honom å allmänna
indragningsstaten uppföra ett belopp, motsvarande hans lön å stat, 3,000
kronor jämte därå intjänadt ålderstillägg å 500 kronor, eller tillhopa 3,500
kronor, att af honom åtnjutas från och med den 1 juli 1908.
På grund af nådig remiss har statskontoret den 5 december 1907
afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet.
Då det enligt statskontorets mening icke kunde anses lämpligt, att
Sjövall efter 35 års tjänstgöring såsom rektor vid allmänna läroverket i
Trelleborg och vid uppnådd ålder af 63 år förflyttades till annan tjänstgöring
vare sig vid samma ombildade läroverk, där han hittills verkat,
eller vid läroverk å annan ort, har statskontoret, under åberopande af
1907 års Riksdags beslut i fråga om öfverflyttning å indragningsstat af
rektor Hagberg med flera, tillstyrkt bifall till öfverstyrelsens hemställan.»
För egen del ansåge departementschefen i likhet med statskontoret
och öfverstyrelsen, att Sjövall borde öfverflyttas på allmänna indragningsstaten;
och kunde han mot Riksdagens beslut i liknande ärenden icke
föreslå högre ersättning åt Sjövall än 3,500 kronor.
Utskottet, som icke haft något att mot ifrågavarande förslag erinra,
hemställer,
att Riksdagen må för rektorn Ernst Hjalmar
Sjövall å allmänna indragningsstaten uppföra ett belopp
af 3,500 kronor att af Sjövall årligen åtnjutas från
och med den 1 juli 1908.
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
25
Pension åt
folkskoleinspektören
0. Ohlsons
änka och
oförsörjda
barn.
194 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
43:o) Uti en till Riksdagen den 31 januari innevarande år aflåten
proposition (n:o 28) har Kung!. Maj:t, under åberopande af ett propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för ^ samma dag, föreslagit Riksdagen att å allmänna indragningsstaten
bevilja aflidne folkskoleinspektören Olof Ohlsons änka Johanna Ohlson,
född Andersson, samt oförsörjda döttrar Charlotta, Brita och Anna Dagmar
Elisabet pensioner till belopp af 400 kronor för änkan Ohlson och 100
kronor för hvart och ett af barnen att utgå årligen från och med år
1907, för änkan Ohlson under hennes återstående lifstid, så länge hon
i sitt nuvarande änkestånd förblifver, och för hvart barn intill dess det
uppnått 18 års ålder.
Åberopade statsrådsprotokollet innehåller i fråga härom följande
uttalande af departementschefen:
»Uti en till domkapitlet i Luleå ingifven ansökning har folkskoleinspektören
Olof Ohlsons änka Johanna Ohlson, född Andersson, anhållit,
att domkapitlet måtte hos Kungl. Maj:t åt henne och hennes barn utverka
irån och med år 1907 ett årligt understöd af allmänna medel att utgå
med ett belopp, som med afseende å den utaf hennes man innehafda
befattning i det allmännas tjänst kunde befinnas skäligt.
Till stöd härför har änkan Ohlson anfört, att då med folkskolemspektörsbefattningen
ej följde någon lagbestämd rätt till pension och
hennes man ej före sin död varit i stånd att på annat sätt sörja för sina
efterlefvande, änkan Ohlson genom mannens frånfälle råkat i stort ekonomiskt
betryck och icke såge någon utväg att kunna förvärfva ett nödtorftigt
uppehälle åt sig, sin åldriga och blinda moder samt sina barn,
af hvilka fem ännu vore oförsörjda och behöfde utbildning för att sättas
i stånd att vinna sin inkomst.
I anledning häraf har domkapitlet med öfverlämnande af infordradt
yttrande af kyrkoherden i Umeå landsförsamling O. Ahnlund samt öfriga
handlingar i ärendet, uti underdånig skrifvelse den 1 maj 1907 gjort
i ramställning i ärendet.
Af handlingarna i ärendet inhämtas bland annat:
att Ohlson, som varit född år 1849 och år 1872 aflagt mogenhetsexamen
samt åren 1873—1879 tjänstgjort såsom lärare vid en förberedande
elementarskola, därefter tjänstgjort under år 1880 såsom extra
lärare vid allmänna läroverket i Gäfle, under åren 1881 — 1885 såsom
lärare vid folkskola i Såfra, under åren 1886—1898 såsom förste lärare
^ id Sundsvalls folkskolor samt under aren 1899—1906 på grund af särskilda
nådiga förordnanden den 9 december 1898 och den 11 november
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
195
1904 såsom folkskoleinspektör inom hufvudsakligen vissa delar af Norrbottens
län;
att Ohlson under första tiden af sitt inspektörs förordnande kvarstått
vid sin lärarbefattning i Sundsvall, hvilken uppehållits af vikarie,
men, sedan skolrådet under år 1904 vägrat honom ytterligare tjänstledighet,
för fortsatt fullgörande af uppdraget såsom folkskoleinspektör
nödgats att från och med den 1 januari 1906 begära afsked från sin
anställning vid Sundsvalls folkskolor;
att Ohlson genom sitt afsked gått förlustig delaktighet såväl i
folkskollärarnas pensionsinrättning som i folkskollärarnas änke- och
pupillkassa;
att, sedan Ohlson hos Kungl. Maj:t anhållit att äfven efter afskedet
från sin lärartjänst få kvarstå såsom delägare i nämnda pensionsanstalter
mot skyldighet att erlägga årsafgifter till anstalterna, Kungl.
Maj:t enligt beslut den 23 februari 1906 funnit berörda ansökning icke
kunna bifallas;
att Ohlson vid sin död den 19 december 1906 såsom stärbliusdelägare
efterlämnat sin förutbemälda änka, som är född 1858, samt åtta
barn, af livilka en son och tre döttrar vid faderns död uppnått myndig
ålder, men fyra döttrar då ännu varit omyndiga, nämligen Ottilia, född
år 1886, Charlotta, född den 5 oktober 1889, Brita, född den 21 november
1891, och Anna Dagmar Elisabet, född den 17 maj 1897 i Ohlsons
gifte med efterlefvande makan, varande en af de myndiga döttrarna
sedermera afliden; samt
att behållningen i boet, enligt upprättad bouppteckning, utgjorde
2,217 kronor 67 öre.
Domkapitlet har i sin förutberörda underdåniga skrifvelse hufvudsakligen
anfört följande:
»Ohlsons tjänstgöring under 18 år såsom folkskollärare måste antagas
hafva varit utmärkt af den synnerliga duglighet, som betingats af det
honom lämnade förtroendet att vara folkskoleinspektör. Vidkommande
Ohlsons verksamhet under 8 år i sistnämnda egenskap kunde domkapitlet
i öfverensstämmelse med sitt för Ohlson utfärdade tjänstgöringsbetyg
vitsorda, att han vid fullgörande af sina tjänsteåligganden ådagalagt
berömligt nit och berömlig skicklighet.
Otvifvelaktigt måste såväl rättvisa som billighet anses i förevarande
fall påkalla statens mellankomst till betryggande af de efterlefvandes
existens. Möjligen invände man, att förordnandet såsom folkskoleinspektör
torde hafva inbragt så väsentligt större inkomster än
196 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
folkskollärartjänsten, att förlusten af pensionsrätt för denna tjänst därigenom
_ fått sitt nöjaktiga vederlag. Denna invändning kunde likväl
rättvisligen icke tillmätas någon betydelse. Enligt hvad domkapitlet
inhämtat, både nämligen Ohlson såsom förste lärare vid Sundsvalls
tolkskolor åtnjutit löneförmåner till sammanlagdt belopp af 2,900 kronor
under det att hans arfvode såsom folkskoleinspektör utgjort 2,000 kronor
för år jämte den behållning, han kunnat erhålla af resekostnadsersättmngen.
_ Om sålunda domkapitlet obetingadt måste finna alla skäl tala för
beviljande åt sökanden och hennes barn af understöd af statsmedel
kunde däremot någon tvekan uppstå beträffande storleken af detta understöd.
Att understödet skulle fastställas till lägre belopp än den pension
f 405 kronor, som i händelse Ohlson fått kvarstå såsom delägare i
folkskollärarnas änke- och pupillkassa, skolat därifrån utgå till hans
anka och oförsörjda barn, syntes icke kunna ifrågasättas. I motsats
härtill kunde med fog framhållas, att understödets belopp borde beräknas
icke efter storleken af delaktighetsbeloppet i folkskollärarnas
anke- och pupillkassa utan efter inspektörslönens storlek. Domkapitlet
toge härvid hänsyn till icke så mycket längden af Ohlsons tjänstgöring
såsom inspektör som fastmer beskaffenheten af denna tjänstgöring i
rikets största och i vissa afseenden jämväl mest kräfvande inspektionsområde.
Folkskoleinspektionen och de därmed förbundna ständiga
resowia i dessa trakter med deras hårda klimat, delvis underhaltiga
vägar samt för en icke längre ung och äfven mindre härdad man ofta
hälsovådliga nattstationer och olämplig föda måste själffallet vara ytterligt
ansträngande och slitande såväl på kroppens som på själens hälsa
Det läge också mycket nära till hands att antaga, det Ohlson som
bokstafligen stupat på sin post under en tjänsteresa, tagit sådan skada
af ifrågavarande tjänstgöring, att hans hälsa däraf i förtid undero-räfts
och brutits.
På grund häraf måste domkapitlet finna det vara skäligt, att, på sätt
jämväl kyrkoherden Ahnlund föreslagit, det ifrågasatta understödet bestämdes
att utgå i proportion till Ohlsons arfvode såsom folkskoleinspektör.
Proportionen åter syntes lämpligen kunna sättas till 25
procent af lönen med en förhöjning af halfparten af detta procentbelopp
för de oforsörjda barnen. Då enligt hvad förut nämnts, Ohlsons arfvode
såsom inspektör utgjort, med frånräknande af den behållning han kunde
hafva gjort sig på resekostnadsersättningarna, 2,000 kronor för år skulle
med tillämpning af omförmälda grund, ett årligt understöd af tillhopa
750 kronor tillkomma Ohlsons efterlefvande.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
197
Domkapitlet ville alltså i underdånighet hemställa, det täcktes
Kungl. Maj:t genom aflåtande till Riksdagen af proposition i ärendet
eller annorledes i nåder bereda Ohlsons änka och barn ett understöd
af allmänna medel å 750 kronor att utgå årligen från och med den
1 januari 1907 med dels 500 kronor till änkan under hennes lifstid
och dels 250 kronor till barnen intill slutet af det år, under hvilket
det yngsta af dem uppnådde 18 års ålder.
På grund af nådig remiss har statskontoret den 20 december 1907
i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande, däri hufvudsakligen anförts
följande.
Enär Ohlson genom att mottaga förordnande såsom folkskoleinspektör
gått förlustig den delaktighet i folkskollärarnas änke- och
pupillkassa, som tillkommit honom i hans egenskap af förste lärare vid
Sundsvalls folkskolor, samt, på sätt af domkapitlet framhållits, hans
inkomst såsom folkskoleinspektör i förhållande till hans aflöning såsom
folkskollärare ingalunda kunde antagas hafva varit så hög, att den
kunnat bereda honom ersättning för denna förlust, funne statskontoret,
med hänsyn jämväl till de synnerligen goda vitsord, som af domkapitlet
lämnats angående Ohlsons tjänstgöring såsom folkskoleinspektör, billigheten
kräfva, att, då boets behållning icke uppginge till belopp, hvaraf
något nämnvärdt bidrag till änkans och de oförsörjda barnens uppehälle
kunde beredas, något understöd af statsmedel blefve dem beviljadt.
Beträffande storleken af detta understöd ville statskontoret till
en början påpeka, att, då det högsta belopp, med hvilket Ohlson vid
sin den 19 december 1906 inträffade död enligt då gällande bestämmelse
i nådiga reglementet angående folkskollärarnas pensionsinrättning den
30 november 1866 kunnat vara delaktig i folkskollärarnas pensionsinrättning,
utgjort 1,000 kronor samt änkan enligt § 21 i nådiga reglementet
för folkskollärarnas änke- och pupillkassa den 15 oktober 1875
varit berättigad till en pension af 20 procent af delaktighetsbeloppet
eller sålunda högst 200 kronor med 50 procent förhöjning för de oförsörjda
barnen, änkan Ohlson alltså enligt de vid tiden för hennes mans
frånfälle gällande bestämmelser ägt i pension för sig och de oförsörjda
barnen uppbära allenast 300 kronor. Sedermera hade genom nådiga
kungörelsen den 28 juni 1907 bestämts, bland annat, att änkepensionen
skulle utgå med 25 procent af delaktighetsbeloppet, på grund hvaraf
och i enlighet med de för den nådiga kungörelsen meddelade öfvergångsbestämmelser
motsvarande belopp från och med år 1908 skulle
hafva utgjort 375 kronor.
198
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
I likhet med domkapitlet ansåge emellertid statskontoret, att
pensionen med hänsyn till arten och omfattningen af Ohlsons tjänst
såsom folkskoleinspektör borde sättas till högre belopp än det, hvarmed
den skulle hafva utgått från folkskollärarnas änke- och pupillkassa,
och att densamma skäligen borde för änkan Ohlson bestämmas till 400
kronor. I afseende å understödet åt de oförsörjda barnen ansåge statskontoret,
att detsamma, på sätt förut i liknande fall ägt rum, borde
bestämmas särskildt för hvart och ett af barnen att utgå, intill dess
barnet fyllt 18 år, och att ett belopp af 100 kronor för hvart barn
kunde anses skäligt.
Då jag för egen del skall uttala mig beträffande förevarande pensionsfråga,
vill jag till en början erinra därom, att Kungl. Maj:t och
Riksdagen vid flera föregående tillfällen tillerkänt folkskoleinspektörer
vid deras afgång från inspektörsuppdraget pension å allmänna indragningsstaten.
Däremot har det förut icke inträffat, att hos Riksdagen
gjorts framställning om beviljande af pension åt änka efter dylik tjänstinnehafvare.
Detta torde hafva berott därpå, att folkskoleinspektörerna
på grund af ordinarie tjänst, som de innehaft, vid sin död varit delaktiga
i någon änke- och pupillkassa. Såsom redan omnämnts, hade
äfven Ohlson varit delaktig i en sådan kassa, nämligen folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, men gått förlustig denna delaktighet, då lian för
att fullgöra folkskoleinspektörsuppdraget måst taga afsked från sin befattning
såsom förste lärare vid Sundsvalls folkskolor. Med hänsyn till
såväl denna omständighet som Ohlsons kräfvande och väl vitsordade
tjänstgöring såsom folkskoleinspektör, anser jag, lika med myndigheterna,
att billigheten fordrar, att sökanden och hennes oförsörjda
barn erhålla understöd af allmänna medel, i all synnerhet som sökanden
synes befinna sig i ekonomiskt betryck. I detta sammanhang anser
jag mig äfven böra framhålla att, enligt hvad till min kännedom kommit,
fem af Ohlsons åtta barn ägnat sig åt lärarkallet, men att af dessa
fena icke mindre än tre vid faderns död ännu icke afslutat sin seminarieutbildning.
Hvad storleken af understödet till sökanden och hennes barn angår,
anser jag, i likhet med domkapitlet och statskontoret, att nämnda
understöd bör bestämmas med hänsyn till storleken af Ohlsons arfvode
såsom folkskoleinspektör; och ansluter jag mig till hvad statskontoret
härutinnan föreslagit.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
199
Med tillstyrkande af bifall till ifrågavarande framställning får utskottet
hemställa,
att Riksdagen må å allmänna indragningsstaten
bevilja aflidne folkskoleinspektören Olof Ohlsons änka
Johanna Ohlson, född Andersson, samt oförsör jda döttrar
Charlotta, Brita och Anna Dagmar Elisabet pensioner
till belopp af 400 kronor för änkan Ohlson och 100
kronor för hvart och ett af barnen att utgå årligen
från och med år 1907, för änkan Ohlson under hennes
återstående lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd
förbli fver, och för hvart barn intill dess det
uppnått 18 års ålder.
44:o) I en till Riksdagen den 31 januari innevarande år aflåten
proposition (n:o 32) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
att vaktmästaren vid tekniska elementarskolan i Borås Sven Johan Johansson
må från och med månaden näst efter den, hvari hans nuvarande
anställning vid skolan upphör, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära pension till belopp af 500 kronor årligen.
Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden sistnämnda dag innehåller
rörande denna framställning följande uttalande af departementschefen
:
3>I underdånig skrifvelse den 28 september 1897 hemställde styrelsen
för tekniska elementarskolan i Borås, med anledning af en utaf
vaktmästaren vid skolan Sven Johan Johansson därom framställd begäran,
om aflåtande af proposition till Riksdagen angående beviljande åt
Johansson af pension till belopp af 500 kronor att utgå från och med
ingången af år 1899. Till stöd för framställningen anförde styrelsen, att
Johansson, som vore född den 24 april 1836, under mer än 34 år innehaft
sin vaktmästarebefattning och därunder skött sina åligganden med synnerligt
nit och plikttrohet, hvarför han äfven år 1893 erhållit patriotiska sällskapets
medalj för långvarig och trogen tjänst. Af ett framställningen
bifogadt den 28 september 1897 dagtecknadt läkarbetyg inhämtades, att
Johansson sedan flera år tillbaka lidit af kronisk tarm- och magkatarr
äfvensom af nervositet med sömnlöshet, samt att dessa sjukdomar i
förening med hans framskridna ålder gjorde honom oförmögen att sköta
sin vaktmästarbefattning vid skolan.
Ang. pension
åt vaktmästaren
S. J. Johansson.
200
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Uti infordradt, den 4 november 1897 afgifvet underdånigt utlåtande
upplyste statskontoret, att enligt införskaffad uppgift Johansson
i aflöning åtnjutit från sitt tillträde af vaktmästarbefattningen till år
1877 ett årligt belopp af 260 kronor och därefter 500 kronor jämte
fri bostad, ljus och vedbrand, hvilka förmåner styrelsen för skolan
ansett böra uppskattas till värde af 300 kronor årligen. Styrelsens
framställning om pension åt Johansson blef af statskontoret tillstyrkt.
Vid föredragningen af ärendet den 30 december 1898 fann emellertid
Kungl. Maj:t den då gjorda framställningen icke till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
I underdånig skrifvelse den 26 september 1899 gjorde styrelsen
för tekniska elementarskolan i Borås förnyad framställning i ämnet,
och blef jämväl denna af statskontoret tillstyrkt, men vid föredragning
af ärendet den 22 december 1899 fann Kungl. Maj:t äfven denna
gång styrelsens framställning icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Nu har i underdånig skrifvelse den 23 oktober 1907 styrelsen
ånyo upptagit frågan om pension åt Johansson och därvid anfört, att
denne måst år 1898, eller efter 35 års tjänstgöring, lämna den egentliga
vaktmästarbefattningen, men alltsedan dess likväl varit vaktmästare å
verkstaden och där biträdt med hvarjehanda göromål under en tid af
18 timmar i veckan. Då emellertid hans hälsa och krafter blifvit
alltmera försvagade, hade han nu hos styrelsen förnyat sin ansökan
om erhållande af pension. Styrelsen har därför i underdånighet anhållit
om aflåtande af nådig proposition till Riksdagen angående beredande
af pension åt Johansson nied 500 kronor årligen.
Ett styrelsens underdåniga skrifvelse bifogadt läkarbetyg af den
26 oktober 1907 innehåller, att Johansson lider af nervsvaghet och
på grund af sin höga ålder kraftnedsättning samt numera är i behof
af fullständig hvila.
Uti infordradt underdånigt utlåtande, som afgifvits den 31 december
1907, har statskontoret, under åberopande af sina tidigare i
ärendet afgifna yttranden, hemställt om beredande åt Johansson af
pension till det begärda beloppet.»
Då Johansson numera uppnått en ålder af öfver sjuttioett år och
sedan flera år tillbaka icke kunnat användas till full tjänstgöring samt
på grund af hvad i det senast i ärendet företedda läkarbetyget upplysts,
för framtiden syntes böra befrias från allt arbete i skolans tjänst,
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
201
slitage sig departementschefen böra tillstyrka, att proposition i ämnet
aflätes till Riksdagen.
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot hvad Kungl.
Maj:t uti förevarande proposition föreslagit, hemställer,
att Riksdagen må medgifva, att vaktmästaren
vid tekniska elementarskolan i Rorås Sven Johan Johansson
må från och med månaden näst efter den,
hvari hans nuvarande anställning vid skolan upphör,
under sin återstående lifstid å allmäna indragningsstaten
uppbära pension till belopp af 500 kronor
årligen.
45 :o) Uti en till Riksdagen den 6 mars innevarande år aflåten
proposition (n:o 106) bär Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
att konservatorn vid naturhistoriska riksmuseum Anders Svensson må
å allmänna indragningsstaten under sin återstående lifstid uppbära pension
till belopp af 3,000 kronor årligen, att utgå från och med månaden
näst efter den, hvari hans befattning vid naturhistoriska riksmuseum
upphör.
Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma dag innehåller
härom följande uttalande af departementschefen:
»I underdånig skrifvelse den 22 januari 1908 har vetenskapsakademien
hemställt om proposition till Riksdagen, afseende beredande
åt konservatorn vid naturhistoriska riksmuseum Anders Svensson af
årlig pension till belopp af 3,000 kronor.
Uti vetenskapsakademiens berörda skrifvelse, hvilken är föranledd
af en utaf konservatorn Svensson hos akademien gjord framställning om
åtgärders vidtagande för beredande åt honom af pension, anföres följande.
Svensson, som enligt bifogadt frejdbetyg vore född den 23 mars
1845, antogs den 19 september 1877 till konservator vid naturhistoriska
riksmuseum och tillträdde sin befattning den 1 därpå följande oktober.
Med undantag af kortare afbrott på grund af sjukdom under senaste
åren hade Svensson alltså under mer än 30 år skött sin tjänst med
stort nit och utmärkt skicklighet, såsom närmare framginge af ett vetenskapsakademiens
berörda skrifvelse bilagdt intyg af intendenten för
museets vertebratafdelning, professorn Einar Lönnberg. Svenssons lön
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 26
Tension för
konservatorn
A. Svensson
202
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
liade under hela denna tid jämlikt nådiga brefvet den 12 maj 1876
utgått med ett belopp af 3,000 kronor, hvartill kommit fri bostad och
vedbrand.
Sedan Svensson genom två akademiens skrifvelse bilagda läkar
styrkt,
att han lede af kronisk arsenikförgiftning, hvilken sjukdom
dels gjorde honom mindre lämplig till tjänstens uppehållande, dels genom
fortsatt tjänstgöring lätt kunde förvärras och blifva obotlig, och då
denna sjukdom utan tvifvel uppkommit under tjänstens utöfning, syntes
det akademien billigt, att Svensson erhölle pension något tidigare, än
hvad annars borde vara fallet, och att han i det hänseendet blefve
jämställd t. ex. med de tjänstemän, som uppräknades i mom. d af § 5
i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11
oktober 1907. Enär den kontanta lön Svensson uppburit ej sedan år
1876 undergått någon förändring och alltså kunde anses skäligen låg
efter nutida förhållanden, samt hans företrädare konservatorn W. Meves
enligt nådigt bref den 1 juni 1877 erhållit hela den kontanta lönen i
pension, ville akademien varmt förorda, att pensionen bestämdes till
3,000 kronor.
I åberopade af professorn Lönnberg den 3 januari 1908 utfärdade
intyg yttrar Lönnberg: Svensson hade under den långa tid, han tjänstgjort
vid naturhistoriska riksmuseum ådagalagt stort nit och intresse.
Den skicklighet, hvarmed han utfört sitt synnerligen mångsidiga yrke,
ställde honom otvifvelaktigt i främsta ledet bland dem, som utöfvade
konservatorsyrket, ej blott i vårt land, hvarest han ej öfverträffades af
någon. Under senare åren hade hans hälsa emellertid varit bruten och
han hade upprepade gånger tvungits att intaga sjukbädden, men, så
snart han kunnat, hade han åter inställt sig i arbetet utan att hinna
blifva riktigt kry. Det vore således tydligt, att Svenssons krafter ej
längre tilläte honom att fullgöra den kräfvande tjänstgöring, som vore
förbunden med den post, han innehade. På grund häraf tillstyrkte
Lönnberg bifall till framställningen om beredande af pension åt Svensson.
Af de i framställningen omförmälda läkarintygen är det ena utfärdadt
den 27 november 1907 åt medicine doktorn O. A. Ivar Svensson
och innehaller, att konservatorn Svensson, som vore af intygsgifvaren känd
sedan mer än 25 år tillbaka, af honom behandlats för åtskilliga sjukdomar,
som han adragit sig i sitt arbete såsom konservator — blodförgiftning,
arsenikförgiftning — af hvilka sjukdomar åtminstone den senare borde anses
menligt hafva inverkat på hans hälsa och nuvarande kroppskrafter. Det
andra intyget är utfärdadt den 1 januari 1908 af legimiterade läkaren Axel
Vahlstedt, innehållande att konservatorn Svensson, hvilken Vahlstedt i egen
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
203
skap af husläkare skött sedan omkring 9 ar tillbaka, och hvars hälsotillstånd
lian äfven dessförinnan under vid pass 5 års tid varit i tillfälle att
noggrant iakttaga, under sagda tid vid mångfaldiga tillfällen företett
starka symtom af kronisk arsenikförgiftning, hvilken sjukdom han
otvifvelaktigt ådragit sig under utöfningen af sin tjänst, och hvilken
åstadkommit en sådan nedsättning af hans krafter och arbetsförmåga,
att han numera icke utan fara för ytterligare försämring under sin återstående
lifstid af sitt hälsotillstånd kunde längre kvarstå i sin tjänst;
varande å sistnämnda intyg tecknadt ett förklarande åt legitimerade
läkaren Tage Sjögren, att han instämde i Vahlstedts yttrande.
Statskontoret har den 19 februari 1908 i ärendet afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande och därvid anfört följande: A den för natur
historiska
riksmuseum genom nådigt bref den 12 maj 1876 fastställda
stat funnes uppförd lön för en konservator till belopp åt 3,000 kronor.
På grund af äldre, ännu gällande författningar ägde innehafvaren af
nämnda befattning rätt att komma i åtnjutande af pension från allmänna
indragningsstaten antingen vid uppnådda 70 lefnadsår och efter minst
30 års oafbruten tjänstetid eller ock redan vid 65 års ålder, då efter
vid pass 40 års tjänstgöring hans sjuklighet eller försvagade hälsotillstånd
genom laglig läkarattest styrktes; och skulle pensionen i bådadera
fallen utgöra ett hela lönen motsvarande belopp af 3,000 kronor.
Enligt hvad handlingarna i ärendet utvisade, vore konservatorn Svensson
icke mer än inemot 63 år gammal samt räknade endast 30 tjänstår;
och dröjde det alltså ännu åtskilliga år, innan han upptyllt nämnda
villkor för att komma i åtnjutande af pension. Då emellertid handlingarna
gåfve vid handen, att Svensson utan tvifvel genom utöfningen
af sin tjänst ådragit sig den arsenikförgiftning, hvaraf han lede, samt
att han numera vid framskriden ålder icke längre kunde utan allvarlig
fara för sin hälsa fortsätta med sitt arbete vid naturhistoriska riksmuseum,
ansåge statskontoret skäl föreligga att söka genom framställning
hos Riksdagen om pension åt Svensson bereda tillfälle för honom
att redan nu afgå från tjänsten; och ville alltså statskontoret, som med
hänsvn jämväl därtill, att Svensson, enligt hvad upplyst blifvit, utom
den kontanta lönen såsom förmån i tjänsten åtnjöte fri bostad och
vedbrand, icke hade något att erinra mot det föreslagna pensionsbeloppet,
3,000 kronor, tillstyrka bifall till vetenskapsakademiens förevarande
framställning.))
För egen del ansåge departementschefen den omständigheten, att
Svensson i tjänsten ådragit sig den sjukdom, som nödvändiggjorde
Ang. understöd
åt afiidne
seminarieläraren
Z.
Orapes o försörj
da barn.
204 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
hans afskedstagande, utgöra ett fullgiltig^ skäl för att hans pension
bestämdes till fulla beloppet af den honom tillkommande kontanta lönen.
Med tillstyrkande af bifall till hvad Kungl. Maj:t i förevarande
proposition föreslagit, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att konservatorn
vid naturhistoriska riksmuseum Anders Svensson må
å allmänna indragningsstaten under sin återstående
lifstid uppbära pension till belopp af 3,000 kronor
årligen, att utgå från och med månaden näst efter
den, hvari hans befattning vid naturhistoriska riksmuseum
upphör.
46:o) I en till Riksdagen den 13 mars innevarande år aflåten proposition
(n:o 118) bär Kungl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
föl samma dag, föreslagit Riksdagen att å allmänna indragningsstaten
bevilja afiidne läraren vid statens småskoleseminarium i Haparanda
Zakarias Gr afes oförsörjda barn Elof Zakarias, Ester Anna Matilda,
Karin, Karl Israel samt Ulrika Josefina årliga understöd till belopp af
100 kronor för dem hvar, att utgå från och med juni månad 1907 intill
uppnådda 18 års ålder.
Det i propositionen åberopade statsrådsprotokollet innehåller följande
uttalande af departementschefen:
»Uti en till Kungl. Magt ingifven ansökning har föreståndaren
för statens småskoleseminarium i Haparanda Emil Lindbäck anhållit, att
Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen gorå framställning om en årlig
pension å 500 kronor åt afiidne läraren vid seminariet Zacharias Grapes
änka Sofia Helena Grape, född Stenudd, och deras fem oförsörjda barn.
bill stöd för nämnda ansökning har Lindbäck anfört. Den tjänst,
Grape innehaft, vore delaktig i folkskollärarnas pensionsinrättning, och
utgjorde den pension, som komme att tillfalla Grapes änka och barn,
405 kronor, ett belopp, som för så många personer omöjligt kunde
räcka till ens det tarfligaste uppehälle, allra helst föga utsikt funnes
för att änkan skulle lyckas att i någon väsentlig mån med eget arbete
bidraga till att försörja de sina. Det vore visserligen sant, att i vidrigt
fall kommunen vore skyldig att lämna Grapes efterlefvande understöd;
men det vore enligt Lindbäcks förmenande staten ovärdigt att i ett fall
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
205
som detta ej göra hvad på deri ankommc för att förebygga, att änkan
och barnen efter en dess mångåriga tjänare folie den kommunala fattigvården
till last. Grape hade nämligen tjänstgjort vid Haparanda seminarium,
alltsedan detta år 1875 inrättades, alltså under i det närmaste
32 år och större delen af denna tid för en mycket knapp aflöning. Hen
uppgift, seminariet i Haparanda med hänsyn till folkupplysningen i
dessa nordliga bygder hade och äfven på lyckligt sätt löste, vore dessutom
af den betydelse, att vid detsamma anställda lärare vore väl förtjänta
af att deras änkor och barn af staten skyddades för brist och nöd.
Af ansökningen bilagda handlingar inhämtas:
att Grape vid sin död den 8 maj 1907 efterlämnat såsom stärbhusdelägare
sin förutbemälda änka, som är född 1801, samt nio barn, af
hvilka en son och två döttrar vid faderns död uppnått myndig ålder, men
sex barn då ännu varit omyndiga, nämligen Svea, född den 29 december
1888, Elof Zakarias, född den 7 december 1893, Ester Anna Matilda,
född den 24 augusti 1895, Karin, född den 5 januari 1899, Karl Israel,
född den 28 januari 1900, och Ulrika Josefina, född den 19 januari 1902;
samt att enligt upprättad bouppteckning brist förefanns i boet till
belopp af 441 kronor 68 öre.
På grund af nådig remiss har domkapitlet i Luleå den 23 oktober
1907 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid anfört hufvudsakligen.
Zakarias Grape hade, efter att hafva genomgått femklassigt elementarläroverk
och någon tid tjänstgjort såsom småskollärare i finnbygden, år
1875 aflagt folkskollärarexamen samt förordnats från och med den 1
september 1875 till lärare vid det då nyinrättade seminariet i Haparanda,
hvilket förordnande han innehaft intill sin död den 8 maj 1907. Under
de i det närmaste 32 år, han sålunda tjänat det allmänna, hade han
med stort nit och erkänd skicklighet bestridt sina åligganden såsom
lärare vid ifrågavarande läroanstalt, hvarest på grund af dennas särskilda
uppgift att utbilda svensktalande lärare och lärarinnor för finskspråkiga
orter tjänstgöringen borde anses vara synnerligen kräfvande och svår.
Jämlikt nådiga bref den 19 april 1875, den 20 juli 1877, den 6 oktober
1882, den 25 april 1889 och den 27 juni 1902 hade Grape i årlig
aflöning åtnjutit såsom lärare i öfningsskolan samt i teckning och gymnastik
under åren 1875—1877 1,000 kronor samt såsom ämnes-, teckningsoch
gymnastiklärare under åren 1877 —1882 1,300 kronor, under åren
1882—1889 1,600 kronor, under åren 1889—1902 2,000 kronor och
under åren 1902—1907 3,000 kronor. Jämlikt nådigt bref den 1 juli
1897 hade Grape varit delaktig i folkskollärarnas pensionsinrättning samt
206
Statsutskottets Utlåtande N-o 11.
folkskollärarnas änke- och pupillkassa, och utgjorde den pension, som
från nämnda kassa komme att enligt nu gällande bestämmelser tillfalla
änkan och de minderåriga barnen, för år 405 kronor.
Med afseende å de efterlefvandes utblottade ekonomiska ställningvitsordade
domkapitlet hvad seminarieföreståndaren Lindbäck härutinnan
anfört.
Såsom af det förutnämnda tydligt framginge, hade Grape under
den längsta tiden af sin tjänstgöring åtnjutit i förhållande till dennas
beskaffenhet synnerligen knappa löneförmåner. Endast under de sista
åren hade dessa uppgått till sådant belopp, att Grape med sin familj
kunnat därmed bereda sig en någorlunda bekymmerfri bärgning; men
då hans ekonomi redan förut varit undergräfd, hade i allt fall inkomsterna
af lätt insedda skäl icke kunnat blifva tillräckliga för att gifva honom
tillfälle att genom besparingar i minsta mån sörja för familjens framtida
utkomst.
Att den nu Giapes änka och barn tillkommande, i förhållande
äfven till de löneinkomster, Grape under de senaste åren åtnjutit, alltför
ringa pensionen af 405 kronor icke kunde, helst änkan uppgåfves icke
förmå i afsevärd mån själf bidraga till familjens försörjning, vara tillfyllest
att bereda dem en blygsam bärgning, läge i öppen dag.
På grund häraf syntes det domkapitlet ytterst önskvärdt och äfven
billigt, att staten trädde emellan för att bereda änkan Grape och hennes
barn möilighet att utan anlitande af fattigvård erhålla nödig försörjning.
Den i den underdåniga framställningen i sådant afseende begärda tilläggspensionen
af allmänna medel å 500 kronor syntes enligt domkapitlets
mening vara till sin storlek lämplig och borde, då Grape uppburit lön
endast till och med maj månad 1907, utgå från och med den 1 juni
1907. Därest nämnda belopp för ändamålet beviljades, skulle pension
sålunda komma att utgå med sammanlagdt 905 kronor för år, hvilken
summa i allt fall torde få anses för familjen utgöra ett existensminimum.
Seminariets inspektor, hvars yttrande* af domkapitlet infordrats,
har tillstyrkt bifall till framställningen.
Statskontoret har, efter nådig remiss, den 17 februari 1908 afgifvit
underdånigt utlåtande i ärendet, därvid hufvudsakligen anförts följande.
Småskoleseminariet i Haparanda vore af staten inrättadt och underhölles
uteslutande af statsmedel, som utginge från förslagsanslaget till
befrämjande af folkundervisningen bland de i rikets nordligare trakter
bosatta finnar.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
207
Visserligen vore, såsom upplyst blifvit, änkan Grape i åtnjutande af
pension från en kassa, hvilken uppbure bidrag af statsmedel, och af
sådan anledning hyste statskontoret betänklighet mot att förorda beredande
åt henne af någon ytterligare pension af statsmedel; men då på grund
af hvad i ärendet biifvit af seminariets föreståndare samt domkapitlet i
Luleå anfördt måste antagas såsom visst, att änkan Grape icke kunde
utan väsentligt tillskott till omförmälda pension försörja den stora familjen
och bereda uppfostran åt fem minderåriga barn, ansåge statskontoret
med hänsyn till i detta fall föreliggande, synnerligen ömmande omständigheter
med billighet öfverensstämmande, att någon hjälp bereddes; och
ville det synas statskontoret, som om detta lämpligen kunde ske i form
af understöd för de minderåriga barnens uppfostran. Sådant understöd
torde, på sätt förut i liknande fall ägt rum, böra bestämmas särskilt
för hvart och ett af barnen att utgå, intill dess barnet fyllt 18 år; och
sjmtes ett belopp af 100 kronor för hvart barn kunna anses skäligt.
I betraktande af seminarieläraren Grapes långa, kräfvande och väl
vitsordade tjänstgöring anser jag i likhet med myndigheterna billigheten
fordra, att Grapes familj understödes af allmänna medel, i all synnerhet
som änkan synes befinna sig i stort ekonomiskt betryck. På sätt statskontoret
framhållit, synes understödet lämpligast böra utgå i form af
hjälp till de minderåriga barnens uppfostran.))
Med hänsyn till hvad departementschefen sålunda anfört har utskottet
ansett sig böra förorda ifrågavarande framställning.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen må å allmänna indragningsstaten
bevilja aflid ne läraren vid statens småskoleseminarium
i Haparanda Zakarias Grapes oförsörjda barn Elof
Zakarias, Ester Anna Matilda, Karin, Karl Israel samt
Ulrika Josefina årliga understöd till belopp af 100
kronor för dem hvar, att utgå från och med juni
månad 1907 intill uppnådda 18 års ålder.
47:o) Kungl. Maj:t har uti eu till Riksdagen den 13 mars innevarande
år aflåten proposition (n:o 119) föreslagit Riksdagen medgifva,
att framlidne lektorn vid tekniska högskolan, professorn August Wilhelm
Hoffstedts änka Elise Hoffstedt, född Kindberg, må från och med
Ang. pension
åt framlidne
professorn
A. W. Hoffstedts
änka
Elise Hoffstedt,
född
Kindberg.
208
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
år 1908, så länge hon förblifver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna
indragningsstaten uppbära pension till belopp af B00 kronor årligen.
Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden ofvannämnda dag
bär departementschefen anfört följande:
»Hos Eders Ivungl. Maj:t har aflidne lektorn vid tekniska högskolan,
professorn August Wilhelm Hoffstedts änka Elise Hoffstedt, född
Kindberg, som från civilstatens änke- och pupillkassa åtnjuter pension
till belopp af 400 kronor årligen, under åberopande af mannens mångåriga
verksamhet i det allmännas tjänst i underdånighet anhållit, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes aflåta nådig proposition till 1908 års Riksdag
om beviljande åt henne af en extra pension af 300 kronor eller
det mindre belopp, som Eders Kungl. Maj:t kunde finna skäligt föreslå.
I detta ärende hafva infordrade underdåniga utlåtanden afgifvits
dels den 4 januari 1908 af styrelsen för tekniska högskolan, dels ock
den 22 februari 1908 af statskontoret.
Af en vid ansökningen i transumt fogad bouppteckning efter
professor Hoffstedt inhämtas, att denne aflidit den 29 oktober 1907,
efterlämnande såsom stärbhusdelägare sin bemälda änka samt en broder
och två aflidna systrars barn, att boets tillgångar upptagits till 27,476
kronor 1 öre, hvaraf på lösöreboet belöpt 4,787 kronor 95 öre, samt
att, då afgående poster och skuld utgjort tillhopa 3,660 kronor 45 öre,
behållningen i boet upptagits till 23,815 kronor 56 öre. Enligt af
statskontoret lämnad uppgift skall boets behållning på grund af testamente
odelad tillfalla änkan.
I sitt förberörda utlåtande har styrelsen för tekniska högskolan
anfört följande.
Professor Hoffstedt hade alltsedan år 1871 och till sitt frånfälle,
alltså i 36 år, varit fästad vid högskolan såsom ordinarie lärare och
sedan år 1877 såsom lektor i konstruktion af enkla maskindelar. Jämte
lektoratet hade Hoffstedt sedan år 1900 uppehållit eu extralärarbefattning
i samma ämne för vissa grupper af elever. Utom dessa tjänster
hade han innehaft befattningen såsom tekniska högskolans sekreterare
sedan år 1871. Under denna sin långa och nästan oafbrutna tjänstetid
hade Hoffstedt på ett synnerligen hedrande och erkännansvärdt
sätt skött sina åligganden, hvadan styrelsen redan ur denna synpunkt
hade afl anledning att förorda hans änkas anhållan. Härjämte ville
emellertid styrelsen hafva erinrat om att lärarbefattningen i konstruktion
af enkla maskindelar eller, såsom den numera i högskolans pro
-
209
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
gram benämndes, konstruktion af maskinelement och hissinrättningar,
vore af så väsentlig vikt och betydelse för den tekniska undervisningen
samt tjänstgöringen i ämnet så kräfvande, att styrelsen i flera underdåniga
skrivelser framhållit nödvändigheten af befattningens omändrande
till eu professur. Därest styrelsens framställningar härutinnan
vunnit nådigt bifall, skulle änkan Hoffstedts nuvarande pension hafva
utgått med 600 kronor, och det ville synas styrelsen, som om hänsyn
borde tagas äfven till detta förhållande. Iloffstedt hade också utom
läroverket på ett förtjänstfullt och i hög grad oegennyttigt sätt arbetat
till industriens fromma, dels såsom grundläggare, år 1871, och förste
redaktör af vårt lands förnämsta tekniska tidskrift, dels såsom flitig
teknisk författare. I betraktande af alla dessa omständigheter funne
styrelsen en ökning af pensionen åt den förtjänte mannens änka vara
af rättvisa och billighet påkallad och tillstyrkte därför, att Eders
Kungl. Maj:t måtte genom nådig proposition hos 1908 års Riksdagutverka
en extra pension å 300 kronor åt änkan Hoffstedt.
Statskontoret har i sitt utlåtande anfört, att de föreliggande
ekonomiska omständigheterna, såvidt statskontoret kunde finna, icke
kunde anses innefatta giltiga skäl till vidtagande af åtgärd för att åt
änkan Hoffstedt utverka någon pension utöfver den, hvartill hon vore
berättigad. Men under förutsättning, att Hoffstedts verksamhet kunde
anses hafva varit i något afseende af alldeles särskild betydelse för
landet, därom statskontoret dock icke tilltrodde sig att afgifva något
omdöme, torde jämväl enligt statskontorets mening giltig anledning
icke saknas för framställning hos Riksdagen i det af änkan Hoffstedt
angifna syfte.
Med hänsyn till det ringa pensionsbelopp, som änkan Hoffstedt
enligt hvad förut nämnts äger åtnjuta, samt i betraktande af hennes
aflidne mans långa och synnerligen förtjänstfulla verksamhet vid tekniska
högskolan, finner jag skäl föreligga för beredande åt änkan Hoffstedt
af någon tillökning i pension. En ytterligare anledning härtill synes
mig ligga däri, att enligt den af Eders Kungl. Maj:t den 31 december
1907 beslutade proposition till Riksdagen angående ombildning af
lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa lektors vid
allmänt läroverk änka skulle äga att uppbära årlig pension af 900
kronor. Vid sådant förhållande synes änkan Hoffstedts begäran att
komma i åtnjutande af pension till sammanlagdt belopp af 700 kronoi
förtjäna bifallas.»
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 4 Samt. 1 Afd. 11 Höft.
27
210
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Ang. lektorn
N. A. Johansons
pension.
Då änkan Hoffstedt redan åtnjuter pension från civilstatens änkeocli
pupillkassa och hennes ekonomiska ställning icke synes vara af
beskaffenhet att föranleda beviljande åt henne af ytterligare pension,
har utskottet icke kunnat tillstyrka förevarande framställning. Utskottet
hemställer alltså,
att Kungl. Maj:ts proposition om beredande af
pension å allmänna indragningsstaten åt framlidne
lektorn vid tekniska högskolan, professorn August
Wilhelm Hoffstedts änka Elise Hoffstedt, född Kindberg,
icke må vinna Riksdagens bifall.
48:o) Uti en till Riksdagen den 3 april innevarande år aflåten
proposition (n:o 172) har Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
samma dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att lektorn vid högre realläroverket
i Göteborg Nils Abraham Johanson må, utan hinder af gällande
bestämmelser i afseende å rätt till pension, från och med månaden
näst efter den, hvarunder han afgår från sin tjänst, åtnjuta hel
pension till belopp af 4,000 kronor årligen, att utgå enligt bestämmelserna
i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension
den 11 oktober 1907.
Åberopade statsrådsprotokollet innehåller följande yttrande af
departementschefen:
»Uti underdånig ansökning den 29 februari 1908 har lektorn i
matematik och fysik vid högre realläroverket i Göteborg Nils Abraham
Johanson — med erinran att han uti särskild underdånig skrift anhållit
om afsked med pension från sin lektorsbefattning, dock med rätt
för honom att kvarstå i tjänst till slutet af år 1908 — anhållit att
att vid afskedstagandet blifva tillerkänd hel pension såsom lektor eller
sålunda 4,000 kronor årligen, oaktadt han icke varit anställd i statens
tjänst det antal år, som enligt gällande föreskrifter erfordrades för att
komma i åtnjutande af nämnda pensionsbelopp.
Till stöd för sistberörda anhållan har sökanden anfört följande:
Vid omförmälda läroverk hade sökanden oafbrutet varit anställd
från och med den 1 juli 1882, då han af Kungl. Maj:t förordnats att
för en tidrymd af fem år bestrida rektorsbefattningen vid sagda läroverk,
som med denna dag från att vara ett lägre läroverk inträdde
bland antalet af rikets högre allmänna läroverk. Detta sökandens
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
211
rektorsförordnande förnyades sedan för hvarje följande femårsperiod
ända till år 1902, då lian ånyo förordnades för de följande fem åren.
Innan denna sistnämnda femårsperiod tilländalupit, hade sökanden dock
1904, då han inträdt i sitt 66:te lefnadsår, på egen begäran erhållit
nådigt afsked från sin rektorstjänst; och hade han alltsedan den 1
juli 1904 vid läroverket tjänstgjort såsom ordinarie lektor i matematik
och fysik, till hvilken befattning han af Göteborgs domkapitel utnämndes
den 3 december 1884. Då sökanden sålunda under ej mindre
•in 22 år åtnjutit Kungi. Maj:ts förtroende att bestrida rektorsämbetet
vid ett högre allmänt läroverk, som under en del af hans rektorstid
varit med hänsyn till lärjungeantalet det näst största bland rikets
allmänna högre läroverk, och detta under den för läroverket betydelsefulla
tid, då detsamma omdanades från ett lägre till ett högre läroverk
och hvarunder den för läroverket afsedda nya byggnaden uppfördes
och inreddes, hvarvid sökanden inom byggnadskommittén hade
det ansvarsfulla uppdraget att fungera såsom på en gång ordförande,
sekreterare och kassaförvaltare, hade det synts honom, som om dessa
nu påpekade omständigheter ej borde vara utan inflytande på beloppet
af den pension, som vid afskedstagandet kunde blifva honom tillerkänd.
Beträffande anledningen, hvarför sökanden ej tidigare än som
skett inträdt i de allmänna läroverkens tjänst, har sökanden anfört:
Efter att den 31 maj 1866 hafva blifvit promoverad till filosofie doktor
vid Uppsala universitet, vid hvilket sökanden redan dessförinnan, den
20 april sagda år, blifvit utnämnd till docent i matematik, hade han
under loppet af hösten samma år erhållit anbud att i egenskap af
föreståndare träda i spetsen för en högre läroanstalt för flickor i Göteborg,
hvilken några för den kvinnliga undervisningen nitälskande män
beslutat att inom denna stad upprätta. Då han icke ansett sig böra
afböja detta hedrande uppdrag, hade han mot slutet af samma år afflyttat
till Göteborg, där den nya läroanstalten, som benämndes »Göteborgs
nya elementarläroverk för flickor», den 15 januari 1867 började
sin verksamhet. I sin egenskap af föreståndare för detta läroverk,
hvilket hastigt utvecklade sig, så att det redan höstterminen 1875
omfattade 10 årsafdelningar, däraf 3 förberedande samt 7 elementarklasser,
hade sökanden kvarstått i 15V2 år eller till den 1 juli 1882,
då han, såsom redan nämnts, inträdt i statens tjänst efter att dessförinnan
genom ett den 22 maj 1882 inför Göteborgs domkapitel aflagdt
lektorsprof hafva förvärfvat sig kompetens att kunna förordnas till
rektor vid ett statens läroverk.
212
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Vid den underdåniga ansökningen finnas fogade, förutom andra
handlingar, afskrift af ett af styrelsen för nya elementarläroverket för
flickor i Göteborg den 16 februari 1882 afgifvet intyg angående sökandens
tjänstgöring vid samma läroverk; innehållande detta intyg, att
sökanden, som varit i egenskap af föreståndare anställd vid läroverket
alltsedan dess första upprättande den 15 januari 1867,.på ett förtjänstfullt
sätt hufvudsakligen uppgjort planen för läroverkets organisation,
samt sedermera vid dess ledning visat utmärkta insikter och skicklighet,
outtröttligt nit, ordning och plikttrohet äfvensom vid den undervisning,
han lämnat, ådagalagt sällsynt skicklighet.
Angående sökandens tjänstgöring såsom rektor vid högre realläroverket
i Göteborg utvisar ett ansökningen i afskrift bilagdt vederbörligt
intyg, att sökanden i denna sin tjänstgöring ådagalagt utmärkt
nit och utmärkt skicklighet.
Öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk har uti ett den 10
mars 1908 öfver ansökningen afgifvet utlåtande yttrat följande.
Af de i ärendet ingifna och andra tillgängliga handlingar framginge,
att sökanden, som vore född den 14 april 1839, alltså uppnått
en lefnadsålder af 68 år, samt att han vid slutet af innevarande läsår
skulle komma att räkna 26 tjänstår, äfvensom att han icke innehade
annan statens tjänst eller för sådan tjänst åtnjöte pension. Öfverstyrelsen
hade dessutom inhämtat, att sökanden ingått på den nya lönestaten
samt uppbure aflöning i högsta lönegraden som lektor. Då sökanden
uppnått 65 år, vore han på grund af lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension 6 § b) skyldig att
från tjänsten afgå och på grund af samma lags 7 § berättigad att erhålla
pension till af kortad t belopp i förhållande till det mindre antalet
tjänstår. Sökanden skulle alltså, för den händelse han af Eders Kungl.
Maj:t erhölle nådigt tillstånd att vid sin tjänst varda bibehållen till
slutet af innevarande kalenderår, vara berättigad att vid afgången från
sin tjänst åtnjuta pension till ett belopp, som utgjorde 2%B af 4,000 kronor
eller 2,971 kronor 42 öre, eller, enär detta belopp icke slutade på helt
tiotal kronor, detsamma ökadt till närmast högre tiotal kronor, alltså
2,980 kronor. Om sökanden i stället för att tjänstgöra vid enskild
skola innehaft förordnande eller ordinarie tjänst vid allmänt läroverk
och kvarstått vid sitt rektorsförordnande till år 1905, hade han varit
berättigad att afgå från sin tjänst som rektor med pension af 4,500 kronor.
Med hänsyn till sökandens långvariga och gagnande verksamhet
som rektor vid ett af vårt lands största högre läroverk äfvensom de
213
Stut suf skot tets Utlåtande X:o 11.
förtjänster lian inlagt i fråga om den högre kvinnobildningen genom
sin synnerligen väl vitsordade verksamhet som föreståndare för en högie
flickskola funne öfverstyrelsen, att det skulle utgöra ett billigt erkännande
af sökandens långvariga och nitiska verksamhet i den högre
undervisningens tjänst, om ett högre pensionsbelopp kunde beredas honom
än det han eljest på grund af sitt sena inträdande i statens tjänst vört!
berättigad att, i enlighet med nu gällande bestämmelser, åtnjuta, och
ansåge öfverstyrelsen, att detta belopp, i öfverensstämmelse med sökandens
underdåniga anhållan, borde utgöra hans nuvarande aflöning som lektoi,
tjänstgöringspenningar oberäknade, eller 4,000 kronor.
Skulle sökanden endast få uppbära den pension, hvartill han på
grund af bestämmelserna i förutnämnda lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension vore berättigad, skulle hans ställning blifva
synnerligen ofördelaktig, jämfördt med hvad förhållandet skulle hafva
varit enligt närmast före denna lags utfärdande gällande bestämmelsei.
Sökanden° hade då icke varit skyldig att afgå från sin tjänst, förr än
han uppnått vederbörlig tjänstålder af 35 år och fått uppbära hel pension,
och, om han före denna tid af sjuklighet hindrats tjänstgöra, hade
han dock fått uppbära hela lönen — 4,000 kronor jämte 1,000 kronor
hyresmedel af Göteborgs stad.
Öfverstvrelsen ansåge sig vidare böra framhålla, att det nu föreliggande
fallet torde vara af så enastående beskaffenhet, att ett bifall
till° sökandens underdåniga anhållan ingalunda kunde tänkas medföra
konsekvenser med hänsyn till bifallande af åtskilliga andra likartade
framställningar.
Med stöd af hvad öfverstyrelsen sålunda anfört hemställde olverstyrelsen,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,
att sökanden måtte från och med månaden - näst efter den, 1)\ aiunder
han af ginge från sin tjänst, under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig
pension af 4,000 kronor.
På grund af nådig remiss har statskontoret den 10 mars 1908 afo-ifvit
underdånigt utlåtande i detta ärende; och har statskontoret därvid,
med framhållande, att enligt statskontorets mening särdeles tungt
vägande skäl borde föreligga, för att åtgärd skulle vidtagas till höjning
af pensionsbelopp, som vore afpassadt .efter tjänstetidens längd, anfört,
att statskontoret visserligen för egen del tvekade, huruvida i detta fall
sådana omständigheter förelåge, att ett undantag från regeln, hvithet
under alla förhållanden måste vara ägnadt att ingifva betänkligheter,
kunde anses fullt motiveradt, men att med hänsyn därtill att den i am
-
Utskottets
yttrande.
Pension åt
geologen L.
B. Svedmark.
[18.]
214 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
net sakkunniga myndigheten ansett, att sökanden om skolväsendet inlagt
utmärkt förtjänst, samt att fallet i öfrigt vore af så enastående
beskaffenhet, att ett undantag på grund däraf vore på sin plats, statskontoret
icke ansåge sig böra afstyrka, att framställning gjordes hos
Riksdagen på sätt öfverstyrelsen föreslagit.
I likhet med öfverstyrelsen finner jag sökanden på grund af det
utmärkta arbete, lian under en tidrymd af öfver 40 år nedlagt i undervisningens
tjänst, förtjänt af att komma i åtnjutande af en högre pension
än den, hvartill han enligt gällande författning är berättigad, och
anser, att de i afseende å honom förekommande särskilda förhållanden
val motivera, att pension åt honom utverkas till beloppet af hel sådan
för lektor vid högre allmänt läroverk.»
Enligt hvad af statsrådsprotokollet framgår, har Johanson öfvermått
till den nya lönestaten och är jämlikt gällande pensionslag från
ingången af år 1909 berättigad att komma i åtnjutande af afkortad
pension till belopp af 2,980 kronor. Då Riksdagen nästlidet år afslagit
Kungl. Maj:ts proposition om rätt för lärare vid allmänna läroverken att
för erhållande af pension tillgodoräkna sig viss tids tjänstgöring vid
enskildt läroverk, synes Johansons tjänstgöring vid enskild läroanstalt
ej kunna åberopas såsom grund för framställningen om rätt för honom
att erhålla full pension; och då utskottet ej heller funnit hvad i ärendet
i öfrigt blifvit anfördt utgöra tillräckligt tungt vägande skäl för en afvikelse
från gällande pensionslags bestämmelser, har utskottet ansett sig
böra afstyrka berörda framställning.
Utskottet får alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke
må vinna Riksdagens bifall.
49:o) Kungl. Maj:t bär under tionde hufvudtiteln i punkten 18
föreslagit Riksdagen medgifva, att geologen vid Sveriges geologiska
undersökning Lennart Eugéne Svedmark måtte från och med månaden näst
efter den, hvarunder han afginge från sin befattning vid undersökningen,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig pension af 3,600 kronor.
Till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den 31 december
1907 har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet rörande
denna fråga anfört följande:
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
215
»Uti eu till Kungl. Maj:t ställd, af chefen för Sveriges geologiska
undersökning med underdånig skrifvelse den 12 november 1907 öfverlämnad
ansökning bär geologen vid nämnda undersökning Lennart
Eugöne Svedmark anhållit, att årlig pension till det belopp, som plägade
tillkomma civila tjänstemän, måtte honom beviljas, sedan lian lämnat
sin befattning såsom geolog vid undersökningen.
Statskontoret har yttrat sig häröfver den 5 december 1907.
Af handlingarna i ärendet inhämtas följande.
Svedmark, som är född den 7 augusti 1847, lider, enligt hvad
ansökningen bifogadt läkarbetyg utvisar, af börjande grå starr å båda
ögonen samt till följd däraf nedsatt synförmåga, så att han enligt
läkarens omdöme torde vara mindre duglig till finare ögonarbete. Efter
att hafva innehaft förordnanden som extralärare vid Jönköpings högre
allmänna läroverk läsåret 1868—1869, såsom docent vid Uppsala universitet
under tiden 1876—1880, samt såsom t. f. professor i mineralogi
och geologi i maj månad 1877, under hela läsåret 1877—1878,
under en del af vårterminen 1879, under vårterminen 1880 samt under
en del af samma års hösttermin, förordnades Svedmark den 28 oktober
1880 att vara geolog vid Sveriges geologiska undersökning. Dessförinnan
hade lian emellertid, jämsides med sin lärarverksamhet vid universitetet,
alltsedan den 23 maj 1877 varit anställd såsom biträdande
geolog och skulle sålunda vid sin afgång med 1908 års slut hafva
tillhört undersökningen under mer än 31 år.
Svedmark har i ansökningen anfört, att han för 5 år sedan drabbades
af berörda ögonsjukdom, hvilken sedan utvecklat sig därhän, att
det blifvit för honom allt svårare att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
den viktigaste delen af hans åligganden vid undersökningen, nämligen
kartrekognoscering, kartritning och korrekturläsning m. m. Då
han icke hade rätt till pension och då löneförhållandena ej varit sådana,
att han genom besparingar förmått skaffa sig en i ekonomiskt afseende
tryggad ställning för sin återstående lefnad, hade han varit och vore
tills vidare nödsakad att kvarstå i sin tjänst måhända längre, än hvad
som vore rätt förenligt med undersökningens sannskyldiga nytta. Det
vore i afsikt att, i hvad på honom berodde, icke förhindra, att hans
befattning måtte kunna handhafvas af en fullt arbetsför man, som han
nu gjorde framställning om pension.
1 Chefen för Sveriges geologiska undersökning har i sin skrifvelse
anfört, att Svedmark under sin tjänstgöring vid undersökningen utarbetat
och utgifvit sju kartblad i skalan 1: 50,000, ett i skalan 1: 200,000
samt två i skalan i: 100,000, hvarförutom han rekognoscera! delar af
216
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
två andra blad i samma skala. Vid sidan af denna kartografiska verksamhet
hade Svedmark utarbetat ett betydande antal afhandlingar och
uppsatser af dels teoretiskt, dels praktiskt geologiskt innehåll. Alltifrån
sin anställning vid undersökningen år 1877 hade Svedmark under
en tid af''tjugu år utfört ett mycket viktigt specialuppdrag, nämligen
den mikroskopiska undersökningen af slipprof af sådana bergarter, som
för utarbetandet af kartbladsbeskrifningar eller specialarbeten af hvarjehanda
slag kräft en närmare granskning. Denna funktion hade Svedmark
fullgjort till 1897. Under en tid af tjugu år hade Svedmark också
fungerat som geologiska föreningens sekreterare och därvid inlagt betydande
förtjänst vid redigeringen af föreningens tidskrift, för hvilken
han själf utarbetat litteraturförteckningar samt redogörelser för jordskalf
m. in. Svedmark hade sålunda utöfvat en liflig verksamhet på
flera geologiska arbetsområden, och undersökningens chef kunde med
nöje intyga, att hans beredvillighet till geologiska undersökningar och
uppdrag alltjämt vore lika stor som någonsin tillförene, ehuruväl hans
arbetsförmåga blifvit genom sjukdom väsentligen nedsatt. Såsom af
förberörda läkarintyg framginge, lede han nämligen af nedsättning i
synskärpan på ett sätt, som gjorde sig synnerligen kännbart, speciellt
vid det geologiska kartarbetet. Såsom hans rekognosceringskartor från
de senare åren visade, vore det numera ej för honom möjligt att utföra
konturläggningen med önsklig skärpa, en omständighet, som i en så
detaljrik terräng som vårt lands urbergsområden väsentligen förringade
den geologiska kartans värde. Hvad beträffade renritningen af kartan
för reproduktion, kunde Svedmark numera alls icke utföra detta arbete,
utan måste det öfverlåtas till annan person. Medan det sålunda vore
nödvändigt att lämna en viktig del af hans tjänsteåligganden i andra
händer, hade för utfyllande af hans vinterarbetstid måst åt honom uppdragas
en del arbeten, som eljest utan olägenhet kunnat utföras af
billigare arbetskraft. Trots Svedmarks berömvärda villighet i tjänstgöringen
kunde det sålunda på grund af minskningen i hans synförmåga
ej undvikas, att hans arbetsresultat komme att sakna önsklig
skärpa i detaljerna, samtidigt som det blefve afsevärdt fördyradt.
Då det sålunda vore önskvärdt, att Sveriges geologiska undersökning
bereddes tillfälle att med en yngre, fullt arbetsduglig kraft
besätta den af Svedmark innehafda geologplatsen, hade han efter samråd
med undersökningens chef ingifvit ifrågavarande pensionsansökan.
Undersökningens chef har vidare anfört, hurusom i det förslag
till ny organisation för undersökningen, som vore under utarbetning
inom löneregleringskommittén, för geologerna antagligen komme att
Statsutskottets Utlåtande N:o t1 ■
217
föreslås samma löne- och pensionsförmåner, som de, Indika tillkomme
lektorerna vid de högre allmänna läroverken, med Indika geologerna vid
föregående tillfälle blifvit i fråga om löneanspråk jämställda. I den
händelse sådana pensioneringsgrnnder blefve af Riksdagen fastställda,
skulle Svedmark vid afgång efter fyllda 65 år vara berättigad till eu
pension af 4,000 kronor. Emellertid vore det, som förut visats, synnerligen
önskvärd!, att åt Svedmark beroddes tillfälle till afgång med pension,
innan de väntade nya bestämmelserna hunnit träda i kraft. Chefen
föresloge därför för hans pensionering samma grunder, som af 1900 års
Riksdag godkänts vid beviljandet af pension åt aktuarien M. Stolpe, hvilken
pension utginge med 3,600 kronor, utgörande 80 procent af hans
senast innehafda lön. Visserligen hade Stolpe vid sitt afskedstagande
öfverskridit den ålder af 65 år, som i regeln vore pensioneragsåldern för
civila ämbetsmän, medan Svedmark vid sin ifrågasatta afgång endast
skulle hafva ingått i sitt sextioandra lefnadsår. Men då hans tidigare
afgång vore förorsakad af sjukdom och då han med år 1908, på grund
af en af nästlidna års Riksdag beviljad tillfällig löneförbättring komme
att uppbära en förhöjd lön af 5,400 kronor, som möjligen kunde läggas
till grund för en gynnsammare beräkning, syntes det få anses billigt
och väl grundadt, att honom förunnades en pension, utgående med 80
procent af hans nu alltsedan 1901 innehafda lön af 4,500 kronor.
På grund häraf har undersökningens chef i underdånighet anhållit,
att Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå, att åt geologen
Svedmark måtte beviljas rätt till en årlig pension af 3,600 kronor
efter afskedstagande från tjänsten vid undersökningen.
Statskontoret har, då af läkarbetyget framginge, att Svedmarks
synförmåga vore för framtiden väsentligen nedsatt, samt af chefens för
undersökningen yttrande inhämtades, att till följd häraf de tjänsteåligganden,
som tillhörde Svedmark, icke längre kunde af honom utföras
på ett tillfredsställande sätt, samt alltså det måste anses synnerligen
önskvärd!, att undersökningen bereddes tillfälle att med en yngre, fullt
arbetsduglig kraft besätta den af Svedmark innehafda geologplatsen,
tillstyrkt nådigt bifall till framställningen.
På grund af hvad som upplysts om Svedmarks ögonsjukdom
och hans till följd däraf nedsatta arbetsförmåga, anser jag möjlighet
böra beredas honom att mot erhållande af pension afgå från tjänsten.
Visserligen uppfyller han hvarken i afseende å lefnads- eller tjänstålder
fullt de förutsättningar, som i regel pläga fordras för beviljande
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd, 11 Höft. 28
Utskottets
yttrande.
Ang. pension
åt geologen
n. o. mist.
218 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
af ^pension åt. civila tjänstinnehafvare, men då hänsyn tages till hans
ifrågavarande sjuklighet och vikten af, att han kan ersättas med fullt arbetsduglig
person, finner jag några betänkligheter i sådant afseende icke
böra möta. Mot det af undersökningens chef föreslagna och af statskontoret
utan anmärkning lämnade pensionsbeloppet anser jag mig icke
böra framställa någon erinran.»
Med afseende å hvad rörande föreliggande fråga blifvit anfördt, har
utskottet ansett Svedmark böra beredas tillfälle att afgå från sin plats
mot erhållande af pension å allmänna indragningsstaten. Med hänsyn
till de pensionsbelopp, Riksdagen plägat tilldela innehafvare af befattningar,
. som kunna jämföras med den här ifrågavarande, synes det
emellertid utskottet, att den Svedmark tillkommande pensionen skäligen
bör bestämmas till ett belopp af 3,000 kronor.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att geologen vid
Sveriges geologiska undersökning Lennart Eugéne
Svedmark må från och med månaden näst efter den,
hvarunder han afgår från sin befattning vid undersökningen,
under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 3,000
kronor.
50:o) Kungl. Maj:t har vidare i en till Riksdagen den 3 april
innevarande år afbiten proposition (n:o 129), under åberopande af ett
propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att geologen vid
Sveriges geologiska undersökning Nils Olof Holst måtte från och med
månaden näst efter den, hvarunder han afginge från sin befattning vid
undersökningen, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 3,600 kronor.
Till det åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen i
föreliggande ämne anfört följande:
»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd, af chefen för Sveriges geologiska
undersökning med underdånig skrifvelse den 26 februari 1908
öfverlämnad ansökning har geologen vid nämnda undersökning Nils
Olof Holst anhållit om beredande af pension åt honom.
Statskontoret har yttrat sig öfver ansökningen den 2 mars 1908.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
219
Af handlingarna i ärendet inhämtas följande.
Helst är född den 7 maj 1846 och ingår sålunda snart i sitt sextitredje
lefnadsår. År 1873 förordnades Helst att bestrida amanuensbefattningen
vid Lunds universitets historiska och etnografiska samlingar. Följande år
promoverades han i Lund till filosofie doktor och förordnades 1875 till
docent i mineralogi vid nämnda universitet. Redan 1872 deltog Holst i
en af professor 0. Torell anordnad praktisk-geologisk undersökning och
år 1874 för Sveriges geologiska undersöknings räkning i geologiskt
kartläggningsarbete. Från den 1 maj 1875 har Holst varit anställd
vid Sveriges geologiska undersökning, sedan hösten 1877 såsom ordinarie
geolog. Efter att under höstterminen 1879 hafva på förordnande
uppehållit lärarbefattningen i geologi vid förenämnda universitet, har
Holst innehaft förordnande att vara chefens för Sveriges geologiska
undersökning biträde sommaren 1883 samt från den 1 januari 1885 till
den 17 december 1897, då denna befattning med tillhörande lön blef
indragen. Med beräknad afgång från undersökningen vid 1908 års slut
har Holst tillhört undersökningen mer än 33 år.
Såsom grund för sin afgång från undersökningen åberopar Holst,
att han, enligt hvad vid ansökningen fogadt läkarbetyg utvisar, lider
af organiskt hjärtfel, på grund hvaraf han enligt läkarens omdöme icke
utan skada för sin hälsa kan under återstoden af sin lefnad uthärda
starkare ansträngningar.
Holst anför vidare i sin ansökning, att af de tre senaste cheferna
för undersökningen två föreslagit 60 år såsom lämplig ålder för
fältgeologernas pensionering och den tredje till och med ansett, att
de blott till 55 års ålder kunde påräknas besitta den fulla rörlighet
och spänstighet, af hvilka resultatet af deras verksamhet i så hög grad
berodde. Ofta hade det blifvit påpekadt, huru kraftansträngande och
kraftförbrukande fältgeologernas arbete vore. Och en af de tre nämnda
cheferna hade uttryckt detta så, att han framhållit, hurusom geologerna
»ofta vore utsatta för mödor och försakelser af den ansträngande art,
att, enligt hvad erfarenheten nogsamt gifvit vid handen, deras verksamhetsförmåga
jämförelsevis tidigt aftoge, ja, stundom tillintetgjordes,
så att äfven en ursprungligen stark hälsa härigenom fullständigt undergräfdes».
Det som mest menligt inverkade på statens fältgeologers
hälsotillstånd vore det årligen två gånger återkommande tvära och
starka afbrottet mellan sommarens långa dagsarbete i fältet och vinterns
stillasittande lefnadssätt här i hufvudstaden. Det vore detta, som torde
hafva gjort, att Holst nu funne sin vitala energi till stor del förbrukad
hastigare än han väntat. Och då en erfaren läkare förklarat, att Holst icke
220
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
utan fara för sill hälsa skulle kunna fortsätta med ansträngande arbete, hade
han ansett plikten både mot staten och mot honom själ!’ bjuda, att lian
icke längre stode kvar på eu plats, som han ej kunde med heder fylla.
Under åberopande af hvad han sålunda anfört, anhåller Iiolst, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att honom efter
undfånget afsked tillädes en årlig pension af fyra tusen kronor eller något
mindre än 80 procent af den lön, han nu uppbure. Därest pensionen
bestämdes till detta belopp, blefve detta i öfverensstämmelse med deri
grundsats, som flera gånger blifvit uttalad, nämligen att statens geologer
borde likställas med lektorer.
Chefen för Sveriges geologiska undersökning har i sin skrifvelse
anfört, att Holst under sin anställning vid undersökningen förutom en
omfattande verksamhet med rekognoscerande och utarbetande af geologiska
kartblad författat ett betydande antal geologiska afliandlingar,
behandlande vidt skilda grenar af geologien, däribland i främsta rummet
de kvartära bildningarna. Dessutom hade Holst, till stor del på egen
bekostnad och under semestertid, företagit talrika utländska studieresor
med hufvudsyfte att insamla jämförelsematerial för tydningen af vårt
lands glaciala historia. Han hade sålunda ådagalagt en mindre vanlig
offervillighet och ett outtröttligt nit i sitt arbete. Särskildt utmärkande
för Holsts verksamhet vid undersökningen hade varit hans sällsynta
kraft och uthållighet i rekognosceringsarbetet, eu fysisk spänstighet,
som gjort, att lian i yngre år stundom lämnat såväl handtlangare som
extra geologer bakom sig. Under ett betydande antal år hade Holst
varit ledare för den instruktionskurs, som i regeln vid början af hvarje
sommar hölles med de nytillträdande extra geologerna. Ett stort antal
af vårt lands nu verksamma geologer hade på detta sätt af Holst fått
sin första skolning i ordnadt fältarbete. Visserligen hade Holst ej undgått
den nedsättning af kroppslig vigör, som i regeln gjorde det omöjligt
för geologen att efter fyllda sextio år med önskvärd kraft bedrifva
rekognosceringsarbetet. Men han hade dock hittills varit jämförelsevis
föga berörd af den minskning af arbetsdugligheten, som vore en naturlig
följd af framskriden ålder, och ännu helt nyligen hade han med chefen
planerat arbeten för den närmaste framtiden. Emellertid hade han under
den allra sista tiden erfarit obehag af en hjärtaffektion, som enligt nyligen
företagen läkarundersökning vore af den allvarliga natur, att han
för framtiden ej kunde uthärda ansträngande arbete. Under sådana förhållanden
blefve det tydligtvis nödvändigt, att Holst för den tid, som
han hädanefter komme att kvarstå i sin tjänst vid undersökningen, erhölle
tjänstledighet åtminstone från fältarbetena, i hvilket fall under
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
221
sökningen endast i mycket ringa grad kunde draga nytta ai hans kvarstannande
i tjänsten.
På grund af det ofvan anförda har undersökningens chef i underdånighet
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition
till Riksdagen föreslå, att åt Helst måtte beviljas rätt att efter afskedstagande
från tjänsten vid undersökningen uppbära en årlig pension med
belopp, som i detta fall pröfvades skäligt.
Statskontoret har i sitt utlåtande anfört, att, såsom framginge af
den utredning, hvilken funnes intagen i statsverkspropositionen till 1907
års Riksdag vid punkten 55 under nionde hufvudtiteln, tjänstemännen
vid Sveriges geologiska undersökning saknade rätt till pension. Detta
förhållande syntes, såsom statskontoret vid liera tillfällen framliallit,
uppenbarligen icke hafva sin orsak däri, att det arbete i statens tjänst,
som af nämnda tjänstemän utfördes, ansetts vara mindre förtjänt åt erkännande
än annat sådant arbete, utan måste anses föranledt allenast
däraf, att, då hela anslaget för de geologiska undersökningarna vore
uppfördt på extra stat och således vore att anse såsom mera tillfälligt,
något allmänt medgifvande af pensionsrätt för undersökningens personal
icke synts erforderligt. Då, enligt hvad handlingarna utvisade, Holst
uppnått eu ålder af G1 år och under mer än SO år med göda vitsord
tjänstgjort såsom geolog vid undersökningen, men numera på grund af
sjukdom icke längre kunde uthärda de med sådan tjänstgöring förenade
ansträngningar, ansåge statskontoret skäl föreligga att söka genom
framställning till Riksdagen om pension åt Holst bereda honom tillfälle
att afgå från sin befattning. Jämte meddelande att Holst i aflöning
åtnjöte 4,500 kronor, hvartill jämlikt 1907 års Riksdags beslut komme
tillfällig löneförbättring för innevarande år fned 900 kronor, har statskontoret,
som förklarat sig icke kunna tillstyrka, att för Holst skulle
begäras större pension än den, som till belopp af 3,600. kronor i statsverkspropositionen
till innevarande ars Riksdag föreslagits föi geologen
L. E. Svedmark, i underdånighet hemställt, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Holst finge från och med månaden
näst efter den, hvarunder han afginge från sin befattning vid
Sveriges geologiska undersökning, under sin återstående lifstid a tillmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 3,600 kronor.
På grund af hvad sålunda blifvit upplyst om Holsts till följd af
sjukdom nedsatta arbetsförmåga, anser jag möjlighet höra beredas honom
att mot erhållande af pension afgå från tjänsten. Visserligen uppfyller
han hvarken i afseende å lefnads- eller tjänstålder fullt de förutsättningar,
som i regel pläga fordras för beviljande af pension åt civila
222
Utskottets
yttrande.
Pensioner åt
kartografförmannen
F. O.
Bergman och
kvinnliga
ritaren B. il.
C. Karlholm.
[19.]
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
tjänstinnehafvare, men då hänsyn tages till hans ifrågavarande sjuklighet
och vikten af att hans tjänst är besatt med fullt arbetsduglig
person, samt hans nitiska och gagnande verksamhet i statens tjänst,
tinner jag några betänkligheter i nämnda afseende icke böra möta. Mot
det af statskontoret föreslagna pensionsbeloppet anser jag mig icke höra
framställa någon erinran.»
Utskottet har mot Kungl. Maj:ts föreliggande förslag intet annat
att erinra, än att pensionen synes böra bestämmas till samma belopp,
som utskottet under nästföregående punkt i detta utlåtande föreslagit
för en annan geolog vid Sveriges geologiska undersökning, nämligen
3,000 kronor; och får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att geologen vid
Sveriges geologiska undersökning Nils Olof Holst må
från och med månaden näst efter den, hvarunder han
a,fgår från sin befattning vid undersökningen, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 3,000 kronor.
51:o) ,Uti Punkten 19 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t,
föieslagit Riksdagen medgifva, att kartografförmannen Frans Gustaf
Bergman och kvinnliga ritaren vid rikets allmänna kartverk Hedvig
Mai ia C åt olina Karlholm matte från och med månaden näst efter den,
hvarunder de aflinge från sina befattningar vid kartverket, å rikets allmänna
indragningsstat under deras återstående lifstid uppbära årliga
pensioner, Bergman till belopp af 2,670 kronor och Karlholm till belopp
af 1,000 kronor.
Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den 31 december 1907
innehåller härom följande yttrande af departementschefen:
»I underdånig skrifvelse den 30 september 1907 har chefen för
rikets allmänna kartverk, med anledning af utaf vederbörande hos honom
gjorda framställningar, hemställt om pension åt två vid kartverkets
ekonomiska afdelning anställda personer, nämligen kartografförmannen
Frans Gustaf Bergman och kvinnliga ritaren Hedvig Maria Carolina
Karlholm. Vid skrifvelsen hafva fogats åtskilliga handlingar, af hvilka
inhämtas hufvudsakligen följande.
Kartografen Bergman är född den 2 december 1841. Enligt
legitimerad läkares intyg lider han af börjande ålderdomssvaghet, någon
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
223
förstoring af hjärtat och en sannolikt kronisk inflammation i benhinnan
å vänstra hälbenet. Till följd häraf har läkaren förklarat sig anse,
att han vore och för framtiden skulle förblifva oförmögen att förtjäna
sitt uppehälle genom arbete i sitt yrke. Bergman antogs år 1861 till
landtmäterielev, blef 1864 landtmäteriauskultant och 1873 vice kommissionslandtinätare.
Sistnämnda år konstituerades han därjämte till
justerare af mått och vikter, från hvilken befattning han erhöll afsked
1875. Till extra kartograf vid ekonomiska kartverket förordnades han
i april 1875 och till ordinarie kartograf i december samma år. År 1901
förordnades han att biträda vid de ekonomiska kartarbetenas öfvervakande
och kontroll, d. v. s. att vara kartografförman. Bergman har
i sin framställning endast anhållit om pension utan att ifrågasätta visst
pensionsbelopp.
Angående ritaren Karlholm, som är född den 24 mars 1838. utvisar
läkarbetyg, att hon lider af arterioscleros med besvärande symtom
från hjärtat, till följd hvaraf hon är i behof af hvila och frihet
från arbete. Af annat intyg inhämtas, att hon saknar medel att försörja
sig på sin ålderdom samt följaktligen är för sin utkomst beroende
af den pension, som kan blifva henne tillerkänd. Hon har sedan den
1 mars 1866 varit anställd vid kartverket, först såsom rit- och koloreringsbiträde
samt slutligen såsom ritare. Hennes arfvode vid kartverket,
som i början utgick med mindre belopp, utgjorde under åren
1889 —1903 årligen 1,200 kronor, under hvart af åren 1904—1906
1,400 kronor och under år 1907 1,500 kronor. Hennes verksamhet
vid kartverket har enligt afgifna intyg blifvit af olika chefer på ett
synnerligen berömmande sätt vitsordad. Hon har äfven med intyg om
utmärkt skicklighet och noggrannhet utfört arbeten vid generallandtmäterikontoret
och Sveriges geologiska undersökning, bland annat för
sistnämnda institutions deltagande i fyra världsutställningar. Såväl vid
dylika utställningar som vid utställningar och landtbruksmöten inom
Sverige hafva af henne utförda kartor blifvit prisbelönade.
I sin framställning har Karlholm anhållit, att pensionsbeloppet
måtte bestämmas till samma storlek som hennes nuvarande arfvode,
1,500 kronor, och såsom skäl härför åberopat, att hon utöfver den
ordinarie tiden vid kartverket ägnat tid och krafter åt mångfaldiga
andra arbeten i statens tjänst, hvadan hennes årliga ersättning af statsmedel
öfverstigit nämnda belopp.
Chefen för rikets allmänna kartverk har uti sin ofvanberörda
skrifvelse anfört, beträffande Bergman, att denne under hela den tid,
han varit anställd vid kartverket, därstädes nedlagt ett synnerligen
224
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
plikttroget arbete. Hans arbetsförmåga vore emellertid numera så nedsatt,
att han ej kunde påräknas utföra det honom hittills åliggande
arbetet såsom fältmätare och biträde vid kartarbetenas öfvervakande.
I fråga om pensionsbeloppets storlek har kartverkschefen anfört, att, då
en kartografförman senast afgick ur tjänsten, nämligen vid kartografen
C. E. Dahlmans afgång år 1896, pensionen af Riksdagen bestämdes till
2,800 kronor, utgörande 80 procent af det arfvode, å tillhopa 3,500
kronor, som en kartografförman då åtnjöte. I öfverensstämmelse härmed
föresloge kartverkschefen, att pensionen för Bergman måtte bestämmas
till 3,200 kronor, utgörande 80 procent af sammanlagda, honom
nu tillkommande arfvodesbelopp, 4,000 kronor.
I fråga om Karlholm har kartverkschefen erinrat om hennes långa
tjänstetid vid kartverket, hvarunder hon städse ådagalagt ordningssinne
och samvetsgrannhet samt tillika framstående skicklighet. Då
hon nu till följd af sjuklighet nödgades lämna sin tjänst, ansåge han
sig så mycket mer hafva anledning att anhålla om pension åt henne,
som hon saknade tillgångar att försörja sig, sedan hon lämnat sin tjänst,
samt Riksdagen vid liknande förhållanden anslagit medel till pensionering
af andra vid kartverket anställda kvinnliga ritare, nämligen år
1905 åt rit- och koloreringsbiträdet Klein samt år 1907 åt kvinnliga
ritaren Claesson. Kartverkschefen skulle gärna velat tillmötesgå Karlholms
begäran, att pensionsbeloppet måtte föreslås till 1,500 kronor,
motsvarande hennes hela årsarfvode, men då Riksdagen ej i föregående
fall beviljat kartverkets personal pension efter dylik grund, men däremot
i vissa fall med 80 procent af åtnjutna aflöningsförmåner, föresloge
han, att pensionen för henne måtte bestämmas till 1,200 kronor.
Statskontoret, som den 6 december 1907 yttrat sig i detta ärende,
har förklarat sig anse hvad kartverkschefen anfört samt handlingarna
i öfrigt innehölle innefatta giltiga skäl för framställning till Riksdagen
om beviljande af pensioner till nu ifrågavarande befattningshafvare. Mot
kartverkschefens förslag funne statskontoret ej annat att erinra än att,
då Riksdagen vid beviljande af pensioner till vid kartverket anställda
personer bestämt beloppet, icke, såsom kartverkschefens förslag innebure,
till */5 af vederbörandes aflöning, utan till högst 2/s däraf, högre
beräkningsgrund icke heller i nu förevarande fall syntes kunna tilllämpas.
Statskontoret tillstyrkte därför, att proposition måtte aflåtas
till Riksdagen om beviljande af pensioner med 2,670 kronor till Bergman
och 1,000 kronor till Karlholm.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
225
Med anledning af hvad i detta ärende upplysts huller jag- pensioner
böra beredas Bergman och Karlholm och tillstyrker, att framställning
i sådant syfte aflåtes till Riksdagen. I fråga om pensionsbeloppen
synas mig såväl Bergman som Karlholm vara förtjänta af
allt det understöd, som kan beredas dem. Hvad särskilt beträffar
Karlholm, har hon i ovanligt lång tid tjänstgjort vid kartverket mot
jämförelsevis obetydligt arfvode och såväl därvid som vid utförandet
af andra arbeten för statens räkning erhållit utmärkta vitsord.
Då emellertid under de senare åren, på sätt statskontoret erinrat,
pensionerna för befattningshafvande vid kartverket ansetts böra begränsas
till två tredjedelar af det fasta årsarfvodet, anser jag mig icke
heller i nu föreliggande fall böra frångå denna grundsats.
Jag hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
medgifva, att kartografförmannen Frans Gustaf Bergman och
kvinnliga ritaren vid rikets allmänna kartverk Hedvig Maria Carolina
Karlholm må från och med månaden näst efter den, hvarunder de afgå
från sina befattningar vid kartverket, å rikets allmänna indragningsstat
under deras återstående lifstid uppbära årliga pensioner, Bergman till
belopp af 2,670 kronor och Karlholm till belopp af 1,000 kronor.»
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom
Andra Kammaren af herr G. N. T. af Callerholm väckt motion (n:o 172), »tarm vackt
däri föreslagits, att kvinnliga ritaren vid rikets ekonomiska kartverk "wlio”■
Hedvig Maria Carolina Karlholm måtte beviljas pension å allmänna indragningsstaten
till förhöjdt belopp, motsvarande till henne nu utgående
fast årsarfvode från kartverket 1,500 kronor.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning,
tillåter sig utskottet att hänvisa till själfva motionen.
Utskottet, som icke ansett de af motionären anförda skäl böra utskottets
föranleda ändring i den af statskontoret och departementschefen uttalade y rm> e
åsikten, att ritaren Karlholms pension bör bestämmas till 1,000 kronor,
hemställer,
att Riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och med afslag å hem af Callerholms
ofvannämnda motion i hvad den skiljer sig från
nämnda framställning, må besluta,
Bill. till It i k sd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft.
29
226
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Pension
åt trädgårdsmästaren
F.
Utriksen.
[20.]
a) att kartografförmannen Frans Gustaf Bergman
må från och med månaden näst efter den, hvarunder
han afgår från sin befattning vid kartverket, å rikets
allmänna indragningsstat under sin återstående lifstid
uppbära en årlig pension af 2,670 kronor; samt
b) att kvinnliga ritaren vid rikets allmänna kartverk
Hedvig Maria Carolina Karlholm må från och
med månaden näst efter den, hvarunder hon afgår
från sin befattning vid kartverket, å allmänna indragningsstaten
under sin återstående lifstid uppbära en
årlig pension af 1,000 kronor.
52:o). Vidare har Kung]. Maj:t under tionde hufvudtiteln uti
punkten 20 föreslagit Riksdagen medgifva, att trädgårdsföreståudaren
vid landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp Fredrik Ulriksen måtte från
och med månaden näst efter den, i hvilken han efter uppnådd ålder af
65 år varder från sin befattning entledigad, under sin återstående lifstid
åtnjuta från allmänna indragningsstaten en årlig pension af 2,500
kronor.
Det under föregående punkt omförmälda statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden innehåller rörande Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslagföljande
yttrande af departementschefen:
»Med underdånig skrifvelse den 11 oktober 1907 bär styrelsen
för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp öfver lämnat en till stvrelsen
ingifven, af bilagor åtföljd ansökning af trädgårdsföreståndaren
vid Alnarp Fredrik Ulriksen om beredande åt honom af pension.
För egen del har styrelsen för institutet anfört hufvudsakligen
följ ande.
Ulriksen, som den 22 januari 1908 uppnådde 65 års ålder, hade alltsedan
år 1873 innehaft tjänst vid statens landtbruksinstitut vid Alnarp
såsom trädgårdsföreståndare och lärare i trädgårdsskötsel, därvid han
förestått skötseln af institutets park, trädgårdar och plantskolor samt
försäljningen från desamma. Med lifligt intresse och framstående sakkunskap
hade han ägnat sig åt denna sin tjänst. Såsom lärare hade
sökanden tjänstgjort vid den lägre landtbruksskolan alltsedan sitt tillträde
till tjänsten, hvarvid han undervisat i trädgårdsskötsel och botanik,
och sedan hade han äfven lämnat institutets elever undervisning i
trädgårdsskötsel. Därjämte hade han sedan 1876 varit föreståndare och
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
227
lärare vid den af Malmöhus läns hushållningssällskap understödda särskilda
trädgårdsskolan vid Alnarp, från hvilken läri ungar blifvit spridda icke
blott i provinsen utan äfven öfver hela landet. På samma gång lian
på ett förtjänstfullt sätt skött undervisningen i dessa olika skolor, hade
lian genom uppsatser och meddelanden i facklitteraturen kraftigt verkat
för trädgårdsskötseln, och liksom Alnarps väl ordnade trädgårdar och
park med planteringar hare vittne om hans lifsgärning, så kunde ock
det intresse för och utveckling af trädgårdsskötseln, som i kringliggande
landsbygd framträdt, otvifvelaktigt i ganska väsentlig grad tillskrifvas
hans exempel och välvilliga biträde på detta område. Genom hvad
lian sålunda under eu lång tjänstetid uträttat syntes lian väl förtjänt åt
att på ålderdomen erhålla understöd af samma art som statens öfriga
tjänstemän.
Hvad anginge lllriksens löneförmåner, hade dessa utgjorts af en
årlig kontant lön af 2,700 kronor, hvaraf 600 kronor såsom lärare vid
trädgårdsskolan, eu årlig provision å försålda trädgårdsalster af i medeltal
omkring 300 kronor samt fri bostad, eldbrand och trädgårdsprodukter,
af taxeringen upptagna till 700 kronor eller tillsammans 3,700 kronor,
hvaraf sökanden anhållit, att 75 procent eller 2,775 kronor måtte honom
såsom pension beviljas.
Institutet ägde icke tillgångar, med hvilkas anlitande pension skulle
kunna Ulriksen beredas, hvarför institutsstyrelsen, med afseende å hvad
sålunda blifvit anfördt, i underdånighet hemställde om beredande åt
Ulriksen af en årlig pension om 2,775 kronor.
Öfver denna framställning hafva, till följd af särskilda nådiga
remisser underdåniga yttranden afgifvits den 26 nästlidna november af
landtbruksstyrelsen och den 14 innevarande december af statskontoret.
Landtbruksstyrelsen har erinrat, att enligt de för landtbruks- och
mejeriinstitutet vid Alnarp gällande nådiga stadgar af den 3 juni 1904
skulle till gagn för undervisningen vid institutet finnas, bland annat, dels
ekonomisk-botanisk trädgård, dels ock ekonomiträdgård och trädgårdsskola.
För dessa anstalter skulle finnas en föreståndare, hvilken skulle
vara skyldig att meddela undervisning i trädgårdsskötsel. Enligt den
plan, som läge till grund för institutets omorganisation, skulle den af
Malmöhus läns hushållningssällskap bekostade trädgårdsskolan vid Alnarp
fortfarande där bibehållas och institutets trädgårdsmästare utöfva den
närmaste tillsynen öfver densamma. Till institutet skulle vidare efter
omorganisationen höra parken och trädgårdarna med växthus.
228 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Med hänsyn till att Ulriksens sammanlagda lön kunde anses hafva
uppgått till 3,700 kronor för år, syntes det billigt, att han af staten
erhölle pension vid afskedstagandet, på sätt institutsstyrelsen föreslagit,
med ett belopp, motsvarande 75 procent af värdet af nämnda aflöning
eller 2,775 kronor. En liknande förmån hade efter institutets omorganisation
1904 ars Riksdag pa framställning- al Kungl. Magt beviljat
inspektören vid institutet S. Forsberg.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har landtbruksstyrelsen
biträdt institutsstyrelsens framställning.
Statskontoret har för sin del, enär, enligt hvad handlingarna utvisade,
Ulriksen den 22 januari 1908 uppnådde 65 års ålder samt räknade i
det närmaste 35 tjänstår såsom trädgårdsföreståndare vid institutet och
med hänsyn jämväl till styrelsens öfver institutet synnerligen fördelaktiga
vitsord om Ulriksens tjänstgöring, i underdånighet tillstyrkt aflåtande
af proposition till Riksdagen om beviljande åt Ulriksen af pension;
och har statskontoret i sådant hänseende erinrat därom, att Riksdagen
vid två särskilda tillfällen under de senare åren beviljat pensioner
åt vid institutet vid Alnarp anställda personer, som innehaft ungefär
samma lefnads- och tjänstålder som Ulriksen, nämligen 1902 års Riksdag
åt ladufogden Trued Larsson och 1904 års Riksdag åt förenämnde
inspektören Forsberg, den sistnämnde till belopp af 3,500 kronor eller
omkring 75 procent af hans löneförmåner.
Beträffande beloppet af Ulriksens pension har statskontoret erinrat,
att i hans löneförmåner, af styrelsen uppskattade till ett sammanlagdt
belopp af 3,700 kronor, inginge arfvode såsom lärare vid den af Malmöhus
läns hushållningssällskap bekostade trädgårdsskolan med 600 kronor.
Då nämnda arfvode icke synts statskontoret böra inräknas i det för
hans pension från statsverket grundläggande aflöningsbeloppet, hvilket
alltså skulle utgöra 3,100 kronor, har statskontoret ansett, att pensionen
skäligen borde bestämmas till 2,500 kronor.
Då, på sätt styrelsen för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp
framhållit, trädgårdsföreståndaren Ulriksen på ett förtjänstfullt sätt handhaft
den honom anförtrodda lärarverksamheten och jämväl i andra afseenden
kraftigt och framgångsrikt verkat för trädgårdsskötseln, finner
jag fullgoda skäl tala för att åt honom beredes möjlighet att efter uppnådda
65 lefnadsår draga sig tillbaka med pension af statsmedel.
Med hänsyn till hvad statskontoret anfört beträffande beloppet af
denna pension, anser jag mig emellertid ej kunna förorda, att detta
bestämmes högre än till 2,500 kronor.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 229
Utskottet har i fråga om föreliggande framställning icke funnit
anledning till annan erinran, än att den Ulriksen tillkommande pensionen
synts utskottet icke skäligen kunna bestämmas högre än till
samma belopp, som Ulriksen af statsverket åtnjutit i kontant lön oberäknadt
särskildt arfvode å (>00 kronor, eller 2,100 kronor.
På grund häraf får utskottet hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att trädgårdsföreståndaren
vid landtbruks- och mejeriinstitutet vid
Alnarp Fredrik Ulriksen må från och med månaden
näst efter den, i hvilken han efter uppnådd ålder af
65 år varder från sin befattning entledigad, under
sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten
en årlig pension af 2,100 kronor.
53:o) Uti två särskilda, sinsemellan lika lydande motioner, nämligen
motionen inom Första Kammaren n:o 33 af herr G. A. Berg in. fl. brukstkouoch
motionen inom Andra Kammaren n:o 62 af herr C. G. Johansson
i Aflösa, har sammanstämmande föreslagits, att Riksdagen ville besluta
tilldela förre landtbruksskoleföreståndaren Ivan Nauclér för hans
åsterstående lifstid ett årligt lifstidsunderstöd af 2,000 kronor att
utgå från och med början af år 1908.
Beträffande de skäl, som af motionärerna anförts till stöd för
berörda framställning, tillåter sig utskottet hänvisa till själfva motionerna.
Oaktadt vissa omständigheter synas tala för beredande åt Nauclér kurande.
af understöd af det allmänna, har dock utskottet, då han aldrig varit
anställd i statens tjänst, och i betraktande af de konsekvenser, ett
bifall till förevarande motioner skulle kunna för framtiden medföra,
ansett sig icke kunna tillstyrka motionerna ; och får utskottet alltså
hemställa,
att herrar Bergs m. fl. och Johanssons förenämnda
motioner icke må vinna Riksdagens bifall.
54:0) Uti särskild, till Riksdagen den 24 januari innevarande år
aflåten proposition (n:o 72) har Kungl. Maj:t, under åberopande af bi- intendenten
lagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för samma A''A''?''^alm*
dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att t. f. fiskeriintendenten i västra
distriktet August Adonius Hugo Malms änka Ester Johanna Gustafva
Malm, född Rosengren, måtte från allmänna indragningsstaten från början
230
Statsutskottets Utlåtande N:o 11
af år 1908, så länge hon förblefve änka, åtnjuta en årlig pension af
500 kronor.
Till det i propositionen åberopade statsrådsprotokollet bär departementschefen
anfört följande:
»Uti en af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län med underdånigt utlåtande den 7 november 1907 öfverlämnad,
till Kungl. Maj:t ställd skrift har framlidne t. f. fiskeriintendenten
i västra distriktet August Adonius Hugo Malms änka Esther Johanna
Gustafva Malm, född Rosengren, i underdånighet anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte hos Riksdagen göra framställning om beredande åt henne
af ett årligt understöd.
Därvid har sökanden anfört, bland annat, följande.
T. f. fiskeriintendenten Malm, som aflidit den 1 april 1907, hade
från och med den 15 oktober 1885 intill 1904 års slut eller i nära tjugu
år bestridt befattningen som intendent vid Göteborgs och Bohus läns
hafsfisken pa grund åt Eders Kungl. Majrts befallningshafvandes i
nämnda län förordnande. Efter det Kungl. Maj:t under år 1904 fastställt
ny stat för statens fiskeriadministration, hade Malm sökt den
nyinrättade fiskeriintendentsbefattningen i västra distriktet, omfattande
Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Då han emellertid icke fullgjort
föreskrifna lärdomsprof i botanik, hade lian icke kunnat utnämnas
till den sökta befattningen, utan i stället förordnats att från 1905 års
ingång bestrida densamma, livilket han jämväl gjort intill sin död.
Att fiskerinäringens befrämjande vore ett statsintresse af stor vikt,
torde vara ställdt utom allt tvifvel. Detta framginge också otvetydigt
af genomförandet af den nya fiskeriadministrationen och den sista tidens
störa uppoffringar i öfrigt från statens sida till fromma för denna näring.
\ id sådant förhållande torde väl Malm i utöfningen af sin fiskentjänst
få. anses hafva främjat ett statsintresse. Det bohuslänska fisket, som utan
tvifvel vore. det förnämsta i riket, hade under den sista tiden gjort ett
stort uppsving och syntes nu gå en lysande framtid till mötes. Det
torde vara kändt, att Malm nedlagt mycket arbete å utvecklingen af
detta fiske och att lian ägnat mycken tid åt studiet af fiskeriväsendet i
allmänhet. Anda till början af år 1905, då han kommit i åtnjutande
af löneförmåner som statens fiskeriintendent, hade Malm såsom intendent
vid Göteborgs och Bohus läns hafsfisken uppburit en ytterst ringa aflöning,
nämligen till eu början endast 2,000 kronor, däri inberäknadt
båtlega, hvilken lön dock under årens lopp höjts till 2,500 och 3,000
kronor, båtlega!! inberäknadt. Det vore uppenbart, att lian med en så
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
231
ringa aflöning icke varit i tillfälle att göra några besparingar, utan att
lian tvärt om varit nödsakad att för sin existens en och annan gånganlita
skuldsättning.
Ansökningen åtföljande bilagor utvisa, bland annat, att Malm varit
född den 1 december 1844, att hans efterlämnade iinka är född den 3
september 1863 samt att behållningen i boet efter Mahn uppgått till
1,766 kronor 68 öre.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har vitsordat de åt sökanden
lämnade uppgifter angående Malms tjänste- och aflöningsförhållanden.
För egen del har Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
oek funnit hans långvariga verksamhet i fiskerinäringens tjänst hafva
varit af den betydelse för det allmänna, att, då han vid sin död efterlämnat
änka i behöfvande omständigheter, statsverket syntes böra träda
hjälpande emellan och bereda henne, så länge hon fortfarande lefde
ogift, ett skäligt underhåll för hennes återstående dagar, så mycket mer
som Mahn åtnjutit sin aflöning såsom fiskeritillsyningsman och intendent
af allmänna medel och därför kunde anses likställd med en statens
tjänsteman.
På grund häraf har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
underdånighet hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd, hvarigenom
under angifna förutsättning ett årligt underhåll måtte varda
sökanden beviljadt af allmänna medel till belopp, som med hänsyn till
de nuvarande lefnadskostnaderna syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke skäligen böra sättas lägre än 600 kronor.
Till följd af nådig remiss bär härefter landtbruksstyrelsen den 14
november 1907 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid
anfört, att Malm, som aflagt studentexamen den 16 december 1863 och
filosofie kandidatexamen den 28 maj 1874, den 3 juni samma år promoverats
till filosofie doktor. Han hade varit amanuens vid Göteborgs
musei zoologiska afdelning 1879—1882. Under denna tid äfvensom
under år 1883 hade lian haft åtskilliga uppdrag vid fiskeriutställningar.
Den 15 oktober 1885 hade lian förordnats till tillsyningsman eller,
såsom det sedan år 1891 kallats, intendent öfver Göteborgs och Bohus
läns hafsfisken, hvilken befattning han innehaft till utgången af år 1904,
och till hvars uppehållande statsmedel anvisats såsom arfvode och båtlega
åt innehafvaren med belopp, som slutligen utgått med 3,000 kronor
årligen. Från och med ingången af år 1905 hade Malm varit åt
Kungl. Maj:t förordnad att tillsvidare uppehålla fiskeriintendentsbefattningen
i västra distriktet, hvilket förordnande han till sin död innehaft.
232
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Med den kännedom, landtbruksstyrelsen ägde om t. f. fiskenintendenten
Malms verksamhet såväl under den tid, lian i nämnda
egenskap stått under styrelsens inseende, som äfven dessförinnan, ansåg©
sig styrelsen kunna vitsorda, att hans verksamhet för västkustens fiske
varit till afsevärdt gagn; och har landtbruksstyrelsen i underdånighet
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte till nästinstundande Riksdag aflåta
nådig proposition om beviljande åt Malms änka från allmänna indragningsstaten
af en årlig pension å sexhundra kronor, att utgå från och med
år 1908 under hennes återstående lifstid, så länge hon lefde ogift.
Statskontoret, som i ärendet afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
den 20 december 1907, har med afseende å Malms mer än tjuguåriga
verksamhet i statens tjänst samt de vitsord om denna verksamhets
afsevärda nytta för västkustens fiske, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och landtbruksstyrelsen afgifvits, i likhet med nämnda
myndigheter funnit billigheten kräfva, att, då, såsom fören ämnda utdrag
af bouppteckningen efter Malm utvisade, behållningen i boet icke uppginge
till belopp, hvaraf något nämnvärdt bidrag till änkans uppehälle
kunde hämtas, understöd af statsmedel åt henne bereddes.
Beträffande det föreslagna beloppet af detta understöd har statskontoret
erinrat därom, att 1903 års Riksdag beviljat fiskeriinspektören
N. R. I. Lundbergs änka pension till samma belopp 600 kronor. Då
emellertid Lundberg innehaft högre såväl tjänstegrad som aflöning än
Malm, har statskontoret funnit pensionen för den sistnämndes änka böra
sättas något lägre än för änkan Lundberg; och har statskontoret föreslagit,
att pensionen måtte bestämmas till 500 kronor.
Med hänsyn till otillräckligheten af de tillgångar, som finnas i
den aflidnes bo, samt till hans långvariga och val vitsordade arbete i
det allmännas tjänst, anser jag, i likhet med förenämnda ämbetsmyndigheter,
sådana omständigheter här föreligga, att staten bör träda emellan
genom beviljande af understöd åt hans änka. I fråga om beloppet af
detta understöd ansluter jag mig till hvad statskontoret föreslagit.»
Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
får utskottet hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att f. d. fiskeriintendente‘n
i västra distriktet August Adonius Hugo
Malms änka Esther Johanna Gustafva Malm, född
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
233
Rosengren, må från allmänna indragningsstaten från
början af år 1908, så länge hon förblifver änka, åtnjuta
en årlig pension af 500 kronor.
55:o) Uti en till Riksdagen den 13 sistlidne mars aflåten proposition
(n:o 127) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att
svenska statens fiskeriagent i norra Tyskland Alexander Heinrich Krater
måtte å allmänna indragningsstaten från och med år 1909 under sin
återstående lifstid uppbära en årlig pension af 2,000 kronor.
Enligt ett propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för nämnda dag har statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet i detta ämne anfört följande :
»Med underdånig skrifvelse den 20 december nästlidna år har
landtbruksstyrelsen öfverlämnat en till styrelsen ingifven, den 15 i
samma månad dagtecknad ansökning, hvari svenska statens fiskeriagent
i norra Tyskland Alexander Heinrich Kriiger hemställt att, då
han, som enligt bifogadt prästbetyg vore född den 7 mars 1846 och
sålunda inom några månader fyllde 62 år samt alltsedan år 1888 varit
anställd såsom agent för beredande af afsättning af produkter af den
svenska fiskerinäringen i norra Tyskland, där han varit bosatt i Berlin,
numera jämlikt bifogadt läkarbetyg på grund af sjuklighet vore ur
stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden i ofvannämnda
egenskap, landtbruksstyrelsen måtte bereda honom, som saknade
egna tillgångar att bestrida sitt uppehälle, statspension att utgå från
och med år 1909.
För egen del har landtbruksstyrelsen i nämnda skrifvelse anfört
i hufvudsak följande.
Af ofvan omförmälda läkarbetyg inhämtades, att Kriiger vore
lidande af en kronisk nervsjukdom (atoxie), som utöfvade ett på hans
arbetsförmåga nedsättande inflytande, så att hans arbetskraft icke kunde
stadigvarande tagas i anspråk, utan måste han af denna orsak årligen
erhålla längre tjänstledighet.
Beträffande Kriigers tjänstgöring såsom agent så hade denna enligt
den för agenten af landtbruksakademiens förvaltningskommitté den 12
april 1888 utfärdade, ännu gällande instruktion hufvudsakligen afsett
att bereda våra exportörer sakkunnigt biträde vid afsättningen af fisk
och fiskeriprodukter samt att verka för att denna afsättning skulle
blifva så stor och lönande som möjligt, och hade Kriiger under de
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 30
Ang. pension
åt fiskeriagen•
ten A. H. Kriiger.
234
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
snart 20 år, han i sådan egenskap varit verksam, först under landtbruksakademiens
förvaltningskommittés och sedermera från och med
år 1890 under landtbruksstyrelsens inseende, till belåtenhet fullgjort
sina åligganden.
Då Kriiger emellertid numera vore till hälsa och krafter försvagad,
så att han icke längre kunde på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina
skyldigheter, samt han, enligt hvad landtbruksstyrelsen hade sig bekant,
saknade egna tillgångar att därmed kunna nödtorftligen försörja sig,
ansåge landtbruksstyrelsen att, då han på grund af försvagad hälsa
icke lämpligen borde bibehållas vid sin befattning, något understöd
under hans återstående lefnad borde honom af staten beredas. Landtbruksstyrelsen
ansåge såsom skälig i detta fall en årlig pension af 2,000
kronor att utgå från och med år 1909, efter hvilken tid Kruger, som
årligen och senast den 6 december 1907 för år 1908 erhållit förordnande
på befattningen, icke vidare skulle bibehållas vid densamma.
Agentens aflöning hade enligt Ivungl. Maj:ts årligen fattade beslut
utgått med 5,000 kronor för år från det af Riksdagen för hvarje år
anvisade anslag för beredande af afsättning i främmande länder af
alster af svensk industri och svenska näringar, och hade han årligen
enligt Ivungl. Maj:ts uppdrag antagits af vederbörande myndighet.
I sammanhang härmed har styrelsen framhållit, att styrelsen, vidkommande
behöfliglieten af ifrågavarande agentur, ansåge, att densamma
numera icke ägde samma betydelse för vår utförsel af fisk som förut,
och att den årliga statsutgift af 5,000 kronor, som betingats af fiskeriagenturen,
ej längre motsvarades af den nytta för fiskerinäringen, som
kunde på detta sätt vinnas, samt att agenturen därför syntes möjligen
från och med år 1909 kunna indragas och de medel, som på detta
sätt besparades, komma till bättre användning, hvarom dock landtbruksstyrelsen
i sinom tid efter närmare utredning af frågan torde
blifva i tillfälle att hos Eders Kungl. Maj:t göra underdånig framställning.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har landtbruksstyrelsen
hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till innevarande Riksdag aflåta
nådig proposition, att Riksdagen måtte från och med år 1909 bevilja
Kruger en årlig pension af tvåtusen kronor, att under hans återstående
lifstid utgå från allmänna indragningsstaten.
Uti infordradt, den 14 nästlidne februari afgifvet underdånigt
utlåtande har härefter statskontoret anfört, att, då, enligt hvad handlingarna
utvisade, Kruger efter en tjuguårig, väl vitsordad verksamhet
såsom svenska statens fiskeriagent i norra Tyskland numera syntes till
följd af framskriden ålder och sjuklighet nödsakad att inom kort lämna
Statsutskottets Utlåtande N:o It.
235
sin befattning, statskontoret ansåge fullt giltiga skäl föreligga att genom
framställning till Riksdagen söka bereda honom något understöd, hvaraf
han syntes efter afskedstagandet blifva i behof; att med hänsyn till
beloppet af den till Kriiger utgående aflöning, 5,000 kronor, enligt
statskontorets mening skälig anledning till erinran icke förefunnes mot
det föreslagna pensionsbeloppet, 2,000 kronor, som ungefär motsvarade
hvad med tillämpning af bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares
i’ätt till pension den 11 oktober 1907 skulle hafva i afkortad
pension tillkommit en tjänsteman med lika stor aflöning och
lika lång tjänstetid som Kriiger; samt att statskontoret alltså funne
sig böra förorda bifall till landtbruksstyrelsens underdåniga framställning.
»
Utskottet, som icke haft något att erinra mot förevarande framställning,
får alltså hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att svenska statens
fiskeriagent i norra Tyskland Alexander Heinrich
Kriiger må å allmänna indragningsstaten från och
med år 1909 under sin återstående lifstid uppbära eu
årlig pension af 2,000 kronor.
56:o) Uti särskild, till Riksdagen den 13 mars innevarande år
aflåten proposition (n:o 128) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen
medgifva, att kvinnliga ritaren vid rikets allmänna kartverk Anna Sofia
Westberg måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder hon
afginge från sin befattning vid kartverket, å rikets allmänna indragningsstat
under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension af 400
kronor.
Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden ofvannämnda dag innehåller
härom följande uttalande af departementschefen:
>1 underdånig skrifvelse den 21 december nästlidna år har chefen
för rikets allmänna kartverk hemställt om pension åt kvinnliga ritaren
vid kartverkets ekonomiska afdelning Anna Sofia Westberg.
Kartverkschefen har i nämnda skrifvelse anfört hufvudsakligen
följande.
Westberg, som vore född den 25 januari 1855, hade sedan den
1 februari 1892 — alltså i nära 16 år — varit anställd i kartverkets
tjänst och därvid varit sysselsatt med rit- och färgläggningsarbeten,
Ang. pension
åt ritaren
.4. S. Westberg.
236
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
hvilka hon fullgjort på ett samvetsgrant sätt och så långt hennes
krafter medgifvit. I arfvode hade hon under senare år uppburit
1,150 kronor. Westberg, som länge varit sjuklig, hade nu till följd af
tilltagande kroppslig svaghet måst allt oftare befrias från sina arbeten
och måste med all sannolikhet anses för framtiden till arbete oförmögen,
hvadan, såväl af denna anledning, som enär den sjukdom,
hvaraf hon lede, vore af den art, att hennes arbetskamrater möjligen
kunna taga skada däraf, hennes afgång ur kartverkets tjänst, hvarom
hon ock själf anhållit, syntes kartverkschefen önsklig. I betraktande
däraf att Westberg ej torde kunna skaffa sig annat arbete, föresloge
kartverkschefen, att hennes pension sattes till 600 kronor.
Enligt legitimerade läkares intyg lider Westberg af lungtuberkulos,
som med all sannolikhet måste anses göra henne för framtiden till
arbete oförmögen, samt dessutom af svaghet i ögonen, som gör henne
oförmögen att som hittills sysselsätta sig med kartritning.
Vid skrifvelsen ifråga finnes jämväl fogadt ett intyg, hvaraf framgår,
att Westberg från kungl. teatrarnas pensionsinrättning uppbär en
årlig pension af 600 kronor.
Statskontoret, som på grund af nådig remiss den 14 nästlidna
februari yttrat sig i ärendet, har på grund af hvad kartverkschefen
anfört och handlingarna i öfrigt innehölle funnit sig visserligen höra
biträda kartverkschefens framställning om beredande af någon pension
åt Westberg, men beträffande det föreslagna pensionsbeloppet erinrat,
att detsamma vore åtskilligt högre än som enligt pensionslagens bestämmelser
skulle hafva tillkommit en ordinarie tjänstinnehafvare med
lika stor aflöning och lika lång tjänstetid som Westberg, och med
hänsyn härtill ansett pensionsbeloppet skäligen böra bestämmas till
fyrahundra kronor.
I anledning af hvad i detta ärende blifvit upplyst, finner jag pension
böra beredas Westberg och tillstyrker, att framställning i sådant syfte
aflåtes till Riksdagen. Med hänsyn till hvad statskontoret anfört beträffande
beloppet af denna pension, anser jag mig emellertid ej kunna
förorda, att detta bestämmes högre än till fyrahundra kronor.»
Med tillstyrkande af bifall till hvad Kungl. Maj:t uti förevarande
proposition föreslagit, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att kvinnliga ritaren
vid rikets allmänna kartverk Anna Sofia Westberg
må från och med månaden näst efter den, hvarunder
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
237
hon afgår från sin befattning vid kartverket, å rikets
allmänna indragningsstat under sin återstående lifstid
uppbära en årlig pension af fyrahundra kronor.
57:o) Kungl. Maj:t har i punkten 21 under tionde hufvudtiteln
föreslagit, att anslaget till allmänna indragningsstaten måtte höjas
med i jämnadt tal 75,675 kronor, eller från 2,403,922 kronor till
2,479,597 kronor.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet har till statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 13 januari innevarande år anfört
följande:
»Förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten är i nu gällande
riksstat upptaget till 2,403,922 kronor.
Utgifterna från detta anslag hafva i runda tal nedannämnda år
uppgått till följande belopp:
år
1902 ....................
..................... kronor
2,161,100
1903 .....................
2,230,300
1904 ....................
2,299,200
1905 .....................
2,403,800
•n
1906 .....................
2,488,900
Anslaget torde därför böra ökas med ett belopp, som för jämnande
af hufvudtitelns slutsumma upptages till 75,675 kronor,
eller från 2,403,922 kronor till................................. kronor 2,479,597: — »
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må i riksstaten för år 1909 höja
anslaget till allmänna indragningsstaten med 75,675
kronor, eller från 2,403,922 kronor till 2,479,597
kronor; dock med rätt för utskottet att vid uppgörande
af riksstaten för nämnda år i anslagets slutsumma
vidtaga den jämkning, som för jämnande af riksstatens
slutsumma kan finnas erforderlig.
Analaget till
allmänna
indragnings«
staten.
[2U]
238
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Anslag till
upprätthållande
af
arméns pensionering.
[22.]
Förstärkande
af statsbidraget
till pensionering
af
änkor och
barn efter befäl
och under.
befäl vid
armén.
[23.]
Ån g.
anslag för
tidigare pensionering
af
afskedadt indelt
manskap.
[24.]
Extra anslag.
58:o) Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts uti punkten
22 under denna hufvudtitel gjorda framställning och med hänvisning
till det vid punkt l:o) här ofvan intagna utdrag af statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 31 december 1907, hemställer utskottet,
att Riksdagen må å extra stat för år 1909 anvisa
ett förslagsanslag af 2,350,000 kronor, att användas
såväl till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering med fastställda pensionsbelopp,
mot skyldighet för pensionskassan att afstå
de för året densamma tillkommande vederlag för de
till statsverket indragna rusthållsafgifterna, som ock
till fyllnadspensioner i enlighet med fastställda grunder
för sådana pensioners utgående.
59:o) I enlighet med Kungl. Maj:ts i punkten 23 af tionde hufvudtiteln
gjorda framställning hemställer utskottet,
att Riksdagen må till förstärkande af det i 1908
års riksstat uppförda anslag för bidrag till pensionering
af änkor och barn efter befäl och underbefäl
med vederlikar vid armén på extra stat för år 1909
anvisa ett belopp af 680 kronor.
60:o) Uti punkten 24 af förevarande hufvudtitel har Kungl. Maj:t
föreslagit, att för tidigare pensionering af afskedadt indelt manskap, i
enlighet med de af Kungl. Maj:t med 1905 års lagtima Riksdag bestämda
grunder, måtte å extra stat för år 1909 anvisas ett förslagsanslag
å 40,000 kronor, att tilldelas Vadstena krigsmanshuskassa.
Enligt statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 6 december
1907 hade t. f. departementschefen rörande detta förslag erinrat,
hurusom 1905 års Riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts därom gjorda
framställning medgifvit, att indelt manskap, som afskedades efter minst
25 års tjänstetid, finge åtnjuta underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
med 36 kronor årligen, hvarjämte Riksdagen, för pensionering
af dylikt manskap, under tionde hufvudtiteln å extra stat för år 1906
Statsutskottets Utlåtande N:o 11-
239
au visat ett förslagsanslag å 50,000 kronor med benämning »för tidigare
pensionering af afskedadt indelt manskap», att tilldelas krigsmanshuskassan.
För hvart och ett af åren 1907 och 1908 hade Riksdagen för
samma ändamål å extra stat beviljat enahanda belopp.
I underdånig skrifvelse den 27 nästlidne november hade arméförvaltningen
å civila departementet anmält, att det för år 1909 erforderliga
underhållsbeloppet icke torde komma att öfverstiga 40,000
kronor, livilket belopp alltså syntes böra hos Riksdagen begäras.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft eu ÄnyAlnnd™om
inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 56) däri herr C. F. T ahlquist Kammaren
hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vackt motion.
Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder för beredandet
af underhåll på expektans från Vadstena krigsmanshuskassa åt indelt
mankap efter minst 20 tjänstår.
Beträffande de skäl, som af motionären åberopats till stöd för
berörda framställning, tillåter sig utskottet att hänvisa till själfva
motionen.
Då, enligt hvad utskottet inhämtat, Kungl. Maj:t uppdragit åt
sakkunniga personer att verkställa utredning om och uppgöra förslag y
till förbättrad pensionering af såväl hädanefter afgående pensionsberättigadt
som ock redan pensioneradt indelt manskap vid armen och
flottan, och resultatet af denna utredning synes böra afvaktas, innan
vidare åtgärder i det af motionären augifna syfte vidtagas, har utskottet
icke funnit sig böra tillstyrka herr Vahlquists omförmälda motion.
Mot kungl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet icke
haft något att erinra.
Utskottet hemställer alltså, #
a) att Riksdagen må för tidigare pensionering
af afskedadt indelt manskap, i enlighet med de af
Kungl. Maj:t med 1905 års lagtima Riksdag bestämda
grunder, å extra stat för år 1909 anvisa ett förslagsanslag
å 40,000 kronor att tilldelas Vadstena krigsmanshuskassa.
b) att herr Vahlquists ofvanberörda motion icke
må vinna Riksdagens bifall.
240
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Anslag till
tillfälliga
understöd åt
afskedade
underofficerare
och
vederlikar vid
armén.
[25.]
61:o) I punkt 25 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att för utdelande af tillfälliga understöd åt afskedade
underofficerare och vederlikar vid armén i enlighet med de af Kungl.
Maj:t med 1907 års Riksdag bestämda grunder å extra stat under tionde
hufvudtiteln för år 1909 uppföra ett förslagsanslag å 34,360 kronor.
Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 6 december
1907 innehåller härom följande uttalande af t. f. departementschefen:
»Med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning beviljade
1907 års Riksdag på extra stat under tionde hufvudtiteln för år 1908
ett förslagsanslag å 34,360 kronor för beredande af tillfälliga understöd
åt afskedade underofficerare och vederlikar vid armén.
Sedan arméförvaltningen och direktionen öfver arméns pensionskassa,
efter erhållen nådig befallning, gemensamt afgifvit underdånigt
förslag till föreskrifter i fråga om förvaltningen af detta anslag äfvensom
beträffande pröfningen af ansökningar om understöd och sättet
för utbetalning däraf, utfärdade Kungl. Maj:t genom nådigt bref den
18 oktober 1907 bestämmelser i sådant afseende, hvarvid, bland annat,
föreskrefs, att direktionen öfver arméns pensionskassa skulle årligen
till Kungl. Maj:t aflämna uppgift angående det anslagsbelopp, som med
hänsyn till de under löpande året utbetalda belopp samt de understödstagare,
som under året aflidit eller såsom behöriga sökande afgått, kunde
beräknas för nästpåföljande år blifva erforderligt för ändamålet.
Då ifrågavarande anslag först med 1908 års ingång blifver tillgängligt
och någon utbetalning därifrån under år 1907 således ej kunnat
ske, har någon beräkning af anslagsbeloppet för år 1909 efter nu
angifna grunder ej kunnat äga rum. Enligt hvad jag inhämtat har en
af de f. d. underofficerare, som skulle kunnat erhålla understöd från
detta anslag, under året aflidit, hvilket dock icke torde inverka på
bestämmandet af anslagets storlek, utan lärer detsamma för år 1909
böra uppföras med oförändradt belopp.»
Då utskottet icke haft något att erinra emot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må för utdelande af tillfälliga
understöd åt afskedade underofficerare och vederlikar
vid armén i enlighet med de af Kungl. Maj:t med
1907 års Riksdag bestämda grunder å extra stat under
tionde hufvudtiteln för år 1909 uppföra ett förslagsanslag
å 34,360 kronor.
241
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
02:o) Kung! Maj:t hav slutligen i statsverkspropositionen under pJ*‘''n“af.
tionde hufvudtiteln uti punkten 2G föreslagit Riksdagen att för bestridande gijur till folkaf
de extra pensionsafgifter, hvilka på grund af § 8 i reglementet för
folkskollärarnas pensionsinrättning nu utginge eller till följd af de af 1906 inrättning.
och 1907 årens Riksdagar beslutade ändrade bestämmelser om delaktig- [26.]
hetsbeloppen i nämnda inrättning komme att utgå, på extra stat för år
1909 under riksstatens tionde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag å
20,000 kronor.
Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 21 december
1907 innehåller rörande Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning följande
yttrande af departementschefen:
»I § 8 af reglementet för folkskollärarnas pensionsinrätttning, sådan
denna § lydde, innan den genom nådiga kungörelsen den 14 september
1906 erhöll sin nuvarande affattning, var stadgadt, att därest pension
skulle blifva folkskollärare tillagd, innan skolområdet _ eller skoldistriktet
för den lön, efter hvilken delaktighet i pensionsinrättningen med afseende
å hans tjänst innehades, erlagt så många årsafgifter, som motsvarade
de ordinarie tjänstår, skolläraren enligt stadgandena i §§ 15 och 17 för
erhållande af pension måste äga, skulle skolområdet eller skoldistriktet
vara förbundet att gälda beloppet af de bristande årens afgifter, dock
efter afräkning af det belopp, som för en lägre lön under högst lika
många år möjligen kunde vara erlagdt, på det sätt, att årligen, ifrån
det pensionen började utgå, extra pensionsafgift till lika belopp med
den i § 7 bestämda skulle erläggas, intill dess pensionsinrättningen
därigenom blifvit till fullo godtgjord för bristen, dock att, därest pensionstagaren
under tiden doge eller förlorade sin pensionsiätt, denna
extra pensionsafgift komme att upphöra med den månad, då detta
inträffat. _ . „
I sammanhang med sitt beslut i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition den 13 januari 1906 angående lönereglering för lärare vid
folkskolor m. in. beslöt Riksdagen på grund af väckt motion, att från
och med den 1 januari 1907 de extra pensionsafgifter, hvilka på grund
af § 8 i nyssnämnda pensionsreglemente då utginge eller till följd af den
föreslagna löneregleringen komme att utgå, skulle erläggas af statsmedel,
och beviljade Riksdagen för sadant ändamål pa extra stat föi ar 1901
ett förslagsanslag under riksstatens tionde hufvudtitel af 20,000 kronor.
Kungl. Maj:t, som hos 1907 års Riksdag gjorde särskilda framställningar
om höjning af delaktighetsbeloppen i folkskollärarnas pensionsinrättning
för lärarpersonalen vid högre folkskolor äfvensom för lärare
Bih. till Riksd, Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 31
242
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
och lärarinnor i läsämnen vid folkskoleseminariernas öfningsskolor, föreslog
samma års Riksdag att för bestridande af de extra pensionsafgifter,
hvilka på grund af § 8 i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning
då utginge eller till följd af de af 1906 års Riksdag beslutade
eller 1907 års Riksdag föreslagna ändrade bestämmelser om delaktighetsbeloppen
i nämnda inrättning komme att utgå, på extra stat för år
1908 under riksstatens tionde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag å
20,000 kronor; och denna framställning blef af Riksdagen bifallen.»
Då utskottet icke haft något att erinra mot hvad Kungl. Maj:t i
omförmälda afseende föreslagit, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må för bestridande af de extra
pensionsafgifter, hvilka på grund af § 8 i reglementet
för folkskollärarnas peneionsinrättning nu utgå eller
till följd af de af 1906 och 1907 årens Riksdagar
beslutade ändrade bestämmelser om delaktighetsbeloppen
i nämnda inrättning komma att utgå, på extra
stat för år 1909 under riksstatens tionde hufvudtitel
bevilja ett förslagsanslag å 20,000 kronor.
Stockholm den 19 maj 1908.
På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
243
Reservationer:
Vid punkten 5 (angående motion af herrar C. A. Lindhagen och
E. F. V. Blomberg i fråga om pensionsstat för daglönare vid flottans
stationer):
af herrar K. Starbäck och J. T. Larsson, som yrkat, att utskottet
måtte hemställa,
att förenämnda motion måtte af Riksdagen bifallas;
vid
punkten 10 (angående delaktighet i folkskollärarnes pensionsinrättning
för i utlandet för svenska missionärers barn anställda folkskollärare
och folkskollärarinnor):
af herrar A. G. L. Billing och D. Persson, hvilka yrkat, att utskottet
måtte hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning måtte
af Riksdagen bifallas;
vid punkten 12 (angående ombildning af lärarnes vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa):
af herrar grefve A. F. C:son Wachtmeister, H. R. Törnebladh,
E. A. G. A. Wijkander, E. Hammarlund och K. Starbäck, hvilka ansett,
att utskottets yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:
»Lärarnes vid —---omförmälda belopp af 12,975 kronor.
På sätt ofvan meddelas, har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att till aflösning af den rätt till tjänstår, som för närvarande tillkommer
244
Statsutskottets Utlåtande K:o 11.
ämneslärarne vid de allmänna läroverken, bevilja ett årligt anslag till
pensionskassan af 25,633 kronor; och lian utskottet, särskildt med afseende
på det ojämna sätt, hvarpå förmånen af rätt till tjänstår utfaller
för de olika delägarne i pensionskassan, ansett sig böra förorda bifall
till denna framställning.
Utskottet har ej kunnat tillstyrka---. kronor 95,258: —
ökas med dels — — — — — kronor 7,951: —
dels såsom aflösning af tjänstårs
privilegiet
........................ > 25,633: —
dels för mottagande etc............. » 9,883: — > 43,467:
eller således till kronor 138,725:—.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen må på det sätt bifalla Kung],
Maj:ts ifrågavarande framställning, att Riksdagen för
ombildning af lärarnes vid elementarläroverken änkeocli
pupillkassa — under förutsättning, att den rätt
till tjänstår, som enligt prästerskapets privilegier tillkommer
stärbhus efter ämneslärare vid de allmänna
läroverken, blifver i vederbörlig ordning upphäfd —
höjer det såsom bidrag till pensionering af änkor och
barn efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier,
seminarier m. m. uppförda anslaget, nu 95,258 kronor,
med 43,467 kronor till 138,725 kronor;»
vid punkten 14 (angående beredande af statspensioner åt vissa
bland framlidne Hans Maj:t Konung Oscar II:s tjänare):
af herrar P. Pehrson, D. Persson, J. A. Sjö, E. Hammarlund,
G. Odqvist, K. Starbäck, A. Wiklund, J. T. Larsson och P. O. Lunded,
hvillca ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke
måtte af Riksdagen bifallas;
vid punkten 18 (angående väckt motion af herr J. A. Lundgren
om förhöjd pension åt förre vaktkonstapeln Johan August ^Vinberg):
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
245
;if herr ./. T. Larsson, soin yrkat, att utskottet måtte hemställa,
att förenämnda motion måtte af Riksdagen bifallas;
vid
punkten kl (angående pension åt kanslivaktmästaren Franz
Dillers änka Florentine Diller):
af herrar grefve A. F. C:son Wachtmeister och ,/. T. Larsson, hvilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning måtte
vinna Riksdagens bifall;
vid punkten 24 (angående beredande af pension åt en del vid
Karlsborgs fästningsbyggnad anställda arbetare m. fl.):
af herrar K. Starbäck och J. T. Larsson, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning måtte,
oförändrad, af Riksdagen bifallas;
vid punkten 31 (angående pension åt arbetsförmannen Peter Johansson)
:
af herr K. Starbäck, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts framställning måtte af Riksdagen
bifallas;
vid punkten 40 (angående understöd åt äldre behöfvande småskollärare
med flera):
moment a):
af herr J. T. Larsson, som ansett utskottet böra hemställa,
att herr K. Y. Rydéns motion n:o 48 måtte,
oförändrad, af Riksdagen bifallas;
246
moment b):
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
af herrar P. Pehrson, E. Hammarlund och J. Ström, hvilka yrkat
att utskottet bort hemställa,
att herr Rydéns motion n:o 49 må på det sätt
bifallas, att Riksdagen för år 1909 å allmänna indragningsstaten
anvisar ett anslag å 8,000 kronor att,
enligt de grunder Kungl. Maj:t kan finna lämpligt
meddela, användas till understöd af högst 50 kronor
till sådan äldre behöfvande lärare och lärarinna vid
småskola eller mindre folkskola samt biträdande och
extra ordinarie lärare och lärarinna vid folkskola,
som, efter oförvitlig tjänstgöring, erhållit understöd
från småskollärarnes m. flis ålderdomsunderstödsanstalt
enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892 men erhållit
afsked före utgången af år 1900, dock att
understödet tillsammans med det från småskollärarnes
ålderdomsunderstödsanstalt utgående må komma
att utgöra högst 150 kronor;
af herr J. T. Larsson, som ansett utskottet böra hemställa,
att herr Rydéns motion n:o 49 måtte af Riksdagen
bifallas;
vid punkten 48 (angående lektorn N. A. Johansons pension):
n at,her?Ir A'' G'' L- Bulin9> I- Wijk, grefve A. F. C:son Wachtmeister,
11. K. lörnebladh, E. A. G. A. Wijkander, E. Hammarlund och K. Starbcick,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte
vinna Riksdagens bifall;
vid punkten 49 (angående pension åt geolog-en L. E. Svedmark):
af herrar E. Hammarlund, K. Starbäck och J. T. Larsson, hvilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
247
att Kungl. Maj:ts framställning måtte, oförändrad,
af Riksdagen bifallas;
vid ''punkten 50 (angående pension åt geologen N. O. Holst):
af herrar E. Hammarlund, K. Starbäck och J. T. Larsson, hvilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts proposition måtte, oförändrad,
af Riksdagen bifallas;
vid punkten 51, mom. b) (angående pension åt kvinnliga ritaren
H. M. C. Karlholm):
af herrar E. Hammarlund, K. Starbäck, A. Wiklund och J. T.
Larsson, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att kvinnliga ritaren vid rikets allmänna kartverk
Hedvig Maria Carolina Karlholm må från och
med månaden näst efter den, hvarunder hon afgår
från sin befattning vid kartverket, å allmänna indragningsstaten
under sin återstående lifstid uppbära en
årlig pension af 1,200 kronor.
Det skulle här antecknas, att herrar A. T. Odelberg och S. O.
Nyländer icke deltagit i förestående hufvudtitels behandling inom
utskottet.
Likaledes hafva herrar D. Persson, H. Andersson och K. Starbäck
begärt få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen, herr Persson
af punkterna 40—62, herr Andersson af punkterna 49—62 samt herr
Starbäck af punkten 40 i detta utlåtande.
Statsutskottets Utlåtande N:o It.
249
Bil. Litt. A.
Allmänna indragningsstaten.
■
Ny anvisning.
För i Hans Maj:t Konung Oscar ILs tjänst tidigare anställda per
-
soner, pensioner till nedanämnda belopp:
Åldfrun Amelie Wiedberg........................................................ 1,000: —
Köksmästaren August Ekberg................................................ 1,000: —
Kocken Alphonse Baudoin....................................................... 1,000: —
Vaktmästaren Axel Åsberg .................................................... 800: —
Köksjungfrun Amelie Wall ................................................... 500: —
Silfvertvätterskan Mathilda Pettersson ................................ 500: —
Fatbursförestånderskan Edla Sarr Augusta Jacobsson........ 1,000: —
Städerskan Anna Broman........................................................ 500 —
Kammarvaktmästaren Johan Carlsson.................................... 800: —
Slottsvaktmästaren Johan August Ohlsson ........................ 800: —
Lifpostiljonen Sven Andersson ............................................ 800: —
T. f. Vagnmästaren Lars Erik Pettersson............................ 800: —
Sadelmakarmästaren Johan Hansson ................................... 800: — I
Gaständaren Per Magnus Jansson ........................................ 800: — ;
Slottsknekten Karl Fredrik Eriksson................................... 600: — ;
„ Erik Konrad Lundquist................................... 600: — j
,, Axel Alfred Dahlgren .................................... 600: — i
Hoflakej en Carl Fredrik Berg ................................................ 800: — i
„ Oskar Bergman .................................................... 800: — j
Fatbursdrängen Gustaf Hedlund ............................................ 600: — j
Strykerskan Anna Karlsson.................................................... 300: —
Tvätterskan Carolina Johansson ........................................ 300: —
Sömmerskan Maria Charlotta Sundberg................................ 500: —
Vaktmästaren Nils Ohlin ....................................................... 800: —
Kokerskan vid indragna länsfängelset i Göteborg, Brita Kajsa Börjes-j
dotter, pension ........................................................................................•
Vaktkonstapeln Johan Petter Hanssons änka Helena Margaretaj
Hansson, pension ...................................................................._•...............
Fanjunkaren Vilhelm Ludvig Nottbergs änka Josefina Mathilda Nott-j
berg, född Lilja, pension........................................................................I
Transport!
Bill. till Riksd, Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.
Kronor j 0.
17,000
400
200 —
200 —
17,800
32
250
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Transport
Konsulatrådet Carl Martin Laurentius Fallenius’ änka Carolina Hedvig
Julia Fallenius, född Juhlin-Dannfelt, pension....................................
F. d. konsuln Carl August Titz’ änka Olga Titz, född Hesselberg, pension
F. d. musiksergeanten Carl Peter Tillman, pension ............................
Förra arbeterskan vid ammunitionsfabriken Henriks Karin Nilsdotter,
pension ....................................................................................................
Stalldrängen Nils Henrik Karlsson, kakelugnsmakaren Karl August
Magnusson, handräckningskarlen Frans Oscar Johansson, smeden
Otto Fridolf Spångberg, timmermannen Ola Abramsson, timmermannen
Johan Algot Johansson, snickaren Anders Gustaf Andersson,
stalldrängen Karl Johan Johansson, handräckningskarlen Johannes
Andersson, stalldrängen Per Johan Johansson, handräckningskarlen
Anders Gustaf Johansson, renhållerskan Charlotta Gustafsson, biträdande
skogvaktaren Lars Thorsell och skogvaktaren Ludvig
Pettersson, pensioner, Charlotta Gustafsson af 200 kronor och enhvar
af de öfriga af 300 kronor ........................................................
Förre muraren Jonas Peter Lindbäck, pension ....................................i
Musiksergeanten Carl August Almqvist, pension ................................
F. d. skvadronstrumpetaren Gustaf Teodor Westerberg, pension............
Förre amanuensen hos arméförvaltningen Gustaf Albert Thimgren,
pension ....................................................................................................
Förre extra läraren vid navigationsskolan i Stockholm Christian
Sjögren, pension ....................................................................................j
Förre extra provinsialläkaren Oskar Leonord Skärm, pension............
Understöd åt arbetaren Jonas Alin .......................................................
Registratorn i patent- och registreringsverket Wilhelm Swalins änka,
Dorotea Maria Swalin, född Follin, pension........................................
Förra biträdet vid naturhistoriska riksmuseets evertebratafdelning
Alma Erika Eklund, född Setterström, pension ................................
Understöd åt f. d. folkskollärare, som tagit afsked före år 1867 ....j
Alderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskola eller[
mindre folkskola samt biträdande och e. o. lärare och lärarinnor
vid folkskola, hvilka efter minst 15 års oförvitlig tjänstgöring af-;
gått från tjänsten före utgången af år 1891 ....................................1
Vaktmästaren vid zoologiska museet i Uppsala, Johan Bergqvist,;
pension ....................................................................................................;
Rektorn Ernst Hjalmar Sjövall...............................................................
Folkskoleinspektören Olof Ohlsons änka Johanna Ohlson, född Andersson
samt deras barn Charlotta, Brita och Anna Dagmar Elisabet,
pensioner till änkan af 400 kronor och till barnen af 100 kronor!
h vartdera ................................................................................................i
Transport
Kronor
M
1 1
17,800
_
800
__ 1
800
400
— i
300
1
4,100
300
—
780
—
300
—
600
— i
1,200
,
750
—
300
—
400
—
350
5,600;
!
24,000; —
400 —
3,500 —
700j —
63,380| —
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
251
Kronor
Transport''
Vaktmästaren vid tekniska elementarskolan i Borås Sven Johan;
Johansson, pension ............................................••••••.......-.....................
Konservatorn vid naturhistoriska riksmuseum, Anders Svensson......•
Understöd åt aflidne läraren vid statens småskoleseminarium il
Haparanda Zakarias Grapes barn Elof Zakarias, Ester Anna
Mathilda, Karin, Karl Israel och Ulrika Josefina, 100 kr. till hvar
I Geologen vid Sveriges geologiska undersökning Lennart Eugéne
Svedmark, pension ...............;..........................;............,,,
j Geologen vid Sveriges geologiska undersökning Alls Olof Holst,
pension ....................................................................................................
! Kartografförmannen Frans Gustaf Bergman, pension .....•;••••
j Kvinnliga ritaren vid rikets allmänna kartverk Hedvig Maria Carolina
Karlholm .........................................................;•••;■. • • ■• • • ■• • • • •• v • • • • • ........
| Trädgårdsföreståndaren vid landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp
i Fredrik Ulriksen, pension ..........................................;•••••••....... f
j T. f. fiskeriintendenten i Västra distriktet August AdomusHugo Malms
'' änka Ester Johanna Gustafva Malm, född Rosengren, pension _
j Svenska statens fiskeriagent i norra Tyskland Alexander Heinrich
Kriiger, pension............................................................w.......
Kvinnliga ritaren vid rikets allmänna kartverk Anna Sofia W estberg,
I pension ...........................................................................................n.....
63,380
500
3,000
500
3,000
3.000
2,670
1.000
2,100
500
2,000
400
Summa 82,050
252
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Bil.
Tabell öfver ordinarie anslagen
1908 års riksstat
anslår:
Anvisning
i kontant.
Kronor. 6
I Pensions- och
1
A. Pensions-
100,000 - 35,000 -
- Till pensionering af civile tjänsteinnneliafvare, förslagsanslag................................
- Förvaltningsbidrag till en ny änke- och pupillkassa för civilstaten ....................
Arméns pensionskassa:
149,524 -
243,640 - 83,000 -
Ersättning för mistade löneinnehållningar ............................................................
Dito för nådårs och begrafningshjälpsbesparingar................................................
Bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med
Okas med ...............................................................................................................
- Vadstena krigsmanshuskassa........................................................................................
-Förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap................................................
Flottans pensionskassa:
Ersättning för mistade inkomster:
Till pensionsfonden ...............................................................................................
» gratialfonden ................................................................................................
Bidrag till flottans pensionskassas gratial fond ....................................................
489,470 - 60,350 - 2,400[-
25.000- 6,700-
20.000- 11,000-
1,226,084]-
Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar, förslagsanslag
» pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap (däraf högst 9,030
- staterna inrättade invalidstat), förslagsanslag........................................................
Invalidhusfonden ............................................................................................................
För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag................................
- >> gäldande af statens andel i kostnaden för pensionering af lasarettsläkare,
- Bidrag till sjuksköterskors pensionering, förslagsanslag ........................................
- Till bestridande af statens bidrag till pensionering af barnmorskor, förslagsanslag
- » gäldande af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas pensionsanstalt,
''i
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
253
Litt. B.
under riksstatens Tionde hufvudtitel.
indraguingsstaterna.
staten.
vederlikar vid armén. Nuvarande belopp.................... 116,804: —
.............................................................................................. 680: -
......... 36.320: —
......... 16,650: —
......... 18,350: —
kronor till den för daglönare å f. d. timmermans- och handtverks
-
förslagsanslag
förslagsanslag, högst
4,640:
28,080:
117,484:
71.320:
166,500:
270,000:
Förslag till blif- [
vande riksstat : \
Anvisning
i kontant.
Kronor.
ö. i
100,000
35,000
150.204
243,640
83,000
“!
1
507,820
60,350
2,400
25.000
6,700
20.000
11,000
III 1 1 1 II
Transport 1,245,114''—
254
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
1908 års riksstat
anslår:
Anvisning
i kontant.
Kronor.
ö.
•
Tpt
1,226,084
78.000
95,258
40.000
14.000
680,092
71,497
6,000
_
Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, att af tullmedlen direkt utgå, för- Bidrag till pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,
Ökas med ....................................................................................................................
Bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor, förslags-
Bidrag till döfstumläraraas pensionsanstalt, förslagsanslag ....................................
Bidrag till folkskollärares pensionering ....................................................................
Bidrag till folkskollärarnas änke- och pupillkassa....................................................
Bidrag till kungl. teaterns pensionskassa ................................................................
Sgr
2,210,931
_
B. Allmänna
2,403,922
—
Till diverse föremål, förslagsanslag. Nuvarande belopp........................................
Ökas med ....................................................................................................................
S:aj 4,614,853;—
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
255
slag samlag...................................................................
pedagogier, seminarier ni. m. Nuvarande belopp
anslag
indragningsstaten.
Förslug till blifvande
riksstat:
Anvisning
i kontant.
Kronor. ö.
1,245,114—!
78.000— ;
i i
113.092 —
40,000 —
14.000— |
680.092 —
71,4971—|
6,000|—
Säger! 2,247,795,-1
I
2,403,922: — j
75,675: — J 2,479.597 —
Summa! 4,727,392 —
Transport
95,258: —
17,834: —
256
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
Bil. Litt. C.
Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Tionde hufvudtitel
-
Pensionsstaten.
För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering
med fastställda pensionsbelopp samt till fyllnadspensioner förslags-
Kronor.
öre.
anslag.............................................. ......
2,350,000
Till förstärkande af det i 1908 års riksstat uppförda anslag för bi- drag till pensionering af änkor och barn efter befäl och under-
befäl med vederlikar vid armén ........................................................
För tidigare pensionering af afskedadt indelt manskap, förslags-
680
—
anslag........................................................................................................
För beredande af tillfälliga, understöd åt afskedade underofficerare
40,000
—
och vederlikar vid armén, förslagsanslag............................................
Till extra pensionsafgifter till folkskollärarnas pensionsinrättning,
34,360
förslagsanslag ....................................................................................
20,000
—
2,445,040
—
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1908:10 Skrifvelse till Konungen, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna. s. 1 i texten