Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse till fångvården af den under domånstyrélsens förvaltning bibehållna delen af Svartsjö kungsladugård jämte lägenheterna Hästbryggan och Färjestaden i Sånga socken och Stockholms län.
1908-05-19 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1908:164, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse till fångvården af den under domånstyrélsens förvaltning bibehållna delen af Svartsjö kungsladugård jämte lägenheterna Hästbryggan och Färjestaden i Sånga socken och Stockholms län.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
1
Usa IS4«
Ånk. till Riksd. kansli den 19 maj 1908, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till fångvården af den under domånstyrélsens
förvaltning bibehållna delen af Svartsjö kungsladugård
jämte lägenheterna Hästbryggan och Färjestaden i Sånga
socken och Stockholms län.
(I. A.)
I eu till Riksdagen den 3 april innevarande år aflåten proposition
(n:o 135) har Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af protokollet
öfver justitiedepartementsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
:
dels att medgifva, att den under domänstyrelsens förvaltning bibehållna
delen af Svartsjö kungsladugård jämte lägenheterna Hästbryggan och Färjestaden
i Sånga socken och Stockholms län finge den 14 mars 1909 öfverlåtas
till fångvården för att efter band, i den mån erforderliga anordningar
vid tvångsarbetsanstalten därstädes hunne träffas, läggas under anstaltens
eget bruk i syfte att möjliggöra att i större utsträckning än hittills sysselsätta
där intagna fångar med jordbruksarbete, med befogenhet för styrelsen
Bill. till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 96 Saft. (N:o 164). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
att, tills detta hunnit fullständigt genomföras, för fångvårdens räkning utarrendera
öfriga delar af egendomen;
dels ock att å extra stat för år 1909 anvisa ett belopp af 10,000
kronor att användas till inlösen af nuvarande arrendatorn af egendomen
tillhöriga byggnader därstädes.
I detta ärende har departementschefen till förenämnda statsrådsprotokoll
anfört följande:
»Till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö uppläts ursprungligen allenast
Svartsjö slott jämte vissa därtill hörande boställslägenheter med tillhörande
områden. Jämlikt nådigt bref den 1 maj 1896 utvidgades anstaltens område
genom tillägg af vissa därintill gränsande, från Svartsjö kungsladugård
afskilda ägor, utgörande tillhopa något öfver 40 hektar, däraf närmare
24 hektar åker och ängsmark. Ett af syftemålen med denna utvidgning
var, att tillfälle skulle beredas anstalten att lämna därtill passande
fångar någon sysselsättning med jordbruksarbeten. Å det sålunda tillagda
området har sedermera, enligt hvad fångvårdsstyrelsen meddelat, alltjämt
med god framgång bedrifvits ett intensivt jordbruk. Den återstående delen
af Svartsjö kungsladugård jämte underlydande lägenheterna Hästbryggan
och Färjestaden är enligt arrendekontrakt den 19 februari 1897 utarrenderad
på tjugo år från den 14 mars 1897 mot en årlig arrendeafgift af
4,460 kronor. Enligt 16:de punkten af nämnda kontrakt är arrendatorn
skyldig att, där sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordras,
afstå egendomen tillhörig mark emot åtnjutande af minskning i
arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom tillskyndas.
Uti underdånig skrifvelse den 26 mars 1907 gjorde fångvårdsstyrelsen
framställning om ytterligare upplåtelse af jord till anstalten från kungsladugårdens
ägor. Denna framställning afsåg ett å skrifvelsen bifogad
karta upptaget område, innehållande något öfver 18 hektar och beläget
omedelbart intill anstaltens nuvarande område.
Framställningen var närmast föranledd af en till fångvårdsstyrelsen
från direktören vid anstalten inkommen skrifvelse, däri denne, under framhållande
af önskvärdheten att kunna utvidga det af tvångsarbetsfångarna
vid anstalten bedrifna jordbruk, hemställt om åtgärders vidtagande för att
ofvanberörda område, hvars förvärfvande jämväl ur andra synpunkter vore
för anstalten högeligen önskligt, måtte snarast möjligt, utan afvaktan å den
nuvarande arrendeperiodens utgång, afsöndras från kungsladugården och
öfverlåtas till anstalten.
I anledning af denna hemställan inhämtade fångvårdsstyrelsen yttrande
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
3
från domänstyrelsen angående tidpunkten när och under hvilka Yillkor
ifrågavarande område syntes kunna upplåtas till fångvården.
Domänstyrelsen i sin ordning infordrade yttranden i ärendet från
kungsladugårdens arrendator Emil Hugo Lallerstedt äfvensom från vederbörande
domänintendent samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Stockholms län.
Arrendatorn bestred, att någon markafsöndring för uppgifna ändamål
finge under hans arrendetid äga rum. I alla händelser kunde han icke
afstå nu ifrågavarande område, som bestode af åkerjord och utgjorde hans
bästa och säkraste inkomstkälla från gården, mot mindre ersättning än
2,000 kronor årligen. Sedermera förklarade han sig emellertid villig att,
därest han skulle anses skyldig underkasta sig jordupplåtelsen, låta den
ersättning, som skulle utgå för honom härigenom orsakad förlust, bestämmas
af skiljemän.
Domänintendenten framhöll, att det af arrendatorn fordrade beloppet
icke syntes stå i rimligt förhållande till den arrendeafgift, han erlägger för
egendomen i dess helhet. Med hänsyn till kontraktets ordalydelse och med
afseende å det ifrågavarande jordområdets beskaffenhet och belägenhet i
närheten af hufvudgården ansåg emellertid domänintendententen föga utsikt
förefinnas, att vid en skilj edomsvärdering ersättningsbeloppet skulle komma
att i någon af sevärd mån understiga det af arrendatorn begärda. På grund
häraf och då det syntes domänintendenten tvistigt, huruvida här förelåge
sådant fall, som med punkt 16 i arrendekontraktet afsåges, fann han den
nu löpande arrendeperiodens utgång utgöra den tidpunkt, då den ifrågasatta
markupplåtelsen lämpligen kunde medgifvas från kronans sida.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anförde, att med hänsyn till
den dryga ersättning, som statsverket sannolikt finge vidkännas, därest markförvärfvet
skulle äga rum före arrendeperiodens utgång, det syntes lämpligast
att därmed anstode till sistnämnda tidpunkt.
Domänstyrelsen förklarade i sitt utlåtande, att enligt dess åsikt arrendatorn
vore skyldig att, om så fordrades, före arrendeperiodens utgång för
angifna ändamål afstå ifrågavarande mark till fångvården, och ville domänstyrelsen
med afseende å syftemålet med den föreslagna markupplåtelsen
icke motsätta sig densamma.
Under åberopande af direktörens uttalande rörande önskvärdheten af
att kunna utvidga det vid anstalten bedrifna jordbruksarbetet framhöll
fångvårdsstyrelsen i berörda afseende ytterligare, att ifrågavarande arbete
af dem, som därtill användts, blifvit omfattadt med intresse och visat sig
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
äga en uppryckande verkan äfven å de genom lättja ock dryckenskap
ganska försoffade. Det vore äfven särdeles ägnadt att höja tvångsarbetsfångarnas
förmåga af själfför sörj ning. En dylik utvidgning kunde dock,
enligt hvad fångvårdsstyrelsen erinrade, icke ske utan ytterligare tillökning
af anstaltens område, särskildt som i sammanhang med utrymmandet af
den till centralfängelset i Malmö förlagda tvångsarbetsanstalten antalet tvångsarbetare
vid anstalten å Svartsjö högst betydligt ökas.
Till bemötande af de mot bifall till framställningen gjorda erinringar
anförde fångvårdsstyrelsen, att den ifrågasatta upplåtelsen måste anses äga
ett för samhället verkligen gagnande syftemål och att här således, på sätt
jämväl domänstyrelsen framhållit, förelåge ett sådant fall, som i punkt 16
af arrendekontraktet afsåges. Från många håll framställdes yrkanden, att
fångar måtte i möjlig mån användas till friluftsarbeten. Äfven styrelsen
ansåge detta fördelaktigt, såvidt det kunde ske utan åsidosättande af
högre penitentiära uppgifter. Enda möjligheten vore att koncentrera detta
friluftsarbete kring en anstalt, där fångvårdens fordringar vore fullt tillgodosedda
och hvarifrån de arbetande kunde med noggrannhet följas och
öfver vakas. Denna betingelse förelåge vid Svartsjö. De här förvarade
fångarna vore tvångsarbetare, som enligt gällande lagstiftning skulle hållas
till arbete i gemensamhet och kvilkas beröring inbördes således i allt fall
ej kunde undvikas. Att vänja dessa vid ett nyttigt arbete samt om möjligt
ingifva dem håg och kärlek därför vore tydligen en uppgift, som för
det allmänna vore ägnad att medföra det största gagn såväl i socialt som i
ekonomiskt afseende. Ehuru redan för närvarande det vid Svartsjö bedrifna
arbetet hufvudsakligen vore friluftsarbete, nämligen stenbrytning och
stenens vidare bearbetande, vore således af betydelse att kunna än vidare
utveckla det därstädes med framgång bedrifna jordbruksarbetet.
Om ersättningen komme att ställa sig jämförelsevis hög i förhållande
till områdets omfattning och arrendatorns årsarrende för gården i dess helhet,
borde detta likväl, enligt fångvårdsstyrelsens åsikt, icke tillmätas afgörande
betydelse, då den ekonomiska frågan härvidlag ingalunda vore den
viktigaste. Det syntes i öfrigt sannolikt, att med den goda tillgången på
arbetskraft området skulle kunna så intensivt brukas för frambringande af
rotfrukter och andra för fångarnas utspisning behöfliga produkter, att äfven
en hög ersättningssumma till arrendatorn skulle vara ekonomiskt försvarlig.
Då genom inläggande till anstalten af ifrågavarande område anstaltens
för jordbruk användbara mark skulle, såsom önskligt vore, ungefär fördubblas,
hemställde därför fångvårdsstyrelsen, att samma område måtte till an
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
5
stalten för fångvårdens räkning upplåtas och att för tiden till den 14 mars
1917 ersättning finge till arrendatorn utgå af fångvårdsmedlen med det
belopp, som kunde i sådant hänseende blifva af skiljemän bestämdt, dock
ej öfver 2,000 kronor årligen.
Den sålunda väckta frågan om tillökning af anstaltens område för att
möjliggöra en utvidning af jordbruksarbetet därstädes bar emellertid sedermera
kommit i delvis förändradt läge, sedan jämväl Riksdagens revisorer
i sin berättelse angående den af dem verkställda granskningen af statsverkets
styrelse och förvaltning under år 1906 ifrågasatt, huruvida icke tvångsarbetsfångarna
vid Svartsjö borde i betydligt större utsträckning än hittills
sysselsättas med jordbruksarbete.
Innan jag emellertid ingår i närmare redogörelse för revisorernas berörda
framställning och de däröfver af vederbörande afgifna yttranden, anser
jag mig böra framhålla vissa ytterligare punkter i omförmälda arrendekontrakt,
hvilka i förevarande afseende äro af intresse. Sålunda stadgas
däri, bland annat,
i punkt 2, att byggnaderna å egendomen städse skola af arrendatorn
i fullgodt skick underhållas med skyldighet för denne därjämte, att antingen
genom nybyggnad under arrendetiden redovisa eller ock vid egendomens
afträdande till kronan kontant gälda ett årligt belopp af 680 kronor;
i punkt 5, att vid egendomens afträdande arrendatorn skall hafva
verkställt erforderligt höstutsäde äfvensom trädesbruk samt höstplöjning af
den för vårsådd afsedda jord med rättighet för honom att härför af tillträdaren
undfå ersättning;
i punkt 11,. att arrendatorn ej äger att utan domänstyrelsens tillstånd
pålägga egendomens torpare afgäld eller besvär utöfver hvad vid egendomens
arrendeuppskattning beräknats eller, jämte dagsverken, årliga afgälder
till sammanlagdt belopp af 1,435 kronor;a samt
i punkt 18, att vid egendomens afträdande arrendatorn skall utan
ersättning tillhandahålla tillträdaren foder till följande belopp, nämligen
17,000 kilogram hö och 34,000 kilogram halm, hvarjämte det härutöfver
vid arrendets frånträdande å egendomen befintliga förråd af hö och halm
skall af arrendatorn öfverlåtas åt tillträdaren mot ersättning, motsvarande
hälften af det i orten gångbara pris.
På sätt i Riksdagens revisorers omförmälda berättelse framhållits, utgör
den utarrenderade kungsladugårdens område:
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
åker, tomter ock dylikt under kufvudgården ...
» » » » » torp
äng under kufvudgården
» » torp............
odlingsmark .............
skogs- ock kagmark ____
2 4 2,2660 kar
60,7780 » 3 0 3,04m kar
65,0670 kar
2,8030 » 67,8600 »
............... 1,2730 »
............... 291,4060 »
Summa 663,5830 kar.
Sedan jämlikt fångvårdsstyrelsens cirkulär den 13 maj 1907 förordnats,
att alla till tvångsarkete dömda män, som äro fullt arketsföra, skola
sändas till tvångsarketsanstalten å Svartsjö, kar fångantalet därstädes betydligt
ökats ock uppgick vid revisorernas besök till 255, med plats för
ytterligare 45. På senaste tid kar fångantalet därstädes plägat uppgå till
omkring 270.
I det ämne, kvarom nu är fråga, kafva Riksdagens revisorer anfört,
att det för beredande af möjligket att i vidsträckt mån använda arbetsstyrkan
å Svartsjö i jordbruksarbete synes önskligt, att Svartsjö kungsladugård
varder vare sig till större del än hittills eller i sin kelket upplåten
för tvångsarbetsanstalten. Därest endast en del af det utarrenderade
området skulle beköfvas för anstalten, anse revisorerna på grund af bestämmelsen
i 16:de punkten i gällande arrendekontrakt kinder för dess
undantagande från arrendet icke möta.
Revisorerna finna emellertid lämpligast, om egendomen blefve i sin
kelket för ifrågavarande ändamål till fångvårdsstyrelsen upplåten. Härigenom
skulle denna styrelse blifva i tillfälle att i större utsträckning träffa
anordningar för fångarnes sysselsättning med jordbruksarbete, kvilket, enligt
hvad fångvårdsstyrelsen vitsordat, kar ett synnerligen välgörande inflytande
på fångarna ock därjämte främjar möjligheten för fånge att efter frigifningen
vinna anställning på landsbygden, där många af städernas frestelser
till återfall icke förekomma. Äfvenledes borde en sådan anordning kunna
medföra ekonomisk fördel för statsverket, då rikkg tillgång på arbetskraft
och god produktafsättning skulle möjliggöra ett intensivt ock lönande landtbruk.
Ock vid det förhållande att, på sätt i revisorernas berättelse angående
domänstyrelsen omförmäles, arrendatorn till betydliga belopp käftar
för vanhäfd ock icke fullgjord byggnadsskyldighet samt följaktligen kan
antagas icke vara obenägen att blifva befriad från arrendet, synes egendomens
öfvertagande af fångvårdsstyrelsen icke böra vara förenad med
afsevärda svårigheter.
Statsutskottets Utlåtande N:o 16å. 7
I sistberörda afseende hafva revisorerna i sin berättelse angående
domänstyrelsen omnämnt, att de vid sitt besök å kungsladugården funnit
denna domän, som, efter att under föregående arrendeperiod hafva betingat
ett arrende af 7,800 kronor, från den 14 mars 1897 utarrenderats på
tjugo år för ett arrendebelopp af endast 4,460 kronor, vara i hög grad
vanvårdad. Särskildt funno revisorerna kufvudgårdens stall- och ladugårdsbyggnader
samt äfven byggnaderna för statfolket vara i så förfallet skick,
att de knappt voro för sitt ändamål användbara. Enligt hvad revisorerna
inhämtat, har domänintendenten i länet, efter att vid en år 1906 anställd
besiktning hafva bemärkt, att arrendatorn föga åtgjort till förbättrande af
byggnaderna, utsatt ny besiktning att hållas år 1908, då, för den händelse
att arrendatorn ej vidtagit kraftiga åtgärder för egendomens försättande i
god häfd, laga syn å egendomen skulle komma att påyrkas.
Att egendomens byggnader fått på angifvet sätt förfalla är, enligt
revisorernas åsikt, så mycket mera anmärkningsvärdt, som det enligt arrendekontraktet,
förutom skyldigheten för arrendatorn att underhålla egendomens
byggnader i fullgodt stånd, åligger honom att till erforderlig ny- eller ombyggnad
årligen afsätta ett belopp af 680 kronor. Dessa belopp hafva
emellertid, så vidt revisorerna inhämtat, icke blifvit till någon del under
de tilländagångna tio åren af arrendetiden genom byggnad af arrendatorn
redovisade.
I anledning af dessa revisorernas uttalanden har underdånigt utlåtande
afgifvits af fångvårdsstyrelsen, som därvid tillika öfver! ämnat dels ett af
kungsladugårdens arrendator den 6 januari 1908 afgifvet skriftligt erbjudande,
dels ock från anstaltens direktör infordradt yttrande.
I berörda skriftliga erbjudande har arrendatorn förklarat sig villig att
å fångvårdsstyrelsen från den 14 mars 1909 öfverlåta ifrågavarande kontrakt
på följande villkor, nämligen att fångvårdsstyrelsen öfvertager all
arrendatorn å egendomen åliggande såväl husröta som byggnadsskyldighet
samt dessutom förbinder sig att, för så vidt arrendatorn före den 14 mars
1909 ålagts företaga reparationer eller nybyggnader, härför hålla honom
till alla delar skadeslös; att de vid egendomen befintliga, arrendatorn
tillhöriga öfverloppskusen, hvilka af arrendatorn inköpts för 10,000 kronor,
af styrelsen öfvertagas i det skick, de nu befinnas, till samma pris, som
kontant erlägges den 14 mars 1909; att arrendatorn förbinder sig att
vid afträdet lämna egendomen med verkställdt höstutsäde och alla vårland
höstplöjda mot det att styrelsen ersätter honom alla kostnader härför; att allt
å egendomen vid afträdet den 14 mars 1909 befintligt foder, såväl hö som
8
Statsutskottets Utlåtande N;o 164.
halm, skall af styrelsen lösas efter i orten gängse pris, som, för så vidt
öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes genom kompromissdom; samt
att styrelsen är skyldig att låta på sig transportera de kontrakt, som
arrendatorn upprättat med egendomens arrendatorer och hvilka ej utgått
den 14 mars 1909, och skola alla ersättningsanspråk, som de nuvarande
innekafvarna kunna framställa på grund af kontraktsstridig uppsägning, ersättas
af styrelsen. Arrendatorn har därjämte uppställt såsom villkor, att
beslut om anbudets antagande skall delgifvas honom senast den 1 maj
1908, efter hvilken tid detsamma ej längre är för honom bindande.
Direktören vid anstalten har förklarat sig finna de af arrendatorn
uppställda villkor antagliga samt tillstyrkt vidtagande af sådan åtgärd, att
kungsladugården i dess helhet måtte den 14 mars 1909 kunna till fångvården
öfverlämnas. Särskildt har af direktören betonats, att det för anstaltens
jordbruksfråga är af ingripande betydelse, att fångvården snarast
möjligt öfvertager egendomen, så att all ombyggnad å gårdens nuvarande
plats förhindras. Framtidsmålet för anstaltens jordbruk måste, enligt direktörens
åsikt, blifva, att detsamma skall icke blott till behöfliga kvantiteter
förse anstalten med alla proviantartiklar utom sådana, som ovillkorligen
måste från annat håll upphandlas, utan äfven till så stor del som möjligt
ersätta statens förlust på anstaltens drift i öfrigt. Det torde, framhåller
direktören, ej vara alldeles uteslutet, att icke den tid kan komma, då den
utgift på omkring 100,000 kronor, som anstalten nu årligen tillskyndar
statsverket, blir utjämnad eller till och med förbytt till vinst.
Fångvårdsstyrelsen har i sitt den 17 januari 1908 afgifna utlåtande
till en början framhållit, att då styrelsen i sin förutnämnda skrifvelse den
26 mars 1907 begränsat sin anhållan om ytterligare markupplåtelse till
allenast ett jämförelsevis obetydligt område, styrelsen härvid ledts dels af
hänsynen till den höga ersättning, som, att döma af arrendatorns anspråk
beträffande omförmälda område, kunde antagas komma att af honom kräfvas
för afstående af hela egendomen före kontraktstidens slut, dels ock af
tanken att genom en allenast småningom skeende utvidgning af jordbruket
bereda anstaltens direktör och öfriga vederbörande tillfälle att efter hand
förvärfva erfarenhet såväl i fråga om ledningen af en allt större fångpersonal
ute på fria fältet som beträffande liimpligaste sättet för arbetenas
anordnande och jordens användning. Men styrelsen hyste samtidigt afsikten
att efter utgången af tiden för arrendatorns kontrakt, den 14 mars 1917,
söka för anstalten få öfvertaga hela kungsladugården, hvartill styrelsen
trodde sig lättare kunna utverka nådigt tillstånd, sedan styrelsen enligt sin
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
9
förhoppning vunnit goda resultat af förutgången mindre tillökning af jordbruket.
När nu emellertid revisorerna, oafsedt att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet och vederbörande domänintendent afstyrkt styrelsens ofvan
omförmälda framställning, ansett sig kunna förorda öfverlåtande till styrelsen
af hela egendomen, har styrelsen häri funnit ett stöd för snarare genomförande
af den uppgjorda framtidsplanen.
kör öfvertagandet af kungsladugården i dess helhet redan den 14 mars
1909 tala, enligt styrelsens åsikt, särskild! följande skäl:
Det är naturligen för det omfattande jordbrukets skötande medelst
fångar af allra största vikt, att de kufvudsakligaste ekonomibyggnaderna
såsom ladugårdar och stall finnas förlagda i nära grannskap till tvångsarbetsanstalten,
där fångarna äro inlogerade, och inom dess bevakningsområde.
Annat förhållande skulle föranleda praktiska svårigheter af mångahanda
slag och ökade kostnader för tillsynen och arbetsledningen.
På sätt direktören vid anstalten meddelat, ämnar arrendatorn, för att
innan kontraktstidens slut kunna fullgöra honom åliggande byggnadsskyldighet,
redan under år 1908 påbörja ombyggandet af de för närvarande i
nära nog oanvändbart och fallfärdigt skick befintliga bostads- och jordbruksbyggnaderna
vid egendomen. Men härigenom antingen fastläses den hufvudsakliga
jordbruksförvaltningen vid dess nuvarande plats på omkring en
och eu half kilometers afstånd från anstalten eller ock blifva de kostnader,
som af arrendatorn å husen nedläggas, till väsentlig del bortkastade.
Om däremot fångvården före ombyggnadernas verkställande kommer i
besittning af gården, undvikes nämnda olägenhet, och fångvården blifver i
tillfälle att själf uppföra husen, där det bäst passar.
Det af arrendatorn gjorda erbjudande sjrnes styrelsen antagligt såsom
grund för vidare underhandling, om sådan anses böra äga rum.
Slutligen framhåller styrelsen att, i händelse revisorernas framställning
skulle gifva anledning till kungsladugårdens upplåtande till fångvården redan
den 14 mars 1909, därigenom icke torde nödvändiggöras, att hela
jordarealen då genast lägges under anstaltens eget bruk, utan att hvad densamma
icke då lämpligen själf kan sköta, torde kunna af fångvården utarrenderas
på sådana villkor, att anstalten äger successivt återtaga den
mark, som finnes önsklig. Genom ett sådant förfarande skulle vinnas, att
de erforderliga nybyggnaderna icke behöfva på en gång och i så fall kanske
hufvudsakligen genom legda arbetare uppföras, utan kunna med vida mindre
kostnad verkställas genom fångar efter hand som dessa hinna till sådant
Bih. till Biksd. Prot. 1908. 4 Samt. 1 Afd. 96 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
arbete uppläras eller byggnadskunnige finnas tillgängliga. Äfven kunna
inköpen af inventarier på detta sätt inskränkas, i det att den ökade ladugårdsbesättning,
som måste följa af den större jordarealen, småningom kan
på garden uppfödas, likasom äfven större delen af de nödiga redskapen
skulle kunna af fångar tillverkas. Då härtill kommer, att maskinkraft bör
vinna allenast ringa användning, i det fångarna böra vänjas vid ett jordbruksarbete
under enkla former samt uppfostras till själfarbete, torde kostnaderna
för det vidgade gårdsbrukets uppsättande kunna inskränkas inom måttliga
gränser.
Efter nådig remiss den 21 januari 1908 har fångvårdsstyrelsen i
detta ärende afgifvit förnyadt underdånigt utlåtande, därvid fångvårdsstyrelsen
tillika till upplysning om de utgifter, de uppställda villkoren skulle
för fångvården medföra förutom byggnadsskyldigheten, öfverlämnat en från
arrendatorn i nämnda afseende införskaffad uppgift, utvisande, att höstplöjning
af cirka 180 tunnland och höstutsäde å cirka 90 tunnland af honom
värderas till omkring 4,140 kronor samt att det vid arrendets öfverlåtande
befintliga foderförråd, beräknadt till cirka 200,000 kilogram halm och
50.000 kilogram hö, af honom uppskattas till ett värde af omkring 7,500
kronor, hvarjämte i uppgiften lämnas en förteckning å de byggnader, hvilka
skulle af styrelsen inlösas. ''
Angående dessa byggnaders nuvarande värde kan styrelsen icke afgifva
bestämdt yttrande utan efter syn, men då desamma dock icke torde
kunnat under de inemot elfva år, som förflutit sedan de för ofvannämnda
pris af arrendatorn öfvertogos, helt och hållet hafva förfallit, lära de, enligt
styrelsens åsikt, i synnerhet vid torplägenheterna, äga ett visst värde för
den blifvande innehafvaren.
Under erinran om sitt tidigare förslag, att fångvården vid gårdens
öfvertagande skulle äga utarrendera de delar däraf, som ej lämpligen kunna
genast läggas under anstaltens eget bruk, för att sedermera successivt återtaga
hvad som finnes ömkligt, har fångvårdsstyrelsen vidare framhållit, att,
om så sker, jämväl den fördelen skulle vinnas, att de i arrendatorns anbud
fordrade ersättningar för plöjning, utsäde, hö och halm kunna påföras blifvande
arrendatorer och således ej behöfva af fångvården utgifvas annat än
i mån jorden inlägges under anstaltens skötsel.
I följd häraf torde för år 1909 i anledning af kungsladugårdens öfverlåtande
till fångvården icke kräfvas något ytterligare anslag utöfver de
10.000 kronor, som arrendatorn betingat sig för öfverloppshusen, och äfven
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
11
för framtiden torde anslagsbehofven kunna inskränkas inom måttliga gränser,
på sätt styrelsen i sitt föregående underdåniga utlåtande sökt påvisa.
Då sålunda arrendatorns erbjudande synes bereda tillfälle för fångvården
att få öfvertaga kungsladugården på förmånliga villkor, anser fångvårdsstyrelsen
skäl vara att hellre härpå grunda ett frivilligt aftal med
arrendatorn än att med begagnande af den rätt, arrendekontraktets bestämmelse
i 16:de punkten tillerkänner, frånhända honom marken med skyldighet
för kronan att utbetala ett skadeståndsbelopp, som icke kan på förhand
tillnärmelsevis beräknas.
På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen hemställt om aflåtande
af proposition till innevarande års riksdag i syfte att Svartsjö kungsladugård
i sin helhet måtte den 14 mars 1909 öfverlåtas till fångvårdsstyrelsen
för att efter hand, i den mån erforderliga anordningar vid anstalten
hinna träffas, läggas under anstaltens eget bruk, med befogenhet
för styrelsen att, tills detta hunnit fullständigt genomföras, för fångvårdens
räkning utarrendera öfriga delar af gården, samt att för ofvan angifna
ändamål ett belopp af 10,000 kronor måtte ställas till styrelsens förfogande
den 14 mars 1909.
Härefter hafva förnyade underdåniga utlåtanden i ärendet afgifvits
jämväl af vederbörande domänintendent, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
samt domänstyrelsen.
Domänintendenten framhåller i nämnda utlåtande, att för den händelse
den ifrågasatta upplåtelsen skulle komma till stånd först efter nu löpande
arrendeperiods utgång, det ej torde kunna undvikas, att egendomens arrendator
måste tvingas att under tiden nedlägga betydliga kostnader på underhållet
af kungsladugårdens åbyggnader, hvilka kostnader i sådant fall måste
anses så godt som bortkastade, enär det med egendomen afsedda ändamålet
torde kräfva uppförandet af helt och hållet nya ekonomibyggnader
på annan plats, än där de för närvarande äro belägna.
Beträffande den af arrendatorn fordrade lösesumman för honom tillhöriga
hus, nämligen samma belopp, 10,000 kronor, som han själf erlagt
för dem vid arrendets tillträdande den 14 mars 1897, anser domänintendenten
densamma icke vara oskäligt tilltagen, då en högst betydande värdestegring
å alla byggnadsarbeten ägt rum under de senast förflutna tio åren,
och de ifrågavarande byggnaderna i genomsnitt icke torde kunna anses vara
i sämre skick nu, än då desamma öfvertogos af arrendatorn.
Hvad dennes ställning i öfrigt till frågan angår, påpekar domänintendenten,
att han innehar arrendet på mycket billiga villkor, nämligen
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
för en årlig arrendeafgift, som med icke mindre än med 2,340 kronor
understiger det belopp, 6,800 kronor, hvartill egendomens arrendevärde
blifvit uppskattadt vid senast verkställda arrendevärdering. På grund häraf
och då arrendatorn, som innehar betydande jordbruk i grannskapet,
med anledning däraf torde vara i tillfälle att kunna drifva kungsladugårdens
jordbruk med jämförelsevis låga omkostnader, bör han uppenbarligen,
enligt domänintendentens åsikt, kunna påräkna en årlig vinst af arrendet,
som för de återstående åtta åren af arrendetiden torde kunna beräknas
till ett sammanlagdt belopp, mer än väl uppvägande den husrötekostnad,
som han skulle komma att vidkännas, om han kvarstår såsom
arrendator, med tillägg af såväl det nybyggnadsbelopp, som han är skyldig
redovisa, som den begärda lösesumman för honom tillhöriga byggnader. Yid
sådant förhållande synes intet vara att erinra mot de villkor, på hvilka
arrendatorn förklarat sig villig att afstå från arrenderätten till kungsladugården
den 14 mars 1909.
Med hänsyn till hvad domänintendenten sålunda anfört och då rätt
för staten att före nu löpande arrendeperiods utgång komma i besittning
af egendomen icke torde kunna vinnas på billigare villkor än de af arrendatorn
framställda, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förklarat
sig ej hafva något att erinra mot nådigt bifall till den gjorda framställningen.
Domänstyrelsen har icke något att erinra mot upplåtelse af ifrågavarande
egendom till fångvårdsstyrelsen under förutsättning att arrendatorn
erhåller den af honom begärda ersättning, hvilken styrelsen för sin del
finner skälig.
I afseende å frågan om ändamålsenligheten ur såväl ekonomisk som
penitentiär synpunkt att sysselsätta tvångsarbetsfångar med landtbruksgöromål
tillåter jag mig slutligen fästa uppmärksamheten å ett af byråchefen
i fångvårdsstyrelsen Viktor Almqvist till styrelsens protokoll den
10 september 1907 afgifvet, handlingarna i ärendet bifogadt yttrande angående
iakttagelser, som af honom gjorts vid ett af honom under sommaren
samma år företaget besök å den schweiziska straffkolonien Witzwil,
hvarest ett omfattande och intensivt jordbruk drifves med fångar, hufvudsakligen
tvångsarbetsfångar.
Egendomen, som råder öfver omkring 800 hektar, hufvudsakligen
myrjord, inköptes år 1891. Eångantalet uppgick vid besöket till 150 man,
af hvilka inemot en tredjedel användes för handräckning inom fängelset
samt för tillverkande af klädespersedlar, redskap och dylikt. Jämväl alla
13
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
husbyggnader uppfördes numera uteslutande genom fångar under vederbörlig
ledning. De fångar, som icke sysselsattes i verkstäderna eller med
öfriga nyssnämnda arbeten, i medeltal omkring 100 man, användes x jordbruket
och ladugårdarna. Sedan årligen stora områden nyuppodlats, under
senare år cirka 50 hektar om året, hade den brukade arealen ökats från
120 hektar vid öfvertagandet till öfver 700 hektar för närvarande, allt i
«od kultur Af kastningen af jordbruket, som år 1895 uppgått till 37,376
francs, hade år 1905 utgjort 140,549 francs, hvartill kommit inkomsten
från verkstäderna 12,200 francs. Sedan alla omkostnader betalts och det
åtnjutna statsbidraget, omkring 20,000 francs, afräknats, hade året gifvit
ett nettoöfverskott af öfver 87,000 francs. _ „
Uppsyningsmännen deltaga i arbetet, hvilket, enligt hvad föreståndaren
uppgifvit, medfört ökad villighet å fångarnas sida samt undanröjt uppfattningen,
att det läge något förnedrande i arbetet. Eymningar från arbetsfältet
förekommo visserligen, i medeltal 5 ä 6 om året. Men rymlingarna
ertappades i allmänhet snart och det stora flertalet fångar visade ingen
benägenhet att afvika. De kände med sig, huru deras hälsa och krafter
tillväxte. De motsågo vid frigifningen goda anställningar och visste dessutom,
att de vid dåligt uppförande kunde förflyttas till det instängda lifvet
i ett verkligt fängelse.
Yid öfvervägande af hvad sålunda i ärendet förekommit finner jag
otvifvelaktigt, att en utvidgning af det till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö
nu upplåtna område i syfte att möjliggöra att i större utsträckning än
hittills sysselsätta där intagna fångar med jordbruksarbete, är önskvärd.
Yid valet mellan de två olika utvägar, som för förverkligandet af berörda
önskemål ifrågasatts, synas mig goda skäl tala för, att det af Riksdagens
revisorer väckta och af de i ärendet hörda myndigheterna sedermera biträdda
förslaget om öfverlåtande till fångvården af kungsladugården i dess
helhet är att föredraga framför den lösning af frågan, som. ursprungligen
föreslagits Hvad i ärendet förekommit lärer äfven gifva vid handen, att
tidpunkten för ett dylikt öfverlåtande nu är ur flere synpunkter synnerligen
lämplig, och finner jag mig alltså böra förorda, att åtgärder i sådant
syfte oförtöfvadt vidtagas.
Beträffande de villkor, hvarpå arrendatorn af kungsladugården förklarat
sig villig att den 14 mars 1909 afträda egendomen i dess helhet till fångvården,
synes mig med hänsyn till hvad myndigheterna härutinnan anfört
samma villkor antagliga.
Bih, till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 96 Häjt. 3
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 164.
Utskottets
yttrande.
Utskottet vill ifråga om förevarande framställning erinra därom att
utskottet, x anledning af Eiksdagens år 1907 församlade revisorers af
departementschefen åberopade uttalande i denna fråga, i sitt öfver revisorernas
berättelse afgifna utlåtande anslutit sig till revisorernas uppfattning
att Svartsjö kungsladugård lämpligen borde upplåtas till fångvårdsstyrelsen
rn att’ 1 <en raan sådant af förhållandena påkallades, bereda ökadt tilli
jordbruk å SVartSJ''0 tvånSsarbetsanstalt intagna fångarnas sysselsättande
Då utskottet icke funnit anledning till erinran, beträffande de af
Eungl. Maj:t föreslagna villkor, på Indika arrendatorn skulle afträda egendomen,
får utskottet hemställa,
att Biksdagen, med bifall till Ivungl. Maj’:ts förevarande
proposition, må
a) medgifva, att den under domänstyrelsens förvaltning
bibehållna delen af Svartsjö kungsladugård
jämte lägenheterna Hästbryggan och Färjestaden i
Sånga socken och Stockholms län må den 14 mars
1909 öfverlåtas till fångvården för att efter hand, i
den mån erforderliga anordningar vid tvångsarbetsanstalten
därstädes hinna träffas, läggas under anstaltens
eget bruk i syfte att möjliggöra att i större utsträcktas
än hittills sysselsätta där intagna fångar med
jordbruksarbete, med befogenhet för styrelsen att, tills
detta hunnit fullständigt genomföras, för fångvårdens
läkning utarrendera öfriga delar af egendomen; samt
b) å extra stat för år 1909 anvisa ett belopp af
10,000 kronor att användas till inlösen från nuvarande
arrendatorn af egendomen tillhöriga byggnader därstädes.
Stockholm den 19 maj 1908.
På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.
btockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag 1908.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1908:181 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Mai ds proposition angående öfverlåtelse till fångvården af den under domänstyrelsens förvaltning bibehållna del s. 5 i texten